Slutet på en kämpig vecka

Disa är sjuk, vilket är anledningen till att det har varit en ganska kämpig vecka.
Jag har fått jobba när Jesús har varit hemma, ändå blir det ganska stort bortfall av jobbtimmar, vilket märks när man inte får ersättning för vård av sjukt barn, som i Sverige.
Disa har blivit förkyld, med snor och hosta, men eftersom hon alltid har feber i samband med sina fökylningar blir det lite värre.
Jag märker också hur hon tappar i vikt. Det syns så snabbt på henne, som inte har något att ta av. Tur att vi inte har tid hos specialisten än, hon som väger och mäter Disa för att se att hon fortfarande växer, trots att hon äter så lite.

I går var jag ute för första gången sedan i lördags. Jag gick till snabbköpet med Disa i vagnen och köpte allt hon var, eller kunde tänkas bli, sugen på. Päron, juice, snacks, pizzza, nudlar, ost, kex... Och hon åt faktiskt lite när vi kom hem.



På kvällen, när klockan var 21.30 var mitt huvud proppfullt och jag stängde ner jobbdatorn. Behövde komma ut och andas, röra på mig. Jag tog bilen till borgen på berget för att gå en runda. Den rundan var alldeles för kort, men det var för sent att gå längre, och den gjorde gott.

En märklig känsla att komma ut efter så många dagar instängd. Dofterna och ljuden. Det var blå timmen och allt låg i ett blått ljus. Under mig hade den lilla staden tänts. Jag försökte lokalisera tjurfäktingsarenan. Tittade bort mot det stora hotellet, som renoveras och ska öppnas åter av nya ägare. Folk säger att hotellets te-salong var alldeles fantastisk, med utsikten över landskapet, men jag är mest nyfiken på om hotellets spa ska öppna igen. Då måste vi dit, innan det förstörs av det kalkrika vattnet igen.
Jag såg vårt hus, och Milagros, det lyste en lampa på övervåningen.
På andra sidan berget stod jag ovanför padel-planen och jag hörde skotten från bollarna och rop från spelarna.
Jag följde vägen mot Linares med blicken, men den försvann bakom ett berg, och inte heller byn kan man se för bergen som ligger i vägen.

Vid kyrkan kunde jag räkna till åtta bilar med folk i. de bara stod där i mörkret. Någon hade tänt taklampan, en annan kollade mobilen, en tredje hade vevat ner rutan och blåste cigarettrök ut genom den.

Jag hade behövt sträcka ut benen, bli trött, ta en längre promenad, men det var för sent. Jag åkte för att tanka istället, men eftersom klockan var över 22 var det förstås stängt på båda mackarna.

Idag har, otroligt nog, Jesús fått ledigt för att vara med Disa, så att jag kan jobba. Fullt upp, men lugnare samtidigt.


Helgens planer

Lördag:
Guida svensk turistgrupp i Sevilla, äta lunch med två svenskelever, en slags avslutningslunch eftersom jag inte längre kommer att åka till Sevilla varje fredag, då jag har haft lektionerna. Därefter blir det en svensklektion och sedan ska jag gå till María Luísaparken för att träffa Jesús och Disa, om det inte regnar. Och om Disa inte är så sjuk.

Söndag:
Sova på morgonen, utan att ställa väckarklockan!!! Eventuellt ute-lunch med Jesús och Disa på den mysiga pizzerian i Aracena. Eller grilla. beror på vädret. Hoppas Disa är feberfri under helgen!

Vad har ni för planer för helgen?

Vardagslycka och Omfamningarnas bok

Att få vakna bredvid det här lilla barnet, som är mitt, det är vardagslycka. Att känna henne mot min rygg, att vända lite på huvudet och höra hennes andetag mot örat. Jag vill stanna kvar där, just där, i det mörka sovrummet, under det tjocka, varma täcket, med mitt barn tätt intill.
Men måste gå upp, jobbet kallar, och snart kommer Jesús att väcka Disa, som ska till skolan innan hon egentligen har sovit klart. Hon kommer att vara trött idag.

Jag har sovit så gott de senaste nätterna. Jag brukar göra det, somna lätt och sova bra, men under några veckors tid har lite för många saker trängts i huvudet när jag ska sova.
Men i förrgår tog jag fram Eduardo Galeanos Omfamningarnas bok, och den goda sömnen har återvänt, och händelserika drömmar har kommit.
Boken innehåller korta berättelser, många är mycket kritiska, en del otäcka och andra är som den här:



De glömda drömmarna

Helena drömde att hon lämnade sina drömmar på en ö.
    Claribel Alegría samlade in drömmarna, band ihop dem med ett snöre och förvarade dem väl undanstoppade. Men husets barn hittade gömstället och ville prova Helenas drömmar, och Claribel blev förargad och sade:
- Rör inte de där!
Därefter ringde hon till Helena och frågade:
- Vad ska jag göra med dina drömmar?

Aljezur och Lagos

Dag tre gjorde åkte vi på utflykt till Aljezur. Våra vänner José Albert och Loren brukar åka hit på semester. Nu kände vi oss så långt borta från det mesta att jag på skoj sa att det här måste vara den sista platsens i Europa där man kan stöta på en svensk. Två minuter senare hörde jag två personer prata svenska vid ett kafébord, och strax därefter hörde jag norska.

Det var grönt och varmt som en svensk sommardag.

Aljezur är en trevlig plats, men vi, som åker på budgetresa, hade svårt att hitta ett ställe att äta lunch på. Ett tips till andra budgetresenärer är att gå till snabbköpet Intermarché, som har nylagad bra mat till billigt pris.

Fast hade vi anat var vi skulle hamnat sedan hade vi åkt raka vägen till den underbara lilla strandrestaurangen på Praia de Monte clérigo, oavsett vad maten där kostar.
Vi hade bara tänkt att åka mot havet, och vilket ställe vi hamnade på!

Vid den här stranden rinner en bäck ut, och det är helt perfekt för mindre barn att leka där.

Jag tyckte så mycket om det här stället. Skulle definitivt kunna tänka mig att åka på sommarsemetser hit.

När vi åkte vidare stannande vi flera gånger och beundrade utsikten...

...och till sist hamnade vi på stranden Praia da Arrifana.

Där fanns enbart surfare. Det är väldigt underhållande. Vi stack ut. Vi tänkte, att även om vi skulle ta på oss våtdräkt och skaffa varsin bräda skulle vi ändå inte kunna lura någon, eftersom alla surfare är snygga och slanka. Men skoj hade vi! Speciellt Disa.

Sista dagen, tisdagen, var resdag, men till Aracena tar det knappt fyra timmar att åka och vi hade som sagt en hel dag på oss, och semesterdagar ska utnyttjas.


Dagens strand blev Praia do Camilo strax utanför Lagos.

Det var så vackert. Himmel, så vackert det var! Jag älskade stället redan innan vi hade gått ner för de 225 trappstegen. Där uppe, vid parkeringen, finns en restaurang (typ dyr restaurang) och en liten stig som går runt farliga ställen och man kan falla ner i bråddjupet, men där man kan se utsikten över kustremsan.

Nere på stranden finns grottor och en kul tunnel till stranden bredvid, om man inte vill ta vattenvägen.

Det var iskallt i vattnet, men Disa lekte förstås. och det var kallt på land också. Även om det låg folk i badkläder och solade, satt både Jesús och jag i tjocka tröjor.
Några var i alla fall i och badade, och en man hade fiskat bläckfisk.

Men även här märkte vi hur tidvattnet steg. På bara en kort stund var vattnet uppe vid platsen där vi lämnat våra skor och kläder, och jag, som hade tänkt gå tillbaka till grottan för att ta en ny bild utan folk och med rak horisont, upptäckte att den var helt vattenfylld och att vattnet gick ganska djupt.

Sedan åkte vi till ett snabbmatställe inne i Lagos och åt en sen lunch, och det var slutet på den Portugalresan.
Många stränder blev det... Det kanske lätt blir så när man bor i bergen?


Här är första inlägget om resan till Portugals sydvästra spets.

Portugals sydvästra spets

Vilken fantastisk resa det blev, den senaste till Portugal!
Inte vilsam och avslappnande på något sätt, Disa och jag sov nästan hela vägen hem, och var ändå dödströtta när vi kom fram. Hela kroppen värkte, Disa hade gjort illa sin vänsterfot, jag min högra, vi var rödlätta i ansiktet av solen, men åh, vilken bra resa vi fick!

Den lilla staden Sagres på Portugals sydvästra spets var målet den här gången. Jag hade bokat ett mysigt, enkelt boende med gemensamt kök. Pura Vida heter det, om ni vill ha tips!
Sagres är ingen mysig stad. Trista gator och inriktat på surfare och dykare, för det är de som besöker Sagres i första hand. Vårt boende arrangerade kurser i dykning, surf och havskajak, och om jag hade fattat det innan hade jag skrivit upp mig på dykning.
Nästa gång.

Vi kom fram på kvällen. Det regnade. Jag hade berättat för Disa att det finns en fyr där, och den ville hon se, så vi åkte dit. Det var så vansinnigt vackra omgivningar.
När vi kom till Cabo San Vicente, där fyren står, blev Disa skräckslagen. Hon avskydde utsikten, havet långt där nere, och blev rädd varje gång någon av oss närmade oss en kant eller mur för att titta.

Mataffären hann stänga medan vi var där, så det blev pizza och pasta på en mysig pizzeria. (Dagen efter upptäckte vi att det bara finns typisk turistmat; pizza och hamburgare, i Sagres)

Dag två var det söndag. Vi köpte korv, ris, potatis och annan picknickmat i snabbköpet, sedan åkte vi till en fantastiskt fin strand, som vi dock bara såg ovanifrån. Det var fullt med surfare i och runt vattnet. Det var fullmåne, vilket märktes på tidvattnet, för när vi kom steg det kraftigt. Vi kunde inte längre ta oss till den lilla sandstranden, utan satt uppklättrade på stenar i viken bredvid.

Det blev picknick på en annan strand istället (Praia do Martinhal), där Disa lekte i sanden i flera timmar.

Jesús och jag var sugna på att se mer än denna sandstrand, så vi åkte till fortet i Sagres, varifrån man också har dramatisk utsikt.

 En del stod läskigt nära kanten.

Men efter detta var vi alla tre så trötta att vi åkte tillbaka till boendet för att sova. Nästa dag skulle jag ha jobbmöte via Skype, därefter planerade utflykt några mil norrut...
Det kommer i nästa inklägg!

Vargen, olivkvarnen och inköpen

Wow!

Portugalresan var makalös!
Det blir ett, eller två, inlägg med en massa bilder på hav och otroliga stränder!
Det skulle ha varit med på bloggen i dag, men, tja, vi kan säga att söndagsplanerna tog en helt ny vändning, och vi åt lunch med vänner i en gammal olivkvarn, och det var så bra alltsammans att vi blev kvar till långt efter att de andra lunchgästerna hade gått, och middagsgäster började komma.

Vi har varit i Sevilla i helgen. Lördagen var avslappnad, med lunch hos svärfar, siesta för de andra tre medan jag fick ensamtid och passade på att gå ut och köpa mumsiga bakverk till teet.
På förmiddagen gjorde vi något speciellt: vi köpte en tv-apparat!
Vår gamla har varit trasig sedan november.

Och så hämtade vi hem Vargen. Han har varit hos svärfar en vecka, sedan vi lämnade honom innan Portugalresan. Det har varit hemskt tomt i huset utan honom. Det har varit urtråkigt att jobba utan honom, han som alltid ligger och sover på skrivbordet på sin gula filt. Vargens kompis har varit hemma flera gånger och gått och letat i hela huset efter honom.
El Rubio, som vi kallar kompisen, hoppade ner i pation för att leka med Vargen redan tio minuter efter att vi kom hem.

Dessutom har jag köpt ett våffeljärn!!!
Spaniensvenskar - tips! Det finns våffeljärn på MediaMarkt!
Jag har letat våffeljärn i alla möjliga butiker under... Åtta års tid? I lördags fann jag det äntligen. Det är ett riktigt våffeljärn, inte ett sådant där konstigt för tjocka, belgiska våfflor.

Nu är jag egentligen inte jätteförtjust i våfflor... Jesús är det säkert inte heller, och knappast Disa, som inte tycker om något i matväg, förutom hallon ibland... Men jag vill ha ett våffeljärn. Nu har jag ett!

Förresten, jag måste nämna ett inköp till. En mat-termos, med en del som är i perfekt storlek för en spansk potatistortilla. Från och med nu kan vi äta varm tortilla på våra picknickar!