Ett osannolikt svenskmöte i Aracena

Nu kommer ett bildlöst inlägg igen, men jag har ingen bild till detta. Heller.
Det hände något jättekonstigt häromkvällen. Vi var ute och gick, hoppades på en tapasmiddag när Disa somnat i vagnen, men hon somnade ju aldrig... Och när vi gick där på en mörk gata, utanför centrum, i backen med den spöklika, nedlagda internatskolan, hörde jag... Något bekant. Ett ord. Vet inte vilket, men det lät bekant. En liten grupp personer... Utlänningar...
- Är inte de svenskar, väste Jesús bredvid mig.
Jag lyssnade igen. Så hörde jag det som avgjorde saken. Ett "ja" på inandning.
- Är ni från Sverige, frågade jag mannen närmast mig.
- Ja? Och det är du också, hör jag!

Nu är Aracena inte en avlägsen håla, utan huvudorten i Aracenabergen, med en fantastisk grotta att besöka, god mat och fina gator att promenera på. Borgruin och kyrka med otrolig utsikt. Den drar till sig turister, och det är roligt, tycker jag. Men det få utländska turisterna är engelsmän, nordamerikaner, och i något enstaka fall tyskar. Nu är det ju väldigt lite svenska turister i Sevilla också, men chansen att råka på någon där är ändå mycket större än i Aracena.
Det är så häftigt att ramla på en svensk här!

Vi började prata förstås. De berättade att de varr här i en grupp som leds av Francois, och pekade på en man som kom upp för backen med resten av gruppen av äldre personer samt två barn...
- Hombre! utbrast han när han fick syn på Jesús.
Det tog ett ögonblick innan han kommer på vem han hade framför sig, det var väl barnen som avgjorde saken. Det var den svenska pappan som hade sina två yngsta barn i skolan där Jesús jobbade ett par år, men som flyttade hem till Sverige efter en händelse. Han fortsätter sitt arbete för kyrkan i Aracena som han hade då, och åker hit ibland med en grupp svenskar.

Vilka tillfälligheter. Barnen blev glada, Jesús också.
Jag var helt tagen efter mötet med andra svenskar.
Men grämde mig något enormt över att inte ha frågat om någon av dem hade en svensk dagstidning som jag kunde få.
Det låter väl inte klokt, men jag har sagt det förut. Många läser svenska dagstidningar på flyget, behåller dem i packningen och... Slänger dem när det är dags för hemfärd. Och jag saknarsaknarsaknar svenska dagstidningar...

Högt och lågt i livet med barn

Tjejhelg. Disa och jag ensamma hemma. Jesús har åkt till norra Spanien för att spela på en festival. Han har jättekul.
Det har inte jag. Disa och jag har varit osams så många gånger under ett och ett halvt dygn, mest beroende på mig som har ganska dåligt tålamod. Det blir så när jag inte får någon återhämtning. Ingen tid ensam (förutom under siestan då jag panikdiskade och lät henne sova för länge eftersom jag inte orkade annat), bara fixa mat, planera mat, planera siesta, söva, torka bajs, torka snor, leka, förhindra olyckor, förhindra att hon kvävs av någon av alla smågrejer hon stoppar i munnen, ingen annan att prata med än min snart treåriga dotter. Som är bäst, bäst i världen, men jag måste få tillbaka lite energi... Någon gång under söndagen kommer Jesús hem igen. Då skulle jag vilja lämna hemmet, åka iväg till någon rolig plats ensam, med en bra bok...
Skulle se en kul film när hon somnat för natten, för att bli på bättre humör, men den filmen hade hon, under det näst sista raseriutbrottet, pillat in i VHS-spelaren, som en slags hämnd tror jag, och den går inte att komma åt.


Men vi tar några roliga grejer också. För det mesta är hon himla rolig och vi skrattar så mycket med henne.
De senaste dagarna har hon till exempel:

1. Sagt "Quiero nosa" (Jag vill nosa) när det var något hon ville lukta på. Vi har ju mest pratat om att katten nosar på olika saker, inte lika mycket om att vi människor luktar...

2. Upptäckt mina hår i armhålan. Oerhört fascinerad. Hon var tvungen att lyfta på mina armar flera gånger och studera det.
- Sånt hår har alla stora. När du blir stor får du också det.
- Jag har redan, sa hon på sitt sätt, och jag sa nä, och hon sa jo, och jag fick henne att känna efter att hon faktiskt inte har något.
- Inga barn har hår i armhålan. Bara vuxna.
- Ååå (hår)! Aj! sa hon och tog sig på hakan och överläppen. Så sent som i fredags skrattade hon åt att pappa sticks med sitt skäggstubb när han pussas.
- Du menar skägg? Nej, det har bara pappor.

3. Efter snabbduschen, när jag torkat henne, gick hon in i badrummet igen, stängde dörren och lät mig inte komma in.
- Sucio, sucio (smutsigt), hörde jag henne säga till sig själv bakom dörren.
När hon efter en lång stund ropade att jag fick komma in, såg jag henne inte först, bara en massa vatten på golvet, och sedan, bredvid toalettstolen, hade hon krupit ner i hinken med kallt spolvatten för att bada! I den hinken spolar vi ut allt kallt vatten i duschen innan varmvattnet kommer, och har det sedan att spola med för att spara vatten. Lilla Disa hade varit så förgrymmad över att hon inte fick bada i badkaret, att det blev en dusch istället eftersom det var så sent, att hon tog saken i egna händer. Allt för att få bada.

Jesús stör sig på Daniel Tigers pappa

- Qué es? frågar Disa och pekar på sin pappas arm.
- Det är en klocka. Jag har den när jag jobbar. Men inte hemma.
- Klockla, upprepar Disa med det är extra l:et som hon brukar lägga till.
Jesús, vänd mot mig:
- Om jag inte tar av den när jag kommer hem känner jag mig som Daniel Tigers pappa.

Daniel Tiger, för den som inte har barn, är en av få tecknade serier som funkar att se på svenska här i Spanien.
Jesús har kanske sett den mer än jag, och har minst sagt fattat agg mot Daniel tigers pappa. Han stör sig på allt. På att pappan bara syns i korta ögonblick, alltid ska till jobbet eller kommer hem från jobbet, att han kort sagt är MANNEN i familjen som jobbar och tjänar pengar och har ansvar och förpliktelser medan mamman är hemma och tar hand om hushållet och barnet, och den där klockan på armen blir en slags symbol för allt detta. Jesús stör sig till och med på Daniel Tigers pappas svenska röst. "Hu hu hu" imiterar han på något hurtigt, stötvist sätt.

Jag stör mig något otroligt på ALLA spanska dubbningar, barnprogrammens mest av allt, eftersom barnrösterna görs av kvinnor som pratar pipigt och tillgjort för att likna barnröster, eftersom barn inte får arbeta.
Förutom i kinesbutikerna då, men det är ju kinesiska barn... eller?

Mysigt matställe i bergen

Strax efter Fuenteheridos finns en enkel camping under kastanjeträden, och den lilla baren där är så mysig! God, hemlagad mat. Hela familjen hjälper till i köket och serveringen.
Jag har blivit bekant med tjejen som tog över stället för ett par månader sedan, då hon jobbade på vår favorittapasbar här i Aracena.
Hon ordnar och fixar en massa grejer där. Konsertkvällar, 3-euros brunch från olika länder (sist var det en egyptisk brunch!?), dans coh allt möjligt. Hon är en av traktens få hårdrockare förresten, och hon försöker få Jesús att ta dit sin grupp, medan han envisas med att den musiken är så på gränsen, så hård, att ingen skulle vilja höra den.
Jag håller med.
Inte för att jag tycker att de är dåliga alltså.

Syrsor och kanariefåglar

Dessa sydlänningar älskar att ha djur i bur. Helst ska det vara små gula kanariefåglar som sjunger, deras burar ställs ut på balkonger eller hängs upp utanför barer och grönsaksaffärer, allt för att sprida fågelsången så långt som möjligt. Ja, för om man råkar få en fågel som inte vill sjunga är det ju ingen idé...

Jesús syster hade en kanariefågel, som tyvärr dog när de målade om, men den hann ge upphov till vårt eget signalsystem här hemma. Nu håller Disa på och lär sig det, men eftersom hon inte kan vissla oooar hon istället.

I järnaffären (min favoritaffär) häromdagen såg jag, förutom trånga, fina fågelburar, också en liten bur att ha en syrsa i. Man fångar alltså en syrsa och stänger in den där. Matar den och ser till att den trivs så att den spelar.
Ljudet av syrsor är typiskt för den heta andalusiska sommaren. När det är som varmas spelar syrsorna.

Jag är inte helt förtjust i dem. Dels för att det är så obeskrivligt hett när de låter (vilket inte är deras fel, men när jag hör ljudet tänker jag på hettan), dels för att jag tycker att de påminner om kackelackor till utseendet. Det kan vara orättvist, och Jesús bilr förnärmad när jag säger så (han tycker om syrsor), men jag tycker ändå att de här spanska syrsorna påminner om kackelackor.

Syrsa heter förresten grillo på spanska.

En bur att ha syrsor i.

Vardagsglimt

Tisdag.
Jag är så orimligt trött. Funderar på om det kommer sig av nattvakandet med Disa, men det var ju bara en halvtimme sista natten. Eller allergimedicinen. Alla säger ju att man blir trött av den. Eller förkylningen?
Totalt orkeslös. Det som till slut fick mig att tvätta var att Jesús redan hade lagt in alla kläder och jag tryckte på en knapp, på den nivån är det.
Han flinar lite och tycker att det är rätt åt mig som vägrar siesta. Jag kontrar med att om vi hade en hängmatta skulle jag sova där varenda dag. Hoppet står nu till Jesús syster, som ska flytta från hus till lägenhet i stan, att hon tänker på oss när hon behöver göra sig av med hängmattan.

Jesús har massor av energi. Medan jag smyger mig upp till sängen då och då diskar han, lagar mat, stryker och tillverkar han tre maracas och en liten trumma till Disa.
Denna maracastillverkning är det enda som har fått honom att köpa och äta yoghurt, eftersom han tyckte att de röda bägarna skulle bli fina.
Jag ligger i soffan medan han sätter på en Judas Priest-vinylskiva som han och Disa dansar till och skakar sina maracas.
Disa springer ut i pation för att bada i plaskpoolen igen, och Jesús sitter kvar och skakar en maracas till låten. Jag också, av ren tankspriddhet.

Pysseltips: Lägg i linser och limma ihop två diskade yoghurtburkar. Sätt på klistermärken.

Trumman hamnar i plaskpoolen. Disa tar av klistermärkena från maracasen och sätter dem i pannan, hon vill ha dem där när hon och hennes pappa går till lekplatsen.
Sedan, medan vi är på övervåningen, smiter hon ut genom dörren. Jesús hittar henne på gatan, på väg mot lekplatsen själv, barfota och naken, med maracas i handen och klistermärken i pannan.
Jag sätter mig hos mina älskade växter i pation. luktar på tomaterna och känner på den första som håller på att bli röd, studerar de små gurkorna som håller på att växa fram. Hittar en ny blomma på chiliplantan, funderar på var jag ska ta av basilikan för att föröka den. läser om hur tomatplantorna ska bli mindre höga och rangliga. Häpnar över att dill kan växa sig så hög, och undrar hur jag ska rädda gräslöken som håller på att vissna. Tål den inte spansk värme?
Det är drygt 28 grader i skuggan. Funderar på att åka och bada i en sjö i närheten.
På att köpa fisk och skaldjur till en soppa, och laga den.
På att gå och fråga hur jag ska göra för att byta ut mitt svenska körkort till ett spanskt.
Baka.
Göra en vimpel.
Fixa bilder.
Orkar inte.
Vill helst av allt att familjen ska försvinna ut ur huset resten av kvällen så jag kan se en tv-serie.

Vänta... Vad är det som låter?
En granne och hans kompis sitter ute i kvällsvärmen och spelar gitarr och sjunger flamenco. Så himla fint.

Snart börjar Disa spanska skolan

Min bloggkompis Sol som sol-Emma skickade ett meddelande om att det är bloggportalen i Spanien som har problem. Skönt att veta. Det är inte mitt fel när bloggen inte fungerar :-)

Jo, det var ju informationsmöte i Disas skola som hon ska börja i september. Jag hann inte vara med på hela mötet, men det var bra det jag var med på. Jag tror stället blir bra. Jesús också, han har redan varit på besök med sina skolbarn, som ska vara faddrar åt de små som börjar ettan till hösten.

Skola, tänker ni nu, är inte Disa liten?
Jo, hon fyller tre i sommar.
Men här pratar man om skola redan för treåringar. Educación infantíl. Förskola kommer jag att kalla det hädanefter. Det är inte obligatoriskt, men alla spanska ungar börjar när de är tre år. En bidragande orsak är att dagis (låt mig skriva dagis för att inte blanda ihop begreppen) är så himla dyrt här. Och förskolesverksamheten är gratis. Precis som på dagis går barnen mellan nio och två, men här får de gå hem och äta lunch, då när förskolan är slut (på vårt dagis betalar man för lunch klockan 12, den som avstår får ta hem sitt barn den tiden istället). Vid tolv får de äta medhavt mellanmål.

Det är inte fri lek på dagis heller men här på förskolan är verksamheten än mer inriktad på utbildning. En del tror felaktigt att barnen MÅSTE lära sig skriva och läsa här, innan de börjar ettan, men så är det inte.
Det de däremot måste är att vara blöjfria. Det är väl därför spanska barn blir av med blöjan tidigare än många svenska barn. Det ingår inte i klasslärarens arbetsuppgifter att byta blöja, så om barnet fortfarande har blöja när det börjar förskolan måste föräldrarna själva komma dit och byta. Däremot finns hjälppersonal som kan byta kläder om det händer en olycka. De är ju små.
På förskolan går barnen i tre år innan de börjar ettan i den obligatoriska skolan (där Jesús jobbar).
Bekanta och kompisar har pratat om skolvalet ett tag nu, vilken skola man ska välja, tvåspråkig skola, privat, nära, en där de går ända upp till tolv års ålder, om man får förstahandsvalet... I Aracena finns bara en skola för småttingarna, så vi behövde inte välja. (även om det finns en Montessoriskola i närheten, men den kostar 250 euro i månaden så den är inget alternativ).
Gudars, vad vi kämpade med alla papper och intyg som skulle lämnas med ansökan.

Jesús har som sagt redan varit på besök, och tyckte om både personalen och lokalerna. De har visst en fantastisk skolgård med gungor (inte vanligt på dagis), lekstugor och en jättestor sandlåda (!) där de kan smutsa ner sig (!!!).
På informationsmötet handlade det mycket om att förbereda barnen för skolstarten, och det var framför allt skolläkaren och logopeden som pratade. Vikten av kvällsrutiner och sömn, inte ge purémat, göra dem mer självständiga genom att sova i egen säng, få egna hushållssysslor, sköta påklädning själv, inte vara överbeskyddande, inte napp eller nappflaska för tändernas och talets skull, hur hjälpa dem med talet och så vidare. Det mesta visste jag ju, men en del bra råd fick jag också. Jag tyckte det var bra det de sa om överbeskyddandet, eftersom de flesta spanska föräldrar jag stöter på är oerhört överbeskyddande. Ungarna får inte klättra upp någonstans eller göra något på egen hand, för genast hörs det ett "te vas a caer!" (du kommer ramla) och befallning om att gå ner. Hela tiden. Ungarna får inte göra nåt.

Det blir intressant det här. Det känns bra.
Ett litet bekymmer är bara vad vi ska göra veckorna mellan vår semester och Disas skolstart i mitten av september... Finns inget dagis då.

Fungerar?

Hej alla.
Jag har inte kunnat öppna bloggen på flera dagar. har nu kommit in i den på omvägar.
Kan ni som läser se den? Skicka en kommentar då, är ni snälla.

Jag har varit på skolmöte nu på förmiddagen. Disa, inte ens tre år fyllda, börjar colegio infantíl i september. Känns stort.

Härligt torg i Aracena

Jamen hörrni!
Vi var ju på Öppet hus i Jesús skola, men dagen tog inte slut där, för efter paellan kände jag att det var precis rätt dag för att testa Aracenas glasställe.
Det tyckte Disa också.
Men det var stängt (som vanligt) så det blev vanliga fabriksglassar i kinesbutiken istället, vilket nog framför allt Disa var glad för. Hennes favorit är en påse men fem miniisglassar.
Glassen åt vi på ett så himla fint litet torg; Plaza de Doña Elvira, alldeles nära skolan.

Ett par barn vadade omkring i fontänen, och Disa kunde knappt vänta på att leka i vattnet hon också.
En mamma till en av Jesús elever var där, och vi pratade länge, vilken intressant person.
Disa plaskade i vattnet, blev blöt och tog av sig kläderna.

Jesús och jag intog kalla drycker på den lilla uteserveringen och bestämde oss för att tillbringa många varma kvällar på det här stället.

Sedan gick vi och köpte veckans frukt och grönsaker i fruktaffären, och gick på smågator hem.

Stannande så klart till vid det lilla torget med en liten fontän i mitten, på gatan med järnaffären och veterinären med den fina pation.

Det var en härlig, tidlös dag och ingen av oss kom ihåg vilken veckodag det var.

Paella i skolan

Det var öppet hus i Jesús skola. Inga lektioner på hela dagen, och vem som helst fick komma och se och vara med på aktiviteter och se fotoutställningen i gymnastiksalen.
Där fanns bland annat bilder på gamla elever, och vi såg Disas förskolelärare som åttaåring.
På en gammal bild gjorde barnen Francohälsningen, vilket alla ungar fick göra i skolan på den tiden.

Det var fullt med ungar på skolgården. Några hade en miniloppis där Disa valde en Nalle Puh-bok, vi bjöds på smält choklad (det var väldigt varmt) och köpte dricka i den uppställda baren. För en gångs skull på en spansk tillställning fanns bara alkoholfri öl.
En lång kö gick till den enorma paellan. Det hade gjorts paella för 500 personer. 100 euro hade lagts på skaldjur att ha i och att koka buljong av.

Paellapanna numemr två, den första tog slut snabbt.

Sedan tittade vi in i Jesús musiksal. Han är ju musikläraren på skolan.
han hade satt upp portätt på olika musiker på dörren och inne i klassrummen har väggarna tapetserats med personporträtt på olika kompositörer. Det som man slås av är kanske frånvaron av instrument, förutom en liten fin xylofon som Disa och jag spelade på. . Inte ens ett piano finns det. Skolan har inte råd med instrument. Alla barn får köpa en blockflöjt, och Jesús tar med sin egen gitarr. Men det rä ofta så. I en av skolorna där han har jobbat fick alla lärarna köpa varsin världskarta till sina klassrum, eftersom skolan inte hade pengar till det.

Alla pratar med varandra

På bilden går Disa på en mur och de tre äldre damerna stannar till ett ögonblick och pratar med henne.
Det händer hela tiden. Folk stannar till, byter några ord, särskilt när man har barn med. Gamla, tonåringar, affärsmän, barn, alla pratar. Man gör så här. Överallt.
Det är fint, och att komma till... tysta Sverige, är en minst sagt en kulturkrock.

Disa 2 år och 9 månader

Disa har gått och blivit 2 år och nio månader! För ett tag sedan, men bästa att publicera innan det går ännu längre tid.
Vad många månadsinlägg jag har funderat på, och inget har blivit skrivet på nästan ett år.
Inte kommer jag ihåg vad som har hänt heller.
Mer än litegrann. Som att hon sa sitt första adjektiv i juni 2016. Första prepositionen för ett par månader sedan, hemma hos farfar (spanska "de").
Tvåårsdagen som firades två gånger, en gång med släktingar, en gång med kompisar (mina), i Sverige. Detta med tårta och sång gjorde starkt intryck på henne, och hon pratar om det fortfarande ibland. Samt andras födelsedagar.

Hon började förskolan i oktober-november och blev strax därefter så himla sjuk.
Hon har haft tvåårstrots och kommit ur det, tack och lov, jag höll på att bli galen.
Hon har fått löss, påskägg och har suttit i knät på en av de tre vise männen.
Hon har älskat att dansa men är nu mer för att sjunga. Hon sjunger ständigt. Både svenska och spanska sånger och vi sjunger massor tillsammans. Bästa sättet att få henne att säga mer på svenska - genom sångerna. En av favoritsångerna är spanska födelsedagssången Cumpleaños feliz (Ha den äran i dag/Happy birthday), och hon har övat så mycket på den att hon sjunger den bättre än de flesta vuxna här, som alltid tar fel ton när det går upp. Andra favoriter: La vaca Lola, Los pollitos dicen, Vipp på rumpan-affären, Pippi Långstrump, Karlson på taket, Imse vimse spindel, Bä bä vita lamm.
Favoritprogram på tv är Hundpatrullen och Peppa Pig. Hon älskar hundpatrullen.

Favoritmat: finns ingen, hon gillar fortfarande inte att äta, det finns inga säkra kort (gjorde hon det skulle jag glatt ge henne stekt korv och pommes frites varenda dag, till exempel, eller precis vad som helst) men älskar glass och godis. Många gånger går pasta och stekt korv ner, så det blir det ofta till middag.

Sover: sådär. Somnar seeent så vi blir alla tre på dåligt humör på kvällarna. Sover för det mesta hela natten även om hon vaknat på sista tiden, och är så trött på morgonen att jag klär henne, kammar och sätter hennes på pottan sovandes, nästan. Så klart, hon sover ju för lite!
Vi har gjort iordning hennes rum och börjat lägga henne där. Hon lyckas inte somna i sin säng, så det har slutat med att vi sövt henne i vagnen och lagt över henne. Hon sover bra där, men jag saknar henne bredvid mig. Första natten grät jag. Det finns inget mysigare i världen än att sova bredvid den här lilla varma ungen.

Hon gillar att leka med vatten och att rita på sig själv.
Har inga kompisar som hon träffar utanför dagis, men träffar någon gång ibland sina storkusiner, vilket hon tycker är himla roligt.
Någon sällsynt gång ibland pussas hon på munnen. hon tycker om att ligga sked och att jag håller om henne. Springer mot mig när jag hämtar på förskolan, kramas annars sällan.
Hon gillar att stoppa saker i fickorna och att ta med en massa leksaker in i bilen när vi ska åka någonstans, och så blir de kvar där och ligger där i evighet.
Hon tycker om att hänga saker om halsen att ha som halsband.
Just nu övar hon på att hoppa från olika höjder. Hela tiden.
Hela tiden.

Hon räknar till tio på svenska och till nio på spanska, fast hoppar över siffrorna 6-8 på spanska.
De senaste månaderna har spanskan tagit över otroligt mycket och hon säger allt färre ord på svenska. Det är så himla tråkigt. Men jag kan inte göra mer än jag gör. Det räcker inte med mig.
Hon säger "no pasa nada" (ingen fara) hela tiden. Om jag säger till exempel "Sluta peta mig i ögat!""Jag vill inte ha ditt snor på handen." "Du måste ha skor på fötterna, det kan finnas glas här." "No pasa nada!" svarar hon alltid. Eller när hon närmar sig den sovandes Pipen. "No pasa nada. "No pasa nada, hombre, no pasa nada." säger hon gång på gång, och närmar sig katten, försöker klappa honom, Pipen på helspänn ända tills det, som han förutspått, händer något för honom obehagligt och han sticker.
Men det blir en hel del blandat språk också. "Dame boll" (ge mig bollen), "mira äst" ( Titta en häst), "Quiero glass" (jag vill ha glass).

Hon började med pottan ett par månader innan tvåårsdagen. Sedan dess har det gått upp och ner. Det har kommit perioder omkring var fjärde vecka då hon under några dagar kissat och bajsat i byxorna varenda gång, och sedan ingenting under någon månads tid. Nu var det längesedan det hände sist.
Hon har låga ben, har just börjat köpa storlek 98 i byxor trots att hon inte är mer än 86 centimeter lång.

Den här lilla ungen är den finaste, roligaste, goaste person jag vet. Det finns ingen som jag blir så arg på, och ingen som jag tycker så mycket om. Det värsta som kan hända är att något händer henne så att hon försvinner från mig. Det näst värsta att jag blir sjuk och försvinner och inte får se henne växa upp. Ibland tänker på att jag ska åka på långresa till Bolivia med henne när hon blir lite äldre, lära henne köra bil, men mest är vi bara här och nu.

Påskägg i megalitgrav

Om jag hade lärt känna Jesús innan jag åkte till Bolivia och lärde mig spanska, hade nog ett av mina första spanska ord varit "dolmen". Det betyder ungefär megalitiskt monument.
Historia som innefattar megalitiska monument, stenbumlingar, hällristningar, gravkamrar och sådant är ett av Jesús största intressen. (Jag lyckades, mot min vilja, se nästan varenda gammal historisk stenbumling på Gotland under de dagar vi var där.)

Det här intresset delar vi inte. Jag förstår i teorin att det är intressant att föreställa sig de människor som skapade det här för flera tusen år sedan, men jag tycker att det är rätt tråkigt. Framförallt gravhögar. Ja, sjutton, jag vrickade ju foten på grund av en gravhög som Jesús ville se!
I alla fall, vi bor i ett område där det finns mängder av megalitiska monument. Jesús har en bok över alla sådana i Andalusien, och just här är det fullt av prickar på kartan, så på påskdagen gjorde vi något som Jesús länge längtat efter; vi åkte och tittade på några av dem :-)
Ni vet, ge och ta i ett förhållande.
Men det är ju alltid kul att komma ut. Speciellt om man har portugisisk picknickmat med sig.

Vi åkte via Río Tinto och letade oss fram på en grusväg rakt in i bergen.
Den var så smal och bilen var så nära bergsstupen att till och med jag, som körde och dessutom aldrig blir rädd för farliga vägar, kände mig knäsvag. Vi hade kört fel.
Men i närheten fanns de första megalitgravarna. Jesús fick gå själv. Jag stannande i bilen och väntade på att Disa skulle vakna.
Därefter körde vi vidare mot nästa plats på kartan. Det var nu det blev intressant.
Vägen var en liten, uslig en, men utan bergsstup, och efter någon halvmil hamnade vi på en märklig plats. Det var en gammal rastplats/mötesplats/centrum för områdets megalitgravar.

Det hade planterats träd, satt upp informationsskyltar, papperskorgar, träbänkar, lagts sten, verkade kunna ta emot busslaster med besökare... Men verkade ha lämnats åt sitt öde för länge sedan.
Här intogs picknicken, bland annat detta portugisiska bakverk som säljs vid påsk. Det ÄR kul när ett ägg har bakats in!

Till vår förvåning kom en äldre dam körandes och stannande till nära oss, hämtade en skräppåse och knöt fast en ny. Hon berättade att hon har stuga i närheten, och att hon lekte bland megalitgravarna som barn, innan arkeologer och andra kom till platsen och satte upp skyltar och gjorde i ordning. Hon avskyr att se den här platsen nedskräpad, så hon brukar hämta och sätta upp nya sopsäckar en gång i veckan.
När vi ätit klart (jag, Disa äter ju aldrig och Jesús hade så bråttom att se sina stenar att han inte hade ro att äta) tog vi in på en stig som ledde till de första stenbumlingarna. Det var så himla varmt.
Det som mötte oss var inte vad jag hade väntat mig. Det var liksom tre "grottor" och en liten väg som ledde till varje grotta. Så kul! Så fint!

- Det här blir perfekt för ägget! Ge mig ryggsäcken! sa jag.
Vi hade nämligen tagit med Disas påskägg, det hade inte blivit tillfälle att ge henne det dagen innan, och Jesús tyckte vi skulle ge henne det på en sådan här plats, så hon förknippar stenbumlingar med något positivt. Han vill överföra intresset på henne.
Medan han och Disa gick in i den första grottan trängde jag mig in i den tredje och la ägget på en sten.
Disa gick in i grotta nummer två med Jesús, och jag tänkte att det var tur att jag inte lagt ägget där, för det flög ut en massa getingar därifrån.
Och så den tredje...
Det kunde inte bli mer lyckat. Gissa som hon blev förvånad! Och glad!

Nästa megalitgrav låg högst uppe på ett mindre berg. Utsikten fantastisk. Blommorna likaså. Inte vägen dit dock, det var brant. Jesús fick bära Disa både uppför och nedför berget.

Men det tredje monumentet här fick Jesús leta rätt på själv. Disa och jag stannande och lekte i en bäck istället. Vi såg en liten orm som simmade där och det var ljuvligt.
Alla tre nöjda när vi åkte hem den påskdagskvällen.

Den som är intresserad av att själv åka och se megalitgravarna kan söka på Dolmenes de El Pozuelo, Zalamea la Real på nätet för mer information.