Översvämningar och inställda skolor

 Kropparna efter de två små pojkarna hittades någon kilometer från hemmet, två veckor efter katastrofen i Valencia.

Pojkarna hade varit hemma med sin pappa när flodvågen kom. En lastbil som flöt med i det kraftfulla vattnet rammade rakt in i familjens yttervägg. Det blev ett så stort hål att vattnet forsade in och förde med sig pojkarna och deras pappa. Han försökte hålla fast barnen men de fördes iväg av vattnet medan pappan själv klarade sig genom att klamra sig fast vid ett träd i flera timmar, tills han fick hjälp därifrån.

Historierna är förfärliga och så många. Bilderna och filmerna likaså. Det går inte att ta in att katastrofen skedde här i Spanien. En av de värst drabbade byarna i provinsen stannade vi och rastade i på bilresan hem från Sverige i augusti.

Det råder politiskt krig om vems fel det är att över 200 personer dog i översvämningarna. Är det regionpresidentens fel? Han som vägrade ta emot hjälp från staten, menade att regionen själv kunde ta hand om katastrofhjälpen. Det sticker i ögonen på många att han satt på en flera timmar lång lunch med en journalist medan folk kämpade mot vattenmassorna. Och att regionens uppmaning om att folk skulle stanna hemma, plingade i mobiltelefonerna först sent på kvällen, när många redan satt fast i garage med snabbt stigande vatten och andra dödsfällor.

Kanske kan man skylla på arbetsgivare som inte lät arbetarna stanna hemma? Politiker som gett tillstånd till ny bebyggelse i områden som klassats som hotade vid översvämning?

Man vill ställa någon till svars för de många dödsfallen.

Dagen efter översvämningarna var det vädervarning i provinserna Huelva och Sevilla. I vanliga fall hade jag inte brytt mig om vädervarningarna, de brukar vara överdrivna, men efter Valenciakatastrofen tänkte jag till. Var det dumt att ge sig iväg med bilen? Först hade jag ett mycket efterlängtat läkarbesök i Huelva, där jag äntligen skulle få en helt otrolig blodsockermätare som kopplas samman med min insulinpump. Influensa och brutna ben hade inte kunnat hålla mig borta. Inte eventuellt regn heller. Därefter skulle jag vidare till Sevilla för trollerikurs och kompisträff. Jag tvekade lite innan jag åkte, var det dumt att inte åka hem direkt, innan eventuellt oväder? Jag åkte. Trollerikursen tänkte ajg inte missa, och i Sevilla brukar det ändå aldrig regna så mycket, vad de än varnar för.

Det blev inte mycket regn heller. En regnskur när jag körde in i stan, resten av eftermiddagen var det mest uppehåll och lite duggregn. När jag kom ut från trollerikursen hade jag fått två oroliga meddelanden från vänner i Sverige som undrade hur det gick med oss i regnet, och ett meddelande från lokalradion. Jag svarade att hos oss hade det inte regnat så mycket, men vattenreservoarerna hade äntligen fyllts på.

Vi har kommit oförskämt lätt undan, här i vår provins.

Nu har det dock kommit nya regnoväder. Återigen i Valencia, Katalonien och Costa del sol, med översvämningar, inställda bussar och tåg och tromber.

Hos oss har det ännu inte kommit så mycket regn, men vi har orange vädervarning för morgondagen då det enligt prognosen ska falla stora mängder regn.

Vid 21-tiden på onsdagskvällen kom det överraskande ett meddelande från skolorna att de kommer att hålla stängt hela torsdagen på grund av regnovädret. Ja, faktiskt alla skolor i provinserna Huelva, Sevilla och Cádiz ska hålla stängt, och jag tror även att det ska vara stängt i Granada och Málaga också.

Hade inte det i Valencia hänt hade knappast skolorna i vår provins stängt på grund av regn. Men Valencia har hänt.

Det var ett mycket oväntat meddelande och jag berättade för morgontrötta Disa att hon ska få sova så länge hon vill.

Vi är redo ifall det brakar loss. Jesús och jag hämtade in en massa ved och bättrade på med plasten ovanpå vedhögen därute. Vi har tvättat handdukar, lakan och kläder eftersom det väntas regna i flera dagar. Tvätten torkar inte inomhus så bäst att få det gjort. Vi har täckt för sovrumsfönstret med en stor, tung skiva för att det inte ska regna in. Jag har eldat hela dagen så det är varmt i det lilla vardagsrummet, köket och lekrummet. Det är så skönt med varma rum när det är kallt ute! Jag njuter över att inte behöva frysa! Jesús sa att termometern inte har visat tvåsiffrigt på hela dagen. Katterna och hunden sover inne i värmen, och jag tände smålamporna och värmde sovrummet innan tjejerna skulle lägga sig. Jag vill omge dem med mys, och det går rätt bra, trots förutsättningarna i det här gamla, dåligt omhändertagna huset. Sovrummet, det lilla vardagsrummet och köket, det är tre rum där man gärna är på kvällarna, det ser så mysigt ut. Och tänk, det har jag ordnat alldeles själv! Jesús har ingen känsla för hemtrevnad, han är ju spanjor. Målarfärg, mattor och små lampor med varmt ljus kommer man långt med, men tänk vad jag kunde göra om huset vore vårt! Det skulle det ha varit nu i ett och ett halvt år, om inte säljaren satt sig på tvären. Det senaste var att hon vill att vi ska lura banken så inte Skatteverket märker att hon inte har deklarerat inkomst på nästan fyra år. Herregud. Vi får se vad som händer.

Krigarpappan

Disa har en diagnos. Skolan är inte lätt för henne. Hon kan minnas att hon har fått en läxa, men vad hon ska göra, eller när läxan ska vara klar, kan hon sällan svara på. Om hon har ett prov har hon ingen aning om vad hon behöver träna på inför det.

Tur att hennes pappa är låg- och mellanstadielärare. Ingen har mer tålamod och bättre koll på vad Disa behöver än han.

Vi är beroende av bra kommunikation med Disas lärare. Den här terminen har det inte funkat, eftersom läraren är ny. Idag skulle Disa ha lämnat in en längre berättelse. Det visste vi ingenting om förrän igår kväll. Till imorgon har Disa en matteläxa; uppgift sex i boken. Vilket kapitel i boken vet hon inte, det finns hur många uppgift sex som helst, så den blev det inget med den läxan heller.

Jesús har varit arg hela dagen. Ingenting är för honom viktigare än ungarna. Ingen ska trampa på Disas självkänsla genom att säga att hon riskerar underkänt i terminsbetyg om hon inte lämnar in skrivuppgiften. Ingen ska säga till henne att hon måste jobba mer, när det inte har gått bra på ett prov, med uppgifter som inte varit anpassade för henne.

- Vad vet hon om hur mycket Disa har kämpat inför det provet, säger Jesús ilsket, han har själv suttit med henne på eftermiddagarna, förklarat och övat.

- Och skrämma henne med att hon kan få underkänt om hon inte skriver berättelsen! Det är inte sant! Terminsbetyg får inte sättas efter vad eleverna har presterat hemma utan enbart efter vad de har gjort i skolan! Det står i skollagen, dundrar Jesús, som kan skollagen utan och innan.

Han skrev till läraren att om hon påstår att Disa ska få sänkt betyg eller om kommunikationen inte funkar med vad hon behöver göra hemma, bestämmer vi här och nu att hon inte ska göra en enda läxa till! Det blir enklast för alla!

-Jag har blivit en av de där irriterande, jobbiga föräldrarna som jag brukar klaga på, säger Jesús i köket när barnen inte hör på.

På tisdag ska han ha ett nytt möte med Disas lärare. Har begärt att få se de två senaste proven också.

Han krigar för henne. Jag också. Men det finns ingen som bättre kan försvara henne i skolan, och hjälpa henne med studierna så hon inte blir efter, än Jesús.

Enhörningar, svenska och den bästa hemligheten

Allvarliga Disa liknar Jesús mest. Skojfriska Runa liknar mig. Och Runa har en mamma-period. Den har hon haft länge. Hon vill alltid sitta bredvid mig när vi ska äta, var det än är. Hon vill sova bredvid mig. Leka med mig.

Jag njuter av den här perioden.

Och igår kväll, när vi skulle köra hem från Aracena alla fyra, i två olika bilar, ville hon så klart åka med mig i lilla bilen. Vi hade just skilts från Disa och Jesús efter en sen tapasmiddag på en bar, och gick hand i hand mot bilen.

- Mamma, jag har en hemlighet. Jag ska säga den till dig i bilen. När jag sitter i barnstolen och du kör och det är mörkt.

- Vad spännande, vad nyfiken jag blir!

Jag spände fast hennes säkerhetsbälte, satte mig i förarsätet, vred om nyckeln, började backa ut från parkeringen...

Då hördes en röst från baksätet, ord som jag aldrig hört henne säga förut:

- Mamma, jag älskar dig.

- Åh! Pärlan!

Jag körde snabbt fram bilen igen, parkerade slarvigt, kom ut ur bilen, fällde bak förarsätet och tog mig in till min lilla unge där i mörkret. Kramade om henne, pussade henne på håret, strök henne över armarna.

- Min underbara unge! Jag älskar dig också! Så himla himla mycket!

Sedan åkte vi hem. Och pratade om enhörningar hela den 25 minuter långa hemresan. Runa vill ha en egen enhörning, en som kan flyga och är regnbågsfärgad. Men kan man tala med enhörningar? Bits de? Tänk om man ramlar av när de flyger? Var får man tag i en enhörning? Är enhörningar också hästar? Vi måste ta bort poolen så enhörningen inte ramlar i. Den kan bo i poolen när vattnet är borta.

Runa vill flyga på sin enhörning från Aguafría till Jabugo, Aracena och Mercadona (mataffären).

- Kan vi flyga tillsammans, undrade jag. Kan vi sitta båda två på enhörningen?

- Nej, du ska köra bil, förklarade hon bestämt.

25 minuters konversation om enhörningar, ponnyhästar, stora hästar, skolutflykter och ridskola. Och hela tiden, alltihop, på svenska!

 Hon får anstränga sig, svenskan kommer inte lika lätt som spanskan gör, men den kommer! När vi är själva pratar hon ofta enbart svenska med mig. Sedan i somras. Det är fantastiskt och jag häpnar varje gång. Och undrar hur länge det kommer vara. Idag börjar det nya läsåret. Kommer svenskan hålla i sig?

Den bästa födelsedagspresent jag fått

Hej gänget! Jag fyllde år för ett par dagar sedan. Då åt jag på glassrestaurang med barnen och en barndomskompis och hennes familj, resten av tiden packade vi ihop tält och åkte bil. Men jag tänkte berätta om födelsedagspresenten jag fick av Jesús förra året. Den bästa present jag fått. Texten är tidigare publicerad i tidningen Sydkusten, men med några ändringar:

Allt började med en födelsedag – min egen. Att fylla år är roligt, framför allt sedan jag förstod att sambon aldrig firat födelsedagar i sin familj och sedan dess inte haft några förväntningar utan ordnat något själv. Ibland kommer han ihåg hur gammal jag är och ibland får jag födelsedagspresent av honom. Ett år fick jag löfte om en hängmatta, fast det blev ingen hängmatta. Året därpå fick jag löfte om halva kostnaden av en hängmatta, men det blev ingen det året heller. Men så fyllde jag år igen i somras och jag fick ett kort som det stod Flygtur på.

Drygt fyra månader senare var det dags.

Jag borde ha varit mer entusiastisk inför flygningen, men jag är lite skeptisk till höjder mer än en meter över marken. Dessutom kände jag mig mest ledsen, eftersom jag skulle åka på jobbresa dagen därpå och vara ifrån ungarna nästan tre veckor.

Tidigt på morgonen packade vi bilen full av sömniga barn i pyjamas, kex och frysta bullar eftersom vi inte hunnit äta frukost, min Sverigepackning, samt en kompis som hade hälsat på några dagar och som vi placerade mellan barnstolarna. Precis allt var med, tänkte jag när vi stressade kom iväg, och det stämde, med undantag för mitt insulin som låg kvar i kylskåpet. När jag kom på det hade vi redan hunnit åka en halvtimme, men det var bara att vända. Och komma till flygningen en timme försent. En diabetiker som reser bort tre veckor utan insulin blir en död diabetiker.

Efter tre timmar i bilen var vi framme, drygt en halvtimme utanför Sevilla. När vi svängde av från grusvägen ramlade det ner människor från himlen. Jag fick en otäck känsla av att ha missuppfattat något viktigt.

-    - Jag ska väl inte hoppa fallskärm??

Jag anser visserligen att man ska göra sådant som skrämmer en, livet blir så begränsat annars. Men fallskärmshoppning är undantaget från min livsregel. Dessutom har jag nästan provat på det. Något närbesläktat i alla fall.

Det var när jag studerade naturfotografering och friluftsliv på Åland, och vi en dag skulle hoppa från en bro. Ålands högsta bro imponerar kanske inte om man åker bil över den, men om man står däruppe och ska hoppa ner i avgrunden, fastbunden i en sele, är den mycket, mycket hög. Tre meters fritt fall är lite jämfört med en som hoppar fallskärm från ett flygplan, men för mig är det där hoppet fortfarande det värsta jag har gjort. Ett ögonblick av ren skräck. Jag gör aldrig om det.

Jag behövde inte hoppa fallskärm. Bakom fallskärmshopparnas byggnad stod små flygplan uppställda, dit skyndade sambon och jag medan vi lämnade kvar kompisen att klä på barnen, som fortfarande bar pyjamas.

En vänlig man följde mig till ett av de små planen, vi satte oss och han förklarade pedagogiskt knappar och reglage, och visade styrspaken. Jag skulle själv få styra planet uppe i luften.

Det var det minsta flygplan jag hade sett. Det fanns plats för två personer bredvid varandra och ingenting mer. Hade vi burit dunjackor hade det blivit trångt.

Den vänligen, pedagogiske mannen klättrade ur planet, det var nämligen inte han som skulle flyga med mig, utan en annan pilot som just kommit fram till miniplanet. Men vad var detta? Var han verklig? Hade han klivit ut ur en film? När jag berättade om honom för sambon sedan, skrattade han och sa, att de väljer nog ut de snyggaste piloterna att flyga med nybörjarna, för att vi ska vilja komma tillbaka.

Ja herregud…

Men nu skulle vi upp i luften! Glastaket drogs igen, bara en liten luftspringa lämnades öppen, på med hörlurarna, och i dem sprakade röster av piloter som var uppe i luften. Vi fick vänta en liten stund på ett plan som skulle landa, sedan var det vår tur att köra ut på landningsbanan. Det lilla planet fick upp en imponerande hastighet och strax lämnade vi marken, steg högre och högre.

Långt bort syntes Sevillas skyskrapa och Alamillo-bron sticka upp, men ditåt skulle vi inte.

Jag fick i uppgift att styra mellan byarna Coria del Rio och Puebla del Rio som låg framför oss, och sedan svänga höger och följa Río Guadalquivir. Minsta lilla rörelse med styrspaken så svängde planet.

Vi följde floden. Framför oss låg det stora risfältsområdet som fascinerar mig så mycket. Om ett par månader kommer allt att ligga under vatten, berättade piloten. Det skulle jag gärna vilja se. Vi såg byn Isla Mayor och jag spanade efter Isla Menor och de vägar jag kört vilse på, och lite längre bort syntes en rosa fläck i en blå vattenspegel, det var flamingor. I fjärran låg havet. Det var underbart.

Sedan var den lugna flygturen slut. Den äventyrliga tog vid. Om jag ville? Klart jag ville! Plötsligt föll vi rakt ner mot risfältet under oss, det var som att åka ner för en brant berg-och-dalbana, fast uppe i luften istället. Lika otäckt som roligt, och en vecka senare skrattade jag fortfarande högt för mig själv varje gång jag kom att tänka på det.

Eftersom jag varken mådde illa eller spydde efter detta, och det hade verkligen varit besvärande att spy i det pyttelilla planet, undrade piloten om vi skulle göra en loop också.

Det vågar jag inte, tänkte jag.

-    - Okej.

-    - Säkert? undrade han, och jag tänkte, nejnej, det finns fortfarande tid att säga nej, men svarade istället:

-     - Javisst, och så började vi åka mot marken i en vansinnig fart, sedan tog han upp planet igen och snurrade runt med oss, och jag fattar inte fysikens lagar, hur jag kunde sitta kvar i sätet istället för att dunka huvudet i glastaket när jag befann mig upp och ner, men jag satt kvar, och det var galet och helt fantastiskt!

Efter den loopen ville jag stanna kvar i det lilla planet resten av dagen, möjligen resten av livet också. Flyga mot stranden, över Aracenabergen, över Sevilla, ja, varför inte se hela Spanien från luften? Ta med det lilla planet över Europa, flyga över Norges fjordar? Istället åkte vi ned mot trädtopparna, flög tätt ovanför dem, och där träden tog slut sänkte piloten planet ytterligare och flög precis ovanför ett stort gräsfält utan att nudda marken, och sedan upp igen.

Den där flygturen var otrolig.

Det var lite vingligt att klättra ur planet, marken gungade som när man har klivit av en båt, och själv var jag full av känslor. Jag var så lycklig att jag inte kunde sluta le, samtidigt hade jag lust att gråta utan att veta varför. Vad var det här? Blir man så påverkad av en flygtur? Känslor ”all over the place”, för att citera prins Daniel. Men medan lusten att gråta la sig satt den där lyckan i. Jag kunde inte sluta le på hela dagen. När någon pratade med mig uppfattade jag bara hälften av vad som sades, eftersom jag mentalt fortfarande var uppe i luften. Och sorgen över att resa ifrån barnen nästa morgon ersattes av tacksamhet över att de finns och att jag får åka hem till dem igen, när jobbresan är över.

Det kanske inte är trollkarl jag ska bli när jag blir stor, utan pilot…

Snigelkrönika, Mérida-reportage och Sverige

Ja hörrni, sedan jag skrev sist har jag landat i Sverige. Hemma i Spanien är det hett, här är det skönt ljummet. Jag har som spring i benen och skulle vilja cykla omkring i timmar, men har inte hunnit.

Här i Sverige finns mitt andra hem tidningsredaktionen. Det är underbart att vara på plats. Jag har intervjuat en dokumentärfilmare, en ung musiker, träffat en glassbilshund och bokat in jobb, bland annat ett heldagsjobb på fredag som kan bli riktigt roligt. Imorgon ska vi ut och bevaka studenten, på torsdag blir det stort, allmänt barnkalas som hålls på nationaldagen varje år i en grannkommun. Och det är nedräkning tills jag åker hem och hämtar barnen och drar ut på vårt biläventyr genom Europa!

Här kommer ett par länkar till grejer som jag har skrivit på den senaste tiden, och som publicerats i tidningen Sydkusten. Först en krönika om sniglar. Även i Spanien har vi problem med sniglar som äter upp våra odlingar, men vi hämnas genom att äta upp sniglarna!

Jag länkar också till ett längre reportage om staden Mérida. Hit bör den som är intresserad av romartiden bege sig. Och alla som uppskattar klassisk teater (på spanska). På den 2 000 år gamla romarteatern hålls varje sommar en teaterfestival, som arrangerades för första gången 1933.

Trevlig läsning!

Bilolyckan

 

Detta är en krönika som tidigare har publicerats i tidningen Sydkusten. En del av texten har ändrats efter publiceringen. 

Geraldine hade något mystiskt fel på bilhjulen. Ungefär samma som vi faktiskt - ännu ett dyrt bilfel som bilmekanikern har försökt förklara. Någonting som har deformerats av all körning på krokiga vägar, och som kan göra att hjulen till slut lossnar om man inte byter ut vad-det-nu-är.

Geraldine visste ingenting om felet på sina hjul när hon gick ut till mig utanför skolgrinden, med min fyraåring i handen.

- Runa är ledsen, sa Geraldine som är min dotters lärare.

- Alex råkade trampa på hennes flygplan.

Jag har inte lärt känna Geraldine, men vet att hon är mycket omtyckt. Hon har ett fint, mjukt sätt med ungarna och deras föräldrar. Håret är långt och blänker i kastanjebrunt, tänderna jämna och vita, ögonen stora, ja hela Geraldine är så söt att man inte kan låta bli att titta på henne så länge det går, innan det blir konstigt.

Geraldine beklagade det som hänt och gick tillbaka till de andra barnen när jag hade tagit upp min lilla unge i famnen. Hon var verkligen mycket ledsen när hon visade mig det buckliga pappersflygplanet.

- Åh! Men du, vi fixar det. Jag är bra på sånt här, sa jag, tog flygplanet och började släta ut vingarna och flygplanskroppen.

- Titta nu vad det kommer flyga, sa jag och kastade iväg flygplanet som drog lite snett och träffade en pappa i ryggen. Runa log.

Vi åkte för att hämta nioåriga Disa i hennes skola. Vi har alltid bråttom dit, barnen slutar samma tid fast i olika skolor.

Dotterns ryggsäck var tung av helgläxor och hon själv var trött. Ville inte ens stanna kvar och leka med de andra, så vi åkte hemåt.

- Idag är det fredag. Fredagsmys vet du, tröstade jag och vred sedan tvärt på ratten på den kurviga vägen när jag fick ett snabbt, oväntat möte. En ambulans? Här?

- Såg ni?

Ambulansen var på väg till Geraldine.

Samtidigt som jag körde hem mina döttrar, körde hon hem sina båda döttrar, sju och tio år gamla, fast åt andra hållet, mot Aracena.

Men det var ju det där felet på bilen som Geraldine ännu inte kände till. Plötsligt lossnade ett hjul i full fart på 90-vägen. Bilen gick inte att styra, den åkte över till andra körbanan och frontalkrockade med ett mötande fordon.

Samtidigt som jag låste upp ytterdörren till vårt hus i Aguafría kämpade räddningstjänsten med att klippa upp Geraldines bil och få ut den fastklämda läraren och hennes barn.

Jag låste upp ytterdörren och gladde barnen med att vi skulle äta lasagne, utan att ha en aning om vad som pågick i samma stund två mil bort. Jag såg en rolig helg framför oss, med film och godis på kvällen, besök av Jesús hårdrockskompisar och en liten utflykt.

Undrar vad Geraldine hade tänkt när hon körde hemåt med sina döttrar för att ta helg? Vad hade hon haft för planer, vad hade hon sett fram emot?

Ingenting kan man ta för givet, men det kanske lätt blir så när livet rullar på, samma rutiner från vecka till vecka. Jag vet inte. Mitt eget liv är omväxlande. Jag reser i jobbet vissa veckor, är ledig och hemma med barnen andra veckor, livet är föränderligt och jag uppskattar allt jag har. Jag går inte omkring och är rädd för saker som kan ligga i framtiden, men är oerhört medveten om att min lyckliga tillvaro kan tas ifrån mig när som helst. Det kan komma ett sjukdomsbesked, det kan ske en olycka. Hela livet, som jag känner det, kan försvinna med ett ryck. Som det gjorde för Geraldine.

Föraren i den andra bilen klarade sig oskadd. Geraldine och hennes döttrar fördes i ilfart till universitetssjukhuset i Sevilla så fort det hade gått att få ut dem ur bilen. Sjuåringen kom hem med skadad arm efter några dagar. Hennes mamma och storasyster blev kvar på intensivvårdsavdelningen i över en vecka, tioåringen nedsövd. När svullnaden i hennes hjärna gått ner kunde hon opereras. Geraldine opererades flera gånger i benen.

I föräldragruppen gladdes vi alla när vi fick beskedet att båda var vid medvetande, och rördes till tårar när Geraldines kollega kunde berätta att mor och dotter, som låg på olika avdelningar, hade fått träffas en kort stund på sjukhuset. Då hade det gått tre veckor sedan olyckan.

Nu har det gått över en månad. Geraldines vänner håller henne sällskap efter ett rullande schema sedan maken måst återvända till jobbet. Hur länge dottern och hon själv blir kvar på sjukhuset vet ingen. Geraldine väntar just nu på att få en ny käke inopererad.

Vi tänker varenda dag på olyckan, och på de båda som inte har kunnat komma hem. Runa saknar sin lärare. Ingen tror att Geraldine kommer tillbaka det här läsåret. Men hon överlevde. Alla tre överlevde.

Stranden

Plötsligt hände det. Jag hade en ledig helg och svärfars lilla lägenhet på kusten stod tom. Vi drog dit på fredagskvällen. Sista helgen tillsammans innan sommarens äventyr.

Jesús skulle spela i Sevilla på lördagen så han åkte ganska tidigt. Barnen och jag gick ut för att köpa solkrän och mat. I en fruktaffär köpte vi sommarfrukter som vattenmelon, aprikoser, färska fikon och japansk nispel.

På eftermiddagen gick vi till stranden. Det var högvatten och bara en smal strandremsa låg synlig när vi kom, men vattnet sjönk snabbt undan och vi kunde leta snäckor, bygga sandslott och försöka stå på händer.

Runa älskar stranden. Nästa dag ville hon till en strand med bubblor och nosar. Jag fattade absolut ingenting, förrän igårkväll när vi läste Sandvargen. Hon ville hitta en egen sandvarg.

Vi har fångat små krabbor, skurit oss på snäckor, ätit glass, dragit upp Disa ur sanden då hon grävt ner sina ben ända upp till låren, Runas rädsla för havet har släppt och hon har badat i det för första gången. Vilja fina dagar. Bäst har varit att vara själv med barnen och bara njuta av dem, efter det senaste hektiska halvåret och alla resor.

Till helgen åker jag till Sverige för att jobba två veckor. Sedan åker jag hem och hämtar barnen och bilen och drar norrut. Tältet väntar. När Jesús får semester ansluter han i Sverige, då går jag på jobbet igen. Lokalreporter hela sommaren, det blir bra. Vi har hittat ett trevligt hus att hyra till mitten av augusti. De två sista veckorna i augusti har vi på oss för att bila hem. Jag tror att det blir en bra sommar.

Runa fem år

I fredags fyllde Runa fem!

På morgonen väckte vi henne med födelsedagssång på svenska och spanska, tårta med fem ljus och presenter. Först gömde hon sig under täcket för att få fortsätta sova, sedan förstod hon vad som var på gång. Hon fick bland annat fyra glasögonbågar från maskeradhyllan i affären (hon gillar glasögon), en leksakshund som dansar och spelar, Bamsememory och en smyckesask med spelande figur och halsband och ringar i.

Runa hade sin favoritklänning till skolan och en stor korg med bullar att bjuda på, både för att det var hennes födelsedag och för att det var hennes sisa dag med klassen. Eter påsklovet börjar hon i Disas lilla byskola. Det blir ett bra byte.

Medan hon var i skolan lagade jag det sista till kalaset. Vi skulle vara på picknickplatsen i Castaño del Robedo, där Disas skola ligger. Strax innan klockan två var jag framme för att duka upp. Korv och bröd med tillbehör till barnen, empanada med pisto, skagenröra, dipp med grönsaksstavar, bröd... Men jag glömde den stora stekgrytan med korv från slaktaren som jag stekt och sedan kokat med vitt vin, vitlök, gul lök, svartpeppar och lagerblad tills en härlig sås återstod. Goretti åkte hem till oss och hämtade den.

Strax efter klockan två kom barnen och deras familjer från Disas skola. Lite senare anlände Runa som åkt med sin bästis Alex och hans mamma. Runa blev kvar så länge i deras bil att jag till slut gick för att se vad hon gjorde. Hon var upptagen med att öppna paket som Alex och de andra barnen gav henne direkt där hon satt i bilen.

Jag trodde att bordet som jag tagit med till maten var för stort. Det var tvärtom. Nästan alla familjer hade tagit med sig godsaker och allt fick inte plats.

Ungarna sprang omkring och klättrade och gjorde diken och lekte överallt medan vi vuxna åt gott tills ingen orkade mer. Då var det dags för efterätterna. Chokladbollar, drömmar, silviakaka och tårta i långpanna med hallonmousse som fyllning. Den godaste tårta jag gjort. Ungarna ropades till bordet, vi sjöng födelsedagssången och Runa blåste ljusen innan hon försvann iväg för att leka igen. 

Efter bakverken var vi så mätta att ingen längre orkade röra sig och vi vuxna blev kvar vid picknickbordet tills det började mörkna. Då packade vi ihop och jag tog med mina tjejer samt Disas kompis Nora, som skulle sova över. Vi stannade i Jabugo och köpte var och ens favoritsnacks, sedan la stortjejerna en tjock madrass framför tv:n, bäddade och satt där och såg film och åt snacks ändatills Nora fick hemlängtan. Men vad glada de hade varit innan! Vilken glädjefylld födelsedag!

Håret

Lilla pärlan ville ha kort hårt. Hon har så länge velat ha lika kort som sin bästis Alex. Riktigt kort alltså. Jesús och jag har tyckt så mycket om hennes hår att vi inte har låtit henne klippa av det. "Hon är så liten, det kan vi inte låta henne bestämma", tyckte Jesús. Medan jag i teorin har tyckt att klart ungen måste få bestämma över sitt eget hår. Hon är så bestämd när det gäller allt annat. Och nu fyller hon snart fem, är inte så liten längre.

Så Runa fick följa med när Disa skulle klippa av sitt långa hår hos Cristina, som inrett en liten frisersalong i sitt garage.

Jag hade visat en bild på frisyren som Runa ville ha. Hon sa inte ett ord när hennes långa, ljusa, mjuka hår föll till golvet, log bara inåtvänt. När jag fick henne i famnen och kände över det kortklippta håret... Sa jag till henne precis hur fin hon var, för hon var verkligen fin, men så fort hon gått iväg för att måla naglarna med frisörens jämngamla dotter kom tårarna. "Vill du ha en näsduk" undrade frisör-Cristina och räckte fram ett paket. Jag tog emot och snöt mig och torkade ögonen med tröjärmen. Runas fina hår. Hon är så annorlunda att jag inte känner inte igen henne, det är som ett nytt barn, jag lyssnar på rösten och letar spår i ansiktet men till och med det verkar annorlunda. Det kommer att ta ett tag att vänja sig.

Hon är mycket nöjd, det blev som hon önskat sig så länge. Och nu är det slut med bråken om morgnarna att hennes hår måste borstas. 

Fallet Lisa

Jag är just nu i Sverige och jobbar.

Idag har jag varit på det värsta jobb jag varit med om.

Har ni följt nyheterna om Lisa?

Länk

Nio år är hon, precis som min Disa.

Lisa och hennes familj har väntat länge på Hovrättens dom - ifall hennes vårdnadshavare skulle få adoptera henne. Vi hoppades så innerligt allihop, trodde nog att beskedet skulle bli positivt, eftersom allt annat är otänkbart.

För en månad sedan bestämde sig Migrationsverket för att utvisa Lisa innan Hovrättens dom kom. En väska på 23 kilo skulle hon få ta med sig när hon hämtades mitt i natten för att köras till flygplatsen. I Albanien skulle hon sedan placeras på ett barnhem, utan att kunna albanska.

Nio år.

Timmar innan utvisningen beslöt Migrationsverket att avbryta för att invänta Hovrättens dom.

Vi väntade tillsammans i familjens vardagsrum. Min uppgift var att filma.

Domen kom: ingen adoption.

Familjens förtvivlan gick rakt in i hjärtat, och där har den stannat. Släpper inte. Det blev inget mer gjort på eftermiddagen. I en villa några mil bort satt en familj i största sorg.

Timmarna går. Till slut säger man åt hjärtat att lägga av. Det är inte mitt barn, inte min familj, jag känner dem inte ens! Sorgen är inte min! Men hjärtat bryr sig inte om sådant. Det lägger inte av, det fortsätter att blöda.

Nio, som Disa.

Innan hade de pratat om att låta hunden få hundvalpar nästa sommar.

Naturligtvis publicerades ingen film. Min kollega skrev en fin artikel. Den är låst, men jag länkar ändå.

Förtroende

Det var väl någon gång när Disa hade fått sin lillasyster som vi började uppmärksamma ett annorlunda beteende. Hon kröp ofta in under bord för att få sitta ifred och tänka.

Senare gjorde hon det i rörelse, tänkte alltså. Hon gick fram och tillbaka i snabb takt med ett leende, helt borta från vårt värld, mycket svår att återkalla. Mest anmärkningsvärt var det när vi var på cirkus och hon gick runt i cirklar hela pausen. Efter föreställningen tog vi henne i varsin hand och ledde henne, för Disa var inte närvarande överhuvudtaget, inte kontaktbar.

Med tiden märkte vi att det var riktigt bra historier som fick henne att försvinna.

Nu är hon nio och ett halvt. Fortfarande försvinner hon under rörelse. Musik är en nyckel till dit hon ska. Ett hjälpmedel.

Jag har alltid undrat var hon är, tänkt att det måse vara en mycket trevlig plats när jag sett hennes ansikte.

Igår berättade hon. Jag frågade om hårklippning, då berättade hon om en frisyr och varför hon skulle vilja ha den. Sedan bara forsade orden ur henne! Vi stod i badrummet i säkert en halvtimme, hon berättandes, jag lyssnandes. Disa har en makalös, enorm inre värld som hon förflyttar sig till, och där hon är med om fantastiska saker. Jag fattar nu att det inte var fel i dyslexiutredningen, när man dessutom upptäckte att hon har en särskild begåvning i kreativitet.

Vilken människa.

Vilket förtroende jag fick. Det var en skatt. Ingen annan har fått veta. Ingen annan kommer heller att få veta vad som rör sig i hennes huvud, inte inom närliggande tid.

Vintervärme

I fredags drog en ordentlig storm in. Det regnade och blåste så hårt att en hel yttervägg blåste bort hemma hos en bekant till Jesús. Och i vägen till hans replokal bildades stora hål, han räknade till sju bilar som kört sönder däcken i hålen och blivit stående i väntan på bärgning, bara mellan motorvägen och byn där han repar. Poliser var ute och ledde om trafiken.

Regnet är oerhört välkommet, inte minst efter den skrämmande varma januari månad, som var den varmaste, eller näst varmaste, som någonsin uppmätts i Spanien. Temperaturerna låg ofta mellan 17 och 22 grader på dagarna.

Med det sagt kan jag inte annat än erkänna att solen och värmen kändes skön också, trots att det är fel årstid. Men vilken energi man får av lite sol och värme!

Det är härligt att stå ute och hänga tvätt, och drömma om saker som ska sås och planteras...

Man passar på att tvätta barnmöbler...

... och tar med sin fyraåring att plocka citroner, efersom hon vill baka citronmuffins.

Samma fyraåring sitter sedan ute på trappen i den ljumma luften och tvättar snäckor och strandfynd rena från sand.

Man äter lunchen utomhus...

...och får spontanbesök. Ger Disa och kompisen Nora en burk, för de vill gå till källan och fånga ödlor.

Tre ödlor fick följa med hem. Det var oerhört spännande för Runa! Medan de stora tjejerna gick in och åt mellanmål och grejade med annat, stannade Runa kvar ute med ödlorna, fullkomligt uppslukad av dem. Hon frågade om hon fick hålla i en, och kunde sedan inte sluta leka med dem. Princesa, Corazón och Ödla fick de heta. Hon lyfte upp dem i handen gång på gång, lät dem plumsa tillbaka i burken, gav dem snäckor och flyttade på stenar. Till slut blev det mörkt ute och hon måste gå in. Händer och armar var blöta och iskalla, kvällarna har inte varit varma alls, men det var en mycket lycklig liten tjej som kom in till slut, mot löfte att hon skulle få leka mer med ödlorna nästa dag.

Tyvärr blev det ingen ödlelek dagen därpå. När hon gick ut för att titta på ödlorna nästa morgon, innan skolan, var de försvunna alla tre. Jag kan inte tro att små vattensalamandrar hoppar. Jag misstänker Chobai. Hon kan nog ha suttit och fiskat med tassen...

Till helgen ska solen skina igen. Då blir det nog lite kalas och grillning med kompisar. Och dags att börja så, kanske...?

Reportage om stränder och bergsbyar

I förra inlägget skrev jag om vår strandutflykt. Jag kom på att jag ju faktiskt har skrivit mer om den trevliga sydvästra kustremsan som gränsar till Portugal. Här är en länk till reportaget i tidningen Sydkusten.

Jag kan lika gärna länka till ett reportage om mina bergstrakter också; Sierra de Huelva. Ifall någon skulle vilja läsa lite mer.

För övrigt skriver och skriver jag, men jag har också bokat biljetter till roliga saker framöver. Kulturåret 2024 är här!

Vi åkte till havet

Få platser är väl lika spännande som en havsstrand! Varför åker vi inte till kusten oftare? Vi har ju ändå bara en och en halv timmes körtid, och det är alltid, alltid värt det.

Någon som jämt vill åka till stranden är den minsta av mina pärlor, och nu skulle det bli av, för första gången sedan maj föra året.

Vi valde stranden Las Botas på Huelvakusten, det är en favorit. Lättillgänglig, långt från bebyggelse, men ett par chiruingitos - strandrestauranger.

Skor och strumpor tog vi av redan vid bilen. De behödes inte mer. Sanden är underbart mjuk och finkornig.

Det var en del folk ändå, denna ljumma sista helg i januari. Män stod som vanligt på rad med fiskespön nedkörda i sanden och linan spänd långt ute i vattnet. Här och där satt familjer och kompisgäg och umgicks, flera campingbord med glasoch matreste vittnade om en heldag med strandlunch

Jag släppte lös Iris, som sprang som en tok fram och tillbaka i sanden. Hon och jag gick en bit bort tills jag hittade ett märkligt djur i sanden. Vad var det?? Det var geléaktigt som en manet, och hade en massa korta armar. Jag gick tillbaka och hämtade de andra för att visa.

Därefter hittade barnen en enorm krabba som vi var tvungna att peta på för att se om den levde. Det gjorde den inte. Disa undrade om vi kunde ta med den för att äta den.

Massor med hajägg såg vi också. Ett par platta och tomma, de flesta hårt spända och runda. Kunde de ha lossnat med en levande liten minihaj inuti? Vi visste inte med la alla som strandat tillbaka i vattnet.

Medan tidattnet steg plockade vi vackra snäckor som vi la i en stor blå hink.

När Jesús gick på långpromenad mot Punta Umbría, långt från de stränder som man når med bil, blev Runa sjöjunfru. Disa hjälpte henne att gräva ner benen i sanden och skapade en sjöjungfrufena som dekorerades med snäckor. Det såg kallt ut, det blev allt kyligare, men Runa hävdade ihärdigt att en sjöjungfru inte kan ha tröja på sig utan måste vara naken.

Disa och jag spelade fotboll med en boll som knappt hade någon luft, och vi råkade sparka varandra på fötterna gång på gång, tills vi hade för ont för att fortsätta.

När Jesús var solen på väg ner. Han hade med sig en svart snäcka som var nästan lika stor som min hand.

Vi började packa ihop, men hur det nu var så gick vi inte till bilen utan hamnade i vattnet. Disa fick för första gången med sig Runa på leken att stå i strandbrynet och spinga undan när vågorna kom. Runa har alltid varit rädd för havet och vågorna. De skrattade och blev allt blötare, själv överraskades jag två gånger när jag skulle fota dem, och blev blöt upp till knäna.

Det här var dagen när min hosta hade börjat bli illa och jag frös hela vägen hem, trots att värmen var på för fullt och att jag fick Jesús tjocka tröja, som var alldeles svettig för att han plågats så av värmen i bilen. Men värt allt.

En dag vid havet är alltid det.

Färgloppet

Inlägg och svar på kommentarer kommer, men det händer så mycket hela tiden!

De här två har rengjorts ordentligt. I tisdags firades fredsdagen med ett för skolan traditionellt färglopp. Alla ungar sprang till torget och tillbaka, och längs hela vägen stod vuxna och kastade färgpulver på dem. Jag var där och hejade, och mobilen blev orange och tröjan blå.

Färgloppen hålls alltid i samband med en insamling av pengar. Pengarna går till forskning för någon sjukdom som elever eller lärare på skolan har drabbats av. Det här året var det Perthes sjukdom. Förra året var det lupus som Runas lärare har. Precis när de skulle avsluta samlingen efter lovet pep hans larm. Han hade länge stått i kö för transplantation av njure på grund av sjukdomen. Han fick snabbt ta sig till sjukhuset och jobbade inte mer det läsåret.

Tisdag med musslor, färg och bärgningsbil

Här kommer ett tvättäkta vardagsinlägg, en hel vanlig tisdag härifrån Spanien!

Jag har bestämt mig för att måla den urfula blå möbeln som följde med köket, så efter lämning i skolan åkte jag till färgaffären i Cortegana. Det är den bästa. I alla fall när den är öppen. På helgerna har den stängt, och ibland annars också, liksom många andra verksamheter här i bergen. Man kan aldrig lita på att det är öppet. I våras, till exempel. Jag behövde köpa färg till poolen, men när jag kom fram till färgaffären var det låst, trots att det enligt skylten skulle vara öppet en halvtimme till.

- Väntar du också, frågar jag en skäggig kille som stod med mobilen i handen utanför dörren.

- Ja, jag ringer honom nu.

Efter en stund meddelade den skäggige att färgaffärsmannen var i industriområdet för att köpa något till sina höns. Han skulle komma om en stund.

Det gjorde han också. Han berättade att hans höns hade blivit sjuka, det började på morgonen med att tuppen betedde sig konstigt, kanske hade han fått i sig något som färgaffärsmannen gett till sitt citronträd?

Färgaffärsmannen är lång, sympatisk och låter alltid stressad och är den bästa färgaffärsman jag vet. Han har alltid folk i butiken, en del kunder, resten bekanta som bara kommer in för att prata.

Det var en lång utvikning.

Jag fick rådet att använda den färg jag hade, och stryka över halvblank lack. Jag köpte en liten burk och en pensel och åkte vidare. Jag tittade till min frisör som inte svarat på min fråga om klipptid, men hon hade stängt. Igen. Skumt.

Vidare till mataffären intill för att köpa pasta och ris. Fiskdisken var öppen, damen beklagade sig för en kund över sin kraftiga förkylning och att hon inte kunnat sova på grund av hostan. Hennes boquerones, småfiskar, såg fina ut, så jag köpte ett halvt kilo till middagen. I en hink fanns adobo av en slags hajfisk som skurits i tärningar och lagts i en vinägrett, så det blev ett halvt kilo av den också. Förkylda fiskdamen grävde i adobohinken med naken hand, och jag bestämde mig för att inte berätta detta för Jesús, han är så känslig med virus och baciller. Fisken skulle ju ändå stekas.

På väg ut från Cortegana kom jag på att vi ju lika gärna kunde ta fisken till lunch, med lite tillbehör, så jag svängde in till Mercadona, köpte musslor, bröd och dryck.

Dags att hämta Runa i skolan. Hon blir så glad när det är jag som kommer! Hon hade fått låna en bok, något om fjärilars öron, och försökte visa mig bilderna samtidigt som jag körde den kurviga vägen till Disas skola.

Bara Disa, Nilo och Nora var kvar. Jag fattar inte vad som har hänt. Varför har de andra föräldrarna börjat åka hem direkt med sina barn? De stannar ju jämt och leker en halvtimme?

Disa vill alltid höra musik i bilen. Nu var det skivan med irländska gruppen Kila som satt i, och hon förklarade att folk tror att hon tycker om flamenco, men hon vill egentligen lära sig dansa irländskt, så där som när de står på rad och har steppskor. Jag tänkte att det är otur, för det lär inte finnas någon sådan dansskola här i bergen, förmodligen inte i hela Spanien.

Jesús kom hem och vi satte igång att steka fisk. Disa hann med både matteläxa och naturkunskap under tiden. Granntjejen Clara undrade varför vi åt så sent.

Vi satt ute i varma solen, det var ljuvligt.

Klockan fem åkte Jesús till Fuenteheridos med tjejerna. Han skulle träffa en annan musiklärare, som vill ha med Jesús i något musikaliskt projekt, och dennes döttrar ville träffa Disa. Jag skulle få efterlängtad ensamtid för att måla köksmöbeln. Men det blev ingen målning.

Jesús ringde från Fuenteheridos och berättade att bilen hade stannat. Bärgaren skulle komma om en halvtimme, jag behövde komma och ta barnen och sedan hämta honom i Aracena, dit bilen skulle bärgas. Jag blundade. Inte nu igen. Det senaste halvåret har det varit så mycket bilreparationer, dyra som tusan, att vi har fått gräva djupt i sparkontot till husköpet. Måtte jag hinna få betalt från februarijobbet innan det är dags att köpa. Annars går det inte.

Det var bara att lämna målningsprojektet och åka.

Runa körde runt på sin sparkcykel och Disa sprang omkring med ett gäng andra tjejer. Jesús satt på en bänk med Antonio, som kan komma att bli Disas lärare nästa höst.

Bilen bärgades och jag lämnade barnen på torget för att köpa insulin på apoteket strax intill. En kvinna med underbart vackett hår hälsade på mig och frågade om Runa. Som vanligt när det händer hade jag ingen aning om vem det var, har så svårt att känna igen ansikten, men förmodade att det var någon mamma till barn i Runas klass. Hon bar munskydd och jag funderade på om det hade blivit obligatoriskt med munskydd på apoteken också nu, inte bara på sjukhus och vårdcentraler. En äldre dam som stod i kön sa att det inte var det.

Jag hämtade barnen på torget, småpratade lite med Antonio, och så begav vi oss mot Aracena. Jag parkerade utanför den välsorterade asiatiska bazaren för att kika på pysselsaker medan vi väntade på att Jesús skulle bli klar hos bilmekanikern. De hade fått in en massa roliga maskeradgrejer, det är snart karnevalstider, och vi provade hattar, diadem och masker.

Disa ville köpa fluffiga bollar och ögon för att göra kaniner och medan vi valde storlek på ögonen hördes ett vilt tutande, det var Runa som lekte med en hundleksak ett par gångar bort.

Jesús blev klar, vi hämtade honom och åkte hem. Där var det iskallt eftersom jag inte hunnit tända brasan, men det var ändå så sent att vi bara tog en macka till middag och stängde in oss i sovrummet med elementet på, det var dags att sova.

En helt vanlig januaritisdag i mitt liv! Alltid händer det saker! Hur var er tisdag? Berätta!

(De stående bilderna lägger sig ner, lyckas inte vända dem, mycket irriterande, jobbar på det.)

Graviditeter och missfall

Ödekyrkan - eller Monumentet som det kallas, den ofärdiga stora kyrkan - ligger intill Disas skola. Den lånar vi till barnkalas ibland när det är för dåligt väder för att vara på picknickplatsen.

Jag åkte dit direkt efter att ha hämtat Runa i hennes skola, och alla i Disas skola var där. Jag hade tagit med nygjorda, varma vitlöksbröd, ställde ner dem på bordet och kollade vad de andra hade tagit med sig. Det var inte klokt! Var det osttema på maten?! Jag tycker så illa om ost att jag ibland säger att jag är allergisk. Till och med C svek, hon som alltid tar med fantastisk tortilla till alla födelsedagar och picknickar, hade nu tagit med pastasallad med ost!

Jag tog ett av mina egna, ostfria bröd och tittade var ungarna fanns. De rände runt och in och ut till ett svåröverröstande eko i den stora stenkyrkan. Ute åskade och regnade det kraftigt och det bildades stora pölar under fönsteröppningarna, varifrån det regnade in.

Det var ett trevligt kalas, men jag kommer inte att minnas det vare sig för att G klämde tummen illa i porten, att mina ungar dränkte fötterna i byggmaterial utanför och sedan fick vara barfota i kalla kyrkan där vi alla redan frös, eller ens för att en god vän oväntat dök upp och vi äntligen fick tid att ses. Nej, utan för nyheten att ett par av våra närmsta vänner väntar barn till sommaren!

De har försökt i många år att få ett syskon till dottern, men istället gått igenom tre missfall, varav ett mycket sent i graviditeten.

Jag kom att tänka på ett par andra vänner som råkade ut för missfall ganska nyligen. Kvinnan grät när hon ringde för att fråga om vi kunde ta hand om deras barn när hon och maken åkte till sjukhuset. Jag visste vad det handlade om, och hon visste att jag förstod. Jag hade berättat om när jag själv fick missfall, i samma vecka som hon nu var i. Till skillnad från mig fick hon välja om hon ville att fostret skulle tas bort på sjukhuset, eller stötas bort hemma efter en tablett. Jag önskar att jag också hade fått välja, gått tillbaka i tiden. Det hade inte blivit tablett då.

Det är så sorgligt. Men glädjen när det går vägen är enorm. Jag hade svårt att hålla tårarna borta när jag fick veta. Om allt går som det ska - och det måste det göra - kommer ett par av våra närmsta vänner att få en liten bebis i sommar. Det är fantastiskt.

Det långa inlägget om vår hund Iris

Många har frågat om vår lilla adoptionshund Iris. Här berättar jag om varför hon kom till oss och hurdan hon är.

När vi var instängda de där första månaderna av pandemin önskade sig Disa mest av allt en kanin. Det blev ingen kanin, men Jesús och jag sa till varandra, att det som verkligen skulle passa Disa är en hund. Hon älskar Juanito, lärarens hund som är med i skolan ibland.

Vi hade inte alls tänkt skaffa hund, men det var ett tankefrö som hade börjat gro. Jag tyckte själv att det skulle vara väldigt trevligt med en hund, och började åtta månader senare kika på de många djurorganisationernas webbsidor över hundar att adoptera. Det finns så oerhört många hundar, och katter, som behöver nya hem!

Det blev allt tyngre att läsa om alla adoptionshundars öden, och annonser på köp- och säljsidorna. Det var så många förfärliga historier. Hundar som levt hela sina liv fastbundna i en skrotbil, som hade så såriga ben att de inte längre kunde gå. Slagna hundar, övergivna hundar, vandrande, skräckslagna skelett, hundar som bundits fast i vägräcken vid motorvägen, såriga, sjuka... En obehaglig annons jag minns skrevs av en man som ville byta bort sin hund mot ”något som kunde intressera” honom. Vad som helst. Många annonser handlade om jägare som inte längre jagade och därför inte hade användning för sin hund. Vissa sökte en gratishund som var stor och aggressiv för att vakta hus och gård.

Jag blev förtjust i en liten grå hund som kom till en organisation, han var helt överväxt av småkrullig päls. Det gick inte att se att det fanns en hund där innanför, innan de som hittade honom rakade av all päls och  det visade sig vara en liten krake som kallades för Elvis. 

- Hur går det med hundletandet, undrade Disas lärare en dag efter skolan.

Vad skulle jag svara? Jag hade så många olyckliga hundöden i huvudet och ville rädda varenda en, men det behövde ju bli en hund som skulle fungera bra i vår familj.

Läraren ringde en kompis som är med i en organisation i en grannby, som skickade mig vidare till trumslagar-Cristina, som samma kväll skickade bild på en liten vit och brun hund med hängande öron. En underbar liten hund som fungerar fint med barn, sa hon, men som var livrädd för andra hundar. Det var därför Cristina inte hade kunnat vara vovvens jourfamilj.

Jag fick nummer till den nuvarande jourfamiljen. Lustigt nog var det också bekanta, dottern var samma tjej som hjälpte sin pappa att leda stjärnvandringen som vi aldrig borde ha åkt på Vi bestämde att vi skulle ses, så att vår familj fick träffa den lilla hunden.

När de kom hade de med både hundsäng och mjukispingvin. Hunden var reserverad med mycket vänlig, och när vi hade pratat en timme hade de bestämt sig för oss. De lämnade kvar hunden, och dottern grät. Hoppsan, vad hände? Skulle hunden stanna hos oss? Tydligen. Nu var hon vår.

Hunden grät också, på sitt sätt. Hon ylade vid ytterdörren och försökte komma ut, springa ikapp familjen som lämnat henne, men hon var instängd hos oss. Hon resignerade och la sig tyst i soffan. Och vi försökte trösta det här ännu främmande djuret.

Den lilla hunden fick namnet Iris och visade sig snart vara en pärla! Hon hade visserligen fullt med loppor som kröp i pälsen, men efter att de försvunnit gick det inte att låta bli att gosa med henne. Hon är en fullkomligt genomsnäll liten vovve. Lugn för det mesta, skäller bara om främmande katter kommer in i trädgården, och ibland när en annan hund kommer för nära henne. Hon låter den vilda Runa göra vad som helst med henne, jag får hålla koll så att Runa inte sätter sig på Iris rygg, hoppar på henne i sängen eller kniper hårt tag om nosen, benen eller svansen. Iris själv protesterar aldrig. Försöker bara komma loss och flytta på sig.

Hon är otroligt kräsen. Om jag ger henne hundmat tittar hon på mig som om jag hade lagt grus i skålen. Jag har försökt med många sorter. Enligt veterinären ska man bara blanda ut torrfodret med sådant som hon tycker om, och efter hand minska på det goda, men med Iris har det inte fungerat.

I början promenerade jag med henne i koppel genom byn, men jag kände mig så uttittad här där alla hundar går lösa, att jag efter två veckor provade att släppa Iris lös. Numera går hon alltid lös, men hon behöver ha koppel när vi går över en bilväg, för hon har ingen respekt för bilar. För henne har bilvägen varit som en magnet, dit hon alltid springit när hon tagit sig ut, har till och med lagt sig på vägen när bilar kommit i full fart! Tre gånger har hon blivit påkörd. Tredje gången såg jag att hon var under bilen och trodde att hon skulle ligga död på vägen när bilen kört vidare, men hon överlevde då också, och har sedan dess haft en hälsosam rädsla för bilar.

Kopplet används ändå med försiktighet för Iris är en utbrytarkung av rang, hon tar sig ur hundhalsband, selar och hundtröjor (hon är oerhört frusen). Hon går lös, tio meter framför mig, men kommer alltid när jag visslar på henne. En mjukt ”no no” räcker som tillsägning.

Veterinären uppskattade hennes ålder till knappt ett år när hon kom till oss för snart tre år sedan. Hon verkar vara en blandning av andalusisk podenco och beagle, och jag tror att hon skulle användas som jakthund, men att hon inte dög till det. Det är lite oklart vad hon har varit med om, men den som inte ville ha henne slängde ner henne i en hundgård för upphittade hundar, och därifrån fick hon nog sin stora rädsla för andra hundar. På något sätt hamnade hon sedan på en brandstation, där brandmännen försökte närma sig henne och ge henne mat. När jourfamiljen tog emot henne var hon mycket mager, gömde sig i en garderob och var rädd för allt och alla, men allra mest för andra hundar.

Det har blivit mycket bättre, även om det är en hund i byn som skäller så våldsamt att hon vägrar gå förbi hans hus. Hon har varit rädd för golvmoppen, och är fortfarande rädd för grymtande grisar, men springer inte längre i panik när hon hör dem.

Iris är en skogshund. Första sommaren med henne var vi i svärfars kustlägenhet i El Portíl en vecka, och Iris avskydde det. Hon ville absolut inte kissa, och bajsade inte förrän dag tre, när jag undrade om hon kanske höll igen för att det inte fanns någon skog att bajsa i, utan bara glatta stenplattor och asfalt, och mycket riktigt. Därefter gick vi till en liten stranddunge flera gånger om dagen. Hon hatade sirenerna, motorcykeldånen, människorna, marknaden, åkattraktionerna, och blev inte sig själv igen förrän vi kom hem. Då sprang hon ut och in genom dörren som en galning, och Vargen likaså, han som fått stanna hemma.

Vargen ja, han blev inte glad över den nya familjemedlemmen. Inte alls. Han satte sig i respekt redan första kvällen genom att sticka klorna i Iris när hon försökte nosa på honom. Det var bara första gången. Åh, vad han har varit elak! Ofta vägrar hon gå förbi katten när han ligger i korridoren eller i dörröppningen. Förut när han var elak tjöt hon till och sprang och gömde sig hos mig och gnydde upprört. När jag sedan skällde på Vargen tog hon några steg efter honom som för att hota att jaga efter honom. En gång när jag körde ner Vargen från skrivbordet blev han arg och hämnades på Iris, orättvist nog. Han sprang bort till soffan där Iris sov och satte en klo i henne. Men det blev bättre. Vargen har accepterat situationen och Iris håller sig undan honom.

Chovai är en mycket snällare katt, det har aldrig varit problem mellan henen och de andra.

Iris vill gärna vara i centrum och blir avundsjuk varje gång jag klappar katterna istället för henne. Då kör hon in huvudet under min arm eller försöker hoppa upp i mitt knä.

Vi tycker mycket om varandra, och hon vill inte gå på promenad med någon annan än mig. Hon sätter rumpan i marken och drar bakåt redan två meter från ytterdörren, om hon märker att jag inte följer med på promenaden, vilket är lite besvärligt. Disa slutade försöka för länge sedan, tyvärr.

Frusen är hon som sagt. Pälsen är så tunn att huden syns mellan pälsstråna. Hon fryser inne om inte brasan brinner för fullt. När det är för kallt i vardagsrummet får hon sova i sovrummet med elementet på. Jag har provat olika hundtröjor för att hon ska håla sig varm, men hon tar av sig alla. Den senaste satt dock på i ett par dagar innan den försvann spårlöst. Jag misstänker Iris. Hela hon skakar när hon fryser, och hon vägrar att gå utanför dörren när det regnar. Hon håller sig hellre en hel dag än att gå ut i regnet och kissa. Jag tänkte mycket på henne under julen i Sverige, när det var -13 grader som kallast och snö. Hon hade aldrig fixat det. Hon är inte gjord för svenskt klimat.

Iris är en makalös hund och jag har aldrig träffat på en snällare varelse. Hon blir så glad när någon kommer hem att hon viftar på svansen så mycket att hon nästan faller omkull. Ja, hon välte faktiskt ofta när hon var yngre, för att hon viftade så.

Som vakthund är hon värdelös eftersom hon älskar när det kommer besök, men som sällskap är hon bästa tänkbara!