Gästinlägg av Åsa

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag har lagt beslag på CasaAnnika, som inte kunnat blogga på länge. Hon har nämligen varit upptagen med att ta hand om mig, Åsa. Hon har gjort allt för att jag ska hinna se det mesta av det bästa i Sevilla och hon har lyckats väl. Hur många mil vi har promenerat vet jag inte, men träningsvärken från de första dagarna har nu klingat av och jag känner mig ovanligt spänstig.
Sevilla är nämligen ingen stad man kör bil i, från ställe till ställe. Om man hittar en parkeringsplats får man nöja sig med den, och bruka apostlahästarna för övrig förflyttning. Det är nog därför det är ytterst ovanligt att få syn på en överviktig sevillana.
Jag har sett så mycket fint så hälften kunde varit nog, och jag har nästan tappat räkningen på de maträtter jag har ätit för första gången. Vissa saker har jag nog aldrig tänkt att jag skulle sätta tänderna i, men där ser man vad en världsmetropol kan göra med en fegis som jag.
Till att börja med kan jag nämna sniglar. Det tillsammans med hela friterade bläckfiskar är nog de rätter jag gruvat mig för mest. Men kan Annika, som inte ens äter ost, äta och dessutom med vällust, så måste jag ju i alla fall prova. Och det var gott! De friterade bläckfiskarna särskilt. Mums, med staden Sevillas eget öl Cruzcampo.
En liten parentes bland de exotiska rätterna - måste bara inflika detta med ölen. Om man går på en restaurang eller en bar, så är det detta enda öl som står till buds. I Madrid är det Mahou, och i Barcelona får man San Miguel om man beställer en öl. Alla lokalt producerade i respektive stad. Roligt tycker jag. I alla fall om det är så gott som Cruzcampo.
Nåväl. Det är ju tapas som är grejen här i Sevilla. Det är både billigare och bättre än i övriga delar av Spanien, enligt vanligtvis välunderrättade källor. (Jesus.) Därför kan man kosta på sig att prova flera olika smårätter. Min favorit är jamón, lufttorkad pata negraskinka. Men jag har som sagt även ätit annat, som snäckor, gris-kind, musslor, microräkor med skalet på, blodkorv, friterad haj och färsk tonfisk. Det sistnämnda fick vi hos Jesus föräldrar och det var kanongott. Jag har ju bara ätit tonfisk ur konservburkar förut.
Så maten har varit en njutning, hela vägen. Från frukost på morgonen med nypressad apelsinjuice och bröd med olivolja och salt, via lunch som till exempel kall tomatsoppa, tapastallrik och bröd, fram till kvällsvarden. Den bestod en dag av en perfekt tortilla signerad fröken Elwing. Nu har jag köpt en panna så jag kan ägna mig åt att försöka komma i närheten av den.
Sist men inte minst vill jag nämna en stark och smakrik ost som jag och Jesus har kalasat på, Cabrales. Det är en grönmögelost gjord på getmjölk. För att få sin karaktäristiska smak lagras den under lång tid i grottor, under ett lager av - gödsel.
Detta enligt vanligtvis välunderrättade källor. (Annika, så i detta specifika fall reserverar jag mig för eventuella felaktigheter.)
Som sagt, där ser man.

Finaste födelsedagspresenterna

Finaste Åsa är här och jag har inte tid att blogga.
Men det här måste jag berätta.
Jag har fått födelsedagspresenter! Ett par månader i förväg!
I tisdags träffade jag Åsa i Ronda, och vi hann inte mer än träffas innan jag började pika henne för den tunga väskan. Alltså, det är inte klokt vad mycket den vägde! Hur kan man ta med så mycket för en veckas resa???
Men det var ju inte så konstigt. Hälften i väskan var ju till mig.
När vi kom hem fick Jesus en rökt sik och två burkar skagenröra, och jag blev jätteglad över att de var inslagna i hela tidningar. Slarvigt bara att Åsa inte varit mer rädd om dem, skrynkliga och fulla med tejpbitar var de.
Sedan fick jag ett jättefint kort!
Och två kassar med saker!
Tre flaskor sirap! Tre kartonger med choklad! Chips! Fyra påsar kardemumma!
Kunde inte hejda det, tårarna började trilla och slutade inte på en bra stund.
Tack fina ni, ni vet vilka ni är.

Och som om det inte vore nog.Åsa kom med ännu en present. Från henne.
En liten kamera.

Roadtrip

Kartbok
Elvis-skivor
Vatten
Kamera
Pengar
Solkräm faktor 50 (Åsas kritvita skinn måste skyddas)

Allt klart. Nu sticker jag iväg på roadtrip. Eller åtminstone till Ronda där jag ska möta min fina Åsa.
Pratade just med henne. Hon är redan spansktalande och har blivit kompis med vandrarhemskillen.
"Äntligeeen! Det här hade vi inte trott när vi satt på Göteneredaktionen 2006." som Åsa så riktigt konstaterar.

Vad äter vi i Sverige?

- Alltså... jag kan inte få in i huvudet att linser och kikärter innehåller kolhydrater. Jag har aldrig lärt mig det. I Sverige äter vi knappt sådant.
Diabetesdoktorn: - Nähä? Och vad äter ni då?
- Potatis.

I Sverige är linser och kikärter inte husmanskost. Det är det här. Här äter man sådan mat redan som liten.
Potatis är ett tillbehör precis som grönsaker kan vara. I Sverige är potatisen, eller riset eller pastan, lika viktigt som köttet eller fisken. Det blir väldigt konstigt om man får in en tallrik kött eller fisk utan potatis i Sverige. Om man inte går på någon sådan där konstig diet förstås.
Jesús säger att vi äter få saker i Sverige. Jag har börjat hålla med honom.
Musslor, snäckor och olika sorters bläckfiskar är mycket ovanligt att vi äter i Sverige.
Sniglar: ännu ovanligare.
Kanin: ovanligt.
Vaktel: ovanligt.
Man äter fler delar av djuren här än i Sverige. Den delikata, möra griskinden till exempel, hur ofta köper vi det i Sverige? Och hur ofta använder vi benen och svålen? Inte är det många som äter inälvsmat numera? Väldigt, väldigt ovanligt att äta hjärna, komage, djurtestiklar eller grisfötter.

Söta bakverk och bröd däremot. Där vinner Sverige!

Bild från stock.xchng

Födelsedagsfirande och första rulltårtan

Igår firade vi födelsedag (inte min) vid el pantano de la Minilla. Det var ganska mycket folk där men vi fann ett ledigt bord en bit upp i backen med finfin utsikt över vattnet. Fiskaren av oss fiskade, vi andra roade oss på annat sätt. Genom gungan till exempel.
Vi hade med en massa god mat. Papas aliñadas, couscous, pastasallad, kycklingpaj, tortilla, gazpacho och fyllda ägghalvor bland annat. Och senare på eftermiddagen intogs rulltårtebakelser. Platta sådana eftersom rulltårtan stått med en hink makaronsallad över sig (alltså, rulltårtan blev så platt som en rulltårta kan bli), men med ett lass grädde och strössel över sig förstod man inte vad det var där under.
Det är första gången i mitt liv som jag har lyckats med en rulltårta.
När jag säger "lyckats" menar jag inte att det var den bästa rulltårtan jag någonsin smakat, utan att det är den enda jag gjort som verkligen har blivit en rulltårta. Som gått att rulla ihop.
Fast jag har bara gjort två tidigare.
Den första var i hemkunskapen för en evighet sedan. Sockerkakan blev till hälften svartbränd, till hälften degig, eller snarare rinnig av smält smet. Hemkunskapsfröken skällde.
Andra försöket skedde hemma för omkring 15 år sedan. Sockerkaksbotten blev stenhård. Stenhård! Råkade tappa den i golvet när jag skulle stjälpa upp den på sockrat bakplåtspapper. Bom! sa det. Pappa som kom in från garaget i samma stund undrade om det blev hål i golvet.
Sedan dess har jag inte gjort något nytt försök. Förrän igår.
Ingen bakbok slår Sju sorters kakor...

Annika-dagen

Det var min namnsdag igår!
Hade ingen aning, har ingen svensk almanacka med svenska namnsdagar. Och det finns inget helgon som heter Annika så Annikorna i Spanien firas inte, trots att namnsdagar brukar uppmärksammas mycket mer här än i Sverige.
Så gott som alla spanjorer har namn efter något helgon, santo, därför brukar man säga att det är min santo idag.
Det är tydligen så att barn måste ha ett helgonnamn för att få döpas.
Och namntraditionen är stark.
Jag tror att det får bli en favorit i repris snart, den där om att alla spanjorer heter likadant!

Om jag befann mig i en svensk mataffär

Min fina vän Åsa kommer på besök! På måndag landar hon i Malaga, på tisdag kommer hon hit och stannar i en vecka.

Jag som är van att packa sa till henne att för en vecka räcker det med ett handbagage.

Åsa lyssnade inte. Eller det gjorde hon, men ångrade sig och la till en väska i efterhand.

Jag vet ju att det egentligen inte behövs, så jag har ända sedan dess fantiserat om vilka önskemål jag kan fylla hennes resväska med.

Vad behöver jag egentligen från Sverige? Som är möjligt att ta med alltså, mina böcker och mina lådor med porslin packar hon knappast ned. Svensk luft är också svårt att lägga i resväskan. Den fina tavlan av Ulla Holmstrand går ju inte heller. Eller ett stort ressällskap, det går ju inte, särskilt inte hon med höftproblem.

Vad längtar jag efter då, förutom bibliotek, skog och sånt?

Thaimat.

Japp, thaimat. Gud så gott det vore med thaimat! Var hittar man det i Sevilla? Har hört talas om något ställe, men det verkar vara kategori lyxrestaurang och inte min prisklass. Alltså inte så enkelt som när man jobbar i Vara, "glömmer" lunchen en onsdag, torsdag eller fredag (lagas bara då) och går iväg till Hanssons och köper en låda. (Hanssons kiosk är korvkioskarnas korvkiosk.)

Skulle väldigt gärna vilja ha en lunch från restaurang Sjöboden på Spiken.

Nä, dumheter, sådant kan man inte ta med sig hit.

Men det finns annan mat...

Går i fantasin in i den stora mattaffären hemma. Går rakt fram, längst bort till charken och ber att få en stor bit av deras smörgåstårta. Och en nygrillad kyckling som fortfarande är varm (fast jag har lagt av med sånt).

En burk De la Gardiesill i fiskdisken (ska avjutas med dillkokt potatis).

En flaska pommac åker ner i vagnen.

Mjölk. Svensk mjölk.

Grynkorv (när började jag tycka så mycket om grynkorv?).

Kiviks äppelmust, enda äppeljuicen som smakar äpple. Och det är smak av svenska äpplen.

Ett paket Remi, de där goda, platta mintkexen.

Tittar en stund på de stora påsarna med nybakade tekakor från Rådhuset, men kommer på bättre tankar, jag ska ju baka filmjölkslimpa, är ju i landet där det finns filmjölk att köpa! Just det ja, måste ha en läckökorv till mackorna.

Ojoj, inne på den farliga avdelningen. Ostbågar? Dillchips? Grill? Sourcream? Ugnsbakade?

Jag listar det viktigaste till Åsa:

• Till offer åt Molok, Åsa Larssons senaste bok
• Ljus sirap
• Jordgubbsfrön

Och några önskemål (bland annat en rökt sik) om hon får plats...

Åsa

"Ta med böckerna och betala imorgon"

Du har gått ut för att köpa bröd.
Tar upp portmonän för att betala.
Och ser att det fattas en tia.
- Äsch, strunt i det, du kan komma in imorgon med den, säger kassören glatt.
Eller? Hur ofta händer det? I Sverige tror jag inte att jag varit med om det någonsin.
I Spanien däremot. I grönsaksaffären. I brödbutiken. Till och med hos Shrek och hans syster.
Men det som hände igår tar priset.
Hade gått till en copistería (där man gör kopior) för att kopiera en hög böcker. Kom tillbaka senare på eftermiddagen då det skulle vara färdigt. Det var det, men priset var högre än jag hade räknat med. Jag hade 20 euro för lite med mig. Ungefär 200 kronor. Tänkte lämna kvar bokhögen, betala och hämta den nästa dag i stället, men blev övertalad att ta med böckerna med en gång.
- Du behöver dem väl?
- Nja, det är inte akut...
- Ta med dig böckerna och betala det du har. Kom in med resten imorgon.
Oj.
Det är inte en euro vi pratar om längre, utan 20.

När lönen slängdes i sopcontainern

Vi kom att prata om något som hände för flera år sedan när vi bodde i Triana, nämligen detta som ett par av er har hört talas om, när min lön hamnade i soporna.

Det här skrev jag då:

Det var löning i tisdags och redan på torsdagen hade jag slängt bort alla pengar (utom de jag hade betalat hyra med) på skräp. Bokstavligt talat. Varenda euro. Jag och Jesús letade i sopcontainerna tills klockan halv ett på natten.

Min chef sätter inte in lönen på banken. Jag får lönen i handen.
Det är lite nervöst att gå hem med nästan 800 euro i väskan. Tänk om jag tappar pengarna? Blir bestulen?!
För att undvika det sistnämnda stoppade jag pengarna i en tom pappersnäsduksförpackning plast. Om några tjuvar tänkte hoppa på mig skulle de allt bli lurade. De skulle ju tro att jag hade alla pengarna i plånboken! Haha!

När jag kom hem lät jag pengarna ligga kvar i näsdukspåsen. Den var liten, sedelbunten rymdes perfekt och jag tyckte de var praktiskt så.
På torsdagen skulle jag köpa en blomma att ha i håret på ferian, aprilfesten, så jag la pengapåsen ovanpå nattygsbordet kvällen innan för att inte glömma att ta med en slant nästa morgon.
Fast det glömde jag.
Och Jesús, som den hemmakarl han är, gick och pysslade och städade och slängde alla våra förkylningsnäsdukar i en påse. Den skräppåsen, samt ett par till, tog hans mamma med sig efter att ha varit på besök hos oss och slängde dem i containern utanför.
Näsduksförpackningen blev också slängd.
Jesús visste inte att jag förvarade lönen där.

När vi förstod vad som hänt, strax innan tolv på natten då vi kom hem, fick vi bråttom ut igen till sopcontainerna. Det finns två vanliga och en för plastflaskor, fast folk slänger allt möjligt där ändå.
Vi visste inte i vilken av de tre som Jesús mamma hade slängt påsarna så det var bara att gräva i allihop. Efter en liten vit påse med snytepapper, en tom flaska med olivolja och 500 euro i en.
Folk slänger äckliga grejer, en hel del mat som möglat, och jag var försiktig i början, men efter en stund släppte hämningarna, jag drog i blöta påsar och slängde dem på marken. Vi kom ner till botten i den mittersta containern, jag stod på vår skrivbordsstol som jag varit uppe och hämtat från lägenheten och rörde i skiten med en pinne. Åtminstone en av våra skräppåsar hade slängts där för jag såg plastslangar och annat skräp från insulinpumpen eftersom påsen tydligen gått sönder. Men inte ett spår efter den andra påsen..

Vi hade tömt alla tre containrar innan Jesús hittade näsduksförpackningen med pengarna.
Medan jag hade småfnittrat hela tiden hade Jesús inte pratat alls sedan han ringde sin mamma för att fråga vilken container hon slängt skräpet i.

Inte heller nu sa han något. Han började inte prata förrän en timme senare. Jesús är en lugn person. Det här hade skärrat honom.

Jag kommer inte att lägga pengar i någon mer näsduksförpackning. Jag ville undvika att bli bestulen, men just det här sättet var ingen bra idé. Nu har jag pengarna i en tom tvålförpackning i papp istället. Jesús gillar inte det heller.

Tur att sopgubbarna inte hann tömma containerna! Vi hörde dem stanna utanför huset knappt en halvtimme efter att vi hade gått upp igen...

Bild från stock.schng

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Foto: UNICEF/ Asselin

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial påunicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Tvingas själva betala operationen

De där sparåtgärderna har börjat konkretiseras.
För att sparka så många lärare som krävs ska skolklasserna bli större. Upp till 36 elever i varje klass.
På sjukvårdssidan kommer medicinen att bli dyrare. Pensionärer kommer inte längre att få sin medicin gratis, utan priset ska baseras på inkomsten.
Det här kan jag förstå, medicin är väldigt billig här när den är receptbelagd. Läkarbesök är gratis och spanjorer går till doktorn för minsta lilla åkomma. Ofta bara för att få eventuell salva eller alvedon till rabatterat pris, då läkaren förordar det och skriver recept.
Men det här är inte okej överhuvudtaget: Staten ska inte längre betala för könskorrigerande operationer.
Men vem är förvånad? Det är Partido Popular som styr. Partido Popular och katolska kyrkan är ett. Många av de högt uppsatta politikerna är med i Opus Dei. Vad annat kan man förvänta sig?
Vi bara väntar på lagändringar gällande samkönade äktenskap och abort.

Den listige katten

Han är så rolig, vår katt!
Som vanligt försökte han smita in i sovrummet när Jesús gick upp i morse. Och den här gången lyckades han.
Han gömde sig under sängen, och låg där alldeles tyst för att Jesús skulle låta honom vara kvar.
I samma stund som J stängde ytterdörren kröp pipen fram, ställde sig på bakbenen, nosade mig i ansiktet och pep. Sedan hoppade han upp och la sig bredvid mig. Och sedan sov vi färdigt.

Fyra månader utan framsteg - nu skiter jag i simningen!

Så här är det: Jag har lämnat simningen. Jag är ingen uppgivare, men det här har jag gett upp.
Detta faktum att jag sedan november försökt lära mig crawl, utan att ha gjort något som helst framsteg, att jag FORTFARANDE inte ens simmar en hel längd utan att stanna på mitten och flämta efter luft, det kan man tolka på olika sätt. Jag väljer att tolka det som att crawl inte är min grej bara.
Men Jesús fortsätter, så jag har bytt simningen mot andra aktiviteter. För en mycket blygsam peng får man delta i hur många aktiviteter man vill under vardagskvällar och- eftermiddagar. Det är pilates, batuka och jag vet inte vad. Det finns spinning också, men det provade jag en gång för tolv år sedan och bestämde mig för att ALDRIG göra om det!
Av en tillfällighet har spinning varit det enda på programmet de två tillfällen som jag hittills har kunnat gå.
Lite skrämd satte jag mig på den där cykeln. Framför mig hade jag det snyggaste den här byn, och förmodligen hela kommunen, kan erbjuda. Sannerligen inte illa. Bredvid hade jag två trevliga tjejer. Men det räckte inte. Jag höll på att dö. Spinning är ren tortyr. När det var över skakade benen. De slutade inte skaka förrän ett flera timmar senare. Ändå hade jag inte varit i närheten av de andras prestation.
Men det frigjordes några glädjehormoner efter ansträngningen (sannerligen inte under tiden!) så jag tänkte, att jag kanske kan göra om det?
Det var tänkt i förrgår. Instruktören var inte där. Det var en annan spinnare samt... en video. En VIDEO skulle ersätta instruktören.
Om det är svårt att motiveras av en instruktör är det ännu svårare att motiveras av en instruktionsvideo.
Jag gick efter en halvtimme.
Tänkte att spinning måste vara det löjligaste, tristaste, fjantigaste som någon kommit på. Aldrig mer.
Aldrig mer.
Kände att jag behövde choklad. Mörk choklad. Stack iväg medan J simmade. Letade efter byns mataffär. Hittade den inte. Körde fel och hamnade på en jordig slingerväg till en gruva Hittade ingen väg därifrån. Tvungen att köra tillbaka hela vägen. Körde varenda jäkla gata i hela byn utan att hitta mataffären. Åkte vilse och kom in på vägen mot El Garrobo. Jättearg. Tillbaka. Var plötsligt tillbaka vid idrottshuset. Letade vidare. Hittade affären efter 45 minuter. Gick in. Fanns ingen choklad!!!!! Det fanns ingen!
Köpte en påse dumma ostbågeimitationer. Behövde ta ut ilskan på något. Var verkligen arg. Körde tillbaka till idrottshuset. Hittade inte idrottshuset. Körde fel. Två gånger. Vägen tog slut.
Hann inte planera svensklektionen som jag hade tänkt göra medan J simmade.
Knaprade de äckliga fuskostbågarna  och försökte koncentrera mig på boken jag hade med medan jag väntade på J.
Ilskan gick inte över.
Var jättearg faktiskt.
Jäkla by. Gillar den inte alls. En sån värdelös liten matbutik, dessutom utan skylt, till en så stor by. Ful är byn också.
Tacka vet jag Las Pajanosas.

Fast jag har faktiskt lärt mig fjärilsim, baklänges. (bild från stock.xching)

Crossianten

"Crossiant... crossiant... crossiant..."
- Jag tror jag vet vad crossiant betyder!
- ???
- Hjärta!
- ?!??
- Jo, men hör här! Corazón - Crossiant (uttalas croasang på spanska), Corazón - C###### (försöker uttala det som jag föreställer mig att man säger på franska, det obegripliga språket). Visst liknar de varandra? Dessutom kan man se vissa likheter med ett hjärta.
(Känner mig oerhört smart som har dragit den här slutsatsen.)
- Det tror inte jag, säger Jesús. Förresten är crossianten en halvmåne, och den är inte ens fransk. Det sägs att den uppfanns av bagarna i Wien när Turkiet försökte invadera staden. Bagarna var uppe och bakade hela nätterna och var de som upptäckte att turkarna försökte gräva sig in under muren nattetid. Bagarna började sedan göra crossianter som har formen av en måne, som är en av symbolerna på Turkiets flagga. Österrikarna åt halvmånarna för att gotta sig åt segern.

Så låter det när man är tillsammans med en lärare. Fasen, vad allmänbildad han är.

Ödebyn funnen!

Två gånger har vi försökt nå den övergivna byn i Aracenas bergstrakter. Ena gången kan ni läsa om här.
I söndags gjorde vi ett tredje försök och lyckades!
Vi utgick från Alájar och gick en led mot Los Madroñeros.
Det var en liten besvikelse i början. Kommunen har bestämt att underlätta för vandrare och håller på att anlägga gångväg av cement och sten. Fast det verkar vara ytterligare en av alla planer som dragits igång och lämnats när pengarna tagit slut.

Alájar

Blommande lavendel längs stigen.

Nåväl, vi kom fram till Los Madroñeros och möttes inte alls av den stillhet som man kan förvänta sig av övergivna byar. Nej, där hade ett stort gäng hyrt ett hus och åt lunch ute i solen, och lite längre bort arbetade en familj i en trädgård. Måhända bor det ingen här längre, men folk saknas inte.
Vi kikade runt, och det gick fort för byn är himla liten. Fint var det, och sedan satte vi oss på en trappa och åt matsäck.

Ödebyn har en kyrka.

Även om byn inte är helt öde så är de här husen det åtminstone.

Vi fortsatte leden och tyckte helt klart bättre om den här biten än om den första, trots att det bara gick uppför.

Jesús tog med hundskrämmarpinnen/vandringsstaven för att rädda oss från sådana här. Den här vovven vaktade grisar.

Jag trodde att åsnan var så gammal att han inte kunde gå längre...

... men så var det förstås inte, utan han hade fått benen hopknutna för att han inte ska kunna springa iväg. Som så många andra djur. Hästar, getter... Fattar inte hur getterna kan fortsätta att klänga sig över branter med benen hopknutna. Det skär i hjärtat...

Aloe veran visar vägen...

Visst är den vacker? Den här aloe veran är lika hög som jag själv.

Spanjoren och la rubia utan ögonbryn.

Innan vi åkte hemåt körde vi upp till Peña de Arias Montano som är beläget strax ovanför Alájar. Hit flyttade kung Felipe II:s rådgivare på 1500-talet för att leva livet i avskildhet. Kungen fick därefter åka till det här ensliga, högt belägna stället när han behövde råd.
Rådgivare Arias Montano lät bygga en kyrka på platån, men platsen har varit helig mycket längre än så. Redan för flera tusen år sedan offrade man här.

En halv pip

- Vad kul det hade varit om pipen kunde följa med när vi åker iväg så här. Och pick-nickar eller går vandringsleder.
- Han är med. Du har ju halva pipen på jackan. Jag har andra halvan.

Pip-Larsson fäller.
Så är det ju när man har katt, ibland fäller de och då fylls huset av katthår. Jag bryr mig inte så mycket om det, men Jesus avskyr katthår. Sängen är kattfri zon, pipen är förbjuden att trampa på lakanen för att Jesús ska ha ett ställe där det inte finns några katthår.
Fast jag tar med mig dem genom pyjamasen.
J hävdar att ifall pipen hade fällt när han kom hade han inte fått stanna.
Det är inte sant, men det blir ändå skönt när pipen fäller lite mindre. När vi kan avsluta det här kriget mot katthåren. När Jesús kan avsluta kriget mot katthåren och låta dammsugaren stå ifred.

Konstigaste pizzan på Orsini

Orsini heter en pizzeria här i Sevilla. Orsini finns på åtminstone två ställen som jag känner till. En alldeles innan Trianabron, den andra nära Alfalfa.
Det luktar vansinnigt gott från de här pizzeriorna.
Och de har ovanliga pizzor såg jag när vi åt middag där häromkvällen. Hittade i menyn en lustig en med serranoskinka, camembertost och... hallonsylt!
Jesús valde en annan konstig, som var så konstig att han trodde att det hade blivit fel.
- Hallå, ursäkta... Jo, det är ingen ost på pizzan...
- Nej, den är sådan. Jag kan visa i menyn...
- Jaså. Jaha. Nä, det behövs inte...
Trots att jag inte äter ost förstår jag att han blev besviken. Det var den ynkligaste pizzan jag sett. Torr pizzabotten med tomatskivor och lite ansjovisfiléer ovanpå. Inte ens tomatsås var det på den. Jesús hällde över olivolja för att pizzan skulle vara lättare att svälja.
- Jag kollade inte... Jag tog för givet att det skulle vara ost på...
Själv tog jag en sallad, och det var verkligen inte mer än det stod att det skulle vara i den: En massa strimlad isbergssallad, skinka, konserverad ananas och konserverad persika. Bröd till? Nix.
Älskar maten i Spanien, men pizza och sallader, där vinner Sverige!
J var fortfarande hungrig efter besöket så vi gick till gamla schackbare. Det var som att komma hem. Kändes så gott att sitta där vid disken och äta carne con tomate och prata med kyparen, samme kypare som alltid, samma mat som alltid.

Kungaskandalerna

Det känns ironiskt, men igår när Spanien uppmärksammade att den andra republiken tog sin början för 81 år sedan (den avskaffades med Franco), råkade kungen ut för en olycka.
Han hade åkt till Afrika för att skjuta elefanter, men tvingades avbryta semestern när han föll och fick tre höftfrakturer. Det blev till att åka raka vägen hem till Madrid för operation.
Synd om kungen, en höftfraktur är inte att leka med, men det är inte det man talar om idag.
Det sticker i ögonen på spanjorerna att kungen som är hedersmedlem i WWF åker till Botswana för att skjuta elefanter, han han åker på lyxsemester för minst 37 000 euro för att skuta exotiska djur medan övriga spanjorer går under av arbetslöshet och sparkrav.
Väldigt många är inte alls kungavänliga, och drar gärna upp den senaste tidens olyckor:
Sonsonen som sköt sig själv i foten försås. Mindreårig. Varför hade han tillgång till ett jaktgevär?
Händelsen för några månader sedan då kungen vägrade ta av sig solglasögonen, eftersom han hade ett igenmurat vänsteröga och sår på näsan efter att, som han sade, ha gjort sig illa på en köksmöbel.
Och så klart SKANDALEN med svärsonen Iñaki Urdangarin, make till prinsessan Cristina, som tillsammans med sin kompanjon fört över miljontals euro från sin stiftelse Nóos (som uppges vara ett icke vinstdrivande bolag) till olika skatteparadis. Urdangarín misstänks för skattebrott och förskingring av allmänna medel och har uppgett i förhör att kungen redan för sex år sedan bad honom att lägga av med sina privata affärer som väckte misstanke.
Nej, spanska kungahuset är inte populärt just nu...

Bild lånad från Facebook

Fredagen den 13:e

Igår var det otursdagen.

Men någon otur märkte jag inte av alls. Jag hade en rätt bra dag faktiskt.

Jesús påstår att det beror på att det inte var otursdag i Spanien. I Spanien är det nämligen tisdagen den 13:e som kommer med olyckor.

Vad ska man tro?

Ska man akta sig på fredagen eller tisdagen?

Beror det på vilket land man befinner sig i?

Har andra länder andra dagar? Man kanske ska se upp alla dagar som infaller den 13:e? Det kanske är datumet som är illavarslande?

Bild från stock.xchng

Skrockfull?

- Menar du allvar? Tänker du verkligen ta de svarta?
- Japp.
- Men det får du inte! Det kan du inte!
- Jag får spela med vilken färg jag vill.
- Nej! Röd är min färg och grön är din! Vi har spelat så ända sedan vi köpte spelet!
- Du är bara rädd att förlora.
- Du skojar om det men det är sant! Jag kommer att förlora om du byter färg!

Jesús tror mig inte.
Men jag vet att min tur i Carcassonne hänger på en skör tråd. Att jag bara vinner om jag spelar med de röda pjäserna. Att jag måste sitta på min sida om bordet. Att jag måste börja.
Jesús tror att han förlorar för att han spelar sämre. Han spelar faktiskt sämre, men det är inte bara därför som han alltid förlorar.
Nu väljer han svart, eftersom de två gånger vi har spelat med andra har den som haft de svarta pjäserna vunnit. Jesús tror inte att det beror på färgen. Jag vet att det gör det.
Han kallar mig skrockfull.
Precis som han gjorde då i bilen när jag hade råkat glömma nycklarna på byrån...

Adjö sommarplaner

Skrev för ett par dagar sedan om de stora besparingar som väntar Spanien. Främst inom vård och skola.
Summan för skolbesparingen i Andalusien är lika med 15 000 lärartjänster.
Här finns 13 500 lärarvikarier. Det är de som ryker först.
Jesús är en av dem.
Adjö sommarplaner. Nu är det spara som gäller.
Men vad som verkligen händer med hans jobb vet vi inte förrän den första augusti, strax innan han ska börja jobba.

Var är godishyllan?

Kan inte låta bli att fundera på det Sara skriver.
Sara är på Sverigebesök och häpnar över de enorma godishyllorna i svenska butiker. Det verkar vara på Korsika som i Spanien då. Vill man köpa godis när man är och handlar här måste man leta efter godishyllan!
Jag skojar inte. Den brukar vara så liten, och kan vara placerad var som helst i butiken. Var som helst. Och när man väl hittar den, om man gör det, är urvalet sötsaker mycket litet. Några påsar med hårda karameller. Några med mjuka. Inget lösgodis. Ett litet sortiment choklad.
Tänk er chipshyllorna i svenska butiker. Hur stora som helst.
Det enorma urvalet kex och kakor. Läskedrycker.
Inte svårt att äta nyttigt här. Går man till Día till exempel så köper man bara det nödvändiga eftersom det inte finns något annat. Ibland kan det slinka ner en påse pistagenötter eller en ask russin också. Annars: kikärter, linser, ris, tomate frito, mjöl, salt, socker... Resten köper vi i grönsaksaffären.
Låter det tråkigt?
I stort sett äter jag godare och nyttigare mat här än jag gjort i Sverige (undantag finns så klart), trots det stora utbudet i svenska matbutiker.

Bild från stock.xchng

Svenskt på spanska

Svenska författare i Spanien:

Prinsen som sköt sig själv i foten

Kul rubrik, eller hur?
Det bästa är att det är sant!
Det är veckans snackis är i Spanien. Kung Juan Carlos I:s barnbarn Felipe Juan Froilán hade ett vapen och sköt sig av misstag i foten.
Det låter konstigt att en unge på 13 år går omkring med laddade vapen, men han övade tydligen på att skjuta.
En massa fel begicks här. För det första får ingen under 14 år skjuta med vapen i Spanien. För det andra får den som är mellan 14 och 18 år bara använda luftvapen. För det tredje måste ungen i fråga skjuta tillsammans med en vuxen som har vapenlicens. För det fjärde måste ungen ha tillstånd för att skjuta.
Nå, roligt är det väl egentligen inte. Stackars unge.
Och något som inte alls är roligt, bara tragiskt, är att kungen själv som 18-åring sköt sin egen bror av misstag. Brodern överlevde inte.

Loppor eller myggor?

Jag till Jesús i bilen på väg hem:
- Hu vad det kliar på benen! Jag verkar ha blivit myggbiten.
- Myggbiten? Redan? Det har inte jag. Jag har inte ens sett några myggor. Det kanske är loppor.
- Loppor? Var skulle jag ha fått dem ifrån? Katten? Han träffar inga loppbärare.
- Nej... (lite skamset) Men det gör jag...
- ?!?
- Under påsklovet har några fåglar byggt bon utanför fönstren i skolan, och deras bon är fulla av loppor. Jag hoppas varenda gång jag öppnar och stänger fönstren att jag inte ska få dem på mig.

Nåja. Hellre loppor på mig än på pipen.
Och, förstås, hellre loppor på Jesús än på mig!

Bild från stock.xchng

10 miljarder

Vi har väntat på smällen.
Det var bara fråga om hur lång tid efter valet i Andalusien som regeringen skulle avslöja sina sparplaner.
Igår föll bomben.
10 miljarder euro ska sparas. På sjukvård och skola.
Idag ska förslaget konkretiseras.

Träningsvärk!

Men tusingen då vilken träningsvärk jag har!
Det blir väl så när man drar sig upp för ett sandberg med hjälp av ett rep.
Även om det värker så att jag inte kan dra upp persiennen är det kul att känna vilka små lustiga muskler man har i ryggen.
Gillar träningsvärk!

Tjuren - det nya husdjuret

Loren kommer från en by utanför Sevilla, och eftersom hon hade glömt jobbuniformen hos föräldrarna när hon var på besök senast tog vi vägen om byn efter att vi varit på stranden.
Jag gladde mig särskilt, eftersom jag gärna ville träffa Lorens pappas nya husdjur: tjuren.
Det är en riktig tjurfäktningstjur av rasen Lidia, och man kan undra varför någon vill ha en sådan, men den här tjuren behövde ett hem, Lorens pappa tyckte synd om den och tog hem honom.
Tjuren bor med de andra djuren utanför ett konstigt hus. Huset ser ut som ett vanligt hus när man ser det från gatan, men det är det inte, för inga vanliga hus har så stora bakgårdar att ha djur på. Ute i pation satt pappans syskon och pratade. De bor här alla tillsammans, utom pappan som bor med sin fru ett par gator bort.
Vi hälsade på fastrarna, gick igenom pation och kom in i det lilla stallet. På andra sidan stallet hålls djuren.
Hundar, höns, getter, hästar och förstås herr Tjur som stod i en egen kraftig inhägnad.
Pappan och en av fastrarna följde med och vi hälsade på tjuren. Han var verkligen fin. Han brölade på oss och vi kliade honom i pannan tills han blev irriterad och började krafsa med klöven i marken. Då fick han en hink mat, och sedan en hink vatten.
Pappan berättade hur de gör konster ihop. Pappan håller upp ett plastskynke och tjuren ställer sig på bakbenen och försöker nå skynket.
Jag rös när jag föreställde mig det. Han är rätt stor, faktiskt. Fyra år och 300 kilo. Men enligt pappan hade tjuren vägt 200 kilo mer om han hade fått samma foder som tjurfäktningstjurarna, som gör dem kraftigare.
Jag stack fram handen till tjuren och ryckte till när han började slicka den. Imponerande tunga. Jag smakade förmodligen salt efter badet.

När hela handen var indränkt i klibbigt tjursaliv gick vi bort och klappade killingarna. Vi tittade på hundvalpar och nyfödda kattugnar och jag tyckte så mycket om att vara där.

Sedan satte vi oss tillsammans med fastrarna och pratade. Vi fick pestiños och färskt getmjölk. Getterna tillhör en av fastrarna. Hon mjölkar dem för hand varje dag. Mjölken gör hon ost av,  eller dricker. Då kokas mjölken flera gånger och späds ut med vatten.
Den äldsta av fastrarna berättade historier om när hon var liten. När Spanien svalt. Själv hade hon tur och behövde inte gå hungrig för hennes far hade ett vetefält, och trots att han enligt lag var tvungen att lämna ifrån sig allt vete brukade han smyga undan vetekorn som han stoppade i en kudde, vilken han sedan gömde i ett hål i golvet. På nätterna tog han åsnan till kvarnen och malde vetet i smyg.
När det var dags att skörda kikärtor brukade de få hjälp av ett par småflickor. De hade det sämre ställt. Enda brödet de åt var till morgonkaffet, och sedan litegrann på kvällen innan de gick och la sig. Familjen hade inte mer. När pappan fick veta det delade han ut allt sitt bröd som han tagit med till lunch, och dagen därpå tog han med en stor kikärtsgryta med torsk till dem.
Precis som fastern växte flickorna upp, men ingen av dem glömde de här åren. För inte länge sedan träffade den åldriga fastern på en av flickorna på banken, och flickan som nu var tant hade blivit förvirrad och undrade varför fasterns pappa inte ringde och bad om hjälp med kikärtsplockningen som vanligt. "Det har inte behövts än", svarade fastern, "men han ringer snart. Han är mycket nöjd med er", sa hon trots att fadern var död sedan många år, och sedan grät hon.

Det var ett speciellt besök. Det var ett besök i ett Spanien som jag inte känner till. Och det var gott att sitta där ute i pation och prata och lyssna.

Vi fick med oss en glasburk med getmjölk hem, och en getost, och en påse med säkert ett dussin ägg.

Bästa paketet

Det är alltid roligt att få post, även när man vet vad paketet ska innehålla.
Björn och Kim hittade en bok för flera år sedan som de tänkte att jag kunde gilla, och nu skickade de den. Men vilken överraskning! I paketet låg tre böcker till! Åh, vad glad jag blev! Kan man få en bättre present än svenska böcker är man bor utomlands?

Den storslagna stranden

Det har varit en så fin dag! Nära på fullkomlig.
På förmiddagen gjorde vi iordning matsäck och åkte till havet med Loren och José Alberto.
Den här stranden ligger mellan Matalascañas, som är sevillabornas närmsta strand, och Mazagòn.
Stranden brukar vara tom på folk eftersom det är en bit att gå för att komma dit, men det är så värt det!
Det går en sandväg genom barrträdsskogen, man får bestiga ett sandberg, sedan möts man av världens utsikt!

Att ta sig ner är en annan femma. Någon har satt fast en bunt rep med knutar som man måste ha som hjälp att hänga sig i på nedvägen, och sedan dra sig upp med när man ska tillbaka.

Vi hade en flaska vin med, pastasallad, smörgåsar och torrijas gjorda i mjölk.

Lorens hund Gordo sprang lyckligt omkring. Sedan fick han korv till lunch.

Det var himla varmt i luften, så trots att det bara är början på april badade vi i det kalla vattnet.
Tidvattnet var på väg tillbaka så det var valdig kraft i vågorna.

Knäna är svidande röda efter att jag kastats omkull av vågorna och släpats i sanden flera gånger. En av gångerna försvann solglasögonen. Adjöss med dem.

Sista bilden på solglasögonen. Har hela tiden trott att jag skulle tappa bort dem, aldrig att en våg skulle ta med dem till havs.

Jesús var klok att lämna sina på land.

Sedan torkade vi i solen tills det var dags att åka tillbaka.

Men inte direkt hem. Efter glass och tankning åkte vi för att hälsa på Lorens pappas nya husdjur... Men det kommer i nästa berättelse!

Byn vid vägens slut

Där vägen tar slut ligger Corterrangel.
Hamnar man i Corterrangel har man förmodligen kört fel. Det var så vi i höstas upptäckte den lilla byn i Aracenas bergstrakter.
Det är förmodligen den vackraste felkörning vi gjort.
När man ser den storslagna kyrkan här mitt ute på den bergiga landsbygden väntar man spänt på vad som döljer sig bakom kröken. Man följer vägen, åker upp för en smal väg kantad av gamla stenhus, når ett litet fult torg och... inget mer. Byn är inte större än så. Kyrkan, infartsvägen, torget och de hus som omgärdar det. När man kommer till torget måste man köra upp för backen och vända, för som sagt, vägen tar slut här.

Nu hade vi en dag över, ville ut och andas vår, och bestämde oss för att gå vandringsleden som går förbi den här lilla byn.
Men, som är så lätt hänt i Aracenabergen, vi körde fel, så det blev bara halva vandringsleden.
Men det gjorde ingenting. Vi njöööt av allt vackert!
Det kändes som hemma i Sverige, det var samma fågelkvitter och dofter som i en varm dag i maj.
Vi gick till grannbyn Castañuelas som är lite större. Finns både skola och en bar. Där såg jag en urgammal svartklädd dam på en bänk, och jag hade gärna fotograferat henne.
Underbar dag, som avslutades i Aracena där vi köpte mitt favoritbakverk i den berömda pastelerían. Varsin nybakad vetebulle fylld med marängkräm.

Julsång på påskafton?

Jag har nämnt det förut, att kyrkan saknar riktiga kyrkklockor. Att man spelar klang och melodier som hörs genom kraftiga högtalare.
Lunchmelodin är lite kul.
Dödsringningen är fruktansvärd.
Men det här?
Det är påskafton, klockan är tio på kvällen, och ur kyrkans högtalare dånar... julsånger?

Mannen med mini-cofradían

På ena sidan Trianabron står den här mannen. Han har byggt upp en mini-cofradía i bak på sin bil. Där står han hela dagen med bakluckan öppen. Semana Santa-marcher spelar. För en liten peng får man gå fram och titta.

Vid jul visar mannen en julkrubba istället.

Barnen får karameller. Inte de vuxna tyvärr.

Struntar i påsken

Tänkte att jag borde fira påsk. Fixa något påskigt. Fylla det gamla ägget med godis kanske?
Ordna påskmiddag? Måla ägg, eller åtminstone koka något ägg.
Men jag skippar det. Har ingen lust.
Det kan inte bli påsk utan svensk luft, björkris, svenskt påskpynt, ja Sverige helt enkelt.
Idag har vi varit hos svärföräldrarna och ätit typisk spansk påskmat. En gryta med kikärtor och saltad torsk, och sedan torrija till efterrätt.
El Cachorro ställdes in på grund av regnrisken, men vi gick ut allihop och såg La O strax innan Trianabron.
La O har fått namnet för att jungfruns magen har formen av ett O. Jesusbarnet "föds" mitt på magen på henne, och om man tar bort det ser man det O-formade hålet.

Bild från stock.schng