Pasta med tomatsås - recept

Snabb, oplanerad mat här hos oss är pasta med tomatsås.
Relativt snabb mat.
Och det brukar bli riktigt gott, så här kommer receptet!

Pasta
1 lök
1-2 gröna, avlånga stekpaprikor
Några väl mogna, goda tomater
Några vitlöksklyftor
Tomate frito
Salt
En nypa socker

Eventuellt: Blodriskor, oregano, basilika, persilja eller annat kul att smaksätta med!

Gör en refrito. Det vill säga; hacka löken och mjukstek den i olivolja.
Hacka därefter paprikan, lägg i pannan och låt steka tills den också blir mjuk.
Hacka vitlöken och blanda i.
Skala tomaterna, hacka dem och låt koka i pannan tills det mesta av vattnet kokat upp och det ser krämigt och gott ut. Rör ner en nypa socker (för tomatens skull).
Om du vill ha blodriskor i såsen; lägg i dem i början.
Späd ut såsen med tomate frito.
Blanda i kokt pasta.
Smaka av med salt och eventuellt andra kryddor
Strö över lite basilika, persilja eller vad du har hemma.
Klart!

För liten mun för äpple?

Alameda, 26/1 2014

Ungefär tre meter utanför bildens högerkant leker en pytteliten hund med en glänsande boll som är ungefär halva hundens storlek.
Den pyttelilla hunden jagar och jagar, gläfser och försöker bita fast bollen med tänderna men det är omöjligt. Jag tror att en stor hund också hade haft svårt att bita i den.
Jesús och jag ser på och skrattar, det ser så himla kul ut, den lilla hundens hopplösa kamp.
- Det är är precis som jag när jag försöker äta äpplen, säger plötsligt Jesús.
- Jag fattar inte hur folk gör. Jag måste ha en kniv för att få i mig äpplet, annars gör jag illa käkarna.
Jag tycker att det här är otroligt roligt, har aldrig tänkt på att någon kan ha för liten mun för att äta ett äpple.
Jag studerar hans mun för att se om den verkar ovanligt liten, något som jag aldrig tänkt på, men nej. Den ser helt vanlig ut.
Någon annan som har svårt att bita i äpplen?

Söndagsbilder

På lördagen vaknade vi till en ljuvlig dag, en sådan varm, skön dag att jag plötsligt mindes varför jag längtar så efter våren. Alla var på gott humör, på baren i hörnet hade en stor gryta tagits ut och den lagades det mat i och det var nästan läge att ta på sig kortärmat.
Ändå tillbringade vi större delen av dagen inomhus, på en jam session med Sevillas bluesförening, men det tog vi igen på söndagen!

Vi åt frukost på en uteservering, varm choklad, kaffe och tjockt bröd, som rostats lite, med olivolja, tomat och salt. Typisk andalusisk frukost alltså.
Vi gick mot Macarena och kom förbi det fina Palacio de Dueñas där poeten Antonio Machado föddes.

Vi tittade in i vackra Iglesia San Juan de la Palma...

... gick förbi Alameda och kom till ett av mina favorittorg; Plaza de San Lorenzo, som är verkligt underhållande när man sitter där och äter salta solrosfrön och betraktar folk.

Det var dags för ett toalettbesök så det blev en paus på baren i hörnet. Finns ju nästan inga offentliga toaletter i Sevilla, så man måste i regel gå in på en bar och köpa något. Och det var himla bra, för just den här baren skyltade med gazpacho (kall tomatsoppa) för två euro glaset, så det blev det. Och den var så himla god! Alldeles perfekt. Känner att det måste bli en söndagstradition de varma helger som vi stannar i stan, att gå till den här baren och dricka gazpacho.

Alldeles intill ligger Iglesia de San Lorenzo, och i kapellet bredvid står en av Sevillas mest populära kristusstatyer som tas ut under påskprocessionerna: El Gran Poder, denna välgjorda trästaty från slutet av 1600-talet.
Vi gick in och tittade på honom.
Kapellet är runt och modernt med nya religiösa tavlor på väggarna. Man kan gå bakom kristusfiguren. Ett plexiglas skyddar den, men det finns hål för ena hälen som man kan ta på eller kyssa, vilket de flesta gör.
När man kommer ner för trappan efter kyssen finns en stor skylt på väggen från Francotiden, där det står ungefär: Bröder mördade av fiender till Gud och Spanien, och en lista på nationalister som dödats av republikaner under inbördeskriget.
En del av oss tycker nog att sådana skyltar borde tas ner...

Lunch hos Jesús föräldrar, sedan åkte Jesús på körövning och jag fortsatte promenaden. Måste ta vara på solvärmen.
Gick el Paseo de Cristobal Colón längs vattnet, besökte äntligen det maritima museet i Torre del Oro, men det kommer i ett annat inlägg.

Sist besöktes Palacio de San Telmo.

Därefter gick solen ner och jag köpte rostade majskorn och åkte hem, väldigt trött men glad.

Att besöka vänner i Spanien på vintern...

Sådant man tänker på när man ska hem på middag hos vänner i södra Spanien en fredagskväll på vintern:
Vad sjutton ska jag ha på mig?

Inte ha på mig i betydelsen "vara fin", utan i att inte frysa.
Hur många tröjor?
Hur tjocka?
Långkalsonger?
Kommer det att finnas värme?
Kommer den att vara på?
Fungera?
Vilken sorts värmekälla är det?

Sådana saker, ni vet.


Alla goda vänner är bra, men de får ett litet hjärta i kanten när de är kockar och dessutom just avslutat en sex månader lång vidareutbildning med lyxmat som specialitet.
Det första jag tänkte på när jag vaknade morgonen efter var vad vi hade ätit kvällen innan. Herregud så gott det var.
Alla fyra rätterna.

Värmekällan då?
Lorito, en liten värmegrej man hänger under bordet som täcks med tjocka dukar. Så sitter man där och låter benen värmas, magen och armarna med, beroende på hur mycket av sig själv man lyckas gömma under duken.
Underbart.
Man riskerar att bli kvar hela natten i den härliga värmen.
Hade inte sista nattbussen gått klockan två hade vi förmodligen stannat längre...

Fast i historisk tv-serie

Jesús fick sin nya favoritserie av de tre vise männen i år. Isabel la Católica.
En spansk, historisk serie om los reyes católicos, drottning Isabel och kung Fernando som enade Spanien. Som hjälpte iväg Columbus på resan som skulle betyda så mycket för Spanien, som körde ut de sista muslimerna ur landet och som införde inkvisitionen.

Jag var inte jätteintresserad av serien, men råkade fastna ändå, och nu ägnar vi oss åt det här, att kolla minst ett avsnitt om dagen. För det mesta på kvällen innan vi går och lägger oss.
Och den ÄR underhållande, jag kan inte säga annat. Intressant också. Det har ju hänt.

Bieffekten är att jag drömmer om de här tv-figurerna på nätterna.
Varenda natt.
Och varenda gång jag vaknar har jag någon händelse från serien, verklig eller påhittad, i huvudet.
Det är så tröttsamt.
Och tråkigt att jämt drömma samma sak.
Riktigt illa var det när jag drömde om inkvisitionen och vaknade upp efter en hemsk, påhittad scen med drottningen fastspänd i ett tortyrredskap.

I natt drömde Jesús också om serien, han var tydligen Granadas kung och det var den märkligaste halvvakna dröm jag hört talas om. Jag var inblandad.

Här hemma går jag omkring och mumlar Alteza (med rejält läspljud) och Su Majestad (tänk er det är starka sj-ljudet som man har på många håll i Spanien) titt som tätt.
Det börjar gå mig på nerverna.
Bara fem avsnitt kvar nu...

Sommarminne från Portugal

Vintern fram till jul är okej. Den känns väldigt kall innan man har vant sig vid inomhuskylan, men julen hägrar och, tja, det är okej.
Sedan är trettondagen över, julen slut, men inte vintern.
Det känns som om vintern aldrig tar slut.
Det kommer aldrig att sluta vara grått och regnigt, jag kommer aldrig att bli varm igen.
Även om solen skiner i princip varje vecka här i Sydspanien gnäller jag (hade förmodligen dött i Sverige).
Jag är så trött på vintern! Och på att frysa INOMHUS!

Vi har inte varit i Portugal på länge nu, så dit tycker jag att vi ska åka.
När bilen blir lagad.
Eller helst när det är varmt.
Det är ju så nära.

Tänker särskilt på en miniresa i somras.
Min kompis Micke kom på besök. Det fanns billiga biljetter till Faro på Algarvekusten, och eftersom vi tänkt oss dit en helg hämtade vi upp honom där. Ungefär lika långt som till Malagas flygplats, och förbaskat mycket trevligare att åka dit! Vägen till Malaga gör vem som helst deprimerad.

Det var en toppendag.
Vi köpte kul färdigmat i ett snabbköp (portugisiska mataffärer är så roliga!) och kul drycker och diverse matsäck, i den trerätters, superbilliga färdigmatsmenyn ingick efterrätt och fånigt nog valde vi glass (möjligtvis för att varken Isco eller jag förstod portugisiska och Jesús var upptagen med annat när han skulle tolka), fånigt eftersom vi skulle äta på stranden och vi hade ännu inte hittat den.
Det var hett.
Jag åt min efterrätt i bilen, och Jesús efterrätt också eftersom han körde :-)

Supergoda korvar

Det var en europeisk motorcykelträff i Faro just den helgen och stan var proppfull av motorcyklister. Köer överallt.
Det var ett märkligt område, där vid stranden. En massa barer, grillar och trafik på den smala vägen, men havet såg man inte förrän man parkerat och klättrade över strandvallen. Vilken syn! Så vackert! Och så lugnt! Så långt bort från stan och bullret det kändes!

Vi picknickade och badade och när det var ungefär tio minuter tills planet skulle landa körde vi till flygplatsen, fortfarande klädda i våta badkläder, och hämtade upp Micke.

Sedan fortsatte vi strandhänget. Loren och Jose Alberto som var på väg hem till Sevilla från Portugals västkust stannande till och strandhängde också.

Vi campade och tillbringade nästa dag på underbara små stränder omgivna av klippor.

Och på hemvägen stannade vi till på ödestationen i Castro Marim.

Åh vad jag längtar dit nu.

Elektroniska cigaretter

Senaste modeflugan här - elektroniska cigaretter.
På kort tid har det i Sevilla öppnats massor av butiker som säljer de här elektroniska ångcigaretterna.
Mindre skadligt är vanliga cigaretter ska det vara, och det låter ju bra, här i Spanien där folk röker som attan.
(Tack, tack för tobaksförbudet på barer och i lokaler!)
Om jag har förstått det rätt har försäljningen av elektroniska cigaretter stoppats i Sverige. Man väntar på ett EU-direktiv som först och främst ska bestämma om produkten är ett läkemedel för tobaksavvänjning eller en tobaksprodukt.
Någon som vet mer?
Helt ofarliga kan de väl inte vara eftersom de kan innehålla nikotin.
Därför är det så trist att det är så många barnungar som röker e-cigaretter!
På högstadium och gymnasium har användadet av elektroniska cigaretter blivit otroligt populärt i Spanien. Populariteten främjas väl också av att ampullerna säljs i många olika, goda smaker...

Här kan man läsa lite mer om elektroniska cigaretter.

Utnyttja dagen

Så absurt!
Plötsligt fick jag hela dagen ledig, och blev riktigt stressad av det.
Kände att jag måste utnyttja den här dagen, men hur?

Kanske...
...skicka mejl som blivit efter.
...ta ner granen.
...laga någon kul maträtt.
...fixa burkar och koka citronmarmelad.
...plantera om växter och ge dem riktiga blomfat istället för djupa, fula plasttallrikar.
...göra något - typ kolla in någon sevärdhet som jag inte sett förut (men vädret är så tråkigt!)
...planera veckans jobb som inte är planerat.

Måste göra något. Måste utnyttja den här dagen, inte slösa bort den!

Missbrukare och bankrånare

Jesús berättar om en elev han haft, en riktig odåga. Han kallar ungen för Han med glasögonen.
- Det är väl rätt ovanligt att den jobbigaste busungen har glasögon? Det förknippar inte jag med bråkstakar, säger jag.
- Nja... Jag tror att de flesta bråkstakar har det. De brukar ha glasögon.
-  ...
- Jo, när vi går förbi stöldgäng i Triana (stadsdel i Sevilla) brukar jag alltid tänka att den som har glasögon, att han är den värste.
- Nja jag vet inte om... Eller, vad då stöldgäng i Triana? Brukar vi gå förbi sådana? Hur vet du vilka de är?
- Alla i Triana vet det. Dessutom har jag gått i skolan med många av dem.
- Jaha? Ficktjuvar?
- Ficktjuvar, inbrottstjuvar, bankrånare... En av de värsta var en klasskamrat till mig. Han var hemsk redan när han var liten. Inte mot oss skolkamrater, men han var inte mer än åtta-nio år när han började göra inbrott. När han var tolv rökte han heroin utanför min trappuppgång. Han rånade en bank för en tio år sedan och sköt mot polisen, han sitter nog i fängelse än.
- Öh... Alltså, vi har pratat om det här innan, och vad du än säger så tycker jag ändå inte att Triana verkar ha varit ett jättebra ställe att växa upp på. De flesta av dina barndomskompisar är ju antingen drogmissbrukare, droghandlare eller kriminella på ett eller annat sätt. Din kompis begravning som vi var på för två veckor sedan, mer än hälften som kom är antingen beroende av droger eller säljer dem.
- Jo... På senare tid har jag funderat på samma sak... Det kanske inte är så vanligt, det? Triana kanske inte var en särskilt bra stadsdel...


Vad ville jag ha sagt med det här inlägget då?
Jag vet inte riktigt. Kanske att trots att vi är så lika i nästan allt, växte vi upp på helt olika ställen. Jesús bland höghus, droger, poliser och lek på järnväg, jag nästan i skogen, plockade blåbär, badande i sjön och fångade grodor. Inte förrän jag kom hit och såg småbarnsföräldrar ta kokain på bartoaletter och Jesús bekantskapskrets röka gräs, hade jag någonsin sett någon annan drog än alkohol och cigaretter.
Skyddad värld?
Ja, kanske.

Här har jag tidigare skrivit om ämnet.

Söndagslunk

Söndag.
Sovmorgon, sedan tog vi bussen till centrum.
Gick genom stan, över Trianabron och direkt till stans bästa pastelería, den vid El Altezano, och köpte mumsiga bakverk att ta med till Jesús föräldrar där vi tänkte luncha.
Egentligen gick vi dit för att jag själv var så vansinnigt sugen på en napolitana, men när vi ändå var där...
Trappan vid fyren var full av folk som drack öl och beställde tapas i solen.
Det har varit grått och regnigt så länge nu.

Vi gick under bron och bort till konstmarknaden som hålls varje lördag och söndag med konstnärer och hantverkare från Triana. Där fann vi Jesús pappa som precis skulle plocka ihop sina tavlor, vi hjälpte honom med det och fick skjuts.

Hos Jesús föräldrar fick vi världsgod lunch. Arroz com mariscos. Underbar buljong med ris, räkor, snäckor och bläckfisk. Går inte att beskriva smaken, den måste upplevas.
Vi stannande hela eftermiddagen, åt överbliven turrón från julen och de medhavda bakverken.

En skön söndag.

Och det bästa med den är att solen sken.
Som sagt, det var varit grått och regnigt så länge nu och jag blir alldeles sänkt av vädret. Jesús tvättade för en vecka sedan men har inte kunnat hänga upp tvätten eftersom det har regnat varje dag, så den ligger kvar i maskinen.
Hänga inomhus?
Nix, centrifugen fungerar inte och maskinen är fylld av vatten. Tvätten skulle inte torka på en vecka ens här inne i kylan.
Så det är bara att tvätta om.

Religiösa spanska namn

Jag känner inte många här i Spanien som är troende eller aktiva katoliker.
Men Spanien är ett förbaskat katolskt land.
Ta det här med namn till exempel.
ALLA är namngivna efter något helgon eller en biblisk figur!

- Undrar vad den mest religiösa familjen skulle heta, sa jag till Jesús när vi åt.
Jag tänkte lite och svarade själv.
- Pappan kan heta José María (Josef Maria, vanligt spanskt dubbelnamn), mamman Belén (Betlehem på spanska) och ungarna Jesús och... Angel (ängel).
- Hahaha! Eller María José och José María (Jo, båda varianterna finns, man börjar med det kvinnliga namnet om det är en kvinna och tvärtom)!
- Tycker inte spanjorer att det är konstigt? Att blanda namn så?
- Vaddå, blanda kvinnonamn och mansnamn? Nä, det är igen som tänker på det. Fast det är lite konstigt.
- Tänk om det finns något par i Sverige där de heter Josef och Maria. Det vore ju jättekomiskt. Eller om ungen får heta Jesús. Det går ju inte. Det är som att kalla den för Gud.
- Tja... Det finns så många konstiga namn här. På Kanarieöarna är det många kvinnor som heter Cristo (Kristus). Dulce (söt/blid/ljuv) är ett kul exempel också. Det är kortformen av Dulce nombre de María (Marias söta/ljuva namn). En hel mening som förnamn.
Och apropå María, som de allra flesta heter här, fast i olika kombinationer. Ibland blir det verkligen jättekonstigt. Man brukar inte säga María i de här kombinationerna, bara extranamnet.
Till exempel
Dolores (smärtor)
Angustia (ångest)
Reyes (kungar

...och så vidare...

Lördagsplan

Vad har ni för lördagskvällsplaner?
Jag ska förmodligen gå och lyssna på Jesús elektroniska improvisationsgrupp.
De spelar... öh... på ett konstigt ställe i kväll. Tydligen i lägenheten hos en engelsman eller nordamerikan i Alameda. Han arrangerar konserter och onsdagsbio hemma hos sig.
Konserten var satt till ett datum i december, men grannarna anmälde mannen, de var irriterade på oljudet och han hade ju inget tillstånd för att ge konserter för betalande publik hemma hos sig...

Mysig fredag

Det blev så förbaskat mysigt!
Den perfekta fredagskvällen!

Efter att allt jobb var avklarat gick vi till vår närmsta asador, där man köper nygrillad kyckling delar i bitar i en massa god buljong.
Det är alltid lika roligt att gå dit. Vår asador är bäst. Det är den med den store, skäggige karlen och hans bror och alla som står tysta och tittar på tv därinne.
Det blev en kyckling, ett bröd, pommes frites, deras egna salta potatischips samt en liten ask med chicharrones! Det är bitar av griskött och svål som legat och dragit i någon vinägrett-sås och sedan steks med vitlök och kryddor. Supergott.
De har en massa klassisk spansk nylagad mat där för den som inte har tid eller lust att laga själv. Spenat med kikärtor, bläckfiskköttbullar, tortilla, ja en massa grejer som alla frestar.

Toppenmiddag hemma, därefter soffan med filt, pipen, varm vetesäck, element på och sista, efterlängtade avsnittet av Isabel la Católica - säsong ett.
Dessutom regnade det.
Perfekt.

Lite utanför både i Sverige och Spanien

Och den här låten då?
Vilken fantastisk version av Här kommer natten.
Ytterligare en jag inte kan få nog av.
Men jag kan inte låta bli att undra; hur kommer det sig att jag känner till den?

Det är ju en sådan grej med att inte bo i Sverige, att man hänger inte med i vad som händer där.
Nyheter, javisst, tack och lov för nättidningar, men det andra, det som inte är direkt nyheter?
Vad lyssnar folk på på radion?
Vad går på tv:n, vad pratar folk om?
Och de där personerna som dyker upp i pressen då och då, vilka är det? Den där... (google) Yohio, vad är det för en filur? Varför är han känd?
Melodifestivalen, tror jag såg en för sex år sedan, och innan dess... nä, vet inte.
Inte för att det är så viktigt, hade det varit det vet jag vem som kunde uppdatera mig, men...

Man hamnar lite utanför, så är det.
Och jag är lite utanför i Spanien också. Tycker inte att det är kul med tv, gillar inte populärmusiken, har ingen aning om vilka som är kända och inte.
Dessutom saknar jag den kultur som de som har växt upp i Spanien har. Som har det där gemensamt ni vet, barnprogram som gick förr, personligheter, musik...

Snigelförsäljare

Men...
Grannen som brukar sälja oliver och vildsparris och grejer här nedanför har redan börjat sälja sniglar!
(Jag har inte varit ute än, men hans röst... hörs.)
Ni andra Spaniensvenskar - det är den 17 januari idag. Är inte det väldigt tidigt?

Spansk spökhistoria - ansiktena i Bélmez

På väg till Mengíbar.
Byte av chaufför, Jesús tur att köra.
- Kan du kolla kartboken, om Bélmez ligger nära Jaén?
- Visst. Varför då? Vad finns det där?
- En spökhistoria!

Jesús älskar spökhistorier. Och mystiska fenomen och vampyrer och övernaturligheter. Älskar! Och tror inte på någonting. Det som inte är vetenskapligt bevisat finns inte, menar han.
Jag är mer skeptisk. Inte för att jag tror på vampyrer, men bara för att något inte har bevisats, betyder det ju inte att det inte existerar?
Han roas alltså av de här historierna, jag skräms.

I alla fall.
Las caras de Bélmez, ansiktena i Bélmez, är en rikskänd spökhistoria.
Vad man vet är att det på 1970-talet började dyka upp ansikten i ett hus i byn.
Bara så där. De gick inte att tvätta bort. Inte måla bort. De flyttade sig. Framträdde på olika ställen. Rörde sig långsamt, långsamt.
Den gamla kvinnan som bodde i huset var oberörd, men folk vallfärdade dit för att se bilderna.
Det har varit Jesús dröm att åka dit och titta han också, men tydligen var det så många besökare att ingen längre släpps in.

Häromdagen kom Jesús hem alldeles lycklig, för på lunchen på jobbet hade han pratat med en av religionslärarna på skolan, hon kommer just från de trakterna, och hon hade mer att berätta om historien!
Hon har nämligen själv varit i huset, träffat damen och sett ansiktena.
Historien började under kriget, då en familj flydde Bélmez för att bosätta sig i en annan by.
I flytten blev en flicka kvarlämnad, och hon fick växa upp utan familjen.
Övriga familjemedlemmar dödades senare i ett bombdåd.
Flickan klarade sig okej på egen hand, och hon bodde ensam när ansiktena började dyka upp i hennes hus. Hon kände igen dem som porträtt av hennes familjemedlemmar som lämnade henne och dog.

Religionsläraren är övertygad om att det var kvinnan själv som framkallade bilderna på något sätt, eller hennes medvetande.
Ingen vet.
Den gamla damen har avlidit och ansiktena syns inte längre.



Vågar inte stjäla några bilder, men googla Caras de Bélmez så får ni se...

Där Columbus planerade...

El monasterio de la Cartuja.

Det var här Columbus satt och planerade sin stora resa till Amerika.
Nu inrymmer det gamla klostret bland annat ett museum med nutida konst.
Mer info kommer snart, i den sena adventskalendern över speciella platser i Sevilla.

Tomatjuice och Bo Kasper

Två saker som jag har snöat in på nu:
Vi kommer aldrig att dö med Bo Kaspers Orkester
Tomatjuice.

Tomatjuice med extra salt och svartpeppar (Jesús trick). Kan inte få nog.
Låten. Jag hittade den av en slump. Skivan köpte jag på en loppis för en femma, och det var enbart på grund av den här låten jag ville ha den.
Nu, tre år senare, har jag lyssnat på andra låtar på skivan och hittade alltså denna.
Jag hittar mina favoriter, och får aldrig nog av dem.
Jesús får det.
Jesús lär sig texterna lika bra som jag.
På svenska.

Tandborst-missen

När vi tog bilen till Lissabon (läs här, här, här och här) glömde vi att ta med tandborstarna.
Det var riktigt besvärligt att hitta en butik som sålde tandborstar i Lissabon, men till slut hittade vi en liten en, och fastnade båda för den gröna borsten de hade.
- Nej, du får faktiskt ta den blåa, sa Jesús, du gillar ju blått, har alltid blått. Vi kommer att bli förvirrade om du har en grön och jag en blå borste. Ta fel.
Och eftersom det är bland det äckligaste jag kan tänka mig, att borsta med fel tandborste, föll jag för det argumentet. Jag tog den blå.

Men det har ändå rått förvirring.
Jag gillade verkligen den gröna färgen. Vilken var det nu?
Jag är säker på att jag aldrig tagit fel, men funderat ibland hur min tandborste fortfarande kan vara blöt från kvällen innan.

Och det fick sin förklaring i Mengíbar.
Jag visste att Jesús hade borstat tänderna och gick in i badrummet för att göra samma sak. Där låg bara en tandborste på hyllan.
Den blå.

- Du, var är din tandborste, frågade jag honom.
- Den ligger på hyllan i badrummet.
- Nej, det gör den inte. Det är min tandborste som ligger där.

Det blev mycket tyst.
Men jag visste vad han skulle säga.
- Jag trodde att den blå var min...
Och därefter säger han:
- Det är därför som min tandborste har varit blöt ibland. Jag har undrat...

Jesús gröna och min nya blå... Omöjligt att ta fel nu!

Storstads-dipp

Vilken dipp.
Det har gått bra ett tag, men i går kände jag igen hur hjärtinnerligt jag avskyr att bo i en stad.
Aldrig, aldrig mera stad.
Kanske är det värre nu när vi inte har bil och kan ta oss härifrån.
Dessutom är det grått väder ute.

I alla fall. Vi tog oss in till centrum, för att sitta i en lägenhet och deppa gör ju ingenting bättre, och letade efter något kul matställe. God mat är alltid bra.
Jag var sugen på något ovanligt, så alla traditionella tapasbarer gick bort.
Det låter inte så spännande kanske, men det blev kyckling med ris och currysås för min del. Vansinnigt gott. Och ovanligt. Det måste vara åtminstone fyra -fem år sedan jag åt det senast.

Vi gick till Alcázar också, beställt av samma arkitekter som ritade berömda, fantastiska Alhambra i Granada.
Inte första gången jag var där, men alltid lika vackert. Och så parken där vi satt och åt banan och tittade på påfåglar...
Eftersom jag bor i Sevilla går jag in gratis. Fantastiskt att få gå in där precis hur ofta jag vill, utan att betala något alls!

Fisksoppa med saffransalioli

Jag är så mätt så jag nästan har ont i magen.
Vad jag har ätit? Soppa.
Så det är lite lustigt. Jag är nämligen skeptisk mot flytande föda. Tror inte att den kan mätta.
Fånigt, javisst.

Det är sällan som jag ger mig på några svenska recept här. Det blir aldrig riktigt bra, jag blir besviken varenda gång. Så mest kör vi spansk husmanskost; svärmors recept eller recept som J testar från sina receptböcker med medelhavsmat.

Men jag såg en sådan fin bild på redd fisksoppa i min kokbok och bestämde mig för att prova.

Jesús köpte fisk och kokade fiskbuljong.
Den använde jag, tillsammans med vitt vin, grädde, morötter och purjolök, att göra soppa av. Fisken åkte i också förstås.
Och till det saffransalioli.

Det blev en himla massa alioli, det går inte att göra små satser i vår mixer, så det som blev över ska användas till papas alioli ikväll eller i morgon.

I alla fall. Det blev himmelsk gott.
Och väldigt mättande.

Men vi har knappt varit ute alls på hela dagen, så nu ska vi ge oss ut och se om vi hittar något kul i stan!
God lördag på er!

Roadtrip till Jaén och Mengíbar

Idén var bra.
Utnyttja de sista dagarna av julledigheten och åka norrut, till Castilla la Mancha, besöka de knubbiga väderkvarnarna igen, titta på fåglar och borgar och äta gott, men resan tog slut på ett mycket oväntat sätt.

Men första dagen var bra!
Vi åkte från Sevilla på förmiddagen med mandariner, filetes empanadas och Pringles-rör och bästa musiken på.
Det regnade visserligen, men strunt samma, vi var på resa.

Målet dag ett var Mengíbar. Ett rätt litet ställe, men just där finns mitt favorithotell som vi var på för fyra år sedan.

Det är ett gammalt palats, så vackert renoverat, tunga stenväggar och ett litet spa i källaren, som tyvärr bara är öppet på helgerna. Det här var en torsdag.
Jag älskar det här stället.

Vi lämnade väskorna och åkte till Jaén några mil därifrån.
Jag har aldrig varit där tidigare, och Jesús bara en snabbis, med någon körkonsert.
Vi körde högst upp på berget och tog en titt på borgen och utsikten över staden. Det blåste något otroligt och jag var på riktigt rädd att jag skulle blåsa ner.

Sedan blev det en mysig stadspromenad. Jaén är en trevlig stad. Katedralen är mycket vacker, åtminstone på utsidan, invändigt var den stängd.
Mitt emot ligger en mysig bar, de gamla männens bar tydligen, varenda by har en sådan, en bar där bara gamla män samlas. Blodsockret var lågt så vi gick snabbt in för att köpa söt dryck. Och fick en tapa, det är roligt med de här trakterna, man får en tapa med varje dryck.

I Jaén pågick en kul julmarknad som vi kikade på.

Vi gick runt på mysiga gator, sedan var Jesús tvungen att prata med de tre vise männen ett slag om någon julklapp, och då fick jag inte följa med, men sedan åt vi pannkaka (återigen blodsockerfall) och fortsatte promenaden.
Det blev middag på en bar nära katedralen.
Vi beställde en ración köttskivor med paprika och tomatsås.
Det hade inte behövts.
Som sagt får man en tapa med varje glas dryck man beställer här, men vi bor ju i Sevilla och är inte vana vid systemet.
Så förutom köttet kom det fram fat på fat med tapas. Sardeller, pisto, blodkorv, bröd med salmorejo och musslor, friterad grissvål... Vi blev absolut proppmäta.

Det är himla kul det här tapassystemet, man vet inte vad man ska få härnäst. Nackdelen är kanske att man inte själv kan välja vad man ska äta. Och tapasen är inte direkt på köpet heller, drycken kostar mer här än till exempel Sevilla. Men skoj är det!

Nästa dag skulle vi fortsätta mot las Tablas de Daimiel, en stor fågelsjö, men vi hann inte mer än en kvart på motorvägen så hackade bilen till. En gång. Två gånger.
Lämpligt nog var vi just vid en avfart och där körde vi in. Nu ryckte och väsnades bilen ordentligt. Och pom! så tvärstanande den. Vägrade starta. Vägrade rullas.
Vi hade tur. Vi var bredvid en bensinmack, och på området fanns restaurang, hotell samt bilmekaniker.
En mekaniker tog en titt på bilen och bedömde att växellådan var paj.
En bärgningsbil kom och hämtade bilen för att efter helgen köra den till Sevilla, vi blev hämtade med taxi och körda till en restaurang, där vi stannade tills hyrbilsfirman mittemot öppnade och vi kunde hämta ut en hyrbil och ta oss hem.
Snopet.

Den lille vännen

Anledningen till att jag inte skrivit något om vår lilla roadtrip, som slutade olyckligt med bärgningsbil, är den här boken:

Har ägnat varje ledig stund åt att läsa. Och stunder då jag borde ha gjort andra saker.
Helt omöjligt att sluta.
Och varje gång jag har lagt ifrån mig boken har jag varit helt och hållet kvar inne i den.
Donna Tartt - mästaren på miljöskildringar och personporträtt.

Lille Robin hittas hängd i trädgården på mors dag.
Med hans död försvinner livet som det var för alltid för familjen, och efterdyningarna är smärtsamt verkliga tolv år efteråt, då hans lillasyster Harriet bestämmer sig för att hitta broderns mördare - och hämnas.

Elektriska apparater

Två apparater som jag aldrig riktigt lärt mig att hantera:

Fax
Mixer

Ja, mixern är ÅTERIGEN fylld med bananmilkshake.





Jesús, kom hem och fixa det här slabbet!

Dagen före trettondagen

Några ord om söndagen, dagen före trettondagen som också brukar vara en festlig dag. Då går den stora Reyes Magos-paraden genom Sevilla.
Fast jag gillar inte den, för det är för mycket folk, och inga karameller lyckas jag fånga...

Det närmade sig lunchtid. Jag och Jesús satt på ett av mina favorittorg nära Alameda och åt solrosfrön och rostade, kryddade majskorn och väntade på de andra.
Ernesto var den förste som dök upp.
Det var egentligen lite överraskande att han kom, men han berättade strax: Mitt bland de deppiga karusellerna och stånden som satts upp i Alameda för att lura av  folk ännu mer pengar före jul, fanns en loppcirkus.
En riktig loppcirkus!
Ernesto hade planerat besöket hela veckan utan att få till det, men nu, nu skulle han gå.
Vi blev så klart intresserade och gick för att kolla, men cirkusen var stängd.

Vi berättade för Patri och Jose Alberto som just kommit och bestämde oss för att gå tillbaka senare.
Under tiden satte vi oss på en uteservering och beställde drycker och lite senare en tallrik med olika sorters friterad fisk och bläckfisk. Ännu lite senare olika tapas.
Och vi hade suttit där ganska länge innan vi bröt upp.

Cirkusen skulle ha föreställning från halv fem och därefter varje timme, så vi hamnade på en bar i närheten där eftermatenkaffe, choklad och anissprit intogs i väntan på cirkusen.

Missade halvfemföreställningen men var på plats en timme senare, och fick veta att föreställningen var inställd. Det blev inget före kortegen hade passerat Alameda, men cirkusdirektören visade oss den lilla manegen, lindansarlinan och de andra redskapen i miniatyr.
Det blev aldrig något besök på loppcirkusen, vi hamnade på den nya rockbaren längst bort och fick Roscón de reyes där, och det började bli rätt sent och sedan åkte vi hemåt.
Fin söndag.

Julens roligaste dag

Trettondagen är den spanska julens roligaste dag.

Jag som svensk tror ju på tomten och inte på de tre vise männen, men Jesús hävdar varje år att de vise männen hittar en ändå, och mycket riktigt, när jag vaknade i morse låg ett litet paket och väntade på mig: spa för två.
Hade inte kunnat bli bättre.
Till Jesús hade det också kommit ett paket; hans favoritserie.

Dagen började alltså bra, och sedan blev den ännu bättre.
Vi hämtade vår roscón de reyes i brödbutiken här nedanför.
Jag beställde den förra veckan och kände mig otroligt spansk, och vuxen, efteråt.
Roscón de reyes, detta vetebröd med apelsinblomvatten i smaken, fylld med krämig grädde... Ser inte så speciell ut kanske, men jag har längtat i ett helt år efter den. Äts endast 5 och 6 januari.
Jag höll i kniven och hittade den lilla gömda figuren i bakverket och lät Jesús få den för ett lyckosamt 2014.

Vid lunch åkte vi till Triana med ett par julklappar till småtjejerna.
Vi hittade Jesús pappa på en bar tillsammans med barnbarnet och hennes sambo, de satt och drack öl i solen så vi slog oss ner vi med. Efter hand kom ytterligare ett barnbarn, samt dennes föräldrar, och när det började kurra i magarna tog vi hissen upp till lägenheten där Jesús mamma tinade räkor..
Huset fylldes på med folk, så svärföräldrarna improviserade fram en jättelunch för alla; arroz con mariscos.

Det rådde kaos, julklappar hit och dit, småtjejerna som körde med tåg, vuxna med vin och tapas och samtal kors och tvärs.
Vi blev kvar ett tag tills det blev dags att gå ut och leta reda på Trianas Reyes Magos-parad, en maffig parad med godis- och leksaksregn. Vi tog med påsar att samla godis i och fick säkert ett kilo karameller.

Ni förstår att jag inte hann ta några bilder då va?

Ugnsbakad fisk med vitlök

Det har öppnat en ny fiskaffär här i närheten, och eftersom vi ändå hade tänkt oss fisk till lunch tittade vi in där. Jesús blev nöjd. Inte bara för att fisken var så färsk, utan också för att det var så många gamla tanter där och handlade. Ett bra tecken, menar han.
Det blev en dorada (guldbraxen), och som vanligt här frågade fiskhandlaren vad vi skulle göra med fisken, så att han kunde göra i ordning den, rensa eller dela eller vad vi nu önskade.
Den där fisken blev så himla god att vi bestämde oss för att äta samma sak dagen därpå. Samma recept, men ett par lubina (havsabborre) istället.
Jesús lagar den i ugn, häller lite vitt vin och olivolja över, samt salt och vitpeppar. 180 grader. När vinet i formen börjar koka (enligt receptet, men nu det senaste har det ångats upp) ska fisken vara inne ytterligare tolv minuter.
Under tiden grovhackar Jesús vitlök och fräser den en stund i ganska mycket olivolja. När vitlöken är klar tillsätter han en rågad tesked paprikapulver i den heta oljan, och det börjar lukta fantastiskt, och så är det klart.
Oljan med vitlöken häller han över fisken när den tas ut ur ugnen och det blir gudomligt gott.
Det äter vi med färskt bröd (som är underbart gott att doppa i oljan) och en sallad på till exempel bönor eller något annat trevligt..
Bästa lunchen.
Favoritmaten just nu.

Minitripp norrut

Nu åker vi på en liten minitripp till Castilla la Mancha några dagar.
Det blir en natt på mitt favorithotell, besök av fågelsjö, Don Quijotes väderkvarnar, slott och tapas.
Tillbaka innan julklappsutdelning, de tre vise männen-paraden och det goda, gräddiga bakverket som man alltid äter på trettondagen!

Nyårsafton

Äsch, jag skulle ju skriva något kul inlägg om vår nyårsafton, för det var en kul kväll, men bilderna blev tråkiga och , äsch, här kommer det ändå:

Vi hämtade upp svärföräldrarna vid halv tio på kvällen och åkte tillsammans till Jesús bror som bor strax utanför stan. Det är tradition att samlas hos honom.
En massa tapas var redan framdukade när vi kom; räkor, patéer, små spett med lax och tonfisk och ost och grejer. Sedan kom huvudrätten in; en stor bit nötkött fylld med ägg och torkade plommon. Efterrätt på det; cheescake och mina hemgjorda chokladtryfflar.
När vi inte orkade äta något mer dukades maten undan och champagneglasen och vindruvorna kom fram. Var och en plockade tolv vindruvor att lägga i glasen, sedan väntade vi på tolvslaget, då man ska äta en vindruva för varje klockslag för att få ett lyckosamt år. Klockan som slog gick så långsamt så jag klarade de sex första druvorna hur bra som helst, men sedan blev jag fnissig och hamnade efter som vanligt.

Vid halv ett kom lilltjejens femåriga kompisar med föräldrar och hälsade på, och det blev dans i vardagsrummet och ungarna lekte, och någon timme senare kom Jesús syster med sin familj, och ungarna lekte och lekte tills en av dem somnade, och dansen fortsatte.
Vid fyra hade flera gått hem till sig, och vi packade ihop svärföräldrar och oss själva och körde hemåt. Var hemma strax efter fem på natten/morgonen.

Jag har nämnt det tidigare, att jag verkligen gillar att fester är så avslappnade här. De äldsta på 75 år (i det här fallet) umgås lika bra med 50-åringarna  som ungdomarna på 25 eller de minsta som inte är mer än fyra, fem år. Alla umgås. Inga regler, tillsägelser, ingenting om läggdags för ungarna. Allt är väldigt avslappnat. Jag gillar det.