Hej gänget! Jag fyllde år för ett par dagar sedan. Då åt jag på glassrestaurang med barnen och en barndomskompis och hennes familj, resten av tiden packade vi ihop tält och åkte bil. Men jag tänkte berätta om födelsedagspresenten jag fick av Jesús förra året. Den bästa present jag fått. Texten är tidigare publicerad i tidningen Sydkusten, men med några ändringar:
Allt
började med en födelsedag – min egen. Att fylla år är roligt, framför allt
sedan jag förstod att sambon aldrig firat födelsedagar i sin familj och sedan
dess inte haft några förväntningar utan ordnat något själv. Ibland kommer han
ihåg hur gammal jag är och ibland får jag födelsedagspresent av honom. Ett år
fick jag löfte om en hängmatta, fast det blev ingen hängmatta. Året därpå fick
jag löfte om halva kostnaden av en hängmatta, men det blev ingen det året
heller. Men så fyllde jag år igen i somras och jag fick ett kort som det stod
Flygtur på.
Drygt
fyra månader senare var det dags.
Jag
borde ha varit mer entusiastisk inför flygningen, men jag är lite skeptisk till
höjder mer än en meter över marken. Dessutom kände jag mig mest ledsen,
eftersom jag skulle åka på jobbresa dagen därpå och vara ifrån ungarna nästan
tre veckor.
Tidigt
på morgonen packade vi bilen full av sömniga barn i pyjamas, kex och frysta
bullar eftersom vi inte hunnit äta frukost, min Sverigepackning, samt en kompis
som hade hälsat på några dagar och som vi placerade mellan barnstolarna. Precis
allt var med, tänkte jag när vi stressade kom iväg, och det stämde, med
undantag för mitt insulin som låg kvar i kylskåpet. När jag kom på det hade vi
redan hunnit åka en halvtimme, men det var bara att vända. Och komma till
flygningen en timme försent. En diabetiker som reser bort tre veckor utan
insulin blir en död diabetiker.
Efter
tre timmar i bilen var vi framme, drygt en halvtimme utanför Sevilla. När vi
svängde av från grusvägen ramlade det ner människor från himlen. Jag fick en
otäck känsla av att ha missuppfattat något viktigt.
- - Jag ska väl inte hoppa fallskärm??
Jag
anser visserligen att man ska göra sådant som skrämmer en, livet blir så
begränsat annars. Men fallskärmshoppning är undantaget från min livsregel.
Dessutom har jag nästan provat på det. Något närbesläktat i alla fall.
Det
var när jag studerade naturfotografering och friluftsliv på Åland, och vi en
dag skulle hoppa från en bro. Ålands högsta bro imponerar kanske inte om man
åker bil över den, men om man står däruppe och ska hoppa ner i avgrunden,
fastbunden i en sele, är den mycket, mycket hög. Tre meters fritt fall är lite jämfört
med en som hoppar fallskärm från ett flygplan, men för mig är det där hoppet fortfarande
det värsta jag har gjort. Ett ögonblick av ren skräck. Jag gör aldrig om det.
Jag
behövde inte hoppa fallskärm. Bakom fallskärmshopparnas byggnad stod små
flygplan uppställda, dit skyndade sambon och jag medan vi lämnade kvar kompisen
att klä på barnen, som fortfarande bar pyjamas.
En
vänlig man följde mig till ett av de små planen, vi satte oss och han
förklarade pedagogiskt knappar och reglage, och visade styrspaken. Jag skulle
själv få styra planet uppe i luften.
Det
var det minsta flygplan jag hade sett. Det fanns plats för två personer bredvid
varandra och ingenting mer. Hade vi burit dunjackor hade det blivit trångt.
Den
vänligen, pedagogiske mannen klättrade ur planet, det var nämligen inte han som
skulle flyga med mig, utan en annan pilot som just kommit fram till miniplanet.
Men vad var detta? Var han verklig? Hade han klivit ut ur en film? När jag
berättade om honom för sambon sedan, skrattade han och sa, att de väljer nog ut
de snyggaste piloterna att flyga med nybörjarna, för att vi ska vilja komma
tillbaka.
Ja
herregud…
Men
nu skulle vi upp i luften! Glastaket drogs igen, bara en liten luftspringa
lämnades öppen, på med hörlurarna, och i dem sprakade röster av piloter som var
uppe i luften. Vi fick vänta en liten stund på ett plan som skulle landa, sedan
var det vår tur att köra ut på landningsbanan. Det lilla planet fick upp en
imponerande hastighet och strax lämnade vi marken, steg högre och högre.
Långt
bort syntes Sevillas skyskrapa och Alamillo-bron sticka upp, men ditåt skulle
vi inte.
Jag
fick i uppgift att styra mellan byarna Coria del Rio och Puebla del Rio som låg
framför oss, och sedan svänga höger och följa Río Guadalquivir. Minsta lilla
rörelse med styrspaken så svängde planet.
Vi
följde floden. Framför oss låg det stora risfältsområdet som fascinerar mig så
mycket. Om ett par månader kommer allt att ligga under vatten, berättade
piloten. Det skulle jag gärna vilja se. Vi såg byn Isla Mayor och jag spanade
efter Isla Menor och de vägar jag kört vilse på, och lite längre bort syntes en
rosa fläck i en blå vattenspegel, det var flamingor. I fjärran låg havet. Det
var underbart.
Sedan
var den lugna flygturen slut. Den äventyrliga tog vid. Om jag ville? Klart jag
ville! Plötsligt föll vi rakt ner mot risfältet under oss, det var som att åka
ner för en brant berg-och-dalbana, fast uppe i luften istället. Lika otäckt som
roligt, och en vecka senare skrattade jag fortfarande högt för mig själv varje
gång jag kom att tänka på det.
Eftersom
jag varken mådde illa eller spydde efter detta, och det hade verkligen varit
besvärande att spy i det pyttelilla planet, undrade piloten om vi skulle göra
en loop också.
Det
vågar jag inte, tänkte jag.
- - Okej.
- - Säkert? undrade han, och jag tänkte, nejnej, det finns
fortfarande tid att säga nej, men svarade istället:
- - Javisst, och så började vi åka mot marken i en vansinnig fart, sedan tog han upp planet igen och snurrade runt med oss, och jag fattar inte fysikens lagar, hur jag kunde sitta kvar i sätet istället för att dunka huvudet i glastaket när jag befann mig upp och ner, men jag satt kvar, och det var galet och helt fantastiskt!
Efter den loopen ville jag stanna kvar i det lilla planet resten av dagen, möjligen resten av livet också. Flyga mot stranden, över Aracenabergen, över Sevilla, ja, varför inte se hela Spanien från luften? Ta med det lilla planet över Europa, flyga över Norges fjordar? Istället åkte vi ned mot trädtopparna, flög tätt ovanför dem, och där träden tog slut sänkte piloten planet ytterligare och flög precis ovanför ett stort gräsfält utan att nudda marken, och sedan upp igen.
Den
där flygturen var otrolig.
Det
var lite vingligt att klättra ur planet, marken gungade som när man har klivit
av en båt, och själv var jag full av känslor. Jag var så lycklig att jag inte
kunde sluta le, samtidigt hade jag lust att gråta utan att veta varför. Vad var
det här? Blir man så påverkad av en flygtur? Känslor ”all over the place”, för
att citera prins Daniel. Men medan lusten att gråta la sig satt den där lyckan
i. Jag kunde inte sluta le på hela dagen. När någon pratade med mig uppfattade
jag bara hälften av vad som sades, eftersom jag mentalt fortfarande var uppe i
luften. Och sorgen över att resa ifrån barnen nästa morgon ersattes av tacksamhet
över att de finns och att jag får åka hem till dem igen, när jobbresan är över.
Det kanske inte är trollkarl jag ska bli när jag blir stor, utan pilot…