Marijuana-chokladen

Här kommer ännu ett inlägg, som skrevs på sensommaren, men som inte har blivit publicerats förrän nu:

Så fort jag klev in genom dörren där Noras familj bor hörde jag musiken, och när jag föste undan draperiet som skiljer butiken från vardagsrummet såg jag att det fasta gänget från jam session-torsdagarna var igång. Tysken med saxofonen kom och hälsade på mig, och en äldre dam tog Disa i handen och följde henne till hennes kompis Nora.

- Är ni igång fortfarande, sedan igår? Har ni inte sovit? frågade jag Cristina, Noras mamma. Det var nämligen fredag lunchtid, och jam session hålls på torsdagskvällar (och nätter). Det visade sig att musiken som improviserades fram under natten hade blivit så fantastisk att de bara hade sovit en stund och sedan fortsatt spela på morgonen. En trummis från Sevilla var där och hade firat födelsedagen hemma hos Lincoln och Cristina.

Jag lämnade Disa och åkte hem för att jobba, och sedan återsåg jag henne inte förrän 32 timmar senare. För naturligtvis ville hon sova över hos Nora, och dagen därpå följde hon med familjen till den alternativa marknaden, där Jesús träffade henne, och naturligtvis ville hon inte följa med hem utan fortsätta leka på eftermiddagen. Hemma satt jag med en febrig Runa och tänkte att Disa ändå skulle ha fått tråkigt hemma.

Jesús hade för mycket att göra i torsdags för att åka och spela, annars har det blivit en torsdagstradition, att han åker iväg med barnen och spelar. Bra för mig, då kan jag jobba i fred. Men det var en torsdag då jag blev så arg på honom när han kom hem. Och det började med en chokladbit.

Musikträffarna är mycket familjära. Medan några spelar går någon annan ut i köket och bakar en meterlång pizza till de andra som har dykt upp, och de som vill tar med sig mat, som övriga går och plockar från när de blir hungriga. Men en torsdag hade ett par unga killar tagit med marijuana-chokladpraliner som de hade gjort. Jesús är försiktig, han ska ju köra hem med Runa, men här provade han en bit, i tron att chokladen kanske hade smaksatts lite av bladen eller så. Men det var starka grejer, visade det sig. Två timmar efter chokladbiten skulle han köra hem. I bilen började han bli trött, och när han kom hem med Runa, som vaknade när han bar in henne, mådde han riktigt konstigt. "Kan du ta henne", bad han mig, för han hade blivit yr. Det var då jag blev så arg. Här kom han hem sent, klockan var över midnatt, vi hade kommit överens om att han skulle ta Runa för att jag skulle få sova, jag måste upp tidigt nästa morgon och jobba, och vad var detta? Han tog marijuana och körde hem själv med lilla Runa i baksätet? Och nu kunde han inte ens sitta upp? Så fruktansvärt oansvarigt! Jag sa inte ett ord, tog bara nappflaska och barn och stängde hårt dörren till sovrummet.

Jesús la sig ner men fick knappt någon sömn den natten. Han hallucinerade, och personer och saker från barndomen blixtrade förbi i olika färger, och när morgonen kom mådde han fortfarande konstigt. Men det var ingenting emot den där killen som verkar så snäll, han som är lik vår belgiske barnmorska och som kommer för att lära sig spela gitarr som Lincoln, han råkade mycket värre ut. När vi träffade Cristina några dagar senare berättade hon att hon hade hittat killen i köket sent på kvällen, och han hade ingen aning om var han befann sig. Hela natten tillbringade han skräckslagen i ett rum, han trodde att någon när som helst skulle komma och skära upp honom och stjäla hans inre organ.

När Jesús blev sig själv igen var han så arg. Det får inte bjudas på droger utan att folk vet om vad de tar, och allra minst i form av chokladbitar på en jam session där barnen är med.

De pratade med chokladkillarna, och någon mer marijuanachoklad kommer det inte att bli. Men musikträffarna, de fortsätter!

När sjuksköterskan ringde

Klockan 20.15 på kvällen hade jag äntligen fått i mig lunch. Jag hade försökt länge, många timmar, men den här tisdagen har det hänt så mycket att jag inte har haft minuter att ta av ens. Och alltid är det något som är viktigare än att jag får i mig mat. Att barnen får äta, till exempel, Att de inte fryser. Att hänga ut den fuktiga tvätten på nytt innan det blir kolmörkt ute, den börjar lukta om den får ligga en dag till. Disas läxor. Att ungarna inte slår sönder sovrumsfönstret utifrån. Att få tyst på arga Runa så att Disa och Nora kan göra sina läxor tillsammans med Jesús. Jobbet så klart. En massa olika jobbgrejer. Lunchen fick jag i mig, efter att ha rest mig så många gånger för att göra olika saker att maten var iskall, men jag kände mig äntligen mätt. Och tvätten hade jag hunnit med, jag kom in med den tomma påsen när det var så mörkt att jag inte såg, och slog huvudet i ett gäng citroner som hängde tunga från en gren.

Dagens överraskning var sjuksköterskan. Klockan tio ringde någon till mig, men jag råkade ha volymen avstängd som vanligt. Jag hade ingen tanke på att ringa upp, var så stressad, men mitt i ett zoom-möte med kollegorna knackade det på dörren. Den här gången var det inte brevbäraren, utan en äldre man i byn.

- Här, sa han och gav mig en lapp med ett telefonnummer.

- Sjuksköterskan vill att du ringer henne. Hon hade ringt dig men du svarade inte.

- Nej, jag jobbade och kunde inte ta det, sa jag automatiskt eftersom det låter bättre än att säga att man glömt sätta på volymen på telefonen. Och hade hon ringt en halvtimme senare hade det varit sant.

- Ring henne. Det gäller vaccin för din dotter.

Jag fattade ingenting, men blev genast misstänksam. Kanske var det någon i byn som försökte ta reda på om vi har låtit vaccinera Disa mot covid? Någon som ville lura ur mig information genom att låtsas vara sjuksköterska? Världen har blivit pandemigalen, folk är galna. En familj i Disas skola vill ha lista på alla barn som har covid-vaccinerats. Jesús och jag var helt överens om hur vi ville göra med vår sjuåring gällande vaccinering, men eftersom folk är galna tänker jag inte ge dem någon information alls, jag har blivit misstänksam mot vissa och vet inte hur informationen kommer att användas.

Strax innan jag skulle hämta i skolan ringde jag upp det där numret, och det gick faktiskt till en klinik. Vi bytte nyligen vårdcentral, och "vår" nya sköterska hade sett att Runa saknade tre sprutor och undrade om jag ville boka tid för vaccination nu. det ville jag. Och så kom vi att prata en stund. Hon har ett förhållande med en svensk pojkvän (delvis pojkvän inte helt) från norra Sverige bakom sig, en invandrad make samt svensk kompis som heter Annika och som brukar hälsa på henne här i bergen varje sommar, som bor i Costa Rica med sin nordamerikanske man. Så spännande! Kanske får man träffa kompisen? Sedan var jag tvungen att åka till skolan, vi la på, men ska prata vidare nästa vecka när Runa ska vaccineras. Då kanske jag får veta hur det kommer sig, att den gamle mannen från byn kom med meddelandet om att ringa sköterskan...

Fyra euro i timmen

När jag läste era kommentarer till förra inlägget, om mögliga, dåliga bostäder, kom jag att tänka på ett annat inlägg, ett av mina 189 skrivna men opublicerade, som jag skrev i somras. Det är ett exempel på hur tufft det kan vara med jobb i Spanien. Här kommer det:

Barnen älskar färska blåbär. Eftersom det inte finns vilda blåbär att plocka i spanska skogar köper jag dem i mataffären, men inte förrän de lokala bären börjar säljas. Det känns bäst. Inga importerade bär. Fast Jesús vill inte att vi köper de andalusiska bären heller. Han är informerad om sådant som jag inte vill känna till, eftersom det blir svårare att köpa färska blåbär då. Om hur bärplockarna tvingas leva i plåtskjul och baracker under vidriga förhållanden. EU har vid flera tillfällen varnat Spanien, som tillåter att frukt- och grönsakplockare utnyttjas på ett vidrigt sätt. Värst är det för utländsk arbetskraft, ofta från Marocko, inhemska arbetare har det något bättre.

Jag hade inte sett N:s mamma på ett tag, den senaste tiden hade det varit morföräldrarna som lämnat och hämtat i skolan. Men nu satt hon i vårt kök och drack te, N hade badat i poolen och hade ingen lust att åka hem redan, men hans mamma måste gå upp klockan fem varje morgon och behöver gå till sängs tidigt. Hon har fått jobb på blåbärsodlingen i Aroche.

- Usch vad tidigt, sa jag, samtidigt som jag tänkte på värmen. Hur gick det att plocka blåbär i värmen? Sommarvärmen har kommit, det hade varit 34 grader i skuggan under dagen. Jag själv satt  och jobbade med datorn på andravåningen och hela jag var blöt av svett. Hur var det möjligt att plocka blåbär i gassande sol?

Jo, plockarna börjar när det blir ljust klockan sju, för att utnyttja de svala timmarna så länge som möjligt, sedan slutar de vid 13, när det börjar bli riktigt hett. Fast slutar gör de bara på pappret, för i själva verket måste de jobba extratimmar, annars är risken stor att de blir av med jobbet. De tjänar fyra euro i timmen. Med extratimmar blir det mindre än 450 kronor per dag.

I El Campillo här i närheten finns också bärodling, men där är det ännu sämre betalt. Där tjänar bärplockarna bara 3 € i timmen. Dessutom måste de betala den person som har gett dem jobbet, någon mellanchef, tre euro per dag, för att få fortsätta jobba.

N:s mamma kommer inte att stanna så länge till på blåbärsplockningen. Inte på grund av arbetsvillkoren och lönen, pengarna behövs, utan för att hennes egna föräldrar inte hinner med att passa sonen så mycket.

Att försöka gömma väggmöglet för husets ägare

Min kompis ringer och är ganska orolig. Kan jag hjälpa henne att plocka iordning lite på hennes övervåning, så att det ser lite städat ut? Eller så att den åtminstone är framkomligt? Det är ett stort utrymme, inga fönsterglas och inget lagt golv, bara en övervåning som lämnats ofärdig och som används som avställningsplats för saker, både hennes och andras. Klart jag kommer, säger jag, och får höra anledningen.

Min kompis hyr huset. På söndag eftermiddag kommer ägaren tillsammans med en potentiell köpare för att titta på det. Ägaren tror inte att huset kommer att bli sålt, men man vet aldrig, och min kompis är dessutom orolig för vad ägaren ska tycka när hon ser sitt hus för första gången sedan kompisen och hennes barn flyttade in för sex år sedan. Tänk om de blir utkastade?

I Sverige kan man hyra genom kommunala bostadsbolag. Man får bo kvar i princip hur länge som helst. Här i Spanien hyr man av privatpersoner. Vissa köper en bostad att ha som uthyrningsobjekt, som en extra inkomst, andra hyr ut en bostad som de inte lyckas få såld. Osäkerheten för hyresgästen är att man aldrig vet hur länge man får stanna. Rätt som det är vill ägaren sälja. Det går inte att göra sig hemmastadd i en hyresbostad. Det är en av anledningarna till att vi gärna vill köpa. Vi vill veta att vi och barnen kommer att kunna bo kvar.

Min kompis har inte på något sätt misskött huset. Det är alltid ordning och rent, men hon har satt upp tavlor på väggarna, något som ägaren tyckte illa om att de förra hyresgästerna gjorde. Dessutom har min kompis inte målat om.

- Målat om? Det borde väl ägaren göra?

- Nej, jag borde måla om varje år, men jag har varken råd med färg eller tid att göra det, och ägaren kommer att se mögelfläckarna på väggarna, och känna lukten av fukt. När du kommer får du säga till om det luktar mycket mögel, jag känner inte lukter så bra sedan jag var sjuk i covid.

- Ställ ut små koppar med rengöringsmedel så att det luktar rent, tipsar jag. Och baka något gott innan de kommer, det ger bra intryck.

Min kompis skrattar. Å ena sidan vill hon att ägaren ska vara nöjd med henne, hon vågar inte tänka tanken på att behöva flytta. och var skulle hon hitta ett annat boende som hon har råd med? Det här kostar bara 170 euro i månaden. Å andra sidan vill hon inte att huset ska vara så välkomnande att det blir sålt.

Jag, å min sida, tänker på möglet. Huset är fruktansvärt kallt, och dessutom fuktigt. Det är ingenting som ägaren kommer att åtgärda förstås, passar det inte min kompis och hennes barn att leva i ett mögligt hus kan de flytta. Eller åtminstone måla över fuktskadorna.

Suck. Suck suck och suck. Min kompis hyrda bostad är inte sämre än de flesta andra av våra vänners bostäder. Många hus är usla. Man väljer själv om man ska bo kvar eller inte, men har man en minimal inkomst, som många av dem har, är möjligheterna att välja boende små.

Kakel som isskrapa?

Det är kallt nu, och ofta är det frost på bilrutorna på morgonen. Jesús, som har bott större delen av sitt liv i varma Sevilla, har fortfarande inte förstått hur man skrapar rutorna. Många av oss andra kan se det som en logisk konsekvens, att om man tar upp en trasig kakelskärva från marken och skrapar framrutan med den, blir det repor på rutan. Många repor...

Trapetsskola, marknad och en mulåsna som nyser

Det fick gå snabbt. Klockan fem stängde jag av jobbdatorn, hade bara en kort stund på mig innan jag behövde åka på marknadsmöte i en annan by, och försökte slänga i mig något snabbt att äta eftersom jag inte hunnit med lunchen. Samtidigt ringde jag Jesús, som hade kört Disa till trapetsskolan, för att meddela att hon har läxor att göra när de kom hem. Medan jag försökte prata med Jesús hade Runa något viktigt att säga mig och pladdrade intill mobilen tills hon fick prata själv.

- Mula tiene mocos!

- Vem sa du? Vem har snor? Har du snor? Då får du ta ett papper och torka näsan, sa jag till henne.

- No, mula snor!

Jesús tog telefonen.

- Precis innan du ringde nös en mulåsna på oss. Jag fick en stor grön snorloska på handen och Runa torkade hela ansiktet med ärmen, det måste ha skvätt som en dusch över henne.

Den där mulåsnenysningen hade gjort stort intryck på Runa, som fortsatte att prata om den när vi träffades igen, senare på kvällen.

Disa började på cirkusskola i november, inriktning trapets. Hon älskar det! Det finns en liten lokal i alternativbyn Calabacino. Förutom trapets kan man gå akrobatik, eller som vuxen lära sig att svinga i sådana där långa tygsjok.

Till Calabacino kan man inte köra. Man måste parkera i Alájar och gå 20 minuter, och vägen är vacker!

När jag följde med Disa tog jag med mig Iris, och så upptäckte vi olika stigar på berget medan Disa var på trapetsskolan. Nu jobbar jag på eftermiddagarna så Jesús skjutsar henne. Runa måste tyvärr följa med också, och man går i inte den sträckan med henne särskilt snabbt. Som tur är är belgiske barnmorskans dotter med i samma grupp, så Disa går tillsammans med dem från parkeringen. Jesús går den sträcka han hinner med Runa innan lektionen är slut, men den här gången kom de inte längre än till de roliga mulåsnorna i början av vägen.

Marknadsmötet ja. Jag är sedan några veckor tillbaka med på den alternativa marknaden som hålls första lördagen varje månad i Las Chinas, nära Galaroza. Marknaden har utvecklats mycket de senaste åren. Nu är jag med i matgruppen och ska sälja svenska bakverk. Första gången var för en och en halv vecka sedan, jag sålde chokladtryfflar, drömmar och kanelbullar. En gång i månaden är det möte då allt runt omkring marknaden ska beslutas av oss som håller i den. Jag hade hört att folk ibland blir osams på de där mötena, men det här... Mötet kändes som ett framrusande tåg, eller en storm! Jag var alldeles omtumlad efteråt. Mycket skulle avhandlas under de två timmarna, här fanns ingen tid att linda in det man ville säga. En gick från mötet i ilska. Tråkigt var det inte, och jag ser fram emot att fortsätta med den här marknadsgruppen! Nästa marknad är lördagen den 5 februari, välkomna dit!

Vilddjuren

För några dagar sedan skrev jag om tamdjur som befunnit sig där man inte väntat sig det. Nu tänkte jag berätta lite om våra möten med spanska vilddjur!

Jag vet att Jesús mest minnesvärda möte med ett vilt djur skedde ett par månader efter att vi hade flyttat till Aguafría. Vi visste förstås att det finns mycket vilt i Sierra de Huelva, men sedan vi flyttade till den här byn har vi sett mycket mer än tidigare. Framför allt rävar sena kvällar. Grävlingar och hjortdjur behöver man också se upp med. Men ingen av oss hade räknat med att möta ett vildsvin!

Jesús ville se byns kyrkogård. Jo, det finns faktiskt en, men det är nog inte många som har varit där. Man behöver gå genom en familjs instängslade mark, bestiga ett berg, och högst upp bland märkliga klippformationer ligger den lilla kyrkogården. Tidigt på morgonen var det när Jesús traskade mellan stenblocken och plötsligt stod öga mot öga med ett vildsvin. Vilken stor best, berättade han uppskakat efteråt. Det gick inte att springa annat än framåt eller bakåt, så han klättrade fort upp på ett klippblock och satt där, med vildsvinets blick i sin egen, ända tills det bestämde sig för att gå åt andra hållet. Jag var orolig i flera månader efteråt över att själv stöta på ett vildsvin, det är inte ovanligt här, och en av byns hundar har ärr efter ett vildsvin. Vid varje skogspromenad tänker jag tanken på att möta ett, och undrar vart jag skulle ta vägen, med tanke på att det finns taggtrådsstängsel på båda sidor om vägen.

Mitt mest minnesvärda vilddjur var mindre i storleken. Det var en sen kväll och jag hade vattnat växterna på terrassen när jag fick syn på min fiende, en snigel, på muren. Finns det glupskare djur än sniglar? De ger sig på allt grönt jag sår! Men den här bar sig så konstigt åt. Var det ens en snigel förresten? Den rörde sig fort och ryckigt, jag började undra om den egentligen var en krabba, de hade samma snabba rörelsemönster, men krabbor finns ju inte i bergen... Jag stirrade på djuret en bra stund, tills den stillnade, och det började droppa vatten från den. Sedan rann vattnet! Jag fattade inte vad jag såg. Tills det stack ut ett monster ur ett hål i muren, precis bakom snigeln! Vad rädd jag blev! Det var en scolopendra, ett monster till tusenfoting som kan bli ett par decimeter långa här i Spanien, och som kan ge mycket smärtsamma bett. De jagar på natten och gömmer sig under stenar och i hålor. Sedan mötet med scolopendran har jag inte kunnat gå barfota ens på terrassen utan att vara rädd för att trampa på en. Jesús hittade senare en död i sovrummet...

Ormar finns förstås, och flera typer av huggorm. När jag var på promenad på mitt berg låg en huggorm och vilade sig mellan ett par stenar. Jag fattade inte vad jag såg och trodde att sicksackmönstret på ryggen var en vacker men märklig cykelkedja (?) som ramlat av just här på stigen. Jag stötte till den med foten för att vända på den... Då vaknade ormen till, och jag FLÖG två meter fram med hjärtat bultandes.

Disas möte med orm var mindre dramatiskt. Hon är inte rädd för några djur alls, inte ens getingar, trots att hon har blivit stucken flera gånger. Hon, Runa och Jesús var på födelsedagskalas på en mysig plats vid en bäck. Ett utmärkt badställe, mycket vackert och ganska djupt vatten, där jag har tyckt om att bada. Nu vill jag inte åka dit mer. Disa simmade omkring under vattnet, Jesús stod bredvid och såg att en orm simmade bredvid henne. "Ser du ormen?", undrade han när Disa dök upp, och det gjorde hon, och fortsatte att bada. Han kommenterade den simmande ormen för de andra vuxna, och de sa att javisst, ormarna bor vid stenarna där borta och pekade, det var visst allmänt känt. Inga giftiga ormar, men personligen vill jag ändå inte simma tillsammans med några ormar alls.

Det sista oväntade vilddjuret som jag kan komma på nu, är en snigel. Det var en sådan konstig snigel att jag inte ens förstod att det var en snigel. Det var något stort, konstigt som låg bredvid husväggen (utomhus). Jag petade på det men förstod ändå inte. Någon dag senare hade det där konstiga rört på sig och låg utanför dörren, och det var Jesús som sa att det var en snigel. En sådan där utan hus, ovanligt stor och mycket rund. Jag la en pensel bredvid den för att visa storleken, men den er ändå inte så stor ut på bilden :-)

Får se vilka nya djur vi upptäcker när vintern släpper!

Grisslakt

Ni är flera som tycker att det är trevligt med betande djur i närområdet, och det tycker jag också! Jag tycker om att höra åsnan och tuppen och de andra runt omkring oss. Men den där lördagsmorgonen i december, när närmsta grannen slaktade sina grisar, på andra sidan muren i änden av vår trädgård, var inte rolig... Vilka hemska skrik! Det kände som att det aldrig skulle ta slut! Hoppas att han skaffar färre grisar till nästa jul...

Åsnan på vägen

Vi hade lämnat Disa i skolan, jag hade parkerat och bar den barfota och tunnklädda (klädvägrande i sex graders kyla) Runa på ena armen och hennes stövlar och jacka på andra, skyndade över bilvägen mot vårt hus, och hajade till när jag såg en vit åsna komma gåendes mot oss. En åsna på bilvägen, vad gjorde den här? Hade den rymt? Den lunkade förbi oss, och jag tänkte att åsnor inte ska lunka omkring på riksvägar där både bilar, bussar och långtradare kör i hög fart. Jag måste stoppa den! Jag satte av efter åsnan, fortfarande med Runa på armen. Det gick inte fort, Runa hasade allt längre ner och åsnan hade fått ett försprång. Jag lockade på djuret, visslade på det för att få det att stanna, men jag vet inte hur man kommunicerar med åsnor. Vi kom i jämnhöjd på fel sida av vägen, åsnan såg oss och lunkade över mot oss, men stannade mitt i körfältet. Jag gick fram till den, Runa klappade den på mulen, åsnan såg precis så där lugn och snäll ut som de brukar göra. Jag försökte mota den åt andra hållet, tryckte mig mot den för att få den att byta håll och gå tillbaka till byn, men den ville inte. Jag undrade om jag vågade knuffa mot dess bakdel, men åsnor kanske sparkas? Runa tyngde och åsnan ville fortsätta sin vandring. Jag fick ge upp. Hade jag varit själv hade jag kanske kunnat ta av mig tröjan och binda den som ett rep om åsnans hals och få den med mig, men jag var inte själv. Och vad skulle jag sedan ha gjort med åsnan, om den hade följt med? 

Bortugal-Åsas familj tyckte att det var så mycket djur häromkring, jämfört med där de bor. Tja, en del är det kanske? De flesta som har lite mark här håller sig med djur. Vi är omringade av åsnor, hästar, grisar (fast nu är de slaktade) och höns. När något av grannarnas djur har rymt låter Iris oss veta det. Häromveckan var det en tacka med sin lammunge utanför ytterdörren av glas, och Iris skällde och skällde. Men när en gris hade rymt och snodde omkring utanför vår dörr behövdes inte Iris signaler, det var livat ändå av alla som försökte fånga grisen.

Grisar tycker Iris inte om. Hon är mycket rädd för dem. När vi går vår vanliga promenad i skogen, brukar jag tänka på Iris grisrädsla just där vägen delar sig och går i två parallella stigar med en två meter bred  vägg av tallar och taggbuskar mellan sig. När vi var ute den där kvällen stannade Iris plötsligt och lyfte på öronen. Någon var på väg mot oss. Det kunde vara fotgängare, eller någon till häst, och var det häst behövde jag hålla fast Iris för att hon inte skulle springa i vägen och skälla. Det var där skogsvägen delar sig, och jag valde den vänstra stigen. Efter en kort stund såg jag att den, eller de, som kom emot oss hade valt den andra stigen, och tur var det! Först kom en äldre man med vandringspinne (?) hastandes. Efter honom kom sju-åta stora svarta ibericogrisar småspringandes, och efter dem en tonåring och en liten unge som schasade efter grisarna för att de skulle fortsätta springa i rätt riktning. Familjen flyttade sina grisar till en annan hage. Hade vi mötts på samma stig hade det inte funnits plats för Iris och mig. Iris hade fått en hjärtattack av skräck.

Ja, det var ju ett sidospår. Har någon av er erfarenhet av åsnor? Tips ifall vi möter en förrymd åsna igen? 

Julen 2021

Jag har för första gången på mina 14 år i Spanien INTE varit julbitter över att vara här istället för i Sverige, det känns bra! En jul i Spanien KAN inte bli som en jul i Sverige, det är ingen idé att försöka, men det kan bli trevligt ändå.

Lucian blev lite konstig kanske. Vi blev inbjudna till luciafirande på Ikea igen, jag tog med barnen och var med i luciakören. Men vi var kassa. Många hade dragit sig ur både kören och Ikeafirandet på grund av ökad smittspridning, så vi var tre vuxna och fyra barn (bara två av dem tillräckligt stora för att sjunga) som hoppades på att någon mer skulle dyka upp. Till slut kom det ett par tonåringar i sista stund, samt ett par vuxna som var så sena att de fick ansluta på vägen, och så tågade vi upp för trappan, sjungandes i olika tonarter. Jag tyckte att vi började på samma tonart, flera gånger, men plötsligt hörde jag att det sjöngs i en helt annan tonart längre bak i vårt korta tåg. Jaja. Ingen kommer väl för att höra luciatåget, utan för middagen. Det är ju det som är grejen med luciafirandet på Ikea, att träffa de andra svenskarna i området, vi ses bara en gång om året. Men på grund av smittspridningen skulle alla sitta stilla vid sina bord och bli serverade mat, minglet och pratet var borta. Och maten kom efter lång väntan, kall, och ett par barn vid vårt bord var fortfarande hungriga efter sina små portioner. Hade vi ätit en våning ner i den vanliga restaurangdelen hade maten varit varm, alla hade blivit mätta, och det hade kostat hälften så mycket. Vi undersöker redan andra möjligheter till luciafirande 2022, det är nog dags att fira lucia utan Ikea.

Precis som jag trodde är det mycket lättare att göra julmysigt i det nya huset. Brasan sprakade, vedförrådet var påfyllt, vi hade den lilla läskiga plastgranen (jag ryser när jag nuddar plastbarren och trasslar plastbelysning över plastgrenarna på granen, som dessutom heter Fejka) som lyser trevligt. Runa tog det på stort allvar att klä granen. Jag hade hämtat mina jullådor från Sverige, som stått på Gorettis vind, och vi hade en massa julpynt att klä granen med.

Det roligaste för Runa var ändå när Jesús och Disa satte upp julkrubbe-byn på byrån i hallen. Fortfarande, efter tre veckor, drar hon dit en pall och leker med figurerna och djuren nästan varje dag.

Julbordet på julaftonen blev det godaste vi haft. Jag hade beställt svensk limpa, potatissallad, cider och must på nätet, och förutom det hade vi sill, köttbullar och prinskorv, rökt lax, ägghalvor med kaviar, pata negraskinka, chorizo, hemgjord skagenröra (under julen säljs dill i mataffären!) samt skaldjur från fiskaffären; krabb-ben, musslor och de godaste, krämigaste räkor man kan tänka sig!

Som vanligt krockade vår spanska lunchtid med Kalle, så vi åt medan programmet gick på min lilla bärbara dator, som ställdes på en bänk i köket. Det borde sändas senare :-)

Disa hade haft enorma förväntningar på julafton. De infriades tyvärr inte. Barnen brukar få en julklapp som är lite större, roligare, och sedan småsaker som visserligen är kul att leka med, men som inte sticker ut. Nåväl. Disas roliga julklapp fastnade på posten. Den kom inte fram i tid. Samtidigt hade hon själv för första gången köpt egna julklappar, den allra finaste ask hon kunde hitta, med små spegelskärvor, till mig och Jesús, och en mycket populär docka som ändrar färg i varmt vatten till Runa. Hon var så nöjd med presenterna till oss, och trodde att hon skulle få något lika fint själv. men medan Runa lyckligt lekte med en igelkottsfamilj, dockan från Disa och ett picknickset med små koppar, skedar och fat, hade Disa bara fått ett paket leklera, vantar och inte mycket mer. Senare blev det flera roliga saker från släkt i Sverige och Finland (egentligen inte min finska släkt, utan min brors), men ja... Hon försökte att inte visa sin besvikelse, men den var svår att gömma.

På juldagen började Disa tycka att det var tråkigt med jul och jullov. Varför kunde vi inte ringa någon av hennes kompisar, så att de kunde leka? Hon hade varit ensam med oss sedan skolavslutningen. Hade jag varit ärlig hade jag kunnat säga, att idag är det den 25 december, den enda dag på året som det är helt otänkbart att träffa kompisar att leka med, det finns inte en enda unge i hela Spanien som inte firar jul med sina kusiner, fastrar och farföräldrar och andra släktingar, utom du och Runa. Men det sa jag förstås inte. Jag kände mig bara så enormt less och irriterad på Jesús familj. I Spanien är släkten och familjen oerhört viktig, inte ens risk för coronavirus hindrar släktingar från att ses, allra minst under julen då det är extra viktigt att vara tillsammans. Julaftonskvällen och -natten firas tillsammans, juldagen likaså, nyårsafton och så förstås trettondagen, då man åker runt bland släktingarna och byter julklappar och äter roscón de reyes och tittar på parader tillsammans. I Jesús familj saknas dock intresset för att träffas. Det har minskat sedan Jesús mamma gick bort, och nu tycks det obefintligt. Alla Disas klasskamrater åkte iväg redan efter skolavslutningen den 22 december, för att träffa mor- och farföräldrar som längtade efter dem, några reste över hela Spanien för att ses, andra hade sina släktingar på bara en och en halv timmes avstånd, precis som vi. Men vi var kvar hemma. Nu tycker jag visserligen om att vi inte behöva bila iväg till traditionellt julaftonsfest sent på kvällen som alla andra, och behöva hålla sig vaken till småtimmarna, men det känns hemskt tråkigt att mina tjejer inte har släktingar som vill träffa dem. De har fastrar och farbröder och farfar och kusiner och sysslingar i Sevilla. Men de firar jul med sina partners släktingar istället, så deras egna barn får en massa kusinlek och uppmärksamhet från annat håll. Mina ungar blir ensamma eftersom de egentligen bara har släkten på Jesús sida. Och lite släkt i Sverige, men den är svår att träffa på grund av avståndet. De växer upp nästan utan släktingar.

På annandagen kom dock en kompis hem från sitt släktfirande, och hon kom och lekte med Disa på kvällen. Dagen därpå kom ett par andra kompisar hem, så hela jullovet spenderas inte i ensamhet.

Barnen provar skumtomtar för första gången, kom med posten!

Ja, det blev kanske en lite ledsam avslutning på julinlägget. Men nu är det trettondagen, den gladaste och roligaste dagen under de spanska julveckorna, och nog har den börjat bra! Men det får vi ta i nästa inlägg!

Nytt år - lite oro och mycket livsglädje!

 

Gott nytt år alla!

Var ska jag börja? Jag tänkte börja med julinlägget, som är skrivet men saknar bilder, men jag kommer emellan här med ett litet nyårsinlägg istället, det är ju mer aktuellt.

Ska man summera 2021? Det var ett fint år! Pandemi, javisst, men det har inte bekymrat mig så mycket rent privat, livet har varit så rikt på annat! Första delen av 2021 ägnade vi oss åt förberedelser av flytten. Den första mars flyttade vi in i det här kära huset, som vi hyrköper under två år, för att i mars 2023 förhoppningsvis kunna köpa. Vi har ägnat oss åt att boa in oss, göra det bästa av det som finns ute och inne utan att lägga pengar på det, och det har varit så roliga träffar här. Huset är som gjort för att umgås i. Ungarna springer runt överallt och leker, och vuxna badar, sitter vid brasan, jobbar i trädgården eller äter mat på terrassen. Vilket vänskapsår!

Vi har blivit med hund, och ny katt, och för några dagar sedan kom en liten svanslös katt och behövde hjälp. Den behöver räddas och få ett nytt hem. Någon av er som önskar en liten mysig, svanslös katt? Bara säg till, här är det svårt att hitta hem åt den, och gissningsvis kommer vi snart att behöva hitta hem åt ett gäng kattungar, som vår andra hittekatt nog bär på!

Det har varit en del oro också, som jag hade förutspått. VI har begränsat med tid att spara ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa huset. Det såg ut att bli lätt, men sedan tog mitt jobb slut i september. och det visade sig snabbt att vi inte kan leva på enbart Jesús lön, så det har grävt ett hål i sparkassan för huset. Nu har jag en del jobb kommande månader, men oron är närvarande. Vi vill gärna stanna här. Förutom att det inte blir någon Sverigeresa har vi fått dra in på annat. Det senaste var förskoleavgiften, som är hög här i Spanien. Efter jullovet kommer Runa inte att komma tillbaka till sin förskola. Det är tufft. Det borde vara ett lätt beslut att fatta, för om jag inte jobbar förmiddagar kan hon vara med mig tills Jesús kommer hem från jobbet, och kommande månader jobbar jag på eftermiddagarna några timmar. Problemet är att hon trivs så bra på sin förskola. Hon kommer alltid hem och pratar om sina kompisar och pedagoger och sjunger sånger och gör danser som hon har lärt sig. När Jesús skrev på pappret i torsdags och fick ta hem alla Runas saker var han nära gråten, berättade han, och idag har hon suttit i flera timmar och tittat på sina teckningar och bilder som hon fick med hem från förskolan, hon har glatt berättat för mig om dem medan jag diskret har snörvlat och gömt ansiktet och tänkt på att hon inte ska komma tillbaka dit. Usch, så sorgligt. Men det är mycket pengar.

På nyårsaftonen var vi hemma. Åt en lite festligare middag, inte jättegod. Räkorna skulle ha huvudrollen, men det blev trista risräkor eftersom fiskaffären hade stängt på grund av covid. Disa festsminkade Runa och mig och sig själv med glitter. Runa var den första att somna, därefter somnade Jesús. Disa och jag tittade på Emil i Lönneberga tills jag kom på att klockan snart skulle slå tolv. Då skyndade vi ut i köket, i bakgrunden hörde vi Nyår på Skansen på, jag tog fram skåldricka som stått på kylning och snabbt som sjutton räknade vi upp tolv vindruvor var, man ska ju äta en druva vid varje klockslag här i Spanien. Vi hann inte tillbaka till datorn i vardagsrummet, utan stod vid matbordet och lyssnade till klockslagen, skålade och proppade in druvor i munnen. Ute sköts inga raketer, men flera grannar plågade oss (mig) med smällare. Disa somnade, och jag var vaken till fyra och planerade trädgården. Mycket roligt, men Jesús tyckte inte att det var ett dugg roligt att höra om mina idéer, eftersom det för honom är fullkomligt otänkbart att lägga pengar på några växter det här spar-året.

De senaste dagarna har det varit varmt. 20 grader i januari, tack vare något sällsynt väderfenomen, det är galet! Och underbart! I onsdags åkte vi till stranden, ungarna var alldeles lyckliga, jag plockade snäckor och Disa badade, den galningen!

På nyårsafton badade hon i vår pool, och på nyårsdagen var vädret så ljuvligt att man inte ville annat än vara ute. Trädgårdsdag, bestämde vi. Och som vanligt ändras planerna allt eftersom dagen fortlöper. Disas kompis Nora och hennes föräldrar kom, de hade med sig en massa lunchmat och trädgårdsredskap, tjejerna lekte, Lincoln och Cristina hjälpte Jesús i trädgårdslandet och jag gjorde fisk- och skaldjurspaj. Sedan kom Disas nya klasskompis och hennes pappa. Till slut jobbade alla i trädgården utom jag, som var den som längtade mest efter just det, men pajen tog så lång tid. Det blev en långlunch vid fina bordet på terrassen, och medan ugnarna härjade satt vi kvar tills det blev mörkt och kallt, och brasan behövde tändas. Det är roligt att det är högt i tak. Var och en har sin åsikt, här har vi personer som varken tror på coronapandemi eller klimatförändringar, och personer som är precis raka motsatsen, och folk mittemellan. Berikande, underhållande, frustrerande och tankeväckande, men ingen blir osams, och senare blir man erbjuden färska ägg av meningsmotståndare, och erbjuder själv hjälp med hönsen.

Jag tror att 2022 också kommer att bli ett bra år, om vi slipper allvarliga sjukdomar (mitt enda pessimistiska drag handlar om dödliga sjukdomar i närmsta familjen). Grundglädjen är djup och intakt, optimismen också, det är så roligt att leva just här, just nu, med alla människor som finns runt omkring, både min egna lilla familj och alla vänner här i bergen! Oron över sparandet kommer att bestå, men bara drygt ett år till, sedan är tiden ute. Jag hoppas att det kommer att gå bra med jobb och sparpengar, och att vi får stanna!

Vad känner ni inför det nya året?

Nyårsaftonbad