Bästa bilderna

Det är fullt upp, minst sagt, hinner varken skriva eller svara på kommentarer.
Men ta en titt här så länge. National Geographic väljer 52 stycken av 2016 års bästa fotografier.

Titta och njut!

Jag vill ha en diskmaskin!

Det var en deppig syn när vi kom hem på kvällen efter julfirandet hos Jesús syster.
Köket var översvämmat av disk. Jag hade kanske förträngt hur illa det var.
Det är alltid svårt att hinna med disken. Har varit det sedan Disa föddes. Omöjligt. Vi har fått ta till nätter ibland när det inte har funnits någon annan möjlighet. Nu har det dessutom varit jul och ännu mindre tid och ännu mer matlagning. Båda diskhoarna var så proppfulla att det inte längre GICK att diska eftersom man inte fick plats att skölja något under kranen (det fick göras inne på toaletten). På spisen var det disk, på köksbänken, matbordet... Hittade inte ens gafflar att diska, för att ha att äta middag med, eftersom de låg någonstans inne i berget.
Det borde utgå ett diskmaskinsbidrag till alla nyblivna barnfamiljer. Eller vara standard i alla bostäder där en familj med barn kan tänkas att bo.
Diskberget hade inte minskat när jag skulle gå och lägga mig, tyvärr, det händer ju inte av sig självt,
Då fick jag idén! IDÈN! Jag jobbar lite extra under julen, och jag fick den briljanta idén att jag skulle köpa en diskmaskin för extrapengarna! Kunde inte sluta räkna och tänka på min idé, diskproblemet kommer att lösas!

Jesús var inte alls entusiastisk. Dels tycker han att diskmaskin är onödigt. Hemma hos honom har aldrig funnits diskmaskin (fram till för en fem år sedan) och det har fungerat bra. Onödig uppfinning. Även om hans syskon (barnfamiljer) har maskin. Och trots att hans pappa, som nu bor helt ensam och har tid att diska, använder maskin.
Dels hade han invändningar om pris (löser sig) och installationen. Och här fick jag börja ge mig. Vi hyr huset. hur sjutton ska vi få lov att installera en diskmaskin? Och hur ska vi göra med maskinen den dag vi flyttar?




En liten bänkdiskmasin då? Som man kan koppla till kranen? Men hur ska vi få plats med den?

Tips?

Disas träning i svensk jul - utvärdering

Vilket ansvar.
Det hänger på mig att föra över svenska jultraditioner till Disa. Det hänger på mig vad hon kommer att förknippa julen med. Om det enbart är en sen, spansk släktmiddag den 24 december, med alkohol och flamencojulsånger på natten och sedan lunch, kanske paella eller nåt, dagen därpå. Och julklappar på trettondagen. Eller om julen är värme och mys, tända ljus, pyssel, pepparkakor, traditioner, julsånger, speciell mat, tomtar och granar och julklappar från tomten.

Ja, ni hör nog vad jag tycker. Jag påstår att spanjorer kan vara de sämsta i Europa på att fira jul, och jag blir julbitter varenda år för att jag inte kan vara hemma i Sverige under julen. Även om jag börjat uppskatta den spanska julen för vad den är.

Nåväl, nu när Disa är lite äldre kände jag att det är dags att försöka förmedla lite svensk jul till henne. Det måste börjas tidigt. Låt se hur det har gått!

Första advent: Missade att det var advent. Ljustaken låg ändå i en flyttkartong. Hittade däremot elljustaken några dagar senare och satte upp den på en bänk (finns inga fönsterbrädor i Spanien). Inga pepparkakor bakade, och hade för långt till affären (Ikea).

Adventskalender: Har kommit alltfler chokladkalendrar till Spanien, även om få fattar av de är till för (men står beskrivet i reklambladet). Disa har en vanlig kalender som hon tycker mycket om, som hennes morbrors flickvän skickade hit till Spanien.
Vi kan se Selmas Saga på datorn. Vi gör när det finns tillfälle (nu några dagar efter julafton har vi kommit till kapitel 11). Mest jag som tycker det är roligt, Disa gnäller och vill titta på Pino.

Lucia: Disa har fått se luciatåg på svensk-spanskt luciafirande på Ikea, dock har hon inte fått vara med och sjunga. Gick ej att se SVT:s luciamorgon från utlandet.

Lussekatter: Hinner inte baka! Och för långt till affären (Ikea) för att köpa.

Glögg: Se ovan.

Must: Finns inte ens på Ikea i år.

Julpyssel: Finns inte i Spanien. Inga papperstomtar på dagis alltså. Försöker pyssla hemma. Fick stort pysselpaket med posten av moster. Glanspapper, silkespaper och tomteklistermärken bland annat. Ville fläta hjärtan, tänkte att Disa kunde klippa och klistra pappersbitar under tiden, men D gnällde över att hon varken kunde hantera saxen eller klistra... Efter en timme, när jag inte ens gjort en kartongmall till hjärtat eftersom jag enbart hjälpt D med pappersbitarna, stormade jag ut i köket och sa till Jesús, att nu fick han ta över, för jag tänkte varken lägga Disa eller mig själv förrän jag fått vika det förbannade hjärtat!
Smällkaramellerna försökte jag inte ens engagera Disa i. Hon fick titta på det idiotiska, skräniga Svampbob Fyrkant medan jag ägnade mig åt det pysslet. Hon fick titta på en färdig smällkaramell, och drog sönder den.

Pepparkaksbak: Gick ganska bra. Tog sån himla tid att få fram alla formar och grejer så vi kom igång närmare läggdags, men det är en bagatell. Disa tyckte det var kul, i nästan tio minuter, sedan fick hon titta på tecknad film för att sluta förstöra de pepparkakor som var klara. En liten plåt blev klara, andra plåten kolsvarta för den glömde jag när jag skulle bada D, och sedan har det inte blivit mer tid för pepparkaksbak så i stort sett hela degen måste slängas, nu nästan två veckor senare. Men D tyckte det var kul att baka.

Pepparkakshus: Köpte byggsats på Ikea, Senaste gången jag gjorde pepparkakshus var för tio år sedan när jag kom till Sevilla för att bo med Jesús i den pyttelilla, mysiga lägenheten på pittoreska Calle Alfarería i Triana. Men luftfuktigheten i Sevilla är så hög att väggarna och taket började bukta inåt, sockerklistret smälte och till slut rasade hela huset ihop. Här i bergen är luften torr! Jag dekorerade huset medan Disa åt (dekorations)godis och slickade strössel. Sedan tröttnade hon, medan jag fortsatte. Jesús blev väldigt imponerad och sa, att om vi hade haft två kunde vi tagit med ett hus till Disas dagis, fö de ungarna lär aldrig se ett pepparkakshus. Det gör knappt Disa heller, för vi har ställt det på en dold plats. Hon blev vansinnig när hon såg godiset på taket och jag inte lät henne äta av det. Genom dörröppningen mellan köket ch vardagsrummet höll jag koll på huset, och ropade Nej varje gång jag såg den lilla armen närma sig hustaket. När jag räddade det var ändå tre godisbitar borta. Disa blev så arg när ajg tog brickan med pepparkakshuset att hon slängde en liten polkagrisstav i golvet så den gick sönder, och sedan var hon otröstlig för att hon varken fick godiset eller polkaklubban, som i hennes ilska hade krossats mot stengolvet.

Julgranen: En riktig gran, hurra! Jag blev inte arg för att hon råkade tappa en glaskula i golvet, utan för att hon slängde nästa kula för att den skulle gå sönder. Och vi kan väl konstatera att det hade varit en lång, trotsig kväll med lite tålamod kvar när detta hände, annars var det ju inget att uppröras över att Disa flyttade omkring de tunna glitterstråna och tappade dem på golvet. Hur som helst minns hon nu ett par gånger om dagen när hon ser granen (och andra granar) att hon blev ledsen när jag blev arg på henne. Ledsen, säger hon och pekar på granen. Japp, istället för att få Disa att förknippa granen med något fint, mysigt och roligt minns hon den nu som anledning till att hon blev ledsen.

Julkrubban: Visserligen en spansk tradition. Vi har köpt starten till Disas julkrubba. Josef, Maria och Jesusbarnet, stallet, de tre vise männen på sina kameler, fyra herdar, ett par djur, och så fick vi en miniatyrsäck oliver på köpet, där på julkrubbemarknaden. Disa fick en peng av sin farmor förra julen, som vi har sparat till detta. Hon älskar den, och klättrar upp på en stor för att hämta ner de av Jesús omsorgsfullt placerade dockorna, och leker med mammadockan, pappadockan och den lilla dockan.

God jul!

Julen är i full gång. Vi åkte tillbaka till Aracena i förmiddags, efter jobb i Sevilla på fredagskvällen, och vi har ätit svensk jullunch med Ikeaskinka, prinskorv sill och så vidare.

Ostbågar, choklad och must till Kalle kvart över fyra (tur att Jesús hittade dvd-skivan!)

J är förkyld och dyster av den anledningen, så inte mycket julstämning. Men det blir det aldrig med en spanjor, så jag är van.

Nu ska vi väcka Disa efter en medvetet sen siesta, tomten är på gång, och sedan ska vi åka tillbaka till Sevilla och fira jul hemma hos Jesús syster. Här firar man med en sen julmiddag den 24, så vi bör vara där vid 21-tiden, och firandet kan pågå hela natten. I morgon är det riktiga julfton för spanjorerna. Då kommer Jesús brors familj också, och då ska vi grilla och laga paella i trädgården.

Sedan åker vi hem till Aracena igen.

De spanska barnen får ju inte julklappar förrän på trettondagen, men Disa är halvsvensk så hon får i två omgångar :-)

God jul allihop!

Berätta vad ni har för er!

Julbord i Marbella

Vid den här tiden på året hör man många svenskar i Sverige som är trötta på julmat, urlessa på julmat efter alla julbord de har varit på, och så väntar julmaten, hemma, på julafton...
Bor man i Spanien finns det ingen möjlighet att tröttna på svensk julmat.
Så såg jag en annons om julbord på Solkusten.
Snabbt bestämdes det att jag och Disa skulle åka. Jesús var upptagen med festivaler och spelningar, men så mycket bättre, då kunde vi hälsa på Carin och Iván igen!

Först när vi kom fram blev det ett besök på Casa Nórdica, den nordiska livsmedelsaffären i Fuengirola. Möjligtvis min favoritaffär i Spanien. Det är ett litet ställe som säljer ett urval av det mesta som man går och längtar efter här. Alla nödvändiga bakingredienser, saft, nyponsoppa, Skogaholmslimpa, kryddor, choklad och godis, chips...
Jag måste ha tid på mig för det är så himla svårt att välja. Och det är så dyrt allting, så det gäller att välja väl!
Det blev två stora flaskor Apotekarnes julmust, ett paket pepparkakor, två paket filmjölk för att göra sirapslimpa i långpanna (men glömde att köpa rågsikt!!!), potatismjöl, sirap, vaniljsocker, en godispåse med saltlakrits och skumtomtar (skulle sparas till julafton men åts upp på hemvägen) och en chokladask med wienernougat! Onödigt dyr lyx  (fick intala mig själv att jag inte länsar kontot, det kommer snart mer pengar på det), men så nöjd över inköpet!

Carin och hennes son Iván träffade vi där i butiken, sedan åkte vi till Marbella där vi hade bokat bord till kl 14.
Vilket mysigt ställe!

Restaurang Karma Beach ligger precis vid stranden. Mysigt inne, mysigt ute. Rätt lite folk, men bröderna på den svenska tidningen Sydkusten var där, kul att träffa dem dåvi har haft lite kontakt.
Vi serverades glögg, barnen fick juice, och sedan beställde vi must. Maten var framdukad på ett runt bord. Olika sorters lax, sill, sillsallad, ägghalvor, pastejer, julskinka, korv... Och god dillkokt potatis, köttbullar, Jansson, prinskorv, revben... Mjukt, mörkt bröd, knäckebröd, samt ett litet gottebord med bland annat ris a la malta. Åh, så gott, och så roligt att vara där!

Det var varmt och skönt inne (uppskattar alltid när jag är inomhus i Spanien och inte fryser), julmusik var på, barnen lekte när de hade ätit klart, sprang ute på stranden med en servitör som stod och såg efter dem...

... lekte med granen, tomtarna, trappan, och det var inte så att Carin och jag satt stilla och åt hela tiden, det blir ju ganska mycket motion när man är ute med en lite unge, men vi åt i alla fall, och det var väldigt rolig att vara där!

När det började mörkna åkte vi hem till Carin. Barnen lekte, badade, åt mat, lekte mer, bråkade lite, lekte och var sedan väldigt trötta så de somnade, medan vi stannade uppe och pratade till någon gång på natten.
Disa vakande för en gångs skull redan vid fem och var hungrig. Jag hade glömt nappflaskan i bilen och kände mig nära döden-trött efter tre timmars sömn, men efter en timme utan att hon kunde somna om tog jag mig upp, hämtade ett digestivekex och vatten i köket, så fick hon det och en banan som vi hade haft med, och det var första gången i hennes liv som hon åt en hel banan, så hon måste verkligen ha varit hungrig! Sedan somnade hon om, och vi tog sovmorgon.
Fick världsgod frukost med lingongrova och köttbullar från svenskbutiken, stannande över lunch, och barnen lekte och åt och lekte, och när Disa började bli trött åkte vi tillbaka till Sevilla (för att hon skulle sova hela vägen, det är ändå drygt 20 mil dit), hämtade upp Jesús och åkte hem till Aracena. En mycket lyckad helg.

En levande gran!

Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det, men nu har vi en levande julgran här i Spanien!
Några dagar före lucia la en person ut en bild, i facebookgruppen för nordbor i Sevilla, på granförsäljning på Leroy Merlin.
Kunde det verkligen vara sant? Försäljning av riktiga julgranar?
Det var dagens stora nyhet. Jag måste ha en gran! En gran! Jag vill inte ta fram den plastiga, ledsamma saken i år igen!
Man åker kanske inte åtta mil för att köpa julgran, men några dagar efter det här var det luciafirande i Sevilla, och det åker man åtta mil för, så vi gick in på Leroy Merlin före lussefesten.
Några granar stod redan vid ingången. Jag fattade först inte att de var riktiga. Inte Nikki, som var med, heller, så hon började lukta på dem. Jag med. Vi stod och luktade på granarna för att försöka utröna någon grandoft, tills jag såg hur vakten tittade, då tog jag ett steg tillbaka. Samtidigt upptäckte Nikki att granarna barrade, så det avgjorde saken. Det var riktiga granar.

Jesús är så emot levande julgranar. Han tycker att det är ett fruktansvärt slöseri att köpa ett träd och kasta ut det efter en månad.
Det är det ju. I sak har han rätt. Jag håller med helt. Särskilt här i Spanien, Andalusien, där det knappt finns skog. (Undrar var de här granarna kommer från?)
Men jag ville så gärna ha en riktig gran, det var så längesedan.
Så det fick bli så. Jesús var mest bekymrad över hur vi skulle få in en gran i vår pyttebil utan bagageutrrymme eller takräcken. Men jag frågade i kassan, och vi skulle få lämna tillbaka granen om vi inte fick in den i bilen.
Men det var inga problem. Vi klämde in den i passagerarsätet där fram, böjd mot taket, och tryckte in två vuxna i det lilla baksätet bredvid Disas bilbarnstol.

Eftersom man inte har riktiga granar här (granar hör inte ens till den spanska jultraditionen, även om de blivit allt vanligare) vet folk nog inte hur de ska tas om hand. Inne i affären låg en stor hög med granar med nät om, staplade på varandra. Stammen har sågats till så att den ska passa en medföljande julgransfot i plast. Något vatten har väl träden knappast fått på länge, så den stackare som vi tog hem hade ett par bruna kvistar och barrade en del.
- Vi får ställa den i vatten när vi kommer hem, sa jag, vilket gjorde Jesús väldigt förvånad. Behöver en gran vatten??

Och vatten fick det bli.
Det regnade, lämpligt nog, när vi kom hem, så jag bar ut granen i pation, ställde den i en vattenfylld kruka, klippte loss nätet och lät det regna på den.

Nu står den i hallen och sprider julglädje och, faktiskt, lite grandoft!

Luciafirande i Sevilla

Förra veckan var vi på luciafirande!

Förvånande kanske, det bor ju inte så många svenskar i Sevilla, men det brukar faktiskt ordnas något ändå.

Efter några års uppehåll blev vi återigen inbjudna till Ikea på luciafest.

Det är värt bilresan på drygt åtta mil, dessutom gjorde vi något väldigt roligt på ditvägen, men det kommer i nästa inlägg.

I alla fall. på Ikea bjöds vi på mat, alla vi svenskar som kunde komma och våra, i de flesta fall, spansksvenska familjer. Vi blev bordsplacerades och fick julmiddag. Första omgången var kallt, det vill säga sill, gravad lax, kräftor och tunnbrödsrullar med lax. Nästa omgång var kött (skinka? Jag hann aldrig smaka innan tallriken togs bort från bordet, servitörerna var snabba och effektiva), köttbullar, potatismos, ugnsstekt lax och grönsaksröra.

Det är lätt att raljera lite över hur det märks att inga svenskar är med och arrangerar julmiddagen, att det serveras kräftor, att det inte finns kokt potatis, att det står en flaska kall vinglögg på varje bord som måltidsdryck att dela på... Och det är kul att skoja om när man inte vet hur sillen ska ätas utan potatis, eller det år då det var lingonsylt till julskinkan... Men det är väldigt roligt att komma dit, ingenting betalar vi, får dricka så mycket must och äta så mycket dajmtårta till efterätt vi vill (de som var uppmärksamma och inte tittade på luciatåget, för efter det var efterrätterna bortdukade), och alla som jobbar med att servera oss...

Barnen underhölls av någon som jag aldrig hann se, eftersom jag mest pratade, det var många som jag inte träffat på länge, men Disa kom tillbaka efter en stund med ansiktsmålning.

Och så skred luciatåget in.

Jättekul att komma dit!

Matmarknad, trots, Lissabon

Jag skulle skriva något om söndagen, men så hade någon... en trotsig kväll (/dag/helg/månad...er) och när tålamodet är helt slut är det bäst att gå iväg innan det slutar illa, så det gjorde jag.
Och nu kommer jag inte ihåg vad som var bra med söndagen. Har stängt in mig i ett rum medan J lägger Disa, och väntar på att höra henne skrika och banka på sovrumsdörren när som helst, för det betyder att Jesús har somnat och jag måste ta över.

Jag får lägga in bilderna så jag minns vad jag ville skriva om.


Jo, just det! Marknaden!

Jag skulle åka till Fuenteheridos en mil bort och köpa vild oregano som invånare där plockar och säljer under ett par höstmånader på helgmarknaderna. Jag kände på mig att det här var sista chansen jag hade. Vildvuxen oregano som är så gott! Smakar och luktar... parfymerat?
Men skulle jag hinna? Jesús åkte iväg på konsert i Córdoba med kompisar på lördagskvällen och sov i Sevilla, oklart när han skulle komma hem med bilen.
Vi pratade i somras om att ibland åka iväg på egen hand och göra något kul. Det här blev Jesús grej nu, jag planerar att åka en helg till Lissabon (!!!) själv någon gång efter julhelgerna.

Men han kom lagom till lunch.
Jag åkte iväg på min oreganotur.

Fuenterheridos var som alltid härligt att komma till. Bäcken, höstlöven, husen och fulla uteserveringar.

Marknad. Men en ovanligt stor marknad! Visst ja, det var ju Feria de la Castaña hela veckan! Att vi inte hade åkt på det här tidigare!
På torget och runt den lilla rondellen fanns stånd där det såldes hantverk, leksaker, smycken, en korgmakare satt och flätade korgar som han sålde, och så fanns det mat förstås! Till Fuenteheridos åker man inte bara för att vandra och plocka svamp, man åkler hit för maten! Och nu kom alla godsaker ut på gatan. Det var bröd och bakverk, oliver, viner, olika sorters honung...

... chokladkräm och andra produkter med kastanjer, korvar och skinkor av ibericogrisen (det här är bästa stället för sådant kött!), hemkokt dulce de membrillo, hasselnötter, valnötter, mandel, olika sorters fårostar, äpplen...
Allt lokalt från trakten.

Oreganoförsäljaren var där (mycket riktigt sista helgen för året), öste upp torkade oreganoblommor från en stor glasburk. Och jag kunde inte låta bli att köpa ett par påsar russin och torkade fikon, och var på vippen att köpa en dulce de membrillo, möjligtvis den godaste jag smakat, men jag motstod den.
Och sedan hamnade lantbröd och äpplen i påsen, det Jesús hade beställt, och ett kilo valnötter, och tre böcker om naturen och byarna i Aracena-bergen som fanns i en nyöppnad butik vid torget, det festliga torget som hade dekorerats med garn- och stickprojekt.

När jag kom hem var Disa och Jesús klara att gå ut. Vi skulle ta en titt på ostmarknaden bredvid som under veckan sålt mängder av lokala ostar, men de höll på att stänga (vilket inte gjorde mig, som inte äter ost, något), så vi gick vidare till teatern där en fotoutställning med bilder från rehiletes-festen fanns.


En riktigt bra söndag, minns jag nu när jag skriver.
Inlägget påbörjades förresten i söndags, men fick avbrytas när Jesús knackade på dörren, eftersom han inte hade mer tålamod till läggningen.

Eldfest i byn

Den 7 december varje år är det Los Rehiletes i Aracena. En riktig eldfest!
När vi mötte upp kompisarna visste vi inte vad som väntade.
De diskuterade vart det var bäst att börja med oss som var med för första gången, sedan vi gick upp för backarna till Plaza de Santo Domingo. Där brann en mäktig eld! Det var fullt av folk. Vi träffade Disas förskolelärare, Jesús elever, deras föräldrar samt kollegor, släkt till kompisen, kompisars kompisar.
Ett par äldre män skötte om kastanjerostningen i ett stort metallkar med eld under, de rörde om med stora skyfflar.

Kastanjerna såldes för välgörande ändamål, och det fanns också drycker, varma churros med choklad samt Andalusiens svar på munkringar, små sockrade ringar med smak av anis.
Efter flera uppätna strutar med kastanjer var det min tur att gå och köpa. Jag tog med Disa och vi ställde oss i människomyllret och väntade på de nygrillade kastanjerna, och fick snart två heta pappstrutar i händerna.

Folk hade gjort rehiletes och tagit med. En rehilete är en pinne från ett olivträd som man i ena änden proppar på torra kastanjelöv, tätt tätt, tränger ihop dem och sätter en kastanj i ena änden för att hålla kvar löven. Sedan doppar man detta i elden och svingar pinnen runt så att löven brinner i en cirkel.

Det är främst barnen som gör detta. Disa skulle haft med en rehilete till förskolan på försmiddagen men vi hade tagit fel på dag. Hon fick en där, som tur var. Även här fick hon en pinne, av en kollega till Jesús,, men det var vi andra som svingade den runt,

D förstod inte grejen.
Det tänds många eldar i Aracena den här kvällen. Vi stod vid en av de största. Ett par hus bakom oss flammade höga lågor och en bit upp på berget lyste ännu en stor eld. Det såg ut som vårdkasar. Här och var på gatorna brann mindre eldar.
Vi gick vidare till en annan på ett litet torg. En grupp spelade flamenco, och vid en bardisk såldes drycker, migas och montaditos, små smörgåsar.

Det var en alldeles speciell stämning, och vi var glada att vi kom, men vi stannade inte så länge. Klockan var elva på kvällen. Jesús frös så han skakade ("Jag SA ju att man ska ta på sig, elden värmer INTE, jag är svensk, jag KAN sånt här!"), och jag tyckte att det var dags att gå eftersom Disa var trött och dessutom hade lutat sig mot en tung grind som ramlat i marken, med ungen över sig.
Så vi gick hem. Annars ryktades det om att det grillades chorizo och revben vid elden i tjurfäktningsarenan.
Det var så fint alltihop. Nästa år ska vi vara bättre förberedda. För jag tänker inte missa en enda rehilete-fest så länge vi bor i eller i närheten av Aracena!

Vandring i bergen

Det var helgdag i torsdags.
Jag bestämde mig för att gå vandringsleden till grannbyn Linares de la Sierra, den här underbara lilla vackra byn. Jag har en tyst överenskommelse med mig själv att inte återvända dit med bil, inte innan jag gjort vandringsleden.
Den här leden har spökat lite för mig.
Varje gång som Lidia har hälsat på har hon börjat med att gå till Linares. Därifrån har hon gjort andra leder. Även om hon inte sagt något så föreställer jag mig att hon tänker, att hon inte fattar att vi som har bott här i tre månader och påstår att vi tycker om naturen, inte har gått här. Och jag tänker, att anledningen kan en person som inte har barn och bor hemma hos föräldrarna inte förstå. Jag förstod inte heller vad som händer med tiden när man får barn.
Jag kan inbilla mig vad hon tänker också.
Sant är att jag har haft ännu mer lust att gå leden sedan Lidia började göra det.
Den är ju så löjligt nära. Börjar tio minuter från vårt hus. Slutet av gatan med mataffären.
Så jag gjorde det. Gick upp tidigare och kom iväg ungefär vid soluppgången, med lite frukost i en ryggsäck. .Leden har jag hört ska vara ungefär sex kilometer bara, så jag tänkte att den avverkar jag rätt snabbt.
Det gjorde jag inte.

Där stigen börjar, vid ålderdomshemmet, ser det ut så här:

Strax därefter kommer man till drömhuset som vi inte hyr på grund av den luriga ägarinnan som mixtrar med elen.
Vägen går nedför ett berg...
och upp för ett annat.
Jag såg min första orm i Spanien. Den spärrade av stigen och jag tyckte det var himla jobbigt att försöka ta mig förbi den. Visste inte om den var farlig. Någon som vet vad det är för sort?

Det växer bär längs vägen, men jag åt bara av dem jag känner till, bären från smultronträdet som håller på att mogna nu. En del bär som fallit ner på marken var i storlek som små jordgubbar.
Det var en ljuvlig tur.

Halvvägs upp för berg nummer två satte jag mig på en sten och åt kex och tittade på utsikten. Men jag var lite stressad, för jag skulle bli uphämtad i Linares av Jesús och en besökare, de skulle nämligen åka och plocka svamp när jag kom fram.
Men jag kom inte fram.

Precis som den berömda avsaknaden av vägskyltar i Spanien, saknar även vandringsleder skyltar. I vägkorsen på den här fick jag gissa mig till vilken väg som skulle leda till Linares. Och jag gissade fel. Flera gånger. Och ingen fanns att fråga. Förutom på slutet. Han kunde inte säga hur jag skulle gå enligt leden, men jag kunde gå upp till stora vägen och följa den åt vänster. Jag valde det säkra, längre alternativet, gick upp för ännu ett berg för att komma till vägen, började gå... och såg efter en kurva att Linares fortfarande låg väldigt långt bort.

Jag tycktes ha gått i cirkel och nästan gått tillbaka till Aracena. Jag började gå. Efter tre kilometer och tre och en halv timme sedan jag gick hemifrån blev jag upphämtad, och då hade jag fortfarande en bra bit att gå. Fågelvägen var det långt till Linares, men lägg därefter till att bergsvägar går runt berg och blir väldigt långa...

Jag tar bilen nästa gång jag ska till Linares.
Men leden var verkligen fin.

Min första mammagrupp

Jaha, så har jag blivit med i en mammagrupp på What´s App, meddelandeverktyget nummer ett av mobilanvändare i Spanien.
Mamás de Marilu... eller nåt sånt heter den. Mammor till barnen i Disas förskolegrupp.
Ja, bara mammor. Pappor står utanför. Dagis är inte deras grej. Jesús får inte vara med, till exempel.
Hela fredagsförmiddagen skickades det meddelanden från mammor som presenterar sig som Lucía, mamma till Carmen, Maribel, mamma till Estefanía och så vidare. Det säger mig inget, för jag har ingen aning om vilka de är. Eller deras barn. Jo, Estefanía har jag träffat på lekplatsen.
Alla verkar veta vem Disa är...? Ja, alla känner varandra, så det blir kanske så när det kommer en ny.

Jag tycker att det är lite kul ändå. Jag har hört så mycket om de beryktade föräldragrupperna, både från lärare och andra föräldrar. Om skvaller, trams, bråk, uppror...
Spännande!

Änglaklänning och eldfest

På dagismötet var vi 40 mammor och en pappa.
Jesús var tyvärr inte den där enda pappan, för han var tvungen att jobba sent.
Barns förskola och skola är en mammagrej här. Mammornas värld.
Vi visades dräkterna som vi ska sy till julspelet. Det var Josef och Maria och herdarna och de tre vise männen, och en massa yrkesfolk, och musiker, och så änglar. Disa ska vara vit ängel. Jag log när jag såg en förlaga på änglaklänningen. Tyckte det var lite lustigt för jag hade ingen som helst aning om hur jag skulle sy en sådan. När sedan ett par glänsande pojkbyxor med resår visades upp, till pojkänglarna, fnissade jag så att ajg fick gömma ansiktet i Disas hår. Tur att jag inte behövde sy byxor. Om änglaklänningen verkade svår så såg byxorna helt omöjliga ut.
Efter mötet gick jag fram för att studera änglaklänningen ifred. Det var en så avancerad knäppning i ryggen att jag inte fattade hur den skulle knäppas.
- Du, Disa frå låna den här klänningen. Min dotter ska ha den på söndagen, så kan Disa ha den på julfesten på måndagen, sa Disas pedagog plötsligt.

Jag vet inte om det var för att hon förstod att jag inte kan sy, eller hur det kommer sig, men jag är otroligt tacksam över att slippa det, att just Disa får ha ett färdigt plagg. Jag behöver bara limma bomull på hennes änglavingar.

Till nästa vecka måste vi ut i skogen med Disa för att förbereda något inför eldfesten i byn. Jag vet inte riktigt vad, men det kändes som om det skulle vara en pinne från ett olivträd som man trär torra kastanjeblad på...

Instängd i sovrummet

Jag är instängd i sovrummet.
Sedan jag gick in hit för att jobba kom hantverkare hit, och nu står de på stegar i trappan och jag kan inte komma ner.
En av dem var här på förmiddagen också. Då var jag instängd i vardagsrummet. Han fick sköta sig själv medan jag jobbade, och det gjorde han, och jag tänkte att jag borde prata med honom eller nåt, men jag hann inte. Och när jag hann låtsades jag att jag inte gjorde det, för jag ville inte. Jag är inte så social.
När han var klar och jag gick ut var det stora hål i taket, det rann vatten i kranarna, droppade vatten från taket ner i trappan, en taklampa var krossad och det låg tjockt med damm överallt.
Den elektriska varmvattengrejen har varit trasig länge utan att ägarna gjort något åt det, så vi har bara haft varmvatten därnere. Vilket inte är bara, men det var så enkelt när Disa kunde bada, istället för att ställa henne i duschen i det kalla badrummet en våning ner. Varmvattensgrejen har byggts in på ett sådant osmidigt sätt att vägg, tak och garderob skulle få slås ut för att laga den. Så nu kommer vattnet att värmas på gas här uppe, precis som på nedervåningen. Det var enklast så. Skönt när det blir klart!
I morgon är det fredag. Fredagar har hittills både varit roliga dagar och veckans stressigaste, med jobb från 9 till 22, men den här veckan har varit sådan att jag bara vill att allt ska bli som vanligt igen, och då känns en helt vanligt lång, stressig fredag väldigt bra som alternativ.

Vad stressande att sitta overksam här, förresten. Jag har grejer jag måste göra! Och var är Jesús och Disa??

Att få i ungen medicin

När jag läser kommentarerna till det här inlägget, verkar det som att det är olika svårt att ge medicin till barn.
Jag känner att Disa är en svår en.
Jag tror inte att det är smaken det handlar om, utan just att det är medicin och att hon måste ta den.
Gapa och svälja finns inte på kartan.
Vi har försökt allt. Övertalning, blanda med annat (mycket svårt, eftersom D äter så lite att det är ren tur om händelsen att hon har lust att äta en sked yoghurt etc, sammanfaller med att det är dags att ta medicin. Ja, ren tur om hon har lust samma DAG som hon ska ta medicin.
Prata om saken funkar inte. Övertalning går inte. Inte heller muta, inte hot, inte att hon får ta den själv. Enda möjligheten att få i Disa medicin är att vi är två: en som håller fast henne och en som försöker pricka in doseringssprutan bakom hopknipna läppar samtidigt som D skakar vilt med huvudet. När det kommer in en skvätt spottar Disa ut den. Dra upp ny dos, nytt försök, nytt spotta ut, "Svalde hon något? Fick hon i sig något?". Skrik, gråt, sparkar och slag. Nytt försök. Vi använder mängder av hushållspapper när det är dags för medicin eftersom den hamnar på många ställen över oss alla tre. Måste tvättas av med vatten senare, eftersom Disas mediciner är så klibbiga.
Det är hemskt, för hur sjuk hon än är, om hon inte ens har orkat vända sig i sängen, så kämpar hon av alla sina krafter för att slippa undan.
Suppositorium då, föreslog flera. När Disa var lite mindre fungerade det fantastiskt bra, flera gånger. Nu går det inte det längre. De sista gångerna var så traumatiska att vi bestämde oss för att aldrig mer försöka oss på det. Disa skrek Nej Nej Nej allt vad hon orkade, gjorde allt för att slippa undan, återigen var en tvungen att hålla fast medan Disa sparkade, skrek och kämpade för allt hon var värd, den andra försökte trycka in tabletten, och hela behandlingen var till slut så jobbigt att jag blev illamående och gråtfärdig, och Disa rädd så fort någon kom uppför trappan eftersom hon trodde att denne skulle komma med en ny tablett, och vi fick inte komma i närheten av rumpan.
Aldrig mer.
Hellre doseringssprutan i munnen.

Vad har ni för erfarenheter av att ge barn medicin?

Nedsläckt by och söndagsfrid

Det här står jui kontrast till vad som hände dagen därpå, men måste ändå skriva.

Söndagen blev så speciell.
Det var den bästa söndagen på hela 2016, tror jag.

På sätt och vis började den på lördagen.
Jesús drog iväg till replokalen. Det var rockfest där. Hans kompisar hade försökt få med honom i två månader. En elev i skolan försökte också få dit honom, eller rättare hennes pappa försökte genom flickan, pappan som visade sig vara Veterinären, gitarrfenomenet.
Jesús blev förtjust, alla rockintresserade var där, inklusive byns enda hårdrockare som konstaterade att den typ av musik som Jesús sysslar med aldrig kommer att funka på det stället. J blev medlem i föreningen Basist sökes (fyra band söker basist, Jesús är basist men vill bara spela munspel) och allt var visst himla bra, tills det blev strömavbrott.
Jag var hemma och tittade på film, en fransk, deppig sak, en kvinna hade just kört ihjäl en hund, när allt slocknade. Det blev kolsvart. Jag satt kvar i soffan, för jag var osäker på om jag skulle ta mig fram till trappan och övervåningen där Disa sov, i mörkret. Inte en ljusstrimma fanns. Dessutom är jag mörkräd. Och där satt jag i mörkret och tänkte deppiga saker när Jesús kom hem och hittade ficklampan. Han hade haft svårigheter att ta sig hem, för hela byn var mörklagd. Inte ett ljus någonstans, bara ett slags dås över natthimlen mellan bergen eftersom den täcktes av grå regnmoln. Jag tittade ut. Det var spöklikt.

Och vi sov länge alla tre, och min förmiddag fortsatte deppigt, tills jag tog upp någonting, och då blev det bra. Väldigt bra.
Och jag gjorde Per Morbergs fantastiska fisksoppa med skaldjur, utan musslor bara för de var slut, men med en massa vin, grädde, saffran, fisk- och räkbuljong gjord på fiskhuvud och råa räkskal, och vitlöksbröd till det, och soppan fick ta sin tid, och Disa sov, och vi åt visst inte lunch förrän vid fem på eftermiddagen. Då hade brasan sprakat och värmt sedan förmiddagen. Ute regnade det kraftigt, men vi var inne och frös inte tack vare brasan, och den som bor i Andalusiens inland på vintern vet hur mycket man värdesätter de stunder man inte fryser. Och Jesús storstädade vardagsrummet och trollade bort de fyra flyttkartongerna, och monterade ihop det lilla bordet framför den värmande brasan, så där blev vi sittandes. Avnjöt soppan som var så god, så god, åt tills det inte fick plats mer, fortsatte med julchoklad och mynta-te och julkakor, spelade lite spel med Disa för första gången, lyssnade på vinylskivor. Och ute regnade det och var kallt, men vi frös inte, utan mådde så gott, och var så glada över flytten från stan.

På kvällen var Jesús på väg upp för att hämta Disas pyjamas, när jag påpekade att vi aldrig hade tagit den av henne, hon hade den fortfarande på sig. Precis som jag, jag hade inte heller bytt om. En söndag i pyjamas. Jesús tyckte att det var lite lustigt, tills han upptäckte att även han fortfarande gick i pyjamas, och att det var den han gått ut och slängt sopor i flera gånger.
Och som av ett tecken låg adventsljusstaken allra överst i det proppfulla lilla förrådet i hallen (så fullt att det dundrade affischrullar, kattbur och kamerastativ över Jesús när han senare försökte dra fram pytteelementet att ställa i badrummet).
Jag placerade ljusstaken i fönstret mellan köket och matsalen, och alla ljusen fungerade, och den stod och lyste sådan frid jag fick lust att stanna kvar i köket, inte ens kylan störde mig särskilt mycket med ljusstaken där.
Fantastisk söndag.

Brutet nyckelben och apotekare i pyjamas

Disa ramlade ned från en bänk.
Hon skrek och skrek och skrek.
Men sov i bilen mellan Sevilla och Aracena.
Vi kom intill snabbt på vårdcentralen, som skickade oss vidare till Río Tinto, där det gick hur snabbt som helst att röntga, träffa läkare och konstatera att Disas högra nyckelben är brutet.
De lindade upp hennes lilla arm i mitella, men det tyckte Disa var urlöljigt, så det blev inget mer ned det. Det blir att försöka så hon inte lyfter armen så mycket, inte lyfter tunga saker, återbesök om tre veckor och...smärtstillande var åttonde timme.
Det här oroar mig mer än något annat. HUR SJUTTON ska vi få i henne smärtstillande var åttonde timme?Är doktorn dum i huvudet? Har barnläkaren inga barn själv? Eller är vår unge särskilt svår att få i medicin?

Klockan var strax över tio på kvällen när vi var tillbaka i Aracena för att leta rätt på ett nattöppet apotek. Det finns bara tre apotek här, och ett av dem måste alltid ha nattvakt.
Det visade sig vara apoteket i backen.
Jesús gick ur bilen, och var borta... länge.
Han berättade sedan att apoteket var så mörkt och igenbommat att han trodde att det var fel, gick till ett annat och läste på dörren att det faktiskt var detta som hade nattöppet nu. Det gröna, lysande korset ovanför dörren, tecknet för ett öppet apotek, stämde alltså. Jesús ringde på dörrknappen.
- Ja? svarade någon i porttelefonen.
- Jag vill köpa medicin, sa Jesús.
- Är den på recept?
- Ja.
- Vänta ett ögonblick då.
Och ner kom apotekaren som bor ovanpå apoteket, tände butikslampan, öppnade en liten fönsterlucka mot gatan och expedierade Jesús, iklädd randig pyjamas.
Man förstår att han inte har lust att lämna soffa,brasa och midagsbord för att sälja småkrafs, utan bara medicin som läkare har föreskrivit.

Jag var osäker på vad det var Disa hade brutit egentligen. De pratade om la clavícula, som av namnet påminde mig om nyckelbenet... men var sitter nyckelbenet i så fall? Uppe i axeln?
Jesús förstod inte problemet.
- La clavícula. Det är ju det här, sa han och visade övertydligt på axeln.
- Hur ska jag veta vad som är en clavícula? Jag kan väl inte alla ben i kroppen?
- Nä, i Sverige lär ni er namn på alla växter och att snickra bord och stolar i skolan, här lär vi oss namn på floder och på benen i kroppen.
(I Spanien finns inte ämnet slöjd.)
- Man har mer nytta av att kunna tillverka en stol än att kunna namnen på benen.
- Jag håller med, men när sådant här händer är det bra att veta vad benen heter!

Disa få vara hemma från dagis i morgon. Vi ska gå och köpa barnsax och klister och pysselsaker och pyssla med de nya, mönstrade papprena jag köpte till julpyssel i lördags. Och baka. Scones kanske?
På kvällen får hon följa med på föräldramötet på dagis, där jag ska få förklarat hur vi ska sy henne en änglaklänning till det levande julspelet i december.

Par - eller två föräldrar som bor ihop?

Hur gör andra småbarnsföräldrar?

Jesús och jag har varit iväg själva, tillsammans, två gånger sedan Disa föddes för två och ett halvt år sedan. Första gånger var hon knappt ett halvår gammal. Hon var hos farmor och farfar och det slutade inte bra. D skrek, de ringde och vi var på bio och de var arga för att vi inte hade på telefonerna och kom hem genast, så det blev inga fler gånger.
Andra gången var i våras när Jesús överaskade mig med direktvisningen av Iolanta och Nötknäpparen på bio.
Vi har ingen tid för oss själva. Vi kämpar stenhårt just nu med att få ungen att somna tidigare, vi tidigarelägger och kortar siestan mer och mer, men Disa avskyr att lägga sig på kvällen, att behöva sova, hon är en nattuggla, aldrig är hon så glad och pigg som sent på kvällen. Allt oftare är hon trött också, men hon somnar ändå inte.
Jag läser ibland om svenska föräldrar vars barn somnar klockan sju på kvällen (och undrar vad föräldrarna gör med all TID efteråt!? Hinner de diska och städa?). Det skulle så klart inte funka i Spanien med spanjorers sena vanor... men till nio måste väl gå? Sömnen måste ta ut sin rätt, hon går ju upp tidigare i och med dagis.
När Disa somnar, somnar vi också, såvida inte någon lyckas hålla sig vaken för att ta tag i disk och städ och sånt som bara går att göra när D sover. I går var det jag som höll mig vaken, det var nödvändigt för den nytvättade tvätten måste hängas och torka under natten (i värsta fall torkas klart med hårblås på morgonen, tvätt torkar så långsamt i kylan i huset), D hade inga byxor att ha på sig till dagis.
Krassa vardag.

Vi har ingen tid för oss själva på kvällen, inte på dagen, inte på helgerna. Vi sitter aldrig och ser någon film eller något tv-program tillsammans. Vi har haft som mål att se en tv-serie ihop i höst, har lyckats hitta en himla bra som vi båda gillar, men det har bara fungerat en gång då Disa har somnat strax efter att den börjat, och de tre senaste veckorna har vi inte ens satt på tv:n för det har varit omöjligt på förhand.
Sällan kan vi prata om något riktigt, viktigt, som inte har med Disa att göra. Om vi kommer in på något viktigt är hon alltid där och behöver uppmärksamhet.
Vi sover inte ens ihop, utan med Disa i mitten. Vilket så klart är underbart mysigt, men.... I våras gick vi in för att lära Disa sova i egen säng. Sedan kom sommaren i Sverige och då fanns ingen möjlighet att hon kunde sova själv längre. Därefter flytten och hon fick eget rum, och det gick faktiskt riktigt bra, ända tills kylan kom och vi fick flytta över henne till oss igen. Hon sparkar av sig täcket, och det går inte att sova utan täcke i ett sydspanskt, oisolerat hus. Längst in i förrådet, som är fullt med saker från golv till tak, står det lilla el-elementet. Vi måste gräva fram det och ställa in i Disas rum... bara vi får tid!
Hur gör andra för att ha kvar en relation och inte bara vara två föräldrar som bor ihop?

Barnvakt då?
Jesús föräldrar ville vi inte besvära, eftersom de fick ta hand om alla andra barnbarn (även om vi då försökte en gång).
Sedan blev hans mamma sjuk, och avled.
Hans pappa är kvar, men han... kan inte ta hand om små barn en längre stund. Han kan inte söva Disa, och skulle hon behöva bajsa vet jag inte vad han skulle göra. Mitt på dagen funkar det jättebra, han älskar att vara med henne och vara ute och gå med henne, men han har så mycket på helgerna när vi är i Sevilla. Och han får ändå vara barnvakt ett par sena fredagstimmar varje vecka innan jag kommer hem från jobb vid elvatiden på kvällen.
En släkting har varit ett slags alternativ tidigare, men inte längre, eftersom släktingen barn är elakt mot D.
En kompis är ett alternativ, men vi ber inte gärna eftersom det måste bli lördag eftermiddag/kväll när hen inte jobbar, men då har hen ofta andra planer.
Ytterligare en släkting finns, med två små barn. Det är inte lätt att be om en sådan tjänst, barnvakt när det inte är för något rent nödvändigt som flytt eller jobb, en situation då det är omöjligt att ha med barn. På en helg, dyrbar helgtid... Men här skulle det kunna funka, tror jag. Någon (mycket) enstaka gång i alla fall.

Chokladen

Jag vet att chokladen köptes till kvällens chokladmousse. Men det var faktiskt ett tvåpack.

Var sjutton har Jesús gömt chokladen??!?

Inga löss än, men...

"Det var väldigt vad du kliar dig där på huvudet" tänkte jag när Disa kliade sig på samma ställe igen. Jag flyttade mig allt längre ifrån henne, vilket var svårt eftersom jag låg bredvid henne och läste och försökte få henne att somna.
Löss.
Än har hon inte haft några löss, men det är bara en tidsfråga. Här slipper inga ungar undan. Alla har löss. Många gånger. Föräldrarna också.
Jag har aldrig haft det.
Men som sagt, det är en tidsfråga. Och jag blir så äcklad! Jag vill inte ha löss! Eller avlusa Disa! Små äckliga kryp i hårbotten!
Nej!!
Hjälp!!!

Vild oregano och lerfåglar

Jo, många tog ju långhelg förra veckan, och då fick vi besök! Av svenska Johanna som bor i Sevilla och hennes Jorge och Samuel. Det skiljer mindre än ett halvår mellan Disa och Samuel.

Vi åkte till Fuenteheridos, en mil härifrån, som är så mysigt.

Många var lediga och det var mycket folk där. Helgmarknaden var öppen trots att det var måndag, och där kunde man köpa frukter och nötter från trakten, pumpa, sötsaker, ostar och korvar, rostade kastanjer och leksaker.

Jag och Johanna köpte varsin påse vild oregano som är så gott, jag hade helt slut på förra årets (går bara att köpa nu under ett par höstmånader).

Barnen fick varsin lerfågel. Man häller i vatten och blåser, och då låter den så fint! Om man häller i rätt mängd vatten. Och inte lutar på fågeln och dricker upp dess innehåll, som Disa envisades med.

Hon lekte vid vattnet, som vanligt. Inget besök i Fuenteheridos utan lite lek och lövkastning i strömmen här.

Vi åt lunch på torget, gott men usel service, och tog sedan bilarna upp för backen och parkerade vid kyrkogården. Där påbörjas vandringsleden till Galaroza och Jesús säkraste svampställe.

Tre svampar, en skön stund i Andalusisk skog och en övertrött, gråtandes Disa senare åkte vi hem och grillade lite middag.