Las setas

Titta på det här!
Visst är det häftigt?
Las setas, svamparna, kallas byggnaden i folkmun och de stod i flera år som ett halvfärdigt, tråkigt byggnadsprojekt  på Plaza de la Encarnación mitt i centrum.
Men när det började närma sig valtider tog bygget fart och svamparna färdigställdes på rekordtid.
De har kritiserats mycket. Många tycker att de är en missprydnad. Ett så modernt byggnadsverk på den platsen? Det passar inte in!
Men jag gillar dem. Både att se på och att åka upp i.
Det går nämligen en spejsad hiss upp till toppen, 1,20 euro kostar det för den som inte är Sevillabo, och väl uppe kan man gå en bra stund och titta på utsikten.
Sevillaborna gillar att spana efter välkända byggnader som man bara ser från marken annars.
Andra kan känna igen byggnaderna med hjälp av uppsatta kartor och kikare som man stoppar slantar i..
Här uppe finns också serveringar för den som vill ta en öl.

Under las setas finns de arkeologiska rester man hittade under byggnationen. De har nu byggts in i ett museum. Det är rester av romerska hus och vackra mosaikgolv.
Två euro kostar besöket.

Prinsessan på ärten

Lägenhetsägaren har varit här. Han och hans pappa lagade tvättmaskinen, sprejade på en vägg och tog med  sig sängmadrassen.
Lägenheter brukar hyras möblerade, och möblerna i den här är helt okej, men madrassen är det inte.
Efter drygt ett år med hårda fjädrar i ryggen och en jättelik grop i mitten fick vi nog.
Vi köpte en ny madrass.
Men var skulle vi göra av den gamla?
Vi la den nya ovanpå, och det var fantastiskt att ligga på en mjuk madrass igen.
Var lite kul med en så hög säng.
- Det är som i Prinsessan på ärten, sa jag, la princesa encima del guisante!
- Vadå för prinsessa, undrade Jesús.
- Prinsessan i sagan. Har du inte hört den? Det var en prinsessa som låg på en massa madrasser, säkert hundra, och under alla dem hade de lagt en liten ärta. Och hon kände den i ryggen och kunde inte sova!
- Varför la de en ärta under madrasserna?
- Ja, det... kommer jag inte riktigt ihåg. Jo, men de skulle väl kolla om hon var en riktig prinsessa eller en vanlig tjej.
- Jaha.

Vi la inga ärtor under madrasserna och vi kände inte fjädrarna i ryggen längre, men gropen i den gamla var så djup att den nya madrassen formades efter den, trots att den var så tjock. Ja, med båda på varandra når man inte ned till golvet med tårna när man sitter på sängkanten.

Men nu har alltså ägaren med sig sin madrass, och det är vi himla glada för.

Förresten, min bild på byrån, ni vet? Den var inte framme när besökarna kom. Vi storstädade innan, och det var Jesús som hade hand om sovrummet.
Och, om man ska vara noga, även de andra rummen eftersom jag sov.
Ja, det var han som storstädade.

Bloggpris

Titta hör hörrni, jag har fått pris! Bloggpris!
Jag har fått det av Krokofanten som bor i Paris och bloggar om sitt liv där.
Vad glad jag blev!
När man får det här priset länkar man till prisutdelaren och skickar det vidare till fem bloggare som har färre än 200 följare, och meddelar dem det i en kommentar, så nu ska vi se vad jag får ihop.

Jag börjar med att ge ett pris till Lisa Mikko.Hon uppdaterar sällan sin blogg, och mindre lär det bli nu när hon har fått en liten, men det hon skriver är posei, guldkorn, vackra tankar i skuggan av en sorg. De här inläggen är värda att vänta på, liksom boken som jag hoppas skrivs någon gång.

En annan som får priset är Julia Svanberg som skriver Mammas machete. Åh, vilken bra blogg! Julia bor på en kaffekulle i Colombia med sin familj, och eftersom jag själv inte befinner mig där läser jag allt hon skriver om sitt lite galna Colombialiv. Alltid bra, läsvärda inlägg.

Sara Thibault har väl fått priset många gånger om, men det förtjänar hon. Sara bor på Korsika med sin man och sina två små. Många korta inlägg med fina bilder om livet och bekymren där.

Och så har vi söta Rebecca som skriver och tar fina bilder i bloggen Hallonsemla. Hon förstår glädjen med vackra Lorangaflaskor och har blivit klippdocka.

Helena bor på Sicilien och kan verkligen det här med fotografering. Tar himla vackra bilder och skriver om sitt liv på citronodlingen, just nu mycket om de för tidigt födda tvillingarna.

Grattis pristagare!

Skridskor och andra trevligheter

Vår filosofi är att alla dagar ska vara bra. Man behöver inte vänta till helgen för att gå på bio, eller äta ute, eller träffa vänner.
Men det kan inte hjälpas att lördagar ofta är lite roligare än andra dagar.
Här kommer gårdagen:
Trots en förfärlig trötthet (hade varit på after work med nordenbor kvällen innan) gick vi upp tidigt för att åka in till stan. Jesús för skivinspelning, jag för att leta rätt på tyska bageriet. På egen hand.
Det tog en och en halv timme och jag var mer vilse än jag varit på länge. Tappade helt riktingen och gick i cirklar.
Hittade till slut tyska bageriet som ska sälja grovt bröd, men det var stängt!
Såg pampiga kyrkor och fina torg istället.

Plaza de Santa Isabel.

Promenerade på Calle Feria och Calle Regina, det är alltid kul, och sedan sedan sjönk blodsockret så jag tog mig snabbt till schackbaren, en verklig favorit.
- Kommer du själv? Var är el muchacho, undrade ägaren som bara har sett oss där tillsammans.
- Nä, han är iväg och spelar.
Efter en söt läsk och carne mechada med bröd hade jag slutat darra och fick berättat för mig om priserna som står inne i baren, de som fick oss att börja kalla den för schackbaren trots att den heter Bar Dueñas efter gatan som den ligger på.
Det är ägaren och hans kompisgäng som spelar schack. Han visade mig ett lagfotografi på väggen. De är visst riktigt bra. Representerade Sevilla i någon stor tävling en gång.

Verkligt gott och billigt på Calle Dueñas.

Calle Regina.

På lekplatsen snett utanför baren var det velá på gång. Massor med folk och ölserveringen utanför kyrkan hade just satts upp.
Jesús träffade jag vid lunchtid då vi åt kycklingpaella hemma hos hans föräldrar. Vi sov en liten siesta tills Jesús pappa fick nog och väckte med att släppa in ljuset. Han ville måla.

Vi stack iväg och gjorde veckans inköp, och promenerade sedan till El Prado de San Sebastián där vi hade stämt träff med ett par kompisar för att åka skridskor. På riktig is!
Det var vingligt i början, men oj, vad skoj det var!

Middag blev det på sushistället Kaede som vi hittade i veckan, med en underbart god misosoppa till förrätt och sushi dekorerad med vackra blommor.

Kaede på Calle Ronda de Capuchinos, mitt emot Arco de la Macarena, rekommenderas om man har vägarna förbi. Vilket man sällan har eftersom det ligger lite ocentralt.

Sedan promenerade vi till Duchka för att dricka te och provsmaka varm chokladsufflé med vaniljglass. Underbart.

Duschka, ni har fått en ny stammis.

Presenten

Glädje:
När en kompis efter simningen säger:
- Följ med bort till bilen, jag har tagit med något till er.
Och detta något visar sig vara en hel caña de lomo!

Vi har kalasat lomo i tre dagar. Får inte nog. Och den tar inte slut.

Livet är fint.

Köttet är en bit av grisryggen. En delikatess!

Femårsjubiléet

Femårsjubileum måste man ju fira, så det gjorde vi med bad och restaurangbesök.
Aire de Sevilla, det arabiska badet som inretts i ett gammalt 1500-talspalats, är en av Sevillas pärlor.
Man letar rätt på Calle Aire i barrio Santa Cruz. Det är en mycket smal liten gata, lagd med plattor som ger ett så skönt klapperljud när man går på dem. Plötsligt står man utanför de stora glasdörrarna, öppnar och möts av lyktor med levande ljus, diskret porlande fontäner, träbänkar och gamla sköna stolar. Och det är bara entrén.
När man tagit sig förbi den går man upp för trappan och in i teterían om man har gott om tid, det är trevligt att sitta där en stund och dricka te.
När klockan närmar sig jämt slag, det är insläpp varannan timme med sista turen klockan 24, får man komma in i badet.
I omklädningsrummet tar en vitklädd señora emot. Man får ett skåp där det ligger handduk och frottétofflor och väntar. Badkläder finns att låna, så man behöver inte ta med sig någonting om man inte vill.
Efter ombytet går man ned för de gamla trapporna med ljuslyktor på trappstegen, ned till bassängerna.
Vi börjar längst ned, där det bara finns en enda bassäng. Det är saltvattenbassängen i stenvalvet. Den är liten och varm.. Här flyter man omkring och mår väldigt bra.
En våning upp, som är i mitten av trappan, håller de flesta till. Det finns en bassäng med massagestrålar och bubblor, en underbar ångbastu i sten som är så vacker och som doftar så gott (aromterapi ingår). Och den stora bassängen, där man blir kvar länge. Väggarna är målade i dovt rött, en stor lykta med ljus hänger lågt, man tar några simtag och njuter av lugnet, musiken och det varma vattnet. Precis som alla rum är detta bara upplyst med levande ljus. Simmar man bort till andra änden finns en varmvattenbassäng och en kallvattenbassäng.
Utanför den stora bassängen, som inte är särskilt stor, kan man sätta sig och dricka te och kallt vatten från vackra silverkannor. Här är det också skönt att sitta en stund efter massagen, för dem som har beställt en kvarts eller en halvtimmes avslappnande massage (Rekommenderas).
Efter en och en halv timme i detta underbara palats klingar klockorna, då är det dags att gå upp.
Jag hade bara med Jesús dåliga kamera, och bilderna blev därefter, men om någon är nyfiken på hur det ser ut på det här badet finns en hemsida.

Vi gick och åt efter badet på den marockansk restaurangen Al-Medina vid Plaza del Museo. Hummus, en fantastiskt god pastela och därefter couscous med lammkött, russin, honung, mandlar och grönsaker.

Jag älskar firanden.

Hur vi träffades

26:e januari.
Vi firar fem år idag, jag och Jesús!

Det var i Ronda jag hittade honom.
Var där för att förbättra spanskan inför nästa Sydamerikavistelse, hade fortfarande inte gått något kurs och saknade grammatiken.
Jag delade lägenhet med ett par irländskor, men pratade för lite spanska med dem så jag flyttade till Carmen som hyrde ut rum.
Efter en månad där avskydde jag stället och planerade att flytta igen, när det ringde på dörren en morgon strax innan jag skulle gå iväg till språkskolan.
- Åh, det måste vara el muchacho, sa Carmen glatt och gick för att öppna.
In i köket kom en kille med halvlångt lockigt hår, och jag som är förtjust i just det fastnade direkt.
Jag trodde att han kom för att laga någon ledning, för Carmen hade inte nämnt den här besökaren, men hon förklarade strax:
- Det här är Jesús. Han ska bo här.
Jesús hade fått ett vikariat som musiklärare i Ronda och valde också att hyra rum hos Carmen.
Jag bestämde mig för att det inte var så illa hos Carmen i alla fall och blev kvar.
På morgnarna dröjde jag mig kvar efter frukost för att vi skulle ha sällskap. Eftersom han hade närmare till jobbet kom jag alltid försent till språklektionerna, men det var det värt.
Men det var mer jag offrade för honom.
För att få honom intresserad lurade jag honom att tro att vi delade hans största intressen. Fornminnen, hårdrock, Ingmar Bergman- och vampyrfilmer till exempel. Jag plågade mig igenom alltihop för att verka trovärdig.
Varje onsdag åkte vi på utflykt. Han hade bil och ville se sig om i trakten, och tog med mig. (Gissa om jag var lycklig över de där utflykterna!) Ofta åkte vi och tittade på något fornminne, tog med matsäck och lyssnade på hårdaste hårdrock i bilen.
Jag drack också flera öl under den här tiden, och jag vet inte hur han kunde tro att jag tyckte om det.
Vi satt kvar efter lunchen hos Carmen nästan varje dag och pratade (om Spanien och Sverige och språk, aldrig något personligt, herregud vilket motstånd att övervinna!) tills han gick in till sig för att plugga.
Jag sörjde varje fredag när han åkte hem till Sevilla.
Tack vare en liten lögn och ett påhitt fick jag fira julen med honom och hans familj.
Det var en tuff höst och vinter. Det tog ända till slutet av januari innan jag fick honom intresserad.
Det var värt besväret.

Te och sushi

Jag känner dåligt till Macarena. Det är en stadsdel som jag inte gått i särskilt mycket, och det är synd.
Plaza San Marco har jag inte varit på sedan vi firade Nikkis födelsedag för fyra år sedan och jag gick så gruvligt vilse när jag försökte ta mig hem sent på kvällen.
Men där hamnade vi igår, just på Plaza San Marco, och den roliga gatan Calle San Luis.
Vi gick vi in på det franska te-huset Douchka mitt emot den vackra San Luiskyrkan.
Jesús gav en konsert där för ett par år sedan och blev igenkänd av fransmannen som satt vid bardisken och pratade med bekanta när vi klev in.
Det är ett fint ställe, enkelt, med konst på väggarna, dämpad belysning och stora vackra fönster från golv till tak. Vi satte oss i ett par sköna fåtöljer, lyssnade på musiken och konstaterade att det verkligen inte var spanskt på något sätt, eftersom ljudvolymen var en helt annan än på spanska barer.
Jag fick en tung, platt kanna te, nästan likadan som min drömkanna. Jag hade beställt ett grönt japanskt te med smak av dadlar och rosor (mycket gott) och fick en liten, liten mjuk kaka till. Jesús valde någon specialöl. På menyn fanns delikatessostar, patéer, chokladsufflé och annat gott som vi ska prova nästa gång.
När vi gick vidare hittade vi det beryktade tyska bageriet som sägs ha grovt bröd med fröer och nötter. Det var stängt, men om vi hinner idag ska vi gå tillbaka efter att vi varit med Jesús pappa på sjukhuset.
I slutet av denna roliga gata, efter, Puerta de la Macarena, hittade vi ett verkligt bra sushiställe. Det såg flott och dyrt ut, men vi gick in i alla fall, och fick fantastiskt god sushi som inte alls var dyr. Dit ska vi återkomma.
En bra kväll, helt enkelt.

San Luis-kyrkan

Chiquilin-frukosten

Sitter och mumsar på kex och funderar på frukostar.
Vad mycket frukost vi äter i Sverige. Grova smörgåsar, knäckebröd med grönsaker och pålägg, flingor, filmjölk, yoghurt, kaffe, mjölk, juice, gröt...
På vissa håll i Spanien frukosterar man bara churros, långa friterade stänglar som man ofta doppar i varm choklad.
Traditionell andalusisk frukost brukar vara rostat bröd med olivolja, ofta med ett par tomatskivor och lite salt på.
Och att jag skriver om frukostar beror på att kexpaketet också gör det. Det upplyser förstås om vilka nyttiga kex de är, de här små fyrkantiga, söta Chiquilin. De innehåller honung, ägg och 67 procents sädesslag. Och vänder man på paketet visar en bild tydligt vilken utmärkt måltid Chiquilin-frukosten är. Fyra kex, ett glas mjölk och ett glas juice är en perfekt, energirik start på dagen för barn. En komplett frukost som ger ungen 100 procent av den energi som hon bör starta dagen med.

Gamla och nya kurer mot hosta

Jag har hosta.
Det är ingen världshändelse på något sätt, jag bara konstaterar det. Jag har hosta.
Den började som en smygande kittelhosta för ett par veckor sedan men har nu övergått i hosta som håller mig vaken på nätterna och som kurrar i lungorna.

Samma sak var det i Bolivia för... en evighet sedan.
Det verkar som om inte bara jag själv hölls vaken på nätterna av den där hostan, moster Marta kunde inte heller sova.
Hon började med att förbjuda mig att diska eftersom kallt vatten enligt henne inte är bra när man har hosta.
Det hjälpte inte.
Hon fick mig att gurgla med varmt citron- och honungsvatten.
Det hjälpte inte.
Nu började hela familjen bli involverad i min hosta och komma med tips.
Moster Marta och hennes syster rotade i skafferiet efter gräs och örter och kokade upp det på spisen.
- Ska jag dricka det där, undrade jag förskräckt när jag såg den gröna illaluktande sörjan.
- Ja, det är mycket bra mot hosta, sa moster Marta allvarligt medan hennes syster flinade.
Jag behövde bara andas in ångorna.
Sedan doppade de en halsduk i smeten, jag skulle vira den om halsen.
Fick gå med halsduk varenda dag,  trots 30 graders värme.
Det hjälpte inte.
Värdmamman köpte halstabletter och en mintkräm att stryka på halsen.
Det hjälpte inte.
- Nej nu får vi ta dej till doktorn så han ger dej en spruta, sa moster Marta.
Spruta mot lite hosta? Aldrig i livet!
Så jag hostade vidare tills en nunna på barnhemmet tipsade om en hostmedicin som hon brukar köpa till ungarna.
Gick till apoteket, testade, och vips så var hostan borta!

Har börjat smutta på Jesús hostmedicin.
Han gillar mediciner.
Han har ett mindre apotek i badrummet.
Det verkar som om den fungerar.

En bro att undvika

Eftersom Rio Guadalquivir går genom stan har det byggts ett gäng broar över den.
Bron som jag har fotograferat är Puente del Christo de la Expiración byggdes inför världsutställningen i Sevilla 1992. Som så mycket annat.
Namnet är långt, så bron brukar bara kallas El Cachorro.
Jag brukar ta den när jag går från Triana till busstationen eller mataffären i Plaza de Armas. Men jag försöker undvika den.
Jag avskyr nämligen den här bron.

Ni ser taket?
Det är inte till någon som helst nytta. Jag har gått över den där bron så många gånger genom åren, och inte vid någon tidpunkt på dagen har taket gett någon skugga. Den som har varit i Sevilla under den varma årstiden vet vad det betyder.
Inte skyddas man mot regnet heller.
På den här bron verkar det som om man utstätts för vädrets påhitt värre än någon annanstans.
Solen bränner mer, regnet piskar hårdare.
Vinden blåser kraftigare.
Regnar det blir bron dessutom lite halkig.
Det är en sexfilig väg mellan de båda promenadpartierna. Bilarna kör väldigt fort på den vägen.
Jag avskyr bron.

Lördagsnöjen

Vilken härlig lördag det blev.
Jesús gick upp tidigt för att plocka svamp. Jag tog sovmorgon, och så åt vi frukost när han kom hem med fyra svampar. Två oätliga, en dödlig samt en ätlig enligt svampboken. Ja, han är nybörjare.
Vi åt lunch på La choza de Manuela i Bormujos, som är ett vansinnigt populärt ställe bland Sevillaborna. Inte för att maten är bättre än någon annanstans, utan för att det är billigt och för att de serverar nygrillat kött. Det finns mycket annat att välja på, men kött från glada grisar beställde vi båda två, samt ensaladilla och friterade, panerade grönsaker.
Vi blev så mätta att vi satt och fnittrade.
Baren har fått bygga ut flera gånger och det finns hur många sittplatser som helst, men vi kom strax före lunchtid, lite innan två, och även om parkeringen var nästan full fick vi finfina platser ute i solen och det kändes lite avskilt och trevligt.
Därefter hälsade vi på hos Jesús bror som bor alldeles i närheten.
Jesús försvann iväg på körövning, medan jag promenerade i stan med en kompis.
Vi gick i barrio Santa Cruz. De flesta souvernirbutikerna var stängda, vilket var skönt. Och jag tänkte på vilken vacker stad Sevilla är. Den är verkligen vacker. Och vad många bilder jag ska ta för att visa er när värmen och ljuset kommer tillbaka, bilder på smala gränder, vackra kakeldetaljer, nätta balkonger, portar, prunkande pation med små fontäner, små torg och uteserveringar.
När Jesús var klar gick vi till Diegos bar vid Alfalfatorget. Det var roligt att träffa honom, det var länge sedan sist. Nikki dök upp efter en stund. Vi åt montaditos och, tja, det gick inte att undvika, såg på fotboll. De båda Sevillalagen spelade, Sevilla mot Betis. Ett jädra tryck inne i baren. De flesta hejade på Sevilla, och matchen slutade oavgjort.

Maten var god, men inte vacker på något sätt, så det blev en bild på restaurangen istället.

Utsikt från taket

Hörrni, undrar ni något eller vill läsa om något särskilt är det bara att hojta till.
Nu tänker jag, helt oombedd, skriva om var vi har vår tvättmaskin.
Vilket väl alla har funderat på sedan jag drog igång bloggen.
Alltså.
Vår tvättmaskinen står på taket. I en liten byggnad med tre dörrar och en tvättmaskin innanför varje dörr. En för varj.e lägenhet.
Jag tycker att det är så tråkigt att tvätta så det har Jesús hand om (och för att det tog så lång tid innan jag fattade hur låset till takdörren funkar, kunde inte komma upp, och för att jag FORTFARANDE inte lärt mig läget på vattenlåsratten).
Men jag gillar att gå upp och samla ihop tvätten. Ja, den får torka däruppe så här års eftersom solen inte når ner i pation. Vilket är trist under vintern men en lyx under årets övriga nio månader.
Nåväl.
Taket.
Jag roas av att titta på utsikten åt alla håll. Går förbi tvättstugan och rakt fram, för där ser man huvudgatan i Las Pajanosas, man ser rakt över på kyrkan när Don Juan (jo, prästen heter faktiskt så) ska hålla gudstjänst, kikar ned på folk som står utanför butiken och pratar...  Tar jag några steg åt höger retar jag upp vakthundarna i grannhuset en våning ned, så det brukar jag göra. I andra änden av taket kikar jag ned på min favoritträdgård, med en liten kaklad bassäng, mysig gång och fontän. Skulle gärna vilja ha den trädgården själv...

Skarpaste filmkritik mot Spanien

Plötsligt hände det.
Jesús hade en kväll då han varken skulle öva med kören, simma, spela in skiva eller repa med Ira Regia.
Då gjorde vi tortillabaguetter, åkte till stan, kollade in skridskoisen vid stationen (jo det ÄR en riktig is!), promenerade i barrio Santa Cruz, och kom på att vi inte ville åka hem riktigt än. Så varför inte bio? Torsdagar är det dessutom billigare att gå.
Amerikanska våldsfilmer, en zombiefilm från Colombia samt... en ny film av den spanske regissören Álex de la Iglesias.
La Chispa de la vida heter filmen och vi hade ingen aning om vad den skulle handla om, men Jesús gillar Iglesias så vi chansade.
- Det var här vi såg El Orfanato (Barnhemmet) sa Jesús när vi gick in i biosalongen.
Inte uppmuntrande.
Gud, vad jag skrek när den döda tanten slog upp ögonen.
Jag var skakad när vi gick därifrån.
Men den här var inte otäckt. Inte på det sättet.
Filmen handlar om en man som sitter fast med huvudet i en järnpinne.
Roberto (José Mota) har varit arbetslös i två år, och misslyckas återigen med att få ett jobb. För att muntra upp sig går han till hotellet där han och hustrun (Salma Hayek) var på smekmånad för 14 år sedan. De ska snart fira bröllopsdag och då kanske det vore en bra idé att ta med henne dit?
Men hotellet är rivet, det har istället fått göra plats för en romersk teater med tillhörande museum.
Trots att delar av området är byggarrbetsplats fortfarande visas en del av det upp för ett stort pressuppbåd, eftersom det snart är val och kommunalrådet hoppas på extraröster efter den här gärningen.
Men medias uppmärksamhet vänds från museet och teatern när Roberto ramlar ned och landar med huvudet på en uppstickande järnpinne.
Samtidigt som läkare grubblar på hur de ska få loss Roberto utan att ta livet av honom försöker övriga utnyttja olyckan. Politikerna, som vill att Roberto ska ligga kvar så länge som möjligt med järnpinnen i huvudet eftersom det blir mer tid i tv från olycksplatsen, de som försöker sälja en exklusiv intervju med Roberto och som försöker höja priset genom att påpeka hur intressant intervjun blir om killen dör, vanligt folk som utnyttjar händelsen till att protestera mot krisen och arbetslösheten, till och med Roberto själv gör vad han kan för att tjäna pengar där han ligger genom att kräva procent på försäljningen av intervjun.
Absurt, och hustrun är där som en balans, där hon är den enda som hävdar att hans liv är värt mer än pengar.
Det här är skarpaste kritik mot girighet, politik och den ekonomiska krisen, men mest av allt om den pågående trenden i Spanien att tv och tidningar betalar många tusen euro för att intervjua mördare och anhöriga efter tragedier.
Rekommenderas?
Jesús gillade den.
Jag... mindre.

Favoritfisken

Det mesta vi lagar är efter recept från Jesús familj, och där äter man bara traditionell spansk mat.
Fisk i ugn har blivit favoritmaten här hos oss sedan vi skaffade ugn. Vi kan inte få nog av den här rätten.
Enkel är den också.

Hacka en gul lök och stek den mjuk i olivolja på svag värme.
När löken är mjuk, lägg i en hackad grön paprika och stek tills den blivit mjuk.
Lägg i ett par hackade vitlöksklyftor när du känner att det är läge.

Stek under tiden potatis, i form av pommes frites eller tunna halvmånar, med salt och olivolja i en annan panna.

När allt är färdigstekt, lägg det i en ugnsform. Lägg en favoritfisk ovanpå. Vi köper oftast dorada eftersom den är god, lätt att bena och brukar vara lagom stor för oss två.
Lägg tomatbitar eller körsbärstomater runt om.
Häll över en skvätt vitt vin, lite olivolja och salta.
In i ugnen på 225 graders värme 8-12 minuter beroende på fiskens storlek.
Servera med färsk vitt bröd att suga upp den goda såsen med, och häll något extra gott i dricksglasen.

Pip-Larssons pass

Alla spanjorer har europeiska ID-kort. Många har pass också, för resor utanför Europa.
Jesús har det inte.
Någon gång emellanåt, för det mesta när jag vill göra en spontanresa till Marocko, (det ligger ju så nära, tåg och båt så är man där) har jag tryckt på för att han ska skaffa ett pass, men han nekar bara.
- Det är onödigt. Jag tänker inte lägga pengar på något som jag inte behöver förrän jag behöver det.
- Men då kan vi ju inte spontanresa till Marocko!
- Jag skaffar pass den dag jag behöver det.

Vilket inte har inträffat ännu.
Vi skrattade (jag lite bittert) när Jesús ettåriga brorsdotter fick pass. Sedan dess har hon varit i ett flertal utomeuropeiska länder.
Nu har även Pip-Larsson fått ett pass.
Nu är det inte roligt längre.

Jesús.
Hade du skaffat det där passet skulle vi kunna fira femårsdagen på ett trevligt ställe i Marrakech.

Matprat

Det går att leva rätt så billigt här.
Då pratar jag inte om hyran av bostad, som är lika dyr som i Sverige.
Eller elen som kräver ett eget inlägg.
Nej, det är maten jag menar. Billigt beroende på vad man äter förstås. Den som äter kött varje dag eller halvfabrikat blir det dyrare för
Basen i spansk matlagning är grönsaker, och jag har just varit och handlat i grösaksaffären här i Las Pajanosas. Potatis till tortillan, lök, paprika, tomater, bönor, en bit pumpa (tack vare att grönsaksaffären ligger vägg i vägg med baren, för kniven var försvunnen), en stor klase bananer... 4,90 euro. Morötter och vitök, som man inte klarar sig utan, har vi redan. Kikärter och linser och en bit chorizo också. Fisk köpte vi i Guillena igår (det blir ugnstekt dorada med vin, lök, paprika, tomater och potatis stekt i olivolja till lunch), och en bit ben, majrova och purjolök att koka buljong av, och Jesús skulle in i brödbutiken innan han åkte till jobbet för ett enkilos pan de pueblo, som vi, när det börjar bli torrt och tråkigt, använder till migas. Jag sparar chorizosnutten till det.
Märks det att jag är hungrig?
Bara en halvtimme kvar till lunch...

Den döda flickan

Unga Marta bara försvann.
Ingen visste vart hon hade tagit vägen. Det sattes upp lappar runt om i Sevilla, folk var ute och sökte efter henne. Utan resultat.
Polisen misstänkte att ett brott hade begåtts. Och att Martas förre pojkvän hade något med det att göra.
Pojken togs in. Och förhördes. Och förhördes.
Här började det stora intresset för Martas försvinnande, det som har blivit ett av de mest uppmärksammade fallen i media på länge.
Det verkade faktiskt som om killen var skyldig till mord. Men vad hade egentligen hänt? Och hur många var  inblandade?
Ett par kompisar till killen häktades. De sa att kroppen hade slängts i floden. Polisen sökte och sökte tills den konstaterade att här kunde ingen kropp finnas.
Då ändrade killarna berättelsen och sa att de hade slängt kroppen på tippen. Tippen stängdes av, berg av sopor söktes igenom. Men ingen kropp fanns där.
Killarna har ändrat historien gång på gång, och ingen vet vad som är sant, för kroppen har inte hittats.
Rätten valde att tro på en av historierna, att förre pojkvännen slog ihjäl Marta med ett askfat.
Han har dömts till 20 års fängelse.
De båda andra går fria eftersom det inte går att bevisa att de är skyldiga till något.
Spanjorerna rasar.
Bara 20 år! Och friande åt kompisarna? Skandal!
Föräldrarna samlar pengar till ett överklagande och uppmanar till demonstration i veckan.
Högerpartiet Partido Popular var snabbt med att få med föräldrarna på sina valaffischer. Ett av partiets vallöften var hårdare straff, och då passar de sörjande föräldrarnas ansikten bra. Många sympatiserar med dem.
Det är inte första gången som partiet utnyttjar anhöriga till mordoffer för att vinna röster...

Dubbad Sherlock

Plötsligt mullrar den in, mensvärken från helvetet, och man ligger och fryser och mår illa under mormorsrutefilten, stjäl värme från spanjoren och tröst från den mjuka katten, och väntar på att det jälva pillret ska göra sitt jobb nån gång. Och när man vaknar är det ingen eländeseftermiddag längre, magen är glad igen och spanjoren (Gud vilket bra val av spanjor) bestämmer att eländesdagen ska bli en glad-dag. Han struntar i simträningen och tar istället med mig på bio och den där berömda hamburgerkedjan där maten hör till kategorin skräpmat, men som är så rolig att besöka när man gör det så sällan.
Vill meddela förresten att det finns en utmärkt biograf i Sevilla som visar film på originalspråk, Avenida 5 cines, men på den bion går inte Sherlock Holmes.
Som nog framgick av det här inlägget har jag väntat på Sherlock 2, men att lyssna på den där dubbade tillgjorda rösten, som inte är Robert Downeys, i två timmar är tröttande.
Snipp snapp sniken
road men lite besviken.

Mérida

Mérida är en liten stad, men absolut värd ett besök. Men man behöver ha hela dagen till besöket, för det finns mycket att titta på.
Hemma pratar vi om Skara som tusenårsstaden, men när Skara grundades var Mérida redan gammal. När Iberiska halvön tillhörde romarimperiet var den uppdelad i fyra regioner, och Mérida var en av dessa regioners huvudstad.
Flera monument finns kvar från den tiden. Till exempel cirkusen där hästkapplöpingarna hölls.
Och teatern som är en av de mest välbehållna romerska teatrar som finns idag.
Här hålls en teaterfestival varje sommar.

Man får tänka på vad man säger när man går runt på scenen. Teatern var byggd för att ljudet skulle höras så bra som möjligt, och vartenda knaster i gruset från fotstegen hörs tydligt.
En bäck ledde mot teatern och ibland dämde man den för att vattenfylla platsen framför scenen. Ljudet gick fram ännu bättre med hjälp av vattenspegeln.

På samma område som teatern finns rester av hus. I ett finns målningarna på väggarna kvar, och ett vackert mosaikgolv lagt med små små stenar i vitt och grått..

Man kan även gå och titta på amfiteatern där de dödsdömda fångarna tvingades slåss mot varanda. Ibland var motståndarna lejon eller andra farliga djur.
Den som har sett filmen Gladiator kanske minns att huvudpersonen kom från Mérida. Men det var i amfiteatern i Rom han slogs, inte här.

Mitt emot detta område ligger ett fint museum; Museo Nacional de Arte Romano
En och annan svensk som kliver in tycker säkert att det ser bekant ut. Museet ritades av samma arkitekt som ritade Göteborgs konstmuseum; Rafael Moneo

Museet är byggt ovanför den gamla romarvägen Vía de la Plata, Silvervägen. Det var huvudleden norrut.
Den pilgrimsled mot Santiago de Compostela som börjar i Sevilla heter Ruta de la Plata, och motorvägen som vi åker på till och från Las Pajanosas är döpt efter samma väg, eftersom de går längs med varandra.

Inne i museet visas romersk konst och fynd från Mérida, bland annat många statyer. Den som bara är intresserad av statyer kan egentligen stanna i Sevilla som har ett bättre museum med sådana, men museet i Mérida har en verkligt fin samling mosaikgolv. Vackra mönster och bilder i olikfärgade stenar. På ett par finns pygméer avbildade i "lustiga" situationer, som att de blir jagade av krokodiler. Romarna var roade av sådant.

I Mérida finns två akvedukter från romartiden. Den här tvåfärgade inspirerade araberna till den fantastiska moskén i Cordoba, där pelarna är tvåfärgade.

När vi satte oss för att äta matsäcken hörde vi plötsligt ett livligt, högljutt klapprande. Det var ett gäng storkar som just kommit tillbaka till sina bon ovanpå akvedukten, och de kommunicerade med varandra genom att klappra med näbbarna.

Den som behöver pålägg till baguetterna kan gott köpa det här. Extremadura är känt för sina charkuteriprodukter.
Vi hade med oss chorizo hemifrån, min favorit för tillfället kommer från grönsaksaffären i Las Pajanosas, men jag köpte med mig ett kvarts kilo paprikapulver i en fin röd plåtburk, pimentón de la Vera, som är särskilt bra. Paprikapulver används ofta i spanska recept.

Den romerska bron är hur lång som helst, och vi gick bara en bit på den.
Det är ändå en viss känsla att gå på en bro som byggdes för mer än 2 000 år sedan.

Vi tog en promenad i centrum. Det är en trevlig stad det här. Trots att det var lördagskväll var det massor av folk ute. Butikerna hade öppet, det är ju mellandagsrea, och en karusell snurrade och spelade musik.
Rätt som det var stötte vi på det här vackra Palacio de Diana. Lite renoverat, men praktfullt. Runt om har det byggts en supermodern byggnad som verkligen ger kontrast. Och med dess väggar följer de ursprungliga väggarna av en dåtida byggnad. Palatset förmodar jag. Snyggt.

Andra saker man kan titta på i Mérida är kyrkan Santa Eulalia från 300-talet och romerska hus. I staden finns flera ruiner och rester från romerska byggnadsverk.
Många besöksmål i Mérida kostar inträde. Fyra euro för allt utom teaterområdet som kostar åtta. Ett tips är att köpa ett kort för tolv euro. Det betalar sig snart.

Spelbutiken

Den här underbara spelbutiken är en av mina favoritbutiker i Sevilla.

Det är alltid roligt att gå in här och kika.

Spel för stora och små, nyutgåvor av gamla spel från början av 1900-talet, vackra träexemplar av La Oca och spanskt Fiaspel (mycket roligare än det mesiga svenska spelet) för upp till åtta personer, och en avdelning med bara pussel.

I fyra år letade jag efter Jungle Speed som jag spelade med en speltokig fransyska i Bolivia, och det var här jag hittade det. Tre år tog det innan jag fick tag i Carcassonne, också här. Våra favoritpussel kommer härifrån, samt fyra av årets julklappar i spanska släkten.

Butiken ligger på Calle Evangelista i Triana, nära Liedl-affären.

Pip-Larsson - kackerlacksjägare?

Jesús har fått en idé.
- Vi ska uppfostra katten att fånga odjur!
- Vadå?
- Jo, men hör här! Om vi gör ett ljud, knäpper med fingrarna till exempel, varje gång vi ger honom mat, så kommer han att associera det ljudet med mat. Och om vi ser ett odjur i lägenheten som vi inte vill ha här, så knäpper vi med fingrarna och då kommer katten och dödar det. Och vi belönar honom med mat!
- Du är inte klok. Vadå för odjur? Kackerlackor?
- Jag tänker inte säga dess namn.
(Kackerlackor alltså, det äckligaste Jesús vet.)
- Tror du inte att katten träffar på kack... odjuren innan vi gör det?
- Jo, men för de tillfällen han inte gör det utan ligger och sover! Det funkar faktiskt! Har du inte hört om hunden som börjar dregla så fort han hör en bjällra?

Vi avslutade samtalet där.
Men jag tror att i den här frågan kommer Jesús inte att ge sig så lätt.
Om katten ska bo här får han göra nytta för sig också, menar han.
Vad säger ni om Jesús tokerier?

Rökelseförsäljaren

På en liten gata mellan Plaza del Salvador och Plaza del Pan står den här försäljaren.
Han säljer rökelse i lösvikt.
Det ryker från ett tänt lerkärl och luktar gott, och man stannar gärna upp ett ögonblick för att njuta av synen.
Man lägger rökelsen på ett lerkärl, incensario på spanska, blandar den med en väldoftande ört, tänder en bit kol och lägger ovanpå, så börjar det ryka och avge en stark doft.
I Sevilla är det här doften av Semana Santa, påskveckan, och det är svårt att inte få minnesbilder från den när man känner den här doften i näsan. Framför alla nazarenos i Semana Santa-paraderna går män och svänger med stora rökelsekärl. Det sägs att det är för att rena anden, men ursprunget till detta kommer från medeltiden då folk inte tvättade sig så ofta. Los nazarenos luktade helt enkelt så illa att man behövde rökelsedoften för att skingra stanken.
Detsamma gäller i pilgrimskateralen i Santiago de Compostela. När man kliver in ser man ett stort klot med tänd rökelse i taket, och ursprunget är förstås att dölja stanken från de illaluktande pilgrimsvandrarna.

Okej att gifta sig med frånskild man

Resurrección Galera Navarro heter en religionslärare i  Almería, som ligger i andra änden av Andalusien.
Galera hade jobbat som religionslärare i fem år när hon blev förälskad i en man och bestämde sig för att gifta sig med honom.
Problemet var bara att mannen hade varit gift tidigare.
För religionsläraren var det knappast något problem, men det var det för kyrkan. Galera fick veta att om hon gjorde verklighet av planerna skulle hon sparkas från jobbet.
Och det var just vad som hände efter bröllopet.
Galera tyckte inte alls att det var okej, så hon anmälde kyrkan.
Nu, elva år och ett överklagande senare, har domen kommit.
Den konstaterar att kvinnan har blivit diskriminerad. Hon ska få de elva årslöner hon har förlorat, samt jobbet tillbaka.
Fast kyrkan vägrar gå med på det sista.

Det trixiga här är ju, som jag skrivit om tidigare, att religionslärare inte undervisar religion, utan katolicism. Lärarna får jobben efter rekomendationer av katolska kyrkan, och de måste också följa kyrkans regler. Det innebär att religionslärare kan bli av med jobbet om de tar en öl på baren, har många förhållanden eller, som här, gifter sig med en skild man.
Jesús kommenterar att kyrkan minsann inte säger någonting om prinsessans nuvarande make, som gifte sig med henne trots att hon var frånskild.

Tomtandet - the story

Jag trodde att jag var färdig med julen, men det är jag inte. Har ett inlägg kvar att skriva.
Om tomtandet.

Eftersom Åsa inte är här och jag inte är i Sverige fick jag tomta med Jesús, vilket han gärna ställde upp på.
Men på ett villkor: Han tänkte INTE klä ut sig till tomte.
- Jag tror inte på tomten! Vi har inga tomtar i Spanien! Jag tänker klä ut mig till en av de vise männen!
Och det spelade ingen roll vilka argument jag körde med. Han vägrade sätta på sig tomteluva.

Vi fotograferade oss, jag gjorde julgodis och övade Los peces en el río på trumpeten (det var faktiskt ytterligare ett villkor, att vi skulle spela spanska julsånger), och den 21 december gav vi oss iväg.
Vi hade en lång lista på vilka vi skulle tomta för. Kompisar, Jesús familj, hans kollegor, medlemmarna i rockgruppen...  Men vi visste inte var alla bor. Här har vi inga Gula sidorna, så vill man ha adressen till någon måste man fråga efter den. Och hur frågar man utan att den utsatta ska misstänka att man tänker tomta för honom?
Jesús grubblade i dagar innan han kom på lösningen.
- Nu är det fixat! Jag har adresserna till alla i skolan. Jag sa att du ville skicka julkort till dem!
Jaså minsann.
Skicka julkort. Jag har bara träffat ett par av dem. Jag kände mig fånig och beslöt att inte träffa resterande heller innan sanningen avslöjades.

Först försökte vi med gympaläraren, men han var inte hemma.
Sedan försökte vi med engelskläraren.
Vi hade ett sjå med att hitta hennes hus och åkte runt länge och letade, men till slut kom vi fram.
Vi fnissade nervöst där i bilen medan vi drog på oss lösskägg, gjorde iordning godisfatet och signerade fotot som hon skulle få. Jag värmde upp munstycket och sedan gick vi ut.
Oj, vad det lät där i kvarteret, och oj vad granntanten hade roligt åt oss. Jag spelade på trumpeten, Jesús ackompanjerade på en liten trumma och det lät verkligen bra.
Men ingen öppnade.
- Sluta spela! Det är ingen hemma! Vi sticker, väste Jesús, drog mig i ärmen och halvsprang med mig efter tillbaka till bilen.
- Blir kul om granntanten berättar för din kollega att det stod en tomte och en vis man och spelade trumpet utanför huset!

Vi beställde ett par tapas på kommunistbaren i Gerena och åkte sedan vidare till en kompis i Olivares. Lite spända, men med självförtroende efter spelningen hos engelskläraren. Det hade verkligen låtit tjusigt.
Vi var osäkra på vilket hus det var, men körde igång när vi trodde att vi hittat rätt.
Jag hade inte spelat mer än inledningen förrän persiennen i fönstret hastigt drogs ned. Vi spelade och spelade, men ingen öppnade. Jesús ringde på dörrklockan. Inget hände. Han fick ringa två gånger på mobilen.för att förklara för den uppskrämde kompisen att det bara var vi och att han måste öppna dörren innan grannarna började kasta grejer på oss. Även om spanjorer har sena vanor var klockan nästan elva på kvällen.

Dagen därpå försökte vi återigen med gympaläraren och engelskläraren, men ingen var hemma.
Vi konstaterade att det är svårt att tomta i Spanien. Folk med vanliga jobb är sällan hemma före klockan 22 på kvällen, och då har man inte så mycket tid på sig innan det är för sent.
Vi åkte mot rektorns bostad inne i stan.
Körde runt, frågade, gick omkring och letade, och hittade till slut huset.
- Hur ska vi ta oss in där, undrade jag och tittade på sjuvåningshuset. Vi hade ingen portkod, men som tur var gick det in en man just då, och vi smet in innan dörren slogs igen. Gick upp till våningen under rektorns för att ta på oss förklädnaden och förbereda instrumenten.
Då fick Jesús kalla fötter. Han blev skitnervös. Det gick inte att tala med honom. Så vi fick gå därifrån.
Så var det med det.

På fredagen hade vi tröttnat på gympalärarens och engelsklärarens stängda dörrar, så vi åkte direkt efter skolan när de förmodligen åt lunch. Då gick det bättre. Blev kvar i en och en halv timme hos engelskläraren, missade vår egen lunch på grund av det, men hade trevligt.

Vi tog hela Jesús familj på en gång på juldagslunchen. Ett gråtande uppskrämt brorsbarn kom och öppnade, och ett äldre var berett att ge oss pengar eftersom familjen, precis som alla andra innan de sett att det var vi under skäggen, trodde att vi var ute och spelade för att tigga. Vi gjorde succé och fick spela extranummer.

Sedan blev det bara två tomtningar till, för Jesús gick och blev sjuk.
För ett spanskt par (flickvännen fick ett likadant skägg som Jesús) och för Nikki.

Jag var mycket nöjd med att ha hittat Nikkis nya bostad, men jag kunde inte minnas vilken av alla ingångar runtom som var hennes. Dessutom var hela gården skyddad av en halvmeter hög mur med ett kraftigt stängsel ovanpå, och det kom vi inte förbi utan nyckel. Jag lokaliserade ändå den av de fem portarna som borde vara hennes och ringde för att lura ut henne. Det gick bara fram en signal innan Jesús, som var uppmärksam och hörde mobiltelefonen före mig, viskade "Göm dig! Hon kommer!"
Han sprang runt hörnet, jag slängde mig ned på marken, fipplade för att stänga av mobilen och oroade mig för att Nikki skulle se tomteluvan och kronan som låg kvar på muren.
Men det gjorde hon inte. Hon var upptagen med att ringa upp mig, men jag tryckte av mobilen med en gång. Hon stod ju bara någon meter framför mig!

Vi lät henne komma upp i lägenheten innan jag ringde igen. Jag höll med henne om att det var konstigt att samtalen hade brutits. Så lurade jag ut henne med en liten lögn.
Jag slöt ögonen eftersom jag visste att jag skulle skratta om jag såg henne, blåste försiktigt i munstycket, rättade till mustaschen...
- Nu! sa Jesús som höll koll på dörren.
Oj, vad rädd hon blev! Hon vågade inte gå ut genom porten! Förrän hon hörde det av fniss ojämna trumpetspelet och såg vilka vi var.
Mycket lyckat.

,,,,

Getmjölk och sjukhus

Bydoktorn tyckte att jag behöver en diabetesdoktor här i Spanien också, och det är säkert bra. Så idag var jag hos en sådan. Tror jag. Hon kan också ha varit dietist, eftersom vi var på dietistavdelningen.
Nåväl.
Det var en mycket allvarlig kvinna jag hamnade hos, och hon hade en uttråkad gammal sjuksköterska hos sig. Denna sjuksköterska var så uttråkad att hon var nära att krevera, och det var skoj att studera henne.
Jag saknade min egen snälla diabetesdoktor och tänkte på diabetessköterskan hemma, och tänkte att det här blir inget vidare. Men jag ska inte fortsätta hos den allvarliga och den uttråkade, utan de skickade mig vidare till en annan diabetesdoktor på ett sjukhus.
Den allvarliga tog fram ett block och en kulspetspenna och skrev en lapp, och jag och kompisen gick till sjukhuset för att lämna lappen och få en tid i utbyte.
Men vilken röra.
Tänk om de hade kunnat skicka kallelsen med posten istället?
Nåväl. Det minnesvärda med den här dagen är att jag för första gången har druckit getmjölk.
Jag fick det när jag åt frukost hos kompisen.
Jag trodde att mjölk är mjölk och så är det inte mer med det. Men så är det inte. Getmjölk har en kraftig smak. Av get. Kan man säga så? En kraftig smak som satte sig under näsan, på insidan, och där sitter den än.
Nu vet jag att jag inte gillar getmjölk.

Påven på tv-shop

Det går en sån rolig reklam på tv.
Det gäller en rosario electronico, ett elektroniskt radband i form av ett ägg med knappar. När man trycker på knapparna hör man den förre påven be.
I reklamen får man veta vilken bra grej det här är.
Tack vare den samlas familjen återigen för att be tillsammans vid middagsbordet.
Dottern får ett ägg och föräldrarna står med armarna om varandra och tittar leende på henne där hon sitter i sitt rum och ber.
Tittarna uppmanas att köpa ett ägg till gamla mormor som sitter ensam hela dagen medan de yngre jobbar och är iväg på aktiviteter. Då känner hon sig mindre ensam när hon hör påvens röst och kan be med honom. Och hon slipper gå till kyrkan varje dag.
Och minns ni den gamle vännen som tappade tron och lämnade kyrkan? Som på grund av det har misslyckats i livet och går på en öde strand i slitna kläder och skägg och grubblar. Ge honom ett ägg med påvens inspelade röst så hittar han tilllbaka till tron, se där på tv hur han sitter på knä i kyrkan med tårar rinnande nedför kinderna och med ägget lyft mot madonnan...

Tror ni mig inte?
Kolla på den här youtubelänken så får ni se kortversionen.
Man får förresten ett vanligt radband på köpet.

Saker man gärna gör en tisdagskväll

Kokar grönsaksbuljong.
Tar fram Sju sorters kakor och testar receptet på kokostoppar som man länge varit sugen på.
(De blev verkligen goda!)
Samtidigt som en gammal film går på tv:n.
Tisdagsmys när man är ensam hemma!

Årsbetraktelse

Oj, vad det är populärt med årsbetraktelser.
Ser jag i olika bloggar.
Jag skriver väl också en. En kort.
Här kommer den:
Större delen av 2011 var ett tungt år som gärna får falla i glömska, men i början av hösten blev det bättre. Då fick jag förvara möbler och saker hos snälla människor och flyttade till Jesús på riktigt.
Hösten följdes av inköp som gjort livet gladare; ugn och Carcassonne. Lillmisse flyttade in strax före jul, solen sken varje dag utom den vecka som Andrea var i stan, men det bästa var, och är, att det inte finns några avsked inom synhåll.
Inga fler avsked...
Inga fler avsked.

Platta och runda klubbor

Jag står vid diskbänken och slänger mjuka pepparkakor när jag hör Jesús bakom mig säga något.
- Piruleta.
- Va? Piruett?
- Piruleta. Den röda. Det är min favorit.
- Är inte det där en chupachup, säger jag som vänt mig om och ser att Jesús har plockat upp en röd slickepinne från godisskålen, bytet från godiskastningen ni vet.
- Nej, den här är ju platt.
- Vadå? Är det olika ord på spanska för platta och runda klubbor?
- Ja, det är klart!
- Men vad onödigt! Varför inte bara säga klubba!?
- Då vet man ju inte vad man pratar om.
- Men det är ju samma sak! Bara att den ena är rund och den andra är platt!
- Som hamburgare och köttbullar på svenska, alltså.

Här blev det tyst.
Jag visste inte vad jag skulle säga.
Vad svarar man på den kommentaren?
Hjälp mig nu! Vad skulle jag ha sagt?!

Skickat

Tänkte skylla på den långsamma, spanska postservicen, men nu har det gått så lång tid att ingen skulle tro på den förklaringen.
(Jag kör den nästa år istället.)
Julkorten, som jag började greja med för en månad sedan, har just lagts på lådan.
Men vadå, innan jul får man ju så många kort ändå.
Det är väl bra att sprida ut det lite?

"En psykopat utan vänner"

Återigen är det något fel på datorn.
Jesús måste skriva ut ett papper, och det går inte.
Och det är inte skrivarens fel, det är datorns.
Jag är i slutet av en spännande bok, så det tar en stund innan jag uppfattar hans morranden.
- No sé qué hacer! Det är inte normalt... Vem förstår sig på sånt här?! Va? En psykopat utan vänner! Som inte går ut, som inte träffar folk, som bara sitter och håller på med sin dator!
- Men jag känner en som... ja... nej...

*Muttermuttermorr, slag-mot-datorn*

"Nästa, Järntorget"
 Han får visst utlopp för något genom att leka spårvagnsröst.
- Är det så illa?
- Datorer stjäl tid från livet! Det tar timmar att göra grejer man inte förstår!

Pajas på stan

Det är alltid mycket gatuartister i Sevilla. Främst vid Plaza Nueva och avenyn förbi katedralen där spårvagnarna går. Musiker av olika slag, körer, tecknare, dansare, det är bara att tränga sig in i en folksamling och se vad som finns i mitten av den.