Marijuana-chokladen

Här kommer ännu ett inlägg, som skrevs på sensommaren, men som inte har blivit publicerats förrän nu:

Så fort jag klev in genom dörren där Noras familj bor hörde jag musiken, och när jag föste undan draperiet som skiljer butiken från vardagsrummet såg jag att det fasta gänget från jam session-torsdagarna var igång. Tysken med saxofonen kom och hälsade på mig, och en äldre dam tog Disa i handen och följde henne till hennes kompis Nora.

- Är ni igång fortfarande, sedan igår? Har ni inte sovit? frågade jag Cristina, Noras mamma. Det var nämligen fredag lunchtid, och jam session hålls på torsdagskvällar (och nätter). Det visade sig att musiken som improviserades fram under natten hade blivit så fantastisk att de bara hade sovit en stund och sedan fortsatt spela på morgonen. En trummis från Sevilla var där och hade firat födelsedagen hemma hos Lincoln och Cristina.

Jag lämnade Disa och åkte hem för att jobba, och sedan återsåg jag henne inte förrän 32 timmar senare. För naturligtvis ville hon sova över hos Nora, och dagen därpå följde hon med familjen till den alternativa marknaden, där Jesús träffade henne, och naturligtvis ville hon inte följa med hem utan fortsätta leka på eftermiddagen. Hemma satt jag med en febrig Runa och tänkte att Disa ändå skulle ha fått tråkigt hemma.

Jesús hade för mycket att göra i torsdags för att åka och spela, annars har det blivit en torsdagstradition, att han åker iväg med barnen och spelar. Bra för mig, då kan jag jobba i fred. Men det var en torsdag då jag blev så arg på honom när han kom hem. Och det började med en chokladbit.

Musikträffarna är mycket familjära. Medan några spelar går någon annan ut i köket och bakar en meterlång pizza till de andra som har dykt upp, och de som vill tar med sig mat, som övriga går och plockar från när de blir hungriga. Men en torsdag hade ett par unga killar tagit med marijuana-chokladpraliner som de hade gjort. Jesús är försiktig, han ska ju köra hem med Runa, men här provade han en bit, i tron att chokladen kanske hade smaksatts lite av bladen eller så. Men det var starka grejer, visade det sig. Två timmar efter chokladbiten skulle han köra hem. I bilen började han bli trött, och när han kom hem med Runa, som vaknade när han bar in henne, mådde han riktigt konstigt. "Kan du ta henne", bad han mig, för han hade blivit yr. Det var då jag blev så arg. Här kom han hem sent, klockan var över midnatt, vi hade kommit överens om att han skulle ta Runa för att jag skulle få sova, jag måste upp tidigt nästa morgon och jobba, och vad var detta? Han tog marijuana och körde hem själv med lilla Runa i baksätet? Och nu kunde han inte ens sitta upp? Så fruktansvärt oansvarigt! Jag sa inte ett ord, tog bara nappflaska och barn och stängde hårt dörren till sovrummet.

Jesús la sig ner men fick knappt någon sömn den natten. Han hallucinerade, och personer och saker från barndomen blixtrade förbi i olika färger, och när morgonen kom mådde han fortfarande konstigt. Men det var ingenting emot den där killen som verkar så snäll, han som är lik vår belgiske barnmorska och som kommer för att lära sig spela gitarr som Lincoln, han råkade mycket värre ut. När vi träffade Cristina några dagar senare berättade hon att hon hade hittat killen i köket sent på kvällen, och han hade ingen aning om var han befann sig. Hela natten tillbringade han skräckslagen i ett rum, han trodde att någon när som helst skulle komma och skära upp honom och stjäla hans inre organ.

När Jesús blev sig själv igen var han så arg. Det får inte bjudas på droger utan att folk vet om vad de tar, och allra minst i form av chokladbitar på en jam session där barnen är med.

De pratade med chokladkillarna, och någon mer marijuanachoklad kommer det inte att bli. Men musikträffarna, de fortsätter!