Hos onkologen med bebisen

När man åker till sjukhuset för att få veta resultatet på senaste blodprovet, varför bebisens immunförsvar är så lågt, och den som ska tala om resultatet är onkolog, ja då blir man lite orolig.
När denne läkare istället för att ge något resultat beställer fyra, fem nya rör med blod, ja, då blir man ännu mer orolig, särskilt när man redan har dålig erfarenhet av onkologer och cancersjukdomar.
Efter en lång veckas väntan på de nya resultaten har de flesta kommit och onkologen tror att det låga immunförsvaret beror på en infektion som jag har haft, antingen under graviditeten eller långt innan.
Lättnad.
Men för att vara säker beställs nya prover. Både på barnet och på mamman.
Herregud, om inte oron för den här ungen blir min död så gör detta det; att gå i korridoren utanför provtagningsrummet och höra bebisen skrika förtvivlat medan de håller fast och sticker henne.
När de var klara med Disa stack de den före detta nålfobikern till mamma också. En sköterska tog hand om bebisen och torkade hennes tårar  medan två andra servade den svimfärdiga mamman, hämtade vatten, fläktade med papper och torkade tårar.
Vilken pärs.
Men hellre att de sticker mig än min unge.
Och det blir nytt uppskov med tvåmånadersvaccinationerna, tills immunförsvaret blir bättre.

Vi har återhämtat oss bra. Jag köpte med en mantecadito på vägen hem att ha till lunch. Det finns en tapasbar inte så långt från oss där sådana görs, och jag var tvungen att testa. Jominsann, riktigt bra. En stor baguette med solomillo al whiskey i (kött tillagat i whiskey eller vin med mycket vitlök), hemgjord, inget fusk med såsen ens, och en massa pommes frites i och bredvid baguetten.
Har tillbringat ett par timmar i soffan med nappflaska, mamma-mat, vaken pratandes bebis, därefter bebis sovande på bröstet samt tv-serier.
Tack igen Chatrin för alla tv-serier du skickade.

Åh, apropå bilden.
På Macarenasjukhuset finns inga skötbord.
Efter letandes på ett flera våningsplan samt frågandes konstaterades detta och det blev blöjbyte ute på gräset vid entrén. Herregud vad folk som gick förbi kommenterade.
Alternativet byta blöja i knät?
Nej. Inte bajsblöja.
Och inte Disa, som nästan varje gång en blöja tas av börjar kissa.
Men alltså, på ett sjukhus. Inga skötbord på toaletterna. Inte ens utanför barnavdelningarna...

Butter

Disa måste inte bara registreras i Spanien, utan även i Sverige.
Jag hade ringt konsulatet i Sevilla innan, samt fått mejl om vilka papper som krävdes.
Trots det saknades det tre papper.
Två av dem har jag inte. Det ena, födelsebeviset, slängde tjänstekvinnan som gav oss Disas libro de familia, eftersom vi fick pappret från sjukhuset bara för att få en Libro de Familia, enligt henne. Denna Libro de familia gäller inte i Sverige, Sverige kräver ett födelsebevis på papper.
Suuuuck.

Jag visste inte vad jag skulle göra när jag kom ut därifrån. Gå hem till Jesús föräldrar och hämta Disa?
Jag hade lämnat henne där för att hon skulle få barnvakt. Inte för att det behövdes, det hade gått snabbare och smidigare att åka direkt till konsulatet, men jag vet att Jesús mamma väldigt gärna vill träffa Disa, och ta hand om henne en stund. Jag kunde ju inte komma tillbaka efter en halvtimme bara. Dessutom hade jag halvt om halvt lovat att vi skulle äta lunch där, nästan tre timmar senare. Måste hitta på något för att fördriva tiden.
Jag gick över bron och in i den här parken.

e
Köpte med baguette och dryck och satt på en bänk och åt sen (mycket sen) frukost och matade en duva.
Kände mig rätt butter och tänkte ilskna tankar om spanskt papperstrassel.
Och om konsulatet. "Är det här pappret rätt ifyllt" undrade jag. "Inte vet jag, jag vet inte vad det står" fick jag till svar. Nej, hen som delar ut blanketterna kan inte svenska.

Jag gick vidare längs avenyn, tog en titt in i godisaffären Woncandy som har en del svenskt lösgodis, såg sist att de har skumprickar, men kände att det var en dålig idé att köpa choklad den här tiden på dagen.
Gick vidare och hälsade på Nikki som jobbar mitt emot katedralen.

Och här tänkte jag nog avsluta det här inlägget på något sätt men jag är för trött.
Nu åker vi till kusten.
Sova.
Förmodligen redan i bilen, J får köra.
Skönt.

Ur kameran

Det har öppnat en ny tapasbar här, den ligger på andra sidan övergångstället mitt emellan de två bilverkstäderna. Osannolikt nog känns det ganska mysigt att sitta där och äta mellan bilarna, för de få bord som får plats står under ett lummigt träd. Doña Croqueta heter det lilla stället och har, som man hör av namnet, specialiserat sig på croquetas. Vi beställde varsin tapa med croquetas, dessutom en montadito med salmorejo och jamón serrano, samt carrillada (griskind i god sås). Okej, men inget höjdarställe.

I helgen var det bluesfestival i Sevilla. Konserter på Plaza San Fransisco på förmiddagen och i Parque de los Principes på kvällen. Vi gick på kvällen. Konserterna drog otroligt mycket folk. Jag och Disa åkte hem tidigare, vilket gjorde att Jesús missade chansen att få en bild på Disa med Edu Manaza :-)

Jag har tid att läsa mycket, som sagt, men inte tid för annat. Samma för Jesús, minus läsningen. Till slut blev det för mycket för lägenheten. Det tog en hel dag med storstädning (en fick hela tiden passa Disa som grät nästan hela tiden) innan stället blev beboeligt igen. Det firade vi med bakad potatis och skagenröra och vänner på besök.
Och ett nytt diskberg...

Flamenco-biennalen i Sevilla

Just nu pågår flamenco-biennalen i Sevilla.
Den arrangeras vartannat år, pågår i en månad ungefär och det är ett utmärkt tillfälle att höra riktigt stora flamencoartister.
Det här året har jag helt missat biennalen, på grund av bebis och sjukhus och sådant gissar jag, men fick syn på en affisch häromdagen och började leta biljetter på nätet. Allt var slutsålt till det jag ville se. Man måste vara ute i god tid. Jaja, jag bor ju i Sevilla, här kan man se och höra fantastisk flamenco året om.
Här är en youtubelänk till en av årets artister, Dorantes (har sett honom tidigare) som är något så ovanligt som flamencopianist.
Och här kan ni se en annan av artisterna i årets program; Manuela Carrasco.
Men dans ska ses live, det är bara så.

Bullbrist i Spanien

Vi struntade i bussen och gick hem, Disa sov i bärsjalen och det hade jag också velat göra om någon burit mig.
Jag mutttrade till henne att om vi hade varit i Sverige hade vi gått in på ett bageri och köpt bullar, för en bulle var precis vad jag behövde efter förmiddagens pärs på sjukhuset, en snäll kanelbulle eller en slät, varm bulle, eller kanske en tjock varm bulle med vaniljkräm inuti.

I brist på bullar blev det en påse söta fabriksbakverk med läskig, falsk chokladkräm från mataffären. Vill man ha en riktig bulle får man baka den själv.

Njuter av bebis

"Nut av bebistiden, den går så fort!"

Många har sagt det.
Jag har ingen tidsuppfattning alls, den är satt helt ur spel, men njuter gör jag.

Denna fina unge.
Jag betraktar henne där hon ligger i mitt knä.
När hon är vaken viftar hon med de långa armarna, sparkar med benen, formar munnen så lustigt, tittar med stora ögon, har börjat göra små roliga ljud och stoppar händerna i munnen. Fortare och fortare går det, armvevningar, bensparkar, tills hon tappar tålamodet och börjar protestra.
Jag betraktar alla roliga ansiktsuttryck som kommer och går, vi har så roligt åt dem. (Ingen hade sagt att bebisar är roliga!) Hur hon rynkar pannan som Jesús, hur hon ser fundersam ut, orolig, sträng, frågande, högfärdig och drottninglik, ibland glad också, men inte så ofta, har vi fått en allvarlig bebis?
Ofta somnar hon efter maten. Då tittar jag på hennes avslappnade ansikte. Hon är så himla fin. Måste böja mig ner och pussa henne på håret.
Kan inte låta bli att känna.
För fingret mot den mjuka kinden, stryker handen över det lilla huvudet. Drar pekfingertoppen över ögonbrynen, petar på näsan och på örontofsarna. Håller de små händerna, fingrarna griper tag alltmer, värmer fötterna, smeker världens lenaste lår. Det går inte att låta bli.

Jag lägger filten över henne, låter henne sova ifred en stund och tar fram boken som ligger bredvid. Alltid en bok bredvid. Och så kan ett par timmar förflyta. Med bok i handen och sovande bebis i knät.
Jag njuter.

Tiden

Jag har så söta bilder (eller det är ju motivet som är sött) och inlägg att skriva till dem, och det där gamla inlägget om Spaniens nya parti Podemos (så intressant!), flamencobienalen, men vart tar tiden vägen? Matning var tredje timme, däremellan vaken bebis, söva bebis, trösta skrikandes bebis med magont av nya medicinen samt byta bajsblöjor gång på gång, diska flaska, förbereda nästa matning, slänga bajsblöjan som visst hamnade på skrivbordet, sova ikapp en stund när bebisen somnar, och så har vi de där stressande sakerna från det vanliga livet som måste göras som visst aldrig hinns med.
Men läser gör jag. Har blivit ganska många utlästa böcker sedan Disa föddes. Hur har det gått till?

Kusthelg

Bort från stan, bort från sjukhus och prover, vi åkte till kusten i lördags, till Jesús föräldrars lägenhet i El Portil.
Det första vi gjorde var att ta en promenad på stranden.
Disa, nu har du känt lukten av och hört havet för första gången, tyvärr sov du dig igenom hela turen.

Jag har aldrig sett vattnet nå så högt. Det nådde sötvattenduscharna högt upp på stranden, och vid klippväggen till höger om där vi gick ner kunde man inte ta sig förbi utan att bli blöt. Månen var visst mycket nära jorden, därav det höga tidvattnet.

Vi stannande till vid lagunen och tittade på flamingor.

På vägen tillbaka hände något märkligt. Jag var plötsligt hungrig. Och inte nog med det, jag var dessutom sugen på mat. Hade lust att äta! Kom på en massa saker som skulle vara gott till middag. Det har inte hänt sedan matlusten försvann strax efter förlossningen.
Jesús har tålmodigt väntat på den här dagen, god mat måste nog räknas som ett rent, gemensamt intresse, och han har haft rätt tråkigt när han i princip bara lagat mat till sig själv, eftersom jag har blivit äcklad av det mesta.
Vi köpte camarones (miniräkor) och ensaladilla rusa i fiskaffären.

På söndagsmorgonen gjorde var och en vad vi gillar bäst. Jesús gick långpromenad på stranden, jag... sov.
När man åker iväg så här för att tänka på något annat än en jobbig sjukhusvistelse blir det lite märkligt när man överraskande stöter på ansvarige barnläkare, som man haft kontakt med hela veckan på sjukhuset, på en strand på Huelvakusten. Det kan Jesús intyga som sprang på nämnde barnläkare på den tidiga strandpromenaden.

Jesús hade med sig en påse varma, nygjorda churros till frukost, vi åt dem med varm choklad och kaffe. Churros är för mig för alltid förknippade med en pinsam händelse med J:s kusin, dagen då jag lärde mig att churros även kallas calentitos här.

Vi åt lunch på en baskisk bar. Jesús var fortfarande mätt efter frukosten så han nöjde sig med en tallrik bacalao al Pilpil, men jag med min nya matlust ville prova en massa saker. Det blev ett grillspett, och ett par tapas; ensaladilla och paella.

Eftermiddagen tillbringades på bästa sätt. J sov siesta, jag satt på balkongen och läste. Senast jag satt där var tre dagar innan Disa föddes. I samma stol, med barrträdsdoft i näsan och bok i handen, men funderades på vad som komma skulle; på bebisen, på förlossningen. Nu satt jag där igen, men med Disa i knäet istället.

Är det dit jag vill ta min "utländske" sambo?

När vi kom hem från kusten på söndagskvällen hade jag så bråttom till datorn för att läsa tidningarna att Disa fick klara sig själv.
Jag hade väntat mig glädjande nyheter om maktskifte och ökat inflytande av jämställdhetspartiet FI, men möttes av något helt annat.

Hit når sällan nyheter från Sverige, men i morse talades det på tv-nyheterna om det främslingsfientliga partiets framgångar.
Det är riktigt, riktigt otäckt.
Jag skäms.
Spanjorer har en så fin bild av Sverige som föregångsland att de inte tror mig när jag säger att ett högerextremt parti sitter i rikstagen. Nu är SD dessutom det tredje största partiet i Sverige.
Jag gick och la mig med den här tanken i huvudet, den vägrade släppa: Det är alltså dit jag vill flytta med min familj? Min utländske sambo och min utländska dotter?



Mer på temat:

Här är en länk till en artikel om nazistledaren Curt Linusson som sitter i fullmäktige i min hemkommun (dit jag gärna skulle flytta?), skriven av en tidigare kollega. Riktigt bra, ta och läs artikelserien på tre delar.

Colombialiv har ett så bra inlägg om valdeltagandet. Jag håller fullständigt med. Svenskar har alla möjligheter att rösta. Hur kommer det sig då att så många struntar i det?

Kristina Lindqvist har skrivit om fascismens framgång i Sverige.

Ta en titt på Mats Björkmans krönika i Sydkusten också. Han jämför Sverige med Spanien, ett land med åtta procents arbetslöshet och ett med 25 procent, och vad det har fått för effekt i politiken i respektive land.

Utlandsröst

Nu åker vi till kusten.
Skulle skriva ett inlägg om röstningen och valet men har ingen tid över (den har gått åt till att sova). Och därför hinner jag inte svara på kommentarerna heller innan vi åker.
Men i alla fall. Rösta i morgon.
Jag skickade min röst för en vecka sedan. Det är ju lite krångligare när man bor utanför Sverige, i Sevilla har vi ingen svensk ambassad där man kan rösta så det blir per post istället. Då måste man ha två vittnine som intygar vem man är.
Jag tycker att det är fantastiskt att staten lägger ut pengar och skickar brev med alla papper, kuvert och röstkort till mig som bor utomlands. Jag är ju inte den enda som gör det...
Ska verkligen bli spännande att se resultatet i morgon!

Hemma

Sitter med bebisen i famnen och skriver med en hand.
Vi har fått komma hem!
Alla de där utredningarna gav resultat. Det visade sig att Disa har reflux och får sura uppstötningar när hon äter och troligtvis äter hon mindre för att slippa obehaget. Ska få medicin mot det.
Hon är också svag i munnen och tungan och blir trött alldeles för fort när hon äter. Ska på nytt läkarbesök om det, tills dess göra lite övningar med henne för att hon ska bli starkare.
Ska på läkarbesök nästa vecka också för att prata om maten, förmodligen får vi extra näringsrik mat på recept.
Och det där med det dåliga immunförsvaret ska gås igenom, men ingen ny inläggning, slut på prover. Skönt!
Vi åker nog till kusten över helgen, långt bort från sjukhuset.

Nu ska vi se om hon tjocknar till lite. I så fall var det verkligen värt allt. Men som någon sa, man utsätter hellre sig själv för obehaget än ens lilla unge.

Trött, trött

Nyss hemkommen med bussen.
Extremt trött efter 26-timmarspass på sjukhuset, sovit fyra av dem.
Efter att ha tittat på klockan ungefär var femte minut ringde jag desperat Jesús som var hemma ett par timmar för att hämta grejer inför nästa jobbdag och så. Klockan 21 skulle han vara tillbaka så att jag kunde åka hem för att sova och åka tillbaka tidigt nästa morgon.
- Du måste vara här senast, senast klockan nio, du får inte komma för sent, jag fixar inte mer!!!


Börjar bli riktigt trött på Håkan Hellströms Känn ingen sorg. Enda sången som funkar med Disa, det är bara att glömma alla vaggvisor och barnsånger med blåklockor, möss, björnar och sjörövare.

"Ge mej arsenik
För stan är full av tanter och tragik,
pulver hjälpte mig, verkligen..."

Eftersom jag inte kunde texten till den heller har jag en av gångerna jag varit hemma den här veckan kollat upp den på nätet, för Disas skull. Hon vill inte ha något hummande och lallande utan ord.

Det var hemskt att se henne med slangen i näsan, ännu värre var det att höra henne gråta; ett kvävt, otäckt ljud. Jag tog natten i alla fall, försökte vara ädel, J behövde sova inför första arbetsdagen med ungarna och han var helt slut efter hela dagen på sjukhuset med isättningen av slangen och allt vad det innebar. Han avskyr lika mycket som jag att se ungen sådan.


Om vi inte får komma hem i morgon blir jag tokig. Läkaren sa att vi får åka hem senast fredag, men det var innan testresultatet från näsgrejen blev fördröjt.
Nytt blodprov väntar, hennes immunförsvar är visst dåligt.

Bra nyhet: hon har gått upp drygt 100 gram på en vecka, vilket inte är tillräckligt men ändå bättre än föregående vecka då hon bara gick upp 20.


Har egentligen inget att klaga över. Disa mår bra.
I korridoren mitt emot vår ligger de cancersjuka barnen. Nästan varje dag sitter förtvivlade föräldrar och anhöriga utanför dörren dit in.

Min bebis med röda långa märken på kinderna där nässlangen varit fasttejpad...

Känslan

Känslan när man går ut från sjukhuset mot bussen hem efter att ha lämnat över barnet till pappan, en stadig, stabil person som inte kommer att fly därifrån med ungen i famnen, känslan när man övertrött efter en natt i sjukhusfåtöljen bredvid den sovande bebisen, när man då går strax innan det är dags och man undrar om de nu, just nu håller fast den lilla skrikande ungen och sticker den jävla slangen genom näsan ner i magsäcken.

Där har vi onsdagen.

Utredning på sjukhuset

Vi hoppades trots allt att vi skulle få komma hem från sjukhuset på måndagen, men nej.
Tidigast på torsdag blir det hemgång.
I går togs nytt blodprov (Jesús mamma som var där fick bära dit Disa, jag stannande i rummet och hörde henne skrika) (det låter grymt, men slå ihop nålfobi med lidande dotter och SÖMNBRIST, det blir inte många timmars sömn i en fåtölj), i armen den här gången istället för i hälen, i dag ska det göras ultraljud på mage och huvud och i morgon  blir den värsta dagen, då ska de sticka ner slangar i näsan på henne och låta en liten kamera jobba i magen på henne under 24 timmar för att kolla om det är något fel där inne.
Jag kommer inte att vara där då, det klarar jag inte, Jesús har fått ledigt från jobbet. Troligtvis tar jag natten, men jag kommer absolut inte att vara där när slangarna sticks ner i näsan.

Kort sagt, om något är fel så kommer läkarna att hitta det.
Det är bra.
Jag tänker så, och även om jag helst vill ta min unge och åka hem med en gång kunde det ha varit värre. Den allmänna sjukvården i Spanien är toppen.
En familjemedlem till en ingift släkting har ett statligt jobb, fast anställd, och som sådan har han inte den statliga sjukförsäkringen som de flesta andra utan går privat. Hans yngste son som inte är mer än drygt ett halvår har problem med att andas, men läkaren vägrar att utreda saken, skriver bara recept på syrgasmasker. Det är på de allmänna sjukhusen specialisterna finns, det är där tekniken finns, och när privata läkare inte har resurser skickar de patienterna till de allmänna sjukhusen. Det är vad denne läkare borde göra, men han vägrar. Så där står de, med en liten unge som har andningssvårigheter, och ingen vet varför.

Helg på sjukhuset

Att Disa äter lite märkte vi redan första veckan med henne.
Vi har frågat barnmorska och två barnläkare om det, men inte fått någon respons.
Förrän nu. Vid senaste vägningen fick Disa underkänt och barnläkaren beordrade henne till sjukhuset för utredning. Genast.
Om jag blev orolig?
Jag tänkte att om något händer den här ungen, om hon försvinner från oss, dör jag.
Jesús kom hem, vi åkte iväg, Disa blev undersökt och läkaren konstaterade att hon mår prima, vad gjorde vi där en fredagseftermiddag? Men ifall, ifall det skulle vara något blev Disa inlagd.
Om jag varit orolig innan så blev det tio gånger värre nu. Disa inlagd?!?
Det togs blodprov, urinprov, blev klädd i en blå, för stor sjukhuspyjamas och sedan fick vi vårt rum.
Det är där vi är i helgen. Oron har övergått i irritation. Den där läkarens förvåning över att hon skickades dit på fredagen förstår vi nu. För på helgen görs nämligen ingenting. Att blodprovet togs i fredags gjordes enbart för att hon är så liten, en akutläkare kollade resultatet och allt var bra. I övrigt sitter vi bara av tiden och väntar på att det ska bli måndag då ordinarie personal kommer och tar sig en titt på flickan. Disa äter och sover precis som hemma. Jag och J turas om att vara där och att sova hemma (svårt att sova i en fåtölj).
Faktum är att det görs så lite under helgen att personalen inte ens kollade hur mycket Disa äter innan vi sa till. Vi för egna anteckningar. Det är väl ganska viktig information om hon ska utredas...

Jag har sovit hemma, och lägenheten är hemskt tom utan de andra två. Överallt finns tecknen; små tvättlappar i soffan, den lilla pyjamasen med cyklar som hänger på tork, den tomma spjälsängen, burken med ersättning i köket... Usch vad tomt det är.

Cine de verano

Ända sedan jag kom hit för åtta år sedan har jag hört talas om cine de verano - sommarbiograferna som fanns i Sevilla tidigare.
Jesús gick ofta med familjen, själv eller med kompisar när han var liten.
I hans stadsdel Triana fansn fyra fem stycken sommarbiografer. Det var utomhusbio i lummiga pation med så mycket träd, jasminbuskar och underbart doftande dama de noche som bara blommar på nätterna att de vitkalkade väggarna inte syntes. På bioduken visades mer eller mindre aktuella filmer, det var varmt i luften och i chiruingiton köpte man läsk och öl, salta solrosfrön, tomat med salt och andra godsaker att äta medan filmen pågick.
Jesús pappa sov sig alltid igenom alla filmer.
Dessa sommarbiografer, som alltså bara öppnade på somrarna, försvann. Det gick som det gjorde med de allmänna utomhusbassängerna. De gav inte så mycket pengar, bara trivsel, och sådant räknas inte här, så biografer och bassänger revs, det byggdes dyra lägenheter där istället.

I Tomares utanför stan finns en sommarbio kvar.
Dit åkte vi med Disa och Jesús föräldrar.
Biljetter köper man genom ett pyttelitet håll i väggen. Inne på gården står en massa stolar uppställda, men de flesta sätter sig vid borden istället. Att äta medan man ser på film är en del av grejen. Drycker och snacks köper man i kiosken, mackor, hamburgare och tomat med salt finns i ståndet bredvid.
Filmen projekteras på en vit vägg och runt omkring sitter gamla filmafficher från filmer som har visats tidigare.

Vi såg Ocho apellidos vascos - Åtta baskiska efternamn, filmen som driver med det typiskt andalusiska (sevillanska) och det typiskt baskiska, som har gjort succé i Spanien.
Jovisst, vi har sett den förut, men hade inget emot att se om den (och det andra var skräp).
Kul att se på film och äta tapas under bar himmel, med klart lysande måne och stjärnfall!


Länk till sommarbion i Tomares här.

Så typiskt Spanien

J började jobba i måndags.
En och en halv vecka innan skolbarnen kommer, fem dagar innan rektorn går i pension.
På måndag börjar den nye rektorn, men vem det blir vet ingen, för ingen rektor är utsedd än.
Spanien.

Här väljs rektorerna för fyraårsperioder, de röstas fram av övrig personal på skolan.
Den gamle rektorn slutar ett år innan röstningen kan ske.
Ja, för det går inte att rösta nu istället för om ett år, så den nye rektorn, som alltså inte är utsedd än, kommer bara att jobba på skolan ett år, innan personalen får lov att rösta.
Spanien.

Den här veckan ska gå till planeringsarbete inför kommande läsår.
Men det är inte mycket av planeringen som går att genomföra eftersom nye rektorn inte är på plats.
Spanien.



Sådana här saker och miljoner andra får en att förstå varför Spanien har sjunkit så djupt i den ekonomiska krisen, och inte tar sig upp.