Min första semester

Jag har räknat ner i veckor och nu är det bara en arbetsdag kvar. På midsommarafton börjar mitt livs första betalda semester!

Semesterglädjen ger allt ett magiskt skimmer. Köpa frukostbulle, åka ut på jobb, vänta på halvtomma bussar nu när ungarna gått på sommarlov, allt känns speciellt och glädjefyllt.

På jobbet har vi haft intensiv studentbevakning, jag ska skriva klart ett par politikerporträtt, en rolig Göta kanalgrej och påbörja minsta lilla för att inte sitta kvar till sent på torsdagskvällen och skriva färdigt.

Det är festligt på redsktionen. På måndagen var det smörgåstårta och bullar till fikat, det som blev över efter de fyra tokar som åkt till jobbet mitt i natten för att se VM-match tillsammans, på eftermiddag tårta från Våga Vägra VM-gruppen, i dag sommarlunch och i morgon tårta igen - för att fira övergång till koncernen.

Om jag slutar i tid ska jag ta med familjen på glasskafé för att fira semestern.

Jag hade så många planer för min första semester, men alla byggde på att omvårdnadsbidraget skulle beviljas i tid. Jag ansökte i januari. Nu blir det andra planer istället, det kommer bli fint det också. Stockholm och Gröna Lund nästa vecka tack vare Min stora dag, som beviljats för mitt diabetesbarn. Tält på Västkusten, åka till Kosteröarna, vidare till Norge och gärna Öland också en sväng. Läsa? Måla? Baka? Det finns tid till kreativitet igen.

 Viktigast: tid med barnen. Jag längtar. Runa också.

Diabetesbarnet

Det har gått drygt ett år sedan Runa diagnosticerades med diabetes typ 1, sex år gammal. Starten var en mardröm på det spanska sjukhuset. Jesús fick en chock så stor att den satte sig fysiskt, och han blev sjukskriven, kom inte upp ur sängen.

Diagnosen var anledningen till att vi bestämde oss för att tacka ja när jag blev erbjuden ett vikariat på lokaltidning i mina hemtrakter, ett år. I Sverige skulle Runa få insulinpump, i Spanien skulle hon inte få det. Få diabetiker får pump i Andalusien, det kostar regionen för mycket och väntelistan på pump är många år.

Innan Runa fick sin pump var vi uppe i tio - tolv injektioner varje dygn. Sömnbristen höll på att ta knäcken på oss. Bra nätter larmade det för högt eller lågt blodsocker några gånger. Dåliga nätter, som var i majoritet, larmade det flera gånger i timmen. Då gällde det att gå upo och hämta insulinspruta eller något att äta.

Det är bättre nu, men diabetesen kan man inte slappna av ifrån. Igår åkte jag med Runa till grannstaden. Det var matfestival, ansiktsmålning, pyssel och konsert. När vi kom fram slutade den blodsockermätande sensorn att fungera. Inget mer blodsocker visades, pumpens smarta funktioner la av.

Jag hade blodsockermätare med och ville ta ett blodprov på henne innan maten, men Runa är fruktansvärt stickrädd. Efter lång övertalning fick jag sticka henne i fingret, tryckte fram en stor bloddroppe men den urkassa mätaren, den sämsta jag stött på i mitt 35-åriga diabetesliv, visade error och det var sista provstickan i burken. Jag svor så jag skrämde bort övriga vid bordet.

Det blev en lång dag med många frågor om måendet, och "vänta" med allt hon ville äta, tills vi kom hem

Väl hemma blev det ny överyalningsmatch för att ta nytt blodprov i fingret, och sedan en lång ångestfylld kamp för att sticka fast en ny sensor på armen. Det krävs två personer för att sätta fast sensor och insfusionsset om det måste göras när hon är vaken. En som kan hålla fast henne när det krävs.

Hon var så less på sjukdomen på kvällen. Vi pratade om att spola ner den i toaletten, döda den elker sätta den i fängelse.

När nya sensorn till slut började fungera krävde den ett nytt blodprov i fingret för kalibrering. Då sov hon så djupt att jag lyckades sticka henne i fingret utan att hon vaknade. Det kan vara första gången som hon inte har ryckt åt sig fingret och smetat ut bloddroppen, så provet inte har gått att genomföra

Den svenska skolavslutningen

Så kom skolavslutningen. Jesús förvånades över många saker. Att föräldrar kan ta ledigt för att vara med, att den hålls på morgonen, att det är så mycket sång, att det finns stipendieutdelning, att alla klär upp sig, tårtbuffèn efteråt, presenterna till lärarna...

Runa grät när vi skulle gå hemifrån. Hon har en fruktansvärd separationsångest och var rädd att vi inte skulle hitta varandra efter scenprogrammet

När F-klassen tågade in med flaggor i händerna filmade jag. Stängde tyvärr av kameran innan femmorna kom - hade glömt bort att jag hade två barn.

Runas klass sjöng Idas sommarvisa, Disas När vi gräver guld i USA.

Disa hade köpt en videokamera för sina sparpengar lagom till avslutningen. Vi missade att den skulle laddas. Lite batteri fanns ändå, men dog efter halva avslutningen

Tårtbuffén var otrolig.

Efteråt åkte vi till grannstaden för att äta lunch på samma restaurang som vi åt på i augusti, efter barnens allra första dag i den svenska skolan. Disa pratade och pratade, hon var så glad då. Ett par dagar slutade hon prata svenska i skolan, och snart tystnade hon också hemna, på spanska.

Hon har haft ett oerhört tufft skolår. Hon kunde varken läsa eller skriva på svenska och talade bara bassvenska, men fick trots det inte undervisning i svenska som andraspråk, bara en surfplatta med appen Duolingo för självstudier - fast hon har inlärningssvårigheter och dyslexi. Ingen kartläggning av hennes kunskaper gjordes, trots att hon var nyanländ, så inte förrän efter påsk gjordes test för att mäta gennes kunskaper. Anpassningar sattes in, men otillräckliga. Sjäkvförtroendet sjönk, livsglädjen försvann.

Disa är en stor anledning till att vi flyttar tillbaka till Spanien.

Jag är övertygad om att anledningen till att problemet med hemmasittare är så vanligt i Sverige jämfört med Spanien, är för att barn med särskilda behov inte får den hjälp de behöver i Sverige. Här har jag lärt mig att det är sant, det man läser. Att man måste kämpa för att barnen ska få den hjälp de behöver och har rätt till.

Runa har trivts. Har älskat att vara på fritids och pyssla. Hon började prata i skolan strax innan jul - på svenska dessutom. Hon ville verkligen inte lämna sin skola och flytta en gång till, men en liten tjej på nyss fyllda sju är helt msktlös när hennes föräldrar bestämmer flytt. Nytt land, ny bostad, ny skola, nya klasskamrater. Hon vill verkligen inte.

Eftermiddagen tillbringades på biblioteket. Det var fint. Trots att svenska bibliotek hör till det som jag har saknat mest under alla år i Spanien, har jag knappt varit där det senaste året. Och inte läst böcker alls. Stressen och tröttheten har varit för extrem.

Nu börjar tjejernas livs längsta sommarlov. Från den 5:e juni till mitten av september...

Tanden

- Runa har något att berätta!

- Vad då?

- Det är en överraskning.

Jag slog av samtalet med Jesús, skyndade ut till bussen för att åka hem från jobbet. Lönen hade kommit så vi skulle göra några ärenden: köpa hundmat i djuraffären, handla och köpa garn till Disa, som inte kan sluta virka.

- Mira! Se me ha caído el diente!

- Åh, har du tappat den nu!

Runa, som fyllde sju för ett par månader sedan,visade mig gluggen där framtanden hade suttit. Det här var stort för henne. För mig också, jag som vill stanna tiden, de blir stora för fort!

Gluggen såg läskig ut, och jag tvingades titta på framtanden också. Den hade hon tagit med sig.

- Lägg den i fickan så du inte tappar den, sa jag när jag spände fast henne i bilen.

Men tanden släppte hon inte. Den låg i hennes hårt knutna lilla hand medan vi gick i djuraffären, pysselaffären och mataffären. Hemma bar hon omkring den tills det var dags att sova. Då uppstod frågan; vilken tradition ska vi följa nu? Den spanska eller den svenska? Kommer Ratón Pérez eller tandfen? Ska tanden ligga i ett glas vatten eller under kudden?

Det blev en ljusblå mugg med vatten, jag sa att det behövde vara kallt, och vi kom fram till att det nog är tandfen som kommer i Sverige.

Runavar så glad över sin tappade tand att jag trodde att hon skulle hasvårt att somna, men det gick ganska fort, och på morgonen låg två tiokronor och en femma tillsammans med tanden i vattnet. Tiokronorna hade jag tyvärr fått ta ur Runas sparbössa, jag hade bara en femkrona i kontanter och det kändes lite snålt.

Undrar hur andra gör i Sverige, landet där ingen längre har kontanter? Har tron på magiska tandfeer försvunnit, eller swishar man?