Söndagslunch i Zufre

Söndag, 17 grader varmt och soligt - en utmärkt dag för att åka iväg till något trevligt ställe och äta. Måhända var vi lite sömniga, lördagskvällen avslutades med ett parti spanskt Fia med knuff, och alla ni som har spelat det vet att det drar ut på tiden. Vid 23-tiden gav vi Runa pepparkakor för att hon skulle hålla sig lugn, så att vi inte skulle behöva avbryta spelet (det går inte fort att söva henne), och en halvtimme senare, när jag äntligen vann, med Disa som tvåa, var hon så trött att inte ens pepparkakor hjälpte.

Det trevliga stället blev Zufre. Det är speciellt att promenera fram till torget, se en hög, röd glittergran och utsikten rakt framför.

Vi satte oss vid ett bord vid muren, med en ganska hisnande utsikt på andra sidan, och beställde croquetas, rostat bröd med salmorejo och rökt torsk, puntillitas (friterad minibläckfisk) och solomillo al whiskey (kött i whiskeysås).

Disa lekte på lekplatsen intill, när hon inte åt, och Runa, som älskar att äta, åt tomatskivor, citron, croquetas och pommes frites tills hon inte orkade mer.

Sedan köpte vi en liten studsboll i kiosken intill och tog med den till fotbollsspelet på torget. Jesús vägrade spela när han såg att hälften av spelarna var sönder och spelodugliga, men Disa och jag hade kul en bra stund och gjorde mål båda två.

Vi hade parkerat vid en utsiktsplats och tittade på utsikten därifrån. Jag såg för första gången att det ligger en liten tjurfäktningsarena precis vid torget, där vi åt. Gatan är ganska smal och jag har inte tänkt på att titta närmare på byggnaden som vi brukar gå förbi.

Disa klättrade upp och gjorde tokigheter åt Runa som skrattade och skrattade. Disa är den roligaste person hon vet, ingen får henne att skratta som Disa! Och det där skrattet är ett underbart ljud som man aldrig vill ska upphöra.

Innan vi åkte hem tänkte vi köpa bakverk på en pastelería, men det var fullt med bilar och folk överallt så vi struntade i det. Det var ovanligt mycket folk ute i Aracena, eftersom de tre vise männens brevbärare hade kommit för att ta emot barnens önskelistor, det är bara drygt en vecka kvar innan de spanska barnen får sina julklappar, och dessutom har det satts upp hoppborgar och karuseller i stan, något som är populärt nu under julen.
- Blunda Disa, sa vi när vi åkte förbi hoppborgarna för att hon inte skulle få lust att kliva ur bilen, men så klart blundade hon inte. Nåja, julen är inte slut än, vi går dit en annan dag.

Om julbitterhet, och att säga till en femåring att hon inte ska bli tjock

Jag vet inte om alla de senaste inläggen har varit negativa, eller om jag bara har känt mig negativ, men här kommer i alla fall det sista negativa inlägget i raden. Just nu är allt bra, jag är ensam hemma med tjejerna, som sover, jag ska se en dokumentär och blogga lite, jag har svenska ostbågar som kom med posten idag, stressperioden är över och mina ungar är det underbaraste som finns i hela världen.

Men här kommer julinlägget.

Min årliga julbitterhet över att behöva vara i Spanien över jul kulminerade den 23. På julafton hann jag inte vara lika bitter, och sedan rullade det på och så var julen över. Skönt. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver "fira" jul i Spanien. Det här är det ojuligaste ställe jag vet. Och Jesús den ojuligaste person jag känner. Förutom hans pappa kanske. Helst skulle jag vilja göra som nästan alla andra utlandssvenskar här, åka "hem" till Sverige och fira jul med familjen, men det går ju inte eftersom familjen inte finns kvar.

Det är det vanliga. Om jag vill fira jul får jag skapa jul på egen hand, för ingen i omgivningen gör det. I Sverige går man runt och önskar varandra God jul, folk ler juligt, det är tända ljus, stämning i luften, doft av granbarr och julskinka, julmusik, allt som gör julen, även om man inte själv ska äta julmat eller pynta. Julen kommer ändå.

Den 24 här är en vanlig arbetsdag. Det finns lite julbelysning på stan, dekorerade skyltfönster, men inget mer. Ingen traditionell julmat. I Jesús familj finns inga traditioner, mer än att hans systers familj och vi och svärfar brukar äta middag ihop. Det som skiljer den middagen från andra middagar under året är att den här brukar börja lite senare på kvällen (den här gången var maten klar halv tolv på natten), och att tapasen innan huvudrätten är av lite lyxigare slag; räkor, caña de lomo och morcón. Annars kunde det ha varit precis vilken familjemiddag som helst.

Julafton betyder ingenting för Jesús, och jag kan inte få honom att bry sig. Han struntar fullkomligt om vi har julklappar (eller egentligen vill han inte att vi ska ha det eftersom det, enligt spansk sed, är julklappsutdelning på trettondagen), särskild mat, julstjärnor, blommor, dofter, gran, tomtar, Kalle, pepparkakor eller gröt. Om jag vill ha det försöker han inte hindra mig, men han hjälper mig inte heller. Han är helt ointresserad. Förstår ni vilket psykiskt motstånd det är? Och barnen är för små för att bry sig. Och kommer väl inte att börja bry sig om de inte får veta vad jul kan vara. Ändå envisas jag, just för att jag vill att de ska få litegrann av min kultur.

Lite har jag lyckats med, trots den stressiga perioden. Jag har satt upp en julstjärna i sovrummet, köpt två hyacinter, julklappar, en liten minigran i kruka (som vi ännu inte har hunnit klä), gjort köttbullar och ordnat jullunch med sill, lax, ägghalvor, smörgåsskinka och specialbeställd julmust, sett tre avsnitt av julkalendern i början av december (innan hetsstressen, satt på Kalle som vi sett i direktsändning, trots att programmet krockade med spanska lunchtiden... Men ingen julstämning, inget julmys. Det är ju också rätt svårt att mysa i ett hus som man går omkring och fryser i, när det bara är 14 grader i rummen.

Julklapparna delades ut direkt på morgonen. Jesús tycker att det är ofattbart grymt att låta ungarna vänta hela dagen på julklappsutdelningen, och jag har inga argument till varför det är så, så vi öppnade direkt. Disa blev så himla glad över sina! Pennor som man blåser färg ur, barnsminksaker (det bästa hon vet är att sminka sig! Jag har slängt de få produkter jag hade, så hon har målat sig med tuschpennor istället), böcker samt krämer (hon älskar krämer också), en handtvätt och en handlotion. Runa blev glad över en bankbräda, Jesús över nymalet specialkaffe och en bok om att minska plastanvändningen, och jag blev alldeles tårögd över ett litet kort som innebar ensamtid på finaste hotellet i Aracena med spa och massage. Jag planerade att ligga ostörd i sängen och läsa min nya bok utan avbrott, se på film eller någon tv-serie på datorn, undrade hur jag både skulle utnyttja tiden till sådana roligheter samt en hel natts ostörd sömn samtidigt, och oroade mig för hur Runa skulle klara sig en hel natt utan mig, ända tills missförståndet uppdagades på juldagen. Det var spa utan övernattning på hotellet. Vilket var väldigt bra det också.


Tidigare har det funnits en tradition om lunch på juldagen med släkten, men inte längre. En familj har dragit sig ur och firar själva. I år drog sig Jesús pappa också ur. Någon timme innan maten bestämde han sig för att äta ute med en vän istället, och kvar var vi, som helst hade åkt hem men inte gjort det för hans skull, samt den andra familjen, och så åt vi lunch hemma hos svärfar som inte var där.

Ofta blir syskonen oense om något under de här sammankomsterna under julen, men i år var det jag som sabbade stämningen. Men jag är tacksam över att jag för en enda gångs skull reagerade i tid och inte en timme försent som vanligt. Det var när en släkting försökte övertala min femåriga Disa att äta fisksoppa, med orden "Fisk är bra för hjärnan, och man blir inte tjock av den!" Då fick jag spel. Ska barn börja tänka på om de blir tjocka av vad de äter?! Här hade jag kunnat ägna resten av lunchen med att säga vad jag tycker om att ungar får kroppskomplex och vad det kan ställa till i självkänslan och med ätstörningar, men Disa och hennes kusin lyssnade, så jag nöjde mig med att förklara "I vår familj pratar vi inte om att bli tjock eller smal, dieter och sådant." Förhoppningen var att släktingen skulle fatta själv, vilket jag inte tro att hen gjorde.

Apropå den händelsen var det en annan släkting, vid ett annat tillfälle, som inte gav frukost till dottern innan hon gick till skolan. Hon gick och la sig så sent att hon var trött på morgonen och fick sova lite längre istället för att äta frukost. Dessutom hade den tioåriga flickan lagt på sig lite i vikt, så det var bäst att hon inte åt frukost, tyckte föräldrarna. Där reagerade jag INTE, för det var så förfärligt det jag hörde att det tog ett par timmar innan jag faktiskt fattade att jag hade hört rätt.

Jaja, det var den julen det. Skönt att den är över. Nyår och trettondagen är jag gärna här, det brukar vara roliga dagar.

Jag skickade meddelanden till en kompis, som berättade att hennes jul inte var vidare rolig den heller, och det var väldigt upplyftande att höra. Om någon annan har mindre roliga julhändelser att berätta om, gör det gärna!

Storm, frisörbesök och värsta veckorna

"Jag klarade det. Det är över." tänkte jag när jag stängde ner datorn halv sex på fredagseftermiddagen. Det var den sista dagen av de här förfärliga veckorna. På måndagen, alltså i dag, skulle Jesús jullov börja. Han kommer att vara med barnen så att jag kan jobba de timmar jag behöver.


Det var varit tufft. Problemet är ju att jag bara kan jobba när Jesús är hemma. Runa har sovit uselt, och i princip bara sovit när jag har legat bredvid med bröstet i munnen, så jag har inte kunnat utnyttja tiden då hon sovit.

Prioritet har varit jobb och att ge barnen mat och se till att de kunnat sova tillräckligt. Jag har haft mer jobb att göra, men mindre tid att jobba på. Jesús har behövt jobba extra på eftermiddagarna. Det har varit teateravslutning för Disa, skolfest, luskamning efter värsta lusutbrottet hittills, stackars unge, till slut kliade det på hela kroppen på henne och vi fattade inget innan poletten trillade ner. Jesús och jag har bara träffats vid överlämning av barn, när vi snabbt uppdaterat varandra vem som har ätit och vad, om blöjbyte och sömnstatus, innan den ena har försvunnit upp till datorn på övervåningen och den andra stannat där nere med barnen.

Eftersom en stor del av tiden med Runa handlar om att få henne att sova har jag ibland fått börja jobba sent på kvällen. Maten i kylen har blivit gammal, vi har levt på snabburgare, färdig pizza och nudlar eftersom det inte har funnits tid att laga mat. Kläderna smutsiga, köket belamrat med disk eftersom vi inte har hunnit tömma diskmaskinen och sätta in nya tallrikar. Högar, högar överallt. Skräp på golven. Minimalt med sömn. Förra onsdagen gick tankarna på att jag skulle få astmaanfall eller börja störtblöda näsblod som inte gick att stoppa, bara så det skulle synas fysiskt hu tufft det var och att någon kunde hoppa in och hejda allt. Kostnaden för barnvakt gick i höjden.

En natt var jag uppe och gjorde pepparkaksdeg och tillverkade tio små pepparkakshus, och tänkte, att min envishet att fullfölja saker som jag har lovat är sjuklig, jag hade ju kunnat höra av mig till Disas lärare och ställa allt när det nu var som det var, men som sagt... Och de är så himla goa ungarna, klart att det var värt besväret att baka pepparkakor med dem och ge dem varsitt litet pepparkakshus att dekorera! Liksom det var att åka dit och göra smällkarameller med dem ett par dagar tidigare.

Allt som inte ha varit akut har fått gå bort, äta, körövningar, göra fakturor, kompisträff, skicka julpaket och -kort, julförberedelser...


Minnesvärda saker de senaste veckorna?

Frisörbesöket. Jag såg en bild i en tidning medan jag väntade, åh, vad fin hon var, den där kvinnan. jag ville se ut så. Kunde frisören fixa något liknande? Hon gjorde ett försök, och jag var så snygg när jag kom ut, men redan dagen därpå hade mitt hår förvandlats till en rund boll. Det är bara att inse, jag ser inte t så, jag har för tjockt hår för att få till de där snygga flikarna, men jag märker att om håret är otvättat i fyra dagar och har mycket hårvax blir det bättre.

Vid ett tillfälle satt vi och åt middag alla fyra, samtidigt, dessutom utan att ha bråttom, och det var en sådan trevlig känsla, det är ju så det ska vara!

Stormen! Det har regnat och blåst otroligt mycket! På torsdagskvällen fick jag gå ut i stormen och rädda min familj för att de skulle ta sig hem i blåsten och regnet. Jesús hade med båda barnen på lärarjulfesten medan jag jobbade, men han höll på att inte ta sig hem. Disa flög bakåt i den hårda vinden och ramlade på rumpan, och vagnen med plastskyddet ville ge sig iväg också.




Nej, nu ska jag fortsätta att jobba. Allt är bra nu. I eftermiddag tar jag julledigt. Lugn och mys är prioriterat. Det ska bli härligt!

Disas spanska skola - del 1

Nu är första terminen i Disas nya skola snart slut, och det är omöjligt att inte lägga märke till hur hon har förändrats. På ett bra sätt!


Det här inlägget handlar om varför vi ville byta skola. Det är långt, men läs gärna vidare, det är intressant (tycker jag själv :-)

Här i Spanien börjar barnen skolan när de är tre år. Det är inte obligatorisk skolgång förrän de fyller sex år, men alla barn börjar när de är tre eftersom det inte finns någon annan barnomsorg, och, tja, för att precis alla gör det. Det är väl lite som gymnasiet i Sverige, inte obligatoriskt men alla gör det.

Skolan som Disa började var en helt vanlig skola, förutom att det bara går små barn där, 3-5 år, inga klasser med äldre barn. Disa trivdes mycket bättre där än på förskolan, hon sprang till sitt klassrum första dagen och hade inget emot skolan. Hon fick snabbt en bästa kompis; M, som hon alltid pratade om. Hon trivdes med sin lärare.

Men det fanns saker som Jesús och jag såg, som vi inte gillade. En sak var de andra familjerna. Här i Aracena är folk uppdelade - de som är födda och uppvuxna i Aracena och vi som kommer utifrån. De som är födda i Aracena är minst sagt avståndstagande. Det visade sig att de flesta föräldrarna från Aracena på sin höjd hälsade på oss, men inte mer. De pratade med Disa, men hon blev aldrig hembjuden till någon kompis att leka som de andra, eller fick komma på födelsedagskalas, förutom de som hölls på ferieområdet, när hela klassen var bjuden dit. Vi lyckades inte stämma träff med någon av hennes kompisar för att de skulle leka på eftermiddagen, inte ens M som Disa tyckte så mycket om, eftersom deras föräldrar inte ville det.

Sedan var det disciplinen. Jag förstår att det behöver hållas ordning på en klass med 24 treåringar (därefter fyraåringar) och en enda lärare, det gör jag. Disa lärde sig klassens normer. Hon lärde sig att vara duktig och göra läraren nöjd - vilket innebar att sitta stilla och vara tyst. Hon började dela upp barnen i de som skötte sig och de som inte gjorde det. Det fanns flera ganska stökiga barn, och i den stora klassen var det, som det ofta blir, de som hördes, och Disa blev lite osynlig, även om hon började höras mer andra året.

De som skötte sig fick en grön prick på handen vid dagens slut, och de som inte skötte sig fick en röd prick på handen. Disa hade alltid gröna prickar som hon visade mig.

På dagarna fick barnen lära sig bokstäver, siffror, att skriva snyggt, att rita fint. Disa kom hem och ritade trianglar som i skolan, och strök över dem igen eftersom de blev "fula", som hon sa. Hon kom hem och ritade detaljrika streckgubbar, och sedan fick vi veta att det var läraren som instruerade hur personerna skulle ritas. Barnen skulle komma ihåg att rita öron, ögonfransar, fingrar, och till oss sa hon att vi behövde öva med Disa så att hon lärde sig att rita ordentliga kroppsdelar, inte bara streck till ben. Vid det tillfället var Disa 4,5 år. Solen skulle vara gul, himlen blå... Auktoritären (läraren) skulle lydas och barnen vara tysta och snälla. Typ. Så klart fanns det plats för lek också.

Nu tar jag bara upp det negativa. Disas lärare var en varm, fin person och vi tyckte om henne alla tre. Disa hade flera bra kompisar i klassen (även om hon inte träffade dem på fritiden) och trivdes.


Sedan hände de saker som gjorde att vi bestämde att Disa skulle byta skola, från den här traditionella skolan till den som Jesús jobbade i.

Jag fick nog för ett år sedan, ganska exakt. Det var dags för den årliga julsångstävlingen, då alla skolor här i bergen tävlar mot varandra med varsin skolkör. Jag ville genast anmäla Disa till den tillfälliga skolkören, hon älskar att sjunga, sjunger hela tiden, är bra på det också. Men Disa fick inte vara med i skolans kör! Anledningen? Vi hade inte anmält henne till lektionerna i katolicism, utan hade valt det alternativa ämnet istället, eftersom vi inte är troende. Och beskedet vi fick var att bara barn som hade religion (i praktiken katolicism) fick sjunga i kören!

Här gick jag i taket. Jag blev så arg att jag kunde exploderat! Det är lätt att rada upp argument mot det där förfärliga beslutet. Att man inte kan dela upp små ungar, att det inte ska bero på föräldrarnas inställning till religion, vi kunde ha varit troende protestanter, religion har inget med tävlingen att göra, det finns julsånger som inte är religiösa och så vidare och så vidare.

Det blev Jesús som gick och pratade med rektorn. Han hade själv lett skolkörerna i flera skolor, visste att det inte finns några krav på att barnen ska gå i religion för att få sjunga. Ja, jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om detta, men kort sagt, rektorn ljög och sa att läraren som höll i kören inte ville ha andra barn än religionsbarnen, Jesús blev lika arg som jag, skrev till föräldraföreningen, kommunen  och arrangören för tävlingen samt skickade brev till övriga skolor, med rektorns vetskap, om hur man resonerade i den här skolan. Följden blev att rektorn bestämde att hennes skola aldrig mer skulle ställa upp i körtävlingen.

Det som fick Jesús att vilja ta Disa från skolan var en händelse i matsalen i slutet av vårterminen. Skolan slutar klockan två på eftermiddagen. Om föräldrarna jobbar och inte har möjlighet att hämta sina barn då, och det inte finns mor- eller farföräldrar som gör det, kan barnen stanna och äta i skolan, mot betalning. Så blev det med Disa.

Varje dag hämtades hon och några barn till i klassrummet strax innan ringsignalen, och så fick alla upphämtade barn gå på led till matsalen. Där jobbade fina Cristina, som vi anlitade som barnvakt, fina Amanda samt ett gäng trista, sura personer. Varje eftermiddag när jag hämtade Disa, som lekte med andra barn som väntade på att få gå hem, satt de sura, unga barnvaktartjejerna i ett hörn, pratade om negativa saker, var helt ointresserade av barnen, och stämningen i det hörnet var inte rolig.

Den här dagen berättade Disa att hon hade blivit bestraffad, men att straffet nu var över. Det märktes att hon var illa berörd. Det var första gången någon hade straffat henne i skolan. Det här förvånade mig mycket. Vad kunde hon ha gjort? Jo, det visade sig att hon hade suttit bredvid sin kompis Carmen i matsalen, Carmen som hon alltid lekte och skrattade tillsammans med när jag hämtade henne. Disa hade stoppat sin sked i Carmens yoghurt. På skoj, antar jag. Även om man inte ska stoppa sina bestick i andras mat såg jag inte detta som anmärkningsvärt, men det gjorde den sura barnvaktartjejen som jobbade vid Disas bord då. Disa fick stanna inne i matsalen istället för att gå ut med de andra barnen, som straff. Det här gjorde Jesús tokig! Vad har den där sura ungtjejen för rätt att komma här och straffa Disa för en bagatell?! Disa som dessutom är en av de där tysta, lugna, omtänksamma, nästan osynliga i skolan.

Där bestämdes det. Disa skulle inte återvända till matsalen, och till hösten skulle hon gå i en annan skola.

Listan - En gång 2019 som kändes...

Fjärde inlägget i Decemberlistan handlar om Disa.

2019 - Året då jag fick mitt andra barn. Jag borde naturligtvis skriva om det under det här ämnet, men... Att få barn var inte det som kändes. Kanske är det annorlunda vid en vaginal förlossning, eller efter ett kejsarsnitt där man får sitt barn efter operationen, men när Runa rullades in till oss, 26 timmar efter födseln, kände jag... Tja, nyfikenhet? Det var liksom att ligga i sjukhussängen och vänta på att de skulle komma med en bebis som skulle bli vår. Vad skulle det vara för en? Hur skulle den se ut? Låta?

Nej, det är Disa som har känts 2019. Alltid Disa. När någon har varit elak mot henne, när hon gjort något omtänksamt, när någon har varit extra snäll mot henne, när jag har varit arg på henne, när hon är glad, dansar, när hon vill vara med mig, mitt ständiga dåliga samvete över henne, allt går under huden. När vi ligger bredvid varandra på kvällen och jag läser för henne, när hon somnar och jag kan ligga och titta på henne ostört, stryka över kinderna.

Men allra starkast kändes hon under förlossningen. När jag lämnade henne ensam och sjuk hos farfar och inte skulle träffa henne på flera dagar. Det kändes att gå ut genom dörren och åka till sjukhuset då. Det kändes att höra om henne i telefon. Att prata med henne hade känts för mycket, så det gjorde jag inte.

Att efter fem dagar på sjukhuset äntligen få komma ut därifrån och träffa Disa igen, det kändes. Att se hennes konstiga blick och leende när hon kom fram till mig där jag satt i soffan hos farfar (orörlig pga smärtande operationssår), märka hennes enorma trötthet efter att ingen av dem hon bott hos hade hjälpt henne att somna i tid någon av de dagar som hon varit själv, utan flera timmar för sent. På egen hand i så många dagar.

Avståndet mellan oss veckorna efter att Runa kom var så stort. Jag kunde inte nå henne. Alla nej, jag kan inte/hinner inte, Runa måste/skriker/behöver...

Det är mycket som har känts det här året, och nästan alltid har det handlat om Disa.

Listan - Om jag plötsligt fick 80 000 euro

Tredje inlägget i Decemberlistan handlar om dyra drömmar.

Tove föreslog ett inlägg om vad jag skulle göra om jag fick 25 000 euro, men varför begränsa sig så? :-)

Nummer ett på önskelistan är ett eget hus. Här i Spanien måste man ha 30 % av summan kontant, och husen är väldigt dyra, trots att de är i dåligt skick. Men i det här inlägget har jag alltså en massa pengar och köper oss ett hus! Ett hus, en plats att stanna på, ett hemma. Där planterar jag fruktträd: svenska äpplen, citron, fikon, vindruvor, plommon, valnöt, mango, avokado... Klängrosor och jasmin och potatisland har jag också i trädgården, studsmatta. Huset isolerar vi för att inte behöva frysa så mycket. Det är trägolv och vackra träbjälkar i taket, ordentliga fönster och jag gör fönsterbrädor och sätter upp i alla rum. Det är ett personligt hus, olika nivåer och oväntade rum, kanske måste man gå ut för att komma in i nästa rum. Och äntligen har jag någonstans att ha min hängmatta (min födelsedagspresent från Jesús två år, men fortfarande bara ett löfte, jag har inte fått någon).

Nu har jag alltså betalat handpenningen och fått mitt hus. Nu ska vi köpa husbil! Det här blir perfekt för oss. Nu kan vi göra alla resor vi vill, och vi sover i husbilen. Därinne finns våra egna täcken och kuddar, böcker och mat, spel och musik. Vi åker tillbaka till favoritplatser i Spanien och Portugal, upptäcker nya platser, reser till Sverige varje sommar med husbilen, åker tillbaka till Norge, vi kör runt i Frankrike, Schweitz, Skottland och upptäcker övriga Europa. Menorca ska vi till också!

Men se, vad kul! Vi har fortfarande pengar kvar! Äntligen kan vi göra min drömlångresa och upptäcka hela Syd- och Mellanamerika! Jag tror vi börjar i söder. Ett långt stopp i Bolivia blir det också förstås, där vi hälsar på vänner. Jesús kommer protestera, han vill bara åka till Egypten, Grekland och Italien och sådana ställen där han kan titta på historiska monument och gå på museer. men vi löser det på något sätt.

Ja. Jo, men det blir bra!

Vad skulle ni göra om ni plötsligt fick en massa pengar?

Listan - Jämställdheten

Andra inlägget i Decemberlistan handlar om jämställdhet.


Jag har inga siffror, men jag upplever Spanien som ett mindre jämställt land än Sverige. Här, i min del av Spanien, jobbar mannen i familjen, men ofta inte kvinnan. Nu är arbetslösheten fortfarande hög, det är svårt att hitta ett jobb (och Jesús säger att män anställs oftare än kvinnor), men ändå brukar mannen söka och söka tills han får ett jobb och kan försörja familjen, medan kvinnan inte sällan stannar hemma och tar hand om barn och hushåll. I skolorna ser man sällan pappor, kvinnor är i stor majoritet vid hämtningar, lämningar och aktiviteter, och det är mycket sällan som pappor deltar i föräldramöten (enligt Jesús som ju är lärare).

En kompis som nyligen fick barn är mycket frustrerad över den nya situationen; hon är hemma med sin skrikandes bebis hela dagen, vill lämna över barnet till pappan när denne kommer hem från jobbet för att vila en stund mentalt, kanske ta en dusch, men det vill inte pappan. En gång var jag på besök hos dem samtidigt som ett par av hennes bekanta också var där, och de beklagade sig skrattandes om sina män, som aldrig skulle städa eller laga mat hemma.

I den här miljön, och med två egna barn, känns det till och med ännu viktigare än tidigare att vi är jämställda här hemma hos oss. Jag vill att tjejerna ser ett jämställt hem som det naturliga när de eventuellt, i framtiden, får en egen partner. Jag vill inte att det ska vara ett alternativ för dem att de ensamma tar hand om hemmet för att de är kvinnor, och samtidigt blir försörjda av sin partner, låt oss för enkelhetens skull i texten säga manlig partner. Jag vill inte att de ska vara beroende av en man. Jag vill att de ska kunna ta hand om sig själva. Laga mat, försörja sig, deklarera och byta däck på bilen.

Med det sagt, lever Jesús och jag jämställt? Nja, men till stor del. En gång fick jag en skämtsam kommentar om att jag hade uppfostrat honom väl, och jag ser inget roligt i en sådan kommentar. Uppfostra en vuxen man?! Om Jesús inte hade varit som han är hade förhållandet med största sannolikhet tagit slut väldigt snabbt.

Vi diskuterar aldrig vad var och en ska göra, vi har ingen uttalad uppdelning, det faller sig naturligt ändå. Jesús tar hand om Disa på morgonen, har koll på utflykter och andra skolgrejer, han är den som lagar mest mat, städar vardagsrummet och köket mest. Jag städar oftare toaletterna och Disas rum. Äh, varför räkna upp sysslor? Ni vet själva ungefär vad som behövs göras i ett hus där det dessutom finns två barn... Det viktigaste är att ungarna ser att vi inte har någon uppdelning i kvinnosysslor och manssysslor. MEN på vissa områden har vi ändå det:

Tekniska grejer, som att förstå tv:n, få liv i dataskärmen  och byta gas - det gör enbart Jesús. Inte för att han har intresse i det, utan för att jag avskyr de där grejerna mer än han och vägrar lära mig (sorry!)

Kläderna. Mitt område. Det är bara jag som sköter tvätten, om jag inte säger åt honom att sätta på en maskin eller hänga tvätt. Jag blir irriterad över att han inte tar initiativ till det, någonsin. Och så barnens kläder. Trots att det är han som hjälper Disa på med kläderna varje dag, innan skolan, ser han inte att hennes kläder är för små eller för tunna (men han kombinerar snyggt). Han har ingen aning om vilken storlek Runa har. Han köper aldrig någonsin kläder eller skor till dem. Det här retar mig en hel del.

Borrmaskinen. Jag trodde att det skulle bli min favoritpryl när vi fick den i julklapp, istället har jag blivit rädd för att borra! Jag avskyr de här sydspanska cementväggarna! Det är så svårt att borra hål, man måste ha specialborr, som ändå fastnar i väggen, man måste trycka hårt med maskinen och borret vrååålar, och varenda gång det tar stopp tror jag skräckslaget att jag har borrat i en dold sladd i väggen, vilket det är stor risk för, här där det ligger tätt med dolda sladdar inuti väggarna! Skitläskigt! Alltså får Jesús borra, och eftersom han avskyr att borra mer än allt annat så blir det mycket sällan några hål borrade här. (Min bästa födelsedagspresent för två år sedan, eventuellt även den enda presenten, var att Milagros borrade ett hål åt mig i taket över Disas säng, för att jag skulle kunna sätta upp myggnät.)

Bilen. Det finns ingen annan anledning än ointresse att det är Jesús som fyller på olja och tar bilen till mekanikern när det krävs. Jesús ointresse för bilar är enormt. När vi köpte bil hade han tagit den första han blev visad (som förra gången) om inte jag hade varit med och ställt vissa krav på bilen. Ändå blir det han som får göra det här tråket.

Ni ser, det finns saker att förbättra!


Hur har ni det hemma?

Listan - TV-året 2019

Första inlägget i Decemberlistan handlar om tv. Jag tycker aldrig att jag hinner titta, trots att det kan vara väldigt roligt. Men en del har det blivit i år, framför allt då innan och strax efter att Runa föddes!

Jesús och jag har i flera år försökt se någon serie ihop, men antingen har vi för olika smak, eller så hinner vi inte. Mest det sista. Men i år har vi sett två serier tillsammans:

Les Revenants (Gengångaren tror jag att den heter på svenska) började vi med. En fransk serie om döda personer som kommer tillbaka och söker upp sina familjer. Ungefär så. Den började bra, men  vad obehagligt det blir med tiden. Säsong 2 var för obehaglig. Inte otäck eller skrämmande egentligen, utan obehagligt att se, helt enkelt. Ändå bra.

Vi såg också engelska deckaren Broadchurch, som jag gillade mer än han, som somnade en bit in i varje avsnitt.

Jag började se Orange is the new black, vid något tillfälle när Jesús somnat i soffan, och blev fast! Ojoj, har suttit in på småtimmarna utan att kunna slita mig från tv:n! Fram till säsong 5 i alla fall, då föddes Runa.

Jag har försökt att se svensk-danska Bron, men stod inte ut med dubbningen till spanska.

Jag var på väg att se den omtalade Skam, men när jag väl fick tid hade den tagits bort från spanska Netflix.

Just nu försöker jag kolla på tv igen, och det är Så mycket bättre som jag vill se. Men det är det där med tiden... Jag hann se 8 minuter av första avsnittet när nya säsongen började för några veckor sedan, fortsatte se en liten stund förra helgen, och nu har jag snart sett förta kvarten av första programmet. Ärligt talat, hur gör folk som jobbar och har barn, för att se på tv?? Men det blir väl bättre, i en oöverskådlig framtid, när Runa somnar tidigt och sover hela nätterna, och jag inte behöver jobba kvällstid.

Målet just nu - att se julkalendern med Disa, samt att fortsätta försöka se Så mycket bättre.

December-lista

Hej gänget!

Det händer alldeles för mycket i livet för att jag ska hinna skriva om det. Det senaste: någon har försökt dränka Vargen (verkar det som), Runa sover bara om jag ligger tätt intill med bröstet i hennes mun, så det finns INGEn tid för något annat än att låta henne sova, äta, försöka träffa Disa och jobba. Jesús snubblade över en tröskel, fläkte upp en nagel och fick köras till sjukhuset. Alla mina saker i Sverige flyttas på fredag, jag ska göra plats för dem hemma hos Goretti. Vi har sålt bakverk på den alternativa marknaden, jag har varit i Dsas skola och är så lycklig över att hon får gå där och blir så otroligt fint omhändertagen av de större barnen, är ledsen för världens vredesutbrott på Disa, har hunnit läsa fyra sidor i en bok (en skitläskig), ska börja rida tillsammans med Disa nästa vecka... Och så jobbet, jag använder varje kvart dag- och kvällstid för att hinna jobba. Och snart rä det kontraktet slut och jag blir utan inkomst, och det oroar mig en del.

Ja, en snabb uppdatering, för bloggen hinns ju inte med som ni märker. Men jag blev så peppad, för Den där om Jenny ska blogga en decemberlista, och jag tänkte göra detsamma. Försöka i alla fall! Förmodligen blir det mesta utan bilder, för det går fortast, och då blir inläggen av (troligtvis). Så här kommer listan. Jenny har valt en del ämnen som jag inte har lust att skriva om, till exempel minns jag ingenting av vad som hände 2012 eller de andra årtalen, så jag lämnar en lucka på de platserna.

Om ni har några förslag på nya rubriker - kom med dem!

1. Tv-året 2019
2. Jämställdheten
3. Om jag plötsligt fick 80 000 euro
4. En gång 2019 som kändes
5.
6.
7. Den här färgpersonen är jag (DISC-testet)
8.
9. Blev livet som jag trodde?
10. Min inredning
11.
12. Julklapparna 2019
13.
14.
15.
16. Helgen som gick
17. Efter studenten...
18. Måndagen som gick
19.
20.
21. Min klimatpåverkan
22.
23. Nyårslöftena
24. Det var det där med fler barn...
25.
26.
27. Bok-året 2019
28.
29. Nyårslöftena jag absolut ska hålla 2020
30. Mitt allra första blogginlägg
31. 2020 ska se ut så här...


Som sagt, ge gärna förslag på rubriker till de tomma platserna!

Kören och livet

Herregud, jag som bara har sjungit Blinka lilla stjärna tidigare!

Det är väl inte riktigt sant, men tanken far genom huvudet och jag blir full i skratt, för det vi sjunger nu är långt över nivån på skolkören som jag var med i för typ 25 år sedan, och de Beatelslåtar och julsånger vi framförde...

Jag har gått med i Aracenas kör. Vi är omkring 50 sångare och övar med en otrolig körledare tisdagar och torsdagar. Vi förbereder ett kubanskt program samt ett religiöst, och så blir det en del övande på verk från Händels Messias, som de flesta i kören ska vara med på. Det är en stor konsert i La Maestranza i Sevilla till jul, en massa körer som sjunger tillsammans, men jag hoppar över det i år, det tar så många helger i anspråk för att öva. Och helgerna är de enda tillfällena då jag är tillsammans med min lilla familj.

Det är galet hektiskt att jobba skiftvis, Jesús och jag, och ta hand om båda barnen. På tisdag träffar jag Disa knappt en halvtimme sammanlagt under hela dagen. Allt handlar om att försöka jobba ikapp de stunder då Runa sover, amma, lösa akutsituationer, hela tiden det mest akuta, och det som inte är akut (äta, gå på toa, ta bort den stora högen med kläder vid fotändan på sängen, hitta skruvmejseln som legat i sovrummet sedan juli för att kunna skruva ihop elementet så vi kan få ett varmt rum och så vidare) får vänta tills det blir akut. Lösa tankespår av saker som jag måste komma ihåg fladdrar ständigt i huvudet; ringa dit, mejla dit, svara, skicka fakturor, kontrakt, ansöka om eventuellt spanskt barnbidrag, skicka bröllopspresenten fyra månader försent, boka barnvakt till måndag, äta granatäpplet innan det blir för gammalt, beställa ägg av Pau, konserten på söndag, sätta upp lappen om ögontiden på kylen... Men eftersom det inte är akut, bara brådskande, prioriteras det ner och det fortsätter att fladdra i huvudet.

Det verkar ju inte klokt att jag började i kören nu när livet redan saknar 15 timmar varje dag, men samtidigt behövdes det. Jag jobbar hemifrån, måste ut och göra något. Själv! En alldeles egen aktivitet. Få energi. Och det är så roligt! De är så duktiga i min kör!

Nästa torsdag har de konsert med förra årets sydafrikanska program i Alcazar i Sevilla. Jag har bara hört litegrann av det och det låter otroligt. Jag kan inte sångerna, men ska följa med och höra hela konserten. Runa följer med i bussen så klart, jag ammar henne och kan inte lämna henne utan bröstet så länge. Hoppas att hon är tyst under konserten :-)

Det som vi sjöng i dag, som fick mig att fokusera på en enda sak i en och en halv timme, var detta: And with His stripes we are healed. Vackert!

Den alternativa marknaden i Fuenteheridos

Sista lördagen varje månad är det marknad på campingen i Fuenteheridos. Det är en rolig tillställning! Vi var där senast när Runa var åtta dagar gammal, och sedan dess har marknaden växt. Där finns läderarbeten, hemstickat, bröd, bakverk, grönsaker, godis, akvareller, öl, marmelader, nötter, smycken och ännu mera grejer. Kravet är att det ska vara egentillverkat och gärna ekologiskt också.

Inne på campingens lilla restaurang kan man köpa dryck, och när det blir lunchtid vid 14 kan man köpa matbiljetter i receptionsluckan. Varje biljett är värd en tallrik med mat.

3,50 € kostar en stor tallrik med vegetarisk paella eller köttgryta med potatis.

Musik är det också. Den här gången spelade en pappa med sina tre barn punk-covers. De sålde tröjor med gruppens namn :-)

Vi fick äntligen ett ansikte på den hemlige brödpoeten!

Han och hans brödkompanjon (mycket lik karaktären Jesus i serien Walking Dead) (inte för att jag har sett serien, men Jesús säger det) var där och sålde bröd, och efter samspråk med Jesus-kopian bestämdes det att jag ska vara med på nästa marknad och sälja hembakade svenska bakverk. Det blir kul!

Vad som hände när vi skulle fredagsmysa...

Äntligen har jag lyckats införa något svenskt! Fredagsmyset är här för att stanna! Men i går började det lite tokigt...

Allt var förberett, jag hade gömt godsaker i köksskåpet och till och med hämtat elementet och satt på det. Jesús hade gått iväg med Runa på långpromenad, Disa och jag skulle få en stund ensamma, hon skulle bara visa mig var hon gömmer sina stenar utomhus, innan vi satte på filmen. Jag följde med, hon stängde dörren, vi tittade på stenstället och... Sedan fick jag inte i nyckeln i låset. Vi kom inte in.

De här spanska dörrarna alltså... På utsidan finns inget handtag, man måste öppna dörren med nyckel. På insidan finns handtag men inget lås, man måste låsa inifrån med nyckel om man vill ha låst dörr. Nu stod vi båda på utsidan, jag med de fina sockarna som Emilia stickat till mig, som jag skulle mysa i, Disa barfota trots höstkylan, och vi kunde inte komma in.

Jag tänkte att det berodde på det tröga låset, och gick till grannen mittemot för att be om låsolja, alternativt olivolja till nyckeln. Ingen hemma. Gick till grannen bredvid, men ingen hemma där heller. Såg i samma stund servitören på baren på hörnet huka sig in under den halvstängda porten, sprang med Disa efter mig och fick in oss båda på den stängda baren.

Servitören följde med till vårt hus, med en flaska låsolja i handen. Srayade låset, sprayade nyckeln, försökte låsa upp... men icke. Nyckeln gick inte i hela vägen.

- Det måste vara fel nyckel, sa han. Den är inte numrerad. Jag har en av grannarnas nyckel och den är helt annorlunda. Den här är alldeles för enkel.

Jag tänkte att ägarna till vårt hus nog inte skulle kosta på ett säkerhetslås och att det visst var rätt nyckel, men började tvivlade själv eftersom det verkligen inte gick att låsa upp dörren.

Fick en snilleblixt. Jag hade ju bilnyckeln i nyckelknippan! Slängde in Disa i bilen och fräste iväg för att genskjuta Jesús innan han nådde affären där han skulle hämta veckans bröd. Konstig känsla att köra utan skor. Funderade på vad jag skulle säga om jag blev stoppad i poliskontroll i den här situationen, hade ju plånboken med körkortet inlåst hemma.

Vi hann precis. Jag bromsade in när jag såg Jesús närma sig butiken, stoppade upp trafiken bakom medan jag snabbt förklarade varför han behövde ge mig sin nyckel, fick den genom fönstret och körde hem, i hopp om att det var fel på min nyckel och att Jesús nyckel skulle funka.

Det gjorde den inte.

Jesús måste komma hem och ringa en låssmed. Men jag kunde inte ringa honom och säga det, mobilen var kvar inne. Skulle han iväg på sin långpromenad nu?

Gick hem till Santos, fortfarande med spräckliga raggsockar på fötterna och en barfota Disa efter.

Santos hade inte Jesús nummer, men ringde Cristina, som ringde Jesús, som meddelade att han var på väg hem, och Cristina ringde till Santos och sa det, som meddelade mig där jag satt i soffan med Disa som sög på hårda, gula Santos-karameller.

Jesús kom på vad problemet var. En nyckel satt i låset på insidan av vår ytterdörr, därför kunde nyckeln från utsidan inte gå in hela vägen! Jesús låser ofta från insidan för att Disa inte ska springa ut.

Jesús bestämde sig för att göra inbrott hos oss. Han bad en granne en bit bort om en sax och en petflaska. Grannen hade en bättre idé, han tyckte att vi skulle klättra över stängslet till vår patio. Stängslet är två meter högt så jag tyckte inte att det var en bra idé, men tydligen hade hans fru nyckeln till huset bredvid vårt (tillhör en kompis till henne, men huset står nästan alltid tomt). Så medan Jesús försökte att bryta sig in från utsidan, ställde vår granne en stege på ena sidan stängslet och en annan stege på vår sidan stängslet och klättrade ner i vår patio, gick genom den öppna patio-dörren, genom köket och hallen och släppte in Jesús, som förhoppningsvis, efter detta äventyr, lägger av med ovanan att låsa från insidan och lämna kvar en nyckel i låset.


Klockan började närma sig läggdags, så det var att välja mellan fredagsmys och middag, och det blev så klart fredagsmys!


Fredagsmyste ni, eller gjorde ni något annat trevligt på fredagen?

Fest i Almonaster la Real

En av mina favoritbyar här i bergen är Almonaster la Real. Se bara hur den ligger där, högt upp, omgiven av berg, med en gammal moské högst upp, omgärdad av vandringsleder, med urmysiga små gator...

Jag hade missat att det var den årliga Jornada de cultura islamica den här helgen, Goretti berättade det under Marias femårskalas i fredags, och vi bestämde genast att åka dit tillsammans med alla barnen (utom Gorettis stora). Jesús stannade hemma och storstädade huset, och vi packade in oss alla sex i Gorettis bil och fräste iväg!

Jag höll koll på skyltar (jag är väldigt noga sedan jag körde fel när jag åkte dit och tillbaka vid ett oförglömligt besök för tre år sedan), Goretti körde, och parkerade uppe i en backe, där det doftade gott av eukalyptusträd, och där ett par dromedarer låg och idisslade utanför en lastbil.

Vi kikade snabbt på marknaden, sedan gick vi till en restaurang för att äta. Och vilket ställe det var! Visserligen stod bordet i en backe och lutade så mycket att mitt vattenglas gled ner och krossades mot gatstenarna, men maten! Barnen ville ha pata negra-skinka, så det fick de. Vi beställde också grillat kött, croquetas och calamares del campo. Det sistnämnda är friterade lökringar och paprikastrimlor som först panerats, och de var perfekt gjorda! Tunna, knapriga, salta och brännande heta. Spenatcroquetas och croquetas gjorda av kött från hemlagad buljong, med mynta i, åh, så gott! Och köttet! Åh! Inget kött kan mäta sig med det, varför äta något kött överhuvudtaget efter en sådan fullkomligt perfekt bit??

Inga bilder togs, det var fullt upp med att äta och hindra ungarna att klättra på grannarnas fönster och glasen från att glida ner från bordet, men den måltiden tänkte jag på i två dagar efteråt.

Sedan satte vi jasminblommor i håret...

… och gick och kollade ordentligt på marknaden.

På denna Jornada de cultura islámica står, fritt översatt, islamsk kultur i fokus. Musik, dansföreställningar, produkter och te-ställen där man kan beställa en silvrig kanna med te att hälla i små glas, och få några frasiga baklava med honung och nötter till. De stora festdagarna hade redan varit, denna söndag var sista dagen för i år, då man kunde strosa runt och kika och träffa bekanta.

Marknadsstånden är så genomtänkta. Så roliga och fina! Mycket hantverk av olika slag, från tvålar och leksaker till väskor och de allra vackraste smycken och hårprydnader i silver. Jag köpte två färggranna tygfåglar på en gren, Disa fick en glittrande liten spegel av Goretti, och hon själv köpte tvålar och en spännande pumpa.

Barnen fick en åktur i ett hemmabyggt piratskepp.

Därefter påbörjades den utmanande promenaden tillbaka till bilen, förbi alla stånd längs huvudgatan, då vi försökte få med alla barnen tillbaka. Det minsta satt ju fast i bärsjalen, men de andra tre gick alla åt olika håll, stannade plötsligt och tittade på något, gick iväg till en kyrka eller gick bakom någon vagn. I ett tilltagande folkvimmel. Och så jag då, ovanpå allt, som ideligen stannade för att fota (och förlorade barnen ur sikte). Då tänkte jag, att Goretti upplever nog den här promenaden ännu jobbigare än vad jag själv gör, men hon sa inget om det, hon är en snäll människa. Och det var en väldigt rolig dag tillsammans med henne och barnen!

Händelserik nationaldagshelg

Helg igen!

I dag är det Spaniens nationaldag. Det är ett nationaldagsfirande som aldrig kommer att bli som norrmännens, eller ens svenskarnas. Spanien är ett så splittrat land att man i första hand känner sig som andalusier eller bask, före spanjor.

I dag ska jag jobba som guide. Det är ju inte klokt egentligen, att jag tackade ja till guidejobben den här hösten också, med tanke på båda barnen samt mitt vanliga jobb (fast då var jag föräldraledig och hade inte börjat jobba halvtid än), men det gjorde jag i alla fall. för det är ju så roligt! Tips till alla som är intresserade av guidejobb, det är precis lika roligt som det verkar! Så den här lördagen tillbringar vi i Sevilla, ska väl passa på och fixa lite ärenden, Disa ska träffa farfar och kusiner, och sedan hem till Aracena. Jag har tänkt åka iväg själv till Almonaster på kvällen, själv, för det är den årliga Jornada Islámica. Jesús kommer att vara trött, han hade en spelning med sin grupp i Córdoba i natt och kom till Sevilla väldigt sent, eller tidigt, beroende på hur man ser det. Japp, det är mindre stressigt att sova här innan mitt guidejobb, än att försöka få iväg oss alla klockan sju på morgonen.

I morgon, söndag, ska vi ha städdag. Den stora Feria del Jamón närmar sig och vi kommer med största sannolikhet få besök. Dessutom är det krisläge. Huset måste städas och rengöras. Vi tänkte ta ett par tretimmarspass, den ene städar medan den andre är iväg med barnen, annars funkar det inte. Men det lutar åt att Jesús får ta båda passen, för själv ska jag till Almonaster med Goretti och alla våra barn. Det blir skoj! Just det, det vet inte Jesús än. Men han gillar inte Jornada Islámica, så jag vet att han inte vill följa med.

Och sedan blir det måndag, då är både Jesús och Disa lediga från skolan, så om jag jobbar undan i helgen (när då?) åker vi på utflykt till Portugal och äter något gott till lunch. Bra plan!


Vad har ni för helgplaner?

Bagarpoeten

Trots att jag har känt Goretti i över ett år var det först för ett par månader sedan, mellan grillunch och efterrätt med henne och ungarna, som jag fick veta att hon är brödombud för bagarpoeten.

Jag har ju nämnt att det här är ett speciellt hörn av Spanien att bo på. Dels finns traditionellt byfolk, dels finns de som söker en alternativ livsstil, med egenodlad mat, miljövänligt leverne, respekt för naturen. Folk från hela Spanien, och andra länder, söker det här i Sierra de Aracena. I deras spår följer roliga marknader, annorlunda musik- och kulturupplevelser, manifestationer och kreativt småföretagande. Vi prenumererar redan på de ekologiska grönsakslådorna från Las Chinas varje tisdag, nu fick vi alltså höra talas om bagaren i Galaroza som bakar ekologiskt bröd.

Man blir medlem i en Whats App-grupp, och får en gång i veckan en lista på de bröd som erbjuds. Det är olika slags brödbullar samt veckans specialbröd i form av en enkiloslimpa. Eller ja, det är ju inte bara en lista...

"Välkomna till Olympos, ni dödliga brödätare! Zeus, irriterad och hungrig, befallde att de skulle ge honom något gott och värdigt att äta. Guden Pan, ja, ni förstår vad han föreslog, och just det... Dag och natt arbetades det med brödet i verkstaden, ett utsökt bröd av…"

"Glad sista sommarvecka, vänner av bröd och skog! För att fira fullmånen föreslår vi ett fruktigt bröd med en utsökt blandning av randiga Rufino-äpplen och svarta fikon, som blandats med en härlig deg på  fullkornsmjöl och spelt..."

"Trevlig vecka önskar jag alla! Jag skriver nu redan på måndagen, för veckans bröd är värt det. Det är värt att ni får tid till att fundera på om ni vill ha ett, eller...två eller tre.Vi återgår till en höstklassiker; Nöt- och russinbrödet. Det behöver egentligen ingen närmare beskrivning, det är vad det är. Surdeg av råg och…"

Och så fortsätter det i samma stil, där veckans bröd, samt de vanliga (alla ekologiska) presenteras. En del meddelanden är så fint utformade att den hemlige bagaren, som vi inte vet vem det är, numera går under namnet bagarpoeten här hemma.


Nu besöker vi Gorettis klädbutik varje fredag för att hämta veckans bröd. Där, i en korg bakom disken, ligger alla bröd i papperspåsar med beställarens namn på.

Vi har ganska många att hämta ut, för Jesús tar med en leverans till Sevilla på fredagskvällarna när han åker dit och repar med gruppen. José Alberto och Loren smakade på ett fänkålsbröd senast de var här och beställer en limpa varje vecka. Sedan ville en av deras kompisar också ha. Samma vecka ville trummisen i Jesús grupp beställa ett bröd, och den här veckan även sångaren och gitarristen. Förra veckan hade bagaren lagt alla "våra" bröd tillsammans i en stor mjölsäck.

Mycket bröd blir det! Roligt! Det är så förfärligt ont om jobb, så folk måste skapa sina egna. Och det är fint när det funkar!

Vattenmelonen

I fruktaffären:

- Två purjolökar och en halv vattenmelon, tack.

Kvinnan böjer sig ner mot den stora träbacken framför mig, där det ligger en massa vanliga piel de sapo-meloner samt tre... Jag inser att jag står och stirrar på de största vattenmeloner jag sett.

Kvinnan lyfter mödosamt upp en av dem och kånkar iväg med den till arbetsbänken.

- Du, förresten, kan jag ta en fjärdedel istället? Jag får nog inte plats med en halv sådan i kylskåpet.

Jag fortsätter att stirra på melonerna och försöker förstå vad jag ser.

- Hur mycket väger en hel?

- 20 kilo.

Jag var som hypnotiserad av de två gigantiska vattenmelonerna som låg kvar. Annars hade det varit intressant att se storleken på kniven som kvinnan behövde för att skära upp min melon.

I vanliga fall lägger hon lite plastfolie om melonen för att skydda snittytan, men den här gången stoppade hon ner hela fjärdedelen i en stor, vit plastkasse.

Älskar melonsäsongen. Det är nästan synd att sommaren börjar ta slut.

Det är lite svårt att förstå av bilden, men den "lilla" melonen är en fjärdedel av en rund vattenmelon i vanlig storlek. Den ligger på en stor mattallrik, inte någon assiett som det ser ut som. Håll handen för den stora melonen på bilden så är det lättare att föreställa sig.

Att pendla mellan galenskratt och gråt

Detta med att försöka få ihop livet med två barn, samtidigt som vi båda jobbar och lilla barnet är hemma, det börjar tära ordentligt. Igår gick jag hela eftermiddagen med lust att gråta, av stress, och längt efter Disa. Vad jag längtar efter henne! Jag hinner ju aldrig vara med henne! Bara hon och jag!Igår på kvällen hade jag inte ens tillbringat tio minuter sammanlagt med Disa på hela dagen, men lyckligtvis var hon sen med middagen och jag satte mig bredvid henne kvart i nio. Där fick vi en liten stund, och sedan sjöng jag för henne tills hon somnade i sängen. Jag ville ligga kvar och hålla om henne, stryka henne över kinderna och armarna, men det var sent, det fanns inte tid ifall jag själv skulle hinna sova.

Landade bredvid Jesús i soffan, även han helt slut. Han hade haft hand om båda själv ända sedan han kom hem från jobbet för sex timmar sedan, utom den timme då vi kunde dela upp oss och ta ett barn var. Funderade på om jag skulle äta middag, men vågade inte göra iordning något eftersom Runa, som för en liten stund sedan somnade i vagnen, säkert skulle vakna när som helst. Jodå. Så det var bara att gå upp med henne och försöka amma henne till söms, men det var omöjligt, hon kämpade emot sömnen ända tills hon klarvaken såg mig i ögonen och log. Och jag som fortfarande hade lust att gråta började skratta istället. La mig på rygg i sängen och hissade Runa upp och ner som ett flygplan och skrattade galet. "Det här är hemskt! Fruktansvärt! Ska det vara så här? Jag fixar inte detta!" och skrattade ännu mer, galet. Tänkte på bloggaren Den där om Jenny som fick en depression när hon blev gravid med sitt tredje barn, de två andra var ungefär som Disa och Runa är nu i ålder, och jag skrattade så tårarna rann eftersom jag så väl kunde relatera till det nu. Ja, det låter galet.

Jag tänkte, att om Runa skulle somna nu skulle jag få sova i sju och en halv timme, upphackat med amning, men Runa var mycket vaken, så vi gick ner till Jesús istället. Pendlade fortfarande mellan lust att gråta och galet skratt och kom inte på något att säga till honom. Vid de tre korta tillfällen som vi hunnit träffas under dagen hade vi massor att säga, men det fanns inte tid, vi påbörjade något och avbröt, vi tar det ikväll, när Disa somnat. Kanske Runa också. Men nej. Jag mindes inget av vad vi skulle prata om, trots att det handlade om två dagars uppskjutet prat. Eller så hade jag ingen lust längre.

Teaterprogrammet, som jag inte hunnit läsa ordentligt, låg på bordet. Försökte säga något neutralt som inte påminde om den här förfärliga, stressiga situationen.

"Har du kollat teaterprogrammet" frågade jag.
Jesús tittade på mig, fnissade till. "Varför skulle jag göra det?" (underförstått - när skulle vi hinna se på något på teatern?) Det fick mig att skratta galet igen, kunde inte sluta.

En stund senare, Jesús pekade mot tv:n:
"Titta!"
"Vad då? Fisken?"
"Nej, du missade det, det var en tallrik med bönor... Jag saknar när vi kunde äta bönor och riktig mat." (underförstått - vi hinner inte längre laga mat)
"Ja, häromdagen började jag längta efter pisto, haha!"
Och galenskrattet igen, kunde bara inte sluta.
"Pisto! Hahaha! Två timmars matlagning, hahahaha!"
"Tänk N och A som ska få sitt andra barn, de har ingen aning om vad som väntar, hahahahahaha!"

Runa började bli gnälltrött, det var bara att gå upp och försöka söva henne med amning igen, men det dröjde. Och dröjde. Jag räknade ner. Om hon skulle somna nu skulle jag få sova sex och en halv timme innan jag måste upp. Om hon somnade nu skulle jag få sex timmars upphackad sömn... Hörde Jesús gå och lägga sig, tänkte missunnsamt att hans väckarklocka skulle ringa en timme senare än min. Men Runa är otroligt svårsövd just nu, det funkar bara med mitt bröst i munnen.

Till slut somnade hon till white noise på mobilen. En youtube-video med brus som ska verka lugnande för bebisar. Under den finns tusentals kommentarer, från andra föräldrar, som man kan läsa medan bruset pågår, det går ju inte att göra något annat. Videon har varit upplagd i flera år, och fortfarande ligger föräldrar och läser kommentar efter kommentar medan deras bebisar ska somna till brusljudet. Vi är många i samma situation. Det blir bättre.

En måndagsförmiddag i Aracena

Dagen börjar 07.30 med att Jesús nyser. Eller egentligen har jag varit uppe en timma redan och jobbat vid daton, en lugn, ensam stund. Men nu nyser Jesús på nedervåningen.

Jag stelnar till. Slutar andas för att lyssna. Jesús är en mångnysare. Sex-sju gånger brukar det bli. Där kommer nästa. Och nästa. Varför går han inte ut och nyser?! Eller håller igen? Jag vill ropa åt honom, men vågar inte hyscha ens. Och nästa nysning. Och... där kommer Runas skrik.

Efter 25 minuter ger jag upp, jag får henne inte att somna om. Hon har vaknat en timme för tidigt.

Jag går ner för trappan med henne i famnen. Säger inte allt jag har i huvudet till Jesús, det vore en trist start på dagen, utan nöjer mig med ett "Hon vaknade när du nös" och lämnar över henne till honom för att hinna jobba 15 minuter till, innan han och Disa åker till skolan.


Jag har någon idé om att Runa är så trött att hon säkert somnar i vagnen nu när hon har vaknat extra tidigt, att vi kan gå på långpromenad. Bäst att passa på nu innan det börjar bli hett ute. Så vi drar ut.

Köper frukost i mataffären. Drickyoghurt, bröd, lufttorkad skinka och kallt vatten. Bebisen somnar i vagnen. Jag sätter mig på en bänk där vandringsleden till Linares börjar, mittemot ålderdomshemmet, för att äta frukost.

Allt för snart kommer en pratsugen, mycket gammal man och sätter sig bredvid. Trevlig, javisst, och det är inte dumt att höra hur vacker man är så här på morgonkvisten, men jag har svårt att äta frukostmacka och prata samtidigt. Dessutom vaknar Runa. Jag tackar för mig och går vidare, i hopp om att Runa ska somna om.

Runa somnar inte om. Jag sätter mig i en liten park och äter klart frukosten. Hör bjällror. Ljudet kommer från en getflock som vallas av två äldre män i solhatt samt två hundar. När jag tittar ner på marken är det fullt med små svarta pärlor, de är visst ofta här och betar, vilket förvånar mig. Det är visserligen gränsen mellan villaområdet och ängen, men går getterna verkligen här på trottoaren? Det tar en stund innan jag inser att de svarta pärlorna på marken inte är getbajs, utan nedfallna oliver.

När frukosten är slut går vi vidare. Förbi Disas förra skola, och jag känner hur glad jag är att hon inte går där längre. Vi fortsätter mot centrum, jag tittar upp mot berget, som jag alltid gör, går inte att undvika, och jag tänker att det är allt bra högt i alla fall, jag har ingen lust att gå upp dit med vagnen. Runa gnäller som en påminnelse om att vi inte heller ska upp för berget nu, men väl halvvägs eftersom vägen till andra sidan stan går uppför.

Det doftar gott av jasmin.

Jag stretar upp för värsta backen i stan, den till teaterkontoret. Högst upp i backen skjuter jag vagnen ovanför mig och inte framför på grund av den galna lutningen, och kommer upp till slut och får höstens teaterprogram utskrivet på papper. Konstaterar att det tyvärr varken blir nycirkus eller balett den här säsongen, men en dans- och musikföreställning för barn verkar intressant. Runa, som somnade till i vagnen, vaknar nu igen efter att den har stått stilla.


Runa är på dåligt humör, hon har alltid svårt att somna i vagnen, så promenaden blir inte så lång som jag hade tänkt. Men vi kommer fram till mataffären, där jag köper lunch, choklad, lyxsmör i plåtburk och en massa kallt att dricka, vatten, läsk och lemonad, för nu är det hett ute. Går hem och undrar om jag skulle hinna blogga lite, men Runa vaknar förstås när vagnen blir stilla.

Tja. En vanlig måndagsförmiddag i Aracena.

Vad gjorde ni på måndagsförmiddagen?