Håret

Lilla pärlan ville ha kort hårt. Hon har så länge velat ha lika kort som sin bästis Alex. Riktigt kort alltså. Jesús och jag har tyckt så mycket om hennes hår att vi inte har låtit henne klippa av det. "Hon är så liten, det kan vi inte låta henne bestämma", tyckte Jesús. Medan jag i teorin har tyckt att klart ungen måste få bestämma över sitt eget hår. Hon är så bestämd när det gäller allt annat. Och nu fyller hon snart fem, är inte så liten längre.

Så Runa fick följa med när Disa skulle klippa av sitt långa hår hos Cristina, som inrett en liten frisersalong i sitt garage.

Jag hade visat en bild på frisyren som Runa ville ha. Hon sa inte ett ord när hennes långa, ljusa, mjuka hår föll till golvet, log bara inåtvänt. När jag fick henne i famnen och kände över det kortklippta håret... Sa jag till henne precis hur fin hon var, för hon var verkligen fin, men så fort hon gått iväg för att måla naglarna med frisörens jämngamla dotter kom tårarna. "Vill du ha en näsduk" undrade frisör-Cristina och räckte fram ett paket. Jag tog emot och snöt mig och torkade ögonen med tröjärmen. Runas fina hår. Hon är så annorlunda att jag inte känner inte igen henne, det är som ett nytt barn, jag lyssnar på rösten och letar spår i ansiktet men till och med det verkar annorlunda. Det kommer att ta ett tag att vänja sig.

Hon är mycket nöjd, det blev som hon önskat sig så länge. Och nu är det slut med bråken om morgnarna att hennes hår måste borstas.