Den här morgonen vaknade jag till det vackraste ljud man kan tänka sig.
Kunde först inte lokalisera det, men kom efter en stund ihåg att jag kvällen innan hängde upp vindspelet.
Det är ett särdeles märkvärdigt vindspel. Inget sådant där plingeliplong-skrammel, utan ett från Woodstock Chimes. Deras vindspel tillverkas för att få ett så vackert ljud som möjligt. Träslaget, metallen, längden och tjockleken på rören, allt är framtaget för att frambringa de vackraste ljuden. Mitt har de nio första tonerna från en opera, kommer tyvärr inte ihåg vilken. Jag hittade det i en butik i Barcelona, där jag mellanlandade och hade hela eftermiddagen på mig innan planet till Sverige skulle avgå.. Jag stannade säkert en timme och lyssnade på de olika vindspelen som hängde där. De var av olika träslag, plast och metaller. Jag fastnade särskilt för det här röda. Jag köpte det inte, det var dyrt, men jag kunde inte sluta tänka på det, och någon månad senare när Jesús flög samma väg för att komma till Sverige köpte han med sig vindspelet.
Jag är så glad över det.
Om någon av er som läser den här bloggen tycker om vindspel tycker jag att ni ska ta och lyssna på ett woodstockvindspel.
torsdag 31 maj 2012
Den mumifierade kungen
Igår var det helgdag i Sevilla och allt varr stängt..
Det var nämligen Sankt Ferdinand-dagen. Sankte Ferdinand är Sevillas skyddshelgon, och varje år den 30 maj visas han upp i katedralen, där han annars vilar i lugn och ro. Helgonet är den mumifierade kung Ferdinand den tredje, och han helgonförklarades eftersom det var han som erövrade Sevilla från muslimerna. Han lät muslimerna bo kvar, men de fick lyda under en kristen kung. (Den grymma historien kom med kung Fernando och drottning Isabel ett par hundra år senare, Spanien har en grym historia.)
Förra året bestämde jag mig för att ta en titt på den gamle kungen. Stämde träff tidigt med Lidia och Patri och tog sjubussen från Pajanosas. Det är bäst att vara ute tidigt, för det blir så himla lång kö in till katedralen av alla som vill titta på helgonet. Vi genomled en urtråkig mässa som inledde det hela, sedan kunde vi titta på kungen.
"Vad liten han är" tänkte jag samtidigt som jag fascinerat stirrade på mumien som fortfarande är klädd i sin fina kungadräkt, har krona på huvudet och svärd bredvid sig.
Efteråt gick vi och hälsade på Patris bror som jobbar på en Starbucks i närheten.och fick chokladtårta och juice av honom. Trevligt!
Det var nämligen Sankt Ferdinand-dagen. Sankte Ferdinand är Sevillas skyddshelgon, och varje år den 30 maj visas han upp i katedralen, där han annars vilar i lugn och ro. Helgonet är den mumifierade kung Ferdinand den tredje, och han helgonförklarades eftersom det var han som erövrade Sevilla från muslimerna. Han lät muslimerna bo kvar, men de fick lyda under en kristen kung. (Den grymma historien kom med kung Fernando och drottning Isabel ett par hundra år senare, Spanien har en grym historia.)
Förra året bestämde jag mig för att ta en titt på den gamle kungen. Stämde träff tidigt med Lidia och Patri och tog sjubussen från Pajanosas. Det är bäst att vara ute tidigt, för det blir så himla lång kö in till katedralen av alla som vill titta på helgonet. Vi genomled en urtråkig mässa som inledde det hela, sedan kunde vi titta på kungen.
"Vad liten han är" tänkte jag samtidigt som jag fascinerat stirrade på mumien som fortfarande är klädd i sin fina kungadräkt, har krona på huvudet och svärd bredvid sig.
Efteråt gick vi och hälsade på Patris bror som jobbar på en Starbucks i närheten.och fick chokladtårta och juice av honom. Trevligt!
actfernandoiiielsanto.blogspot.com |
onsdag 30 maj 2012
Shoppingrunda
Shoppingrunga. Har fått nog av köpcentrum för två månader framåt. (Köpcentrum är verkligen deprimerande.)
Första stoppet: Ikea. Inhandlade små festliga, färgglada lampor som drivs av solenergi till pation. Stillade ett sedan länge uppväckt begär av köttbullar. Inte bra. Inte gott. Här har man förresten gett upp att kränga kokt potatis till spanjorerna och kör bara på potatismos. Daimtårtan borta liksom de allra flesta godsaker som fanns innan Ikea valde att bara satsa på egna märket. Lustigt nog säljer de semlor, det fanns en liten skylt som beskrev det svenska bakverket. Till min besvikelse är skyltarna med svenska tapas borta, de med hittapå-namn och hittapå-bokstäver, med prickar och ringar där de inte ska vara, för att det ska se utländskt ut.
Andra stoppet. Enorm elaffär. Jesús tittade drömmande på en kaffemaskin, jag tittade drömmande på en elvisp, men vi hade åkt dit för att köpa en ny mixer. En billig en, eftersom den, liksom alla elektriska apparater, kommer att gå sönder strax efter att garantin går ut (gud vad bitter och gammal jag låter). Hoppas att den är mer kraftfull än den gamla, som pajade när jag försökte göra mandelmassa i den. Skräp.
Tredje stoppet: Plantskolan. För att kika lite när vi ändå var i närheten, sa jag till J. Inte sant. Målet var att se om det fanns billiga jordgubbsplantor och om de hade fått hem jordgubbsfrön ännu. Lyckoträff! Kom ut med stor kruka, jordgubbsplantor, två basilikaplantor och två påsar jordgubbsfrön.
Fjärde stoppet: Carrefour. För att bunkra upp med ibericokött. Att ha i frysen tills andan faller på att grilla (idag). Satt en stund i ägget, den underbara hängande korgstolen som jag drömmer om. Såg att priset var nedsatt med 100 euro. Nu kostar den bara 300 euro... Blir inget ägg i år heller.
Femte stoppet: Baren i Las Pajanosas. Puntillitas och världsgod ensaladilla i den varma kvällen. Bästa stoppet!
Första stoppet: Ikea. Inhandlade små festliga, färgglada lampor som drivs av solenergi till pation. Stillade ett sedan länge uppväckt begär av köttbullar. Inte bra. Inte gott. Här har man förresten gett upp att kränga kokt potatis till spanjorerna och kör bara på potatismos. Daimtårtan borta liksom de allra flesta godsaker som fanns innan Ikea valde att bara satsa på egna märket. Lustigt nog säljer de semlor, det fanns en liten skylt som beskrev det svenska bakverket. Till min besvikelse är skyltarna med svenska tapas borta, de med hittapå-namn och hittapå-bokstäver, med prickar och ringar där de inte ska vara, för att det ska se utländskt ut.
Andra stoppet. Enorm elaffär. Jesús tittade drömmande på en kaffemaskin, jag tittade drömmande på en elvisp, men vi hade åkt dit för att köpa en ny mixer. En billig en, eftersom den, liksom alla elektriska apparater, kommer att gå sönder strax efter att garantin går ut (gud vad bitter och gammal jag låter). Hoppas att den är mer kraftfull än den gamla, som pajade när jag försökte göra mandelmassa i den. Skräp.
Tredje stoppet: Plantskolan. För att kika lite när vi ändå var i närheten, sa jag till J. Inte sant. Målet var att se om det fanns billiga jordgubbsplantor och om de hade fått hem jordgubbsfrön ännu. Lyckoträff! Kom ut med stor kruka, jordgubbsplantor, två basilikaplantor och två påsar jordgubbsfrön.
Fjärde stoppet: Carrefour. För att bunkra upp med ibericokött. Att ha i frysen tills andan faller på att grilla (idag). Satt en stund i ägget, den underbara hängande korgstolen som jag drömmer om. Såg att priset var nedsatt med 100 euro. Nu kostar den bara 300 euro... Blir inget ägg i år heller.
Femte stoppet: Baren i Las Pajanosas. Puntillitas och världsgod ensaladilla i den varma kvällen. Bästa stoppet!
Kackerlacksmannens återkomst
Det har nu gått sju månader sedan Jesús åt sin sista räka.
På grund av den HÄR mannen.
(Här skulle jag ha lagt in bilden, men jag vågade inte fota honom ens i smyg bakifrån.)
Kackerlacksmannen!
Han är vår flintskallige ängel.
Påminner om Jesús söte, snälle kompis med stora, utstående ögon, han som röker hasch konstant och aldrig tycks vara helt närvarande. (Fast enligt J är Kackerlacksmannen en kopia av någon kändis inom skvaller-tv, han är så lik att J inte vill nämna likheten.)
Den flintskallige tar hand om oss. Kommer tillbaka. Gång på gång. Vi känner oss trygga.
Rätt så i alla fall. Vi har nämligen sett en kackerlacka i trappan sedan han var här sist.
Igår var han här igen. Ett sista ryck inför sommarmånaderna. Kackerlacksmånaderna.
Han fyllde pumpen som han bar på höften, gick runt överallt med stången utom vardagsrummet för att misse inte skulle bli förgiftad, gick uppe på taket och ner i trappuppgången där han lyfte på det läskiga locket och sprutade. Men inte ett enda odjur fanns därunder! Medlet har gjort susen!
Verkligen, verkligen tacksam över den här hyresägaren vi har, som betalar för en kackerlacksman.
Verkligen.
Avskyr kackerlackor så in i bängen.
Jesús också. Mer än jag, antar jag, efter det som hände...
Här kan ni läsa den historien.
Blir bildlöst det här inlägget också. Vågade inte fota Kackerlacksmannen. Vill inte lägga ut bild på en äcklig, äcklig kackerlacka. Bör inte lägga ut bild på räka, eftersom J, om han får syn på den, tror att jag retas med honom, och det här är ett mycket känsligt ämne.
På grund av den HÄR mannen.
(Här skulle jag ha lagt in bilden, men jag vågade inte fota honom ens i smyg bakifrån.)
Kackerlacksmannen!
Han är vår flintskallige ängel.
Påminner om Jesús söte, snälle kompis med stora, utstående ögon, han som röker hasch konstant och aldrig tycks vara helt närvarande. (Fast enligt J är Kackerlacksmannen en kopia av någon kändis inom skvaller-tv, han är så lik att J inte vill nämna likheten.)
Den flintskallige tar hand om oss. Kommer tillbaka. Gång på gång. Vi känner oss trygga.
Rätt så i alla fall. Vi har nämligen sett en kackerlacka i trappan sedan han var här sist.
Igår var han här igen. Ett sista ryck inför sommarmånaderna. Kackerlacksmånaderna.
Han fyllde pumpen som han bar på höften, gick runt överallt med stången utom vardagsrummet för att misse inte skulle bli förgiftad, gick uppe på taket och ner i trappuppgången där han lyfte på det läskiga locket och sprutade. Men inte ett enda odjur fanns därunder! Medlet har gjort susen!
Verkligen, verkligen tacksam över den här hyresägaren vi har, som betalar för en kackerlacksman.
Verkligen.
Avskyr kackerlackor så in i bängen.
Jesús också. Mer än jag, antar jag, efter det som hände...
Här kan ni läsa den historien.
Blir bildlöst det här inlägget också. Vågade inte fota Kackerlacksmannen. Vill inte lägga ut bild på en äcklig, äcklig kackerlacka. Bör inte lägga ut bild på räka, eftersom J, om han får syn på den, tror att jag retas med honom, och det här är ett mycket känsligt ämne.
tisdag 29 maj 2012
Att hålla isär spanskan och svenskan
Så konstigt det blir med språket ibland. Jag håller isär spanskan och svenskan bra, för det mesta. Har svårt att snabbt översätta det ena till det andra, och en del blir väldigt konstigt om man översätter (Det är svartare än i en gorillas armhålla, och liknande uttryck), men i regel är det inga problem.
Fast det händer att jag blir osäker på om det jag har sagt verkligen är ett existerande ord, eller om mitt huvud har blandat ihop de båda språken och hittat på ett eget ord.
Llamativ är ett exempel på det, även om jag inte tvekade ett dugg på att det är ett svenskt, existerande ord.
Om jag minns rätt var det min kompis som lovade att trycka upp tröjor till min ära, och hon undrade vilken färg jag ville att det skulle vara på dem.
- Ta rött, eller någon annan llamativ färg, sa jag.
- Vad sa du???
- Ja, rött eller någon llamativ färg...
- Llamativ? Vad är det?
Jag tänkte att hon var dum i huvudet, men sådant säger man inte.
Jag fortsatte diskutera ordets existens, för mig var det lika självklart som bil, bad eller kök, ända tills min kompis sa:
- Men hur stavas det då?
Och jag var tvungen att tänka efter. Jag visste inte. Jag kunde inte stava det! Till slut kom jag fram till att ordet borde stavas med dubbel-L, och då förstod jag äntligen att det var jag som hade fel. Jag hade försvenskat ordet llamativo (ung. uppseendeväckande).
Jag tycker ändå att llamativ är ett utmärkt ord som behövs i svenskan.
Kan vi införa det?
Fast det händer att jag blir osäker på om det jag har sagt verkligen är ett existerande ord, eller om mitt huvud har blandat ihop de båda språken och hittat på ett eget ord.
Llamativ är ett exempel på det, även om jag inte tvekade ett dugg på att det är ett svenskt, existerande ord.
Om jag minns rätt var det min kompis som lovade att trycka upp tröjor till min ära, och hon undrade vilken färg jag ville att det skulle vara på dem.
- Ta rött, eller någon annan llamativ färg, sa jag.
- Vad sa du???
- Ja, rött eller någon llamativ färg...
- Llamativ? Vad är det?
Jag tänkte att hon var dum i huvudet, men sådant säger man inte.
Jag fortsatte diskutera ordets existens, för mig var det lika självklart som bil, bad eller kök, ända tills min kompis sa:
- Men hur stavas det då?
Och jag var tvungen att tänka efter. Jag visste inte. Jag kunde inte stava det! Till slut kom jag fram till att ordet borde stavas med dubbel-L, och då förstod jag äntligen att det var jag som hade fel. Jag hade försvenskat ordet llamativo (ung. uppseendeväckande).
Jag tycker ändå att llamativ är ett utmärkt ord som behövs i svenskan.
Kan vi införa det?
måndag 28 maj 2012
Recept på salmorejo
När det är så här varmt blir man inte särskilt sugen på mat.
Men spanjorerna vet hur man handskas med det.
Kall tomatsoppa.
Den vanliga är gazpachon som är så typisk för Andalusien. Jag har aldrig lärt mig att tycka om den riktigt, mer än något annat på grund av konsistensen. Gazpachon är så lös att man brukar dricka den. Jag är mer förtjust i varianten från Córdoba, salmorejo. Den soppan är tjockare än gazpachon och här i Sevilla fungerar den ofta som en mycket god sås till montaditos med jamón, till exempel.
Receptet är enkelt. Konsten ligger i att få till exakt rätt mängd salt och vinäger, och att använda sig av bra tomater. Får man till det blir det fantastiskt gott.
4-5 mycket mogna, röda och vattniga tomater, på gränsen till övermogna
Olivolja
Vinäger
Vitlök
En liten gårdagsgammal baguette
Salt
Skala tomaterna och kör dem i mixern tills det bara är sås av dem. Smula brödet i tomatsåsen och låt stå i tio minuter.
Skala en vitlöksklyfta (eller mer) och lägg i blandningen. Häll i en stor kopp med olivolja, samt en fjärdedels kopp vinäger.
Häll i en tesked salt.
Mixa alltsammans till en puré.
Smaka av. Förmodligen behövs mer vinäger och salt.
Servera soppan kall. Förbered goda tillbehör som hackad gurka, serranoskinka i små bitar, kokt ägg och hackad lök, som var och en få strö över sin tallrik.
söndag 27 maj 2012
Möter segern med landssystrar
Vi hade någon kilometer kvar till Nikkis hus när den fyrfiliga huvudleden genom Sevilla plötsligt leddes om.
Vad nu? Brand? Olycka?
Nej.
Så klart.
Ännu en jävla påskprocession. Här är det påskprocessioner 200 dagar om året, till mångas irritation. Jag såg den snart efter att jag hoppas ur bilen och gick sista kilometern, för de trängde ihop sig på den smala gata som leder till Nikkis hus, och jag måste passera på just den gatan, annars går jag vilse.
Men jag kom fram, och det innan Eurovision Song Contest hade börjat.
Det kändes bra. Här kände jag mig hemma. Jag var med mitt folk, mina landssystrar, mina likar i ett land där folket inte ens vet vilken dag Eurovision sänds. Nikki och Karolina (som hade tagit med en påse dillchips och dip!) var här av samma anledning. Här skulle vi slippa spanjorernas hånfulla kommentarer och oförstånd gällande musiktävlingen. Fast Nikkis kompisar skickade retfulla meddelande under hela programmet.
Det var samma skräp som vanligt. Rysslands mormödrar stack ut, sedan var det tre låtar som var okej. Tyvärr var inte Sveriges en av dem, men den var åtminstone bättre än Spaniens.
Påskprocessionen hade nått fram till Nikkis hus samtidigt som Danmark framförde sitt bidrag, och sedan missade vi Frankrike och ett par till på grund av att pason aldrig ville passera. (Gud vad de väsnades!) Eller gick de fram och tillbaka med den bara för att retas?
Vi åt middag i form av pastasallad och tortilla.
När omröstningen började hördes det tjoande från ett par våningar under oss, och vi svarade med att tjoa ännu högre när Sverige fick poäng.
När det stod klart att Sverige skulle vinna kom det inga fler meddelanden till Nikki. Hon däremot fotograferade tv-skärmen med Loreens segerleende och skickade den till de retsamma kompisarna.
Vi funderade på att gå ut och fira segern och vifta med svenska flaggor, men Nikki hade bara tårtflaggor så det blev ingenting med det. Vi stannande och kollade på efterprogrammet istället, där den deltagande spanjorskan intervjuades. Alla berömde henne något alldeles tokigt, för hon är den första från Spanien på åtta år som fixat en plats på topp tio.
Men det spelar inte så stor roll hur det går för Spanien, eftersom nämnda land tillsammans med England och Frankrike betalar så mycket pengar till denna Europatävling att de alltid får vara med i finalen.
Tänk att det får gå till så...
Vad nu? Brand? Olycka?
Nej.
Så klart.
Ännu en jävla påskprocession. Här är det påskprocessioner 200 dagar om året, till mångas irritation. Jag såg den snart efter att jag hoppas ur bilen och gick sista kilometern, för de trängde ihop sig på den smala gata som leder till Nikkis hus, och jag måste passera på just den gatan, annars går jag vilse.
Men jag kom fram, och det innan Eurovision Song Contest hade börjat.
Det kändes bra. Här kände jag mig hemma. Jag var med mitt folk, mina landssystrar, mina likar i ett land där folket inte ens vet vilken dag Eurovision sänds. Nikki och Karolina (som hade tagit med en påse dillchips och dip!) var här av samma anledning. Här skulle vi slippa spanjorernas hånfulla kommentarer och oförstånd gällande musiktävlingen. Fast Nikkis kompisar skickade retfulla meddelande under hela programmet.
Det var samma skräp som vanligt. Rysslands mormödrar stack ut, sedan var det tre låtar som var okej. Tyvärr var inte Sveriges en av dem, men den var åtminstone bättre än Spaniens.
Påskprocessionen hade nått fram till Nikkis hus samtidigt som Danmark framförde sitt bidrag, och sedan missade vi Frankrike och ett par till på grund av att pason aldrig ville passera. (Gud vad de väsnades!) Eller gick de fram och tillbaka med den bara för att retas?
Vi åt middag i form av pastasallad och tortilla.
När omröstningen började hördes det tjoande från ett par våningar under oss, och vi svarade med att tjoa ännu högre när Sverige fick poäng.
När det stod klart att Sverige skulle vinna kom det inga fler meddelanden till Nikki. Hon däremot fotograferade tv-skärmen med Loreens segerleende och skickade den till de retsamma kompisarna.
Vi funderade på att gå ut och fira segern och vifta med svenska flaggor, men Nikki hade bara tårtflaggor så det blev ingenting med det. Vi stannande och kollade på efterprogrammet istället, där den deltagande spanjorskan intervjuades. Alla berömde henne något alldeles tokigt, för hon är den första från Spanien på åtta år som fixat en plats på topp tio.
Men det spelar inte så stor roll hur det går för Spanien, eftersom nämnda land tillsammans med England och Frankrike betalar så mycket pengar till denna Europatävling att de alltid får vara med i finalen.
Tänk att det får gå till så...
lördag 26 maj 2012
Svenskan som försvarar traditionerna
- Sverige är favorit! De säger att Sverige har goda chanser att vinna Eurovision!
Jag visste utan att titta på Jesús pappa att han skojade med mig. Han, liksom alla spanjorer jag känner, struntar fullständigt i den viktiga tävlingen ikväll.
Jesús försöker få med mig på en dålig hårdrocksfestival vid floden.
- Det är gratis. Man äter spenat och kikärtor och träffar en massa folk!
- Aldrig! Den här tävlingen sker en gång om året, det är finalen och jag har inte ens sett de svenska deltävlingarna.
- Hur kan du välja att se på tv istället för att gå ut och träffa folk!?
- Det här är en gång om året!
- Hårdrocksfestivalen också!
- Du säger ju själv att det bara är dåliga grupper som spelar på festivalen!
- Ja, och du gillar ju inte ens musiken i Eurovision!
- Men man kollar inte för att man gillar musiken!
Hade vi varit i Sverige hade jag inte envisats. Förmodligen inte ens tänkt se programmet. Men nu är jag utomlands och svenskare än någonsin hemma. Måste försvara våra traditioner, och det innefattar Eurovision Song Contest och att heja på Sverige. (Hur låter låten förresten? Någon som har hört den?)
Som tur är har jag en svensk kompis, och hon har räddat mig den här gången. Ska hem till henne och kolla.
Heja Sverige!
Jag visste utan att titta på Jesús pappa att han skojade med mig. Han, liksom alla spanjorer jag känner, struntar fullständigt i den viktiga tävlingen ikväll.
Jesús försöker få med mig på en dålig hårdrocksfestival vid floden.
- Det är gratis. Man äter spenat och kikärtor och träffar en massa folk!
- Aldrig! Den här tävlingen sker en gång om året, det är finalen och jag har inte ens sett de svenska deltävlingarna.
- Hur kan du välja att se på tv istället för att gå ut och träffa folk!?
- Det här är en gång om året!
- Hårdrocksfestivalen också!
- Du säger ju själv att det bara är dåliga grupper som spelar på festivalen!
- Ja, och du gillar ju inte ens musiken i Eurovision!
- Men man kollar inte för att man gillar musiken!
Hade vi varit i Sverige hade jag inte envisats. Förmodligen inte ens tänkt se programmet. Men nu är jag utomlands och svenskare än någonsin hemma. Måste försvara våra traditioner, och det innefattar Eurovision Song Contest och att heja på Sverige. (Hur låter låten förresten? Någon som har hört den?)
Som tur är har jag en svensk kompis, och hon har räddat mig den här gången. Ska hem till henne och kolla.
Heja Sverige!
Som en arg fröken hotade hon med att matchen skulle spelas utan publik
Igår var det fotboll på tv.
Inget ovanligt, inte alls, det är fotboll varenda dag och varje gång är det Barcelona som spelar.
(Känns det som.)
Även igår var det Barcelona, och laget spelade mot Bilbao i den mycket viktiga Copa del Rey.
Vi var på födelsedagsfest och hade inte ha tid att titta på fotboll även om vi hade velat (vilket vi inte hade), men just när matchen skulle börja satte vi på tv:n eftersom alla ville höra nationalsången som skulle spelas just innan matchen började, med alla spelare uppställda på rad.
Vad nu? tänker någon.
Jo, så här är det.
Det har hänt tidigare när lag från Baskien och Katalonien drabbats samman i Copa del Rey, att när Spaniens nationalsång spelades började publiken bua och vissla i protest. Varken Baskien eller Katalonien vill ju tillhöra Spanien..
En som har blivit riktigt ordentligt provocerad av det är la presidenta av provinsen Madrid, Esperanza Aguirre, en högerpolitiker som är så långt åt höger att partikamraterna i Partido Popular inte hänger med.
Nu när de båda självständighetskrävande provinserna skulle spela mot varandra igen blev Esperanza Aguirre så rädd för att de irriterande visslingarna skulle upprepas under nationalsången att hon tyckte att om det visslades borde matchen avbrytas och spelas klart bakom låsta portar, utan publik.
Hon fick inget gehör för idén ens från sina partikamrater.
Jag gissar att den som inte hade tänkt att protestvissla under nationalsången innan bestämde sig att göra det efter det dumma uttalandet.
Nå, det var det vi ville kolla. De andra på festen trodde att om något hände skulle det censureras, vilket händer ibland, under de där visslingarna till exempel avbröts sändningen snabbt som attan (chefen för tv-kanalen är alltid någon från det regerande partiet).
Men tyvärr.
Eventuella problem hade lösts genom att endast filma spelarnas ansikten mycket nära, och att låta nationalsången höras på en så hög volym att inget annat kunde uppfattas.
Därefter stängde vi av tv:n.
Fotnot. Kungen själv närvarade inte. Han är fortfarande sjukskriven efter elefantjakten.
Inget ovanligt, inte alls, det är fotboll varenda dag och varje gång är det Barcelona som spelar.
(Känns det som.)
Även igår var det Barcelona, och laget spelade mot Bilbao i den mycket viktiga Copa del Rey.
Vi var på födelsedagsfest och hade inte ha tid att titta på fotboll även om vi hade velat (vilket vi inte hade), men just när matchen skulle börja satte vi på tv:n eftersom alla ville höra nationalsången som skulle spelas just innan matchen började, med alla spelare uppställda på rad.
Vad nu? tänker någon.
Jo, så här är det.
Det har hänt tidigare när lag från Baskien och Katalonien drabbats samman i Copa del Rey, att när Spaniens nationalsång spelades började publiken bua och vissla i protest. Varken Baskien eller Katalonien vill ju tillhöra Spanien..
En som har blivit riktigt ordentligt provocerad av det är la presidenta av provinsen Madrid, Esperanza Aguirre, en högerpolitiker som är så långt åt höger att partikamraterna i Partido Popular inte hänger med.
Nu när de båda självständighetskrävande provinserna skulle spela mot varandra igen blev Esperanza Aguirre så rädd för att de irriterande visslingarna skulle upprepas under nationalsången att hon tyckte att om det visslades borde matchen avbrytas och spelas klart bakom låsta portar, utan publik.
Hon fick inget gehör för idén ens från sina partikamrater.
Jag gissar att den som inte hade tänkt att protestvissla under nationalsången innan bestämde sig att göra det efter det dumma uttalandet.
Nå, det var det vi ville kolla. De andra på festen trodde att om något hände skulle det censureras, vilket händer ibland, under de där visslingarna till exempel avbröts sändningen snabbt som attan (chefen för tv-kanalen är alltid någon från det regerande partiet).
Men tyvärr.
Eventuella problem hade lösts genom att endast filma spelarnas ansikten mycket nära, och att låta nationalsången höras på en så hög volym att inget annat kunde uppfattas.
Därefter stängde vi av tv:n.
Fotnot. Kungen själv närvarade inte. Han är fortfarande sjukskriven efter elefantjakten.
fredag 25 maj 2012
Flamenco
På Teatro Central har jag bara varit två gånger tidigare. Första gången såg jag en fantastiskt bra falmencogrupp under flamencobiennalen för flera år sedan. Andra gången såg jag, och framför allt hörde, Dorantes, som spelar flamenco på piano.
Nu var det äntligen dags för den efterlängtade föreställningen med dansaren Javier Barón.
Och vilken föreställning han gav!
Jag kan inte mycket om flamenco. Ren flamenco är svår, och jag tycker ofta att den är rätt tråkig att lyssna till (jag pratar om sången nu). Jag har varit med Jesús pappa på några peñas som arrangeras ovanför en serietidningsaffär på Calle Castilla i Triana. Det är det varm och lågt i tak, det finns en liten bar och rummet är fyllt av traditionella röda och gröna fina (och mycket obekväma) stolar. Det håller alltid på längre än jag orkar med, men det som är bra är att det alltid är dans på dessa peñas, och det är dansen som jag tycker så mycket om.
När en verkligt skicklig dansare uppträder, så där så att man rycks med i hela kroppen och sinnet.
Och Javier Barón är en sådan.
Med sig hade han en gitarrist, en sångare och en som trummade på låda.
Jag vet inte varför, men jag uppfattar aldrig texten i sångerna. Om jag är ouppmärksam, eller om jag faktiskt inte hör, eller förstår, vad de sjunger. Där jag (vanvördigt kan tyckas) endast uppfattade "...jag gick ut ensam...min näsduk, min näsduk" satt damen intill och grät av rörelse, så jag känner att jag missar något. Måste bättra mig.
Men dansen kan man njuta av utan att förstå text.
Dansen var fantastisk.
Nu var det äntligen dags för den efterlängtade föreställningen med dansaren Javier Barón.
Och vilken föreställning han gav!
Jag kan inte mycket om flamenco. Ren flamenco är svår, och jag tycker ofta att den är rätt tråkig att lyssna till (jag pratar om sången nu). Jag har varit med Jesús pappa på några peñas som arrangeras ovanför en serietidningsaffär på Calle Castilla i Triana. Det är det varm och lågt i tak, det finns en liten bar och rummet är fyllt av traditionella röda och gröna fina (och mycket obekväma) stolar. Det håller alltid på längre än jag orkar med, men det som är bra är att det alltid är dans på dessa peñas, och det är dansen som jag tycker så mycket om.
När en verkligt skicklig dansare uppträder, så där så att man rycks med i hela kroppen och sinnet.
Och Javier Barón är en sådan.
Med sig hade han en gitarrist, en sångare och en som trummade på låda.
Jag vet inte varför, men jag uppfattar aldrig texten i sångerna. Om jag är ouppmärksam, eller om jag faktiskt inte hör, eller förstår, vad de sjunger. Där jag (vanvördigt kan tyckas) endast uppfattade "...jag gick ut ensam...min näsduk, min näsduk" satt damen intill och grät av rörelse, så jag känner att jag missar något. Måste bättra mig.
Men dansen kan man njuta av utan att förstå text.
Dansen var fantastisk.
Att prata utan röst är ingen bra idé
Det är lika roligt att tappa rösten som att ha träningsvärk, tycker jag.
Tro nu inte att jag försöker vara ironisk eller nåt, för det här är sant.
Träningsvärk är den bästa smärta som finns, för då känner man att man har gjort något.
(Sällan som jag har träningsvärk, när jag tänker efter.)
Tappa rösten är bara... intressant. Och kul, när man hör hur man låter i försök att prata.
Jag tyckte verkligen att det var roligt, från missinassen när jag upptäckte det, till klockan 16.00 när fyratimmarslektionen började igår eftermiddag.
Sedan var det inte roligt längre.
Min elev gav mig honungssmakande halstabletter och vatten, men vad hjälpte det.
Att prata i fyra timmar med väsande istället för röst är ingen bra idé.
Ajaj.
Tro nu inte att jag försöker vara ironisk eller nåt, för det här är sant.
Träningsvärk är den bästa smärta som finns, för då känner man att man har gjort något.
(Sällan som jag har träningsvärk, när jag tänker efter.)
Tappa rösten är bara... intressant. Och kul, när man hör hur man låter i försök att prata.
Jag tyckte verkligen att det var roligt, från missinassen när jag upptäckte det, till klockan 16.00 när fyratimmarslektionen började igår eftermiddag.
Sedan var det inte roligt längre.
Min elev gav mig honungssmakande halstabletter och vatten, men vad hjälpte det.
Att prata i fyra timmar med väsande istället för röst är ingen bra idé.
Ajaj.
onsdag 23 maj 2012
Skolstrejk
Igår var det lärarstrejk.
Hur många som egentligen strejkade är oklart. Enligt utbildningsdepartementet 19 procent, enligt fackförbunden närmare 80 procent.
Stor skillnad. Gissa vem jag tror är närmast sanningen, efter att politikerna verkar ha mecklat med deltagarsiffrorna de två senaste valen?
Nåväl, strejken var en protest mot de planerade neddragningarna inom skolan.
Som K-L skriver är skolan redan ansträngd. Böckerna, maten, materialen och bussen betalas av föräldrarna själva i delar av Spanien. Lärarvikarierna får ingen lön under sommaren. Så är det lyckligtvis inte i Andalusien ännu (tack självstyre där socialistpartiet PSOE fortfarande styr). Men större klasser, ingen vikarier om ordinarie lärare är sjuk färre än tio dagar och andra åtgärder, kommer att kännas.
Jesús var en av dem som strejkade.
Han var den enda i sin skola som gjorde det. De andra fyra avstod på grund av ansträngd ekonomi. En deltog i generalstrejken för någon månad sedan, och det känns i plånboken nu. Visst har jag nämnt lönesänkningarna?
Allra flest strejkade på universiteten där det väntar stora neddragningar samt höjda avgifter för studenterna. Det är redan dyrt att studera på universitetet. Nu ska avgifterna fördubblas. Och här finns inget CSN.
Vet en som har sparat och sparat för att kunna gå sin drömutbildning, hon går ett år i taget, försöker sedan jobba ihop till pengar till ytterligare ett år. De pengar hon har nu ska efter oerhört snålande räcka fram till jul, men så blir det knappast efter höjningen. Vet en annan som har ett år kvar på sin utbildning, men som inte kommer att kunna avsluta den eftersom hon inte har råd med de högre avgifterna.
Visserligen leder utbildning inte någonvart i nuläget, om man ska vara lite krass, men när studier och utbildning bara är för dem med föräldrar som tjänar bra, då har det gått illa i ett samhälle.
Hur många som egentligen strejkade är oklart. Enligt utbildningsdepartementet 19 procent, enligt fackförbunden närmare 80 procent.
Stor skillnad. Gissa vem jag tror är närmast sanningen, efter att politikerna verkar ha mecklat med deltagarsiffrorna de två senaste valen?
Nåväl, strejken var en protest mot de planerade neddragningarna inom skolan.
Som K-L skriver är skolan redan ansträngd. Böckerna, maten, materialen och bussen betalas av föräldrarna själva i delar av Spanien. Lärarvikarierna får ingen lön under sommaren. Så är det lyckligtvis inte i Andalusien ännu (tack självstyre där socialistpartiet PSOE fortfarande styr). Men större klasser, ingen vikarier om ordinarie lärare är sjuk färre än tio dagar och andra åtgärder, kommer att kännas.
Jesús var en av dem som strejkade.
Han var den enda i sin skola som gjorde det. De andra fyra avstod på grund av ansträngd ekonomi. En deltog i generalstrejken för någon månad sedan, och det känns i plånboken nu. Visst har jag nämnt lönesänkningarna?
Allra flest strejkade på universiteten där det väntar stora neddragningar samt höjda avgifter för studenterna. Det är redan dyrt att studera på universitetet. Nu ska avgifterna fördubblas. Och här finns inget CSN.
Vet en som har sparat och sparat för att kunna gå sin drömutbildning, hon går ett år i taget, försöker sedan jobba ihop till pengar till ytterligare ett år. De pengar hon har nu ska efter oerhört snålande räcka fram till jul, men så blir det knappast efter höjningen. Vet en annan som har ett år kvar på sin utbildning, men som inte kommer att kunna avsluta den eftersom hon inte har råd med de högre avgifterna.
Visserligen leder utbildning inte någonvart i nuläget, om man ska vara lite krass, men när studier och utbildning bara är för dem med föräldrar som tjänar bra, då har det gått illa i ett samhälle.
När man är sjuk och inte kan sova pratar man om London
Jag huttrar och fryser och snörvlar och är genomtrött men kan ändå inte somna. Jesús armar om mig, men hans kroppsvärme räcker inte.
- Berätta om London, ber jag, berätta något som jag har glömt.
(Vi åkte till London för fem år sedan. Jag fyllde år och den dagen skulle vi, som alla år, vara åtskilda, han jobbade i Spanien, jag i Sverige. Men vi bestämde oss att mötas på halva vägen den helgen, det blev i London.)
- Minns du var vi bodde?
- Neej?
- Det var ovanför en bar.
- Ja, just det! (En minnesbild av en brunmurrig högljudd bar med svängd bardisk och en trappa vid sidan om växer fram.)
- Det var högt i tak och vi åt sushi där.
- Ja, vi köpte med oss det. Från ett sådant roligt ställe. En massa sorter som man plockade själv och la i en låda. Och de hade världens godaste wasabinötter.
- Och på tv annonserade de om en Iron Maiden-konsert, fortsätter Jesús, han med det kristallklara minnet.
Tur att han är sådan, jag skulle inte veta ett dugg om vad vi har gjort de här åren om han inte berättade det för mig.
- Vi hann inte se mycket av London...
- ... men det var en väldigt bra resa. Och en väldigt bra födelsedag, konstaterar jag.
- Den här kommer att bli ännu bättre. Jag har börjat göra planer. Fast jag har inte bestämt om det ska bli en överraskning eller inte.
- ???
tisdag 22 maj 2012
Den perfekta melonen
Vi åkte en sväng till Gerena igårkväll för lite ärenden och gick förbi en speceriaffär. Och utanför den stod en låda med meloner. Vattenmeloner, piel de sapo-meloner och nätmeloner.
Jag visste med en gång att just de där nätmelonerna var det någon särskilt med, så jag valde en tung, varm melon, klämde på den och gick in med den i butiken.
Den doftade så gott från mina händer.
Jag betraktade det som fanns på hyllorna, små bakverk med choklad, hemgjord salmorejo, salchichón och allt det vanliga, tills blicken föll på det som fanns framför disken. Färskpotatis! Små fina färskpotatisar!
Ber man om papas nuevas här får man helt vanliga potatisar. Vårt svenska koncept "färskpotatis" tycks inte finnas. Så gissa om jag blir glad när jag av en slump får syn på sådana!
- Hur mycket vill du ha, undrade mannen och rullade ihop en pappstrut.
- En hel del, svarade jag vilket fick honom att förstå att den där pappstruten skulle vi inte komma långt med.
(Nikki, om du läser det här, jag köpte med ett kilo till dig.)
Kom nöjt ut med avokado, paprika, aubergine, potatis, melon och finfina tomater som J ska göra salmorejo av i veckan.
Melonen var lika underbar som jag trodde. Perfekt helt enkelt. Så mjuk, söt och saftig...
Jag visste med en gång att just de där nätmelonerna var det någon särskilt med, så jag valde en tung, varm melon, klämde på den och gick in med den i butiken.
Den doftade så gott från mina händer.
Jag betraktade det som fanns på hyllorna, små bakverk med choklad, hemgjord salmorejo, salchichón och allt det vanliga, tills blicken föll på det som fanns framför disken. Färskpotatis! Små fina färskpotatisar!
Ber man om papas nuevas här får man helt vanliga potatisar. Vårt svenska koncept "färskpotatis" tycks inte finnas. Så gissa om jag blir glad när jag av en slump får syn på sådana!
- Hur mycket vill du ha, undrade mannen och rullade ihop en pappstrut.
- En hel del, svarade jag vilket fick honom att förstå att den där pappstruten skulle vi inte komma långt med.
(Nikki, om du läser det här, jag köpte med ett kilo till dig.)
Kom nöjt ut med avokado, paprika, aubergine, potatis, melon och finfina tomater som J ska göra salmorejo av i veckan.
Melonen var lika underbar som jag trodde. Perfekt helt enkelt. Så mjuk, söt och saftig...
Vem vill vinna en cowboy? (Jag!)
Efter mitt inlägg om spansk tv verkar jag väl vara en riktig kultuirsnobb.
Nu ska ni höra. Jag tycker att det är väldigt roligt att se på tv. När det är något program jag gillar. Det nöjet är svårslaget.
Och vad är det för program då?
Jo, ett av mina favoritprogram gick i någon knaskanal för några år sedan. Det var ett amerikansk tävlingsprogram. Ett gäng tjejer tävlade om en riktig cowboy! Ja, de skulle vinna hans känslor, ni vet.
Jag hade fram tills dess aldrig varit särskilt sugen att åka till USA, men det ändrades med det programmet. Jag ville också åka och skaffa mig en cowboy.
Dessvärre var jag ju redan upptagen, med spanjoren...
Amerikanska dramaserier gillar jag också. Boston Public, till exempel, minns ni den?
Foyles War är ju underbar, den engelska mysdeckaren.
Kobra.
Skärgårdsdoktorn.
...
Nä, jag kommer inte ihåg de där braiga serierna just nu. Inget vidare inlägg.
Men vad jag ville komma fram till var att jag har just Skärgårdsdoktorn på dvd. Införskaffade den i höstas och har sedan dess tittat på den oöppnade förpackningen då och då. Glatt mig i vetskapen om att den finns där.
Men inte velat börja titta, för att den inte ska ta slut.
Nu har jag börjat. I söndags var precis rätt tillfälle. Jag kände det.
Första programmet.
Serien har inletts.
Nu ska ni höra. Jag tycker att det är väldigt roligt att se på tv. När det är något program jag gillar. Det nöjet är svårslaget.
Och vad är det för program då?
Jo, ett av mina favoritprogram gick i någon knaskanal för några år sedan. Det var ett amerikansk tävlingsprogram. Ett gäng tjejer tävlade om en riktig cowboy! Ja, de skulle vinna hans känslor, ni vet.
Jag hade fram tills dess aldrig varit särskilt sugen att åka till USA, men det ändrades med det programmet. Jag ville också åka och skaffa mig en cowboy.
Dessvärre var jag ju redan upptagen, med spanjoren...
Amerikanska dramaserier gillar jag också. Boston Public, till exempel, minns ni den?
Foyles War är ju underbar, den engelska mysdeckaren.
Kobra.
Skärgårdsdoktorn.
...
Nä, jag kommer inte ihåg de där braiga serierna just nu. Inget vidare inlägg.
Men vad jag ville komma fram till var att jag har just Skärgårdsdoktorn på dvd. Införskaffade den i höstas och har sedan dess tittat på den oöppnade förpackningen då och då. Glatt mig i vetskapen om att den finns där.
Men inte velat börja titta, för att den inte ska ta slut.
Nu har jag börjat. I söndags var precis rätt tillfälle. Jag kände det.
Första programmet.
Serien har inletts.
måndag 21 maj 2012
Apotekslådan från Portugal
När vi nu är inne på ämnet sjukdomar, så ska jag ta och visa vår lilla apotekslåda.
Visst är den söt?
Här förvarar vi plåster, febertermometer, värktabletter och nässpray.
"Feber? Varför då?"
Aldrig är man nöjd.
Här har jag gått och gnällt över värmen. Så blir det svalare, men jag är ändå inte nöjd.
Nä, fy vad kallt det var igår. En sådan där kyla som går in i benen, och hur många filtar man än sveper om sig så fortsätter man att hutterfrysa. Jag funderade på att leta rätt på elementet, men klev in i duschen istället med tanken att inte gå därifrån förrän varmvattnet tog slut (vanligtvis fyra-fem minuter).
Gjorde så men frös lika mycket ändå.
Då kom jag på att jag hade feber.
- Feber?!? Varför då, undrade Jesús.
- Ja, inte vet jag. Jag har väl smittats av något elaksinnat datavirus.
(Vad vi skrattade den gången när mamma oroligt undrade om man kan smittas av sådana där datavirus...)
Det blev en eländig natt med feber, snor och en halsmandel som blev så stor att jag inte fattar hur den får plats fortfarande.
Den enda som kan ha sovit sämre än jag själv måste vara Jesús.
Han lämnade några askar piller på bordet innan han åkte. Berättade han när han ringde och väckte mig klockan 12 (!).
Jesús har ett eget apotek. En stor, vit låda fullproppad med pilleraskar, mediciner som blivit över vid olika tillfällen.
Han älskar piller och mediciner, och att beordra mig vad jag ska ta när jag är sjuk.
Jag struntar alltid i hans råd, helt enkelt för att jag tycker att det är så äckligt med mediciner. Har svårt attt svälja dem.
J blir tokig på mig.
Här har jag gått och gnällt över värmen. Så blir det svalare, men jag är ändå inte nöjd.
Nä, fy vad kallt det var igår. En sådan där kyla som går in i benen, och hur många filtar man än sveper om sig så fortsätter man att hutterfrysa. Jag funderade på att leta rätt på elementet, men klev in i duschen istället med tanken att inte gå därifrån förrän varmvattnet tog slut (vanligtvis fyra-fem minuter).
Gjorde så men frös lika mycket ändå.
Då kom jag på att jag hade feber.
- Feber?!? Varför då, undrade Jesús.
- Ja, inte vet jag. Jag har väl smittats av något elaksinnat datavirus.
(Vad vi skrattade den gången när mamma oroligt undrade om man kan smittas av sådana där datavirus...)
Det blev en eländig natt med feber, snor och en halsmandel som blev så stor att jag inte fattar hur den får plats fortfarande.
Den enda som kan ha sovit sämre än jag själv måste vara Jesús.
Han lämnade några askar piller på bordet innan han åkte. Berättade han när han ringde och väckte mig klockan 12 (!).
Jesús har ett eget apotek. En stor, vit låda fullproppad med pilleraskar, mediciner som blivit över vid olika tillfällen.
Han älskar piller och mediciner, och att beordra mig vad jag ska ta när jag är sjuk.
Jag struntar alltid i hans råd, helt enkelt för att jag tycker att det är så äckligt med mediciner. Har svårt attt svälja dem.
J blir tokig på mig.
Pip-Larsson målad på byxfickan
Jeansen var så sönderslitna att jag inte trodde att det gick att laga dem mer, men Jesús mamma, gammal sömmerska, gjorde snällt ett försök. Hon klippte, sydde och köpte lappar att täcka hålen på rumpan med, och inhandlade samtidigt en röd lapp att stryka på den trasiga fickan.
Den röda lappen fick Jesús pappa syn på. Han lånade den en stund och målade dit Pip-Larsson!
Vad rolig han är!
Den röda lappen fick Jesús pappa syn på. Han lånade den en stund och målade dit Pip-Larsson!
Vad rolig han är!
Lägg märke till den riktige pipen som råkade komma med på bilden! |
söndag 20 maj 2012
Slängde basen på foten
Samtidigt som jag ville slå ihjäl datorn natten till söndagen slog Iggy Pops basist sitt instrument i scengolvet. Eller, det var tänkt så, men han missade målet så att säga och träffade foten så illa att han haltade ut efter konserten.
Den var oförglömlig. Enligt J.
Nä, det räcke inte med Judas Priest-konserten (fantastisk tydligen, även om den inte nämndes med ett ord i de lokala nyheterna, förvånad någon? Rock har ingen hög ställning här.), kvällen därefter spelade alltså Iggy Pop på en festival här i Sevilla, och det kunde J inte missa.
Jag är trött, förkyld och har gjort mig ovän med Picassa-skräpet som inte vill låta mig lägga in fler bilder och har inte mer att säga för tillfället.
Tänkte slänga ut en fråga, som uppföljning på den igår:
Vad vill ni läsa mer om här på bloggen? Jag har faktiskt inte en aning! Jag kommer att skriva på som vanligt, men är det något särskilt ni gillar att läsa om kan jag ha det i åtanke.
Den var oförglömlig. Enligt J.
Nä, det räcke inte med Judas Priest-konserten (fantastisk tydligen, även om den inte nämndes med ett ord i de lokala nyheterna, förvånad någon? Rock har ingen hög ställning här.), kvällen därefter spelade alltså Iggy Pop på en festival här i Sevilla, och det kunde J inte missa.
Jag är trött, förkyld och har gjort mig ovän med Picassa-skräpet som inte vill låta mig lägga in fler bilder och har inte mer att säga för tillfället.
Tänkte slänga ut en fråga, som uppföljning på den igår:
Vad vill ni läsa mer om här på bloggen? Jag har faktiskt inte en aning! Jag kommer att skriva på som vanligt, men är det något särskilt ni gillar att läsa om kan jag ha det i åtanke.
Ut med det gamla!
Jo, ni har kommit rätt.
Casa Annika-bloggen. Jag är här.
Men jag tröttnade på mina blå tapeter. Kände mig instängd.
Det här är ju Sevilla!
Sol, värme, apelsiner!
Men det har kostat att möblera om.
Blod, svett och tårar är ett slitet uttryck, men är det enda som rätt beskriver hur jag har kämpat för att riva ner tapeterna och ändra till något sånär som jag vill ha det.
Jag är inte färdig än - har bara fått psykbryt och går och lägger mig och sover en stund.
Tio timmar eller så.
Jävla datafanskap vad svårt allt är!
Men hörrni! Kan ni inte komma med synpunkter medan jag hämtar mig inför nästa omgång? Är bloggen svårläst? Ser den tråkig och färglös ut? Borde jag lägga till/ta bort någonting? Vad kan ändras?
Hörs snart!
Casa Annika-bloggen. Jag är här.
Men jag tröttnade på mina blå tapeter. Kände mig instängd.
Det här är ju Sevilla!
Sol, värme, apelsiner!
Men det har kostat att möblera om.
Blod, svett och tårar är ett slitet uttryck, men är det enda som rätt beskriver hur jag har kämpat för att riva ner tapeterna och ändra till något sånär som jag vill ha det.
Jag är inte färdig än - har bara fått psykbryt och går och lägger mig och sover en stund.
Tio timmar eller så.
Jävla datafanskap vad svårt allt är!
Men hörrni! Kan ni inte komma med synpunkter medan jag hämtar mig inför nästa omgång? Är bloggen svårläst? Ser den tråkig och färglös ut? Borde jag lägga till/ta bort någonting? Vad kan ändras?
Hörs snart!
lördag 19 maj 2012
Tänk om Spanien kunde ta efter Frankrike
Franska ministrar sänker sina löner, läser jag i DN.
Toppen!
Skulle motsvarande kunna hända i Spanien?
Tror inte det.
Och det är synd.
Det råder en sådan ilska över alla neddragningarna. Den senaste är att sänka lönen för andra gången med fem procent för statsanställda. Utom för vikarierna. Lärarvikarierna i alla fall. Man har inte bestämt sig för om man ska sänka deras löner med 15 procent, eller helt enkelt ta bort lönen under sommarlovet. Två månaders ofrivillig, obetald semester.
Politikerna drar ned på allt utom på sina egna löner och förmåner, råder den allmänna, arga uppfattningen.
Och det stämmer.
Toppen!
Skulle motsvarande kunna hända i Spanien?
Tror inte det.
Och det är synd.
Det råder en sådan ilska över alla neddragningarna. Den senaste är att sänka lönen för andra gången med fem procent för statsanställda. Utom för vikarierna. Lärarvikarierna i alla fall. Man har inte bestämt sig för om man ska sänka deras löner med 15 procent, eller helt enkelt ta bort lönen under sommarlovet. Två månaders ofrivillig, obetald semester.
Politikerna drar ned på allt utom på sina egna löner och förmåner, råder den allmänna, arga uppfattningen.
Och det stämmer.
Hatet och rädslan i Sverige
Som Ulrika skrev i kommentatorsfältet efter mitt haschinlägg, droger intas mer i hemlighet i Sverige.
Det är mycket som sker i hemlighet i Sverige, eftersom det är viktigt att inte avvika från mängden.
Jag tänkte på det, när jag letade efter den lufs som pratade om massarbetslöshet i Sverige (Stefan Löfven). Halkade in på DalaDemokraten och Göran Greiders ledare. Tittade i kommentatorsfältet.
Och drog efter andan!
Ett sådant hat! En sådan främlingsfientlighet!
Och det är inget ovanligt, i kommentatorsfält kan man läsa otroligt obehagliga kommentarer.
Varför skriver folk sådant? Varför tänker folk sådant?
Jag känner mig ibland som en omvänd Sverigeambassadör. Jag framhäver gärna det som är bra med landet, men ingen ska komma och tro att Sverige är perfekt.
"Visste ni", säger jag, "att Sverige har ett främlingsfientligt parti i regeringen? Och det bara växer. Allt fler röstar på det eftersom de tycker så här. Och i min grannkommun, Grästorp, kom ett rent nazistiskt parti med i kommunstyrelsen. Jo, det är sant!"
Det är sådant jag skäms över, men det är sant, och det ska fram i ljuset. Det finns mycket bra med Sverige, men mycket som inte är bra också. Precis som Spanien. Och alla länder.
Var kommer denna främlingsfientlighet ifrån? Har vi det för bra i Sverige? Är det det?
Är det för att vi levt så länge i fred? Jag har läst att länder som varit i fred länge är våldsammare, fler invånare är deprimerade och det sker fler självmord. Klarar vi inte av att leva i fred?
Samtidigt med allt detta, kanske som en motreaktion, finns en överdriven rädsla för att uppfattas som främlingsfientlig, så stor att det tippar över åt andra hållet. Eller vad säger ni om debatten som blossade upp när kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth invigde en utställning och medverkade i konstverket som var en protest mot rasism och kvinnlig könsstympning?
Jag tror att ett av de största problemen som finns är egoismen och avsaknaden av empati.
Jag tänkte på det, när jag letade efter den lufs som pratade om massarbetslöshet i Sverige (Stefan Löfven). Halkade in på DalaDemokraten och Göran Greiders ledare. Tittade i kommentatorsfältet.
Och drog efter andan!
Ett sådant hat! En sådan främlingsfientlighet!
Och det är inget ovanligt, i kommentatorsfält kan man läsa otroligt obehagliga kommentarer.
Varför skriver folk sådant? Varför tänker folk sådant?
Jag känner mig ibland som en omvänd Sverigeambassadör. Jag framhäver gärna det som är bra med landet, men ingen ska komma och tro att Sverige är perfekt.
"Visste ni", säger jag, "att Sverige har ett främlingsfientligt parti i regeringen? Och det bara växer. Allt fler röstar på det eftersom de tycker så här. Och i min grannkommun, Grästorp, kom ett rent nazistiskt parti med i kommunstyrelsen. Jo, det är sant!"
Det är sådant jag skäms över, men det är sant, och det ska fram i ljuset. Det finns mycket bra med Sverige, men mycket som inte är bra också. Precis som Spanien. Och alla länder.
Var kommer denna främlingsfientlighet ifrån? Har vi det för bra i Sverige? Är det det?
Är det för att vi levt så länge i fred? Jag har läst att länder som varit i fred länge är våldsammare, fler invånare är deprimerade och det sker fler självmord. Klarar vi inte av att leva i fred?
Samtidigt med allt detta, kanske som en motreaktion, finns en överdriven rädsla för att uppfattas som främlingsfientlig, så stor att det tippar över åt andra hållet. Eller vad säger ni om debatten som blossade upp när kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth invigde en utställning och medverkade i konstverket som var en protest mot rasism och kvinnlig könsstympning?
Jag tror att ett av de största problemen som finns är egoismen och avsaknaden av empati.
fredag 18 maj 2012
Judas Priest
Dagen är inne, dagen som vi har väntat på så länge!
Sedan ryktet blossade upp i höstsas om att JUDAS PRIEST ska spela i Sevilla!
Nu är dagen D. Den långa nedräkningen är över. Planerna, längtan. Drömmen.
Nej, jag bryr mig inte faktiskt, men för J är detta det största som kan hända. Ända sedan sanndrömmen i slutet av 1980-talet.
Alla ska gå. Alla pratar om det.
Jag ska på svenneträff istället. Nordbor och nordenintresserade kan gå på after work en gång i månaden, och dit ska jag, och sedan åka hem för en fiesta privada. Kolla på Skärgårdsdoktorn eller nåt.
Låter trist i jämförelse med en Judas Priestkonsert, men det är det inte.
J fattar inte hur något överhuvudtaget kan organiseras samma kväll som Judas Priest spelar.
J får övernatta i Sevilla.
Sedan ryktet blossade upp i höstsas om att JUDAS PRIEST ska spela i Sevilla!
Nu är dagen D. Den långa nedräkningen är över. Planerna, längtan. Drömmen.
Nej, jag bryr mig inte faktiskt, men för J är detta det största som kan hända. Ända sedan sanndrömmen i slutet av 1980-talet.
Alla ska gå. Alla pratar om det.
Jag ska på svenneträff istället. Nordbor och nordenintresserade kan gå på after work en gång i månaden, och dit ska jag, och sedan åka hem för en fiesta privada. Kolla på Skärgårdsdoktorn eller nåt.
Låter trist i jämförelse med en Judas Priestkonsert, men det är det inte.
J fattar inte hur något överhuvudtaget kan organiseras samma kväll som Judas Priest spelar.
J får övernatta i Sevilla.
Torsdag med startkablar och kinamat
Bilen bara dog.
Hade vi bott inne i stan hade det varit mycket problematiskt, här i byn kan bilen stå olåst och med en ruta nere utan att det görs inbrott.
J blev hämtad till skolan av rektorn, och på eftermiddagen försökte vi få liv i den lilla vita.
Den lilla vita var stendöd.
Killen i affären kom ut. Han gissade att bilen dött på grund av att nyckelringen slog mot ratten (!!!).
Min teori var att batteriet var problemet.
I järnaffären ringdes det efter sonen, han jobbar på en bilverkstad i grannbyn.
Sonen kom med ett par startkablar när han slutat. Vi skulle få låna dem till nästa dag då vi kunde starta bilen och köra den till en verkstad.
Det gjorde vi igår. Mannen i järnaffären hjälpte till, och vi var tacksamma över det, ända tills han begärde 15-20 euro för tjänsten.
Vad??!?
Han sa, lite generat, att sonen ville ha det.
För att låna ut ett par startkablar???
Jag hade 15 i portmonän så mer fick inte sonen.
Vi åkte inte till hans bilverkstad utan körde till Sevilla, där batteriet (just det) byttes medan vi gick på stan, hyrde film och hämtade bokpaket på posten.
När vi åkte hemåt igen stannade vi till och köpte kinamat.
Jag tycker att det är så roligt att köpa med mat!
I Sverige gör vi det ju titt som tätt, pizza tänker jag på då.
J tycker att det är beklämmande det där, att när svenskar väljer att äta utemat tar de hem den för att äta i sin ensamhet. Han fattar inte varför folk inte äter ute.
Nåväl, hämtmat är alltså något mycket sällsynt hos oss, men nu blev det av. Vårrullar, sallad, kyckling med mandel, kött i ostronsås och ris i runda burkar.
Sedan såg vi filmen, Woody Allens You will meet a tall dark stranger, som Jesús äntligen har sett utan att sova.
En bra torsdagskväll helt enkelt!
Och jag har kommit på en sådan bra sommarplan. Men det beror på om J verkar få jobba i höst. Och, förstås, om han får lön under det två månader långa sommarlovet, eller om han blir av med den. Det är ett av de nya sparförslagen.
Hade vi bott inne i stan hade det varit mycket problematiskt, här i byn kan bilen stå olåst och med en ruta nere utan att det görs inbrott.
J blev hämtad till skolan av rektorn, och på eftermiddagen försökte vi få liv i den lilla vita.
Den lilla vita var stendöd.
Killen i affären kom ut. Han gissade att bilen dött på grund av att nyckelringen slog mot ratten (!!!).
Min teori var att batteriet var problemet.
I järnaffären ringdes det efter sonen, han jobbar på en bilverkstad i grannbyn.
Sonen kom med ett par startkablar när han slutat. Vi skulle få låna dem till nästa dag då vi kunde starta bilen och köra den till en verkstad.
Det gjorde vi igår. Mannen i järnaffären hjälpte till, och vi var tacksamma över det, ända tills han begärde 15-20 euro för tjänsten.
Vad??!?
Han sa, lite generat, att sonen ville ha det.
För att låna ut ett par startkablar???
Jag hade 15 i portmonän så mer fick inte sonen.
Vi åkte inte till hans bilverkstad utan körde till Sevilla, där batteriet (just det) byttes medan vi gick på stan, hyrde film och hämtade bokpaket på posten.
När vi åkte hemåt igen stannade vi till och köpte kinamat.
Jag tycker att det är så roligt att köpa med mat!
I Sverige gör vi det ju titt som tätt, pizza tänker jag på då.
J tycker att det är beklämmande det där, att när svenskar väljer att äta utemat tar de hem den för att äta i sin ensamhet. Han fattar inte varför folk inte äter ute.
Nåväl, hämtmat är alltså något mycket sällsynt hos oss, men nu blev det av. Vårrullar, sallad, kyckling med mandel, kött i ostronsås och ris i runda burkar.
Sedan såg vi filmen, Woody Allens You will meet a tall dark stranger, som Jesús äntligen har sett utan att sova.
En bra torsdagskväll helt enkelt!
Och jag har kommit på en sådan bra sommarplan. Men det beror på om J verkar få jobba i höst. Och, förstås, om han får lön under det två månader långa sommarlovet, eller om han blir av med den. Det är ett av de nya sparförslagen.
torsdag 17 maj 2012
Spåtanter och skvaller på spansk tv
Ulrika i Segovia har skrivit ett inlägg om spansk tv, och jag kan inte låta bli att göra det jag också.
Jesús ser nyhetsprogrammmet på morgonen när han äter frukost, han ser också det satiriska El Intermedio ibland. Jag ser ingenting på tv. Hade det varit för mig hade den lilla tv-skärmen endast använts någon gång för film.
Ja, jag ska skriva vad jag tycker med en gång: Spansk tv är skräp!
"Jaså, varför det? Vad kan man se då?"
Skvallerprogram, spåtanter och blodiga sensationslystna nyheter.
En hel del realityshower också.
Jag menar att ett demokratiskt land har de politiker det förtjänar. (Spanjorerna röstar på samma mutade, stjälande politiker till och med när dessa dömts för brotten)
Någon sa att ett land har de tv-program det förtjänar. Och att tv-programmen i Spanien är skräp beror på att spanjorerna tycker om dem och tittar på dem.
Jesús ser nyhetsprogrammmet på morgonen när han äter frukost, han ser också det satiriska El Intermedio ibland. Jag ser ingenting på tv. Hade det varit för mig hade den lilla tv-skärmen endast använts någon gång för film.
Jag slutade titta på tv i Sverige för ett par år sedan. Inte för någon särskild anledning, jag hade bara inte tid att se på tv. Fanns inget program som intresserade mig tillräckligt heller för att jag skulle offra något annat jag ville göra.
Nu är svensk tv en av de saker jag saknar.
Hemmagjord mangoyoghurt
Hemma hos en elev såg jag en apparat som jag aldrig sett förut.
- Vad är det där, undrade jag.
Han tittade på mig som om jag frågat om kaffekokaren.
- Det är ju en yoghurtmaskin, sa han.
Yoghurtmaskin? Finns det sådana?
Jag har aldrig hört talas om det förut, men här verkar det vara en rätt vanlig grej.
Jesús syster har en, och den har jag fått låna. Den ser ut som ett flygande tefat.
Igår gjorde jag min första sats yoghurt.
Receptet var följande:
3/4 liter mjölk
ett halvt paket (litet) grädde
en yoghurt (för yoghurtkulturen)
en stor sked socker för varje burk
och mitt eget tillägg; en mango
Jag mixade mangon och blandade ihop ingredienserna. Fördelade smeten i de sju glasburkarna som följer med maskinen. Satte på locken på burkarna, satte på locket till maskinen och stack sladden i väggen.
Apparaten stod på hela natten och värmde burkarna. På morgonen var yoghurten varm och färdig. Ställde in den i kylen och häpp! så hade jag sju burkar med mangoyoghurt! Min egen yoghurt utan en massa konserveringsmedel, e-nummer och konstgjorda smaker.
Den är underbart ljusgul till färgen, krämig och frisk i smaken. Väldigt, väldigt god att äta när det är varmt ute.
Det blir en del vatten i botten, undrar om det har med mangon att göra? Enligt någon beskrivning på internet ska man tillsätta frukten på slutet, när yoghurten är varm och precis ska sättas på kylning.
Härnäst ska jag testa att göra jordgubbsyoghurt!
- Vad är det där, undrade jag.
Han tittade på mig som om jag frågat om kaffekokaren.
- Det är ju en yoghurtmaskin, sa han.
Yoghurtmaskin? Finns det sådana?
Jag har aldrig hört talas om det förut, men här verkar det vara en rätt vanlig grej.
Jesús syster har en, och den har jag fått låna. Den ser ut som ett flygande tefat.
Igår gjorde jag min första sats yoghurt.
Receptet var följande:
3/4 liter mjölk
ett halvt paket (litet) grädde
en yoghurt (för yoghurtkulturen)
en stor sked socker för varje burk
och mitt eget tillägg; en mango
Jag mixade mangon och blandade ihop ingredienserna. Fördelade smeten i de sju glasburkarna som följer med maskinen. Satte på locken på burkarna, satte på locket till maskinen och stack sladden i väggen.
Apparaten stod på hela natten och värmde burkarna. På morgonen var yoghurten varm och färdig. Ställde in den i kylen och häpp! så hade jag sju burkar med mangoyoghurt! Min egen yoghurt utan en massa konserveringsmedel, e-nummer och konstgjorda smaker.
Den är underbart ljusgul till färgen, krämig och frisk i smaken. Väldigt, väldigt god att äta när det är varmt ute.
Det blir en del vatten i botten, undrar om det har med mangon att göra? Enligt någon beskrivning på internet ska man tillsätta frukten på slutet, när yoghurten är varm och precis ska sättas på kylning.
Härnäst ska jag testa att göra jordgubbsyoghurt!
onsdag 16 maj 2012
Vad som glöms bort i Reinfeldt-debatten
Just nu skrivs det mycket om statsminister Fredrik Reinfeldt som pratar om etniska svenskar.
Det var väl inte helt klokt sagt, men hoppa ner i texten och läs något annat dumt som kommit bort i debatten.
Reportern undrar om man kan prata om massarbetslöshet som Moderaterna gjorde för några år sedan då siffran låg på tio procent, enligt reportern. (Är den omkring sju nu, eller har jag fel?)
Fredrik Reinfeldt säger att nej, det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet.
Skojar du? Inte korrekt? Var det korrekt tidigare, med tio procents arbetslöshet?
Nu blommar falukorven!
Kom hit till Spanien så ska vi visa vad massarbetslöshet är!
I Spanien som helhet är nästan var fjärde person arbetslös! I Sevilla var tredje!
Och siffrorna väntas stiga under 2013.
Grattis M till den korrekta uppfattningen att Sverige inte är ett land med massarbetslöshet.
Fotnot: De siffror det hänsvisades till var 2006 då arbetslösheten låg på 4,5 procent i Svergie.
2012 är motsvarande siffra 5,8.
Dumbommen som hävdar att det råder massarbetslöshet just nu i Sverige är Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven.
Det var väl inte helt klokt sagt, men hoppa ner i texten och läs något annat dumt som kommit bort i debatten.
Reportern undrar om man kan prata om massarbetslöshet som Moderaterna gjorde för några år sedan då siffran låg på tio procent, enligt reportern. (Är den omkring sju nu, eller har jag fel?)
Fredrik Reinfeldt säger att nej, det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet.
Skojar du? Inte korrekt? Var det korrekt tidigare, med tio procents arbetslöshet?
Nu blommar falukorven!
Kom hit till Spanien så ska vi visa vad massarbetslöshet är!
I Spanien som helhet är nästan var fjärde person arbetslös! I Sevilla var tredje!
Och siffrorna väntas stiga under 2013.
Grattis M till den korrekta uppfattningen att Sverige inte är ett land med massarbetslöshet.
Fotnot: De siffror det hänsvisades till var 2006 då arbetslösheten låg på 4,5 procent i Svergie.
2012 är motsvarande siffra 5,8.
Dumbommen som hävdar att det råder massarbetslöshet just nu i Sverige är Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven.
Här kan man köpa hasch hos frisören
Vi hälsade på en kompis i hans bar.
- Du, är inte det han som bor i mina föräldrars hyreshus, undrar Jesús och kikar på mannen som just kommit in.
- Jo, det är det. Han brukar äta här.
- Säljer inte han kokain?
Kokain. Nej, det här är ingen vanlig droghandlare, ingen vanlig kokainförsäljare, som han som bor några våningar under Jesús föräldrar. Nej, den här mannen är en av de verkligt stora droghandlarna i Sevilla.
En av de verkligt stora.
När vi pratar om det i bilen på hemvägen blir Jesús förvånad när jag säger att jag inte känner någon i Sverige som tar droger.
- Ingen? Inte ens kokain?
- Nej, inte vad jag vet.
Här är droger så vanligt. Eller påtagligt.
Först har vi förstås cannabis.
Det känns som att alla röker på här.
Cannabis är lika naturligt som alkohol nästan. Går man på stan passerar man ofta någon som röker, det känns på det sötkvalmiga lukten. På konserter och bland kompisar brukar det rullas och skickas runt porros. i centrum finns en butik som säljer allt som har med cannabisplantan att göra, från frön och specialjord till särskilda växthus, böcker och prylar med plantan på. Allt utom den färdiga drogen, för den är faktiskt förbjuden. Jag var i den där butiken för att fråga efter öltillverkningssatser (ja, någonstans måste man ju börja) och killen framför mig i kön frågade expediten var man kan få tag på hasch.
- Hos frisören på den och den gatan. Hon är bra.
Det är lätt att få tag i hasch och marijuana.
När vi flyttade in i förra lägenheten så hittade vi en bellota, alltså en inplastad haschklump med formen så att den lätt ska gå genom tarmsystemet. Det visade sig att killen som haft lägenheten före oss var droghandlare av den mindre sorten. Kanske var det därför som han hade ett kylskåp i hallen? Och därför som för oss okända personer ringde på dörren ibland på nätterna. Han hade kanske glömt att meddela flytten.
Nåja, klumpen hade legat så länge och var så torr att den var obrukbar.
När vi var på karneval i Cadiz för några år sedan åt vi på en bar och lånade deras toalett. Den var upptagen, men när vi lovat att inte röra någonting fick vi gå in och kissa en i taget. Det var småbarnspappan, han som nyss haft den lille killen på axlarna där ute, som gjort iordning ett par linor.
En av Jesús äldsta vänner är beroende av kokain, och ofta när vi går hem till Jesús föräldrar hejar vi på någon barndomskompis eller bekant till Jesús som nu går på tyngre droger.
Som sagt, droger är så påtagligt här.
Eller är det jag som har levt i en skyddad värld?
- Du, är inte det han som bor i mina föräldrars hyreshus, undrar Jesús och kikar på mannen som just kommit in.
- Jo, det är det. Han brukar äta här.
- Säljer inte han kokain?
Kokain. Nej, det här är ingen vanlig droghandlare, ingen vanlig kokainförsäljare, som han som bor några våningar under Jesús föräldrar. Nej, den här mannen är en av de verkligt stora droghandlarna i Sevilla.
En av de verkligt stora.
När vi pratar om det i bilen på hemvägen blir Jesús förvånad när jag säger att jag inte känner någon i Sverige som tar droger.
- Ingen? Inte ens kokain?
- Nej, inte vad jag vet.
Här är droger så vanligt. Eller påtagligt.
Först har vi förstås cannabis.
Det känns som att alla röker på här.
Cannabis är lika naturligt som alkohol nästan. Går man på stan passerar man ofta någon som röker, det känns på det sötkvalmiga lukten. På konserter och bland kompisar brukar det rullas och skickas runt porros. i centrum finns en butik som säljer allt som har med cannabisplantan att göra, från frön och specialjord till särskilda växthus, böcker och prylar med plantan på. Allt utom den färdiga drogen, för den är faktiskt förbjuden. Jag var i den där butiken för att fråga efter öltillverkningssatser (ja, någonstans måste man ju börja) och killen framför mig i kön frågade expediten var man kan få tag på hasch.
- Hos frisören på den och den gatan. Hon är bra.
Det är lätt att få tag i hasch och marijuana.
När vi flyttade in i förra lägenheten så hittade vi en bellota, alltså en inplastad haschklump med formen så att den lätt ska gå genom tarmsystemet. Det visade sig att killen som haft lägenheten före oss var droghandlare av den mindre sorten. Kanske var det därför som han hade ett kylskåp i hallen? Och därför som för oss okända personer ringde på dörren ibland på nätterna. Han hade kanske glömt att meddela flytten.
Nåja, klumpen hade legat så länge och var så torr att den var obrukbar.
När vi var på karneval i Cadiz för några år sedan åt vi på en bar och lånade deras toalett. Den var upptagen, men när vi lovat att inte röra någonting fick vi gå in och kissa en i taget. Det var småbarnspappan, han som nyss haft den lille killen på axlarna där ute, som gjort iordning ett par linor.
En av Jesús äldsta vänner är beroende av kokain, och ofta när vi går hem till Jesús föräldrar hejar vi på någon barndomskompis eller bekant till Jesús som nu går på tyngre droger.
Som sagt, droger är så påtagligt här.
Eller är det jag som har levt i en skyddad värld?
Bild: stock.xchng |
tisdag 15 maj 2012
Drömtårta till doktorn
Jag gick till doktorn för att lätta mitt hjärta.
Fick vänta en stund för doktorn var på en bar bredvid och drack kaffe.
Men i alla fall.
Jag berättade för honom, när han druckit ur koppen, hur jobbigt jag har det. Hur svårt livet är den här årstiden. Att jag faktiskt inte fixar mer! Att jag kommer bli galen innan juni! Att pollenet kommer att bli min långsamma plågsamma död!
Han förstod.
Och gav mig 20 stycken 20-milligramstabletter och en flaska ögondroppar.
Vet inte om det är tabletterna eller någon luftförändring, men idag har det inte varit så jobbigt faktiskt.
Om doktorn har trollat bort min allergi med de här tabletterna ska jag gå över med en bit drömtårta till honom.
Man gör så här i Spanien, man ger presenter till sina läkare. Varje gång jag är hos min diabetesdoktor står det en flaska dyrt vin, en chokladask eller en påse av något slag bakom ryggen på henne, gåvor från patienterna.
- Det är väl helt naturligt, säger Jesús, läkarna är ju de viktigaste vi har.
(Vem hittade förresten på det löjliga Loratadinet? Claritynet? Sockertabletter!)
Fick vänta en stund för doktorn var på en bar bredvid och drack kaffe.
Men i alla fall.
Jag berättade för honom, när han druckit ur koppen, hur jobbigt jag har det. Hur svårt livet är den här årstiden. Att jag faktiskt inte fixar mer! Att jag kommer bli galen innan juni! Att pollenet kommer att bli min långsamma plågsamma död!
Han förstod.
Och gav mig 20 stycken 20-milligramstabletter och en flaska ögondroppar.
Vet inte om det är tabletterna eller någon luftförändring, men idag har det inte varit så jobbigt faktiskt.
Om doktorn har trollat bort min allergi med de här tabletterna ska jag gå över med en bit drömtårta till honom.
Man gör så här i Spanien, man ger presenter till sina läkare. Varje gång jag är hos min diabetesdoktor står det en flaska dyrt vin, en chokladask eller en påse av något slag bakom ryggen på henne, gåvor från patienterna.
- Det är väl helt naturligt, säger Jesús, läkarna är ju de viktigaste vi har.
(Vem hittade förresten på det löjliga Loratadinet? Claritynet? Sockertabletter!)
21 frågor
Jag hittade ett gäng frågor hos Malin Wollin, och dem har jag kopierat för att själv svara på.
Varsågoda, lite Annika-fakta!
Varsågoda, lite Annika-fakta!
1. Vad är du bäst respektive sämst på?
Anser själv att jag är en hejare på att baka drömtårta.
Men jag är verkligen dålig på att komma i tid. Inte för att jag inte försöker eller tycker att det är oviktigt, tro aldrig det! Fast hur jobbigt det än känns varenda gång jag blir sen, så kan jag inte låta bli att tänka att det är fel när människan är slav under klockan. När klockan måste gå före allt annat. Före livet.
Anser själv att jag är en hejare på att baka drömtårta.
Men jag är verkligen dålig på att komma i tid. Inte för att jag inte försöker eller tycker att det är oviktigt, tro aldrig det! Fast hur jobbigt det än känns varenda gång jag blir sen, så kan jag inte låta bli att tänka att det är fel när människan är slav under klockan. När klockan måste gå före allt annat. Före livet.
2. Vilken superkraft behöver du?
Ja, vad heter den nu, den där superkraften som innebär bra planering, att få saker gjorda och att avsluta projekt?
Ja, vad heter den nu, den där superkraften som innebär bra planering, att få saker gjorda och att avsluta projekt?
3. Är det nåt du tycker evolutionen berövat dig?
Minne.
Minne.
4. Har du slagit dig riktigt illa någon gång? Brutit ben?
Fick spricka i vänsterarmen när jag åkte pulka nedför en backe och hamnade i diket.
Bröt vänsterarmen när jag var liten och lekte på vinden. Klev upp på en trebent pall som välte. Gjorde jävligt ont. Sa inget till nån, drog mig bara undan och led. Gick på besök med familjen på kvällen, genomled den värkande armen ända tills mina föräldrar upptäckte att jag var ovanligt tyst när vi gick hem, sådär en tio timmar efter fallet.
Brutit revben när jag gick så kallade svajsteg på bommen på skolgympan, och halkade.
Brände handen och benet rejält på en motorcykel som välte.
Fick spricka i vänsterarmen när jag åkte pulka nedför en backe och hamnade i diket.
Bröt vänsterarmen när jag var liten och lekte på vinden. Klev upp på en trebent pall som välte. Gjorde jävligt ont. Sa inget till nån, drog mig bara undan och led. Gick på besök med familjen på kvällen, genomled den värkande armen ända tills mina föräldrar upptäckte att jag var ovanligt tyst när vi gick hem, sådär en tio timmar efter fallet.
Brutit revben när jag gick så kallade svajsteg på bommen på skolgympan, och halkade.
Brände handen och benet rejält på en motorcykel som välte.
5. Vad är det äckligaste du ätit? Vad skulle få dig att äta det igen?
Jag trodde att det var lever ända tills för två år sedan då jag och Jesús åt på en bar i Cuenca. Vi beställde manitas. Inte vanliga grisfötter utan ett påhitt av kocken. Barens specialitet. Vi blev övertalade. In kom en mycket stor tallrik av fett. Fett med en krispig yta. Jesús provsmakade bara och la undan gaffeln. Jag kunde inte med att lämna så mycket mat, ville inte att servitören som var så trevlig skulle tro att vi inte tyckte om den, men efter att ha ätit en tredjedel var jag på gränsen att kräkas upp alltihop. Vi sprang ut från baren och letade desperat efter en godiskiosk för att få bort den förfärliga smaken ur munnen, få huvudet att slusa susa och kräkreflekerna att lugna sig.
Skulle kanske kunna äta en sked med special-manitas igen om jag får en resa för besväret, eller bot för min nålfobi, men jag gissar att det inte finns något alls som kan få mig att äta en hel portion.
Jag trodde att det var lever ända tills för två år sedan då jag och Jesús åt på en bar i Cuenca. Vi beställde manitas. Inte vanliga grisfötter utan ett påhitt av kocken. Barens specialitet. Vi blev övertalade. In kom en mycket stor tallrik av fett. Fett med en krispig yta. Jesús provsmakade bara och la undan gaffeln. Jag kunde inte med att lämna så mycket mat, ville inte att servitören som var så trevlig skulle tro att vi inte tyckte om den, men efter att ha ätit en tredjedel var jag på gränsen att kräkas upp alltihop. Vi sprang ut från baren och letade desperat efter en godiskiosk för att få bort den förfärliga smaken ur munnen, få huvudet att slusa susa och kräkreflekerna att lugna sig.
Skulle kanske kunna äta en sked med special-manitas igen om jag får en resa för besväret, eller bot för min nålfobi, men jag gissar att det inte finns något alls som kan få mig att äta en hel portion.
6. Vad väljer du om du bara får välja över- eller underläpp. Motivera!
Underläpp. Jesús tycker att den är så fin. Glansig. Jag är väl svag för smicker...
Underläpp. Jesús tycker att den är så fin. Glansig. Jag är väl svag för smicker...
7. Vilken låt har oftast gått på repeat hos dig?
(Alla de här är länkade till lyssningsexempel)
Vinter nolltvå med Kent. Tierra de luz med Lila Downs. Nijaay med Orchestra Baobab. Pequeña serenata diurna med Silvio Rodriguez. Hattie med Umalali - The Garifuna women´s project. Amare give med Acquaragia Drom. Om med Cerro Esperanza Band. Hittar jag en superlåt tröttnar jag aldrig. (Jesús däremot tröttnar rätt snabbt på mina superlåtar.) Märk väl: Ingen Elvislåt på listan. Och det är en försiktighetsåtgärd. IFALL jag skulle tröttna på någon låt. Det blir alltså inte lika många repeater av dem.
(Alla de här är länkade till lyssningsexempel)
Vinter nolltvå med Kent. Tierra de luz med Lila Downs. Nijaay med Orchestra Baobab. Pequeña serenata diurna med Silvio Rodriguez. Hattie med Umalali - The Garifuna women´s project. Amare give med Acquaragia Drom. Om med Cerro Esperanza Band. Hittar jag en superlåt tröttnar jag aldrig. (Jesús däremot tröttnar rätt snabbt på mina superlåtar.) Märk väl: Ingen Elvislåt på listan. Och det är en försiktighetsåtgärd. IFALL jag skulle tröttna på någon låt. Det blir alltså inte lika många repeater av dem.
8. Vem önskar du att du var kompis med?
Morgan Larsson i Christer i P3. Vilken go person! Och så rolig! Tänk att jag lyckades lura till mig den där intervjun till slut!
Morgan Larsson i Christer i P3. Vilken go person! Och så rolig! Tänk att jag lyckades lura till mig den där intervjun till slut!
9. Ditt favoritgodis!
Salta ferraribilar, maschmallows, choklad.
Salta ferraribilar, maschmallows, choklad.
10. Var sover du bäst?
Var som helst i sked med Jesús armar om mig.
Var som helst i sked med Jesús armar om mig.
11. Vilken är den bästa bok du läst?
Tant Julia och författaren (Mario Vargas Llosa), Expedition Kon Tiki (Thor Heyerdahl), Minnen (Pablo Neruda), Robin Hood (Howard Pyle), Janne min vän (Peter Pohl). De vuxna muminböckerna och Anne på Grönkullaböckerna hamnar också här.
Tant Julia och författaren (Mario Vargas Llosa), Expedition Kon Tiki (Thor Heyerdahl), Minnen (Pablo Neruda), Robin Hood (Howard Pyle), Janne min vän (Peter Pohl). De vuxna muminböckerna och Anne på Grönkullaböckerna hamnar också här.
12. Någon hobby du skulle vilja testa?
Ridning. Dykning. Slalom.
Ridning. Dykning. Slalom.
13. Vad var det senaste du pysslade?
Att gömma skärvorna från Jesús favoritglas som jag råkade tappa.
Han hade två likadana, det här var det andra som jag hade sönder...
Att gömma skärvorna från Jesús favoritglas som jag råkade tappa.
Han hade två likadana, det här var det andra som jag hade sönder...
14. Hur många par skor äger du?
Nio.
Nio.
15. Hur skulle du se ut om det inte fanns några hinder, jobb- eller pengamässiga?
Som nu, fast lite snyggare. Och jag skulle alltid vara klädd i fina saker från NoaNoa och Nice Things och den där fina (dyra) lilla butiken i Lidköping.
Som nu, fast lite snyggare. Och jag skulle alltid vara klädd i fina saker från NoaNoa och Nice Things och den där fina (dyra) lilla butiken i Lidköping.
16. Vad köper du om jag ger dig en femhundring precis nu?
Den fina gula sjalen med blommor, den påminner om en gammal tapet. Skulle också gå till Fnac och köpa några filmer. Romantiska komedier. Jag är utsvulten på romantiska komedier och feel good-filmer på grund av Jesús som avskyr sådana.
Den fina gula sjalen med blommor, den påminner om en gammal tapet. Skulle också gå till Fnac och köpa några filmer. Romantiska komedier. Jag är utsvulten på romantiska komedier och feel good-filmer på grund av Jesús som avskyr sådana.
17. Vad är du i hemlighet rädd för?
Mörkret.
Mörkret.
18. Vilken stad skulle du vilja besöka?
Angkor i Kambodja, och såklart Tarija i Bolivia.
Angkor i Kambodja, och såklart Tarija i Bolivia.
19. Vad är ditt bästa husmorsknep?
Rensa byxfickorna på pappersnäsdukar innan du kör igång tvättmaskinen. Och ställ jäsdegen bredvid ett element om du är i Spanien och bakar vintertid.
Rensa byxfickorna på pappersnäsdukar innan du kör igång tvättmaskinen. Och ställ jäsdegen bredvid ett element om du är i Spanien och bakar vintertid.
20. Vem vill du ge en bulle?
Mig själv. Eller programledaren Jesús Quintero, för en fika tillsammans. Eller till någon som blir så förtjust i min hembakade bulle att han erbjuder mig jobb, vill att jag ska baka och sälja svenska bakverk, vilket får spanjorerna att upptäcka hur goda svenska bakverk är, jag tjänar pengar och har roligt och får en massa beröm för mina bullar, kakor, tårtor och sockerkakor.
Mig själv. Eller programledaren Jesús Quintero, för en fika tillsammans. Eller till någon som blir så förtjust i min hembakade bulle att han erbjuder mig jobb, vill att jag ska baka och sälja svenska bakverk, vilket får spanjorerna att upptäcka hur goda svenska bakverk är, jag tjänar pengar och har roligt och får en massa beröm för mina bullar, kakor, tårtor och sockerkakor.
21. Vad var det senaste du sjöng på?
En sevillana: "Andalucía mi tierra, yo soy del sur..."
Här kan ni kolla om ni undrar vad det är för låt. Skoj text som irriterar J! Han tror att den här skriven för turister som tror att alla andalusier tycker om gazpacho, la romería, goda viner, tjurfäktning och att titta på den blå himlen.
En sevillana: "Andalucía mi tierra, yo soy del sur..."
Här kan ni kolla om ni undrar vad det är för låt. Skoj text som irriterar J! Han tror att den här skriven för turister som tror att alla andalusier tycker om gazpacho, la romería, goda viner, tjurfäktning och att titta på den blå himlen.
måndag 14 maj 2012
Bruce Springsteen i Sevilla
Bruce Springsteen spelade i Sevilla igår.
Det hade väl passerat ganska obemärkt om det inte vore för artistens utropade medkänsla med de krisdrabbade spanjorerna. Ut och protestera! uppmanade Bruce.
Vet inte om det var en tillfällighet, men det var samma dag som demonstranterna kördes iväg av polisen från Puerta del Sol i Madrid. Minnesprotest av 15M förra året, då hundratusentals spanjorer över hela landet protesterade i nästan alla städer mot korrupta politiker, arbetslösheten och det orättvisa valsystemet som gynnar de två stora partierna och som inte släpper igenom de mindre.
Men som sagt, protestanterna kördes iväg. Regeringspartiet PP (höger) har dessutom gjort en lagändring så att det ska bli enklare att stämplas som terrorist. Protesterna i Madrid kan alltså ses som terrorhandlingar.
Men det var Bruce Springsteen det skulle handla om.
Från de stora svenska kvällstidningarna kördes det ned två hängivna Bruce-fan. Att de fick åka beror förstås på att de arbetar som nöjesskribenter och nöjesreportrar också.
Kan tyckas överdrivet att åka till Sevilla för att skriva om en konsert i svenska tidningar, men motivet var att det här är den första konserten i Europa under världsturnén.
De båda reportrarna uttryckte förvåning över att det var så lite publik. Inte mer än drygt 20 000 på olympiska stadion.
Vad de inte tänkte på är att Bruce Springsteen inte är lika populär i alla länder. I Sverige har det gått åt fanders för långt med Bruce-hysterin (man kan undra om det är musikrecensenterna som har drivit upp den). Det skrivs om Bruce flera månader i förväg. Konsert efter konsert i Europa recenseras. Man letar under kylskåpet efter nya vinklar, efter Brucerelaterat material.
Inte här.
Bruce Springsteen är en av många artister. Så är det med det.
Det hade väl passerat ganska obemärkt om det inte vore för artistens utropade medkänsla med de krisdrabbade spanjorerna. Ut och protestera! uppmanade Bruce.
Vet inte om det var en tillfällighet, men det var samma dag som demonstranterna kördes iväg av polisen från Puerta del Sol i Madrid. Minnesprotest av 15M förra året, då hundratusentals spanjorer över hela landet protesterade i nästan alla städer mot korrupta politiker, arbetslösheten och det orättvisa valsystemet som gynnar de två stora partierna och som inte släpper igenom de mindre.
Men som sagt, protestanterna kördes iväg. Regeringspartiet PP (höger) har dessutom gjort en lagändring så att det ska bli enklare att stämplas som terrorist. Protesterna i Madrid kan alltså ses som terrorhandlingar.
Men det var Bruce Springsteen det skulle handla om.
Från de stora svenska kvällstidningarna kördes det ned två hängivna Bruce-fan. Att de fick åka beror förstås på att de arbetar som nöjesskribenter och nöjesreportrar också.
Kan tyckas överdrivet att åka till Sevilla för att skriva om en konsert i svenska tidningar, men motivet var att det här är den första konserten i Europa under världsturnén.
De båda reportrarna uttryckte förvåning över att det var så lite publik. Inte mer än drygt 20 000 på olympiska stadion.
Vad de inte tänkte på är att Bruce Springsteen inte är lika populär i alla länder. I Sverige har det gått åt fanders för långt med Bruce-hysterin (man kan undra om det är musikrecensenterna som har drivit upp den). Det skrivs om Bruce flera månader i förväg. Konsert efter konsert i Europa recenseras. Man letar under kylskåpet efter nya vinklar, efter Brucerelaterat material.
Inte här.
Bruce Springsteen är en av många artister. Så är det med det.
Mat, mat, mat!
Jag gick inte bara på min första comunión den här helgen, utan även på min andra.
Igår, söndag, åkte vi till byn där Jesús jobbar för att gå på hans elevers comuníon. Det är en liten by så det är bara fem som har åldern inne det här året. Alla gjorde det förstås.
Vi stod ute i hettan och väntade tillsammans med en massa folk på att gudstjänsten skulle ta slut. Det var en kör som sjöng så det tog lite längre tid än vanligt. Hälften av dem som väntade ute gick in för att lyssna när kören sjöng en sevillana.
Jag stod och tittade på alla kvinnor med solfjädrar och undrade när jag blir så spansk att jag kommer ihåg att ta med mig en solfjäder när jag går ut.
Till slut var det färdigt och ungarna kom. Killarna hade pampiga sjökaptenskostymer (eller något liknande), tjejen bar något som liknade en brudklänning för barn. Det blev så glada när de fick syn på Jesús! Oj så glada de var när de kom fram och hälsade! De hade inte väntat sig att träffa sin lärare där.
Vi gick hem till tjejen till vilkens fest vi hade fått inbjudan för länge sen.Tänkte ta en kall dryck och sedan åka på födelsedagskalas hos Jesús syster, där det vankades paella, men hur det nu var så var det inte möjligt att gå så snart, ja vi blev direkt hindrade från att gå innan vi ätit något också. Så vi tänkte att man ska ju inte vara oartig utan satte oss vid ett av de fyra dukade långborden tillsammans med familjens släktingar och vänner i en sval(are) förrådsbyggnad. Det fanns en massa tapas på bordet, montaditos och räkor. Så kom det in mer mat. Ensaladilla. Coctail de mariscos. Nykokta sniglar. Hjort. Salmorejo. Och efter varje rätt sa vi att vi äter upp det här och sedan går vi, vi måste verkligen sticka nu., men det var så gott alltihop, och nya drycker kom in hela tiden.
Kan tala om att vi var... mätta... när vi äntligen åkte till det stundande födelsedagskalaset.
Det är Jesús systerdotter som fyller två år, och det firades med grillat och paella. Och tårtor och räkor och gazpacho och godisskålar.
J avstod faktiskt från paellan, men jag åt en liten tallrik. Hur mätt jag än är kan jag inte säga nej till paella.
Det var jobbigt varmt så därefter svalkade vi oss i bubbelpoolen. Ja, det blev ett dopp senare på eftermiddagen också. Vilken lyx att ha en pool!
Igår, söndag, åkte vi till byn där Jesús jobbar för att gå på hans elevers comuníon. Det är en liten by så det är bara fem som har åldern inne det här året. Alla gjorde det förstås.
Vi stod ute i hettan och väntade tillsammans med en massa folk på att gudstjänsten skulle ta slut. Det var en kör som sjöng så det tog lite längre tid än vanligt. Hälften av dem som väntade ute gick in för att lyssna när kören sjöng en sevillana.
Jag stod och tittade på alla kvinnor med solfjädrar och undrade när jag blir så spansk att jag kommer ihåg att ta med mig en solfjäder när jag går ut.
Till slut var det färdigt och ungarna kom. Killarna hade pampiga sjökaptenskostymer (eller något liknande), tjejen bar något som liknade en brudklänning för barn. Det blev så glada när de fick syn på Jesús! Oj så glada de var när de kom fram och hälsade! De hade inte väntat sig att träffa sin lärare där.
Vi gick hem till tjejen till vilkens fest vi hade fått inbjudan för länge sen.Tänkte ta en kall dryck och sedan åka på födelsedagskalas hos Jesús syster, där det vankades paella, men hur det nu var så var det inte möjligt att gå så snart, ja vi blev direkt hindrade från att gå innan vi ätit något också. Så vi tänkte att man ska ju inte vara oartig utan satte oss vid ett av de fyra dukade långborden tillsammans med familjens släktingar och vänner i en sval(are) förrådsbyggnad. Det fanns en massa tapas på bordet, montaditos och räkor. Så kom det in mer mat. Ensaladilla. Coctail de mariscos. Nykokta sniglar. Hjort. Salmorejo. Och efter varje rätt sa vi att vi äter upp det här och sedan går vi, vi måste verkligen sticka nu., men det var så gott alltihop, och nya drycker kom in hela tiden.
Kan tala om att vi var... mätta... när vi äntligen åkte till det stundande födelsedagskalaset.
Det är Jesús systerdotter som fyller två år, och det firades med grillat och paella. Och tårtor och räkor och gazpacho och godisskålar.
J avstod faktiskt från paellan, men jag åt en liten tallrik. Hur mätt jag än är kan jag inte säga nej till paella.
Det var jobbigt varmt så därefter svalkade vi oss i bubbelpoolen. Ja, det blev ett dopp senare på eftermiddagen också. Vilken lyx att ha en pool!
lördag 12 maj 2012
Min första comunión
Äntligen har jag varit på en comunión!
(När ungarna är en sådär nio år firas första nattvarden och första bikten.)
Det var ett av Jesús kusinbarn som hade åldern inne. Vi struntade i den tråkiga mässan och gick direkt till festen. Ungens föräldrar hade hyrt en hel bar, inklusive servitörer och kock, och från det att vi kom stod det mat på borden. Hela tiden kom det in mer mat. Tapas av alla de slag. Fri dryck i baren. Tårta. Och i ett hörn stod en slags pappkiosk som svämmade över av godis. Där fick barnen ta vad de ville, hur mycket de ville. Det var många barn, och godiset räckte i fem timmar.
Då hjälpte vi vuxna till rätt bra också...
Det var en riktig släktträff. Från ungens 90-årige morfars bror till de pyttesmå trillingarna. Fastrar, mostrar, kusiner kusinbarn, allt möjligt. Som någon sa; en comunión är en anledning för att ställa till med släktkalas.
Jag ska inte uttala mig om alla Sveriges släkter, men av vad jag har sett samlas så här många släktingar bara om det är begravning i Sverige. Och det är ju inte särskilt festligt.
Vi kom till baren vid tvåtiden på eftermiddagen, lagom till lunch, och gick inte förrän klockan 23, och att vi gick var bara för att vi hade stämt träff med ett par kompisar på stan. De flesta släktingarna var kvar och hade inga planer på att ge sig iväg än på ett bra tag, utan satt vid utomhusborden (det gick att vara utomhus vid den tiden) med öl och tapas.
Det var väldigt varmt hela dagen, och inte förrän vid ettiden på natten kände jag mig bekväm i min ärmlösa tunna klänning och sandaler. Då först var det okej temperatur. Inte mer än 27 grader. Det var lätt att andas igen.
Vi sov så himla dåligt förra natten. Det går inte att sova när det är nästan 30 grader varmt, det är bara så. Fast enligt andalusierna vänjer sig kroppen...
Lite i alla fall.
(När ungarna är en sådär nio år firas första nattvarden och första bikten.)
Det var ett av Jesús kusinbarn som hade åldern inne. Vi struntade i den tråkiga mässan och gick direkt till festen. Ungens föräldrar hade hyrt en hel bar, inklusive servitörer och kock, och från det att vi kom stod det mat på borden. Hela tiden kom det in mer mat. Tapas av alla de slag. Fri dryck i baren. Tårta. Och i ett hörn stod en slags pappkiosk som svämmade över av godis. Där fick barnen ta vad de ville, hur mycket de ville. Det var många barn, och godiset räckte i fem timmar.
Då hjälpte vi vuxna till rätt bra också...
Det var en riktig släktträff. Från ungens 90-årige morfars bror till de pyttesmå trillingarna. Fastrar, mostrar, kusiner kusinbarn, allt möjligt. Som någon sa; en comunión är en anledning för att ställa till med släktkalas.
Jag ska inte uttala mig om alla Sveriges släkter, men av vad jag har sett samlas så här många släktingar bara om det är begravning i Sverige. Och det är ju inte särskilt festligt.
Vi kom till baren vid tvåtiden på eftermiddagen, lagom till lunch, och gick inte förrän klockan 23, och att vi gick var bara för att vi hade stämt träff med ett par kompisar på stan. De flesta släktingarna var kvar och hade inga planer på att ge sig iväg än på ett bra tag, utan satt vid utomhusborden (det gick att vara utomhus vid den tiden) med öl och tapas.
Det var väldigt varmt hela dagen, och inte förrän vid ettiden på natten kände jag mig bekväm i min ärmlösa tunna klänning och sandaler. Då först var det okej temperatur. Inte mer än 27 grader. Det var lätt att andas igen.
Vi sov så himla dåligt förra natten. Det går inte att sova när det är nästan 30 grader varmt, det är bara så. Fast enligt andalusierna vänjer sig kroppen...
Lite i alla fall.
Jävla pollen!
Fråga mig inte varför, men varenda år tror jag att jag har blivit av med pollenallergin.
Det har jag inte.
Näsan rinner som en vattenkran, går inte att få hejd på den. Går runt med toarulle i handen.
Nyser.
Ögonen kliar.
Och jag är så trött på den jävla allergin, och tänker att det här är bara början.
Det blir värre.
Oh ja!
Tidigare när jag har åkt hem till Sverige för att jobba under sommaren har jag haft en riktigt lång allergisäsong. Pollensäsongen börjar tidigare här, och när jag gått någon månad och nyst och kliat mig i ögonen åker jag hem precis lagom till att ordinarie pollensäsong ska börja.
Det har jag inte.
Näsan rinner som en vattenkran, går inte att få hejd på den. Går runt med toarulle i handen.
Nyser.
Ögonen kliar.
Och jag är så trött på den jävla allergin, och tänker att det här är bara början.
Det blir värre.
Oh ja!
Tidigare när jag har åkt hem till Sverige för att jobba under sommaren har jag haft en riktigt lång allergisäsong. Pollensäsongen börjar tidigare här, och när jag gått någon månad och nyst och kliat mig i ögonen åker jag hem precis lagom till att ordinarie pollensäsong ska börja.
När vidskepelsen går för långt
Jesús tycker att jag är vidskeplig.
Min eventuella vidskepelse är ingenting jämfört med det här:
Jag har en kompis som har jobbat i en butik.
Ägaren till butiken är mycket vidskeplig och har sina egna knep för att affärerna ska gå bra.
Exempel på det:
Min kompis slapp vara med på de här sakerna med förevändningen att hon inte trodde på dem och att de därför inte skulle ha någon verkan.
Men ugglorna slapp hon inte.
Min kompis hade hand om två turugglor (Turugglor verkar i par.) i porslin. De satt i butiken med sina ansikten vända mot dörren och min kompis hade ansvaret för dem. Ibland när affärerna gick dåligt befalldes hon att ta ut ugglorna på promenad. De kunde nämligen vara uttråkade. Min kompis gjorde det, men vägrade ha dem i handen. Hon gömde dem i väskan istället.
Till slut började hon tycka om sina ugglor, men det är tveksamt om de gav någon tur. Inte för min kompis i alla fall, för hon var tvungen att lämna jobbet.
Min eventuella vidskepelse är ingenting jämfört med det här:
Jag har en kompis som har jobbat i en butik.
Ägaren till butiken är mycket vidskeplig och har sina egna knep för att affärerna ska gå bra.
Exempel på det:
- Varje fredag spolas ett paket salt ned i toalettstolen för att bringa tur. I min kompis butik (det är två) mittemot huvudbutiken finns ingen toalett så personalen där får istället hälla ned saltet i gatbrunnen.
- Varje fredag strös kummin från ingången fram till kassaapparaten.
- Ibland bränns kanelpulver.
- Tredje torsdagen i varje månad tänds ett gult ljus. Det måste brinna ned under dagen. Ljuset tänds för ett helgon.
- Ibland tänds ett silverfärgat ljus, för ett annat helgon. Det sticks ned i en lerform med två sorters gryn i. När ljuset brunnit ned hälls resterna av det tillsammans med grynen i en plastpåse. Den skakas om och göms någonstan i butiken där kunderna inte ser den.
- Ibland tänds rökelser. Dem ska man gå tre varv runt i butiken med.
Min kompis slapp vara med på de här sakerna med förevändningen att hon inte trodde på dem och att de därför inte skulle ha någon verkan.
Men ugglorna slapp hon inte.
Min kompis hade hand om två turugglor (Turugglor verkar i par.) i porslin. De satt i butiken med sina ansikten vända mot dörren och min kompis hade ansvaret för dem. Ibland när affärerna gick dåligt befalldes hon att ta ut ugglorna på promenad. De kunde nämligen vara uttråkade. Min kompis gjorde det, men vägrade ha dem i handen. Hon gömde dem i väskan istället.
Till slut började hon tycka om sina ugglor, men det är tveksamt om de gav någon tur. Inte för min kompis i alla fall, för hon var tvungen att lämna jobbet.
fredag 11 maj 2012
Grillat
Snygg-Nikki kom på lunch.
Vi tände grillen och grillade sardiner. Ett helt kilo!
Så hade vi dillkokt färskpotatis, tomate aliñado med lök, färskt bröd och avokadoröra. Och en kanna gazpacho. Och grillade champinjoner med smör, vitlök och persilja i. En massa mat alltså!
Jag är den mest svenska av oss tre, så jag var den enda som ville sitta ute och äta. Man gör ju så i Sverige, när det är soligt och varmt.
Men det var för hett. Det gick faktiskt inte.
Vi tände grillen och grillade sardiner. Ett helt kilo!
Så hade vi dillkokt färskpotatis, tomate aliñado med lök, färskt bröd och avokadoröra. Och en kanna gazpacho. Och grillade champinjoner med smör, vitlök och persilja i. En massa mat alltså!
Jag är den mest svenska av oss tre, så jag var den enda som ville sitta ute och äta. Man gör ju så i Sverige, när det är soligt och varmt.
Men det var för hett. Det gick faktiskt inte.
Kul om spanska helgdagar
Läser att i Portugal har man kommit på ännu ett sätt att hjälpa upp ekonomin. Man ska slopa fyra helgdagar.
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/portugals-senaste-sparknep-stall-in-helgerna_7189043.svd
Och då kommer jag förstås att tänka på Spanien. Här är det så lustigt, att om helgdagen infaller på söndagen så är folk lediga på måndagen. För man kan ju inte gå miste om en ledighet bara för att helgdagen råkar infalla under helgen!
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/portugals-senaste-sparknep-stall-in-helgerna_7189043.svd
Och då kommer jag förstås att tänka på Spanien. Här är det så lustigt, att om helgdagen infaller på söndagen så är folk lediga på måndagen. För man kan ju inte gå miste om en ledighet bara för att helgdagen råkar infalla under helgen!
Prata spanska med mig - annars blir jag förbannad!
Mannen i kassan som skulle ta betalt för florsockret sa inget. Han tittade på mig. Pekade sedan på apparaten.
Jag fattade. Han trodde att jag inte kan spanska.
Jag såg honom i ögonen istället för på skärmen.
- Du kan säga priset. Jag kan spanska.
- Jaha. 1,45.
Jag var irriterad när jag gick. Det blir jag varenda gång någon förutsätter att jag inte kan språket, när de visar klockslag eller pris med fingrarna, eller pratar engelska med mig. Det händer inte ofta, men ibland så.
I början när jag nyss flyttat hit, ja hela det första året, kände jag min så in i bängen spanjorska. Jag kände mig urspansk. Som om jag vore född här. Och jag kunde inte begripa hur folk kunde veta att jag inte var det. Allvarligt.
Nu vet jag ju att allt avslöjar mig.
Kläderna. Hårfärgen. Ögonfärgen. De ljusa ögonbrynen som knappt syns. Huden. Mitt sätt att röra mig. Mitt sätt att prata. Och att vara. Allt.
torsdag 10 maj 2012
Mannen, myten, legenden
En av mina svenskelever känner el Loco.
Jesús Quintero.
Mannen, myten, legenden.
Jesús Quintero är en populär programledare och radioprofil. Hans program i Canal Sur är långa närgångna intervjuprogram med kända och mindre kända profiler. Ofta flamencoartister och tjurfäktare.
Jesús Quintero skriver tänkvärda monologer.
Jag är väldigt förtjust i Jesús Quintero.
Väldigt.
Alltså, maken till attraktiv man...
Lite äldre än jag själv (65 år), men vad gör det?
Jag rodnade av glädje när jag fick höra att min svenskelev känner honom.
- När svenskkursen är slut skulle du kanske, för att glädja och tacka din lärare, skaffa mig en bild av Jesús Quintero. Med autograf.
- Men självklart! Inga problem!
Var glad resten av lektionen.
Film i pation
Vaya día.
Hade en massa saker jag var tvungen att göra så jag la mig inte förrän kl 02 natten till onsdagen.
Ställde klockan på 06.00 igår för att inte låta nyss uppstigen när radion ringde 06.15. Igår var det Europadagen och Radio Skaraborg ringde till utflyttade Skaraborgare runt om i Europa.
Åkte med bussen till stan klockan sju. Åt frukost med Jesús mamma, sedan tog vi bussen till sjukhuset för jag hade tid hos ögonläkaren.
När vi var klara sov jag en stund, sedan kom Jesús och vi åt lunch. Direkt därefter hade jag maratonlektion mellan kl 16 och 20.
Jesús hämtade mig efteråt. Han hade under tiden hyrt film och köpt en ny búcaro.
Äntligen, äntligen skulle vi se Woody Allens You will meet a tall dark stranger! Vi skulle se den på bio, men det var bara jag som gjorde det. J somnade efter tio minuter och var omöjlig att väcka. Jag vet att han hade gillat filmen (slutet är ju bara för bra!) så ända sedan dess har jag velat hyra den.
(Däremot var J vaken under hela Eat Pray Love! Vi gick på den bara för att J:s favoritskådespelare Javier Bardem har en roll i den, men guuud så dålig den filmen är! Glömmer aldrig, tyvärr, scenen där Julia Roberts sitter i Italien med en tallrik spagetti framför sig och stirrar tyst på den. Jag trodde att hon var besviken på den simpla maten, men i efterhand förstod jag att hon var stum av glädje och beundran för spagettitallriken. Hade varit liiite mer trovärdigt om hon fått en tallrik pata negraskinka framför sig istället!).
Vi testade dvd:n om den fungerade. Det gjorde den förstås inte, så vi ställde den bärbara datorn på bordet i pation, satte oss i varsin korgstol och såg filmen där under stjärnorna.
26 grader i luften.
Tyvärr var det fel film.
Jesús den jäkeln tog fel! När han äntligen gick med på att hyra! När han äntligen tagit sig till filmuthyraren där inte jag kan hyra utan att först visa pass och elräkning och lämna adress och telefon!
Jag gillade inte alls den här; Allens Whatever works, men det gjorde J. Kul för honom.
Men det var mysigt. Det kommer definitivt bli mer filmvisning i pation.
Hade en massa saker jag var tvungen att göra så jag la mig inte förrän kl 02 natten till onsdagen.
Ställde klockan på 06.00 igår för att inte låta nyss uppstigen när radion ringde 06.15. Igår var det Europadagen och Radio Skaraborg ringde till utflyttade Skaraborgare runt om i Europa.
Åkte med bussen till stan klockan sju. Åt frukost med Jesús mamma, sedan tog vi bussen till sjukhuset för jag hade tid hos ögonläkaren.
När vi var klara sov jag en stund, sedan kom Jesús och vi åt lunch. Direkt därefter hade jag maratonlektion mellan kl 16 och 20.
Jesús hämtade mig efteråt. Han hade under tiden hyrt film och köpt en ny búcaro.
Äntligen, äntligen skulle vi se Woody Allens You will meet a tall dark stranger! Vi skulle se den på bio, men det var bara jag som gjorde det. J somnade efter tio minuter och var omöjlig att väcka. Jag vet att han hade gillat filmen (slutet är ju bara för bra!) så ända sedan dess har jag velat hyra den.
(Däremot var J vaken under hela Eat Pray Love! Vi gick på den bara för att J:s favoritskådespelare Javier Bardem har en roll i den, men guuud så dålig den filmen är! Glömmer aldrig, tyvärr, scenen där Julia Roberts sitter i Italien med en tallrik spagetti framför sig och stirrar tyst på den. Jag trodde att hon var besviken på den simpla maten, men i efterhand förstod jag att hon var stum av glädje och beundran för spagettitallriken. Hade varit liiite mer trovärdigt om hon fått en tallrik pata negraskinka framför sig istället!).
Vi testade dvd:n om den fungerade. Det gjorde den förstås inte, så vi ställde den bärbara datorn på bordet i pation, satte oss i varsin korgstol och såg filmen där under stjärnorna.
26 grader i luften.
Tyvärr var det fel film.
Jesús den jäkeln tog fel! När han äntligen gick med på att hyra! När han äntligen tagit sig till filmuthyraren där inte jag kan hyra utan att först visa pass och elräkning och lämna adress och telefon!
Jag gillade inte alls den här; Allens Whatever works, men det gjorde J. Kul för honom.
Men det var mysigt. Det kommer definitivt bli mer filmvisning i pation.
onsdag 9 maj 2012
Svensk mat tam och tråkig?
När Jesús lagar maten blir det alltid spanskt.
När jag lagar maten blir det alltid spanskt.
Nästan i alla fall. Ibland, inte ofta men ibland, får jag ett ryck då jag vill laga något svenskt.
Och varenda gång slutar det med besvikelse. Köttbullarna. Kycklinggrytan. Korv stroganoffen. Fiskgratängen. (Fast den blev rätt okej.) (Och sjömansbiffen som Katrina lagade var god.)
Varför?
Är svensk mat tam och tråkig?
Är det kocken det är fel på?
Eller är det så att maten inte smakar som den brukar när den lagas i ett annat land?
Så kan det vara. De spanska rätter vi lagar i Sverige smakar aldrig likadant som här. Konstigt.
Ni andra utlandssvenskar, hur gör ni? Brukar ni laga svensk mat?
När jag lagar maten blir det alltid spanskt.
Nästan i alla fall. Ibland, inte ofta men ibland, får jag ett ryck då jag vill laga något svenskt.
Och varenda gång slutar det med besvikelse. Köttbullarna. Kycklinggrytan. Korv stroganoffen. Fiskgratängen. (Fast den blev rätt okej.) (Och sjömansbiffen som Katrina lagade var god.)
Varför?
Är svensk mat tam och tråkig?
Är det kocken det är fel på?
Eller är det så att maten inte smakar som den brukar när den lagas i ett annat land?
Så kan det vara. De spanska rätter vi lagar i Sverige smakar aldrig likadant som här. Konstigt.
Ni andra utlandssvenskar, hur gör ni? Brukar ni laga svensk mat?
tisdag 8 maj 2012
Kyrkan slipper skatt och köper aktier
Igår hörde vi på radion att kyrkan (katolska) inte betalar någon skatt till staten (spanska).
Det har jag hört tidigare. Kyrkan är skattebefriad för att använda pengarna till fattiga istället. Det gör nog kyrkan, säkert, men en stor del av pengarna går även åt till aktieköp.
Det som var nytt den här gången var jämförelsen. Att de pengar som staten förlorar i skatteintäkter från kyrkan är nästan lika många miljarder som man ska spara på skolan.
Allmänna skolor alltså, privata skolor drar staten inte in bidragen på förstås.
Privata skolor brukar vara katolska skolor förresten...
Övrigt: Endast var tionde lärare som går i pension ska ersättas.
Och en lärare måste vara sjukskriven i minst tio dagar innan en vikarie rings in.
Fast det är ingen nytt. Åtminstone på Jesús skola är det redan så. Rektorn brukar få ta över klassen om en lärare blir sjuk.
måndag 7 maj 2012
Fåglar i fläkten?
En rent hypotetisk fråga: Om jag skulle tycka mig höra fågelkvitter genom spisfläkten, är det fläkten eller mig det är fel på då?
Kan ljudet komma från stekpannan?
Eller är det möjligt att det är riktiga fåglar jag hör?
Kan ljudet komma från stekpannan?
Eller är det möjligt att det är riktiga fåglar jag hör?
Skoj med kameran
Det blev en tur till Aracena igår. Vi valde en led på tolv kilometer som går från Aracena till Linares och tillbaka till Aracena. Jättefin led! Backig, som alla i de här trakterna, men så vacker! Rätt lätt att gå också.
Kameraryggsäcken lämnade jag i bilen och det var väldigt skönt att gå utan den, med endast den lilla manicken jag fick av Åsa i fickan. Den är pytteliten men har skojiga finesser. En heter "hålkamera" och den hade jag skoj med!
Förutom smörgåsar hade vi små frukter med oss.
Det låter grymt.
Ni som känner mig, var jag sådan här även innan jag kom till Spanien?
söndag 6 maj 2012
Rörelse i fiskdisken
Jag kan inte förklara varför jag tycker att det är så roligt att döda snäckor och musslor. Att tillaga dem alltså, och se när de i dödsögonblicket smäller upp skalet.
Har det att göra med att man inte ser att de lever? Att man inte ser några ögon? Att de inte rör sig? Är det därför som jag inte tycker synd om dem?
Igår rörde det sig ändå i fiskdisken, och jag som vet att mina ögon inte är helt pålitliga trodde att de skojade med mig, men det var verkligen den jättestora krabban som rörde sig. Där låg han på rygg på isen bland döda fiskar och rörde sig svagt, svagt...
Jag led med honom, kippade efter luft själv (ja det såg ut som om han försökte andas).
Jag är mesig, eller hur? Bara för att krabban är större, och har ögon och ben...
Har det att göra med att man inte ser att de lever? Att man inte ser några ögon? Att de inte rör sig? Är det därför som jag inte tycker synd om dem?
Igår rörde det sig ändå i fiskdisken, och jag som vet att mina ögon inte är helt pålitliga trodde att de skojade med mig, men det var verkligen den jättestora krabban som rörde sig. Där låg han på rygg på isen bland döda fiskar och rörde sig svagt, svagt...
Jag led med honom, kippade efter luft själv (ja det såg ut som om han försökte andas).
Jag är mesig, eller hur? Bara för att krabban är större, och har ögon och ben...
Bok-vinst!
Titta titta titta här!
Jag har vunnit en bok!
Jag är så glad över det!
Det är bloggaren Kajsa-Lisa Lönngren bakom Det förskräckliga familjelivets härligheter som har lottat ut två exemplar av Fatimas hand (Ildefonso Falcones), en historisk spansk roman som utspelar sig i Andalusien. Passande, eller hur? Och gissa vem som har översatt boken? Jo, det är Kajsa-Lisa själv! Extra roligt förstås!
Kajsa-Lisa är översättare och har bott en massa år i Spanien. Hon har fyra ungar varav den minste, Erik, drog helt rätt namn när två böcker skulle lottas ut.
Snart kommer boken på posten, och jag är så fånigt glad över det!
Svenska böcker är så värdefulla när man inte har fri tillgång till dem längre.
En svensk kvinna här utanför Sevilla har under åren fått svenska böcker lämnade hos sig när andra svenskar har flyttat tillbaka till Sverige. Nu kommer hon själv att flytta, och hennes samling med svenska böcker ska bli ett litet svensk-bibliotek här. En utmärkt idé tycker jag!
Jag har vunnit en bok!
Jag är så glad över det!
Det är bloggaren Kajsa-Lisa Lönngren bakom Det förskräckliga familjelivets härligheter som har lottat ut två exemplar av Fatimas hand (Ildefonso Falcones), en historisk spansk roman som utspelar sig i Andalusien. Passande, eller hur? Och gissa vem som har översatt boken? Jo, det är Kajsa-Lisa själv! Extra roligt förstås!
Kajsa-Lisa är översättare och har bott en massa år i Spanien. Hon har fyra ungar varav den minste, Erik, drog helt rätt namn när två böcker skulle lottas ut.
Snart kommer boken på posten, och jag är så fånigt glad över det!
Svenska böcker är så värdefulla när man inte har fri tillgång till dem längre.
En svensk kvinna här utanför Sevilla har under åren fått svenska böcker lämnade hos sig när andra svenskar har flyttat tillbaka till Sverige. Nu kommer hon själv att flytta, och hennes samling med svenska böcker ska bli ett litet svensk-bibliotek här. En utmärkt idé tycker jag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
ny gadget
ny gadget