Recept på Solomillo al whisky

Enkel klassisk rätt att laga, som är mycket, mycket god, är Solomillo al whisky.
Det kan ni göra hemma om ni inte har en spansk tapasbar i närheten.

Ingredienser:
Solomillofiléer (del av djuren, kan inte säga vilken del, ta någon passande grisbitfilé)
En hel vitlök
Ett glas vitt vin/konjak/whiskey
Ett glas köttbuljong eller vatten
Salt, peppar, olivolja

Banka en gång på varje vitlöksklyfta. Behåll skalet på.
Stek vitlöken i olivolja.
Ta vitlöken ur pannan och lägg åt sidan.
Stek lite på köttet.
Lägg tillbaka vitlöken i stekpannan där köttet väntar. Häll i vald alkoholdryck, vatten/buljong samt lite peppar och salt.
Låt koka i pannan tills köttet är jättemjukt och vätskan nästan kokat ur.
Servera med hemmagjord pommes frites som långsamt stekts i olivolja, samt vitt färskt bröd till den goda såsen.

MacGyver

MacGyver kan vara, inser jag nu, en av de tv-serier som inte åldrats med värdighet.
Såg ett avsnitt igår, ett som handlade om myror som åt upp allt som kom i deras väg (två personer bland annat).
Men serien är underhållande.
Och man kan ju inte annat än att vara lite kär i MacGyver.

Christian Kjellvander i Sevilla

Under sommaren är flera konsertserier igång i Sevilla.
En av dem är Nocturama, som hålls på en innergård i det gamla klostret på Isla de la Cartuja.
Det var för övrigt där som Columbus bodde när han förberedde sin Amerikafärd.

På lördagskvällen skulle svenske Christian Kjellvander spela där.
Jesús gjorde tortilla och fixade tortillabaguetter som vi tog med och åt medan vi väntade på att konserten skulle börja.
Först spelade en grupp från Sevilla, Falso Cabaret, som var riktigt bra! Vilken överraskning!

Sedan kom Kjellvander som jag egentligen bara hört några låtar av tidigare. Han spelade låtar från nya skivan, och de var verkligen bra, och så himla vackert gitarrspel (!)...
Men gud vilken tråkig konsert.
Alla låtar lät ju likadant!
Mycket bra men tråkigt alltså.

Recept på lemonad

Godaste drycken när det är varmt: lemonad!
Och det är så himla enkelt att göra.
Jag använder Karins recept:

Mät upp 1,5 deciliter vatten och 1,5 deciliter socker i en kastrull.
Koka upp så att sockret löser sig.
Kyl i kylskåp.
När sockervattnet är kallt: pressa fyra citroner.
Blanda citronsaft med sockervattnet i en kanna och späd med kallt vatten till önskad styrka.
Lägg gärna en kvist mynta i kannan också.

Själv tycker jag om ganska stark lemonad, men det är ju en smaksak.
Gör dubbel sats, för lemonaden brukar ta slut väldigt fort.

Färska fikon

Jag älskar sommaren i Sydspanien för dess frukter.

Kommer just från la frutería. Skulle ha köpt tomater och gurka, och det gjorde jag också, men gick dessutom ut med fyra tunga påsar med frukt.

Det började så klart med den enorma lådan med meloner. Spanska piel de sapo, typiska för trakten.

Vem kan motstå en stor back med solvarma meloner?

Vidare blev det vindruvor, citroner att göra lemonad av , gula plommon, en påse röda kaktusfrukter och en påse fikon från byn. Det vimlar ju av fikonträd här.

Jag älskar fikon. Det är en av mina favoritfrukter.

Men man säger inte fikon rätt och slätt, utan här pratar man om brevas och higos.

Brevas är de första fikonen på trädet. De är stora och mycket söta och mjuka. Så mjuka att skalet går sönder bara man tar i det.

När las brevas har plockats eller fallit av växer en ny frukt ut på precis samma ställe, det är higo. Higos är fastare i fruktköttet och skalet, mindre i storleken och lite mindre söta.

Men nästan lika goda.

Imorgon blir det att köpa en ny påse. Dagens fikon är redan slut...

Otrevliga fransmän och oförskämda spanjorer

Vilken rolig nyhet jag hittade i tidningen!
Fransmännen ska bli trevligare på tunnelbanan och på bussen genom en reklamkampanj! De erkänner själva att de är otrevliga.
Jag ska ingenting säga om det, jag känner inga fransmän (fast kände två och de var trevliga) och har inte sett mer än Paris.
Men vad jag kan uttala mig om är sevillaborna, och de skulle sannerligen behöva en kraftig reklamkampanj för att bi trevligare! Eller invånarna i Ronda!
Nu ska ni fatta det här rätt.
De jag syftar på är butiksbiträden, bar- och restaurangpersonal samt statsanställda som man stöter på i olika sammanhang, när man behöver papper, i receptioner, hos doktorn, var det nu kan vara. Dessa har förresten rykte om sig, av sevillaborna själva, att vara mycket otrevliga samt lata.
Serviceminded finns inte, och inte bara för att spanjorerna är så dåliga på engelska, utan skulle de veta vad ordet betyder skulle de ändå inte förstå.
Den som kommer på besök till Sevilla kan bli förvånad över den oförskämdhet och ignorans som visas. Jag är van, och har blivit mycket allvarligare lagd tror jag, av det här. För det är svårt att möta oförskämdhet med sympati.
Sevillaborna själva vet inte hur otrevliga de är. De har nämligen rykte om sig att vara roliga, och tror på ryktet. Men jag skulle vilja säga till dem; åk utanför stan, åk utanför landsgränsen och lägg märke till hur folk beter sig på andra platser.
Ibland blir jag så jäkla trött på det här fula beteendet.
Ni fattar själva att inte alla Sevillabor är sådana här. Ingen jag känner är sådan som jag beskriver. Kanske är det mest i yrkesrollen. Jag vet inte. Trist är det i alla fall.
Man blir alltid väldigt glad och förvånad när någon visar vänlighet i en butik eller på en bar, för det är så ovanligt.

Jul i Sverige

I fem år har vi väntat på att julafton ska infalla en måndag. För då får Jesús jullov redan den 21 december, och om han (nu vi) tar ett plan samma dag till Sverige finns det möjlighet att äta julbord och gå på Liseberg.
Några julbord har sittning så sent som den 22 december.
I år infaller julafton en måndag.
Jag har redan börjat kolla flygresor.
Hemlängtan. Ojoj.
Nåväl. Om Jesús verkligen kommer att jobba här i närheten kan vi hinna åka till Malaga direkt efter skolan och sedan ta ett plan därifrån 19.15. Vi måste visserligen övernatta någonstans på vägen, men vi kommer fram till Göteborg på lördag förmiddag.
Sitter och kollar julbord, öppettider, julkonserter.
Bokar husrum i morbrors stuga.
Shit. Fem månader kvar...

Torget i Lidköping.

2011 års julfirande, en lugn historia som började och slutade med lunchen.

Sista festliga dagen

Sista dagen på la Velá.
Vi tittade på la cucaña en stund på eftermiddagen. Det är verkligen underhållande. Att se hur de försöker  få tag i flaggan och hur de faller av den halkiga stången. En del slår sig ordentligt.

På kvällen träffade jag Andrea som är i Sevilla några veckor.

Vi åt adobo hos Gambas al ajillo (Manuel) och tittade sedan på Manuela Carrasco. Försökte titta. Det var så otroligt mycket folk, så vi fick lyssna istället. Synd, Manuela Carrasco ska vara en riktigt skicklig flamencodansare. Men snart börjar flamencobiennalen, kanske kan jag se henne då?
Flamenco ska man se på nära håll, se ansiktsuttrycken och hur varenda muskel i kroppen spänns.
J anslöt när dagens opera på radion hade slutat och vi gick till en caseta och åt och drack lite till.
Blev inga avslutningsfyrverkerier i år, på grund av krisen.

Här säljs nyfriterade buñuelos med choklad.

Försäljare av gröna, omogna hasselnötter.

Promenad i centrum

Plötsligt slog det mig: Jag har inte varit i centrum på tre-fyra veckor.
Och jag började känna mig instängd.
Jag har bara åkt mellan byn och lektionerna i Triana. Som mest tagit en runda på San Jacinto, Trianas huvudgata.
Nu kände jag ett starkt behov av att gå över bron, till andra sidan. Mot centrum.
Det kan mycket väl ha spelat in att det blåste och var jämförelsevis ganska svalt, och därför var möjligt att genomföra.
Jag gjorde det. Jag gick. Visste att jag skulle bli sen till lunchen med J:s föräldrar, men det struntade jag i.
Gick ned för bron, förbi hushållsaffären som har en bra mat-termos som jag suktar efter, den är perfekt i storlek för en tortilla. Gick förbi leksaksaffären med utemöblerna, glassbaren, förbi Tintorettoaffären som jag såg har stängt tyvärr, de hade så fina skyltningar, förbi det lilla El Corte Inglés och intilliggande bageri med mycket frestande bakverk i skyltfönstret. Tittade som vanligt i skyltfönstret till skoaffären där ett par turkosa drömskor såldes för ett par år sedan men som jag inte köpte eftersom de var så dyra (ångraångrarångrar). Förbi Natura och redaktionen till Diario de Sevilla.
Ute på livliga Calle Tetuan. Stora, skuggande segeldukar har spänts upp ovanför de stora affärsgatorna.
Gick igenom passagen ut på Calle Sierpes. Där satt en grupp och spelade. Och åh, vad fint de spelade! Min musik! Hade de haft en skiva hade jag köpt den direkt. Fick nöja mig med att ge småpengar.

Av en händelse satt de mittemot favoritbutiken L`Occitane, och jag gick såklart in och sniffade på lavendeldofter.

Sedan en sväng in på Azzecories. Och roliga Desigual. Det är rea överallt. Roliga reor, inte som i Sverige där bara skräp är kvar. Tur att jag inte går här oftare.
Sedan hittade jag en annan favoritbutik som jag bara varit inne i en gång tidigare eftersom jag aldrig har hittat tillbaka till den. Nice Things på Calle Cerrajería. Så fina saker! Provade underbara skor med prickar på. Otroligt nog fanns de i min storlek. Oturligt nog var min storlek för liten för mig.

Nöjd och glad ändå gick jag tillbaka till Triana och väntande lunch.
Paellalunch.
Nästa promenad får gå förbi Alfalfa och mot Nervión. Det var många månader sedan jag gick där. Längtar efter att promenera mer. Bara den här hemska värmen försvinner...

Wagnerfansens höjdpunkt

Varje sommar arrangeras Bayreuthfestspelen, Wagnerfestivalen, i den tyska orten Bayreuth.
Det var Richard Wagner själv som startade festivalen där 1876 då Nibelungens ring uppfördes i sin helhet för första gången, och han lät uppföra en mängd av sina operor i den egna teatern, specialbyggd för att passa hans verk.
Festivalen har hållits sedan dess, utom för ett avbrott under andra världskriget.
När Wagner dog var det sonen som tog över arrangemanget, och nu är det barnbarnsbarnen som håller i det.
I Bayreuth samlas Wagners största anhängare, och en dag kommer säkerligen min egen Jesús att vara där också. Även om det är väldigt svårt att få tag på biljetter, teatern är så liten, och man brukar få vänta i flera år.
Tills dess nöjer sig J med att lyssna på operorna på radion.
Spanska radion.
Föregående somrar när han har varit med mig i Sverige har han svurit, klagat på, HATAT Sveriges radio P2 som inte sänder från festivalen. Han har istället suttit med dåligt ljud från datorn och lyssnat på spanska radions hemsida.
Nu äntligen får Jesús lyssna på riktigt. Igår startade radiosändningarna med Den flygande holländaren, idag är det Tristan och Isolde och senare i veckan kommer han att höra Parsifal med flera.
Samtidigt dricker han öl ur sitt dryckeshorn.
När J var i Sverige första gången åkte vi en tur till Stockholm, och där hittade han i en butik ett djurhorn att dricka öl ur. Han köpte det med tanke på Wagnerfestivalen, men det har inte känts rätt att använda det till en datakonsert, tydligen.
Igår skedde äntligen invigningen av hornet...

Pipen gillar också hornet...

Satie

Klockan är nästan midnatt.
Vi har släckt inomhus och gått ut och satt oss i varsin vilstol i mörkret. Det är varmt och stjärnklart, men jag tittar inte på stjärnorna utan på de små färgglada lamporna framför mig. De små matta glödlamporna och de lite större papperslyktorna som lyser, slocknar, ökar i ljusstyrka, minskar.Det är hypnotiskt och vackert att sitta i mörkret och dricka lemonad och titta på ljusen.
Och inne spelar Satie. Och som alltid när jag hör Saties Gymnopédies eller Gnossiennes undrar jag tyst vem han var. Vad som rymdes i honom, vad för slags man som kunde skriva sådan musik.

Kaktusfrukter och gröna hasselnötter

Typiskt på La Velá är de gröna, omogna hasselnötterna.

Vi köpte en påse, mest för att jag skulle få prova.
Jag fattar inte vitsen med dem.
Det brukar också säljas kaktusfrukter; higos chumbos (vad heter de på svenska tro?), och de hör till mina favoritfrukter. Det är sällsynt att hitta sådanatill salu  till och med här.
Man får frukterna färdigskalade, vilket är tur, för de har miljoner små små taggar som inte syns, men som borrar sig in överallt där de kommer åt, och sitter sedan och svider. Och man kan ju inte ta bort något som inte syns...

Ölhällartävlingen

Mellan två lektioner gick vi till La Velá. Klockan 13.30 var det den traditionella öhällartävlingen!

16 bartendrar från olika barer i Triana, samt en utsocknes (från en annan stadsdel, hur kom han med?) gjorde upp om äran.
Reglerna är enkla. Man får tre glas att hälla i. Första glaset man häller upp räknas inte, det är bara prov. Nummer två och tre hälls upp under rinnande kran. Det får inte vara för mycket skum (en fingerbredd tror jag att det är,) och det ska vara exakt samma mängd skum i de båda glasen som bedöms.

Domarna.

Sevillaborna älskar sitt öl. Hur djupt ned i krisen de än sjunker kommer inte en enda cervecería att få stänga igen, ölet drar man inte ned på. Och det är förstås Sevillas eget ölmärke Cruzcampo som serveras överallt. Sevillaborna vill inget annat ha.
(Jesús favoritglas i skåpet var två Cruzcampoglas. Jag har råkat slå sönder dem båda.)
Bartendrarna blev ivrigt påhejade, ivrigare ju mer publiken drack under tiden.

Bredvid oss stod en gammal man som hade vunnit sju av de tjugo gånger han delagit. Det gick bra för honom även i år, men inte tillräckligt.
Vi hejade förstås på Gambas al ajillo som vi till vår överraskning såg delta. Gambas al ajillo heter egentligen Manuel, men vi kallar honom för Gambas al ajillo eftersom vi alltid går till hans bar för att äta den rätten.

Vann gjorde en som jag inte vet var han jobbar. Han blev så himla glad, började hoppa upp och ned, sträckte upp den lilla statyetten i luften med båda armarna, skrattade utan avbrott, sedan blev han upplyft på axlarna av de andra som bar iväg honom till närmsta öltält.
Den gesten var en parodi på tjurfäktarna. När en tjurfäktare gör något riktigt, riktigt skickligt, så skickligt att det inte händer mer än vart 50:e år, öppnas den stora porten mot Calle Cristóbal Colón och tjurfäktaren bärs ut av publiken, över Trianabron och bärs runt hela stadsdelen.

Svalkande dryck

Det godaste när det är riktigt varmt ute: lemonad med mynta.
Jag dricker litervis.
Känns det som.
Mmmm...

Trianas stora fest

La Velá!
Trianas stora stadsfest! Eller stadsdelsfest, om man ska vara noga.
Mitt under hetaste sommaren organiseras denna fiesta på Calle Betis dit varenda Trianabo går. Jesús, den sanne Trianabon sedan födseln, har inte varit där på sex år på grund av mig (han har varit i Sverige med mig istället), äntligen fick han gå.
Vi tog en liten tur igår kväll.
Började med att se la cucaña. Det handlar om att få tag i en flagga som satts fast längst ut på en stock i floden. Ser rätt knepigt ut, man får ha bra balanssinne, men det är värre än så, för stocken har smetats in med fett klet så den är halkig som tusan.
Mycket underhållande.

Vi kollade en stund, sedan gick vi och tittade på böcker och åt middag. När vi gick tillbaka hade området vaknat. Det är på kvällen det lever. Lamporna tänds, musik spelas från casetas där folk samlas för att dricka, äta och prata. Det säljs gröna hasselnötter, tjocka våfflor och sardiner. På en scen framför Trianabron bjuds på underhållning. Vi stannade en stund och tittade på danstävlingen i sevillanas.
Under veckan arrangeras cykellopp, fisketävling, konserter och en mängd andra saker. Jag siktar in mig på torsdagskvällen, avslutningskvällen, då Manuela Carrasco ska dansa.

Flyg till Spanien och Sevilla

Ajajaj, inte bra.
Ryanair ställer in en mängd flygavgångar mellan Sverige och Spanien.
Så här är det: Det är mycket dyrt att skaffa novio i Sevilla när man inte bor ihop. Direktflyg finns inte. Reguljärt krävs två byten. Med Ryanair går det vissa dagar i veckan att åka till Malaga och ta buss därifrån (eller få skjuts), men Malaga ligger åtminstone tre timmar från Sevilla och resan går via Spaniens tråkigaste väg.
Under en kort period fanns det faktiskt direktflyg Skavsta- Sevilla. Med Ryanair. Jättebilligt (Om man inte räknar med den långa tåg- och bussresan till Skavsta med fyra byten, men det var värt det!)! Men den rutten togs snart bort.
Ryanair brukar vara det billigaste alternativet, trots att man måste köpa ett par olika resor och byta i Barcelona.
Nu tas 492 avgångar till och från Barcelona och Madrid bort, oklart dock hur många av dem som går till Sverige.
Anledningen: Spaniens dubblerade flygskatter på grund av krisen.

När man blir förbannad på datorn

J blir tokig på mig.
Varje gång som internet lägger av blir jag förbannad och sliter ut ploppen! (Mobilt bredband heter det va? Ni fattar.)
- Gör inte så! Datorn blir förstörd! Du måste trycka på knappen för säker borttagning, säger J upprört när han kommer på mig.
Här skulle jag vilja invända att jag har slitit ut modemgrejen väldig många gånger, fler än han kan föreställa sig, och datorn fungerar lika bra/dåligt fortfarande.
Jag vill också invända att när jag blir förbannad är det inte läge att sitta och leta, först efter den pyttelilla ikonen som man ska trycka på för säker borttagning av programvara, Sedan lista ut vilken programvara som ska tas bort.
Dessutom förtjänar ploppen att bli utsliten!

Cazorla

Direkt efter min lektion på torsdagsmorgonen åkte jag, Jesús och José Alberto till Cazorla. För bluesfestival.
Cazorla är en by i bergen i provinsen Jaén, den ligger ungefär fyra timmars körtid från Sevilla, så vi stannade och åt lunch i Linares, som är den så omtyckte sångaren Raphaels födelseort. Raphael deltog i Eurovisionsfestivalen 1966 med Yo soy aquél.
Ett par kilometer från Cazorla finns en supermysig camping där vi skulle sova. Det är en holländsk familj (tror jag) som driver den. En massa små stentrappor leder till de olika tältplatserna, receptionen ligger högst upp på kullen, det finns en hylla med böcker att låna vid diskstället och i mitten av allt finns en svalkande pool.

I receptionen säljs valnötter och mandlar som de själva plockat samt honung i glasburkar utan etiketter..
Vi slog upp tälten och gick sedan till byn.
Man går på en liten bilväg som är kantad av vinstockar med gröna klasar, valnötsträd, fikonträd och gamla silvriga olivträd. Cikador knirrar som tokiga och på flera ställen kan man stanna och blaska av sig i vattenkällorna som rinner från berget.

Jesús hade sagt att byn var fin, men jag hade inte förestält mig det här. Cazorla är högt beläget, direkt under en hög bergstopp. Trånga gator går upp och ned, husen är gamla (beroende på stadsdel förstås). Det finns både borg och kyrkoruin och jag blev förtjust i stället med en gång.

Vi gick till ett av torgen där första festivaldagens gratiskonserter hölls, och vi stannade och lyssnade tills det var mörkt och dags för middag.

Här får man en tapa med varje dryck man beställer, och det är roligt. Det kom in både smaskiga grillspett och små utsökta stekta korvar med paprika. I gengäld är drycken mycket dyrare än i Sevilla, och man vet aldrig vad för slags tapa som kommer in.
Sedan gick vi till tjurfäktingsarenan där de stora konserterna hölls och lyssnade på Rosendo.

Vi var mycket trötta efteråt, men promenaden tillbaka på landsvägen var underbar. Helt mörkt, bara stjärnorna som lyste upp. Det höga berget anades svagt bakom oss. Porlande vatten, sjungande syrsor, värme. Jag har inte ord för att beskriva den magiska känslan.
När vi kom tillbaka till campingen satt killarna i tältet ovanför och spelade. Vi tog ett nattdopp i poolen, sedan var det sova som gällde.
Andra dagens konserter var bättre än föregående dags, men jag som kommit fram till att jag inte är särskilt förtjust i blues på upptäcksfärder i och runt byn.

Det utgår många vandringsleder därifrån, men sådant är inte att tänka på under den heta sommaren.
Det var mycket varmt och jag drack vatten som en elefant vid alla vattenkällor jag fann i byn (många).

Sedan spelade en riktigt bra grupp (tyckte jag, för det var inte bluesigt alls), tío Calambre, det var fest vid scenen, alla sprutade vatten på varandra för det var hett, hett såhär mitt på dagen.
.

Vi åt lunch, baguetter med småkorvar, och gick sedan till campingen och badade.

På kvällen gick vi tillbaka till byn för mer musik och lektion i munspel av amerikanen Johnny Sansone.
Jag hade märkligt nog tagit med mig en ylletröja, jag tyckte nämligen hatt det hade blivit svalare än tidigare, och det hade det faktiskt, men det var fortfarande 33 grader så jag fick aldrig användning för tröjan.
På lördagsmorgonen gav vi oss iväg tidigt. Åt frukost på en bar i byn där de lustigt nog spelade svenska sommarsånger, som Sommar sommar sommar, Sommaren är kort och Sommartider. Jättekonstigt.

Det var en toppenhelg.

Magiskt

Hemkomna från några magiska dagar i byn som ni ser på bilden.
Måste bara sova först, sen ska jag berätta.
Gonatt!

Vakthundar och politiker

Det är svårt att sova som det är.
När dessutom byns alla vakthundar börjar skälla i gryningen är det omöjligt.
Alla dessa vakthundar! Det är en jävla ovana! Skällande, hotande ilskna hundar. "Mitt, mitt, mitt, här får ingen komma in! Mitt!"
Spanjorer häpnar när jag berättar om att i Sverige kan man köpa ägg och äpplen vid vägkanten, det är bara att lämna en peng. De svarar att vore det här skulle ingen lägga i någon peng, däremot ta med sig kassaskrinet, äggen och äpplena samt ståndet och köra snabbt därifrån.
De häpnar när de ser cyklar parkerade i rader i Sverige.
Säger att i Spanien skulle ingen av cyklarna klara sig i mer än en halvtimme innan någon plockar med sig dem. Cykellås? Inget hinder. Olåst? Då är det okej för vem som helst att ta med cykeln.
Den som har blivit av med radioantennen på bilen plockar enkelt radioantenenn från någon annan bil.

Jag avskyr det kapitalistiska Spanien. Kapitalismen överhuvudtaget. Egoismen. Detta utnyttjande av människor och regler, att trampa på andra, förstöra för andra om det kan gynna en själv. Det är så fult. Kapitalismen är ful.
Se på det hejdlösa utnyttjandet av arbetare till exempel. Eller företaganas ovilja att betala arbetsgivaravgift. Det är enkelt. De skriver upp den anställde på halvtid. Betalar för heltid (den anställde jobbar många obetalda extratimmar utöver det), men hälften är svarta pengar. Vilket ger lite mer till företagaren, mycket mindre till statskassan och den anställde får lida när hen blir arbetslös, med en mycket lägre arbetslöshetsersättningen som följd. Protestera? Då blir det inget jobb. Företagaren har 100 andra personer i kö som gör vad som helst för ett arbete.

Spanien har de politiker som landet förtjänar. De utnyttjar systemet, tar emot mutor, tjänar massor med pengar. Varje vecka grips någon ny för mutbrott. Här ses inte politiker som visionärer som vill förändra samhället, utan som människor som tar en chans att tjäna mycket, mycket pengar. Politikerna är spanjorer vilka som helst. Och folket fortsätter att rösta på dem. Spelar ingen roll vilka brott de begår, folk fortsätter att rösta.
Eller låter bli att rösta. Alls. De säger att det inte tjänar någonting till. Att alla politiker är likana. (Alla betyder de två stora partierna PP och PSOE. De mindre partierna röstar man inte på, för det är ju ingen idé.
Vilken likgiltighet.)
Tänk om de 40 procenten som inte går till röstlokalen la sin röst. Vilken förändring det skulle kunna ske.

Jag hoppas att ägarna till vakthundarna också ligger sömnlösa.

Påfågelbajs

Jag tycker att det är väldigt lustigt när någon får en fågelbajs på sig.

Plopp!

Någonstans högt ovanför har en fågel flugit, bajsat och otroligt nog hamnar bajset på någons huvud. Eller arm. Roligt är det i alla fall.

Jag har en kompis som blev bajsad på av en påfågel. Han var liten och var med sin familj i María Luísa-parken där det finns påfåglar. Det var en jättestor bajs, och den luktade så illa att hela familjen var tvungen att åka hem för att byta på killen.

Knivmusslor

La navaja, knivmusslan, är ett riktigt konstigt djur. Det konstigaste jag har sett.

Första gången jag såg, och hörde talas om, knivmusslan var i underbara A Coruña i Galicien, Spaniens nordvästra hörn. Där finns alldeles fantastiska skaldjur. Vi gick längs en gata, och varenda bar hade skyltfönster med skaldjur, fiskar och bläckfiskar, levande sådana. Och det var förstås knivmusslorna som verkligen fångade min uppmärksamhet. De låg på fat i fönstren och djuren hängde ned från sina skal, liksom rann ur dem som kletigt... slime. Som märkliga, glatta varelser som dras längre och längre ned av sitt tunga huvud. Eller bakdel, svårt att säga. De ser ut som något från en annan planet.

Jesús tyckte att jag borde provsmaka knivmusslorna och beställde in ett fat navajas a la plancha (ung. stekt i torr panna), och jag var modig och testade.

Och gudars vilken smakupplevelse! De där knivmusslorna var det godaste jag hade smakat förutom pata negra-skinkan!

Och är fortfarande. För även om det går att få tag i knivmusslor på Carrefour och andra stora matvaruhus, så är det inte samma sak. De är inte alls lika goda som de vi åt i Galicien. Inte lika färska, kanske inte samma sort..

När Jesús bror tipsade om att det satt en dam och sålde knivmusslor i El Portíl gick jag genast dit och handlade. Jesús bror kan det där med god mat.

Jag och J:s små syskonbarn lekte lite med knivmusslorna, barnen fick peta på djuren, som hängde ut ur skalen, så att de rörde på sig.

Sedan åkte knivmusslorna i pannan.
Först fräser det bara. Efter en stund smäller skalen upp hastigt, vätska åker ur, det fräser och djuret dör. Då saltar man lite, sedan droppar man citron över de färdiglagade knivmusslorna.

Och Jesús bror hade rätt. De här knivmusslorna var riktigt, riktigt goda. Men inte som i A Coruña förstås.