Barnkalas och sjukveckor

Disas kompis J fyllde år förra torsdagen och jag blev alltmer spänd när kalasdagen närmade sig. Skulle Disa hinna bli frisk? Jag hoppades så på det, för hennes skull - självklart - men ännu mer för min egen.

Det hade börjat en och en halv vecka tidigare. Goda vänner var hemma på lunch, det var ett efterlängtat besök. Vi hade ätit en urgod gryta, de satt ute och surrade under vinrankorna och jasminen på terrassen, och jag hade gått in i köket för att göra färdigt efterrätten. Biskvier. Den här gången visste jag att det luriga bakverket skulle bli bra. Mandelbottnen hade lyckats och smörkrämen var makalöst god. Biskvierna var gjorda särskilt med omtanke om Inca, biskvier är hennes favoriter. Jag doppade biskvi efter biskvi i smält choklad, njöt av doften och synen av den mörka chokladen som rann i strängar tillbaka ner i skålen från de uppochnedvända bakverken. Älskar att jobba med choklad.

- Choklad är ren lycka! utbrast jag på trappen när jag ställt in biskvierna i kylen och gått ut till de andra. Jag såg de nära vännernas glada ögon, men uppfattade också något annat i ögonvrån. Runa stod barbent på en stol, och det verkade som om jag såg i syne... Hade synen av rinnande choklad fastnat i mina ögon? Men det var inte choklad som rann utefter Runas ben. Utan diarré. Där och då började den långa sjukdomsperioden.

En rejäl magsjuka, med diarré, spyor och hög feber. Halsont och snor. En hel vecka med Runa i famnen, innan hon blev bra. Då slog viruset till igen. Den här gången var det Disa som drabbades, med ordentligt halsont och feber. Varför kunde de inte vara sjuka samtidigt, så det hade varit överstökat?

Här hade jag Disa i famnen och barnkalaset skulle vara om ett par dagar. Jag ville inget hellre än att gå, barnkalas här är ju lika mycket vuxenkalas. Skulle Disa hinna bli frisk? Det började kännas klaustrofobiskt att bara sitta i soffan med sjuka barn, febertermometrar, mediciner och dricksglas, och truga i barnen vätska när de ingenting kunde äta.

På torsdagsmorgonen mådde Disa så bra att hon skulle få gå till skolan. Men hon hade sovit illa så hon fick stanna hemma av den anledningen. Kalaset skulle vi dock gå på!

Klockan halv fem bromsade jag in vid busskuren i Castaño del Robledo, där N och hennes mamma väntade. Cristina lyckades till slut få på alla barnen säkerhetsbälten, tre barnstolar på rad är nära en omöjlighet i vår bil, sedan drog det kalassugna gänget iväg!

Jag nästan hoppade ur bilen. Kalaset var på en ljuvlig picknickplats, med bord, lekplats, blommor och flaggor, och med utsikt över en sjö. Runa fick jag bära ut ur bilen, hon sov, och Disa var kanske inte jättepigg, men vem är det som inte har ätit på fem dagar?

Ungarna lekte och vid ett bord satt vännerna, barnens föräldrar. Åh, vad det var roligt att se dem! Fina Noelia som jag aldrig hinner prata med vid skolhämtningarna, Hilda som planerade Stora Peruresan 2025, Rocio som dragit iväg på ensamhelg i bergen, Runas bästis pappa Manu som också fyllde år, just denna torsdag, men som inte hann fira. Han lovade att ordna kombinerat födelsedagskalas/inflyttningsfest innan jag reser till Sverige i juni.

Vilket roligt kalas! Ungarna hade också kul förstås, massa lekar och skattjakt och tårtor, och Runas bästis Alex var med. Allt eftersom solen flyttade sig bytte vi bord för att sitta i skuggan. Tapas, muggar och godisskålar följde med.

När solen stod lågt på himlen närmade sig klockan åtta och hemgång. Ett par barn skulle på bio, det var filmfestival i Aracena, övriga behövde hem och göra kväll inför nästa skoldag. Cristina och jag passade på att handla lite mat nu när vi åkte förbi Aracena på vägen hem. Disa var lite hängig, men inte hade jag kunnat tro att ett bakslag var på gång, att det var feber som fick henne att frysa i mataffären...

Under helgen efter torsdagskalaset verkade hon helt frisk, förutom att hon vaknade med lite snuva på söndagen. Jag vaknade med halsont. Måndagen var första skoldagen för Disa på en hel vecka, men efter två och en halv timme fick jag komma och hämta min lilla unge, som mådde dåligt igen. Hoppas det går över snart. Men innan hon somnade hade hon börjat få ont i örat, och nu när jag skriver vrider hon sig i sömnen. Och om 28 timmar åker jag iväg på jobbresa...

Edit: Det var öroninflammation. Efter ett par timmars gråtande sprack Disas trumhinna. Antibiotikakur i tio dagar. Tre dagars antibiotika till min egen inflammerade hals, så jag ska kunna prata under guidejobbet. Må detta vara slutet på sjukdomsperioden.