Fyrtiosjätte dagen i karantän - månhav, vardagslycka och en katt med kemikalier i pälsen

- Vad har hänt med katten? undrade Jesús
- Vad då? Vad är det med honom?
- Han kom in till mig och luktade kemikalier och var alldeles blöt om magen. Jag tog i honom och fick något på mig. Det går inte att tvätta bort.

Jag visste precis vad det var, och jag blev så arg. Ilskan och irritationen över allt som händer ligger under ytan hela tiden. Användandet av munskydd orsakar en stor del av min irritation. Jag gissar att folk inte har en aning om hur viruset smittar, och att det är därför man ofta ser ensamma bilförare köra med munskydd, eller ser en ensam person rasta sin hund på landsbygden, med munskydd, som om viruset skulle flyga omkring som pollen i luften. Och så är det den här besprutningen av gatorna, den retar mig! Flera gånger i veckan kör kommunen omkring med en apparat som dånar, och efter kommer en man, iförd ansiktsmask och skyddskläder, och sprutar desinfektionsmedel med slang. Och inte långt innan Jesús larmade om katten hade den dånade maskinen kört förbi och jag hörde det svischande ljudet från den manuella sprutslangen. Barnvagnen stod utanför dörren så de gick inte in och sprutade vår uppfart, men katten... Jag vet inte hur han fick det på sig, men katten var alltså genomblöt om ben och mage.

Jag stängde in oss båda i badrummet, stoppade ner katten i bidén och började spola och tvätta honom. Han stod på baktassarna, hade huggit tag i en handduk med klorna men var relativt stilla, och jag sköljde och tvättade ben och mage gång på gång, och torkade honom till slut med en handduk. När jag hade släppt ut honom tänkte jag att jag borde ha använt tvål, men det kändes grymt att dra in honom och behandla honom igen, så det fick vara.

Efter det bakade jag drömtårta som jag skar upp i skivor och la i en burk. Drömtårta, frukt och saft tog vi med som picknickfika och gick iväg mot vandringsleden igen. Jag ångrade att jag inte hade tagit med Disas gummistövlar, vattenpölarna fanns kvar, men hon plockade blommor istället. Runa somnade i vagnen och jag fikade själv, Disa hade inte tid för hon letade ekollon åt de stora svarta ibericogrisarna på andra sidan stenmuren där jag satt. Klättrade i berg gjorde hon också. Och när vi återvände hemåt glömde jag hennes fina bukett, med en vallmo i, bland annat, och hon var så besviken och ville gå tillbaka hela en långa vägen för att hämta sina blommor.

Disa gick tillbaka på kvällen, med Jesús, som var ute med båda barnen. Sedan satte han upp teleskopet i pation och så tittade vi på månen, såg tydligt dess kratrar och månhav, stora mörka fält som bildats av lava. Det var så vackert.

Därefter åt vi varma smörgåsar efter mammas recept. Jag minns inte att hon någonsin gjorde sådana när jag var liten, men receptet finns i hennes röda receptbok. Man blandar hackad purjolök med hackad skinka och hackat ägg, och blandar det med majonnäs. Röran breder man över brödskivor och tillagar dem ugnen. Det blir en helt oväntad och mycket god smak efter den där ugnsgrillningen!

Jesús tyckte att det kändes som semester. Han sa att han skulle skämmas om han berättade för sina vänner i Sevilla, att han nu under karantänen är ute och går på landsbygden och ser solen gå ner över bergen, därefter tittar på månen i teleskop och till sist sitter inne och äter sådana goda varma smörgåsar...

Jag har sagt det många gånger: vi har det trots allt bra!

Fyrtiofemte dagen i karantän - utebad, 51 smittade och "det nya normala"

Att gå till ekoaffären och hämta veckans grönsaker var en utmärkt anledning till att få med båda barnen ut. Vi stannade till vid de gamla tvättställen precis nedanför det lilla torget med apelsinträden. Doften av apelsinblommor fanns i luften och det var härligt att vara ute! Disa balanserade runt vattnet och jag satte Runa i ett av tvättställen och tänkte på förr i tiden, när kvinnorna samlades här för att tvätta familjens tvätt och umgås.

På ditvägen lyckades jag förhindra att Disa blötte ner sig, men när vi stannade till här på hemvägen också sa jag inget när hon först doppade fötterna, sedan benen, jag försökte bara förhindra att hon doppade sig helt och hållet, för det skulle bli kallt att gå hem annars. Vattnet i sig är rätt kallt, det kommer direkt från grottsystemet under borgen. Den här ungen älskar att bada! Älskar! Orädd är hon också, det var helt nödvändigt att jag lärde henne simma förra sommaren, eftersom hon inte var ett dugg rädd för att hoppa i på djupt vatten.

Vi träffade Cristina, som stod och pratade på behörigt avstånd, och det var så svårt att hindra Disa att gå fram till Cristina, som hon känner väl. Och Pilar mötte vi också, och hennes lille pojke vaknade i bärselen när vi pratade. Och ständigt detta tjat på Disa; gå inte nära, du får inte gå nära någon, stanna här...

Nu finns statistik igen. Det verkar inte ha avlidit fler i Aracena än de två eller tre på äldreboendet för en månad sedan, men 51 har testats positivt för viruset, och det är många fler än Jesús hade räknat med. Han hade visst stannat i tanken på att det inte är fler än omkring 15, trots att man begriper att dessa 15 har fört smittan vidare under månaden som gått, trots karantänen. Åtminstone till familjemedlemmarna. Hur många som är smittade egentligen vet ingen, eftersom det görs mycket få tester. Jesús blev i alla fall ganska sänkt av vetskapen om de 51 smittade, och han förstår nu att det kommer att dröja länge innan han får träffa sin pappa igen.

Vi vet nu säkert att alla kommer att få gå ut från och med lördag. Man kan motionera ensam, eller gå ut på promenad med dem man bor tillsammans med. Regeringen har också beslutat om en avtrappning av karantänen i fyra steg, vilket ska göras under 6-8 veckor. Om två månader ska det "nya normaltillståndet" vara igång. Läs gärna Sydkustens artikel på svenska, eller El País artikel på spanska.

Det fyra stegen i korthet:
Fas 0 (har redan inletts): Barnen får komma ut, vuxna får gå ut och motionera ensamma eller promenera med de andra som man bor med. Vissa affärsverksamheter kan öppna, till exempel restauranger med mat för avhämtning.

Fas 1: Småbutiker får öppna, hotell får öppna med max 30 % beläggning, restauranger får öppna uteserveringar med 30 % kapacitet, och kyrkorna får öppna igen, även där med max 30 % av det möjliga besökarantalet. Marknader kan öppna och man kan få träffa andra människor igen. Allt under restriktioner förstås.

Fas 2: Biografer, teatrar och kyrkor får öppna (max 50% av möjlig kapacitet), inomhusevenemang med max 50 personer, utomhusevenemang med max 400 (sittande) personer, restauranger med 30 % av sin kapacitet och med bordsservering, jakt och fiske kan återupptas. Köpcentrum kan öppna med restriktioner, och man kan få lov att gifta sig och hålla bröllopsfest med ett visst antal gäster

Fas 3: Butiker får inrymma 50 % av sin kapacitet, allmänheten får röra sig friare och restauranger får inrymma fler gäster. Fortfarande gäller det att avstånd ska hållas till andra människor. Stränderna öppnas, tjurfäktning återupptas och diskotek och nattliga barer med få besökare.

Senast den 29 juni ska Spanien ha avslutat fas 3 och "det nya normaltillståndet" påbörjas och kommer att gälla fram till dess att det finns ett vaccin.

Fyrtiofjärde dagen i karantän - bordleverans, lästips och flamencobiennalen online

Blir rubriken fel nu när vi får gå ut med barnen en timme varje dag? Det kallas karantän fortfarande, men det känns inte så. Är det karantän när man får gå ut en stund varje dag? Att få gå ut en timme, med barnen, betyder allt! För naturligtvis gick vi ut, denna regniga måndag, den fyrtiofjärde karantändagen. Vi plockade blommor, klättrade på en stor sten i den lilla rondellen med olivträdet, matade hästen i hagen med morot, letade efter killingarna vi hörde med inte såg i gethagen. Och hoppade i vattenpölar, så klart!

På förmiddagen stannade en lastbil utanför vårt hus. Det var bordet som kom! Det låter inte klokt, så här i karantäntider men vi har köpt ett trädgårdsbord på nätet, och igår levererades det! Nu står en enorm kartong i hallen. Den når upp till dörrkarmen och är definitivt bredare än dörren. Vi fick flytta på barncyklarna och Jesús cello och klämma in den bakom en byrå för att den inte ska bli en dödsfälla som faller ner över nån unge, och byrån ser mycket liten och vek ut, liksom hukande under den enorma, tunga kartongen. Nu går det inte att öppna dörren till förrådet längre eftersom kartongen står framför den, men det är lika bra, den svenska chipspåsen som jag har gömt därinne ska sparas till invigningsfesten av bordet i helgen. (Man får ta varje tillfälle att fira något.) Nu planerar vi mat och lekar på invigningsfesten, och hoppas att det slutar att regna åtminstone till fredag, så att vi kan sätta ihop bordet. Så bekvämt det ska bli med ett bord till pation, vi har mest suttit på marken när vi varit ute, eller haft det rangliga campingbordet som bara tre tallrikar får plats på. Jag förutspår att vi kommer att vara hemma mycket även framöver...


I år skulle flamencobiennalen hållas i Sevilla för fyrtionde gången, men det blir knappast någon biennal på teatrarna, utan allt lutar åt att föreställningarna kommer att hållas utan publik, och ses online i direktsändning. Detta kan inte ersätta en live-föreställning, men ändå, mycket bra alternativ, eftersom biljetterna brukar säljas slut så fort att man ändå inte kan se något på teatrarna.

Jag tycker att DN:s chefredaktör Peter Wolodarskis söndagsledare var bra. Det handlar om människoliv, inte platåer. Texten handlar om att många i Sverige inte tar den hotande situationen på allvar, och att det kan bero på att befolkningen lugnas för mycket av det opersonliga språket om toppar, kurvor och platåer, som används. Läs gärna texten. Jag läste den samma dag som en tidigare kollega var på väg hem från jobb, och grät av frustration av vad som mötte henne i stan; en stor spontancruising med många i varje bil, folk som festade och delade på mat, nästan som en protest mot de rekommendationer om avstånd som anges.

Carin Osvaldsson skriver genomarbetade, läsvärda artiklar på Sydkusten. En av dem jag tycker att ni borde läsa handlar om regeringens stora misstag att göra alla Spaniens föräldrar djupt besvikna när det meddelades att barn endast skulle få följa med till mataffärer, och inte gå ut och leka, efter sex veckor inomhus. Texten har den passande rubriken Hur något positivt kunde bli fiasko.
Läs gärna hennes text om hur Corona-krisen förhoppningsvis leder till förändrade arbetsrutiner i Spanien. Här har det varit få förunnat att jobba hemifrån, mycket på grund av att spanska arbetsplatser styrs auktoritärt och uppfattningen är att de anställda inte jobbar om de inte övervakas av sin chef på plats. I Spanien arbetar endast 4,3 % hemifrån mer än halva arbetstiden.

Johnny Cash

Det var i den lilla vita bilen, någonstans i Portugal, som jag hörde Bob Dylans Girl from the north country land första gången. Jesús, som satt bredvid, hade hört den desto fler. Han hade lyssnat på den om och om igen det dryga halvår som jag bodde i Sverige, efter att pappa hade gått bort, orolig över att jag inte skulle komma tillbaka till Spanien. I alla fall, här fick jag upp öronen för Johnny Cash. Problemet är att jag inte tycker om country-musik. Har någon av er som läser tips på låtar med Cash, som inte är country?

Fyrtiotredje dagen i karantän - barnen är ute!

Som vi hade sett fram emot den här dagen! Tidningarna visade bildspel på glada ungar och beskrev dagen som julafton i april, och det jag syftar på är förstås att barnen äntligen fick komma ut, efter mer än 40 dagar instängda!

Vi visste att vi inte fick gå tillsammans, så vi fuskade lite, Jesús gick ut med Runa, jag gick ut med Disa, och sedan möttes vi där vandringsleden till Linares de la Sierra börjar. Det var lite konstigt att gå ute med Disa. Hon undrade varför det var en massa randiga plastband vid ingången till lekplatsen, så att man inte kunde komma in och leka, och jag försökte prata om ansiktsmasker med henne, att en del har det, men att det viktigaste är att vi inte kommer nära andra. Det här är verkligen konstigt. Vi såg en pappa och en pojke på cykel, båda bar ansiktsmask, en person som satt i sin bil och bytte skor, hon bar ansiktsmask.

När vi kom till vandringsleden, där vid ålderdomshemmet där Aracenas dödsfall i covid-19 har skett, kunde jag slappna av. Jesús väntade redan där med Runa, som hade sovit, och han berättade att ovanför skolan var det mycket folk och poliser som höll ordning, men här där vi var fanns inte en människa. Eller ja, under den timme vi var där gick två hundägare förbi, och en man med barn.

Vi plockade stora blombuketter och Disa sprang och sprang. Vi lämnade hennes sparkcykel i gräset för att hon skulle kunna springa istället.

Hon hittade en häst att klappa...

Och klättrade upp för en lerig slänt som hon åkte kana nedför.

Runa skrattade och skrattade åt sin systers påhitt, och sedan satte hon sig nöjt ner och lekte med stenar.

Som avslutning blev det lek i den stora vattenpölen. Lite försiktigt först, men efter en stund sprang ungen igenom hela lerpölen så att det skvätte högt, gång på gång!

På hemvägen blev vi stoppade av polisen. Vi bröt mot bestämmelserna, vi var ute hela familjen trots att bara en vuxen får gå ut med barnen. Efter att ha sett bilder från Sevilla och Madrid förstår jag det, det är så mycket folk ute där! Men vi bor i utkanten av en liten ort. På de tio minuter det tar att gå hem mötte vi inte någon alls. Förutom poliserna då, som satt i bilen med ansiktsmasker på. De tyckte inte att det fanns anledning att bötfälla oss, men påminde oss om bestämmelserna som är.


På kvällen tittade jag på stegräknaren i mobilen, och den visade 3 650 steg! När senast fick jag ihop så många?! Innan karantänen, för en och en halv månad sedan. Nu för tiden kommer jag sällan över 300 steg, men å andra sidan går jag inte runt med mobilen hemma heller, så de få steg jag tar räknas inte.

Fyrtioandra dagen i karantän - utgång för alla, tvillingfödsel och dåligt samvete

Lördagen den fyrtioandra dagen i karantän. Hur såg den ut? Det gick upp och ner hela dagen. Två viktiga händelser  fick jag veta på kvällen, vilket gjorde att lördagen avslutades ovanligt bra! Det ena var att regeringschef Pedro Sanchez hintade om att alla ska få komma ut och motionera från och med nästa lördag, den 2 maj! Man får till och med promenera med sin familj! Om kurvorna fortsätter åt rätt håll, vill säga. Efter mötet som ska hållas på tisdag får vi veta mer.
(Här kan ni läsa mer om det på svenska)  (Och här på spanska)


Disa vaknade under natten igen. Jag var uppe med henne, gav henne mjölk och läste böcker tills hon lyckades somna om, Jesús fick gå upp med Runa när hon vaknade, jag var så trött. Närmare tio på förmiddagen vakande jag av att Runa satt på mig och pratade, Jesús tyckte visst att jag hade sovit tillräckligt och lämnat henne som en väckarklocka, och själv var han på dåligt humör över den eviga oredan i huset. Det släppte inte förrän han hade fixat köket, halva matrummet och, tillsammans med mig, sorterat och vikt ihop alla högar med kläder och bestämt att vi ska göra upp hushålls-schema med var och ens ansvarsområde. Ja ja.

Under tiden hade Disa sett barnprogram sedan hon gick upp, och nu var det lunchdags. När hon ser barnprogram kan man göra vad som helst under tiden utan att bli störd; städa, laga mat, hon blir som en zombie och man kan ägna sig åt det som måste göras ifred. Jag avskyr det. Jag skulle gärna ha ett tv-löst hus, men Jesús ser inte på det på samma sätt. Efter lunch blev det barnprogram igen, och jag kände mig helt sänkt av dåligt samvete. Men jag behövde åka iväg för lördagshandlingen för att kunna jobba efteråt, och Jesús var i sovrummet med Runa, som sov, hon vaknar så otroligt lätt och ofta att någon behöver vara där och söva henne på nytt när hon vaknar. Det enda som egentligen fungerar för att hon ska sova tillräckligt är att hon sover i Jesús famn.

Åkte iväg med urdåligt samvete, mötte en ambulans med blinkande ljus och kände mig genomledsen, träffade en kompis utanför mataffären och var helt ur balans efter den ledsamma situationen, avståndet, att inte kunna ses på riktigt...

Kom hem. Runa var vaken, de andra tre skulle äta mellanmål och gå ut i pation och jag satte mig vid datorn för att jobba och hörde Disa skratta nedanför fönstret. Det var fint.

Det blev något så ovanligt som korv-med-bröd-middag, med svensk bostongurka (!) och friterad lök och efterrättsglass, och det visade sig, mycket överraskande att Disa gillade den friterade löken, hon som aldrig äter lök annars, och Runas favorit var Jesús glass, som hon fick äta av.

Sent på kvällen fick jag besked om att Jesús släkting var på förlossningen, och det gick snabbt, bara en och en halv timme senare kom bilder på föräldrarna och deras små tvillingtjejer, och här blev jag alldeles rörd, mycket känslor i svängning idag, och sedan blev jag starkt berörd av den nyblivna fyrabarnsmammans ögon, för hon såg så ledsen ut i ögonen på bilderna. Vad har hon gått igenom? Senare kom jag att tänka på att inte heller jag hade känt glädje efter mina förlossningar.


Jag får avsluta det här röriga dagboksinlägget med två roliga händelser (som egentligen hände dagen innan):

Det första handlar om Donald Trump. Jag satt och skrattade i flera minuter för att det var så dumt! Av allt märkligt som president Trump säger var detta ovanligt roligt! Det handlar om, som många av er säkert har läst, att han föreslår att man provar att använda desinfektionsmedel invärtes för att ta död på corona-viruset, till exempel genom att injicera medlet i lungorna. Han medger att det kan vara bra om en läkare utför behandlingen, men påstår att det förmodligen är mycket effektivt.

Efteråt gick en mängd läkare ut och varnade för att inta desinfektionsmedel och rengöringsmedel som annars används av vissa för att begå självmord.

Det är så hemskt det han säger att man behöver skratta åt det. Samtidigt är USA:s dödssiffra uppe i 50 000. Och landet har Donald Trump som president...


Andra skrattet, det stod lilla Runa för! Vi skrattar så mycket med henne varenda dag! Nu hade hon hittat på en ny lek, som gick ut på att slå på mina glasögon med en vykort med flugsvampar på. Åh, vad hon skrattade varje gång hon slog till glasögonen, och jag med henne! Det går inte att motstå ett sådant skratt!

Fyrtioförsta dagen i karantän - ansiktsmasker

Det ringde på dörren. Utanför stod två kvinnor och en man, på behörigt avstånd.
- Vi kommer från kommunen. Vi delar ut ansiktsmasker. Hur många vuxna är ni?
- Öh, jaha, två.
De började pyssla, drog med handsklädda händer fram ett par ansiktsmasker och stoppade ner dem i en liten plastpåse. Sedan tittade de på Runa, som jag bar på armen.
- Ni får till barnen också. Hur många barn har ni?
- Två. Har det blivit obligatoriskt att bära ansiktsmask?
- Nej, men det är rekommenderat att göra det.
Jag fick plastpåsen och en liten lapp som informerade om hur man tvättar och desinficerar ansiktsmaskerna.
- Imorgon får ni gå ut. Hej då.
- Hej.


Detta med ansiktsmasker. Eftersom jag inte har så mycket att göra så läser jag om ansiktsmasker och retar mig på användningen av dem. Som jag har förstått det behöver det vara en särskild typ av mask för att skydda mot viruset. Masken måste användas rätt och sluta tätt. En vanlig, enkel ansiktsmask från apoteket skyddar inte mot att andas in viruset och bli smittad, däremot kan man, till viss del, skydda andra om man själv är sjuk och har symptom. Fast då ska man å andra sidan hålla sig inne.

Jag läser också att ansiktsmasker kan vara bra när man åker i lokaltrafiken och är inne i butiker med mycket folk. En risk med ansiktsmasken är att man känner sig obefogat skyddad och kan glömma att hålla avståndet till andra. Ungefär så har jag uppfattat det.

I Spanien är det alltså inte obligatoriskt att bära ansiktsmask, men i princip ALLA använder det, åtminstone här i Aracena. I de flesta mataffärerna får bara ett visst antal personer vara inne samtidigt, för att undvika trängsel, ändå bär alla ansiktsmask. På apoteket och i glesa köer ute på gatan bär folk ansiktsmask... Folk som sitter ensamma i sina bilar och kör bär också ansiktsmask, folk som går hem från något ärende, ensamma (man får ju inte gå två tillsammans) bär ansiktsmask. Och den här: folk som rastar sina hundar i yttersta utkanten av Aracena, där det inte finns en människa att möta, helt ensamma går de och vinden blåser, de använder OCKSÅ ansiktsmask!

Jesús och jag gör det inte. För mig börjar det bli en principsak. Jag tänker inte börja använda ansiktsmask enbart för att alla andra gör det. Jag tänker inte bära ansiktsmask på väg till apoteket, och jag har inte sett något skäl till att bära mask i mataffären heller, där är så få att man inte kommer nära någon. Men jag känner mig uttittad. Det kanske är inbillning. Men varje gång jag ser någon som inte bär ansiktsmask reagerar jag, med glädje. Sist var det Nan, som jag mötte utanför mataffären. Så skönt, att mitt i galenskapen, se en snäll, sansad människa, utan ansiktsmask.

Jag testade ändå en av kommunens ansiktsmasker, och den är så stor att luften blåser rakt in från alla sidor, och "barnmasken" som jag provade på Runa... Kommer hon inte att ha på sig på promenaden imorgon, om vi säger så.

Fyrtionde dagen i karantän - regler för barnens utgång och galenskap

Nu har reglerna för barnens utgång fastslagits. På söndag kommer Spaniens barn alltså få gå ut för första gången på sex veckor. Detta gäller för barn 0-14 år:

•  Får gå ut med en vuxen. Max tre barn kan vara ute med samma vuxna person, en som de bor med.
• Promenaden får pågå i en timme.
• Promenaden ska företas någon gång mellan klockan nio på morgonen och nio på kvällen.
• Man får INTE besöka lekplatser.
• Man får inte träffa andra barn eller vuxna.
• Promenaden får ske inom en radie av 1 000 meter från hemmet.
• Barnet kan få ta med en leksak, en boll, sparkcykel eller cykel, exempelvis.

Samtidigt som nog varenda en med barn i huset ser fram emot söndagens lättnad i karantänen, så är många också rädda. En kompis i Sevilla, som jag just har pratat med, tänker inte ta med sin dotter ut alls, av rädsla för att dottern ska smittas. Och tydligen ventileras många frågor i sociala medier. En artikel i El País besvarar vanliga frågor, till exempel dessa:

• Behöver barnen bära munskydd? Det behövs inte om de inte kommer nära andra människor.
• Ska barnen bära handskar? Det rekommenderas.
• Kan barnen sätta sig i gräset? Helst inte. Förutom att det är smutsigt kan ett djur ha bajsat där, och man har sett att katter kan bära på viruset.
• Kan barnen sätta sig på en parkbänk? Undvik helst.
• Kan barnen äta mellanmål ute? Undvik det.
• Behöver man desinficera barnvagn och cykel när man kommer hem? Ja, till exempel med 70 % alkohol, och lämna sakerna utanför dörren om det går
• Bada barnet, byta kläder? Efter promenaden ska man ta av barnet handskarna (om det har burit handskar) och byta kläder. Skorna lämnas vid entrén. Tvätta barnets händer i varmt vatten och tvål, men det behöver inte badas såvida det inte har ramlat.
• Klappa husdjur? Helst inte.
• Är det en dålig idé att ta med sig en boll? Det är bäst att låta bli, eftersom bollen kan råka komma nära ansiktet efter att den har varit på marken.

Jag känner mig så frustrerad när jag läser detta. Är det jag som är alldeles för lugn inför barnens utgång och riskerar deras och vår hälsa när jag inte följer alla dessa rekommendationer? Eller har hela landet Spanien blivit galet? Det finns en stor rädsla här, och min känsla är att regeringen inte gör något för att lugna folk. Det är lättare att få människor att stanna kvar i karantänen om de är rädda. Det kanske är jag som håller på att bli galen? Jag kanske håller på att bli en sådan där med en massa konspirationsteorier? Snart kanske jag tror att jag är förföljd och övervakad och att allt det här är 5G-masternas fel?

Freedomtravels gästinlägg om folkhälsan under och efter en karantän

Idag gästas bloggen av Helena Bergström, som har skrivit ett mycket intressant inlägg om en karantäns påverkan på folkhälsan. En del av er känner igen Helena från den stora resebloggen Freedomtravel, som hon driver tillsammans med Peter, men hon är inte bara resenär av rang, utan också folkhälsovetare! För fem år sedan sågs vi i Sevilla, när hon och Peter reste i Europa med husbil under ett år. Här kan ni läsa om vårt möte.

Hur folkhälsan påverkas av en karantän är något som jag funderar mycket på, så det känns verkligen roligt att få publicera Helenas gästinlägg:

Hur påverkas människors hälsa av en lång karantän?

I samband med coronakrisen pratar man ofta om människors hälsa kontra samhällets ekonomi. Man vill rädda liv genom att stänga ner samhällen, samtidigt som man ser att nedstängning ger enorma långsiktiga konsekvenser för företagen och landets ekonomiska utveckling. Men hälsa och ekonomi är inte bara motpoler i den här svåra situationen. Hälsa och ekonomi hänger också väldigt tätt samman, och hälsoriskerna handlar långt ifrån bara om virussmitta. Om man lyckas minska smittspridningen genom att sätta människor i en lång påtvingad karantän, hur påverkas då deras fysiska och psykiska hälsa?

Som folkhälsovetare är det intressant att se hur folkhälsa plötsligt blivit ett ämne på allas läppar. Samtidigt är det lite fascinerande hur var och varannan människa från den ena dagen till den andra gått och blivit ”hobbyepidemiolog”. Personligen litar jag hellre på experter som vigt sina liv åt virusbekämpning än på veckans tyckare på Facebook. När man ska få bukt med en knepig brand rådfrågar man ju hellre brandkåren än någon random kändis som råkar ha en åsikt.

Jag har doktorerat i folkhälsovetenskap vid Karolinska Institutet, med inriktning på matvanor, fysisk aktivitet och funktionsnedsättning. Virus är alltså inte alls mitt ämne, men när jag fick frågan om att gästblogga om karantänens påverkan på människors hälsa insåg jag att jag har många funderingar kring detta. Som underlag har jag utgått från sammanställningar av forskning på området som gjorts av Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin i Region Stockholm.

Risker för psykisk ohälsa

När människor stannar hemma under lång tid, med inga eller begränsade möjligheter att gå ut, skapar det en påfrestande stressituation. Familjer måste samsas på en liten yta, samtidigt som de kanske måste hantera oro för sjukdom, ekonomi och framtid. Studier från Kanada och Kina under SARS-epidemin 2003 visar att människor som varit isolerade under lång tid i hög utsträckning utvecklar depression eller posttraumatiskt stressyndrom. Enligt en amerikansk studie fick barn och vuxna i karantän fyra gånger högre värden på en skala för posttraumatiska stressymptom, jämfört med de som inte suttit i karantän.

Vissa grupper löper ännu större risk för psykisk ohälsa än andra. Barn och vuxna med ångestsyndrom har till exempel högre risk att utveckla svårare psykiska besvär. Att klara av skolarbetet kan vara extra svårt för barn som har inlärningssvårigheter, eller inte får tillräckligt stöd hemma. Barn och vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som har stort behov av rutiner i vardagen, kan också må mycket dåligt om de vardagliga rutinerna plötsligt ändras. Framför allt kvinnor och barn löper dessutom ökad risk för våld i hemmet.

På lång sikt kan man vänta sig många psykologiska konsekvenser i spåren av coronan och karantäntillvaron. Förutom instängdheten i sig självt visar erfarenheter från tidigare finanskriser att den typen av stress- och orossituationer leder till ökad förekomst av ångest, depression och självmord. Det har till exempel uppskattats att cirka 10 000 människor tog sitt liv på grund av finanskrisen 2007 - 2009, i USA, Kanada och Europa sammantaget.

Risker för förändrad alkoholkonsumtion

Coronapandemin påverkar ekonomin negativt vilket faktiskt kan leda till att alkoholkonsumtionen minskas. Samtidigt är det vanligt att människor i krissituationer känner oro och stress, vilket också kan öka konsumtionen eller bidra till ”intensivkonsumtion”. Ett plötsligt intensivt drickande kan leda till mer våld i hemmen, och om familjemedlemmar under karantän är instängda tillsammans på liten yta kan riskerna bli ännu större.

Risker för dåliga mat- och rörelsevanor

En strikt karantänsituation innebär att en stor del av all vardagsaktivitet, som att promenera eller ta trapporna upp till kontoret, uteblir. Samtidigt försvinner alla möjligheter till träning på gym och andra aktivitetslokaler. För barn försvinner också många möjligheter till spontan lek och rörelseglädje, på skolgården, i parken eller i kvarteret.

Att ersätta bristen på rörelse med träning i hemmet kan vara väldigt svårt, eller kräver åtminstone extremt mycket motivation och disciplin. Det kan också vara svårare att hålla fast vid hälsosamma måltidsrutiner, när andra rutiner i vardagen fallerar. Om man dessutom känner oro eller stress är det lätt hänt att matvanorna blir sämre.

Risker för ökade socioekonomiska klyftor

Det finns socioekonomiska skillnader i hälsa i alla delar av världen. Människor med sämre socioekonomiska förutsättningar löper ofta större risk för ohälsa, och karantänsituationen kan bidra till att skillnaderna mellan olika grupper i samhället blir ännu större.

I grupper med låg socioekonomi är det generellt sett vanligare med psykisk ohälsa, otrygga hemförhållanden och att sakna en ekonomisk buffert, vilket gör att man drabbas ännu hårdare i en situation som denna. Det är också rimligt att anta att människor med sämre socioekonomi bor trängre, och i mindre utsträckning har tillgång till uteplatser, vilket gör att situationen blir än mer påfrestande. Skolans struktur är ofta extra viktig för de barn som har det svårt hemma, som är i riskzonen för kriminalitet eller inte får tillräckligt stöd av föräldrarna. Därför drabbas dessa barn hårdare än andra.

Så, är det rimligt att sätta ett helt folk i påtvingad karantän?

Jag ska inte ge mig på att bedöma när det är nödvändigt att sätta ett helt folk i karantän och inte. Alla länder har olika förutsättningar, och jag överlåter åt experter att avgöra vad som är bäst i varje enskilt fall. Det man kan säga med säkerhet är att de negativa effekterna av karantänen på befolkningens hälsa blir stora och kommer påverka under lång tid. 

Coronans påverkan på samhället handlar alltså inte bara om insjuknande i covid-19 å ena sidan och samhällsekonomiska problem på grund av karantänen å andra sidan. Man måste också ta med i beräkningen hur karantänen påverkar hälsan hos befolkningen, och i slutändan, hur många dödsfall den leder till i form av självmord, våld eller alkoholrelaterade skador eller sjukdomar.

Men, om man nu ändå bedömer att man måste försätta ett helt land i karantän, vad kan då landet göra för att minska de psykologiska skadorna? Enligt en forskningsartikel i den aktningsvärda tidskriften Lancet från februari 2020, finns det några saker ett land bör göra om det försätter sina medborgare i karantän:

·       Informera befolkningen om vad som händer och varför

·       Hålla karantänperioden kort, och bara förändra längden om det är absolut nödvändigt

·       Säkerställa att basvaror (som mat, vatten och mediciner) finns tillgängliga

·       Notera att de flesta negativa effekter kommer från begränsning av frihet – frivillig karantän är i mindre utsträckning kopplat till ångest och komplikationer

·       Förstärka känslan av altruism (medmänsklighet och osjälviskhet) som människor med rätta bör känna

/Helena Bergström, Med Dr i folkhälsovetenskap, med inriktning på matvanor, fysisk aktivitet och funktionsnedsättning. Bloggar också om resor, äventyr och camping på www.freedomtravel.se

Trettionionde dagen i karantän - Sevillaminnen och coronasång

Så skönt det är att jobba igen! Svårt att koncentrera sig visserligen, två barn i samma hus är inte ljudlösa, men vilken välbehövlig fysisk distans från dem! När jag har jobbat klart och ska lägga Disa tycker vi båda att det är så roligt att ses igen, vi kan njuta av varandras sällskap, och inte som innan, när vi mest tärde på varandra. Det kan ju bli så när man ofrivilligt är tillsammans varje stund på dygnet.

Kvällen innan röstades den fjärde förlängningen av larmtillståndet och karantänen igenom, detta som ska gälla till den 9 maj. Med största sannolikhet öppnas inte samhället då heller.

Det här börjar skrämma mig. Hur länge kan man stänga ner ett samhälle? Vad får detta för konsekvenser? Kan detta vara riktigt?

Vi går inte längre och längtar efter att karantänen ska upphöra, som de första veckorna, för känslan är att den kommer att pågå i evighet. Vad ska man fästa tankarna på? Se fram emot? Hoppas på... Ja, det är nog inför varje förlängning av karantänen i landet, att någon liten lättnad ska göras. Den här gången blir det barnen. Det talas om att de kommer att få gå ut en timme varje dag, så länge de är med enbart en vuxen och inte träffar några andra människor. Nä, så sorgligt det låter. Så sorgligt det är.


Här i Spanien har vi en corona-sång, visste ni det? Det är en gammal dänga från 1988 som dragits fram i ljuset igen, ett 30-tal artister har samarbetat och gjort en nyinspelning, var och en från sin karantäntillvaro förstås. Resistiré av Duo Dinamico. Den handlar om att inte ge upp, utan klara sig igenom skiten som livet bjuder på ibland. Nästan 23 miljoner visningar på Youtube sedan 1 april, den sjungs från balkonger i städerna. Inte riktigt min musik egentligen, men nu rör den vid hjärtesträngarna på något sätt. Man lever i sin bubbla, dagarna passerar, man väntar, väntar, och så, med lite musik och bilder från andra solitärer, påminns man om den förfärligt sorgliga och skrämmande situationen, med alla instängda människor i landet Spanien, andra som också har svårt att sova, som är oroliga och som saknar någon. Många med en ekonomisk oro som genomsyrar allt. Många i sorg, utan att vara nära dem som sorgen ska delas med. Och musiken blir en liten påminnelse om vad Spanien är också, eller var. Men det känns mycket, mycket längesedan, den där tiden när vi åt paella hemma hos svärföräldrarna, när Jesús och jag lyssnade på flamenco på La Carbonería eller slank in någonstans för en tapa, gick på konstmarknad eller åt solrosfrön på något trevligt Sevilla-torg... Vad jag saknar allt det där! Och livet här, med picknick, vänner, vandring...

Klicka på länken till sången, om ni vill lyssna.

Trettioåttonde dagen i karantän - protester i hela Spanien!

Det första, mycket frustrerade, inlägget som jag skrev om dag 38 kommer jag inte att publicera, för regeringen vek sig efter protesterna. Det handlade om ifall våra barn ska få komma ut eller inte.

Ända sedan regeringen meddelade, att nästa förlängda karantänperiod kommer med lättnader, barnen ska få börja komma ut, har nog varenda förälder i Spanien väntat på närmare besked. Men när det kom blev det en kalldusch! Ingen hade väl trott att barnen plötsligt skulle få gå till lekplatser och leka med andra barn, men att de åtminstone skulle få komma ut och röra sig en stund varje dag, precis som hundarna, det räknade vi nog med.

Jag hade redan börjat planera att ta med Disa ut och plocka blommor, binda en krans av de där gula långa som blommar nu, samla växter att pressa, plocka blad till sniglarna, åka sparkcykel som hon tycker så mycket om, klappa hästarna, låta Runa känna på gräset... Istället hade det beslutats att barn upp till 14 år inte skulle få gå ut och gå eller leka, de skulle enbart få komma ut för att följa med en vuxen till affären, apoteket eller andra nödvändiga ärenden, som man ju för övrigt ska göra så sällan som möjlig! Det återstod att konkretisera saker som om barnen skulle få ta cykel eller sparkcykel på väg till affären, eller inte.

När jag läste artikeln (kan inte länka, den ursprungliga artikeln har tagits bort från El País hemsida) blev jag så arg och frustrerad att jag höll på att gå i bitar!! Gränsen var nådd! Det talas om att Spanien har den hårdaste karantänen i världen, i både Italien och Frankrike får barn komma ut en stund. I Spanien har miljoner barn suttit inne i nästan en och en halv månad, utan att få komma ut och röra på sig, utan att få annan frisk luft än den som blåser in genom fönstret till lägenheten. Ja, en del av oss har tur och har en uteplats. Regeringen må göra misstag ibland, men det här var så fel att det inte går att ursäkta! Istället för att barnen ska vara ute i friska luften och springa och leka... Ska de följa med in i en mataffär? Gå runt bland folk? Var är risken för smitta störst - inne i mataffären eller i skogen?! Vem var så dum att kläcka den idén? Vilka var så dumma att de röstade igenom den??!

Jag var så arg! Det talas en del om att den Madridbaserade regeringen enbart fattar beslut efter situationen i Madrid, staden som har drabbats så förfärligt hårt. Men det går inte att jämföra Madrid med en by omgärdad av skog och natur, där smittan knappt fått fäste. Det går inte!


Det var inte bara jag som var förbannad. Hela Spanien reste sig! Oppositionspartierna. Barnläkare, psykologer, föräldrar. På sociala medier skickades det runt uppmaningar om att slamra på kastruller och göra oväsen från balkongerna klockan sju på kvällen, som protest mot de nya reglerna, och digitala namnlistor fylldes med tusentals namn i rekordfart. Regeringen fick ge sig. På tisdagskvällen meddelade hälsovårdsminister Salvador Illa att barn upp till 14 får komma ut och gå tillsammans med en vårdnadshavare, utan att besöka affären. Han vägrade dock erkänna att man hade gjort ett misstag, utan påstod att detta var ett tillägg till vad som redan hade beslutats tidigare.


Nu får vi se vad som händer. Enligt Illa ska barnen få gå ut redan på söndag. Hur det ska gå till, tider, avstånd till hemmet och andra bestämmelser, det får vi besked om de närmaste dagarna. Ungdomar över 14 får gå ut och göra ärenden oavsett vilket.

Trettiosjunde dagen i karantän - diabetes ingen anledning att gå ut

Lite jobb på eftermiddagen, och vad det gjorde gott att ha något att göra!

Annat som hände under dagen: jag hade beställt tid hos min allmänläkare och blev uppringd. Jag fick receptet på insulin förlängt med ett år, och passade på att fråga om inte diabetiker har tillstånd att av hälsoskäl ta en daglig promenad, motion är ju ändå en stor del av behandlingen och mitt blodsocker har varit läskigt högt de här veckorna. Men nej. Diabetes ger inte rätt att gå ut och promenera.

Jag har också beställt saft, tacokrydda och andra förnödenheter (jäst fanns naturligtvis inte!), samt våffeltyg, magnetfärg och marmoreringsfärger, med mera. De ätbara varorna ska tas fram till den stora invigningsfesten för vårt efterlängtade trädgårdsbord!



Det är nu ett par dagar sedan vi passerade 20 000 döda i Spanien, och 1 500 i Sverige.

Jag skulle vilja tipsa om en riktigt bra artikel. Det är Carin Osvaldsson som har skrivit den (Sydkusten, 20/4 2020). Den handlar om hur karantänen är ett hot mot folkhälsan. In och läs!

Monsterödlan i Jaén

Med på en av de första av Columbus resor till den nya världen, var en snickare från staden Jaén. Där borta på främmande strand hittade han en spännande ödla, som han tog med sig hem. Men ödlan växte och växte och blev allt hungrigare. Den var så hungrig att den blev farlig, så snickare släppte ut ödlan, han ville inte ha den längre. Inte visste han att det var en kajman som han hade haft som husdjur!

Ödlan bosatte sig i en grotta intill en källa i Magdalena-området i staden. Där gömde den sig, men drevs av hunger ut och tog getter, barn och folk som hämtade vatten i källan. Folk vågade inte längre gå till källan och alla som bodde i närheten var fyllda av skräck för monstret.

En ung herde bestämde sig för att göra slut på den fruktansvärda ödlan. Han slaktade en av sina getter, gröpte ut en del av köttet och fyllde sedan djuret med dynamit. Den slaktade, dynamitfyllda geten gav han till ödlan som slukade den, varpå ödlan sprängdes i luften.


Det var i början av mars som vi var i Jaén, och Disa blev förtrollad av historien om den blodtörstiga ödlan. Vi frågade på turistinformationen var man kunde se statyn av ödlan, och fick en enkel vägbeskrivning; följ gatan bort till trafikljuset. Det måste ha varit världens längsta gatsträcka utan trafikljus, men Disa ville så gärna se statyn och stretade vidare med oss efter. Jesús underhöll henne med spökhistorier från borgen ovanför oss, det uppe på berget, och om kungen som stod staty på katedralen, Fernando III, den fruktansvärda människan, som blev helgonförklarad och nu kan ses som mumie i katedralen i Sevilla. Jag lovade Disa att ta med henne dit nästa år på San Fernando-dagen, då han visas upp. Den 30 maj, för den som är intresserad.

Vi hittade statyn till slut. Den hemska ödlan såg inte jättehemsk ut, så vi nöjde oss inte här, utan ville också se källan där den hade härjat. Och strax intill fanns en skylt som visade var den hade bott.

Vi hade åkt till Jaén för att fira Jesús 45-årsdag. Eller inte till Jaén egentligen, utan till Mengíbar där vårt, numera även Disas, favorithotell ligger. Ett otroligt fint hotell, inrett i ett gammalt palats, med ett litet spa i källarvalven. Det var det sistnämnda som avgjorde om vi skulle förta den långa resan eller inte. Disa älskar att bada, men i Spanien finns bara motionsbassänger att simma i, inga badhus dit man kan gå för att leka eller slappna av. Vi åt lunch på ett trevligt ställe, barnen höll på att göra mig tokig, Jesús badade i spa-poolen med Disa på kvällen, och jag gick dit med henne nästa dag. Man får ju gå i skift, när man har en liten unge också.

När vi lämnade hotellet dagen därpå åkte vi alltså till Jaén, för att äta lunch och för att strosa omkring. Det var längesedan vi var där. Sist var när jag var hemligt gravid med Disa, hon var inte ens två månader gammal. Blodsockret sjönk hela tiden, och jag var overkligt, fysiskt trött hela tiden. Orkade ingenting alls. Samtidigt var jag bubblande glad, utan att någon visste varför... Så jag har goda minnen från staden, trots att resan fick ett oväntat snabbt slut på grund av bilhaveri.

Vi hittade  ett mysigt ställe att äta lunch på. Vilket var en bedrift, eftersom nästan allt var stängt! Vi trodde först att det var helgdag i Jaén.

Så mycket gott på menyn! Och i det här området av Spanien får man en tapa med varje dryck man beställer, det är roligt. Vi fick bland annat väldigt goda migas. Jag beställde friterad aubergine med honung, Disa räkor och Jesús en stor tallrik med pommes frites, ägg och skinka. Disa skalade räkor själv för första gången!

Jaén är en rätt fin stad att gå runt i. Inte jättemysig, det är ingen stad som det är värt att åka långt för att uppleva, tycker jag. Men kul att komma dit ändå.

Den långa promenaden till ödlestatyn och tillbaka avslutades med födelsedagsfika på ett kafé, där bara Disa fick det hon faktiskt hade beställt, och där hon i största hemlighet ville köpa ett bakverk till sin pappa. Han fick gå in på toa medan vi grejade med det, ett bakverk att ta med, och det var ju typiskt att jag inte hade tillräckligt med pengar med mig, jag fick be Jesús om lite mynt öf ratt kunna lösa ut hans present :-)

Trettiosjätte dagen i karantän - vakuum

Den här situationen är så konstig. Vi befinner oss i ett slags vakuum. Dagarna är i princip likadana, har varit det länge, och kommer att vara det länge än. I ett meddelande jag fick från en kompis fanns en lista på när saker och ting ska öppna. Småbutiker 12 maj, offentliga parker 23 maj, restauranger och barer 1 juni, hotell 7 juni... Jag tror inte på listan, ingen källhänvisning följde med. Men jag nämner den ändå, för att när jag såg 12 maj - småbutiker öppnar, så kändes det så overkligt. Öppna butiker? Att gå in i? Kommer det att hända igen? Den här tillvaron känns som om den kommer att pågå i evighet.

Man har inte längre något att se fram emot. Ingenting alls. Före detta hände var det alltid saker på gång. Jag planerade picknick för Disa och Jesús efter skolan, gå en vandringsled, födelsedagsfest till helgen, eller kanske ett restaurangbesök eller en utflykt. Kompisar på besök, eller den alternativa marknaden i slutet av varje månad. En resa till Sverige i sommar med allt vad det innebär, badhusbad med Disa till exempel, ett nytt reseguidejobb, gravidfotograferingar av kompisar, en illustrationskurs...

Vad finns det nu att se fram emot, längta efter? Ingenting. Eller kanske... Helgerna. Inte för att de är så annorlunda mot vardagarna, men vi försöker göra dem festligare. Roligare mat. Jesús som inte jobbar. Och så ser man kanske på vädret att det ska bli soligt i slutet av veckan. Då går man och ser fram emot det. Soligt ute - då kan barnen leka i pation, jag kan så och plantera krusbärsbusken kanske.

Nu ser jag också fram emot den 27 april, då barnen ska få komma ut, om allt går som det är sagt. Och eftersom Disa inte kan gå ut själv måste jag (eller Jesús, vi lär inte få gå ut tillsammans, gissar jag) följa med. Utevistelse! Ja, det ser jag fram emot.

Milde tid. Jag har en känsla av att vi bara befinner oss i början av den här härvan.

Trettiofemte dagen i karantän - snart får barnen gå ut!

Lördagens viktigaste nyhet? Att barnen snart får komma ut! Karantänen lättar! Regeringschef Pedro Sanchez säger att allt lutar åt att karantänen kommer att fortsätta minst två veckor till, efter den 26 april, MEN de ska börja lätta lite på den för att barnen ska få komma ut! Han menar att det gäller barn upp till tolv år, och att det handlar om en stund varje dag. Reglerna kommer att se olika ut, beroende på var man bor, om det är ett område med mycket smitta eller inte.

Den 26 april har barnen varit instängda i sex veckor. Som det står i en artikel i El Pais "Barnen är de enda som verkligen har varit i karantän sedan en månad tillbaka, de har inte varit utanför huset medan de vuxna och till och med husdjuren har det". Det stämmer ju, vi vuxna går ut med sopor, går till mataffären, träffar kanske någon bekant där, en del har till och med jobbat. Men barnen? Instängda.

Ännu en nyhet står i artikeln, och det fick Jesús att utbrista, ännu en gång, att tack och lov att det är socialisterna tillsammans med vänsterpartiet Unidas Podemos som sitter i regeringen! För det meddelas också att man har satt ett pristak på ansiktsmasker, handskar och alkogel för kosta, eftersom många har utnyttjat krisen och höjt proserna på just dessa varor.

Men detta med barnen, vilken glädje! Jesús, som har elever äldre än tolv år, märker att det framför allt är de äldre som påverkas starkt just nu, och tycker att äldre ungar också måste få komma ut. Men alla påverkas. Disa vaknar varje natt nu, och ligger vaken i timmar, flera gånger är det mardrömmar som har väckt henne.

Humöret pendlar verkligen upp och ner nu. Eftersom fredagen var piss så var den här dagen mycket bättre! Dagen började härligt med ett välkommet solsken och förväntan, för på förmiddagen behövde jag nämligen gå till apoteket och köpa insulin! Och att gå till apoteket är ju, osm ni vet, ingen uppoffring!

Väl där fick jag inte köpa något insulin, eftersom receptet har gått ut, men det oroade mig inte, jag har lite kvar så det ska räcka. Jag var ju ute på promenad, och njöööt. Men det kändes konstigt också, jag märkte att jag har varit i stillhet så länge, tre gånger blev jag yr av ansträngningen att gå upp för backen till apoteket. Det har aldrig hänt mig förut.

Eftersom jag tömde chokladförrådet häromdagen passade jag på att fylla på det i mataffären som ligger närmast apoteket. Det har ett rätt bra sortiment, och det blev en rejäl påfyllnad, ifall jag tycker att Jesús är dum eller barnen jobbiga eller tristessen outhärdlig kommande dagar :-) I affären var fiskdisken öppen, och när jag såg att killen hade alméjas, en slags liten mussla, bestämde jag mig för att köpa ett kvarts kilo och göra skaldjurspaella. Räkor har vi redan i frysen. Ett halvt kilo sardiner blev det också, Jesús älskar grillade sardiner! Sedan gick jag vidare i butiken, men blev upphunnen av fiskkillen, eftersom jag inte hade betalat. Betalat? Varför skulle jag göra det nu? Skulle jag inte betala i kassan? Nej, fisken betalas direkt till fiskkillen. Fem euro. Jag hade inte fem euro i kontanter. och han tog inte kort. Åh, vad jobbigt det är när sådant händer. Men inga problem, tyckte fiskkillen, jag kan komma tillbaka och betala någon dag nästa vecka istället.


Jag hade tänkt att gå en härlig omväg hem, men ryggsäcken med matvarorna var så tung att jag lät bli, stannade istället vid ett fint ställe på vägen, och vilade.

Det ät en liten grön viloplats alldeles ovanför en picknickplats, och därifrån kan man se ner på den här fina gården.

Jesús blev, som väntat, väldigt glad över sardinerna. Vi fick igång Disa och strax var vi allihop i pation. Disa lekte och for runt, hon och Runa hade fruktpickning i pation, jag grejade med couscousen, Disa och Jesús gjorde grillspett, och så grillade vi (nästan) hemlagad korv och kött också. Det var härligt att sitta ute! Och påfrestande, eftersom man hela tiden måste hindra Runa att ramla ner från barnstolen, och att försöka få Disa att stanna till fem sekunder och stoppa mat i munnen. Hon var så glad, alla kläder for av i värmen, hon sprang runt, letade sniglar, klättrade på stolar, tillverkade gift till inbrottstjuvarna och pratade, lekte, gjorde allt utom att äta :-)

Lite senare började granntjejerna att prata. Vi har en åt höger och en åt vänster, i båda fallen står ett obebott hus emellan. Tjejerna är några år äldre än Disa och stod på varsin stege för att se varandra över det höga staketet. Esperanza ropade på Disa, som också fick en stege att stå på. Jag tyckte att det var rätt kul att de stod där och pratade (ropade) med varandra, men Jesús, som är den mest positiva av oss i karantänen, är även han obalanserad de här dagarna och rätt som det är får han oväntade känsloutbrott. Nu gick in på toan och grät, för att det var så helt igenom fel och sorgligt  att den enda kontakten som ungarna har av andra ungar, är att stå på en stege och ropa till varandra.

Disa bad sedan att Esperanza skulle komma och leka, och jag fick säga nej, tyvärr, det går inte. Och sedan sådde vi basilika och ärter och satte en plommonkärna. Och så började den här härliga lördagen att ta slut. Tack för den!

Trettiofjärde dagen i karantän - familjeliv och kvinnovåld

Får man bli trött på sin familj?

Jag har den bästa lilla familj jag kan tänka mig och vill inte byta ut den mot något i världen. Men. Ibland behöver man komma ifrån varandra en liten stund. Det ÄR påfrestande att vara tillsammans dygnet runt. I fem veckor.

Jag blev så oerhört trött på gnäll, skrik, att inte få äta middag i tystnad och stillhet och hinna känna smaken på maten, att någon får arga utbrott hela tiden, att en annan blir irriterad för att jag skrattar, vilket sannerligen inte händer ofta de här dagarna... Jag blev så less. Jag hade velat stänga dörren efter mig och gå iväg och fysiskt vara ifrån min familj ett par timmar. Men det gick ju inte. När tar den här karantänen slut egentligen?! Jag tror att det kommer att bli mycket parterapi och skilsmässor framöver.

Nu har jag en fin familj och vi trivs ihop, för det mesta, men jag har vänner som inte befinner sig i samma situation. Och det går inte att tänka bort de fall där fysisk och psykisk misshandel är vardag. Så utsatta de kvinnorna och barnen är nu!

Här i Andalusien kan utsatta kvinnor säga ett kodord när de handlar på apoteket för att personalen ska tillkalla polis. Jag har läst att samtalen till kvinnojourerna har ökat med drygt 47 procent i april, jämfört med förra året, men jag har ännu ingen tidningsartikel att länka till, ska söka vidare för att få det bekräftat.

Trettiotredje dagen i karantän - energi, jobb och pratstund i köket

En dag av det sämre slaget följs ofta av en bättre, och mycket riktigt. Det här var en bättre dag. Medan Jesús jobbade på torsdagsförmiddagen kände jag att energin var tillbaka. Saker som är så svåra att göra när energin är borta, som att laga gröt till Runa, fixa frukost till Disa, fylla diskmaskinen, gick nu snabbt och lätt, och dessutom drog jag fram en matta som jag la i lekaffären, där Runa jämt är. Stengolv är så kalla. Disa plockade iordning i affären, jag sorterade leksaker, sedan la jag Runa och ungefär då hade Jesús jobbat klart.

Det blev något så ovanligt som en timme själva i köket. En timme själva! Jesús och jag. Mitt på dagen. Vi lagade mat ihop (friterade köttstrimlor med morot och rödlök i woksås med bland annat ingefära, vitlök och apelsin) och pratade. Vi kunde prata om vad vi ville. Så sällsynt det är, en pratstund utan barn som avbryter eller som kryper i trappan eller äter kattmat. Inte för att vi inte pratade om barnen också, det är svårt att glömma dem när man hittar en snigel som rymt från djurälskarungens burk och kryper omkring på ugnen.

Jag ska börja jobba halvtid på måndag, och det ser jag fram emot! Jag tror att jag hade fått göra fler timmar, men när skolor och förskolor är stängda är det omöjligt, Jesús måste ju också göra sina timmar. Vi får turas om, han har förmiddagarna och jag eftermiddagarna. I alla fall, det ska bli underbart att sitta ensam uppe på rummet, med elementet, och jobba. Uppta tankarna med annat. Börja spara till drömhuset:-)

Trettioandra dagen i karantän - småätandet

En av alla gånger som jag vaknade under natten regnade det. Det spöregnade! Det dånade av vattenmassorna! Jag låg klämd mellan barnen och vågade inte röra mig för att inte väcka den lilla, men jag lyckades ändå kommunicera med Jesús.
- Du måste rädda sniglarna!
Han gick genast upp och det drog in kall luft in i sovrummet, där vi sover med elementet på, när han öppnade dörren.

Sniglarna ja. Disas sniglar. Efter att hon hade haft tre bamsestora sniglar i ett litet träskrin hela natten i sitt rum, hjälpte jag henne att bygga ett snigelhus i en kruka i pation. Vi täckte huset med plast med lufthål och kunde på nära håll studera hur en snigel ser ut underifrån, när den drar sig fram uppochner på plasten. Den där krukan stod kvar i pation, och jag var rädd att det skulle regna in, att krukan skulle vattenfyllas och dränka sniglarna.

Jag pratade med en kompis i Sevilla, som känner precis som jag. Det är ju lite tröstande ändå, på något sätt, att även vänner och deras barn sover illa, att de också känner sig nedstämda och håglösa.... Eller nej, det önskar man ju ingen, men ändå, man är inte ensam.

Det här håglösheten alltså! Det är inte konstigt att det far runt så många skämt om mat under corona-karantänen. Vad gör man när tristessen, håglösheten och uppgivenheten sätter in? Äter förstås! Igår smååt jag så mycket att jag undrar om det ens kan kallas att småäta eller om det krävs ett nytt ord för detta beteende. Chokladförrådet har krympt avsevärt. Undrar vad karantäntiden gör med folkhälsan. Hur mycket kommer folk att gå upp i vikt under den här tiden?

Drömhus i mitt spanska hörn

Jadå, jag fortsätter att drömma om hus! Och jag ska börja visa här i bloggen vad jag kikar på! Inte för att det är på gång, inte än på många år, utan för att det är roligt!

Lustigt, innan barnen kom var det inte viktigt alls att ha ett eget hus. Tvärtom var det en slags trygghet att hyra, vi såg på nära håll vad som hände med människor som hade bostadslån och förlorade jobbet under den ekonomiska krisen... Hellre förlora ett hem om allt skiter sig, än att både förlora hem och förbli skuldsatt resten av livet. Men så kom barnen.

I Spanien är det lätt att hyra bostad! Man hyr av provatpersoner, här finns inga kommunala hyresbostäder. Det finns många bostäder att välja bland, beroende på var man vill bo kan det vara mycket billigt. I byarna häromkring går det att hitta skruttlägenheter för mindre än 300 €. Å andra sidan är de flesta hyresbostäder i dåligt skick, många gånger (här där jag bor) tillhör bostaden en familj som har fått en bostad i arv efter en avliden släkting, och bestämmer sig för att få in lite pengar genom att hyra ut den. Utan att ta hand om bostaden först. Eller hyr ut en semesterstuga på långtidskontrakt, där köket är så undermåligt att det knappt går att använda.

Vi hade tur med "vårt hus". Det är knappast ett drömhus, men det är relativt nytt och fräscht, vi har bredband (svårt att få internet att funka här i bergen annars) och ägarna tog med sig de flesta av sina egna möbler när vi bad dem. Men att hyra här är ganska otryggt eftersom bostäder är privatbostäder, ägarna kan när som helst vilja ha tillbaka sin bostad och flytta in själva, eller hyra till andra och samtidigt höja priset, eller sälja.

Att jag önskar hus så mycket nu är att jag inte vill flytta med barnen, jag vill att de ska ha en fast punkt. Jag skulle vilja ha ett hus som vi kan möblera som vi själva önskar, sätta upp bokhyllor på väggarna och plantera vindruvor, jasmin och granatäpple. Ha trädgårdsland där vi sätter potatis och hänga upp gungor i träden. Ett hus med trädgård är med andra ord vad jag önskar! Ett ställe att känna sig hemma på, där jag vet att vi kommer att stanna. Ett Hemma.

Nu ska jag visa ett alldeles underbart hus som jag skulle köpa om jag hade 700 000 kronor på sparkontot, så att jag kunde be om banklån :-) (Man behöver ha 30 % av summan för att kunna ta banklån).


Titta, så härligt!

Huset ligger strax utanför Alájar, som definitivt är ett ställe jag kan tänka mig att bo på!

Det finns en stor vinstock utanför entrén, där kan man sitta och dricka saft i skuggan.

Inne är det trätak och trägolv.

Vissa rum har det klassiska stengolvet förstås.

Köket är en trist historia, som i princip alla kök är här. Det spelar ingen roll om man lägger över två miljoner på ett hus, köket är som det är ändå.

Men allt vägs upp av hur det ser ut utomhus. Det finns fruktträd, plats att sätta nya träd på (ett kiwiträd vore roligt!), och en odlingsplats är redan i bruk, där är det bara att sätta sina potatisar, jordgubbsplantor, majs och aubergine!

Ett litet extrahus kan användas som vedbod, hönshus eller byggas om till gäststuga.

 Från sovrumsfönstret har man en härlig utsikt!

Vad tycker ni om detta drömhus? Visst verkar det härligt?!


Det är förstås inte jag som har tagit bilderna, utan jag har lånat dem från Idealista.

Trettioförsta dagen i karantän - nyheter om skolan, arbetsförmedlingen och smittade sjuksköterskor

Tänk att vi har suttit i karantän i en månad! Sedan det här startade har läget förändrats. Vi trodde nog att det bara skulle vara ett par veckor, som de sa, nu vet vi att karantänen kan pågå länge till. Vi vet att trots att de flesta sitter i karantän fortsätter viruset att spridas och dödssiffrorna är fortfarande mycket höga. Senast i helgen kommer Spanien vara uppe i 20 000 döda, och det är bara den officiella statistiken, det är många tusen som inte räknas med där. Det är inte greppbart. Jag undrar hur allt detta kommer att sluta. Hur kommer den här isoleringen påverka människor? Hur kommer samhället att påverkas?

Över tusen döda i Sverige nu. Smittan sprider sig på äldreboenden. Det känns lite som att man i Sverige kanske inte riktigt väntat sig detta. Liksom att i Sverige är vi ansvarfulla och kontrollerade, inte som sydeuropéerna, det kan inte bli som i Sydeuropa. Det är skolplikt, naturligtvis ska barnen gå till skolan även om deras familjemedlemmar är sjuka i covid-19, klart att du kan gå till jobbet så länge du inte har symptom, även om din fru har viruset... Ja, nej, jag är sannerligen ingen expert. Det ligger nog långt fram i tiden innan vi vet vad som är rätt att göra.

I Spanien har oväntat många dött av andra orsaker är coronaviruset. Eftersom man har uppmanats att undvika sjukhusen är det många som har väntat alldeles för länge med att söka vård, och därmed avlidit.

En lite oväntad nyhet är att många har behövt läkarvård efter att de har andats in frätande syror. De har försökt tillverka egna desinfektionsmedel av exempelvis olika sorters rengöringsmedel för att desinfektera sina hem. Det kan man läsa både i Diario de Sevilla och Sydkusten.

Så mycket som en tredjedel av Spaniens sjuksköterskor kan vara smittade av viruset, det vill säga nära 70 000 personer. 35 % av de tillfrågade i undersökningen menar att det beror på brist på skyddsmaterial och utrustning, 40 % säger att de har smittats efter att ha behandlat personer som inte hade diagnostiserats.

Det diskuteras mycket vad som händer med skolbarnen. Här betygsätts ju alla, från motsvarande förskolan. Ska man helt enkelt ge alla godkänt betyg? Ska lärarna bli hårdare med inlämningsuppgifterna för att de ska ha mer att gå på vid betygssättningen den tredje trimestern? Ska vi strunta i sommarlovet och låta barnen gå i skolan då istället? Ingen vet just nu.

Den spanska arbetsförmedlingen är nära en kollaps när många har permitterats från sina arbeten. Just nu finns det dubbelt så många permitteringar är det var sammanlagt under de tio åren 2009-2019, under och efter den ekonomiska krisen, och många, många kommer att få vänta på sina utbetalningar. Det finns inte personal till att hantera så många ärenden. 3,5 miljoner ansökningar har kommit in.


Ja, det var lite från den trettioförsta dagen i karantän. Undrar hur många det är kvar.

Trettionde dagen i karantän - post från proffspysslare

Den enda som var på dåligt humör igår var Runis. Hon vaknade upp ur siestan som alltid, med runda, varma, röda kinder och rufsigt hår, det sötaste man kan tänka sig, och var inte glad alls. Men vi andra hade en helt okej dag! Jag gjorde lasagne, och det är jag duktig på, ska ni veta! Regnet hotade hela dagen, men kom inte förrän på natten. Alla handdukar är tvättade.

Runa älskar att vara i pation. Hon ställer sig helst vid de stora krukorna och gräver i jorden. Gång på gång har hon krupit ut, så fort hon lämnats obevakad.

Jag har tittat till våra frösådder, den nya rosenbusken och de andra växterna, och det är så roligt att se hur det växer! Jordgubbarna har haft det tufft, den krukan har jag ställt på en soligare plats. Det är viktigt att de klarar sig, jag tog hit ett gäng plantor från Sverige, och bara två ynkligare stackare är fortfarande vid liv. Jag har beställt frön: smultron, jordgubbar, djungelgurka, fläder och rabarber, bland annat. Sådana plantor har jag inte lyckats få tag i här. Hoppas att några av fröerna tar sig! Förresten - är det någon av er som läser som har pioner? Skulle man kunna be om frön...? Pionen är en av mina favoritblommor.

Nu ska jag inte hålla på och redovisa varje gång jag får post, men jag måste berätta om det här, det var ju ändå det största som hände under dagen! Dagarna blir lätt lite enformiga i karantänen :-)
Jo, brevbäraren ringde på dörren och lämnade tre saker på trappan:

Ett stort kuvert med tidningsurklipp och saltlakrits från moster, och två paket. Det ena paketet var från en tidigare kollega som postat godsaker och block och penna i ett paket. Runa tog pingvinstängerna med en gång och hade dem i händerna när hon grävde i chiliplantans kruka. Sedan fick hon smaka lite, jag gav henne små bitar röd pingvinstång som hon tog ur min hand, och varenda gång hon gjorde det fnissade hon till och log så lurigt mot mig!

Så var det andra paketet. Det var från min kompis Chatrin. Chatrin är en proffspysslare och har tagit fram alla sina stansar och suttit hemma och gjort MÄNGDER av små pappersfigurer i olika papper, som vi (eventuellt var det tänkt till Disa) kan klistra med! En hel kartong med pappersfigurer! Både Disa och jag fick tillbaka pyssellusten när vi såg allt detta. Man kan sitta hur länge som helst och bara titta på pappersfigurerna. Det finns allt från blixtlås och skor till fjärilar och papperslyktor att vika ihop själv. Runda former, blommor, pumpor och löv, staket, hjärtan på rad, kugghjul, ramar och filmremsor...

Chatrin själv är otrolig. Att pyssla med henne är som att sitta och fingervirka bredvid någon som... Ja, jag vet inte, som stickar en lusekofta, till exempel. Hon är inte bara skicklig, hon har fantasi och fantastiska idéer också. Hon gör verklighetstrogna, stora drakhuvuden att sätta på väggen, och de finaste julkort jag sett. Sådana som hängs upp och är framme året runt. Och hon har en samling stansar som jag inte kunde föreställa mig att de finns :-) Hon formar och färgar effektfullt papper med tekniker som jag inte kan namnet på, stämplar, kombinerar färger och material, bygger upp i olika nivåer med små klisterkuddar...

Det blev lite sent pyssel på kvällen efter middagen, och kartongen får stå framme, här ska pysslas!