Lite av varje

Vet ni vad, vi ska åka till kusten igen, det är lite för varmt i Sevilla just nu.
Så jag återkommer på måndag med några vettiga inlägg. Som fortsättningen på lärar-inläggen. Och tävlingen så klart!
Kan tala om att det blev persikopaj med marängtäcke till frukost igen (älskar överbliven efterrätt och det är bästa efterrätten ever).
Kan också tala om att jag har bytt frukt- och grönsaksaffär. Den mittemot min copistería (där man kopierar). Gör dagliga besök dit och köper, förutom de basgrejer som behövs, lök, tomater, paprika, potatis, blomkål, aubergine och det andra, ett halvt kilo av de allra sötaste biggaråerna och minst ett halvt kilo fikon. Det är som en drog.
Man går inte in i en liten spansk frukt- och grönsaksaffär utan att prata bort en stund. Nu är inte jag särskilt pratig av mig (Jesús kallar mig på skoj antisocial), men de här som jobbar i butiken är det, så därför vet de förstås var jag kommer ifrån, hur länge jag varit här, varför och så vidare och så vidare. Och vilket fotbollslag min sambo hejar på.
Det var den vanliga frågan:
- Betis eller Sevilla?
- Betis, sa jag, och fick genast en spontanreaktion där de två i butiken samt kunden som var inne gjorde vågen och tjoade som om Spanien hade gjort mål i någon viktig final.
Rätt svar alltså.
Jag kan fortsätta handla där.
Skönt.

Avslutningskalas

Det verkar bli en ännu en upptagen dag.
En del av den kommer att tillbringas vid spisen inför kvällens kalas.
Inte födelsekalas som man kan tro, med tanke på dagen, utan en liten avslutningsfest för eleverna innan de flesta drar iväg på semester om ett par veckor.
De är så värda det.
Vad de har kämpat.

Fira semestern

Här skulle jag egentligen ha del tre i lärarserien, men den hinns inte med nu.
Det är fullt upp idag, och mellan alla grejer ska jag ta bilen och åka och hämta Jesús i byn där han gör sin sista dag. Sedan ska vi fira hans semester med tapas-lunch på Miketes, köpa ännu fler pappstrutar med fikon i fruktaffären bredvid, och sedan åka på småvägar hem för att fotografera solrosfält.
Fin torsdag på er allihop!

Jobba som lärare i Spanien - del 2

Som flera har påpekat i kommentarsfältet gäller detta med omfattande test och att stå på väntelista för jobb inte bara lärare på statliga skolor. Det gäller inom alla statliga yrkeskategorier. Läkare, sekreterare, vaktmästare, poliser. Alla. Till och med den som vill jobba som sophämtare eller parkarbetare måste genomgå dessa stora test, som är en slags tävling, för att få jobb. Då handlar det snarare om att lära sig spanska lagar och verktyg än pedagogik och instrumentlära.
Poliser kan, eller kunde åtminstone fram till nyligen, välja att förlägga en tid av sitt vikariat (även poliser vikarierar och samlar poäng) i Baskien för att få extrapoäng och snabbare få en fast tjänst. Detta eftersom det var farligt att arbeta där på grund av ETA, som bland annat jagade just poliser.

Ju högre poäng man far desto närmare kommer man den plats där man önskar bo och arbeta.

Det later ju forfarligt det har med att behöva stå på en lista och inte själv kunna påverka sin arbetssituation, och alla behöver inte heller stå på listan och vänta. den med betydelsefulla föräldrar eller släktingar kan få jobb med en gång efter avslutad utbildning.
Såg ett reportage om det här för inte sa längesedan, om hur tjänstemän på olika kommuner plockats in direkt till de olika tjänsterna, utan att behöva genomgå testerna som alla andra. Det var genant att se, hur de berörda blev alldeles svarslösa på frågorna, när de sattes dit, en efter en.
Det här fusket är utbrett. Efter testerna för två ar sedan satte sig en bekant och kollade igenom poängen för varenda musiklärare som hon hade före sig på listan. Jämförde betyg, poäng och kollade vilka som fick anställning och vilka som inte fick det. Hon var inte den enda som kontrollräknade, och det slutade med många anmälningar till Andalusiens skolverk att man inte kom undan med fusket den gången, utan fick börja om från början med tilldelning av skolor och tjänster.

Men varför denna kamp om statliga jobb då, om det ska vara så besvärligt att få ett?
Statliga jobb är en fantastisk trygghet. Fasta tjänster är i princip på livstid. (Just nu är läget dock mer osäkert på grund av hårda nedskärningar) Det verkar inte spela någon roll vad man gör, för sparkad blir man inte. Kan hända hårddrar jag nu, men jag kan räkna upp hur många exempel som helst på folk som missköter sin anställning. Alla oerhört långa raster på statliga myndigheter till exempel (det är inte konstigt att man ofta måste vänta mycket länge när man behöver få något utfört.). Eller för att återvända till skolvärlden; den där läraren som gillar att resa och som flera gånger kommit ett par veckor för sent till skolstart eftersom han ville vara borta längre. Eller han som knuffade en bråkig elev hårt sa att han ramlade och slog sig, han som dessutom var så elak och utövade någon slags psykisk terror så att en flera ungar grät när de var tvungna att ha lektion med honom, eller de där lärarna som inte undervisar barnen i grundskolan alls, de sitter av tiden innan pensionen och låter barnen göra uppgifter i läroböckerna, eller hon som mobbade en sjuårig elev som hon avskydde, satte flickan helt själv i en bänk långt från alla andra och samtidigt favoriserade en annan i samma klass, och fick hela klassen med sig, eller hon som delade upp sin klass i smarta och idioter...

Jag har räknat upp en del trista exempel för att visa att det inte händer något alls om man missköter sitt jobb.
Det finns förstås många, många fler exempel på fantastiska lärare.

Lönen för statliga jobb är ganska bra. Inte med svenska mått mätt kanske, men med spanska.
Det finns privata skolor i Spanien, och de är katolska. Från vanligt religiösa till Opus Dei-skolor.
Många lärare söker jobb på sådana skolor medan de står i kö för ett statligt lärarjobb.
Lönen ar klart sämre. Många privata skolor betalar per timme, vilket till exempel betyder att man inte får betalt för planeringstimmar, rättning av prov och sådant, att det måste ske oavlönat på fritiden.
tryggheten ar naturligtvis inte den samma.
Och det underlättar att dela skolans värderingar. Ibland är det ett krav.

I nästa inlägg ska jag berätta mer om testen.

Jobba som lärare i Spanien - del 1

Okej, nu ska jag skriva om det orimliga och fruktansvärt orättvisa systemet för lärare i Spanien.

I Sverige är det så enkelt. Den som drömmer om att bli lärare går en lång utbildning och söker sedan jobb.

Så fungerar det inte i Spanien.
Efter den långa utbildningen måste man göra ett stort test. Beroende på resultatet av det omfattande testet sätts man upp på en lista. Man hamnar förmodligen ganska långt ner på den listan, eftersom alla lärare i Andalusien (jag pratar bara om Andalusien nu) som inte har fast anställning står med på samma lista. poängen avgörs dels av resultatet på det stora testet, dels av antal arbetade veckor, samt antal extrakurser man gjort efter utbildningen.

Lista, tänker ni. vad då för lista?
Jo, så här är det. Den som vill arbeta på en statlig skola i Spanien kan själv inte söka jobbet. Eller få det på sina meriter. Nej, när det behövs en lärare rings den upp som står högst upp på listan.
Man får veta att man ska jobba, och blir ivägsänd till en skola någonstans i Andalusien. För några veckor, eller för ett läsår om man har tur.
Vartannat år måste lärarna göra om testet. Det är obligatorisk.
Hur länge pågår det då?
Tills läraren får en fast tjänst.
När får läraren det?
När hen har högre poäng än alla andra i andra i Andalusien.
En del lärare får aldrig någon fast tjänst.

Lärare brukar i regel aldrig bilda familj, gifta sig eller skaffa bostad innan den fasta tjänsten har uppnåtts, eftersom hen inte vet vart hen skickas iväg nästa gång.
Jag vet en som ändå köpte bostad och fick barn, och som sedan fick lämna huset och flytta in hos svärföräldrarna tillsammans med sambon och bebisen för att bo där i över ett år.

Men kan man inte tacka nej då, om man inte har lust att flytta?
Nix, det går inte att tacka nej. Då stryks man från listan. Alla samlade poäng försvinner. Då får man börja om från noll.
Om vi skulle flytta till Sverige nu skulle Jesús alla uppsamlade poäng efter fem års vikarierande försvinna. Om det inte funkar i Sverige kan han inte komma tillbaka och jobba som lärare, för han har inget att komma tillbaka till.
Det är bara för honom att fortsätta göra de här testerna vartannat år och tävla om en av tjänsterna som släpps (det släpps fasta tjänster vartannat år bara), och om han till slut får en tjänst vänta ytterligare två år innan han kan få tjänstledigt och testa livet någon annanstans.

Men dröjer det för länge sticker vi ändå.

Svensk radio

Jag blir GALEN!
Jag vill lyssna på radio! Svensk radio!
Det vill jag jämt, älskar radio, men nu går Sommar i P1 och jag vill VERKLIGEN lyssna!

Möjlighet 1: Att sitta på skrivbordsstolen i Fula Rummet och lyssna framför den stationära datorn.
Inte kul. Dessutom går det inte längre eftersom den stationära datorn stänger av sig själv var tredje minut. (Räkna därför inte med några bilder på bloggen ett tag framöver.)

Möjlighet 2: Lyssna på den bärbara datorn. Ja vi fick en sådan en gång, av någon som tyckte att datorn var så långsam och dålig att den måste slängas. Den fungerar (som ni märker), men inte att lyssna på radio från, har jag upptäckt här i köket där jag har ställt upp den. Ljudet är så lågt att man inte hör något om man inte sitter på knä på golvet med örat mot högtalaren.

Så hur ska jag göra? Har ni några förslag? Helst skulle jag vilja ha en vanlig, stadig radioapparat att lyssna på svensk radio från.

Grattis på midsommarafton

Grattis! utbrast Fran så fort jag öppnade dörren för honom i fredags, och jag vet inte varför, om det var på grund av värmen eller påsen han hade i handen (som visade innehålla en present till hans bror som han skulle träffa senare), men jag trodde att han gratulerade mig på födelsedagen.
Jag blev så förvånad att jag inte kom på något alls att säga.
"Hur kan han veta att jag fyller år", var det första jag tänkte.
Det andra var: "Men jag fyller ju inte idag.. eller?"

Han gratulerade mig för midsommarafton.




Därefter pratade vi om vad svensk midsommarafton är.

Vaknat på rätt sida

Vilken härlig lördag!
Det blev lite sent igår så jag sov tills jag vaknade av mig själv.
Jesús var inte hemma, han hade redan åkt iväg på tråkigheter (som jag ska skriva mer om sen).
Kylskåpet är fullt av frukostmöjligheter. Persikopaj med marängtäcke till exempel. Bra sätt att starta en lördag på!
Dagen ligger framför mig och jag kan fylla den med vad jag vill. I morgon också. Skönt med helg och ledighet!
Förmodligen blir det en sväng till någon optiker för att skaffa nya solglasögon. Sedan kanske avfrostning av frysen,  rengöring av datorns fläkt (det går inte längre, den har fått spel alldeles) och trolla bort diskberget från i går. Kanske rengöra mattan i duschen och sophinken också.
Jesús kan jag inte räkna med alls i helgen, på grund av det där som han måste göra. Stackarn.

Inget av det uppräknade låter särskilt roligt, ser jag..
Det är väl jag som har vaknat på rätt sida! En vanlig dag hade jag inte ens tänkt tanken att rengöra datorfläkten eller duschmattan.

Midsommar

Midsommar!
Det verkar som om man firar midsommar överallt i världen. Finns det ett gäng svenskar på en plats så ser de till att fira midsommar. Även i Sevilla, trots att det inte bor särskilt många svenskar här.
Vi hade tänkt gå, jag och Jesús, men efter en titt på kontot (det är rätt dyrt att vara med på det här midsommarfirandet) insåg vi snabbt att den utgiften inte på något sätt är tillrådlig, med anledning av resan, så det var bara att lägga ner idén.
Jag ringde en kompis som jag visste att hon inte skulle gå, eftersom hon garanterat inte kan betala avgiften, och så bestämde vi att fira midsommar ihop. En till hängde på, så i kväll blir det ett litet kul midsommarkalas här hemma, budgetvarianten. Skoj!

Glad midsommar på er allihop!

Munspelaren Jesús

Det är några år sedan nu som Jesús köpte sig ett munspel. Han hade länge velat lära sig att spela och bestämde sig för att börja öva. Det var sommar, vi var i Sverige, jag jobbade på dagarna och han promenerade i skogen och längs sjön och spelade hela tiden. Och varje dag när jag kom hem ville han spela för mig det han hade övat på under dagen.
I slutet var jag förfärligt trött på hans spelande, för det var bara samma två melodier från en lärobok han körde, om och om igen.
Men det märktes att han blev bättre.
I höstas började han en kurs i munspel. Det är bluesföreningen i Sevilla som har arrangerat den, och oj, vad det har gått framåt i spelandet! Han har lärt sig improvisationsteknik och att böja toner, att plocka isär munseplet och sätta ihop det igen och allt möjligt annat konstigt, och han har köpt nya instrument, ett par riktigt fina Hohner Crossover-munspel med munstycke i bambu.
I går var det avslutning på kursen och elevkonsert. Klart att jag var där.

Tokig i böcker

Nu när jag har tid att läsa skönlitteratur läser jag som en galning. Kan inte sluta. Tack och lov för bokpaketen från min moster. Och för överviktsböckerna.

På en och en halv vecka har jag läst det här:

Barnmorskan i East End av Jennifer Worth:
En riktig pärla! Så rolig, varm, gripande och rakt igenom fin. Och intressant. En oväntad, välkommen historielektion. Rekommenderas varmt.

Nattens cirkus av Erin Morgenstern:
En bok som jag inte hade en aning om vart det bar. Saker bara var. Och hände. Märklig historia, intressanta personporträtt. Mystisk rakt igenom, men en skön mystik. Rekommenderas varmt.

Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen:
Otäck sak. Lite overklig, lite för detaljerade mord, men mycket underhållande.

Mamma, pappa, barn av Carin Gerhardsen: Bladvändare. Läste ut mycket snabbt. Kunde inte sluta läsa. Helt fast. Underhållande. Inte lika läskig som den förra.


Nu ska jag börja på Vyssan lull av Carin Gerhardsen. Fortsätter med samma serie. Sedan har jag ännu fler härliga böcker att läsa. Det känns som om jag har sommarlov!

Bränd

Helgen var nästan fullkomlig, men två saker grumlade den litegrann.

1. Mina slipade solglasögon blev stulna.
2. Jag blev solbränd. Har inte kunnat sova på rygg på tre nätter, och det lär dröja ett tag till innan det blir möjligt igen.



Jesús har köpt fikon i byn där han jobbar. De godaste fikon som finns. Det var ett halvt kilo i pappstruten, men de tog slut väldigt snabbt.

Förresten är en tävling på väg här på bloggen, men den dröjer ett par dagar eftersom brödet var slut i morse och jag råkade äta upp en del av vinsten. Måste införskaffa en ny.

Mat och samboprat

Det är så roligt att vara sambo!
Vara i ett förhållande.
Nu har jag ju varit det i sex och ett halvt år så jag är van, men ändå.
I går mötte jag Jesús vid busshållsplatsen vi 22-tiden, och så tog vi en liten promenad. Hamnade utanför den där frestande pizzerian på Carretera de Carmona som ser så mysig ut, och som sprider så goda dofter. Och vi gick in, för första gången.
Det blev var sin riktigt god pizza, mysig musik, och en massa prat.
Om jag inte hade honom, vem skulle jag då berätta allt som händer för? Om saxmordet i boken jag läser, om vad som hände på droghabiliteringscentret där jag volontärjobbar lite, om minichorizokorvarna som jag äntligen fått tag i, om Shreks syster? Och vem skulle han berätta för om den skärrade munspelläraren och den gamle munspelseleven som rusade ut från lektionen, tokig av ilska, skrikandes att han aldrig mer tänker komma tillbaka, än mindre spela på konserten på torsdag?
Mat och prat hör ihop, och det är väldigt bra att ha en sambo att göra sådant med.

Räddad av en bloggare

Nu måste jag berätta om hur jag blev hjälpt av bloggaren Bosse Lidén.

Historien börjar i Sevilla.
Som diabetiker och insulinpumpanvändare behöver jag diverse grejer för att jag ska fungera. Insulin så klart, spritsuddar att tvätta stickhuden med, och infusion-set med nål och tejp och sådant så att slangen från insulinpumpen kan sitta fast i magen.
De där grejerna är väldigt, väldigt dyra, och i Spanien och Sevilla där det skärs ner på allt är det mycket få diabetiker som har pump av den anledningen, eftersom tillbehören kostar så mycket. Vi får dem genom sjukförsäkringen (än så länge, men ingen vet vad som kommer att hända i det krisande Spanien), men det är strängt kontrollerat vem som får och hur mycket, och man måste gå till en diabetesmottagning på sjukhuset för att hämta ut sakerna max en gång i månaden.
När mina nålar började ta slut gick jag dit, men fick till svar att nålarna var slut. Beställning hade gjorts, men väntades komma först veckan därpå.
En vecka senare gick jag tillbaka, och fick besked om att det fortfarande inte hade kommit några nålar, och inga nålar var på väg heller.
Herregud, hur kan det hända?!?
Nu blev jag rätt orolig, för utan de där nålarna kan jag inte använda pumpen.
Jag gjorde vad jag kunde, pratade med min diabetesläkare, ringde fabrikanten för att köpa direkt (200 euro för en ynklig ask!) och försökte lära mig igen hur man använder sprutor och vilken dos jag borde ta.
Dessutom skickade jag iväg nödrop på facebook, genom distanskursforumet, till en diabetesmottagning i Växjö (det var veckan som jag skulle tenta), samt till bloggaren Bosse Lidén.
Bosse sitter i Skåne och skriver kåserier och fina inlägg om lite av varje, humoristiska inlägg, sorgliga, roande tänkvärda, läsvärda långa inlägg. Har just gett ut sin debutroman Mina fotspår i ditt hjärta.
Och har diabetes.
Och insulinpump.

Jag var tvungen att fråga. Var det möjligt att han hade samma modell av pump som jag?
Det hade han.
Och han hade precis de nålar som jag själv använder.
Och lovade att skicka nålar i ett kuvert till vandrarhemmet där jag skulle sova.
Ni anar inte vilken lättnad det var.
Jag hade haft ganska svårt att koncentrera mig på stundande tenta, både för att jag inte hann plugga mellan alla sjukhusbesök och telefonsamtal, och för att tankarna var på andra håll.
Och där, när Bosse la paketet på lådan, åh, vilken lättnad.
Även om jag var lite orolig fortfarande. Det var helgdag på torsdagen, och på lördagen skulle jag åka. Tänk om paketet inte kom i tid?
På fredagen låg paketet på sängen och väntade på mig när jag kom tillbaka på kvällen.
Jag behövde aldrig använda sprutorna. Men det var nära, det hängde på två dagar...

Upptäck Bosses blogg HÄR, den är alltid värd ett besök.

Helg på stranden

Helgen har varit helt perfekt.
På fredagen kom vänner på middag.

Nattamat kanske är ett bättre ord. Det blev sent så vi tog sovmorgon på lördagen, packade sedan en ryggsäck och åkte till kusten. I byn El Portíl nära Huelva har Jesús föräldrar en sommarbostad, och det är så lyxigt att kunna åka från stan sådana här heta dagar. Enligt väderleksrapporten skulle det bli 40 grader på söndagen i Sevilla. Men vid havet är det alltid skönt att vara.
Det var underbart att komma dit. Luften var frisk, det blåste och luktade hav och barrträd. Byn är omgärdad av stora fluffiga barrträd.

Vi gick genast till en nyöppnad bar alldeles nedanför lägenheten för att äta lunch. Vi beställde världsgod papa aliñada, pulpo aliñado, friterade acedías (plattfiskar) och sedan en tallrik boquerones (friterad småfisk).
Och avslutade med en glass.

Vi lämnade av väskan i lägenheten och gick ner till stranden med böcker, solkräm, parasoll och andra nödvändigheter. Jag läste om otäcka mord och Jesús var på barfotapromenad i en timme.
Inget bad, för det blåste kallt.
På kvällen blev det grillade sardiner och glass med grädde på ett glasställe i byn.

På söndagen gick vi ut och köpte frukost och åt på balkongen. Fixade lite mat att ta med till stranden,. José Alberto och Loren kom från Sevilla och gjorde oss sällskap.
Vi tog bilen till en strand längre bort och slog oss ner, det var inte så mycket folk där.
Nu blev det bad. Atlanten är alltid kall men det var skönt ändå.

Jag gick en lång promenad, nästan bort till båthamnen, för att torka i solen, och sedan åt vi lunch. Bröd, kokta ägg, Lorens pappas hemgjorda chorizo, ost, salchichón, tortilla med mynta och tomat med salt. För övrigt den största tomat jag sett. Stor som ett bebishuvud. Det tog en evighet att skära den.
Lagom till måltidens slut kom en ung kille förbi och sålde portugisiska bakverk fyllda med vaniljkräm eller choklad. Vi fick varsin sockrad krämig bulle i en servett och avnjöt efterrätten.

Eftermiddagen tillbringades pratandes, sovandes, läsandes, badandes på stranden, sedan blev det kväll och vi  åkte tillbaka till byn och åt en avslutningsglass på glasstället.

Jose Alberto och Loren åkte hem till Sevilla, jag och J stannade kvar för att äta middag på balkongen; ägg och bröd från lunchen, salchichón, körsbär och den godaste sobrasada som kommer från Ronda.

Allt var helt perfekt.
Det var skönt att komma bort från stan.
I stan känns det som om jag är instängd i en låda. Lägenheten utan balkong, bostadsområdet, ja stan överhuvudtaget, allt känns instängt. Och på kusten finns så mycket luft. Några minuters promenad till stranden och stora havet. Eller promenera åt andra hållet, gå in i de märkliga barrskogarna. Låga hus, lite trafik, doft av hav och barrskog istället för avgaser. Tystnad.
Det var så underbart.

TIll stranden

Sommaren har kommit på riktigt till Sevilla.
I helgen väntas det bli 38 grader varmt, så vi drar till stranden nu, till Jesús föräldrars ställe.
Atlanten är alltid väldigt kall att bada i, så om det blir något premiärdopp vet jag inte, men det är svalare där, och det finns ett fantastiskt glasställe med maffiga glasskreationer!
God helg!

Det skandalomsusade spanska kungahuset

Jag har ett bra tag tänkt skriva om det spanska skandalfyllda kungahuset, med prinsessan som kallats till förhör i domstol, hennes makes inblandning i den stora bedrägerihärvan, elefantjägaren till kung... Det spanska kungahuset ligger i botten och är avskytt av många.
Men Thomas Gustafsson har redan skrivt allt så mycket bättre, så jag tycker att ni ska ta och läsa hans artikel.
Här är länken!

Passionsfruktglass och risotto

Kvällspromenad.
Det var så varmt. Det plågsamma var att luften man andades in var så het.
På stan för att leta sandaler.
Därefter middag.
La Mafia på Plaza del Duque. De senaste två gångerna vi gått dit har det varit fulltsatt, bättre att gå tidigt en onsdagskväll istället.
(Just det, senaste gången stötte vi på killarna från kassan i badhuset i Gerena. Den snygge stöddige och den korte, snälle. Kunde inte för mitt liv komma på vilka det var som vinkade så, men förstod att vi kände dem på något sätt när den snälle kindpussades som hälsning. Hur sjutton kunde han komma ihåg oss? Jättekonstig situation. J fick berätta vilka de var efteråt.)
Otroligt god risotto med kyckling och curry till. Vet inte vad de har gjort med riset, men herregud vilken smak!
Jesús beställde pizza, tydligen den bästa han någonsin ätit. I Sevilla i alla fall. Kanske över huvud taget.
Promenad hem. Lite svalare än tidigare, det är fortfarande början på sommaren, så temperaturen sjunker något på kvällen.
Stannade till vid Rayas. Varsin strut. Passionsfrukt till mig, mint med choklad till Jesús. I Sevilla äter man riktig glass. Passionsfruktglassen har ingen konstgjord smak, den är gjord på passionsfrukt.
Då och då gick vi förbi en Dama de la noche, eller Reina de la noche som den också kallas. Blomman som bara blommar på natten och som då släpper ifrån sig den godaste doft jag vet. Jag känner bara doftpusten, vet aldrig riktigt varifrån den kommer och har aldrig sett en blomma på nära håll.

Många känslor

Det kanske är en nackdel med en så kort resa. Om den samtidigt är så bra som den här blev.
Jag hann inte bli uttråkad eller stöta på något negativt alls.
Så nu längtar jag tillbaka till Sverige som en tok.

Det är aldrig lätt att åka hem till Sverige.
Det är lika ledsamt som roligt. Jämt. Minnen som väcks, dofter, smaker. Jag blir helt fylld av känslor och har nära gråten hela tiden. Den här gången gick det ända tills jag kände smaken av svensk jordgubbe i munnen, och jag åt jordgubbar med tårar rinnande bakom solglasögonen på en parkbänk.

Att vara tillsammans med en spansk lärare har helt klart sina fördelar. Hans arbetstider och skollov.
En nackdel är att han fortfarande "står i kö" för en fast tjänst. Om han bara kunde få den någon gång! Hur många år ska det ta? Vi kan inte flytta tills Sverige förrän han får fast tjänst, för då stryks han ur det här förfärliga, obegripliga spanska systemet och kan inte komma tillbaka till Spanien och arbeta som lärare.

Böcker och chokladmoussebollar

Vi åt middag hos Jesús föräldrar i går.
Jesús systerdotter, lilla Elisa, var där, och hon satte sig med mig på golvet och hjälpte mig att öppna paket. Två mycket välkomna paket hade kommit till mig från moster, och de var fulla med böcker! Elisa byggde torn av "sagorna" som hon sa, och visade faschinerat sin mamma gång på gång boken med den stora blodiga kniven på omslaget.
- Det är en kokbok, ljög mamman. Det är en sådan kniv som man skär kyckling med.

Vi fick underbar fisk i tjock vitvinsås och brytbönor, och sedan kom överraskningen fram; bombas de chocolate från min favorit-pastelería! Det är runda, lyxiga chokladmoussebollar med chokladöverdrag och mycket tunn sockerkaksbotten i små metallformar. Otroligt goda. Jesús pappa hade köpt dem för att överraska mig, för att tentan och kursen var överstökad och för att jag var tillbaka i Spanien.
Så rart.

Tre dagar i Sverige

Det var den kortaste och mest intensiva Sverigeresan hittills.
Jag skrev tentan, men jag hann med så mycket annat också. Äta pizza, blåbär, jordgubbar och färskpotatis,  köpa två klänningar, fira tentan med att köpa böcker (och därigenom säkra övervikt i väskan), promenera i en park som visade sig vara en kyrkogård (men svenska kyrkogårdar är så vackra). Jag hann bekanta mig med en olaglig båtbyggare som skulle tävla i minigolf, och upptäcka hur mycket svarta skogssninglar tycker om sourcream-chips.
Jag har luktat på varenda syren jag gått förbi, blivit solbränd och nästan missat tre tåg och en buss. Förstod till slut att min klocka går fyra minuter efter.

Jag avskyr att sitta sysslolös på en station och vänta, så mellan tågen har jag upptäckt både Norrköping och Nyköping. I Norrköping köpte jag jordgubbar och skickade övervikten i ett paket. (Inte någon av de nya böckerna förstås, utan en kursbok). Stan verkar trevlig, men är lite för stor för min smak.
Är jag den enda i världen som inte visste att det går spårvagnar i Norrköping?!?

Nyköping har en supertråkig gångväg från tågstationen till centrum, och när man kommer till centrum klockan 15 en lördag är det nästan lika dött som i min hemstad. Jag gick och gick och gick med resväskan efter mig och svettades liter i värmen, och det var värt besväret, för efter en superlång centrumgata kom jag fram till en alldeles underbar å som ringlar genom staden. Gick ned till promenadvägen bredvid den, satte mig på en bänk och åt jordgubbar och gräddnougat och kalla färskpotatisar som jag kokat på vandrarhemmet (kunde inte motstå färskpotatisen när jag såg den i mataffären, men var redan övermätt efter middagen så jag kokade dem att ha som färdkost istället) och hade det väldigt bra.
Den där promenadsträckan längs ån är så vacker. Missa inte den om ni har vägarna förbi Nyköping.

Sedan åt jag sen lunch nummer två i en korvkiosk bredvid busstationen, där jag väntade på flygbussen.
Och det var ett sådant ögonblick då jag kände mig fullkomligt som hemma. Grillad korv med mos vid ett rangligt träbord under en parasoll. Handskriven skylt som annonserar om mjukglass. Kall trocadero i burk. Raggare på parkeringen, vid bordet bredvid och på vägen. Precis som hemma. Det enda som inte riktigt stämde var att raggarna pratade stockholmska. Det lät faktiskt jättekonstigt.
Annars kunde det ha varit hemma på järnvägsgrillen, fast innan ombygget av stationen.
Det var bästa måltiden.

Sedan åkte jag hem till Spanien.

Släktforskning - Erik den XIV:s ättling

Släktforskning.

Gamla farbröder som letar döda släktingar i dammiga kyrkböcker.

Förspilld kvinnokraft vid datorernas släktforskarprogram.

Amerikaner som åker till Sverige bara för att titta på släktgårdar.

Underliga äro våra intressen.

Fast när man själv står där med en släkt som bara krymper, utan föräldrar, far- och morföräldrar, då begriper man äntligen vad det handlar om.

När även pappa försvann blev det dags att tömma huset, och sådant tar tid om man inte kan låta bli att titta på det man hittar. Gamla fotoalbum, en ask med svartvita små bilder, ett tjockt album med uråldriga fotografier. Vissa personer känner jag igen. Mamma som liten, farmor, mormor som ung, men...resten?

Tidigare hade jag kunnat fråga, om jag varit intresserad. Nu kan jag inte det längre. Och jag vet så lite.

En av mina farbröder är också intresserad av släkthistoria, får jag veta över begravningsfikat. Han har forskat i flera år.

– Nu har jag kommit tillbaka till 1300-talet, säger han belåtet.

– Vi härstammar från Erik XIV!

– Näää!

Jag med mitt obefintliga kungaintresse vet inte riktigt vem Erik XIV var, eller när han levde, men att han var kung hörs ju på namnet.

Här går jag bland pöbeln som en vanlig människa, när jag egentligen borde stötta Madde efter Jonaskrisen och hjälpa Victoria att välja tapeter till Haga slott.

– Måste du ha röda mattan i fortsättningen? Kan du fortsätta att umgås med oss? undrar min goda vän.

– Jag har förresten en riksdagsman i släkten, i Skåne, fortsätter hon.

– Jag kommer inte ihåg vad han heter, men han är känd. Kan vi fortsätta att träffas då?

Jag lovar att tänka på saken och ringer sedan moster:

– Vet du vad! Jag härstammar från Erik XIV!

– Erik XIV? Var det inte han med ärtsoppan?

– Vad då?

– Jo, du vet, jag såg ett program i går kväll, det var väl Herman Lindqvist som pratade och det handlade just om Erik XIV. Han blev förgiftad av en tallrik ärtsoppa. Hans bröder hällde i giftet.

– Oj. Då kanske det är därför som jag inte gillar ärtsoppa.

Moster ger sig in i en monolog som handlar om Erik XIV:s mat, sinnessjukdomar och de usla bröderna som var så taskiga och höll honom inlåst, men jag känner efter samtalet att det viktiga i frågan hade gått förlorat. Att jag är av kunglig börd.

Så jag tar med nyheten till jobbet.

– Hörrni, jag är släkt med Erik XIV!

Reportern mittemot, han som för övrigt är släkt med Göran Greider, tittar på mig.

– Kungen? Var det inte han med ärtsoppan? Jag såg ett program om det i veckan. Riktigt intressant.

Jag inser att jag borde ha väntat en vecka tills folk har glömt ärtsoppesnacket, men kan ändå inte hålla mig från att tala om det på den andra redaktionen. Det är ett sådant tråkigt jobb jag har blivit satt på. Det borde inte kungens ättlingar behöva göra!

– Jag är faktiskt släkt med Erik XIV.

– Han med ärtsoppan?

Stön.

Men jag tänker inte släppa det. Ser ni en bostadsansökan eller ett jobbsök från Erik XIV:s ättling, vet ni var den kommer ifrån.

/Tidigare publicerad i Västgöta Tidningar

Prinsessan Madeleines bröllop

Idag gifter sig prinsessan Madeleine.
Jag hade gärna velat se bröllopet på tv, men jag är på resande fot precis hela dagen, så det är omöjligt.
Nu tror ni att jag skojar, men jag är fullt allvarlig med att jag funderade på att åka tillbaka till Spanien en dag senare, bara för att kunna se bröllopet. Hade planerat att se det hos min moster, den enda som jag garanterat vet kommer att titta.
Jesús trodde att jag skojade när jag sa det, att jag övervägde en dag extra, men det gjorde jag inte.
Det som stoppade mig var ekonomin. Det är för dyrt att flyga från Göteborg.

Jag och prinsessan Madeleine har en del gemensamt.
Vi har samma namn. Ja, jag heter Madeleine i mellannamn.
Vi är nästan jämngamla, hon är bara ett par veckor äldre än mig.
Vi gifter oss båda i sommar. Nej, jag skojar bara :)
Däremot så kan man säga att vi är släkt på långt håll!
Och det ska jag berätta om i morgondagens inlägg!

Hög på Sverige

Har varit i Sverige i ett dygn nu ganska exakt, och jag är alldeles hög på landet! Det är fullkomligt underbart! Jag njuter med varenda nerv! Finns det något bättre än svensk sommar?
När jag kom ut från flygplatsen la jag mig i gräset på en liten kulle och väntade på bussen som skulle ta mig därifrån. Det är förmodligen enda gången i år som jag känner mjukt gräs mot bara fötter. Solen sken och värmde. Jag tittade på resenärerna som var på väg in till terminalen och tänkte, att folk som åker härifrån är dumma i huvudet.
Gårdagen var ganska tuff, med resa från klockan 2 på natten till 20 på kvällen, och det blev inte så mycket plugg under dagen, mest stirrande ut genom fönstet mellan slumrarna.
Jag åkte längst den blå, blå Vättern, åkte bredvid underbara skogar med solglitter i granarna, såg åar och små svarta skogssjöar med näckrosblad och badbryggor. Såg sandstränder och trähus och trädgårdar.
De gröna stadsbussarna i Nyköping hade små glada svenska flaggor som fladdrade, det var ju nationaldagen.
Träffade min goda vän som tog med mig till det bästa av lunchställen.

Jag satt ute till sent på en stentrappa och pluggade. Det var så ljust ute.
Jag har sovit precis hela natten.
Överallt doftar det av blommor och grönska.
Idag har jag fått en komplimang, ätit frukost på ett bageris uteservering i skuggan av ett enormt träd och med syrener bredvid. Nu är jag på biblioteket i Växjö, njuter av att vara här med alla böcker runt omkring mig. Ska plugga en stund, sedan äta lunch med efterrätt i bibliotekets lilla restaurang, titta lite i butiker (efter böcker) och sedan åka iväg till den vackra tentasalen. Det är en glädje att skriva där, där det är så vackert.
Ikväll ska jag fira att det är över med den efterlängtade pizzan och en skönlitterär bok, jag har en i resväskan som väntar på att öppnas, och i morgon ska jag äta frukost på den fina uteserveringen igen, innan tåget går norrut, mot flygplatsen.
Jag njuter.
Jag tar in allt. Alla dofter, alla ljud och alla synintryck. Röster, ljus, luft, klirr av kaffekoppar, cyklar i cykelställen, grillmiddagar i trädgårdarna.
Underbart.

Min franska kokbok

Min favoritkokbok är den här:

Det franska köket av Joanne Harris, författaren till Choklad ni vet, och Fran Warde.
Hittade boken på en bokrea för några år sedan, och vilket fynd det var!

Jag älskar den här boken. Älskar att bläddra i genom den långsamt.
Titta på bilderna, läsa Joanne Harris muntra, levande texter, smaka på namnen.
Röd multe med senapstäcke. Vaktel med körsbär. Jean Sorins fisksoppa. Kanin med kastanjepuré. Blåbärstarte. Aprikostryffel...

Jag kan recepten mer elle rmindre utantill. I alla fall mina favoriter.
Oxfilé med dragon. Ugnsstekt skinka med fikon. Julkalkon med kastaner...

Det lustiga är att jag fortfarande inte har provat ett enda recept från boken.
Jag vet inte varför.
Ibland är det fel årstid för någon ingrediens. Iband har jag varit i Sverige när jag behövt kastanjer och fikon, ibland har jag varit i Spanien, som nu, när jag behövt vinbär och dragon och annat som inte finns här.

Men de flesta av ingredienserna finns ju.

Kanske har jag läst recepten så många gånger att det känns som om jag redan har lagat dem.

Spanjorer sundast i Europa!

Vilken härlig artikel!
Man har kommit fram till att spanjorer är de som lever mest friska och glada längst i hela Europa.
Det är bland annat tack vare maten. Ingen fabriksmat här inte, bara rena råvaror, och rätter tillagade från grunden. Det är en förklaring till att färre här drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar än i exempelvis Sverige, och det är låga sjuksiffror för olika former av cancer, som bröstcancer och prostatacancer.
Spaniens sjukvård är i toppklass. Enligt artikeln rankas den högre än bland annat Danmark, Sverige, Norge och Schweiz.
Spanjorers sociala liv är också en bidragande faktor till välmåendet.
Läs artikeln, den är bra!

Málaga tur och retur

Så är man på resa igen då.
Supertidigt flyg från Malaga, tåg och bussar till Växjö, ett välkommet stopp på en och en halv timme mellan en buss och ett tåg, då jag ska träffa en god vän.
Åker tillbaka till Malaga på lördag. Där kommer Jesús vänta på mig, för av en lycklig omständighet spelar någon superhård hårdrocksgrupp där just på lördag, så vi har bokat in oss på ett billigt vandrarhem och stannar över natt. Tänkte utnyttja söndagsförmiddagen till promenad i stan och titt på Picassomuseet som jag tycker om, och äta lunch och fira att tentan är över.

Det är ju nationaldag förresten. Är allt stängt då? Skulle behöva köpa frukost i någon affär. Kan man det?

Packar

Packar väskan.
Åker till Málaga och flygplatsen i natt.
Det är väldigt, väldigt långtråkigt att packa väska, hur liten den än är.
Den här är mycket liten, jag packar bara för tre dagar.
Men ändå. Så himla tråkigt det är att packa.
Att jag gör det så tidigt istället för mitt i natten som jag brukar beror på att Jesús har bestämt att jag ska lägga mig tidigt. Redan klockan 22. Det är verkligen tidigt för att vara Spanien, men jag ska göra som han säger. Får ju inte vara alldeles sömnig när jag kör, det är ju en bit till Málaga.
Men klockan 22... Hur tidigt måste vi äta middag då?!?

Lunch för den krassliga

Har varit lite krasslig i ett par veckor, en  infektion som spökar, och matlusten vill inte riktigt infinna sig.
Den senaste satsen kolakakor fick jag ge till Jesús mamma eftersom jag inte kunde äta dem själv. Och Jesús gör det ju inte heller, han som inte äter sötsaker.
Både buljongen som vi gjorde igår och tanken på den vanliga tisdagsbaguetten med serranoskinka, som jag brukar äta när Jesús äter i byn, fick det att vända sig i magen, trots att jag var lite hungrig.
Tur att man bor där man bor då, för Pepe hade vad jag behövde, och det bara 20 meter från porten.
En halvtimme senare hade jag dukat upp det här:

Frukt och grönsaker går ner.
Melon, körsbär, avokado, färskt bröd, picadillo av tomat, grön paprika, tonfisk och lök med aliño av olivolja, vinäger och salt. Och en skiva av Jesús mammas sockerkaka. Och apelsinjuice.
(Blev en påse citroner att göra lemonad av också, men det hanns inte med före maten).

Årets första fikon

Hurra!
Nu har fikonen kommit! Som jag har väntat på den här dagen!
- De är stora och så mjuka att de är på väg att explodera, sa Jesús i telefon.
Han har köpt med ett kvarts kilo från byn där han jobbar.
Nu väntar jag på att han ska komma hem med påsen...

Vi kallar honom cowboyen

Pipen är väl ingen stjärna på att öppna stängda dörrar precis, men en grej har han lärt sig, och det är att ställa sig på bakbenen och trycka med framtassarna mot dörren, vid de tillfällen som han blivit utestängd.
Trots hans ringa vikt är det ett effektivt sätt att öppna på.
Pang! låter det när dörren smäller upp, och så står han där, bredbent, och stirrar på oss.
Som i en vilda västernfilm, där någon cowboy slänger upp saloonsdörren och står med pistolen redo och blicken spänd i de närvarande.
"Där är cowboyen igen", säger jag då (ofta lite skrämt, för pipen förvarnar inte om när han kommer), vilket följs upp av ett torrt "Nu kommer Gary Cooper" eller "Här har vi Charles Bronson igen. Vad vill han?" från Jesús.
Varpå den lille cowboyen hoppar upp i sängen, för det här dörröppnandet, det är främst en kvällsaktivitet, och det är sovrumsdörren som står emellan honom och den mjuka sängplatsen vid våra fötter.

Kortärmat inomhus

Har inte skrivit mycket om vädret, men kan tala om att det har varit en jäkligt kall och regnig vår här i södra Spanien.
I går var andra dagen det här året som jag gick i kortärmat inomhus.
Samtidigt visades ett inslag på de spanska nyheterna om värmen i Sverige, och badande svenskar skymtade förbi i tv:n...

Blåblommande jakaranda

Det talas ibland om de mängder av apelsinträd som kantar Sevillas gator, men jakarandorna nämns inte. Inte lika många till antalet, men de som finns är stora och vackra, och just nu blommar de.

Utanför grannhuset växer ett så stort träd att det når upp till sjunde våningen.

På gatorna ligger drivor av vissna, nedfallna klockor. Antingen torkar de där på marken, eller så trampas de sönder och klibbar under skorna. Gattvättbilarna sopar upp dem och spolar rent gatan efteråt.

Till och med den livligt trafikerade Manuel del Valle utanför vårt hus lyser upp av jakaranda. Hela den långa avenyn kantas just nu av blåblommiga träd. Det är så vackert.

Helgen

Helgen ägnas åt, för min del, plugg.

Det här inlägget skulle kunna vara bara en mening långt, så jag broderar ut det lite:
Samtidigt som jag pluggar konstaterar jag, att det där svenska att man MÅSTE gå ut när solen skiner, det har äntligen släppt! Och det var väl på tiden, efter så lång tid i Spanien där solen skiner jämt.
En liten promenad får det ändå bli idag, en glasspromenad tycker jag är lämpligt. Det har öppnat en ny glassbar i närheten.

Jesús spelar munspel och lagar mat. Igår blev det en tajín med kyckling, vindruvor, kronärtskockshjärtan och  en stark, kryddig sås. Jag har tittat på den vackra burken med harissa-sås varenda gång vi varit på Carrefour. Det är inte ofta vi åker dit, men när vi väl gör det går vi alltid till hyllorna med mat från andra länder, det är så spännande.
Förra gången köpte vi med den vackra burken, eftersom Jesús kommit på att har har recept där sådan sås ingår.

Han är för övrigt rätt slö idag efter att han var på hårdrocksfestival igår i industriområdet här bakom husen. (Ja, till råga på allt ligger vårt bostadsområde intill ett industriområde, men bara en tunn plätt park emellan.) Nära, men det blev sent. Eller tidigt, beroende på hur man ser det.

Pizza i Växjö?

Ja, så blir det ett snabbesök i Sverige igen, för tentaskrivning nästa veckoslut.
Väldigt snabbt besök.
Men under den hela dagen som jag kommer att vara i Sverige vill jag äta något som jag saknar här i Spanien, som inte finns här, som jag längtar efter.
Så.
Är det någon som känner till en bra pizzeria i Växjö?