"Förväntan är halva nöjet med julklapparna"

- Här kan vi förvara julklapparna, sa Jesús och ställde burken med byggklossarna och boken som hans syskonbarn ska få bakom dörren.
- Min julklapp också?
- ... Nej.

Åh, vad jag är nyfiken.
Jag erkänner det.
Att vi gav varandra julklappar på julafton är bara för att jag har tagit med mig min tradition. I Spanien sker julklappsutdelningen på trettondagen, och det är de tre vise männen som kommer med presenterna.

Jesús hade fått en idé, och när vi var på stan igår ville han gå för sig själv en stund.
Han var tyst när vi träffade igen, och det var inte förrän efter lunchen hos hans föräldrar, en underbar arroz con mariscos med räkor och snäckor, som jag fick veta att det inte hade gått som planerat.
Vi gick ut igen efter siestan, jag hade grejer att fixa, och han skulle ta hand om det hemliga. Han ringde mystiska samtal som jag inte fick lyssna till, och sedan gick han iväg åt sitt håll. Men inte heller nu hade det gått som det var tänkt.
Han satt på trappan till kommunhuset och såg dyster ut. Han var sjuk också, stackarn.
- Jag är inte klar, sa han.
- Jag måste gå, en jädra bit. Vi får ses hemma hos mina föräldrar sen.
Jag gick själv för att titta på ljusspektaklet på andra sidan av kommunhuset. Det var verkligen sevärt, med effekter som dörrar som öppnades, grejer som flög, figurer... Sedan lyssnade jag på skivor på Fnac och kikade i en skojig receptbok med sockerkaksfigurer på pinne.

Jesús var så nöjd när vi träffades igen. Hans mamma var inblandad på något sätt. Och inte bara ett, utan tre paket väntar mig.
Men jag har inte sett något av dem.
Jesús strör ledtrådar, men så mystiska att det inte går att räkna ut någonting.
Han gillar att hålla mig nyfiken.
Spänningen och förväntan är halva nöjet, menar han. Det är det som är grejen med julklapparna.

Hos de vise männen kan barn lämna önskelistor, men Jesús pratade visst direkt med den här.

Knivsliparmannen och skojardagen

Satt och skrattade åt Jesús som låg på golvet och pillade fram Lille-Pelles ekollon med sin hundskrämmarpinne, medan pyttelille Lille-Pelle satt bredvid och tittade på. Han älskar ekollon, vi har bara två kvar i krubban, men misse förlorar sina leksaker under soffan och under fotpallen.
Nåväl, jag hade skoj åt dem när jag hörde ett ljud jag inte kände igen.
- Är det... radion i affären, undrade jag.
- Nej, det är ju knivsliparmannen.
Ja, det är klart.
Jag har hört honom förut.
I Triana där vi bodde tidigare åker det runt en gammal man med slipstenar på cykeln. Han spelar en melodi på panflöjt, och alla som vill ha sina knivar slipade kommer ut och betalar en liten slant för tjänsten.
Det finns inte många knivslipare kvar, det är ett försvinnande yrke, men det åker runt folk, som de här, i byarna och spelar en knivsliparmelodi  genom högtalarna på bilen.

Igår var det stora lurardagen. Inte första april som i Sverige, utan den 28:e december. Día de los inocentes, De oskyldigas dag blir det väl om man översätter. Det är till minne av alla pojkar som dödades på order av kung Herodes just den 28:e december. (Är det sant förresten, eller är det nån biblisk historia bara?) Märkligt att uppmärksamma med en skojardag.
Vi tittade uppmärksamt på nyheterna för att se vad de skulle skoja med. Ett år var det att en av Sevillas broar flyttades till Barcelona.
Vi räknade snabbt ut att årets skämt var att Tarzans apa hade dött.
Cheetah, som var med i ett par Tarzanfilmer på 1930-talet, hade överlevt både Tarzan och Jane, sades det, och hade levt gott på ett djurhem där hon målade tavlor som såldes dyrt.

Det var visst inget skämt.

Julhelgen

Dan före dan
Jag var på skolavslutning i Jesús skola. Lustigt att fira julavslutning i 20 graders värme, och se de minsta utklädda till snögubbar, de som förmodligen inte ens sett snö.
Hälsade på hos Jesús föräldrar på kvällen. Där väntade julpost; tre kuvert med fina julkort, brev, en kexchoklad, en Bamse-tidning med julkalender samt en påse med kardemumma! Bra början på julhelgen. Det är så roligt att få post!
Spelade spel och åt en massa choklad. Jesús har fått tre chokladaskar av några elever.
Bra jobb han har.

Julafton
Brödet var slut (egentligen gammalt), så vi gick ned för att äta frukost på baren, som var stängd! Provade grannbaren. Helt okej.
Jesús satte igång att förbereda julmat medan jag åkte in till stan och panikhandlade en julklapp. Träffade på Nikki, osm också panikhandlade julklapp.
Ringde hem (till Sverige).
Hemma i Pajanosa väntade dukat bord med lax, sill, potatis, skagenröra, kokta ägg och köttbullar som Jesús hade gjort. De finaste hemgjorda köttbullar som jag har sett.
Och han hade ställt fram vårt lilla julträd på bordet, och lagt två paket under det. Jag la dit mina två också.
Vi kalasade på julmat och öppnade den lilla flaskan med julmust som jag sparat. Åh, så gott!
Sedan hade vi julklappsöppning. Jag fick en doft från L'occitane och en mysig mössa som jag har kikat på många gånger. Han fick en film och tidningen El Jueves som förstås driver med nye premiärministern.
Sedan sov vi siesta och åkte därefter till Jesús föräldrar. Förberedde julmiddagen. Vid tiotiden på kvällen kom Jesús systers lilla familj och vi satte oss till bords.  Tapas i form av chorizo, jamón, caña de lomo, ost, lax, musslor och räkor. Därefter provade vi den ugnstekta kycklingen, och så var det chokladen, och skåla i champagne som traditionen påbjuder för att få ett lyckosamt nytt år.
När vi kom hem vid 2-tiden var vi trötta och somnade snabbt.

Juldagen
Jullunch hos Jesús föräldrar. Anlände med lösskägg, vise man-krona, luva och trumpet. Hela familjen där, med Jesús syskons familjer. Tapas av det som blev över dagen innan, och paella. Hemgjord flan och drömtårta.Och valnötter och russin. Det här var dagen då jag lärde mig vad en nötnyckel är. Fantastisk uppfinning i form av ett hjärta. Man sticker in hjärtspetsen i den mjuka delen av valnöten och vrider om.Plopp, så delar sig nöten i två.

Annandagen
Träffade vänner i stan. Åt på en bra peruansk liten restaurang. Eftermiddagste och vattenpipa på en tetería i Triana.
Tomtning för Nikki.
Hon blev rädd.
Skoj.
Kan inte ge fler detaljer förrän alla tomtningar är klara.

En liten flaska julmust hade sparats.

Klappar på julafton även i Spanien. Åtminstone hemma hos oss.

Lycka i en plåtburk

Har aldrig riktigt fattat grejen med smör.
Förrän jag gick ned i grannbutiken och hittade det här.
Nu vet jag vad smör är.
Ett riktigt gott smör är en lyxprodukt.
En glädjekälla.

Den ovanliga julkrubban

Det var i Ronda det började. Jag häpnade när jag fick berättat för mig om den starka julkrubbetraditionen i Spanien, hur folk bygger upp sina krubbor, bygger byar med invånare av alla slag. Som till och med sitter och bajsar!
När jag äntligen fick se en riktig sådan figur var jag fast. Jag köpte den förstås, och sedan dess har det blivit 17 figurer till. De är basker med taditionella baskrar på huvudet, gråhåriga, med pipa i munnen, med vovve bredvid, de torkar sig med papper eller håller i en säck kastanjer.
I år har samlingen kommit till användning för första gången. Vi har gjort iordning en egen krubba med enbart dessa invånare. Och los reyes magos förstås, de tre vise männen som kommer med paket. Vi har plockat nedfallen bark från korkek och byggt berg, strött ut sågspån och gjort en bäck av silverfolie. Bakom bergen lyser små lampor, och en eld blinkar. Det blev riktigt fint!
Jag föreslog att vi skulle köpa någon mat på julkrubbemarknaden, det finns ju miniatyrer av allting där, som en förklaring till varför alla i byn... tja, uträttar sina behov samtidigt, men vi har inte varit där på länge.

Julstämning?

Dan före dan...
Träden utanför huset dignar av apelsiner.
Jag sätter mig i det friska gröna gräset, omgiven av gula blommor. Har bara en tunn tröja, solen värmer så.
Är det konstigt då om jag inte har några julkänslor?

Fler än någonsin röstade blankt

Igår la han handen på bibeln och svor eden inför kungen och drottningen under en högtidlig ceremoni. Mariano Rajoy (PP) är nu Spaniens premiärminister.
Vi sa förut att Zapatero, som har varit så tacksam att rita karikatyrer av, nog är lättad över att slippa Spaniens ekonomiska problem, även om det måste svida att förlora valet så stort som socialistpartiet PSOE gjorde.
Alla visste att högern skulle vinna. Men många hade hoppats att 15-M-rörelsens omfattande protester mot att det är så svårt för mindre partier att komma in i parlamentet skulle påverka resultatet. Kanske gjorde det det. Fler än någonsin röstade blankt eller ogiltigt.
Det pratades också om ett mycket lågt valdeltagande, men det sades bara på valdagen och man skyllde på vädret, det regnade lite. Dagen efter var det helt andra siffror och det sades inget mer om valdeltagandet.

Rajoy har lovat att de enda som inte ska lida av de kommande nedskärningarna är pensionärerna.
Jesús bara väntar på att förlora jobbet.
I Madrid till exempel, där högerpartiet varit igång sedan i våras (kommunval, regionval och landsval hålls inte samtidigt) har massor av lärarvikarier slängts ut ur systemet.
Det trixiga här är ju att en lärare själv inte kan söka jobb i statliga skolor. Här är systemet så att man står i kö, och blir uppringd efter hur högt upp på listan man står, och det i sin tur beror på hur många veckor man har jobbat och vilket betyg man fick på senaste tentan. (Alla lärarvikarier måste göra en stor tenta varannan sommar, en sådan som de ägnar hela året åt att plugga till.)
Lärare skaffar sällan familj innan de får en fast tjänst  (som man får till slut när poängen är tillräckligt höga) eftersom de kan sändas iväg att jobba vart som helst.
Blir Jesús av med jobbet flyttar vi till Sverige.

En katt på besök

Vad har vi gjort?
Vi har en katt i huset.

Jag hörde honom jama när vi åkte.
När vi kom hem var han kvar, han letade mat i en kartong från butiken, och när vi stängde dörren skrek han efter oss. Han skrek så högt att vi gick ned från lägenheten igen. Jesús öppnade dörren, katten satt på tröskeln och klev in.
Det var en sällskapssjuk liten katt, en kattunge bara, svartvit, vindögd, med en mycket lång svans.
Han följde med upp. Och fick mat. Vi hittade en burk konserverade köttbullar som vi aldrig kommer att äta själva, så det fick han.
Han var utsvulten, den lille.
Han har följt efter mig här inne, men nu ligger han i soffan på en kudde.
Jag kan inte sova.
Vi skulle naturligtvis inte ha släppt in honom.
Jag vet.
Jag vet.
Förebrå mig inte.
Vi kunde ha gett honom en skål mat ute på gatan.
Förmodligen tillhör han någon som inte är hemma. Han är så fjäskig.
Annars har vi ett stort problem.
Han kryper upp i famnen, buffar och spinner, och jag gråter. Det värker i själen av sorg efter den katt jag lämnade bort för att flytta hit.
Han var det största offret.

Tomtarna kommer

Trumpeten är laddad.
Skägget har fått nytt gummiband.
Ikväll drar vi igång Det Stora Tomtandet.
Fortsättning följer...

Julgodiset - en återkommande pärs

Det är väl konstigt.
Precis som jag grips av en obetvinglig lust att så på våren, trots att jag vet hur det brukar sluta, är jag bara tvungen att göra julgodis. Trots att jag vet hur det brukar sluta. Mintkyssarna som blev taggiga, salta grejer iställen för de lena, platta mintpastiller man förväntar sig. Pepparkakshuset vars väggar och tak sjönk in, vars sockerklister rann av och som efter mindre än en vecka rasade ihop. Marängfudgen som inte stelnade utan som rann ut på golvet som täcktes av en seg massa. Och hu, vad äcklig den var. (Det gick att smaka när den legat i frysen några timmar.)
Varje år tänker jag att jag ska hålla mig till ischokladen. Den misslyckas aldrig.

Årets projekt var, förutom ischoklad, snickerskakor och kanderade apelsinskal med choklad.
Mycket choklad, men vad gör man när man bor i ett land där det inte finns ljus sirap? Har ni tänkt på hur ofta man behöver just ljus sirap i julgodis?
Nåväl. Snickerskakor gör jag aldrig mer. Blev en konstig smulig massa som jag till slut badade i choklad för att den skulle hänga ihop.

Kanderade apelsinskalen är en annan historia.
Kollar ni på den här länken så förstår ni varför jag ville prova. Kunde inte motstå.
Apelsinskalen ska kokas en massa gånger, först utan, sedan med socker. Jag tyckte att de var lite beska och smaklösa efter fjärde kokningen så jag frångick receptet och hävde i trippelsats socker, då blev de bättre.
Det luktade underbart gott i hela huset.
Jag var mycket nöjd.

Sedan skulle skalen torka i tolv timmar.
Efter tolv timmar var skalen lika blöta som när jag la dem på tork, och jag började tröttna på apelsindoften.
24 timmar senare var skalen fortfarande lika blöta. Undrade om det har med kylan att göra. Tänkte på Bolivia, där frystorkad mat är vanlig i Anderna, och gissade att det här med skalen inte är köldens fel ändå. Stoppade skalen i ugnen på låg värme.
Slutade andas med näsan eftersom jag var så trött på apelsinlukten.
Kom på, när hälften av skalen var knapertorra, att de kanske inte skulle vara helt torra ändå.
Sedan var det dags att doppa i choklad.
Men det var så många skal. Skulle ta evigheter att doppa allihop. Så jag bestämde mig för att effektivt smälta chokladen i en kastrull, lägga i alla skalen och röra om..
Smälta i vattenbad? Tonterías! Undrade varför folk envisas med att chokladen ska smälta i vattenbad. Varför jag själv slösat tid med att smälta i vattenbad i alla år. Tänkte att det är en rest från tiden före teflonkastrullen.

Insåg att vattenbad är en bra idé.
När chokladen bränts och blivit klimpig la jag i alla fall i skalen, men det var för lite choklad.
Förberedde vattenbad. Var i tidsnöd, han inte diska, och smälte därför chokladen i en stekpanna.
Apelsinskalen gick inte att rädda, de var och förblev fula och taggiga. Men var åtminstone täckta med choklad.
Det var en pärs, men de blev riktigt goda.

Julpromenad i centrum

Vi åkte in till stan igårkväll.
Det är mörkt redan halv sju nu så det känns senare än vad det är. Kallt har det blivit också.

Vi gick förbi El Corte Inglés vid Plaza Duque. Där finns en stor belén i skyltfönstret. Här i Spanien har man ju julkrubba istället för gran och tomte, och kyrkor och stora företag ställer upp stora krubbor som folk köar för att titta på. Det är inte bara en krubba med Josef och Maria, utan hela byar och landskap som byggs upp och befolkas med dockor.

Vi var på väg till Alameda för att köpa julklappsbok. Det finns en sån bra liten bokhandel där. Den har specialiserat sig på reseböcker och bra barnböcker, och det var en bra barnbok vi var ute efter.

Sedan blev den en tapa på Lizarran, den baskiska barkedjan. Man tar en tallrik och plockar till sig de tapas man vill ha. Godsaker som fyllda paprikor, tortilla, lax med läskiga ostar och annat placeras på små bröd, alla med en tandpetare i. Tandpetarna visar upp när man ska betala, för att visa hur många tapas man har satt i sig. Det är farligt det här, lätt att det blir dyrare än man tänkt sig.

Därefter var vi redo för separationen. Jesús sa att han skulle gå och prata med los reyes magos, de tre vise männen som kommer med presenter på trettondagen. Här är det inte på julafton som klapparna delas ut. Tydligen skulle han prata om mig, för jag fick inte följa med.
Det var väldigt hemligt vad han hade köpt. Jag skymtade ett svart paket med vita hjärtan, men det var så hemligt att jag varken fick hålla i påsen eller titta i den. Ja, paketet låg i bokpåsen från Alameda.
Vi tog en sväng om kommunhuset, för på baksidan av det äger ett omtalat spektakel rum. Vi försökte se vad det handlade om i lördags kväll, men det var så mycket folk att vi faktiskt inte lyckades ta oss dit. Helt otroligt. Det var som i semana santa. Nu var det inga problem. Det var alldeles nedsläckt, och folk stod tysta. Det spelades musik, och på den stora fasadväggen projicerades bilder och ljuseffekter. Det var ett häftigt skådespel, men tyvärr var det bara slutet vi såg. Tydligen är det visning varje kväll klockan 19 och 21. Vi får återvända. I Madrid ska det visst vara något liknande, men tredimensionellt.
Annars är det mindre julpynt än vanligt i centrum. Alldeles säkert har det med det ekonomiska läget att göra.

Det var middagsdags och vi gick till en freiduría i närheten. Det här är typiskt för Sevilla, las freidurías. De flesta säljer bara fisk över disk, men ett par har bord uppställda där man kan sätta sig med sin öl och papperstrutarna med nyfriterad fisk som man äter med händerna. Vi beställde dryck, chips som de gör själva och kollade på skylten vad de hade för fisk idag. Inga acedías som vi hade hoppas på, så det blev ett par rejäla pavías, fisk-croquetas och adobo, fiskbitar som legat i en slags vinägerblandning och fått smak.

En skådespelare på byrån

Jag har en bild på byrån i sovrummet.
Bilden föreställer Robert Downey Jr.
Jag fick den av min goda vän Åsa innan jag skulle åka till Spanien för ett par år sedan.
"To Annika with love /Robert"
Jag är förtjust i den där bilden. Ja i Downey Jr överhuvudtaget, vilket min goda vän visste, och bilden har sedan dess stått på sovrumsbyrån.
Jesús tycker inte om den.
- Ska du inte ta bort den där bilden snart, undrade han häromkvällen när vi hade lagt oss.
- Nä, det ska jag inte. Jag gillar den.
- Men det är ju helt surrealistiskt! Det är faktiskt jättekonstigt att ha den bilden här i sovrummet!
Åh, det här har jag hört förut.
- Vad har du emot den egentligen?
- Alltså, man brukar ha familjemedlemmars fotografier i sovrummet, morfar, föräldrarna, syskon, syskonbarn, men skådespleare??! Dessutom är det en dålig bild.
- Ja, det är det, men jag gillar den.
- Det är ju som om jag skulle sätta upp ett foto av en kvinnlig nyhetsuppläsare. Och dessutom ett dåligt foto, skulle inte det verka konstigt? Folk skulle tycka att det var jättekonstigt.
- Det är ingen mer än vi som kollar i vårt sovrum.

Söndagsfestligt

Ni vet.
Man är ute och går i solen och har det trevligt, och så blir det sent, ja lunchdags är rent av passerad, ugnen ska sättas på, potatis ska skäras, fisk ska rensas, och hungern har redan givit sig till känna.
Men så.
Det ligger ju en påse med musslor i kylen. Mercadona sålde musslor från Galicien till ett billigt pris som gjorde det lätt att spontanshoppa, fast man bara skulle ha lite yoghurt och choklad.
Musslor blir en utmärkt förrätt.
Husguden rådfrågas, och José Andrés, Jesús favoritkock, har förstås en idé om hur vi ska piffa till musslorna istället för att bara ångkoka dem.
"Häll en skvätt olivolja i pannan", föreslår José Andrés.
"Häll i en skvätt vin också, och citron, och krydda med lagerblad och lite av det gröna ni har därute i pation, den där vissna gräslöksplantan, så blir det gott spad att doppa bröd i. Glöm inte att lägga i musslorna förresten"

Resultatet blev gudomligt.

Plaza de España

En favoritpromenad i Sevilla är borta vid den vackra Maria Luisa-parken och Plaza de España, Spanska torget.
I den här delen av staden finns utställningspaviljongerna kvar från den Iberoamerikanska utställningen 1929, och har man en förmiddag ledig är det här ett underhållande område att promenera i, glad blir man över allt vackert.
Men nu handlar det om Plaza de España.
Det var det här som skulle representera Spanien i den stora utställningen, och det var en mäktig representation.
Torget är ett imponerande verk som breder ut sig mellan det norra tornet och det södra, som båda byggts för att likna La Giralda, Sevillas symbol.
Det finns mycket att titta på. Runt halvcirkeln sitter högt uppsatta byster av profiler ur den spanska historien, från poeter till krigare. Alla Spaniens 50 provinser är representerade i keramik. Var och en med bänkar, namn, och en stor bild som visar en viktig historisk händelse ur provinsens historia. Allt i handmålad keramik. Det finns också tillhörande färgglada bokhyllor som tidigare rymde böcker om provinserna.
Sevilla representeras inte på samma sätt som de andra provinserna, utan i "namnlösa hörn", med en vacker fontän till exempel.
Överallt på Plaza de España finns målad kakel och keramikdetaljer. Från små bildplattor i marken till detaljer under trappstegen, i tornen och hela keramikräcken. Vackert, vackert.
Arkitekten bakom verket är Aníbal González, som var en välkänd profil i Sevilla. Många byggnader här har han ritat, exempelvis det lilla kapellet på andra sidan Trianabron, och underbara Plaza de América i Maria Luisaparken, där alla duvorna håller till.
I de många stora lokaler inne i Plaza de España inryms olika verksamheter. Här är det till exempel som vi utlänningar måste köa i timmar för att få vårt viktiga papper, tillståndet att jobba här.

Plaza de España är välbesökt av turister, och det är verkligen värt att gå hit.

Hela vägen mellan norra och södra tornet kan man gå innanför pelarraden.

Till och med tornen har dekorerats med handmålad keramik.

Spanska torget är byggt som en stor halvcirkel.

Det går att hyra båt och ro runt.

Detalj av trappräcket ovan.

Längs hela halvcirkeln finns handmålade utrymmen för varje spansk provins.

Viktiga händelser ur provinsen historia har målats.

Dessutom finns bokhyllor, där det en gång stod böcker som handlade om provinsen.

Sevilla representeras av namnlös keramik, som den här lilla fontänen.

Tusentals bilder tas varje dag av Spanska torget, men de flesta tas på folk som poserar vid sina provinser.

Väderspåmannen

Det hade varit molnigt i ett par dagar och jag följde väderleksrapporterna eftersom jag planerat tomtefotografering första dagen det blir sol igen.
Molnigt är lite trist, men något regn skulle det inte bli. Enligt vädret.
Men så kom Jesús hem.
- Det blir regn. Ungarna har varit helt omöjliga idag.
Enligt honom slår det aldrig fel, och lärarna på varje skola han jobbat på pratar om fenomenet. Dagen innan det regnar är eleverna stökigare än någonsin.
Jag tror inte på det.
- Så är det inte i Sverige, säger jag.
- Nej det är klart. Där regnar det ju varenda dag. Här regnar det var tredje månad.

Vad än väderleksrapporten sa.
Jesús fick rätt.
Det blev regn.

De arbetslösa driver runt med sina CV

Sverige klarade sig ganska bra i den ekonomiska krisen, får man väl säga.
Spanien har inte upplevt detsamma.
Spanien har sjunkigt djupt i lågkonjunkturen, och någon ljusning syns inte.
På nyheterna pratas det om en andra ekonomisk kris, och spanjorerna är mycket pessimistiska. Hur kan det bli värrre?
Arbetslösheten har länge legat stilla på 21,5 procent. Ungdomsarbetslöheten på över 40 procent.
Otroliga siffror.
Många bekanta har blivit av med jobben. Och bostäderna. En flyttade in hos sitt ex, en annan hos en kompis, men nu verkar han bli tvungen att flytta hem till föräldrarna igen.
Mängder blir bostadslösa.
Arbetare kan utnyttjas hur som helst. Många står i kö för jobben. Vi som söker jobb går runt med våra CV, vid driver omkring på gatorna, från butik till butik till bar till butik och företag. Vi söker skitjobb, men inte ens det går att få. Vi driver i stora osynliga flockar, arbetsplatserna tar emot 20-30 ansökningar varje dag.
Situationen känns hopplös.

400 euro i månaden

"Spanjorerna får vänja sig vid att tjäna 400 euro."
Orden är inte mina, de uttalades igår av Juan Rosell från CEOE, ungefär chefernas fackförbund, som en lösning på den höga arbetslösheten. Tanken är att företag ska erbjuda 15-timmarsjobb som de betalar 400 euro för. Minijobb.
400 euro för 15 timmar, det låter ju fantastiskt. Två dagars jobb. På en månad kan man ju bli rik.
Ta vilket butiks- eller barjobb som helst, och få betalar mer än 1 000 euro i månaden. Och då är det inga 40-timmarsveckor vi pratar om.
Arbetare utnyttjas något otroligt. Chefer kan beordra hur mycket gratis övertid som helst, den som protesterar blir av med jobbet. Gå till fackförbudnet med problemet och de konstaterar att så här är det. Ord står mot ord. Det finns inget att göra år saken.

Juan Rosells förslag är inte att man ska ha flera sådana här minijobb i månaden, utan ett. 400 euro i månaden.
Funkar det?
Bostäder kostar som i Sverige. Vi som bor i en by bor billigt, 400 euro i månaden.
Sedan tillkommer den mycket dyra elektriciteten. Vattnet. Maten, som är bara något billigare än i Sverige.
400 euro i månaden
Det handlar inte om att vänja sig vid att leva på lite. Det handlar om vad som är möjligt.

Paketkalendern

I år blev det paketkalender.
Jag förklarade för Jesús hur det funkar, och han tyckte att det lät skoj. Finns ju inga kalendrar här. Och man räknar ju inte ned till den 24:e heller.
Fast tyska chokladkalendrar har börjat säljas.
Nåväl.
Hälften var. Jag inhandlade de flesta av mina paket i Sverige.
Klokt uträknat att jag vid den här tidpunkten skulle börja längta efter svenska gotter. Jag vet ju att Jesús alltid bjuder hälften.
Jag lyckades faktiskt övertala honom att öppna sitt luciapaket en dag i förväg eftersom jag var sugen på den lilla chokladbit som låg däri.
Nåja, det är inte bara godisbitar i hans paket. Tjeckiskt öl och en illaluktande ost finns också med. Bland annat.
Själv har jag fått ett seriealbum, solrosfrön doppade i grönt te och en liten glad penis med kondom på huvudet som hoppar när man skruvar upp den.
Jag ser fram emot dagens paket, som är till Jesús. I det ligger en ask Salta Katten. Fast förra tablettasken gömde han i jackfickan för att den skulle räcka längre...

Luciafirande på Ikea

Jag har aldrig firat lucia så mycket som jag gjorde igår.
Det gick finemang på språkskolan. Vi sjöng så ögonen tårades på de internationella studenterna, fotoblixtarna smattrade och vi hamnar snart på film på skolans hemsida.

Så var det Ikea.
Gick in i personalingången, fick besökarbricka och låna rum inne i kontorslokalen.
Lucian kände sig lite mörbultad efter första firandet. Kronan var obekväm. Hon hade fått en bula i pannan och funderade på hur hon skulle få på sig kronan igen, samtidigt som vårt tåg annonserades i högtalarna gång på gång. Den Svenska Luciakören som skulle sjunga i restaurangen 18.15, missa inte det!

Vi hade publik på drygt 20 personer och inte många gick under tiden.
Efteråt hade lucians panna fått vad den mäktade med. Ikeapersonalen kom med skålar med is, och i en timme satt den stackars lucian med isklutar på panna. Det var bara att fixa en ny lucia.
Och en ny lucia fick vi. Hon i sin tur led av att stearinet droppade i ögat och att det satt sig fast, inte bara i håret som ju är del av traditionen, utan i hårbotten, så att hon hade problem med att få av sig kronan. De satt liksom ihop.
Men framträdandet gick finemang.
Sedan hade vi bråttom till julmaten. Köttbullar med brunsås, lingon och potatismos, någon slags skinka, Jansson, laxrullar i tunnbröd, ugnslax med grönsaksgrejer, glögg, chorizo, chips.... Inte som ett vanligt svenskt julbord, men brunsåsen serverades inte med skinkan den här gången, och vi betalade ingenting utan fick kalaset av möbelvaruhuset som dukade upp vad det hade, och skoj hade vi.
Klockan tio ville personalen gå hem, så det fick vi också göra.
Vet inte om vi gick fel, men vi gick igenom hela bottenplanet för att hitta utgången, och det kändes lite konstigt att gå där efter stängningsdags, alldeles folktomt.
Lucian gick med oss. Hon lurade på hur hon skulle få bort stearinet i hårbotten.

Det tappra luciatåget

Ojoj.
Det är lucia.
Och jag har lovat bort mig att sjunga i ett luciatåg. Tillsammans med ett tappert gäng på åtta-nio personer ska jag förgylla den här högtidsdagen i Sevilla.
I söndags träffades vi och övade för första och enda gången, ett litet gäng svenskar som bor här av en eller annan anledning (alla på grund av en spanjor eller spanjorska, utom två spanskstuderande som inte hittat några spanjorer än).
Nu på förmiddag ska vi lussa på en språkskola. Ikväll sjunger vi på Ikearestaurangen, och ett par timmar senare en våning upp på luciafirandet för Spaniensvenskar med släktingar.
Får se hur det går.
Ett par kan sjunga.
Jag är med som utfyllnad.
Fick sent igårkväll besked om att luciadräkterna är funna och att en ljuskrona är fixad. Var lite nervöst där. "När det låter illa kan vi ju inte se fula ut också", som organisatören sa. Just det. Blir ju inte samma sak om tärnorna kommer i jeans. Han har tvättat och strukit som en tok, men har ju haft hela natten på sig så nu ska det nog vara klart.
Klockan elva tågar vi...

Chokladen i mitt hjärta

Jag tycker faktiskt att det här kräver ett inlägg.
Magnumchokladen.
När jag kom till Ronda för en sisådar fem år sedan hittade jag en så god choklad i kinabutiken längst ned på la Bola, huvudgatan (som ska ha fått sitt namn när ett gäng ungar gjorde en snöboll och lät den rulla ned för huvudgatan som sluttar, och bollen blev större och större).
Den där chokladen har haft en särskild plats i mitt hjärta, där även en av Vahlronasorterna finns, och tryfflarna från Göteborg, och Snickers special, och den underbara chokladen från Kivik... Nä, den ska inte jämföras med någon annan.
Nåväl.
Jag har inte hittat den där chokladen sedan dess.
Förrän i förra veckan, i en tidningsaffär i Évora.
Där låg den.
Magnumchokladen.
Vilken glädje.

Banne mig, undrar om inte den halvätna chokladen ligger kvar i jackfickan efter fotograferingen. Ska genast kolla! Tjoho!

Att baka i Spanien

Mycket jobb för lite kardemumma...

Om man gillar att baka är det ingen bra idé att skaffa en spanjor och flytta till Spanien.
Första problemet är ugnen. Det är långt ifrån självklart att ha ugn här. Inte i någon av de tre lägenheter vi har hyrt har det funnits ugn.
Till slut köpte vi en, en liten svart bordsugn.
Då visade sig nästa problem.
Ingredienserna.

Gå in i vilken mataffär som helst i Sverige och betrakta raderna av socker, sirap, jäst, kakao, de otroligt många mjölsorterna...
Här i södra Spanien bakar man inte, och det märks på hur svårt det är att hitta ingredienser. Ja, det är rena detektivarbetet.
Vetemjöl finns, och i några stora butiker kan man köpa en sorts grovt mjöl också. Vitt strösocker och ägg har alla, och många säljer torrjäst och bakpulver.
Kakao har jag bara sett i den lilla delikatessbutiken i El Corte Inglés, det stora varuhuset på Plaza Duque. Men det var flera år sedan.
Det finns mörk sirap, men ingen ljus. Att baka filmjölkslimpa är omöjligt eftersom det inte finns filmjölk. Ja, det finns överhuvudtaget få laktosprodukter. Smör finns, även om hälften av sorterna är osaltade så man får vara försiktig med att ta rätt, och det är lite lurigt att räkna femtedelar och sjättedelar av paketet eftersom inte gramgradering finns, men det är ett lyxproblem. Jag har äntligen fått tag i färsk jäst i en stor butik.

Florsocker kan man hitta i kryddståndet på matmarknaden i Triana. Där köpte jag vaniljsocker, vilket visade sig vara strösocker med lite vaniljsmak. Dit borde jag ha gått med min specialbeställning Kardemumma, men jag gick till kryddbutiken här i Pajanosas istället, kryddbutiken som för övrigt säljer jaktutstyrslar och hundmat också.
Tjejen visste inte vad kardemumma är, men lovade att beställa hem det.
Två dagar senare kom jag tillbaka.
- Är det här... kardemumman?
- Ja, det fanns inte mald.

Jag köpte påsen eftersom jag gett mig fan på att baka kanelbullar, men klurade en bra stund på vad jag skulle göra med de stora kärnorna.
Jag öppnade en, och inuti låg en mängd små svarta frön.
Jahaja. Det var bara sätta igång.
Det tog trekvart att klippa upp fröna, pilla ur kärnorna och fylla en tesked med svarta frön som jag sedan malde i morteln.
Mycket jobb för de kanelbullarna. Men de blev attans så goda....

Mysigt i Las Pajanosas på helgen

Det är ganska lugnt här på veckorna, men på helgerna kommer mycket folk till Las Pajanosas. Massor av cyklister (ofta äldre män i tighta blå cykeldräkter) är ute på vägarna häromkring, och i Las Pajanosas stannar de för att ta en öl eller äta frukost. Massor av Sevillabor åker hit för att köpa grönsaker och äta lunch. Den som önskar viltkött eller svamp måste söka sig utanför stan. Vildsvin, kanin, hjort, allt tillagas fenomenalt gott här.
Och den som inte är hungrig tar en öl och njuter av solvärmen en stund.
Det är lätt att bli kvar länge...

Grönsakerna är bättre och billigare än på många ställen.
Vi köper nästan alla ingredienser till vår mat  i frukt- och grönsaksaffären. Den ligger bredvid vår bar och har bara öppet på förmiddagarna.
Under helgerna hänger ägarinnan ut säckar med apelsiner, svampkorgar och ställer ut burkar med honung och annat gott härifrån på ett bord.
Hon brukar sälja sprättägg från sin kusins höns, men just nu värper de dåligt så vi måste åka in till stan för att köpa ägg.

Vandring mot ödebyn

Vi kom iväg så sent att det var precis mitt emellan frukost och lunch på baren, så det enda som fanns att tillgå var carne con tomate. Inte illa att börja dagen med det!

Efter varsin tapa åkte vi iväg mot Linares de la Sierra varifrån det utgår flera vandringsleder. Vi siktade på den som går till ödebyn Los Madroñeros.
Fast först åkte vi in i Aracena, som man ändå måste passera, för att köpa bakverk. Det finns ett alldeles fantastiskt sådant där på konditoriet Rufina. Det ser ut som en semla, men det är inte grädde i vetebullen utan en smörmarängkräm. Den bullen var slut, men det blev tre andra godsaker istället.

Linares är en mysig by att promenera i. Den är inte turistigt på något sätt, och det verkar som om utlänningar inte hittar dit. Jag tänkte på Mijas mellan Fuengirola och Benalmádena på solkusten dit så många åker. Man ser hur det har varit och förstår varför turister började åka dit. Nu är allt genuint borta. Det finns inget annat än souvernirbutiker och turistrestauranger. Men folk fortsätter att åka.
Linares är något annat.

När vi väl hittade vandringsleden visade den sig vara en besvärlig väg på rullande stenar i ständig uppförsbacke. Det varade i ett par kilometer.

Vi stack oss hela tiden på taggbuskar, men plockade röda, söta madroños från träden och beundrade jättelika aloe veraplantor. Stenmurar och korkekar kantade stigen, då och då lät det av ekollon som ramlade ned, och vi hade en finfin utsikt över de gröna bergen.

Till slut planade det ut och vi hamnade vid ett ödehus. Ett taggsnår fick tillfälligt stopp på oss, och det tog en stund innan vi kom på att man kunde gå runt huset och komma ut oriven på andra sidan.

Nu hördes röster.
Jag gissade att vi var framme och att hela ödebyn var full av vandrare som satt sig att vila och äta, men det visade sig vara fem pensionärer som kom från motsatt håll. Spanjorer hörs verkligen. Det var åtminstone trekvarts vandring kvar, berättade de, så vi gick inte längre för att inte behöva gå tillbaka på stenstigen i mörker.
Vi satte oss vid några mandarinträd som var fulla av frukt. Jag plockade mandariner som fallit ned, men de var lite sura så jag övergick till matsäcken; chorizosmörgås och bakverk som klarat sig rätt bra i ryggsäcken.

Nästa gång ska vi börja i andra änden av leden, i Alájar, för ödebyn ligger någonstans mitt emellan Linares och Alájar. Jag är ju fortfarande nyfiken på stället!