Hjalp! Vi skulle till sjukhuset hela familjen och vaccinera oss! Stirrade skrackslaget pa min bror Aldo som med gester forsokte forklara vad det just avslutade telefonsamtalet hade handlat om.
An en gang brast familjen ut i skrattanfall. Eter tio minuter forstod jag att det inte alls var fraga om vaccinering utan att vi skulle ut pa landet pa lordag och hjalpa slakten med att brannmarka djur. Ariane fick folja med.
Jag hade nog inte forstat vad som vantade aven om jag kunnat spanska. Det handlar om gamla indiantraditioner.
Jag, Ariane och Aldo tog minibussen till andhallplatsen och vandrade en halvtimme pa kullerstensvagar i hettan. Min vardmamma och vardpappa kom i bil senare pa dagen.
Manga manniskor hade kommit till garden och jag tror att de flesta var slaktingar.
Kvinnorna satt i skuggan och sydde fargglada tygblommor som de faste pa langa tygremsor. Dem skulle djuren ha om halsen eller hornen. Indiankvinnorna hade som vanligt knalanga, utstaende vida veckade kjolar, spetsblusar och langa flator och allt sag sa svalt ut.
Nar det var dags flyttade de in i inhagnaden av tegel och satte sej i rad pa stolarna och fortsatte sy och tittade pa. Markningen var mannens jobb. De rokte, skrattade, drack och tuggade cocablad.
I inhagnaden brann en liten eld i ena hornet dar jarnstampeln lag. Kor, tjurar, kalvar och far gick runt i inhagnaden. Mannen svingade sina lasson runt hornen pa korna, band ihop deras ben och valte dem pa ratt sida. Ett par ganger hamnade de smartsamt pa en stenhog i mitten av inhagnaden (den var valdigt liten) och da blev alla upprorda for de stackars kornas skull och de restes upp igen. Jag undrade varfor de inte bara bar bort stenarna, sa manga var de inte, men de hade en funktion, skulle det visa sej.
De skar av en bit av orat och av svansen pa djuren och en av kvinnorna la bitarna i sitt forklade. Kossan fick tygblolommor i oronen och om halsen eller hornen. Sedan togs jarnstampeln ur elden och tryckes fast med ett frasande pa kornas bakdel och det rok. En gammal tandlos gubbe stod beredd med sin hink och smackade pa nagonslags lera.
Nar det var klart stoppade de cocalov i munnen pa kon och hallde i henne ett slags majsvin som jag inte kommer ihag nammnet pa.
Det var samma sorts vin som vi bjods pa hela dagen. Serverat i stora lerkrukor som det lag ett par trakasor i som vi drack ur. Ja, inte jag. Ett par smuttar bara for att inte vara oartig. Tyvarr berodde det inte pa moster Martas entragna formaningar kvallen innan; "At inget och drick inget som de bjuder pa som inte ar kokat. De tar vattnet fran floden".
Om jag hade kommit ihag det hade jag forstas varnat Ariane.
Men slaktingarna drack och drack och skrattade och skojade hela tiden. Saklart, de ar ju bolivianer, men nu var det dessutom fest.
Det var valdigt varmt. Jag tittade pa den fina majsvinskrukan och onskade att jag inte tyckte sa illa om alkohol. Jag var valdigt torstig. Det fanns inget annat att dricka. Ett par timmar, hade Aldo sagt att det skulle ta. Vi var dar fran elva pa formiddagen till sex pa kvallen.
Aldo, forresten, han gick omkring med en kanna vatten och ett litet glas och serverade mannen som holl pa med djuren. Jag blev allt mer irriterad. Dar satt jag och holl pa att torka ut i den stekande solen och inte ens en liten slurk bjod han pa.
Senare fick jag veta att det var sprit med en alkoholhalt pa 80-90 procent och den anvandes som straff. Det fanns namligen en massa regler kring alltihop. Man fick inte svara (fula ord), inte bara hatt, inte ga ur inhagnaden eller in i den utan att be om lov och inte missa med lasson mer an tre ganger och sa vidare, for da maste man dricka den dar spriten. Jag vet inte om de ville gora det eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar