söndag 30 juni 2024

Den bästa födelsedagspresent jag fått


Hej gänget! Jag fyllde år för ett par dagar sedan. Då åt jag på glassrestaurang med barnen och en barndomskompis och hennes familj, resten av tiden packade vi ihop tält och åkte bil. Men jag tänkte berätta om födelsedagspresenten jag fick av Jesús förra året. Den bästa present jag fått. Texten är tidigare publicerad i tidningen Sydkusten, men med några ändringar:


Allt började med en födelsedag – min egen. Att fylla år är roligt, framför allt sedan jag förstod att sambon aldrig firat födelsedagar i sin familj och sedan dess inte haft några förväntningar utan ordnat något själv. Ibland kommer han ihåg hur gammal jag är och ibland får jag födelsedagspresent av honom. Ett år fick jag löfte om en hängmatta, fast det blev ingen hängmatta. Året därpå fick jag löfte om halva kostnaden av en hängmatta, men det blev ingen det året heller. Men så fyllde jag år igen i somras och jag fick ett kort som det stod Flygtur på.

Drygt fyra månader senare var det dags.

Jag borde ha varit mer entusiastisk inför flygningen, men jag är lite skeptisk till höjder mer än en meter över marken. Dessutom kände jag mig mest ledsen, eftersom jag skulle åka på jobbresa dagen därpå och vara ifrån ungarna nästan tre veckor.

Tidigt på morgonen packade vi bilen full av sömniga barn i pyjamas, kex och frysta bullar eftersom vi inte hunnit äta frukost, min Sverigepackning, samt en kompis som hade hälsat på några dagar och som vi placerade mellan barnstolarna. Precis allt var med, tänkte jag när vi stressade kom iväg, och det stämde, med undantag för mitt insulin som låg kvar i kylskåpet. När jag kom på det hade vi redan hunnit åka en halvtimme, men det var bara att vända. Och komma till flygningen en timme försent. En diabetiker som reser bort tre veckor utan insulin blir en död diabetiker.

Efter tre timmar i bilen var vi framme, drygt en halvtimme utanför Sevilla. När vi svängde av från grusvägen ramlade det ner människor från himlen. Jag fick en otäck känsla av att ha missuppfattat något viktigt.

-    - Jag ska väl inte hoppa fallskärm??

Jag anser visserligen att man ska göra sådant som skrämmer en, livet blir så begränsat annars. Men fallskärmshoppning är undantaget från min livsregel. Dessutom har jag nästan provat på det. Något närbesläktat i alla fall.

Det var när jag studerade naturfotografering och friluftsliv på Åland, och vi en dag skulle hoppa från en bro. Ålands högsta bro imponerar kanske inte om man åker bil över den, men om man står däruppe och ska hoppa ner i avgrunden, fastbunden i en sele, är den mycket, mycket hög. Tre meters fritt fall är lite jämfört med en som hoppar fallskärm från ett flygplan, men för mig är det där hoppet fortfarande det värsta jag har gjort. Ett ögonblick av ren skräck. Jag gör aldrig om det.

Jag behövde inte hoppa fallskärm. Bakom fallskärmshopparnas byggnad stod små flygplan uppställda, dit skyndade sambon och jag medan vi lämnade kvar kompisen att klä på barnen, som fortfarande bar pyjamas.

En vänlig man följde mig till ett av de små planen, vi satte oss och han förklarade pedagogiskt knappar och reglage, och visade styrspaken. Jag skulle själv få styra planet uppe i luften.

Det var det minsta flygplan jag hade sett. Det fanns plats för två personer bredvid varandra och ingenting mer. Hade vi burit dunjackor hade det blivit trångt.

Den vänligen, pedagogiske mannen klättrade ur planet, det var nämligen inte han som skulle flyga med mig, utan en annan pilot som just kommit fram till miniplanet. Men vad var detta? Var han verklig? Hade han klivit ut ur en film? När jag berättade om honom för sambon sedan, skrattade han och sa, att de väljer nog ut de snyggaste piloterna att flyga med nybörjarna, för att vi ska vilja komma tillbaka.

Ja herregud…

Men nu skulle vi upp i luften! Glastaket drogs igen, bara en liten luftspringa lämnades öppen, på med hörlurarna, och i dem sprakade röster av piloter som var uppe i luften. Vi fick vänta en liten stund på ett plan som skulle landa, sedan var det vår tur att köra ut på landningsbanan. Det lilla planet fick upp en imponerande hastighet och strax lämnade vi marken, steg högre och högre.

Långt bort syntes Sevillas skyskrapa och Alamillo-bron sticka upp, men ditåt skulle vi inte.

Jag fick i uppgift att styra mellan byarna Coria del Rio och Puebla del Rio som låg framför oss, och sedan svänga höger och följa Río Guadalquivir. Minsta lilla rörelse med styrspaken så svängde planet.

Vi följde floden. Framför oss låg det stora risfältsområdet som fascinerar mig så mycket. Om ett par månader kommer allt att ligga under vatten, berättade piloten. Det skulle jag gärna vilja se. Vi såg byn Isla Mayor och jag spanade efter Isla Menor och de vägar jag kört vilse på, och lite längre bort syntes en rosa fläck i en blå vattenspegel, det var flamingor. I fjärran låg havet. Det var underbart.

Sedan var den lugna flygturen slut. Den äventyrliga tog vid. Om jag ville? Klart jag ville! Plötsligt föll vi rakt ner mot risfältet under oss, det var som att åka ner för en brant berg-och-dalbana, fast uppe i luften istället. Lika otäckt som roligt, och en vecka senare skrattade jag fortfarande högt för mig själv varje gång jag kom att tänka på det.

Eftersom jag varken mådde illa eller spydde efter detta, och det hade verkligen varit besvärande att spy i det pyttelilla planet, undrade piloten om vi skulle göra en loop också.

Det vågar jag inte, tänkte jag.

-    - Okej.

-    - Säkert? undrade han, och jag tänkte, nejnej, det finns fortfarande tid att säga nej, men svarade istället:

-     - Javisst, och så började vi åka mot marken i en vansinnig fart, sedan tog han upp planet igen och snurrade runt med oss, och jag fattar inte fysikens lagar, hur jag kunde sitta kvar i sätet istället för att dunka huvudet i glastaket när jag befann mig upp och ner, men jag satt kvar, och det var galet och helt fantastiskt!

Efter den loopen ville jag stanna kvar i det lilla planet resten av dagen, möjligen resten av livet också. Flyga mot stranden, över Aracenabergen, över Sevilla, ja, varför inte se hela Spanien från luften? Ta med det lilla planet över Europa, flyga över Norges fjordar? Istället åkte vi ned mot trädtopparna, flög tätt ovanför dem, och där träden tog slut sänkte piloten planet ytterligare och flög precis ovanför ett stort gräsfält utan att nudda marken, och sedan upp igen.

Den där flygturen var otrolig.

Det var lite vingligt att klättra ur planet, marken gungade som när man har klivit av en båt, och själv var jag full av känslor. Jag var så lycklig att jag inte kunde sluta le, samtidigt hade jag lust att gråta utan att veta varför. Vad var det här? Blir man så påverkad av en flygtur? Känslor ”all over the place”, för att citera prins Daniel. Men medan lusten att gråta la sig satt den där lyckan i. Jag kunde inte sluta le på hela dagen. När någon pratade med mig uppfattade jag bara hälften av vad som sades, eftersom jag mentalt fortfarande var uppe i luften. Och sorgen över att resa ifrån barnen nästa morgon ersattes av tacksamhet över att de finns och att jag får åka hem till dem igen, när jobbresan är över.

Det kanske inte är trollkarl jag ska bli när jag blir stor, utan pilot…

tisdag 4 juni 2024

Snigelkrönika, Mérida-reportage och Sverige


Ja hörrni, sedan jag skrev sist har jag landat i Sverige. Hemma i Spanien är det hett, här är det skönt ljummet. Jag har som spring i benen och skulle vilja cykla omkring i timmar, men har inte hunnit.

Här i Sverige finns mitt andra hem tidningsredaktionen. Det är underbart att vara på plats. Jag har intervjuat en dokumentärfilmare, en ung musiker, träffat en glassbilshund och bokat in jobb, bland annat ett heldagsjobb på fredag som kan bli riktigt roligt. Imorgon ska vi ut och bevaka studenten, på torsdag blir det stort, allmänt barnkalas som hålls på nationaldagen varje år i en grannkommun. Och det är nedräkning tills jag åker hem och hämtar barnen och drar ut på vårt biläventyr genom Europa!

Här kommer ett par länkar till grejer som jag har skrivit på den senaste tiden, och som publicerats i tidningen Sydkusten. Först en krönika om sniglar. Även i Spanien har vi problem med sniglar som äter upp våra odlingar, men vi hämnas genom att äta upp sniglarna!



Jag länkar också till ett längre reportage om staden Mérida. Hit bör den som är intresserad av romartiden bege sig. Och alla som uppskattar klassisk teater (på spanska). På den 2 000 år gamla romarteatern hålls varje sommar en teaterfestival, som arrangerades för första gången 1933.


Trevlig läsning!

söndag 2 juni 2024

Bilolyckan

 

Detta är en krönika som tidigare har publicerats i tidningen Sydkusten. En del av texten har ändrats efter publiceringen. 


Geraldine hade något mystiskt fel på bilhjulen. Ungefär samma som vi faktiskt - ännu ett dyrt bilfel som bilmekanikern har försökt förklara. Någonting som har deformerats av all körning på krokiga vägar, och som kan göra att hjulen till slut lossnar om man inte byter ut vad-det-nu-är.

Geraldine visste ingenting om felet på sina hjul när hon gick ut till mig utanför skolgrinden, med min fyraåring i handen.

- Runa är ledsen, sa Geraldine som är min dotters lärare.

- Alex råkade trampa på hennes flygplan.

Jag har inte lärt känna Geraldine, men vet att hon är mycket omtyckt. Hon har ett fint, mjukt sätt med ungarna och deras föräldrar. Håret är långt och blänker i kastanjebrunt, tänderna jämna och vita, ögonen stora, ja hela Geraldine är så söt att man inte kan låta bli att titta på henne så länge det går, innan det blir konstigt.

Geraldine beklagade det som hänt och gick tillbaka till de andra barnen när jag hade tagit upp min lilla unge i famnen. Hon var verkligen mycket ledsen när hon visade mig det buckliga pappersflygplanet.

- Åh! Men du, vi fixar det. Jag är bra på sånt här, sa jag, tog flygplanet och började släta ut vingarna och flygplanskroppen.

- Titta nu vad det kommer flyga, sa jag och kastade iväg flygplanet som drog lite snett och träffade en pappa i ryggen. Runa log.

Vi åkte för att hämta nioåriga Disa i hennes skola. Vi har alltid bråttom dit, barnen slutar samma tid fast i olika skolor.

Dotterns ryggsäck var tung av helgläxor och hon själv var trött. Ville inte ens stanna kvar och leka med de andra, så vi åkte hemåt.

- Idag är det fredag. Fredagsmys vet du, tröstade jag och vred sedan tvärt på ratten på den kurviga vägen när jag fick ett snabbt, oväntat möte. En ambulans? Här?

- Såg ni?

Ambulansen var på väg till Geraldine.

Samtidigt som jag körde hem mina döttrar, körde hon hem sina båda döttrar, sju och tio år gamla, fast åt andra hållet, mot Aracena.

Men det var ju det där felet på bilen som Geraldine ännu inte kände till. Plötsligt lossnade ett hjul i full fart på 90-vägen. Bilen gick inte att styra, den åkte över till andra körbanan och frontalkrockade med ett mötande fordon.

Samtidigt som jag låste upp ytterdörren till vårt hus i Aguafría kämpade räddningstjänsten med att klippa upp Geraldines bil och få ut den fastklämda läraren och hennes barn.

Jag låste upp ytterdörren och gladde barnen med att vi skulle äta lasagne, utan att ha en aning om vad som pågick i samma stund två mil bort. Jag såg en rolig helg framför oss, med film och godis på kvällen, besök av Jesús hårdrockskompisar och en liten utflykt.

Undrar vad Geraldine hade tänkt när hon körde hemåt med sina döttrar för att ta helg? Vad hade hon haft för planer, vad hade hon sett fram emot?

Ingenting kan man ta för givet, men det kanske lätt blir så när livet rullar på, samma rutiner från vecka till vecka. Jag vet inte. Mitt eget liv är omväxlande. Jag reser i jobbet vissa veckor, är ledig och hemma med barnen andra veckor, livet är föränderligt och jag uppskattar allt jag har. Jag går inte omkring och är rädd för saker som kan ligga i framtiden, men är oerhört medveten om att min lyckliga tillvaro kan tas ifrån mig när som helst. Det kan komma ett sjukdomsbesked, det kan ske en olycka. Hela livet, som jag känner det, kan försvinna med ett ryck. Som det gjorde för Geraldine.

Föraren i den andra bilen klarade sig oskadd. Geraldine och hennes döttrar fördes i ilfart till universitetssjukhuset i Sevilla så fort det hade gått att få ut dem ur bilen. Sjuåringen kom hem med skadad arm efter några dagar. Hennes mamma och storasyster blev kvar på intensivvårdsavdelningen i över en vecka, tioåringen nedsövd. När svullnaden i hennes hjärna gått ner kunde hon opereras. Geraldine opererades flera gånger i benen.

I föräldragruppen gladdes vi alla när vi fick beskedet att båda var vid medvetande, och rördes till tårar när Geraldines kollega kunde berätta att mor och dotter, som låg på olika avdelningar, hade fått träffas en kort stund på sjukhuset. Då hade det gått tre veckor sedan olyckan.

Nu har det gått över en månad. Geraldines vänner håller henne sällskap efter ett rullande schema sedan maken måst återvända till jobbet. Hur länge dottern och hon själv blir kvar på sjukhuset vet ingen. Geraldine väntar just nu på att få en ny käke inopererad.

Vi tänker varenda dag på olyckan, och på de båda som inte har kunnat komma hem. Runa saknar sin lärare. Ingen tror att Geraldine kommer tillbaka det här läsåret. Men hon överlevde. Alla tre överlevde.

ny gadget

ny gadget