Vårvindar friska

I dag är det Valborgsmässoafton. ja, det vet ni förstås, ni som bor i Sverige. Övriga, tja... Åtminstone jag har svårt att komma ihåg det, men nu hittade jag en sån fin version av Vårvindar friska och blev påmind. Ta och hör den, vet ja!

Här regnar det igen, men innan regnet hann jag plantera om 13 tomatplantor och en hallonbuske.

I går gick vi till godis- och brödaffären vid torget för att köpa lördagsgodis. Klubba till Disa, choklad till mamma. Hon älskar klubbor.
Där på torget var det massor av folk. Det visade sig vara Semana Santa Chica; påskprocessioner med enbart barn. De hade byggt upp kolosser med kristusfigurer och jungfru Marior som de bar på, sörjande svartklädda kvinnor i klackar (småflickor) och hela köret. Vi var ute i ett par timmar och kollade, åt godis och lekte på lekplatsen på torget.
Lite kul, och samtidigt irriterande att till och med i dessa barnkorteger är könsrollerna så tydliga. Det MÅSTE vara pojkar som bär kolosserna, trots att de inte väger någonting och så vidare. Pojkar som är trumslagare och bär kors. Flickorna får i princip bara spela sörjande kvinnor. i klackar.

Nu har jag satt på ett element och ska göra färdigt ett jobb. Jag har förbjudigt mig själv att gå ut och titta till växterna innan det är färdigt, eftersom det är det jag allra helst gör just nu. Mina växter. Det har blivit en passion. Vem säger att lycka inte kan köpas för pengar? I fredags köpte jag ytterligare en säck jord, sju krukor, gödningsmedel, snöre, en liten körsbärstomatplanta och tolv små raff-tomatplantor, och lycka kanske inte kan mätas i lerkrukor, däremot att få växterna att växa, trivas och må bra... Och äntligen har något av det jag sått tittat upp. Vad det är blir en överraskning, för det jag skrev på glasspinnarna har suddats ut av regnet.
Glad Valborg på er!

Filmfestival, tzatziki och kanelbullar på posten

Hurra för den här dagen! Jag som avskyr fredagar så mycket annars att jag börjar oroa mig för dem redan på onsdagen. Anledningen är förstås att jag måste åka till Sevilla och jobba då. Det är inte jobbet i sig, utan det faktum att jag avskyr att behöva lämna min by för att åka till storstan, och tvingas sova borta minst en natt.
Och att den här fredagen är så fantastisk är för att jag, av flera anledningar, inte behöver åka i dag! Hurra! I morgon tar Disa och jag sovmorgon, i vår egen säng! Hemma hela dagen! Och på söndag! Och på måndag!
Det här räcker för att göra min fredag fantastisk, men det finns fler roliga saker på listan:

1. Det regnar. I Sverige blir man lätt lite missmodig när det regnar dag efter dag, året runt, men här är regnet så pass ovanligt att man njuter. Doften. Ljudet. Jag har suttit och jobbat och lyssnat på regnet, med Pipen sovandes på en filt bredvid mig på skrivbordet, och med varmt i rummet av elementet som jag satte på.

2. Allergimedicinen. Har de senaste veckorna haft sådana besvär av pollenallergin att jag har vägrat gå till dagis för att hämta Disa, eller söva henne ute i vagnen, för att det har varit så jobbigt med allergin. I dag var jag hos min glade doktor och fick allergimedicin utskriven. Dessutom regnar det ju, och det är favoritvädret för en pollenallergiker!

3. Filmfestivalen. Det pågår en liten filmfestival här i Aracena. En film per dag visas på teatern, gratis inträde. I kväll har jag möjlighet att gå. Det råkar visserligen vara en thriller, något som jag aldrig, aldrig skulle välja själv, men om det är en thriller som visas så går jag på den. Så sällan jag kan gå på bio!
(Nu säger Jesús att han tänker åka till Sevilla redan i kväll, så jag missar filmen, men jag kommer att gå på söndagsfilmen istället, oavsett vad som visas.)

4. Tzatzikin. För första gången någonsin gjorde jag tzatziki i går, till en grekiskinspirerad lunch som vi gjorde. Den blev himmelsk. Jag tänkte att den måste smaka gott till fiskpinnar (!) och kokt potatis, så det tog vi till lunch i dag. En riktigt svensk lunch (alltså med kokt potatis fisk/kött och sås typ, det är svenskt)!

5. Klippningen. Disa har varit hos frisören för första gången (dagispedagogens förslag för att det ska bli lättare att luskamma), och det blev så lätt att kamma hennes korkskruvhår efter det.

6. Bullarna i brevet. I dag fick jag två kanelbullar på posten. Det är det konstigaste jag har fått i ett brev, tillsammans med det utrivna reklambladet och bruksanvisningen på snöslungan som pappa lyckligt köpte på Jula, och paketen med prickig korv som mamma skickade en gång när jag var sjuk eftersom hon trodde att jag höll på att svälta (jag var verkligen sjuk, hade så hög feber att jag inte kunde röra en muskel, än mindre ta febernedsättande eller äta, men när jag kunde ringa och säga det var jag ju redan bättre). Moster är nästan den enda som skickar post till mig regelbundet, och kuverten innehåller alltid handskrivet brev samt en massa tidningsurklipp från lokaltidningen så jag vet vad som händer hemma i stan. Den här gången var det alltså ett par kanelbullar också, eftersom hon läst om min irritation när jag inte kunde köpa bulla rpå Ikea. Det var nämligen en dam i en second handaffär som bakat och sålde färska bullar där, så min moster köpte med sig ett par, la dem i frysen och skickade med dem i nästa försändelse med tidningsurklipp. Bullarnas resa har tagit fem dagar så de är lite kompakta, men jag ska lägga dem i ugnen en stund innan Disa och jag tar dem till mellanmål. Så gott!
Senare ska jag tända brasa och läsa om det nya kommunalrådet, fordonsträffar, nya förskolor, läsa annonser och restaurangmatsedlar och annat kul.

I morgon har Jesús en spelning i Malaga, kommer hem på söndag.
På måndag är det helgdag, och då tänker jag mig att det är finfint tillfälle att testa ett matställe här i närheten. Vi hittade det för säkert 8-9 år sedan, har velat åka dit igen men aldrig hittat tillbaka. Fick tips av Jesús kusin förra veckan. Det var ett kul ställe, en köttaffär och en bar och en massa platsbyggda grillar utanför. Man köper kött i köttaffären, tillbehör och dryck i baren och grillar själv. Kul!

Vad har ni för er?
Glad fredag på er!

Somliga morgnar...

Även om jag i regel avskyr morgnar, morgontrött som jag är, brukar de vara okej ändå.
Men inte alltid.
Den här morgonen handlade om sömnbrist.
Jesús fick Disa att somna lite tidigare än föregående kvällar, nämligen 22.30 (!) efter att ha gått med henne i vagnen i en timme eftersom hon inte somnade i sängen.
Sedan vaknade hon strax innan klockan fem på morgonen. Och somnade inte om.
Efter någon timme la sig Jesús i soffan på nedervåningen för att få sova lite mer, och efter ytterligare en timme fick jag, som var kvar med Disa, ett desperat vredesutbrott, vrålade Tyyyyst unge, håll tyyyyysst, jag måste sooooooova!!!!! rusade ut ur sovrummet och skrek Jag orkar inte mer!!!! eftersom jag hade diskat diskberg till en bra bit in på natten och inte sovit många timmar.
Det var inte första gången jag blev arg på Disa under de här timmarna, eftersom hon dessutom har börjat sparkas och slåss, och det tolererar jag inte. Toleransnivån är noll för sparkar och slag. Man få inte göra någon illa.
Jesús bar ner Disa, jag fick sova någon timme till, kände mig nära döden när jag var tvungen att gå upp, tänkte att nu måste jag behålla tålamodet, göra morgonstunden bra när det nu var som det var tidigare. Men så sparkade hon mig igen när jag skulle kamma henne.
Jag försökte så att vi inte skulle skiljas som ovänner, men när jag lämnade henne på förskolan var jag fortfarande arg och trött.
Och tyckte samtidigt så himla synd om henne, lilltjejen, två år och nio månader, med så få sömntimmar att hon hade däckat max en timme senare om hon fått vara hemma. På förskolan får hon inte sova, så det blir att hålla ut till klockan 14, när förskolan är slut.

Sådan kan en morgon också vara.
Blä.

Tapas

Hur är det med er, när brukar ni äta ute?
Det är ju så enkelt här där vi bor. Tapas. Så många ställen att välja mellan, och det behöver inte bli dyrt, när en tapa kostar omkring två-tre euro, och drycken mindre än det. I storstan kan en tapa innebära ganska lite mat, medan man utanför stan kan äta sig proppmätt på två tapas.
Hos oss tycker vi att en bra anledning att äta ute är när en dag har varit extra lång eller tung. När Jesús har jobbat till sent, eller vi inte har setts av någon annan anledning, eller när vi bara behöver komma ut och tänka på något annat.
I tisdags fick vi med både lång arbetsdaganledningen, trött-efter-lusbehandlingsanledningen, nere-på-grund-av-förkylningsanledningen samt lite allmänt mentalt trött. Perfekt alltså.
Tapasbaren på vår egen gata stänger på tisdagar, så vi gick till det vanliga stället och beställde varsin Pepe Burger, hemgjorda hamburgare på ibericokött, namngivna av barens ägare. Så himla goda!
Det var ljummet i luften, vi satt ute i pation med blommor och dofter omkring, musik och stjärnklar himmel ovanför.
De där hamburgarna gjorde gott på mer än ett sätt.

Påsklunch i Portugal

Det finns så många bra saker med att bo i Aracena. Kulturen, skönheten, bergen, skogen, byarna, den svala kvällsluften på somrarna... Och närheten till Portugal.
Ungefär åtta mil är det till gränsen, och vi har åkt flera gånger för att äta lunch i grannlandet och tillbringa eftermiddagen där.
På påskafton gjorde vi en ny tur. Den här gången åkte vi till Moura. Den står med i vår guidebok över vackra portugisiska byar, och det räcker som anledning. Det slår aldrig fel.

Det blev en sådan skön, fin dag. Kanske för att det inte fanns så mycket att göra i Moura än att strosa runt. Borgen var stängd, och fler sevärdheter finns egentligen inte, så vi hade inte bråttom någonstans.

Vi åt lunch på ett litet ställe med udda blommiga tallrikar  mittemot borgen.

Jesús valde böngryta, jag torsk med lök. Det var så gott.

Vi kikade in i kyrkan bredvid (São João Baptista), Jesús blev förtjust i kyrkporten och jag i kaklet därinne.

Därefter kommer man till en behaglig park med fiskdamm, sköldpaddor, ankor och en lite pergola som det kommer rockmusik från.

Äldre män spelade spel (det verkar vara så roligt att vara pensionär i Portugal!)...

... och längst bort i parken finns en riktigt bra lekplats för ungar i alla åldrar där vi stannande en lång stund, och det enda som fick Disa att lämna den var löftet om glass.
Den intogs på en kafeteria där en grupp äldre män satt och drack mineralvatten och sjöng portugisiska sånger.
Den, skriver jag, men vi åt förstås glass båda två. (Jesús var fortfarande mätt efter böngrytan.)

Vi promenerade på mysiga gator med en massa blomsterarrangemang. Disa var så glad hela tiden, vi också, och vi avslutade besöket i en portugisisk mataffär, vilket är tradition vid varje besök i Portugal. Deras mataffärer är så roliga. (Spanska mataffärer är de tråkigaste som finns!) Jag gick runt länge, och köpte med ett påskbröd med ett helt kokt ägg i, läskedryck, plockmat till nästa dags picknick och lite annat kul.
På hemvägen skulle vi besöka en fin liten by i våra Aracenaberg, men vi hamnade vilse så det blev inget. Men vi fick åka på små sommarvägar kantade av vallmo, ladanumcistros och andra blommor i alla färger. Fåglarna kvittrade, vi såg gamar och storkar och en gammal man som ledde en liten häst med kärra, på vilken det satt en hund.
Det var ljuvligt.

Påskprocession i Aracena

Jag skippar Semana Santa, påskveckan, i år, tänkte jag. Jag orkar inte.
Har ingen lust.
Men så såg jag en bild i Aracenas tjocka semana santatidning med program och information om gudstjänster och påskprocessioner, och tänkte, att den procession som utgår från kyrkan uppe på berget, den vill jag nog inte missa ändå.
Så jag knatade upp dit på eftermiddagen, i värmen, på en stig upp som slutar vid ett litet drömhus där vägen tar vid.
Många var på väg upp.

Alla väldigt fint klädda. Jag vet ju det, att man klär upp sig vid sådana här tillfällen, så jag hade bytt en grön t-shirt och trasiga målarbyxor mot jeansen och en nyare tröja, men byxorna hade en stor fläck över låret och sandalerna passade inte, och jag var helt enkelt väldigt fel klädd.
Vid kyrkporten fanns en väntande folksamling och en orkester.

Det var en relativt kort procession med 500 nazarenos, botgörare (i Sevilla kan det vara uppemot 2000), och väldigt lite folk.

Problemet med Semana Santa i Sevilla är de förfärliga folkmassorna, det är så mycket folk som vill se processionerna i centrum att det är svårt att se något alls, vägarna proppas igen av folk, man kan inte ta sig någonstans och blir rätt som det är instängd i en folkmassa. Folk kommer från hela Spanien för att se processionerna i Sevilla.

När den första orkestern hade passerat kom nästa grupp nazarenos och därefter bars kristusfiguren ut.

Det är tungt och går långsamt, eftersom personerna som bär den påkostade kolossen med figuren högst upp måste stanna och vila ofta. Det spelas ett musikstycke, sedan stannar allt för vila. Sedan ett nytt stycke, och så vila. Denna koloss bärs inte bara rakt fram, utan gungar och dansar till musiken.
Lägg märke till bärarnas fötter under duken.

Sist kommer som vanligt Jungfru Maria.

Den här av Aracenas Jungfru Marior är särskilt viktig här, för det är Aracenas... tja, kan man kalla det skyddshelgon? Någon som har ett bättre ord? Det är María de los Dolores, och därför har väldigt många kvinnor och flickor namngetts efter henne, det finns mängder av María de los Dolores i Aracena. Personligen tycker jag att det är lite obehagligt att ge sitt barn namn efter den här Marian. Dolores betyder smärtor på spanska. Men jag konstaterar bara att det inte är min tradition, det här.

Bakom Marían kommer alltid den bästa orkestern, som spelar gladare musik än kristus-orkestern, och med fler instrument. Förutom bläckblåset finns träblås och olika typer av slagverk.

Jag gick runt berget, runt borgen och det var så vackert i kvällsljuset. På avstånd hördes orkestrarna som var på väg ner mot centrum.

Slutligen gick jag ner också.
På Plaza Alta fanns en stor folksamling, för många ville se när statyerna bars in i kyrkan Iglesia de la Asunción och ut igen, ungefär som i Sevilla där alla processioner går igenom katedralen.

Sedan fortsatte jag nedför backen mot stora torget, där Jesús och Disa väntade efter att jag övertalat dem att komma ut.
Jesús vinkade och hejade åt alla håll som om han vore kungen, som vanligt alltså när vi är ute på någon större grej. Han är ju Aracenas musiklärare och blir igenkänd precis hela tiden.
I pastelerían Rufinos skyltfönster såg jag roscones som liknade svenska munkringar, men eftersom jag visste att det inte var det så köpte jag en mjuk marängbulle till mig själv iställe för att inte bli besviken. Jesús, som fick roscónen sa att det var den godaste han någonsin ätit.

Nazarenos, orkestrar och statyser gjorde djupt intryck på Disa. Hon älskade musiken och trummorna och sa hela tiden att det var nazarenos vi såg och "no da miedo, no pasa nada"; att de inte är otäcka och att det inte är någon fara. Många av dem stannar dessutom till och droppar stearin på stora stearinbollar som barnen samlar och låter växa sig större och större.

Det var nu mörkt och alla nazarenos hade tänt sina lång ljus och gick i rader efter varandra nedför den långa backen. Maria hade sina många ljus tända.

Vi gick sedan till Aracenas enda kebabställe, mest för att vi inte hade lust att gå direkt hem, och tog sedan långpromenad i hopp om att Disa skulle sova, men hon var så uppspelt av allt som hänt att hon inte somnade förrän efter två på natten...
När vi gick hem såg vi upp mot borgen och kyrkan på berget, såg att det fladdrade eld där uppe och hörde orkestrarna på avstånd. Tänkte hur fruktansvärt tungt det måste vara att bära upp de stora kolosserna uppför berget..

Saker som hänt senaste tiden

Inte ett inlägg på en vecka. Men det går i ett. Jag har en vinbärsbuske som stått i nästan två veckor och väntat på att bli planterad, och jag har inte haft möjlighet att göra det. Eller tomatplantorna som väntat i en vecka nu. Jorden och krukorna står bredvid och jag vill inget hellre än att gå ut i pation och plantera, men inte en chans. Eller Disas möbel som jag målat klart och vill skruva ihop, inte heller det har gått. Men jag har hunnit köpa ett par tvingar. Vad jag har lärt mig på det här projektet! Självklara ord på svenska, men ord som jag aldrig förut har behövt kunna på spanska. Vattenlöslig färg. Motsvarande lacknafta. Borr. Och tvingar.

Men nu passar jag på att skriva lite om vad som har hänt den senaste tiden.
Jesús jobbade till sent varje kväll förra veckan på grund av betygsättning för andra trimestern.
Vi har kämpat med löss, och just nu är jag så irriterad över att Jesús GLÖMDE att köpa lusmedel när han var och handlade, det ENDA viktiga på den fem punkter långa listan. Och affärerna öppnar inte förrän på lördag igen.
Disa och jag har varit på påskpyssel på Ikea tillsammans med andra svenskspanska barn och föräldrar. Vi var inte många, och Disa åt upp chokladäggen som påskriset skulle dekoreras med med en gång och målade på favorittröjan med färg som inte går bort i tvätten, men vi hade roligt båda två, det var roligt att träffa de andra och prata svenska och prata om saker som man tänker på som svensk (förälder) boendes i Spanien.

Vi har haft besök av Blogg-Tove och hennes M och lille G. jag träffade henne och M för fem-sex år sedan en dag i Sevilla. Sedan dess har de flyttat till Umeå tillsammans, M har fått jobb och lärt sig svenska, och de har fått lille G, nu sju månader och den sötaste, roligaste sjumånadersbebis man kan tänka sig. Som en liten trollunge med det uppstående håret och speciella ansiktet, och det är skrivet som den bästa komplimang.
Jag fick en stor påse med saltlakrits och kexchoklad, direkt från Sverige, och den som har varit borta länge vet hur stark känslan är när man plötsligt håller i något som kommer "hemifrån" i handen helt plötsligt.
Vi hade picknick, såg en söt orm i en bäck med tårpil bredvid, Tove och jag åkte och badade på det lilla fina hammamet i Línares, och tittade på byn och drömde (i alla fall jag) om de makalöst fina små husen med trädgårdar fulla av apelsinträd. och pratade om kulturella skillnader. Tove upptäcker en hel del när hon för första gången hälsar på de spanska svärföräldrarna med barn. Läs gärna på hennes blogg Tovetankar.

Efter det besöket kom en av Jesús kompis och hälsade på i några dagar, men honom träffade jag inte så mycket för jag hade så mycket jobb. Åkte dessutom till Sevilla på tisdagen för att gå på bio med ett par svenskelever. En man som heter Ove visades på Avenida 5 Cines, den enda biografen som visar film på originalspråk, och Ove-filmen ville jag gärna se eftersom boken är så bra. Vilken tur att den kom hit! Och tur att vi gick just då. Enligt internet skulle den gå hela veckan, men när jag kom dit var affischen borta, för det var sista föreställningen, och vi var ensamma i salongen. Men det är klart, vem går på svensk film klockan 16, i påskveckan dessutom?
Vi grät allihop.
Men det var verkligen roligt. Mindre roligt var att jag fick parkeringsböter. Jag var glad att jag hittade parkering utanför klostret, utanför centrum, påskveckan och allt, då stan fylls till brädden av tursister, hemvändare och bilar, men är jag kom tillbaka till parkeringen hade varenda bil en p-bot fäst på rutan. En ilsken dam stannade till och pratade, för där parkerar hon varenda dag när hon går till jobbet annars, men vid sådana här tillfällen, då passar de på och bötfäller så många de kan.

Disa har varit "protagonista" i sin förskolegrupp, vilket betyder att hon får hjälpa pedagogen med lite sysslor och att hennes föräldrar kommer på besök under veckan. Vi skulle ta med en stor nyckelpiga hem och ta bilder på den tillsammans med Disa vid olika tillfällen, men glömde antingen nyckelpigan eller kameran nästan hela tiden. Jag fick till slut en bild med mobilen sent på kvällen efter luskamningen av oss tre med nyckelpigan. Jag skickade bilden till farfar sedan. Lyckliga familjen, skrev han som svar, och jag skickade tillbaka ett "Sí" för det var så det kändes. Vi har det så bra här.
På tisdagen skulle Jesús och jag gå till förskolan och fixa någon aktivitet för barnen. De andra föräldrarna, (mammor) har gjort i ordning avancerade pyssel och grejer hemma och förberett, men det enda barnen själva har gjort är att klistra små färgade lappar på den färdiga pysselfågelns vingar och sådant. Fast för två veckor sedan fick barnen baka bröd (!), superbra aktivitet, det går inte att slå det. Så vi gjorde det enkelt. Jesús hade en kul musikstund med ungarna och jag berättade om svenska skogstroll och så fick de färglägga en teckning med en Bauertroll. Disa var så glad över att vi var där, och hon skrattade mer än någon annan åt Jesús tokigheter. Det var en liten grupp barn, för de flesta ungarna tog påsklov, men kul att vara med en stund och träffa barnen som Disa är med varje dag, och se hur det ser ut. Man får ju inte gå in i förskolan annars.

Nu är det alltså påskvecka. Vi hade tankar på att åka till Lissabon några dagar, men det föll på att vi var så sent ute att nästan alla ställen är fullbokade. Jag är helt nöjd med den nya planen, att vara hemma ett par dagar och sedan åka över helgen till en by i Portugal. Jag har så mycket som jag behöver få gjort, som ligger här och stressar, som jag aldrig hinner med annars. Och äntligen ska vi vara hemma alla tre, lediga. Så fint. Så längesedan. Synd bara att Disa har blivit dunderförkyld och haft feber under natten. Men det blir nog bra.
Vi skippar helt påskprocessionerna i Sevilla, med så mycket folk som trängs att man knappt ser något, och tittar på någon lugnare tillställning här i Aracena istället. Men i listan till höger, under Ämnen, finns fliken Semana Santa, och där kan ni läsa gamla inlägg om hur påskveckan i Sevilla firas. Det ÄR häftigt!
Jag ska göra iordning ett litet påskägg till Disa, jag hittade faktiskt ett kartongägg här i Spanien.
Vi har blivit bjudna på dop. Kusin Elisa, sju år, ska döpas om en vecka. Här är framförhållningen som den är, men vi fick i alla fall veta tre veckor innan, men jag vet inte hur jag ska hitta kläder till Disa. Inte för att hon behöver vara speciellt uppklädd, enligt min mening, men det kommer säkert att vara varmt, och hon har knappt något alls för varma dagar som passar. Och här i Aracena är det svårt att hitta kläder om det inte ska vara något rosa, ömtåligt med rosetter.
Men dopet, med efterföljande grillfest i trädgården, ska bli kul!

Den första lusen

Så kom den.
Lusen.
Disa hade fått lus. Löss. Min skräck (här och här står det om det).

Ett intensivt kliande. Jag vågade inte titta efter. Det fick Jesús göra. Han hittade ett odjur och jag ville försvinna i ett slukhål.
Det var på söndagen. Även om ett av apotek i trakten alltid måste ha öppet kvällar och helger så får man bara handla där om man har recept här. Så jag fick vänta till måndagen.
Här är det så vanligt med löss att det finns lusmedel och -kammar i livsmedelsaffären. (Kolla på Mercadona, ni som behöver. Köp för allt i världen inte en löjligt dyr kam på apoteket.) Jag visste inte vilket jag skulle ta. "Är det mycket", undrade den jag frågade. Det hade jag ingen aning om, jag hade inte tittat efter.
Medlet var starkt och Disa skrek att det gjorde ont och grät sig igenom den 15 minuter långa behandlingen.
Möjligtvis fick hon i munnen (!) också, det kan ha varit det hon klagade över (!).
Jag körde på mig själv också, jag hade säkert, tänkte jag.
Rös över hur äckligt det var (jag likställer löss med fästingar, som jag avskyr djupt). Kammade ungen och hittade... ett odjur, halvdött. Och några ägg. Hade läst att de kan vara både vita och svarta och visste inte om det svarta var gnetter, som det också heter, eller jord från när Disa välte en blomkruka över huvudet.
Det var vidrigt.
Jesús jobbar till sent varje dag den här veckan så han, som inte tycker att det är så äckligt, kunde inte hjälpa till alls. (men han fick kamma igenom mitt hår på kvällen. Påstår att det inte finns något, men jag undrar om han var så noggran, litar inte på någon.
Nästa dag kliade det inte längre på Disa, och efter en till genomkamning hittade jag bara en gnet.
Var mindre äcklad nu.

Konstaterar att det är väldigt svårt att luskamma ett barn med lockar. Kan ni föreställa er det? Ett hår som man behöver specialkam för att ta sig igenom, på riktigt. Vad enkelt det måste vara att göra det här på ett barn med kort, rakt hår!

Även om jag är mesig när det gäller löss måste jag ge mig själv pluspoäng för att ha lyckats dölja mitt lusäckel för Disa, hon kan inte ha märkt någonting.

Två odjur och några gnetter. Inte så farligt, tror jag. Egentligen.