Min traditionella julbitterhet, som alltid drar igång när det händer något som påminner mig om att Spanien är så mycket sämre än Sverige på att fira jul, den gick i år igång på pepparkakshusen.
Jag har gjort en stor pepparkaksdeg. Skulle baka pepparkakshus till en marknad, göra pepparkakshus med barnen, hjärtan att hänga upp i röda band... Det blev bara två hjärtan, som jag tog med som dekoration i Disas skola. Jag hade glömt luftfuktigheten. Pepparkakors fiende är fukten. 15 timmar efter att de tagits ut ur ugnen hade hjärtana blivit så mjuka att de kraschade. Några pepparkakshus var det inte tal om. Men lussekatter bakade vi! Lussekatt - ett nytt ord för Runa, som morgonen efter bad om en kattelucia, utan att jag fattade att det var en lussekatt hon menade.
Jag hade med mig Julen i resväskan från Sverige och ordnade adventsfika med must och levande ljus. Mycket svenskt. Dock ville de bara äta nötter, som inte gick att skala.
Den holländska familjen arrangerade Sinterklaas med juldikt i skorna, present och julbak av holländska kakor. De själva har fem barn (mellanbarnen är trillingar), och ytterligare ett syskonpar i skolan har en holländsk förälder, vilket innebär att mer än hälften av alla elever i byskolan har holländskt påbrå! Jag var med och hjälpte till med kakbaket. Här bakar Disa kakor i klassrummet:
Den enda jultraditionen som är viktig för Jesús är att ställa upp julkrubbelandskapet under långhelgen runt den 6 december. I år hade han köpt en påse frigolit, som skulle föreställa snö. Snö i Betlehem? Ja, tydligen vill spanjorerna gärna ha snö också. Barnen gillar krubban, och Runa ställer fram en stol och leker med figurerna.
Jag klär granen med barnen och spelar julmusik. Runa var mycket engagerad och ville hänga alla klot längst upp.
Disa behövde klippas. Det är ett dagligt krig att försöka reda ut hennes lockar på morgnarna. Runa blev minst sagt förtjust och ville också bli klippt. Ja, till och med få håret tvättat, som Disa! Jag betalade gladeligen tio euro för att slippa den kampen innan luciafesten dagen därpå, dessutom fick Runa, tack vare det, gå de sista dagarna i skolan med rak lugg, istället för den mammaklippta.
Lucia! Många år har det blivit i luciakören på Ikea! Skönsång ska vi inte kalla det, och maten gör ingen glad (jag har förstått att man kan äta julbord på Ikea i Sverige, det kanske är trevligt, men tro inte att vår dyra "julmiddag" har några likheter med det!), men ändå är det värt att komma för den korta stund man träffar de andra svenskarna i området, mellan att middagen är klar och vi körs ut. Vi ses bara en gång om året.
Strax innan jul föll jag i en trappa. En mycket liten trappa, men ont som fan gjorde det. Runa hörde mig och kom springande. Hon hämtade en kudde till mig, för jag hade för ont i foten för att kunna sätta mig upp. Sedan drog den lilla personen med sig ett stort, tungt täcke till mig, för jag frös så jag skakade, kanske av chocken. Till sist kom hon med ett par leksaker och gjorde mig sällskap tills jag kunde halta därifrån. Det var inte så illa, bara en stukning, men foten röntgades, jag fick tjockt bandage och Jesús letade rätt på kryckorna åt mig. Jag behövde dem, för jag ville följa med och se en Belén viviente, en levande spansk krubba. Dess olika scenarion befolkas av människor från byn, och alla djur är levande.
Det är oerhört populärt att åka till Puerto Moral och uppleva deras belén, hela byn är involverad (året innan blev det världens coronautbrott i byn efter just den här helgen) och det stod parkerade bilar längs vägen i minst en kilometer åt vart håll från infarten till byn.
Jesús, som jobbade i byskolan förra läsåret, träffade på elever, deras föräldrar och tidigare kollegor överallt. De flesta är med i evenemanget, eller kommer och tittar. En kollega, som varit med när hon var yngre, berättade att visst frös de (det var jättekallt) men värst var det för ängeln, som fick sitta stilla i ett träd i många timmar, barfota.
Jesús skrattade och sa, att de som var Josef och Maria varje år måste vara ett par som nyligen fått barn. Jag fattade inte, för jag trodde att de använde en docka som var Jesusbarnet, men såg till slut att det var en levande bebis, som då och då ammades.
I slutet av promenadsträckan satt de tre vise männen och gav barnen godis. Runa blev helt till sig och pratade inte om något annat på vägen hem. Disa blev på dåligt humör för att hon inte fick en klubba, som Runa.
En dag åkte vi till Fuenteheridos för att köpa nötter och mandlar, russin och fikon från trakten, och förstås ännu mer vild oregano, som är så gott! Det ska räcka hela året. Försäljaren säljer bara under helgerna på senhösten och en bit in i december.
I alla småbyar här i bergen är de offentliga juldekorationerna virkade. Otroligt fint!
Ni ser den stora, virkade granen på torget va?
Sista skolveckan var det julfest för alla i de fyra, sammanhängande skolorna som Runa och Disa går i. Den hölls i Monumentet, den stora ödekyrkan som det spökar i, snett intill Disas skola.
Dimma och spöregn. Vi föräldrar från Disas skola hjälpte till att dekorera den stora, tomma kyrkobyggnaden. Här hölls sedan stationer där barnen kunde göra armband, julkort, bli ansiktsmålade, göra doftpåsar, få ballongdjur och så vidare. Jesús hade i ett eget utrymme sina omtalade, otäcka musiksagor som akompanjerades på gitarr, jag och Nienke bakade svenska syltkakor med alla som ville. Vid ett långbord fanns frukt och vatten, sedan bjöds alla barn på så mycket churros med choklad de orkade äta, nygjorda från churrosvagnen som ombetts att köra dit för just detta tillfälle. Alla hade roligt utom Disa, stackaren, som blev sjuk med feber kvällen innan. Både Jesús och jag var involverade och kunde inte stanna hemma med henne, så det var bara att ta med ungen och stoppa i henne paracetamol när hon mådde uselt.
Nu är inlägget så långt att jag sparar Sevillabesöket till nästa inlägg :-)
