Småbarnsförälder var det ja...

Tillägg till det här inlägget.
Lyfter upp Pipen. Släpper inte ner honom som det var tänkt. Går med katten i famnen från rum till rum, pratar med honom och pysslar med olika grejer samtidigt.
Kommer på att det är katten jag bär på, inte bebisen.

Stämma träff med spanjorer

Att stämma träff med folk för att fota till svärföräldrarnas julklapp?
Inte lätt i Spanien.
Visserligen kan man ringa samma morgon och träffas ett par timmar senare, skönt avslappnat. Men det anndra?
"Klockan 10? Det är för kallt"
Men om vi börjar senare kommer ljuset att vara jättefult. Klockan 16 på eftermiddagen då?
"Klockan fyra? Då är 10 bättre"
(Det går inte att göra någonting alls klockan fyra på eftermiddagen! Det är siestatid. Du kan ringa till en person klockan 21 på kvällen, men klockan 16 är helig tid.
"Men det är ju dimma ute" Oklart om det med dimman var av omtanke för bilderna.Känns troligare att barnen inte få gå ut när det är dimma eftersom de kan bli våta och förkyla sig.

God jul från mini-tomten!

God jul!
Ha en fin julhelg allihop!

Julkänsla i Spanien?

Nu åker vi till Sverige,tjoho!
Disa ska få träffa sina svenska släktingar, och vi ska fira jul.
Hittills har det varit rätt dåligt med jul här.
Har haft noll julkänsla. Jag gissar att jag har bott här tillräckligt länge för att se på julen som en spanjor.
Alltså inget mys, inga ljus, inget pyssel eller bak.
Däremot festligt på stan, ledig dag, kul familjemiddagar. Känns lite trist att missa familjemiddagarna.

Det går inte att komma i julstämning med en vajande palm utanför vardagsrumsfönstret, värmande sol, apelsiner på träden, blommor och gröna gräsmattor.
Visserligen finns fina ljusbelysningar uppsatta på stan, men det andra? Stan har förvandlats till en nöjesfält för de små. Karuseller, stånd med spunnet socker och popcorn, minitåg som åker omkring, ponnyridning, dyra marknader... Alla sätt som går att tjäna pengar på ugnarna.
Jag gillar det inte alls.

Ingen julstämning, och här i bostaden inte ett spår av julen. Vet inte om jag glömde bort det eller vad som hände. Hade ju åtminstone kunnat sätta fram adventsljusstaken när jag nu ansträngde mig så för att bygga en fönsterbräda till den förra året. Men nej. Ingen plastgran heller, vi ska ju ändå inte vara här. Ingenting. Någon påstår att det är den 23 december, dan före dan i Sverige, här inget särskilt alls.


Men i eftermiddag landar vi i Köpenhamn, då vänder det, den flygplatsen är nog fint juldekorerad!

Småbarnsförälder - kännetecken

Om du står och pratar med någon som beter sig lite konstigt kan personen i fråga vara småbarnsförälder.
Här är fyra saker man kan kolla efter:

• Dregel eller mjölk på kläderna, eventuellt bajs också
• Påsar under ögonen som är så stora att de ser ut som skämtartiklar
• Personen kan inte stå stilla, gungar upp och ner med fötterna eller dansar på stället*
• Står och drar shoppingvagn alternativt kundvagn i mataffären fram och tillbaka utan synbar anledning**

I går prickade jag in dem allihop.



*Barn i famnen tycker om att famnen är i rörelse
**Barn i vagn blir otåligt om vagnen råkar stå stilla

Den utländska mamman

Jag är inte dum på spanska, jag bor ju här, men spanskt läkarspråk? Där får jag problem.
Vi kom ut från sjukhuset, Disa och jag, och jag kan faktiskt inte säga vad läkaren sagt, efter upprepande frågor förstod jag det viktigaste. Men jag hade försäkrat mig om att allt står skriftligt i datorn så Disas doktor kan gå in och kolla.
- Jag är ledsen, men jag vet inte vad läkaren sa... Stackars Disa som har en utländsk mamma, viskade jag och pussade henne på huvudet.

Det gick en stund.
Ångrade mig.
Fördelarna med en utländsk mamma är många, många fler än nackdelarna. Lillan har två kulturer, två hemländer, två språk.
Björn Söder, partisektreterare i Sverigedemokraterna, utbildare i Sverigedemokraternas ideologiska grund samt andre vice talman skulle knappast hålla med om det jag säger om fördelarna. Han menar ju i den här intervjun att det inte går att tillhöra två nationer, och att det blir problem om många i Sverige tillhör två nationer.
Hur man än vänder och vrider på det uttalandet... Det är min unge han pratar om. (Söder - företrädare för ett parti som 13 procent av svenskarna röstade fram.) Och hon är inte välkommen till Sverige. Såvida hon inte raderar sin spanska kultur.

Djup insikt om strumpor

Jag måste ha hela sockar.
Jag kom på att i Sverige tar man av sig skorna inomhus. Jag måste ha nya sockar. Det är hål på alla par utom ett, det går inte.
Det är ju löjligt, varenda morgon har jag blivit arg och irriterad när jag rotat i strumplådan och inte hittat några hela. Varenda morgon i flera månaders tid.
Man kan ju tycka att jag borde ha köpt nya sockar för länge sedan...

Där i butiken, med ett gäng sockar i handen, kom jag på att Disa behöver fler varma sockar. Vi åkte upp till nästa våning.
Läste storlekar. Nyfödd, en månad, tre och en halv till fem...
Exakt i just den stunden, en vecka och en dag före hennes femmånadersdag, slog det mig att felet med Disas för små sockar, som vi köpte innan hon föddes, inte är att de har krympt i tvätten. Utan att Disas fötter har växt...

På stan tillsammans

Plötsligt hade vi båda två en ledig måndagskväll och stack till stan för att få saker gjorda. Inte mycket blev gjort, speciellt inte julkorten eftersom apparaten var sönder, så det var bara att konstatera att det blir nyårskort istället. Den här gången också.
Men det var så roligt att promenera där ihop, det är så sällan vi kan det numera. Sällan som vi är lediga samtidigt.
Vi beundrade den fina julbelysningen över avenyn, tittade på kommunhusets fula julkrubba, kom fram till julkrubbemarknaden för att försöka komma överens om en serie att samla på till Disa. Jag har min klar, Jesús också. Tyvärr är det inte samma.
- Det är för sevillanskt! Hur skulle du tänka om det var julkrubbevikingar?
Jag fattade argumentet.
Han tycker om en serie som han hade som barn. De är okej. Det är dessutom hans tradition med krubba, så det blir förmodligen den.
(Och jag köper figurer i prickiga klänningar, flamencogitarrister och tjurfäktare i hemlighet, de är så roliga!)

Det hade ju varit snyggt att illustrera det här inlägget med bilder, men jag tappade lilla kompaktkameran i toaletten och känner mig lite handikappad.
Jag tror inte att det var vattnet som tog död på den utan det ohyggligt starka rengöringsmedlet på hotelltoaletten, medlet som jag inte fick bort förrän dagen därpå, hur många gånger jag än tvättade händerna med tvål.

Ett varmt rum

Jesús och Disa är hos J:s föräldrar, och jag hoppas att de stannar borta i flera timmar till. För så fort de kommer hem tar de elementet ifrån mig, och jag och Pipen har det underbart varmt och skönt här i Fula Rummet just nu...

Bebisskrik

Dag tre på sjukhuset. Jag hade ont efter kejsarsnittet men kunde äntligen sitta i fåtöljen, och jag fick Disa lagd i famnen. Hon somnade.
- Ska vi lägga henne i hennes säng nu? Hon ska ju inte vänja sig vid att sova i famnen, fick jag höra av personen som kommit och hälsat på.

Det vanligaste som folk säger till mig som har barn är nog "Man ska inte hålla på och ta upp bebisar när de gråter, då vänjer de sig."
Vänjer sig? Vid vad då? Vid att ha föräldrar som finns i närheten när barnet behöver dem? Det hoppas jag verkligen att Disa har vant sig vid.
Små barn, och stora, behöver mer än mat och sömn. De behöver närhet också. Närhet är livsviktigt.
Här är den allmänna uppfattningen, både av föräldrar och folk som inte har barn, att barn inte ska vänja sig vid att bli omfamnade och upplyfta om de skriker. Låt dem skrika så lär de sig att det inte lönar sig, om de inte skriker för att de är hungriga eller har bajsat i blöjan och alltså har "verkliga" behov som ska uppfyllas.

Vi råkade hamna på två föräldrakurser, och båda barnmorskorna påpekade hur viktigt det är att hålla, omfamna, gosa med sin bebis. Inget jag fäste mig vid då, det är väl självklart, men nu i efterhand har jag tänkt att de försöker jobba bort den där allmänna, läskiga uppfattningen.
En bekant med bebis sa nyligen: "När hon skriker checkar jag av: Har hon ätit? Har hon ren blöja? Kan hon ha ont i magen? Om det inte är något av det låter jag henne ligga och skrika. Jag tycker synd om henne, men jag kan ju inte ta upp henne varje gång hon skriker."
Och Jesús kollegors reaktion när de fick veta att Disa vill ha mycket närhet och kräver tid av oss var gapskratt åt den dumme nybörjarpappan, som inte har fattat att man inte ska hålla på och ta upp och trösta barnet om det skriker.


Enligt anknytningsteorin blir barn som får gensvar och tröst trygga vuxna. Hur barnet bemöts de två första åren påverkar hur trygga i sig själva de blir som vuxna och deras relationer till andra.


Vad tänker ni om det här?

Almería

Förra helgen åkte vi till andra änden av Andalusien, till Almería.

Vi åkte på lördagen, tog inlandsvägen via Granada och såg spanska fastlandets högsta topp i det snöklädda Sierra Nevada, åt lunch nära platsen där García Lorca blev avrättad, åkte förbi grotthus och kom till slut till öknen.
Där i Almeríaöknen har en massa spagettiwesternfilmer spelats in.

Vi sov i Tabernas en natt. Åt middag på hotellbaren. Det var kul, där körde de systemet med att man får en tapa per glas dryck. Vi blev så förbaskat mätta. Disa somnade.

Vi hann inte titta på öknen utan åkte vidare till kusten.

Cabo de Gata. Hela dagen tillbringade vi i eller vid de blå bergen och det blå, klara Medelhavet som har en sådan vacker färg jämfört med Atlanten som vi brukar bada i.

Vi åt friterad fisk.

På kvällen skulle Jesús spela i El Ejido. Disa och jag följde med och hälsade på de andra, sedan drog vi oss tillbaka när det började bli högljutt, åkte till hotellet och sov.

På måndagen åkte vi hemåt, men ville först ta en ordentlig sväng in i öknen som vi bara snuddat vid. Drog in på en liten väg för att se vart vi hamnade.

Snabbtur, tillbaka till motorvägen och sedan kolla på den fantastiska Calahorra-borgen och grotthusen i Guadix... men det blev inte så, för den lilla vägen ledde upp i bergen, och vi kom inte ur dem förrän flera timmar senare.
Utsikten var hisnande.

Fantastisk utsikt ja... det fanns inte vägräcken överallt. Och vägen blev allt smalare... Till och med jag blev rädd, trots att det var jag som körde. Och när vi fick möte... Det var den andre som körde på yttersidan, tack och lov, men utrymmet var så litet att jag inte har hämtat mig än.

Jesús var lugn men hade velat köra eftersom jag gärna tittade på utsikten samtidigt.

Vid halv tre var vi fortfarande i bergen och körde, lunchtid, nappflasketid, vi hamnade i en liten by och stannade vid byns restaurang för lunch. Det var en lyckträff. Inne i den rustika restaurangen fanns en stor öppen spis i mitten.

Solen sken in. Den vänliga kvinnan rabblade och förklarade menyn och vi ville provsmaka alltihop. Och maten var fantastiskt god, och billigt som sjutton var det.

Vi var till slut tvugna att åka, och erbjöds efterrätterna i en matlåda, så vi åkte med var sin tårtbit i en låda.
Borg och grotthus hanns inte med, mne det var värt äventyret i bergen.

Boktips?

Om drygt två veckor åker vi till Sverige, och då passar jag på att beställa ett bokpaket att ta med tillbaka hit.
Men vad ska jag beställa?
Har ni förslag på riktigt bra böcker, mysiga, underhållande, roliga, fina, spännande eller helt enkelt bara riktigt bra böcker?
Boktips till Disa? Alltså bra böcker som inte är pekböcker.

Lura Disa att skratta

Det underbaraste ljud som finns är när Disa skrattar.
Hon är rätt sparsam med sina skratt, så jag gör precis vad som helst för att få henne att skratta.
Ja, jag anstränger mig så mycket att jag skulle bli generad om jag såg mig själv. Jag sjunger livligt för henne, grimaserar, piper henne på hakan, läser rimramsor, fuldansar, dansar med henne, lyfter upp henne i luften...
Jag vet aldrig i förväg vad som kommer att fungera.
En gång var det fuldansen.
En annan när jag sjöng Tomtarnas vaktparad och lät henne stå och dansa i mitt knä.
Så var det Pelle Plutt-ramsan, ni vet "Pelle Plutt Plutt Plutt, tog ett skutt, skutt skutt"... jag körde den massor av gånger och gjorde rörelser med hennes ben.
Senast kom skrattet så oväntat att jag undrade om det var gråt. Men nej då.
Jag upprepade mig, och hon skrattade till.
Vad jag hade sagt?
"Men var är VATTNET Disa?!?"
Jag sa det igen.
Och igen.
Och igen.
Och igen.
Bytte betoning på orden, röstläge, och nästan varje gång skrattade hon och jag också.
Efter en stund slutade hon skratta, men hon log när jag tramsade mig, och jag överdriver inte när jag skriver att jag sa "Men var är vattnet Disa" minst 50 gånger. Det är snarare en underdrift.
Men jag fick höra henne skratta!

Här är det Jesús som försöker...

Miniresa till Almería

Skivor, bilgodis, skivor, kamera, nygjorda baguetter...
Nu är vi på väg!
Det är långhelg här, så vi utnyttjar den till en miniresa till andra änden av Andalusien, nämligen Almería. Vi ska besöka ökenlandskap och dramatisk kust.
Egentligen är anledningen till resan Jesús konsert på söndag kväll, men vi passar så klart på att se oss om!

Att leva över sina tillgångar

Anna Granström skrev i en kommentar:


"Det här med att låna varandras saker och allt för att man inte har råd med bebissaker, och sedan ha en dyr dopfest? Har svårt att fatta sånna saker, faktiskt. Jättebra att låna saker och allt, men det går inte ihop för mig. Låna för dopfest... Not good. Kul med fest dock :)"


Lånesystemet som jag skrev om är inte bara för dem som har det dåligt ställt. Alla lånar och får använda saker av vänner och släktingar.
Men att leva över sina tillgångar?
Det känns ganska typiskt här. Det har spanjorer gjort i åratal. Det är fint att ha pengar, har man det gömmer man inte sina tillgångar, har man det inte kanske man låtsas att man har. Jag kan ge exempel på familjer som har satt barnen i privatskola och skoluniformerna har varit ett tecken på att familjen har pengar, trots att de kanske knappt kan betala för maten på grund av skolavgifterna. Eller familjen som möblerade hela den nya bostaden med möbler från dyra Corte Inglés och sedan fick äta alla måltider hos mor- och farföräldrar i flera år, medan möblerna betalades av. Eller killen på drygt 20 år, han som var försäljare utan fast anställning, som fick banklån för att kunna köpa en ny bil.
Nya kläder, bilar, möbler, prylar, statussymboler, att äga sin bostad, storslagna fester, det har varit så lätt att låna, fram till krisen, folk uppmuntrades att låna pengar.

Fattigdomen ligger nära i tiden, jag tror att det är den som spökar fortfarande.

Bebis på stubbe

Att fota bebisar alltså...
Allt var klart, rekvisitan på plats, tänkte bara ta några testbilder först.
Det blev den här:

Fem sekunder senare gallskrek hon.
Hon slutade inte. Skrek och skrek så jag blev orolig.
Lillan var trött, skrek av trötthet. Somnade i min famn.
- Vi låter henne sova en liten stund, sa jag, sedan fortsätter vi.
Vi gjorde så. Disa vaknade (nästan) av sig självt. Men nu hade solen försvunnit. Det var plötsligt så mörkt i skogen.
Det blev bilder, men inte dem jag hade tänkt... Och allt skedde med brådska för lillan var på vippen att börja gråta igen.

Vinterkallt i Sevilla - elementtrubbel

Äntligen.
En vecka efter att elementet gått sönder fick vi till det: Vi var lediga samtidigt, och affärerna hade fortfarande öppet. En timme till. Jag stannade hemma med Disa som skrek hysteriskt efter vaccinationen, Jesús åkte och köpte element.

Han hade påverkats av sina föräldrar, det var klart. De... oroar sig mycket. Nu hade de hört på nyheterna om en familj som bränts inne på grund av ett elfel på ett elektriskt element. Vi blev näst intill förbjudna att ha på elementet på natten. Jag sa, glöm det, jag låter inte min unge sova i ett rum där det bara är tolv grader. Nu var det inte det, det var 15, men förra året gick temperaturen ner till tolv och en halv grad när det var som värst.
De vet väl inte hur kallt tolv grader är, de bor i en varmare lägenhet, den ligger åt söder och solen värmer den.
Vi var inte överens.

I alla fall. Jesús hade påverkats lite av det där och köpte ett oljeelement den här gången.
Inte mig emot egentligen, men det kommer att bytas mot ett elektriskt.


Fördelar:

• Det ger en skön, go värme hela natten.

Nackdelar:

• Det tar flera timmar att värma upp sovrummet. Det är verkligen en nackdel, för under vintern kör man omkring sitt element på hjul från rum till rum, beroende på var man behöver vara en längre stund, och då måste man snabbt kunna värma upp rummet.

• Det är otroligt energislukande. Också en stor nackdel, inte bara på grund av det höga elpriset. Det förra som gick sönder var rätt energisnålt, men alla kortslutningar som blev gick mig på nerverna. Det gick att ha på det samtidigt som den energikrävande, värmande luftkonditioneringen i vardagsrummet (för att värma både det och ett annat rum samtidigt), och ibland kunde datorn vara på också, men då jag satte på tvättmaskinen eller mikron eller spisen så blev det kortslutning (det var alltid jag som orsakade kortslutning, Jesús är van att leva så här) och hela lägenheten mörklades. Det här nya elementet klarar ingenting. Det blev kortslutning av element, dator och mikro. Tjong!

Elementet ska bytas.

Ska Disa döpas?

Apropå det här inlägget där jag skrev om ett spanskt barndop.
Vi har fått frågan om vi ska låta döpa Disa.
(Inte av Jesús föräldrar dock, trots att de är generation äldre och katoliker.)
Nej, det ska vi inte.
Helt enkelt för att varken Jesús eller jag är troende, och det finns ju egentligen inte mer att säga om det då. Att låta döpa henne skulle kännas fel hur man än vrider på det, det handlar ju inte om en mysig tradition utan om att skriva in sitt barn i kyrkan och den kristna tron.
Att hon dessutom skulle döpas in i katolska kyrkan? Uteslutet. Det skulle vara som att skriva in henne i ett parti på livstid (man kan inte gå ur katolska kyrkan, däremot, om man verkligen, verkligen inte vill vara medlem längre och anstränger sig till det yttersta (det är en missuppfattning att man går ur genom att skicka in ett papper), kan man få en liten anmärkning i deras register som "rebelde", vilket ungefär betyder rebell, utbrytare), ett parti vars politik jag inte alls håller med om.

All respekt för om Disa väljer att döpa sig när hon blir äldre.



Hur har ni gjort, hur tänker ni?

Dubbelt medborgarskap och spanskt barndop

Disaungen föddes ju i Spanien och är spanjorska. Samtidigt svenska eftersom hennes mamma är svensk.
Nu har det hänt flera saker som befäst hennes nationaliteter.
Samma dag som hon fick sitt första, spanska pass, kom det brev från Skatteverket i Sverige som bekräftade att Disas namn har registrerats, och som dessutom innehöll hennes samordningsnummer. (Utlandsfödda får inget personnummer utan ett samordningsnummer som i princip är samma sak.)
Dagen därpå var hon med om sitt första, spanska släktkalas.
Det var den lilla släktingen som föddes tolv dagar efter Disa som skulle döpas.
Jag missade gudstjänsten som jag tänkt vara med på enbart för att fotografera, men jag hade glömt minneskortet hemma och blev så arg att jag ville åka hem och stanna inne resten av dagen.
Jag var tyst istället för att inte säga något dumt.
Jag hittade Jesús på väg till posten, vi köpte minnsskort och åkte direkt till Montequinto där festen skulle hållas.
Ja, vi kom en timme sent eftersom vi gav Disa mat och hon skulle bajsa och så. Livet med bebis, ni vet.

Jag vet inte riktigt hur dopkalas i Sverige ser ut? Har ett minne av hembakt, kaffe och smörgåstårta med släkten, men det kanske var förr?
Här är dopfester stora tillställningar som kan jämföras med spanska, svulstiga bröllop, med massor av gäster, obligatoriska dyyyra presenter (är visst uppe i 200-eurosklassen nu), det tas lån för att bjuda alla.
Det här var en mer vettig dopfest.
Knappt 60 inbjudna, alla samlade på en tapasbar. På långborden ställdes fram räkor, jamón, adobo (fisk i vinägrett som friteras), rostat bröd med salmorejo, jamón och vaktelägg, oliver, och vi fick all dryck vi ville ha. Till varmrätt grillat kött eller svärdfisk, och till efterrätt champagne, små bakelser och kaffe. Tal hölls, och gammelmormor tog fram kastanjetterna och det sjöngs sevillanas.
Sedan blev det dunkande diskomusik och de flesta mellan 2 och 70 år dansade sig varma, jag fick blöta, svettiga kindpussar till avsked av gammelmormor och hennes sambo.
Vid tiotiden på kvällen hade de flesta åkt hem, kvar var närmsta släkten och vi stannande och åt lite tapas tillsammans.

Barnets pappa, som jag aldrig sett onykter förut, var ungefär som betjänten i Grevinnan och betjänten  (i slutet av filmen) när han hällde upp vin. Huvudpersonen grät av trötthet efter att ha lyfts från famn till famn hela eftermiddagen, Disa hade faktiskt lyckats somna trots en otrolig ljudnivå (Spanien är känt som ett av de länder med allra högst ljudnivå), tänk bara vad högt ljudet blir bara i en familj på fyra personer som pratar med varandra på restaurang. 60, ja, det är helt sanslöst.
Jesús bror lovade att följa med mig till Sevillas magiska cirkel, men han ångrar sig nog nu när han är nykter, han slutade gå för flera år sedan.Vi träffade barnets pappans familj, lånade napp av dopbarnet (vår var borta), småbarnen åt godistårta och jag vågade inte sno bitar från den trots att jag var så sugen, det sjöngs i mikrofonen, blinkade lampor, Det fanns en maskin med stringtrosor på damtoaletten, jag stoppade i en euro bara för att testa, och se! En liten pappask med svarta trosor med silverpaljetter! (Var pinsamt medveten om asken som råkade ligga högst upp i Disas skötväska som jag öppnade med Jesús föräldrar bredvid.) Jesús råkade putta till sin runda potatis med fet sås rakt i knät på mormoderns syster, Jesús familj satt och sjöng scener i Mozarts Don Giovanni, alla beundrade min fina, roliga unge som för dagen råkade påminna om en smurf, och jag var så stolt, en del säger ju att alla föräldrar tror att just deras unge är finast i världen, men i det här fallet är det ju sant! Hon är finast på riktigt!

Klockan två på natten var vi hemma igen.



Disa, jag vet att du inte var så imponerad av den spanska festen, men det är så det går till här, du är till hälften spanjorska så det är bara att vänja sig.