Kattungar, nytt jobb, dyslexi och sommarmagi

Gott nytt år, hörrni!

Här sitter jag i mitt hyrda källarrum och fördriver tiden. Det kan ju låta trist, men det är enormt vilsamt. När jag reser till Sverige ser jag till att ha jobb varje dag jag är här för att det ska vara värt resan, men idag, nyårsafton, börjar jag inte jobba förrän klockan 23. Fram tills dess finns ingenting jag behöver göra, mer än hålla mig varm och mätt. Jag har haft sovmorgon, gett mig ut på cykeltur till sjön, det regnade och jag tittade på den grå leran i sanden och keramikskolan intill, den som var mitt förstahandsval till gymnasiet. Jag ville inget hellre än dreja, men det året var det så få ansökningar att kursen ställdes in, och jag hamnade på medieprogrammet, inriktning pressmedia. Hur hade livet sett ut om jag hade fått dreja istället? Märkligt att tänka på. Inga tidningsjobb, inget Bolivia eller Spanien, ingen Jesús... Ett helt annat liv.

Jag funderade på att cykla hem, för att se "mitt" hus där jag växte upp, men kom fram till att inget gott kommer ur det, så jag cyklade tillbaka till stan istället.

Jag har ett par stora högar böcker från biblioteket, tillgång till filmer på svt nu när jag är i Sverige, radioprogram, julmust, knarrig fåtölj... Underbart. Gissningsvis är jag inte klar förrän framåt två inatt innan nyårsartikel och bilder är publicerade, så imorgon blir det ny sovmorgon, sedan tar jag bussen till spa-avdelningen på badet i Skövde. Bra start på det nya året!

Jesús och barnen är i Sevilla. De firar nyår med släkten hemma hos Jesús brorsdotter. Det är raka motsatsen till min egen lugna dag, och de har så roligt med alla kusiner! Jesús skickar bilder då och då. Hade jag velat vara där? Oh ja!

Man kanske ska göra någon slags sammanfattning av 2022, innan året tar slut? Ja, låt oss prova!

Disa utreddes äntligen och det visade sig, som jag trodde, att hon har dyslexi. Man kom också fram till att hon har en särskild begåvning i kreativitet. Jag lärde mig att dyslexi är så mycket mer än läs- och skrivsvårigheter, att en dyslektiker behöver upprepa allt så många gånger innan kunskapen sitter, jämfört med de flesta andra, att engelska är en enorm utmaning, att obefintligt bollsinne och oförmåga att ta på skorna på rätt fot också kan härledas till dyslexin. Men sedan höstterminens början får Disa mycket stöd i skolan, flera specialpedagoger som sitter med henne, och en som kontrollerar hennes undervisningsmaterial och anpassar huvudlärarens undervisning och metoder efter Disas behov. Det har varit en gladare unge sedan dess!

Runa började skolan och trivs, hon har en bästis där från förskolan. Men de första månaderna pratade hon inte. Det var för många nya människor. Inte ett ord sa hon, förrän en dag då hon lyssnade på religionsgruppens lärare som berättade om Jesus hund. Jag vet inte vad hunden hette, men fel namn var det, enligt Runa, som var tvungen att protestera.

- Nej, Jesús hund heter Iris!

Runa visste inget om religiöse Jesus, för henne är Jesús bara namnet på hennes pappa, och familjens hund heter Iris och inget annat!

En bild från första skoldagen. Röd pippiryggsäck på ryggen och en docka fastsatt i bröstbandet, som alla skoldagar de första månaderna.

Kissen Chovai, som en dag bestämde sig för att bo hos oss, fick ungar. Roligt hade vi med dem, men det var en mardröm att bli av med kattungarna. Alla som gillar katter har fler än de kan ta hand om, övriga vägrar katt.

I början av året stod det klart att det inte skulle bli mer jobb på skolan son jag arbetade för, de hade allt färre elever. Det blev att se sig om efter nytt jobb, och det är bara att konstatera att det har blivit väldigt bra! Jag började arbeta som reseledare under våren, med två resor till Lissabon. Sedan blev det tre Andalusien Runt på hösten. Arbetet som reseledare är det stressigaste och tuffaste jobb jag har haft. Och samtidigt väldigt roligt och tacksamt.

Den uppkomna arbetslösheten ledde också till jobb på min hemstads lokaltidning, där jag har velat jobba sedan jag var 18. Tillbaks till mitt eget yrke, till min hemstad, och till flera gamla kollegor. Det är enormt roligt. Hoppas att jag även kommande år får vikariera där.

Under 2022 började jag sälja svenska bakverk på marknader, och blivit känd i vår alternativa krets som Hon med bakverken.

Jag har lärt känna kanadiensiske Jude, den holländska, härliga familjen och nya, fina personer på tidningen.

Jag reste äntligen Spanien-Sverige med tåg, och min ensamresa till Sverige är en av de bästa resor som jag varit med om. Har alltid vetat att jag är en tågperson :-)

Sommaren var fullkomligt magisk. Vi hyrde ut huset i Spanien och hyrde en studentlägenhet i Sverige. Jesús skaffade sommarkort på äventyrsbadet som ligger nära lägenheten, och jag tror att barnen alltid kommer att minnas sommaren 2022 tack vare det fantastiska badhuset. Vilken badsommar!

Runa besökte för första gången en godisaffär. Det gjorde så stort intryck på henne att hon blev stum.

På helgerna, när jag var ledig, utnyttjade vi tiden till max. Vi besökte muséer, plockade jordgubbar och blåbär, åkte tåg, gick på loppisar, lärde Disa att cykla, tittade på raggarbilar, badade, var på cirkus... Disa och jag gjorde en egen utflykt, åkte på vraktur i kajak.

Mest av allt jobbade jag. På huvudredaktionen och upplevde midsommar för första gången på många år (oväntat känslosamt), men framför allt på två olika lokalredaktioner. Bara att åka runt på Kinnekulle på arbetstid är ett privilegium. Jag skrev om trädgårdsmästare, hantverkare, världsomseglande kaptener, träffade Bo Kaspers Orkester, blev utskälld av en skateboardförening, var inne på fryslager i -40 grader, åkte båt äldre än Titanic och åt årets godaste glass i hamnen, och träffade en mycket speciell konstnär. Det tog flera veckor innan jag ens vågade fråga om en intervju, ingen aning om varför. Intervjun blev av min sista vecka på redaktionen. Fotografen och jag åkte vilse i jakt på konstnären, som visade sig vara en så humoristisk person att jag satt med flädersaft i den gungande trädgårdsstolen och grät av skratt. Texten var svår att skriva, tungt, tungt var det, men den blev bra, och när den äntligen publicerades kändes det som att jag hade levt med konstnären och reportaget större delen av sommaren, vilket jag också hade gjort. Han gjorde intryck.

Jag åkte mycket bil, och lyssnade mycket på radio. Kul i början, sedan lärde jag mig innebörden av ordet Sommarplåga. Kom fram till att jag inte tål radioskval, vill bara höra musik som känns, annars föredrar jag tystnad. Det är väl därför jag bara lyssnar på samma favoritlåtar, år efter år. Disa upptäckte Miss Li, jag upptäckte gruppen Detektivbyrån och låten En annan typ av disco, som jag lyssnade på i huvudet där jag körde fram och tillbaka över berget medan jag funderade på konstnären som jag inte våga be om intervju. 2022 års nytillskott i min annars intakta låtskatt. Här är den.

Berätta gärna om ert 2022, eller nyår i kommentarsfältet, det vore roligt att läsa.

Gott nytt 2023!

Spanska köttbullar, oliver och hobbydyrkare

Jesús åkte till Madrid för att spela med sin grupp, vilket gav mig två ensamdagar med barnen. Inget mig emot. Jag bestämde att vi skulle åka till Aracena och göra lite ärenden samt äta på El Tinajar, vårt traditionella, årliga decemberbesök där. Jesús är inte så förtjust i den baren, så jag går visst alltid dit med barnen innan jul när Jesús är iväg. De har en gräslig blinkande gran, men vad gör det på ett ställe som serverar de bästa köttbullarna i Pedro Ximenez-sås, godaste ibericoburgarna och kött i apelsinsås?

Först gick vi till marknaden och köpte lördagsgodis, tittade på växter och handlade i olivståndet. Vi alla är förtjusta i deras salta minigurkor, Disa bad om en speciell sorts oliver, och så fick barnen som vanligt en påse kärnfria oliver att mumsa på av olivhandlaren. På torget kunde man posta sin önskelista till de tre vise männen.

På restaurangen delade vi på migas (brödsmulor som stekts med vitlök och chorizo i olivolja, typisk hösträtt), köttbullar samt fyllda ägg. Och så kom ett par kompisar in, föräldrar till Runas bästis Ale, och sedan sprang de runt och lekte och skrattade så man måste skratta med!

Därefter åkte barnen och jag hem till vår kanadensiske kompis Jude, till vad som blev en kul ensamma-föräldraträff. Judes fru jobbade hela dagen, en USA-kompis till honom, vars fru också jobbade, var där med sin son, jag med mina barn, och till sist kom även Manu, pappa till Runas bästis, dit med lille Ale, som en glad överraskning för Runa. Jag själv blev överraskad av Judes hobby, som är att tillverka små verktyg att dyrka upp lås med. Fick prova på ett hänglås som tydligen är mycket mer avancerat än ett säkerhetslås till ytterdörren, men var rädd att bryta av verktyget. Tänkte, att det är synd att vi inte kände varandra den gången som vi blev utelåsta för att Jesús hade åkt iväg med nyckeln. Att tillverka dyrkvertyg är troligtvis den märkligaste hobby som jag har hört talas om.

När det började mörkna bröt jag upp, fick ett knippe tändvirke med mig av Judes hopsamlade fruktlådor och åkte för att handla mat och fylla på pysselförrådet med glanspapper, silverpennor och ögon inför nästa dags julpysseldag. Disas kompis Nora skulle komma för att pyssla och baka pizza, och sedan dök både Judes familj upp, och Runas kompis Ale och hans mamma. Roligt!

Det stora regnet

Jag har ju inte varit hemma så mycket i höst, men Jesús har berättat att det har regnat en hel del. Till allas glädje, eftersom det har varit så förfärligt torrt de senaste åren att vattenreserverna sjunkigt till en kritiskt låg nivå.

Samtidigt som jag kom hem från senaste jobbresan i Sverige började det regna, och det regnet har hållit i sig i nästan tre veckor. Det har regnat och blåst så mycket att en bro, med en bilist på, brakade ihop någon timme härifrån, i El Portil, där svärfar har en liten lägenhet och där släkten gärna spenderar sommarveckor, har hela den enorma sandstranden följt med ut i havet. Och i Aracena fick den stora José Nougalesskolan, med över tusen elever, stänga för resten av terminen på grund av översvämningar.

Eftersom spanska hus är som de är påverkas de flesta vi känner av regnet. Vattnet tar sig in genom väggar och tak, och inomhusluften är alltid fuktig. Jag känner mig så less på det. Inte på regnet, utan på allt som regnet innebär i Sydspanien.

Vi har lärt oss av de andra i byn, som har metallskivor lutade framför dörrarna för att vattnet inte ska ta sig in den vägen. Jesús har klämt fast ett trasigt duschdraperi i balkongfönstret samt lutat ett campingbord framför det och på så sätt hindrat mycket vatten från att rinna ner på sovrumsgolvet. Men hallväggen kan vi inte göra något åt. Den suger upp regnvatten som en svamp vid ihållande regn, och när väggen är full läcker den ut vatten i många timmar, även när det har slutat regna. Tänk er, regnvatten som tar sig in genom väggen. Golvet fylls av vatten och drar sig mot badrummet, det finns uppenbarligen en liten lutning i golvet.

En dag droppade det vatten från taket ovanför ytterdörren, men det var en engångshändelse, dropphinken brukar vi ställa under takdroppet i köket.

Nya mögelfläckar har växt fram på väggarna och det luktar alltid källare. Jag har ofta en lätt huvudvärk. Fukten är konstant. Handdukarna i badrummet är aldrig torra. Badrumsspegel är immig av fukt i många timmar efter att man har tagit en varm dusch (och torkat sig med fuktiga handduken). Jag hängde en redan blöt handduk i sovrummet, och efter ett dygn har den inte torkat alls.

När det regnar så här går det inte att tvätta. Tvätten torkar utomhus i vanliga fall, inomhus är det ingen idé att försöka. Nu gjorde vi det ändå av ren desperation. Alla handdukar och lakan var slut och det allra mesta av barnkläderna låg i den överfyllda tvättkorgen. Båda barnen har varit sjuka och jag har varit orolig för att de skukle spy i sängen, eftersom vi inte har rena lakan att byta med. Men så kom en regnfri dag! Tvättmaskinen jobbade, vi hängde ut kläder och handukar att torka. Men det var för kallt och fuktigt, inget hann bli torrt innan kvällen, och på natten skulle regnet komma tillbaka. Det var bara att ta in torkställningen. Efter fyra dagar är många plagg fortfarande fuktiga och har börjat lukta.

Kläder i tvättkorgen har också möglat eftersom något dumhuvud i familjen fortfarande inte har förstått, trots att han snart fyller 48, att man inte lägger dyblöta grejer i en korg med smutstvätt.

Ett par bekanta fick världens idé, och löste sitt tvättproblem i Aracena. Där installerades, relativt nyligen, ett par tvättmaskiner och torktumlare på ett ställe, dem kan man använda mot betalning. Och en annan familj har faktiskt köpt egen torktumlare nu.

Kort sagt, jag är less på fukt. Nu ska det vara uppehållsväder i en vecka, och första maskinen tvätt hänger redan på tork.

Men regnandet har behövts. Lanskapet lyser vackert grönt under kala träd, och vattenreserverna har fyllts på. Men det behövs mycket mer vatten för att väga upp efter flera års torka. En stor vattenreservoar i närheten hade så lite vatten som tolv procent av sin kapacitet. Trots ihärdigt regnande har den ändå bara stigt till 15 procent.

Ostmässan i Aracena

Det händer grejer hela tiden! Jag ska börja med att berätta vad vi gjorde första hela dagen hemma tillsammans, efter min sista långa jobbresa.

Apotek, blommor, oliver, handla mat och ostmässa var planerat. Vi började med lunch.

Om man är i Aracena är Los Vasquez ett bra alternativ om man äter kött. Dels har de en stor köttaffär där jag gärna köper grillkött, märgben till soppor, färsk korv och framför allt skivad pata negraskinka, ett av de bästa ställena för det! De har också en restaurangdel där man definitivt bör beställa kött, man ser hur det grillas medan man väntar. Gott! Disa ville ha en montadito med pata negraskinka, Jesús och jag valde en parrillada för två personer, olika sorters grillat kött med tillbehör.

Så var det den där ostmässan. Den arrangeras varje år i Aracena, i samband med långhelgen i december. Här säljs ost från hela Spanien, årets höjdpunkt för ostfantaster. Jag avskyr ost och går helst inte innanför dörrarna på grund av stanken. Men man får ställa upp för familjen.

Runa gick igång på hoppborgen utanför, hennes livs första besök i en hoppborg. Och var sedan så arg för att hon inte fick hoppa vidare när det blåstes i visselpipan, att hon vägrade skor resten av eftermiddagen och kvällen.

Inne på mässan köper man ett häfte med åtta kuponger för provsmakningar. Så får man gå runt bland de olika försäljarna och se vad man vill lägga kupongerna på.

Det finns ost i alla färger och former, vissa vidrigare och mer stinkande än andra. Jesús provade en gråbrun hård sak som tydligen var den starkaste ost han ätit i hela sitt liv. En annan smakade tydligen rökt lax. Jag undrade varför någon skulle välja osten istället för den riktiga rökta laxen, och vägrade andas med näsan för att inte dra in ostlukterna i kroppen.

Efter en massa provsmakningar valde Jesús en liten hård ostbit, och Disa fick sin ostkärlek i en söt trälåda, en ost som fått utmärkelsen Godaste osten i Spanien.

Jaja. När vi gick ut kunde jag andas frisk, god luft igen, kände doften av regn, och strax därefter började de första dropparna av ett två veckor långt regnväder falla.

Överraskad på flygplatsen

Hockeyspelskartongen såg hel ut, granen hade kommit fram och jag argumenterade i huvudet med svärfar medan jag rullade väskvagnen mot utgången på flygplatsen. Jag visste exakt hur ogillande han skulle vara över att jag tänkte köra hem mitt i natten, istället för att sova över i stan och köra hem nästa morgon när det började ljusna istället. Det spelade ingen roll. Jag skulle hem till barnen. Nu. Jag tänkte vara hemma när de vaknade. 17 dagar sedan sist.

Dörren öppnades. Men var fanns svärfar? Han står ju alltid längst fram och möter? Klockan närmade sig midnatt, hade han blivit trött och gått och satt sig någonstans?

Det var så otänkbart att Jesús och Disa skulle möta mig, istället för svärfar, att jag inte fattade att det var de som hade kommit. Hur kunde de vara i Sevilla en torsdag natt? Men de hade kommit för att överraska mig! Runa skulle ha följt med, men hon hade somnat hemma hos svärfar. Vilken överraskning! De hade planerat det i en vecka! Inte ett knyst hade de sagt. Inte svärfar, som jag hade ringt under eftermiddagen för att kolla om han kom ihåg att hämta mig. Inte Jesús eller barnen, som jag hade pratat med när jag väntade på planet i Barcelona, trots att de redan befann sig i Sevilla då.

Disa gav mig ett blått armband som hon gjort, och jag bar henne hela vägen till bilen.

Vi sov över hemna hos svärfar. Disa och jag i den lilla hårda enkelsängen, och en av alla gånger jag vaknade av smärta i höft och ben hade jag drömt att vi var på Ikea och att jag bestämde mig för att köpa bäddmadrass åt oss. Finns det hårdare madrasser än i traditionella spanska sängar?

Jesús åkte tidigt för att vara på jobbet klockan nio, han hade en timme och en kvarts resväg. Men barnen och jag hade inte bråttom, vi hade bestämt att de skulle vara lediga den här fredagen. Vi åkte iväg för att köpa byxor till Runa, uträttade några småärenden, och gjorde sedan det Disa allra helst ville, åt lunch och daimtårta på Ikea.

Därefter åkte vi hemåt, först stopp för Runas klasskompis barnkalas i en by som är så liten att man behöver parkera utanför den, och framemot tiotiden på kvällen var vi äntligen hemma, tillsammans. I ett hus som var så typiskt kallt och rått att jag ville åka tillbaka till Sverige, där man inte behöver frysa inomhus

Olyckligtvis återberättade jag detta för Jesús nästa morgon när han kom hem, och det hörde Disa som blev ledsen och trodde att jag ville åka ifrån dem igen, till Sverige, jag som äntligen kommit tillbaka.

Granen

Av allt konstigt som jag har fraktat mellan länder i till bristningsgränsen fyllda väskor, ryggsäckar och kartonger, tar nog detta priset. Mitt i resväskan, omgärdad av 24 kilo julklappar, pysselsaker, tomteskägg, hundtomtedräkt, ljusstakar, halmprydnader, ljus, chokladaskar, julböcker, Ingrid Marieäpplen, pepparkaksformar, adventskalendrar, toarpskrona att dekorera med Disa, spionpenna och de (endast) fyra klädesplagg som fick plats... Ligger en levande liten julgran. 

Den levde i alla fall när vi lämnade Lidköping.

Den tänker jag på nu, när jag strax ska gå ombord på det första av två plan som tar mig hem till barnen.

Granen och hockeyspelet.