Strandutflykt och nya vänner

När jag passerat Campofrío visade det sig att vägen till Riotinto var avstängd på grund av regnet. Denna huvudväg. Jag måste passera Riotinto för att ta mig vidare. Vad skulle jag göra?
Google maps i telefonen var inte till någon hjälp, eftersom alla alternativ för att åka till Almonte gick via Riotinto.

Jag skulle få åka världens omväg. Som om det inte vore långt nog från Aracena till Almonte!
Men först frukostpaus för att försöka bli på mindre dåligt humör efter detta bakslag. Det var ett vackert ställe. Jag stannade till precis där byn tog slut för att äta medhavd matsäck. Och solen sken.

Det var tredje gången jag träffade Tove sedan hon kom till Spanien. Hon och hennes lilla familj var och hälsade på här i Aracena, Och detta var mitt andra besök hos henne i Almonte, för vi skulle jobba ihop. Och efter jobbet, lagom tills det började regna, åkte vi till stranden några mil bort. Det var längesedan jag såg havet.

Det har stormat så mycket att massor av bryggor, gångvägar och strandbarer har förstörts de senaste veckorna. Premiärminister Mariano Rajoy hade samma dag besökt ett av de förstörda områdena, inte så långt ifrån där vi var, och nu var ett tv-team här på vår strand och skulle filma.

Det är så roligt att ha bloggen, trots att jag inte alls har tid just nu, men just kontakten med andra... Det är ju det som gör det.

Och ibland stannar det inte vid kommentarer. Nu har jag fått både jobb och en kompis genom bloggen. Det händer ju inte så ofta. Att få en kompis så där. Inte för mig i alla fall. Tove sa, medan hon diskade våra smutsiga tallrikar, att hon är en sådan som rycker tag i folk och börjar prata. Jag är hennes motsats. De flesta vänner jag har är sådana som har ryckt tag i mig av någon anledning. Milagros är också en sådan som ryckte tag i mig och tyckte att det var värt besväret. För några timmar sedan satt jag i hennes kök medan Disa sprang runt och lekte med Pedro och Cristian. Vi drack te och åt bakverk som Milagros mamma tagit med från norra Spanien, och pratade pratade pratade, och skrattade åt vredesutbrott, trötthet och trista födelsedagstårtor från snabbköpet.
Tove pratar jag med så mycket att hon nästan har slutat skriva på bloggen, för hon har redan berättat allt för mig :-) Nej då, inte riktigt.

Ibland har man tur och får in bra personer i sitt liv. De flesta som har funnits i mitt liv är kvar i Sverige, och det kändes nästan som om jag slutat prata och skratta under en lång tid, eftersom inga liknande personer dök upp här i Spanien. Ändå händer det att man trillar på någon ändå. Eller att någon rycker tag i en. Någon öppnar sig. Inget är för privat. Någon tycker om att ses och göra saker tillsammans.

Så mycket lättare och roligare det är med vänner!

Disa, den gula glassen och språket

Så kom solen igen. När det regnar så här mycket som det gjort de senaste veckorna tar man vara på solstunderna.
Jag tog med Disa och köpte glass, sedan åkte vi upp till slottet på berget.
Det är skönt att inte behöva vara inne. Dagen innan, när det regnade så mycket, hällde hon aska på Vargen, och när jag (inte lugnt och tålmodigt) förklarade att det inte är bra för Vargen, för han slickar i sig askan och får den i magen, hällde Disa upp ett tvålbad i handfatet, och jag upptäckte henne just när hon försökte dra ner katten i vattnet för att tvätta honom ren.

Den här ungen. De arbetar med bokstäver i skolan, och varenda gång hon känner igen en bokstav blir jag alldeles pirrig. Det känns som det mest fantastiska jag hört. Hon har börjat vägen mot läsning. En dag kommer hon att kunna läsa och skriva!

Jag har märkt en förändring i språket igen. Hon talar mycket mer svenska med mig än med någon annan. Hon säger knappt några svenska ord alls till spanjorer. Med mig pratar hon en del svenska. Kanske... 65 procent spanska och resten svenska? Ja. Något sådant. Hon blandar språken. "Mira, mamma, que roligt!"Hon säger många substantiv på svenska, ofta i bestämd form. Och hon säger de flesta substantiven som ett-ord. Spegelt, pölet, glasset. Till och med Ullat om sin gammelmoster Ulla.
Språkutvecklingen är spännande. Hoppas vi kan åka till  Sverige i sommar igen. Jag märker hur mycket Sverigeresorna påverkar hennes språk.

Envisa unge. Hon är övertygad om att de sjunger Corona (krona) i filmen Coco som vi såg häromdagen, och tror mig inte när jag säger att det är Llorona (gråterska). Det är inte direkt en barnsång, så att säga, så det blir lite konstigt när hon går och sjunger den här hemma. Fast hon sjunger Corona, corona, och det kan ju sägas vara en barnvariant :-)

Kaotisk lördag med bio, guidning och nervös chaufför

Sitter i sängen, med gulblommigt täcke och sovande barn. Katt också. Lördagen var så intensiv att jag behövde ha det helt tyst runt mig för att smälta den, och satte inte på radion förrän jag kommit till Venta del Alto; halvvägs hem.

Planen för lördagen: Guida en grupp svenskar i Sevilla, ensamtid och lunch på stan med Jesús, bio med Disa, Johanna och hennes barn.

Så här blev det:

7.30 Vaknar. Läser igenom gammalt manus. Ringrostig efter att inte ha guidat på fyra månader. Märker att hälften av det jag brukar prata om inte står eftersom jag inte skrivit ner det.

7.50 Bestämmer mig för att ta reda på om det är sant som Jesús pappa sagt, att Maria Luisa-parken är stängd pga vädret. Det stämmer. Guideturen skulle gå genom parken, Plaza de España och den gamla judiska stadsdelen. Ändrade planer.

8.20 Kalldusch. Jesús pappa har glömt att sätta på termostaten till varmvattnet igen. Samtidigt kommer han på att kanske även Plaza de España har stängts. En snabb koll visar att han har rätt. Jag svär över det förbannade landet som sätter stängsel om parker och låser dem när det regnar och blåser. Risk för fallande grenar, javisst, men Plaza de España har inga träd!

8.35 Ringer gruppens rundreseguide och ändrar planerna. Det blir bussguidning istället. Skickar meddelande till damen som ska vara praktikant hos mig idag, som kör från Cádiz för att vara med, och berättar om ändrade planer. Kommer hon se meddelandet i tid? Eller vänta på mig vid Plaza de España? Hetsläs-repeterar det vi ska se från bussen.

9.50 Jesús kör mig till Plaza de España, för jag måste försäkra mig om att det verkligen är stängt. Det är det. J och jag ändrar samtidigt lunchplanerna. Vi behöver verkligen en stund ensamma, bara vi två, men det kommer inte gå att lämna D hos hans pappa den här dagen. Det går aldrig såvida det inte är något viktigt, som jobb eller sjukhusbesök. Att hjälpa ett förhållande är inget skäl.

Hoppar av vid Maestranza-teatern. Det spöregnar. Möter upp kvinnan från Cádiz. Vi sätter oss på en bar och pratar medan vi väntar på gruppen. Toan är en av de äckligaste jag varit på i Sevilla, och då finns det många usla att välja mellan. Men jag har inte tidigare sett en toa vars väggar, handfat, papperskorg och toastol har massor av halvdöda konstiga flugor.

11.40 Den lilla svarta bussen kör förbi upphämtningsplatsen. Guiden ringer strax därefter och säger att chauffören inte vet var han ska stanna. Han står vid ett trafikljus 100 meter bort. Vi går dit. Och möter en oerhört nervös busschaufför. Plötsligt har jag två uppgifter att utföra samtidigt: att guida gruppen och att ta hand om och lugna busschauffören. Han avbryter mig precis hela tiden. Vet inte vart vi ska åka, pratar om den trasiga vindrutetorkaren och var han ska laga den, att han behöver vila, vart vi ska åka nu, och jag säger det igen och han glömmer i samma stund.

14.00 Vid katedralen. Turen är slut. Vi har åkt buss och promenerat. Det gick bra. Avslutade med att prata i telefon med chauffören, som hade lunch och var nu hellugn. Stannade kvar och pratade med guiden och praktikanten. Gick till Triana för lunch hos svärfar, med ett par stopp på vägen, bland annat Tiger, där jag köpte ett anteckningsblock täckt av härliga, vändbara paljetter, till Disa.

16.20 Svärfar ger mig en överfylld tallrik med kål- och kikärtsgryta, samt ett fat med potatis, tomat och lök i vinägrett. Omöjligt att få i sig allt, tror jag, men jag lyckas.

17.00 Jesús har åkt till Córdoba för att spela, jag har panikstädat svärfars lägenhet från Disas leksaker, klätt henne, varit på toa med henne, och går nu mot bilen med allt jag kan bära samt Disa. Mina turskosa gummistövlar står kvar hos svärfar för jag kan inte bära mer.

17.37 Har valt EXAKT rätt väg till stadsdelen Nervión och är mycket nöjd med mig själv. Kör direkt till dyrt parkeringshus. Där är nästan fullt. Extra personal hänvisar trafiken i parkeringshuset, trycker fram biljetter, och en kille på moppe åker runt och pekar ifall han ser en ledig plats. Han visar mig en på plan fyra. Helt galet. Skriver meddelande till Johanna, som undrat om hon ska köpa biljetter till oss allihop, och som sedan berättar att Sevilla FC spelar fotboll just nu. Deras hemmaplan ligger i princip mitt i köpcentret där bion är. Det är poliser och massor med folk. Förstår nu kaoset. Helt fel dag att gå på den här bion.

17.53 Springer med nyvaken Disa ut ur varuhuset, dit hissen från garaget tog oss, mot bion. Kommer fram två minuter efter att filmen börjat.

18.40 Coco är inte en film för små barn, visar det sig. Johanna får gå ut i förtid med sitt barn, och mitt håller för ögon, öron, jämrar sig och gömmer sig i mitt knä för att filmen är så otäck.

20.00 Sitter på hamburgerställe. Kaos. Två barn med ballonger på pinnar, leksaker, mat och väldigt mycket leklust. Jag blir själv med dem några minuter och håller på att gå under av att försöka ha båda barnen på samma ställe, inte ramla nerför trappan, inte slå folk i huvudet med ballongerna, och dessutom behöver D akut gå på toan. Milde tid, varför har inte det här stället lekhörna? Alla hamburgerställen har ju det!
"Det här gör vi inte om" säger Johanna och flinar när vi ska gå.
"Nä, det gör vi inte."

21.20 Går mot parkeringsgaraget. Måste igenom varuhuset. D måste på toa. Hittar toa en våning upp. Stängd för städning. Bär D upp en våning till. Toabesök. Ner igen. Leta rulltrappa. Leta bil. Hittar inte bil. Hittar bil. Har svårt att orientera mig när jag kör ut. Kör runt hela Sevillastadion. Jag är mycket, mycket nöjd med mig själv och min körning eftersom jag genom eftertänksam, lugn körning hittat ut ur stan utan problem. Känner mig så duktig!
Lugnet som infinner sig av att köra ut ur stan... dröjde.

Sedan tog lördagen slut.
Puh.

Vad man gör vid oväntat solsken

Det hade regnat nonstop sedan måndagen. Ett häftigt, ihållande regn, så när solen oväntat började skina på söndagsmorgonen fick vi bråttom. 45 minuter efter att idén föreslagits körde vi iväg, med Milagros och hennes båda pojkar i bilen bakom oss.
Vi skulle till Cortelazor, hade vi tänkt, för det ska finnas en vandringsled som ska vara fantastiskt vacker då alla bäckar, och vattenhål är fyllda med vatten.

Ingen av oss hade varit i den lilla byn Cortelazor förut, men överallt fanns det äldre män som stod ute och pratade, och som försökte hjälpa oss att hitta början på leden. Vi skulle bara ta sikte mot torget, ta åt höger mot det tjocka trädet, och därefter rakt fram och till vänster vid dricksfontänen med rävstatyn.

Vi gick ändå fel. Eftersom vi hade tre vilda ungar med oss, kändes vandringen till vandringsleden mycket ansträngande, och de två vildaste vildingarnas mamma är inte heller avslappnande att gå med, men rolig!

När vi hade gått uppför ett berg och vägen slutade i ett industriområde förstod vi att vi hade gått fel.
Men vi hittade rätt lite senare, och det var en sådan lockande väg att vi struntade i att klockan tickade mot lunch, och gick iväg för att se litegrann av vart vägen med den lilla skylten ledde.

Vattnen kom vi aldrig fram till, men barnen klättrade i stenrösen, vi satt på en mur och åt Milagros föräldrars mandariner, och jag retade vildarna genom att plaska i en härlig vattenpöl, samtidigt som jag påpekade att de inte fick göra detsamma eftersom de inte hade stövlar. Så jäkla taskigt och ovuxet (men kul).

Det var härligt att komma ut igen. Jag går och väntar på picknickdagar, men de verkar dröja lite till.

När vi var på väg tillbaka till bilarna kom regnet igen. Och det har regnat sedan dess. Allt det där regnet som inte föll i höstas, som gjorde att kastanjeträd torkade ut och att ingen svamp växte, det har kommit nu. Det har regnat i en vecka, och ska fortsätta hela denna vecka också, enligt prognosen. Vinden stormar fram, det haglar och åskar och smäller. Det är högst osäkert att sitta vid datorn, för då och då slocknar den och så kommer en knall.
När jag pratar med blogg-Tove på Skype-telefon hör jag något löst på hennes tak slå i vinden, och hon skulle ha hört mig svära flera gånger när strömmen gått, om det inte vore just för att strömmen gått och anslutningen brutits.

Jag älskar det här vädret när jag jobbar. Jag sätter på elementet och har det varmt och skönt i rummet. Vargen sover på en filt på skrivbordet bredvid mig, och jag sitter och lyssnar på regnet medan jag skriver och rättar texter. Det är väldigt behagligt.

Februari försvann i ett moln av sjukdom och stress...

Plötsligt händer det.
Plötsligt har jag TID. Och nu vet jag inte vad jag ska blogga om. Alla de där inläggen som jag har haft i huvudet så länge har blåst iväg som moln ur huvudet.

Jag kan ju sammanfatta läget just nu, till att börja med.
Eller, det har Den där om Jenny redan gjort så bra.

Hur var din februari?
Den försvann in i ett moln av sjukdom och stress.

Där har vi min sammanfattning också.
Och den tuffa månaden kulminerade i ett sådant stressläge att jag bara ville försvinna, men jag var så stressad att jag inte ens kunde tänka på något ställe att försvinna till.
På lördagen kände sig Jesús frusen. På söndagen kände han sig sjuk. Då kom febern. Han blev helt däckad. Han var tvungen att gå till läkaren på måndagsmorgonen för att få sjukintyg, sedan gick han upp för trappan och la sig, och kom inte ut ur sovrummet förrän på onsdagseftermiddagen igen. Och det var en sådan himla dålig vecka att bli sjuk på, för just den veckan hade Disa flera dagars skollov. Jag var tvungen att jobba, men vem skulle ta hand om Disa då? Det skulle ju Jesús ha gjort, han som hade samma lov.

Det var en sådan stressig situation. Allt handlade om att hitta stunder för att jobba, fixa mat till Disa, ge mat till katterna och hitta barnvakt. Någongång ibland kom jag ihåg att J behövde få i sig vätska, och till och med något ätbart, men jag han knappt sätta mig och prata med honom.
Det blev en kisspöl på golvet som bara fick torka in, för allt hängde på minuter och tiden fanns inte för att torka upp den. Eftersom jag inte hann diska var alla köksredskap, glas, bestick och tallrikar slut på onsdagskvällen. Men nästa dag var Jesús så kry att han var uppe och gick igen. Så då kunde jag äntligen diska.
Gräslig vecka.
Jag sa ju det. När det är tyst på bloggen är det alltid, alltid för att jag inte hinner skriva.