Klockan var ganska prick 22 när Jesús ringde. Han hade åkt iväg med barnen vid halv sju för att jag (äntligen, efter en hel dags störningsmoment!) skulle få arbeta ifred och kunna jobba ikapp tiden som jag hade missat (på grund av dem). De skulle till badet i Alájar, där Disas bästa kompis Nora var på kalas, och på det kalaset hamnade de allihop.
Jag vet inte hur många gånger den här sommaren som Jesús har tagit med barnen och åkt och träffat Lincoln och Cristina och dottern Nora i olika sammanhang. Nästan varje gång har han ringt på kvällen för att jag ska åka dit, vart de nu är, och nästan alltid skyller jag på något eftersom jag är alldeles för osocial för att åka iväg och umgås. Men klockan 22 ringer han knappast för att locka iväg mig. Jag svarade och tänkte berätta att jag hade kokat räkor till middagen och gjort roliga smördegsrullar med olika fyllningar av den där degen som vi köpte på rulle, kanske som kompensation för att jag hade varit så irriterad på honom tidigare över att aldrig få sköta mitt jobb som jag behöver... Men när jag svarade sa han "Lyssna!", och genom telefonen hörde jag en saxofon, gitarr och en dov trumma, och han gjorde det för att han vet hur svårt jag har att avstå från en saxofon. Jag fattade vad han ville. "Det är jam session hemma hos Lincoln och Luis. Kom! Du kommer att tycka om det! De har kattungar också."
Ja, det visste jag att jag skulle. Tycka om det. Men klockan var tio på kvällen, jag hade smördegsmat i ugnen, skulle gå ut med Iris, äta middag och lägga mig eftersom jag måste upp tidigt nästa morgon...
22.45 körde jag mot Alájar. Med mig hade jag min steel tounge drum, ett munspel, två smördegsrullar med ost och skinka till Disa och Runa samt Disas stora sov-t shirt, eftersom hon skulle sova över hemma hos Nora. Min favorit-korrespondent Anna-Lena Lauréns sommarprat lyssnade jag på i bilen.
På den smala, kurviga vägen var det tomt, jag mötte inte en enda bil. Jag parkerade i gräset under olivträden bredvid en mulåsna som var fastbunden i närmsta träd. Jag blev blöt om handen när han gick bakom bilen för att nosa på mig, och jag höll undan påsen med smördegsrullar från honom.
Det var så hemskt varmt ute fortfarande, trots att klockan var elva på kvällen, men jag behövde inte gå långt. Jag blev säker på vilket hus det var när jag såg en naken Disa och en lika naken Nora (har de någonsin kläderna på den här sommaren?) genom ett fönster, där en liten svart kattunge satt och tittade på mig. Nora släppte in mig och jag kom rakt in i musiken, det var saxofonen igen. Jag fick se den del av huset som Cristina och Lincoln hyr sedan någon vecka tillbaka, jag träffade fler katter, en mastiff-valp som trots att den inte kan vara mer än några månader redan är större än vår Iris... Och i vardagsrummet spelade Runa på maraccas-ägg, Lincoln på gitarr, Luis hade en stor dov trumma, och så var det saxofonisten. Både Disa och Runa hade varit med en bra stund, Disa på stora trumman, Runa på Jesús på munspel. Ju senare det blev desto fler droppade in. Vid något tillfälle spelades något magiskt vackert på sopransax, rytminstrument och min egen trumma, dock inte av mig, som inte är där att jag vågar improvisera med de här proffsen.
Saxofonisten hade jag nästan hört förut. Han bor i Calabacino, den alternativa byn en promenadväg från Alájar. Vi var där när jag var gravid med Runa. Jag kände mig så sjuk, jag blev aldrig bättre, och vid det här tillfället hade jag båda öronen igentäppta. Jag ser att jag inte skrev något om det, men vad ledsen jag var den tiden, de sista månaderna. Ledsenheten som kulminerade den dag som jag fick veta att jag var tvungen att föda Runa på det stora Macarenasjukhuset i Sevilla, där Disa också hade fötts, ledsenheten som fortsatte under hela sjukhusvistelsen, de 25 timmarna som gick innan jag fick se henne, Disa som inte alls hade det bra... Jag var sjuk så längre, så många månader. det var som en influensa som aldrig gav med sig, och det värsta var, märkligt nog, de täppta öronen, det höll i sig i nästan ett par månader och höll på att göra mig galen. Att inte höra?! Men där i Calabacino hörde jag något svagt, svagt, och Jesús, som inte kunde fatta att jag verkligen inte hörde musiken, berättade att ljudet kom från en saxofon, att i huset precis ovanför oss på stigen dundrade det av musik. Det var ett musikhus dit alla som var sugna på att spela kom för att, just det, spela, och se vilka mer som var där.
Klockan var över midnatt när vi gick mot bilen, samtidigt som fler musikglada droppade in, och Disa fortsatte att dansa med Nora.