Jesús överraskning

När jag väl kom fram till Torre del Oro hade jag gått i två timmar. Det tar inte så lång tid i vanliga fall från Macarena-sjukhuset, men med graviditeten rör jag mig väldigt långsamt.
Jag var så slut att jag fick hålla mig i ett trafikljus, och undrade varför jag hade envisats med just den mötesplatsen.

Men där kom han, Jesús, och jag sjönk ner i den svala bilen som en halvdöd och undrade: Ska du avslöja nu vart vi ska?

Jesús har förvarnat i ett par veckors tid om att en överraskning väntar. Han har inte gett några ledtrådar alls, inte ens sagt när det ska bli. Han gillar sådant. Förväntan är minst halva nöjet!

Men nej, han sa inget, körde bara rakt fram, längs Avenida la Palmera med alla vackra byggnader från utställningen 1929, förbi Betisstadion och ut ur stan. Jag hade ingen aning om vart vi var på väg.
Plötsligt sa han:
- Ta upp min väska, den ligger där på golvet. Ta fram det röda som ligger i den.
Jag gjorde så och hittade... en ögonbindel!
- Ta på dig den.

När han stannade kände jag inte igen mig alls. Det såg ut som ett industriområde och jag undrade om han hade kört runt och stannat i industriområdet bakom vårt hus, men nej, vi var i Montequinto utanför Sevilla.

- Vad gör vi här, frågade jag, och anade fortfarande ingenting.
- Ja, det kan man undra, svarade han lurigt, och så började vi gå, och stod strax utanför... en restaurang! Den japanska restaurangen Kaedes filial i Montequinto!
Så himla roligt! Vi har pratat om att åka dit länge. Kaede i stan är riktigt bra, och när vi såg att de har sushibuffé  i Montequinto blev vi nyfikna, men hade inte åkt dit förrän nu.

Vi blev verkligen inte besvikna!
Sushin var toppenbra. Många olika sorter, bland annat friterad sushi och sushi med torkad lök. Jag hade ett lite mer begränsat urval, eftersom jag i och med graviditeten inte bör äta rå fisk, men det fanns ändå mycket att välja på.
Buffén hade en hel del annat också, och det fanns wokmöjligheter, där man lägger upp råa ingredienser på ett fat och låter kocken woka dem medan man väntar, och det var bra, mycket bättre än de vanliga wokställena som ploppat upp överallt, men bäst var sushin helt klart.
Riktigt kul tisdagskväll!

Här skrev jag om en annan av Jesús överraskningar.

Flicka eller pojke? Barn i macho-Spanien del 1

När jag träffar någon som ser att jag är gravid, hörs aldrig den självklara kommentaren "Är du gravid?"
Inte heller "När är det dags?"
Utan alltid, alltid, utan undantag: "Är det en pojke eller flicka?"
Av alla
Granntanterna.
Okända på bussen.
Vänner.
Jesús familj.
Tjejen i glasskiosken.
Gänget på tapasbaren som råkar sitta bredvid oss.
Pojke eller flicka?
Och jag är väldigt nöjd med att kunna svara: Jag vet inte.
Och ibland med följdmeningen: Vi vill inte veta, vi vill att det ska bli en överraskning, eller I mitt land är det vanligt att inte veta förrän barnet föds.
De flesta reagerar lite förvånat, för här vet ALLA könet på bebisen i magen. Alla. Man måste be särskilt på varje ultraljud om att de inte ska säga något.
De flesta vill helt enkelt veta. Dessutom underlättar det mycket inför förberedelserna. Barnrummet som ska göras i ordning, kläder och prylar som ska inhandlas. Och då förstås allt i rätt färg. Blått eller rosa.

Jag är ingen blå-eller-rosa-människa. Jag gillar alla färger. och tycker att det är trist att det är så viktigt att bestämma kön på barnet, att markera så tydligt. Jag vill inte vara med på det.

Lördagsgrillning

Det är verkligen fullt upp helgerna i maj, så innan allt drar igång samlades vi för lördagsgrillning vid sjön, Las Minillas.
Det var Patri, José, Jose Alberto, Loren, Ernesto, Jesús och jag.

Vi hade en massa mat med oss.
Papas arrugadas (skrynkliga, saltkota potatisar) med mojo picónsås, aliño (lök, tomat, paprika och gurka som finhackats och blandats med olivolja, vinäger och salt), tortillitas de bacalao, världens godaste gazpacho i urdiskad petflaska, portugisiskt bröd, chorizo, oliver, picos, melon, material till chokladbananer, machmallows, chips och drycker. Och en massa kött och tjock korv. Det enda som inte fanns på bordet var, för första gången någonsin, tortilla. Det brukar bli minst ett par sådana varenda gång, men nu tänkte alla att någon annan skulle ta med:-)

Det var hett ute, så vi band fast parasoller vid bordet.
Vi grillade och åt tills det inte fanns plats för någonting mer överhuvudtaget.
Mer än vatten kanske, men det hade vi också missat.
Loren och Jose Alberto åkte och köpte vatten, Lorens hund låg och väntade sorgset ända tills de kom tillbaka, och jag tog picknickfilten och la mig och sov siesta nere vid vattnet.

När det mörknade fanns det visst plats för det sista köttet i kylväskan också, så vi samlade ved till en ny brasa och stannade tills stjärnorna lyste på natthimlen och Lorens hund skällde förskrämt för att försvara oss. Jag tror att han är mörkrädd.

Fin dag!
Men nu blir det nog inte mer grillningar, det börjar bli för varmt, det kommer nog att förbjudas snart också. Här är ju grillning ingen sommarsyssla, eftersom det är för torrt och hett. Det får bli strandhäng istället, det är också bra!

Att bo utomlands

Jaha, ämnet kommer att bli slitet om jag fortsätter så här, jag skrev visst om det i början av månaden... men åh, vad jag längtar hem! Längtar hem för att träffa mina vänner!

Det ska jag ju göra också, så det är inte mycket att gnälla över, men en julresa som ligger åtta månader bort i tiden är inget man går och räknar dagarna till precis.

Ja, så här är det också att bo utomlands.

Språkbråk

Nästan natt.
Läggdags.
Kryper ner under det gulblommiga täcket, ner i mjuka sängen, tätt intill J och lyfter hans arm lite så att mitt huvud får plats på den.
- Ska du inte ta av glasögonen?
- Nä, jag ska läsa, svarar jag.
Måste bara få min kvällsliga dos med gos först. Sedan kan jag läsa. Om jag inte är för sömnig.
Jesús läser en svensk Spindelmannentidning från antikvariatet hemma.
Han tycker att det är kul att vi kallar Spindelmannen för just Spindelmannen på svenska.
Jag får syn på en annons längst bak i tidningen.
- Vad kallar ni honom på spanska, frågar jag och pekar på katten Gustaf-annonsen.
- Garfield, säger J och uttalar det på andalusiska.
- Jaha... Så honom har ni inte döpt om.
- Vad menar du? Det är ju ni som brukar döpa om figurer?
- Det gör vi ju inte.
- Spindelmannen då? Eller Läderlappen?
- Det var ju längesen. På femtiotalet. Och påhittade figurer. Man gjorde så då. Dessutom låter det kul. Ni spanjorer är ju värre som döper om nu levande personer. Vad heter Sveriges kung till exempel?
- Gustavo.
- Carlos Gustavo, eller hur? Han heter faktiskt Carl Gustaf! Och Englands drottning?
- Isabel segundo.
- Va? Skojar du? Jag visste inte det, är det sant? Men det är ju ett helt annat namn! Så kan man ju inte göra! Varför inte säga Elizabeth? Och prins Charles då? Hur var det nu?
- Carlos. Men vi döper inte om någon. Det är samma namn.
- Det är det ju inte! Elizabeth - Isabel! Charles - Carlos! Det hör du ju!
- Namnen kommer från samma helgon.
- Jaha, och varför kallas jag för Annika då, varför är jag inte omdöpt till... Ana?
- Det är ju olika namn. Anna finns redan på svenska. Varför heter Stålmannen inte Superman? Eller Supermannen? Eller Läderlappen, han borde väl heta...
- Fladdermusmannen... Men det låter ju fånigt. Och Stålmannen, ja, stål är ett starkt material.
- Men det är ju inte ens en översättning! Utan ett NYTT namn!
- Det var LÄNGESEN! Nu säger många deras namn på engelska!

Och där tystnar jag, för annars kommer vi in på ämnet svenskars-fixering-och-idolisering-av-USA-och-allt-som-är-nordamerikanskt, och där tycker vi lika, och jag är inte upplagd för det just nu.

Gravidplats på spanska bussen

Artiga spanjorer!
Jag blir redan erbjuden sittplats på bussen!
Två gånger på samma vecka har det hänt.
Första gången av ett äldre par när en sittplats på den fulla bussen blev ledig. Jag försökte få damen att sätta sig, här lämnar man alltid plats åt äldre, men både hon och maken vägrade. Och det var skönt att få sitta, jag var så trött.
(Blev aldrig så här trött innan?)
Andra gången var det en kvinna som reste sig och lämnade sin plats åt mig. Jag protesterade inte, jag var dödstrött och den inflammerade foten värkte.
Jag har sagt till Jesús hela tiden att det där med att gravida får sitta på bussen, det är i slutet av graviditeten när man r jättestor och otymplig. Jag vågar inte sätta mig på gravidplatserna än, trots att J envisas (busschaufförerna kör väldigt... häftigt, J är rädd att jag ska falla, vilket man lätt gör på stadsbussen här mellan gas och tvärbroms), men åh, så skönt när någon lämnar plats ändå!
Denna trötthet i kroppen, bara efter en kort promenad!

Portugal - Spanien, en jämförelse

- Portugal är ju samma sak som Spanien1 Det här är samma landskap, envisas Jesús, men jag ger mig inte. Jag gillar att åka till Portugal, och det är inte detsamma.
Vi må befinna oss två mil från den spanska gränsen, men kom inte och säg att det är likadant.
Trasiga vägar, slitna hus. Spanien är så rikt och tillrättalagt i jämförelse.
Inga staket runt åkrar och landsbygd. I Spanien är varenda bit mark inhägnad för att ingen obehörig ska trampa på den. Mitt, mitt, mitt! Här kan man kliva ur bilen var som helst, fotografera, promenera. Inga hindrande stängsel.
Inte på bryggorna heller. Här kan man gå ut på en brygga och titta på båtarna. Inte i Spanien, eftersom bryggorna är låsta med gallergrindar.
I Portugal är servitörerna på restaurangerna trevliga.
I Andalusien, den ganska stora bit av Andalusien som jag känner, kan servitörerna vara otroligt otrevliga. Det borde varnas i guideböckerna för hur otrevliga de ofta är.
I Portugal finns rena och hela toaletter. I Spanien kan man räkna med enbart en mycket smutsig, trasig porslinsskål med intorkade, eller våta, urinfläckar. Inget toalettpapper. Ingen tvål, inget att torka händerna på. Ibland inte ens en fungerande vattenkran. Spelar ingen roll om det är offentliga betaltoaletter eller bartoaletter.
I Portugal är toaletterna alltid rena och fina, med tvål, toappapper coh vatten förstås. De offentliga toaletterna är ofta gratis.
Det är inte detsamma.

Dessutom ligger Portugal i utlandet, och trots att det är så nära lindrar det resenerven att få åka dit ibland!

I Portugal - del två

Efter den goda lunchen tog vi bilen till stranden Manta Rota ett par kilometer bort.
Vi parkerade intill ett gäng engelska husbilar och tog sträspången ut till sanden.
Det var så vackert.

Men det blåste lite kyligt, så inget dopp den här dagen.

Jag träffade på den största manet jag sett. Död. Här vid den altlantiska kusten ser man sällan maneter.

Vi åkte vidare på småvägar, utan mål. Åkte förbi urgamla, silvriga olivträd, fikonodlingar och vita hus mellan kullarna på landsbygden.
Genom små byar fulla med bänkar och stolar längs med gatorna, där byborna sätter sig och pratar med varandra när det blir svalare framåt kvällen.

Sedan ville jag tillbaka till havet, och eftersom det var jag som körde blev det så.
Först hamnade vi i Conseicao som såg lovande ut...

...men så fort vi kommit ner till vattnet blev vi besvikna. Turistshoppar, turistrestauranger, turistturistturist för hela slanten.
Vi stannade inte ens utan åkte vidare mot Tavira, och hamnade, utan att det var meningen, i Santa Luzias hamn.

Vi gick ut och tittade på bruna sjöbodar, bläckfiskburar, fiskande gamla män och färggranna båtar med nät och redskap.
Sådant gillar vi!

I ett inglasat, öppet trähus satt pensionärer och spelade kort, utanför en bar satt ett annat gäng pensionärer och pratade, en bit bort tittade en äldre man ut över hamnen från en röd träbänk. Vi sa till varandra, att Sverige är bra på många sätt, och det skulle vara roligt att bo där ett tag. Men inte som gammal. Ingen av oss vill bo i Sverige som gammal.

I Santa Luzia fiskas mycket bläckfisk och det finns en hel radda med bläckfisk- och skaldjursrestauranger. Det var för tidigt för middag, så vi bestämde att vi ska åka tillbaka på midsommarafton, då planen är att kolla in Taviras firande med alla fina pappersdekorationer. Nyfikenhet från ett besök förra året...

Det började bli sent och vi tog bilen tillbaka till Spanien. Men först gjorde vi ett sedvanligt stopp i en mataffär. Jag hoppades på Snickers Cruncher som slutat säljas i alla länder utom Portugal verkar det som, men hittade ingen (!). Det blev ett hopplock till middagen istället. Bröd, korv, croquetas, kyckling, yoghurt, en liten Galiamelon från Marocko, kycklingempanada och en bit grillad kyckling med citronsås. Och en guaraná-dricka från Brasilien.

I Portugal - del ett

Påskafton.
I dag var planen att åka över en sväng till Portugal, det ligger så nära, så det var precis vad vi gjorde.
Vi hade inte tänkt oss långt från gränsen alls, inte längre än till Tavira, och den enda idén vi egentligen hade var att åka till Cacela Velha, som våra vänner har rekommenderat.

Cacela Velha visade sig vara ett pyttelitet, mysigt ställe. En liten pintoresk by som visst har många besökare på helgdagar. Men det märks inte, tack och lov, den är inte ett dugg anpassad efter turismen.
Man går runt byn på fem minuter.

Där finns bara en kyrkogård, en restaurang och en kyrka med otrolig utsikt över stranden nedanför.

Restaurangen var målet.

Jesús och jag gillar skarpt att äta i Portugal. Det är alltid väldigt god, vällagad mat. Och enorma portioner!
Först får man in en korg med bröd och små fat med en liten färskost, oliver och små förpackningar med smör, tonfiskpastej och i det här fallet även ihoprullade sardeller med kapris i. Kul!

Vi valde mellan fisk och skaldjursrätterna en bra stund.
Det var svårt, särskilt som servitörerna gick runt mellan de andra gästerna med deras hela fiskar, skaldjursgrytor och stora krabbor.
Jag var tråkig och valde min favorit; bacalao dorada (bacalhau a Bras); saltad, torkad torsk som blötts, delats i fina strimlor och tillagats med lök, ägg och potatis.
Jesús valde en inbakad torsk med pisto (en grönsaksröra) och hemgjorda chips till. Suveränt gott!

Medan vi åt fylldes uteserveringen, som var ganska stor,  och det bildades kö. Det gäller att vara här tidigt alltså. Populärt ställe, med rätta.

Jesús känner bebisen sparka!

Äntligen kom dagen då sparkarna kändes från utsidan också!
I flera veckor har jag känt bubbel och konstigheter i magen, som har varit den lilla bebisens rörelser. Ofta har jag lagt handen på magen för att försöka känna rörelserna från utsidan, Jesús också. Men nej, ingenting. Istället har bebisen stillnat.
Men så i söndags.
Vi satt i soffan, och tjong sa det!
- Oj! Den var kraftig!
Jag tog J:s hand och la den över stället där jag känt sparken.
- Få se nu om du känner något.
 Tjong. En gång till.
- Jag kände något, men vet inte om det var du som ryckte till?
Tjong. Ännu en gång.
- Där var den! Jag kände det!
Jomen visst var det bebisen!
Otroligt ändå. De senaste dagarna har sparkarna blivit kraftigare. I morse kände jag dem själv med handen.
Och nu efter middagen blev det riktigt liv på bebisen. Den hade varit stilla hela tiden, ända tills vi ätit klart och jag reste på mig och Jesús la kinden mot den runda magen. Minns inte vad jag sa, men han skrattade till och tjong! Vilken spark det blev! Inte mot Jesús kind dock, utan längre ner.
- Gör det igen! Skratta! Jag tror du väckte bebisen!
Jag fick kittla honom lite, och det fungerade, men barnet blev så vildsint att det var obehagligt och jag tog ofrivilligt ett steg bakåt.

Häftigt!

Columbus båtar och första doppet

I Spanien är skärtorsdagen röd dag, så vi åkte tillkusten för att tillbringa påskhelgen där, liksom Jesús systers familj. Svärföräldrarna har en sommarlägenhet i El Portíl.
Vi åkte på onsdagskvällen, åt Jesús mammas hemkokta räkor till middag och sov grymt illa på natten (måste vara sängens fel), och på skärtorsdags morgon steg vi upp till ljum luft, havsvind och barrdoft.
Efter frukosten åkte vi till Huelva. Inte för att besöka staden, för den är inget att ha, utan för att titta på Columbus båtar.
Till världsutställningen 1992 i Sevilla tillverkades kopior av de tre båtar som for till Amerika på den öfrsta expeditionen.
De står nu utställda strax utanför Huelva.

Det är intressant att se båtana, gå ombord och föreställa sig sjömännen på dem under den långa färden, de som ville ha ihjäl Columbus eftersom de trodde att han lurat dem i fördärvet.
Men intrycket förstörs av alla dockfigurer, fula träsköldar, ljudeffekter och annat trams som ska locka barnfamiljer. Varje hel timme visas en film som man tror ska ge mer information om expeditionerna, men nix.
Det bästa med stället är den lilla utställningen.
Och att se båtarna förstås.

Vi åkte tillbaka mot stan, och stannande till vid den stora, fina Columbus-statyn.

Sedan var vi hungriga men hade ingen lust att åka tillbaka till lägenheten än, så vi stack in på ett hamburgerställe för att mätta oss med billiga hamburgare.
Och det var där det hände.
Jesús hörde något.
- Jag tror att de bakom oss i kön är svenskar, väste han.
Vad? Svenskar?! Här?
Jag vände mig om men kunde inte avgöra om de var svenskar eller inte.
Vi var klara och gick och satte oss, men jag fortsatte att stirra mot den där familjen som kunde vara svensk.
- Hoppas att de sätter sig här i närheten sa jag till Jesús, för jag ville tjuvlyssna och spana lite på dem, och jag blev löjligt besviken när jag såg att de satte sig utomhus, där det förresten var alldeles för varmt.
Fånigt, eller hur? Men det är så sällsynt att höra nordbor här. Sevilla är en stad med mycket turism, men turisterna kommer från Nordamerika, Tyskland, Frankrike och Japan. Inte Norden. Nordbor åker till Madrid, Barcelona och Solkusten. Man hittar dem inte på Huelvakusten.

Vi tog bilen, körde förbi saltfabriken och ut på Espigón de Huelva, där Jesús pappa stannande och fiskade ibland när Jesús var liten. Längs det långa revet, som jag hört sägas är Europas längsta naturliga sandrev, finns fina stränder, och vi stannande vid en av dem.
Det var skönt varmt i luften och i vattnet också. Vi hade visserligen inga badkläder med, men strunt samma, jag hoppade i.
Underbart.

Nästa dag var vi helt förbi av trötthet efter en ännu mer sömnlös natt. Tre timmar. I Jesús fall berodde det på en film som slutade supersent, i mitt fall på att jag inte heller nu kunde sova.
Inte ens en liten siesta dagen efter. Omöjligt att få sömn. Hur är det möjligt?
Långfredagen ägnades därför i apatiskt tillstånd. En omgång Carcassonne på balkongen blev det ändå. (Hur kan det finnas lägenheter utan balkong? Varför har ägaren till vår tagit bort balkongen???)
Jag vann. Stort!

Man kan också säga att vi laddade inför den roliga dagen därpå!

García Márquez död

Även om vi inte har varit hemma på några dagar har vi ändå hängt med lite i vad som händer i världen. Och toppnyheten de senaste dagarna här är författaren Gabriel García Márquez död.
Gång på gång har jag sett den svenske kungen dela ut Nobelpriset till den colombianske författaren.
Författaren själv sa efter prisutdelningen att han var väldigt glad över priset, men att han inte behövde fler priser. Han hade redan så många. Det var bättre att ge dem till andra författare.
Han var grymt trött på berömmelsen som hans bok Hundra år av ensamhet fått, tyckte att boken inte var värd den.
Jag har läst boken, gillade den, men den hör inte till mina favoriter.
(Fast det är suveränt hur han ironiserar över att alla har samma namn. Det är svårt att hålla reda på de olika figurerna. Jag tänker ofta på det, här i Spanien, där samma problem uppstår. Ungefär.)
Har läst Kärlek och andra demoner också, och den var helt okej, men inte heller den någon favorit.
Någon som kan tipsa om en riktigt bra García Márquez-bok?

Hundra år av ensamhet har förresten sålt slut i Spaniens bokhandlar de senaste dagarna.

Vad gör man på högriskmottagningen?

Någon kanske undrar, efter det tidigare inlägget, vad man gör på en högriskgraviditetsmottagning?
Det undrar jag också.
Jag har tidigare skrivit att barnmorskan inte är särskilt informativ.
Det är inte läkarna heller.

Jag fick remiss till mottagningen, kom på utsatt tid och hade ingen aning om vad jag skulle göra där.
Utan att ha fått någon förklaring blev jag utfrågad om diverse saker, lite skälld på för att inte ha tagit med ett papper (Vad för papper? Hur skulle jag kunna veta det?), det gjordes ett ultraljud och så var det klart.
Jag fattade ingenting.
Ville veta en massa saker. Som vad meningen var. Hur ofta jag skulle gå dit. Vad det var för skillnad på de här kontrollerna och de vanliga hos barnmorska, gravidläkare och diabetesläkare. Men det var helt tomt i huvudet. Jag kunde plötsligt inte formulera mig alls. Det enda jag tänkte var: Varför är jag här? Varpå den bistra läkaren alldeles säkert hade svarat att det var på grund av graviditeten, eller diabetesen. och det visste jag ju redan.
Jag försökte ändå, men hon trodde bara att jag inte förstod spanska och upprepade gång på gång att jag skulle på nytt ultraljud tre veckor senare. Så jag gav upp.

Alltså, överhuvudtagen råder en viss brist på information.
Jag hade gärna tagit med pappren efter blodprovsanalysen till ultraljudet för att ha sluppit besvären som följde, men om ingen säger att jag ska det, hur ska jag veta? Inte förknippar jag blodprov med ultraljud. Och hur skulle jag kunna veta att de skulle kontrollera risken för kromosomförändringar då? Jag hade aldrig varit på ultraljud tidigare. Är det något som man bara vet? Jag trodde att det bara var någon slags kontroll om barnet mådde bra.

Jag hade gärna börjat ta de där tabletterna som ska skydda barnets hjärta från graviditetsvecka ett, men om ingen säger att jag ska det? Hur ska jag veta?

Eller ta med det där pappret till högriskdoktorn, hur ska jag veta?

Numera tar jag med varenda papper jag fått någonstans till varenda läkare för att det inte ska saknas något, men ibland gör det det ändå.
Hur ska jag veta, om ingen säger något?

Semana Santa i Sevilla

Glad påsk alla!
Här firas inte påsken med påskbrev, godis och kokta målade ägg som i Sverige, så jag tänkte visa lite bilder från ett riktigt Sevillafirande.

Påskveckan - Semana Santa - i Sevilla är speciell och det kommer folk från hela Spanien för att uppleva den.
Under hela veckan tas gamla vackra kristusstatyer ut ur sina hemkyrkor, bärs genom staden, genom katedralen och tillbaka igen.

Det är ett minutiöst program som satts ihop och som alla processioner måste följa.
Sevillaborna älskar påskveckan (de flesta) och många har väntat hela året på denna Sevillas största festlighet. Det verkar som om varenda människa ger sig ut på stan med tryckta program i händerna för att se processioner, och man behöver sannerligen inte vara religiös för att uppskatta dem!

Viktigast under veckan är natten mot långfredagen då de mest populära statyerna tas ut ur sina kyrkor. Staden kokar av alla människor som är ute ända till nästa dags förmiddag för att se processionerna.
Det är verkligen vackert och speciellt att se dem nattetid med alla tända ljus.

Vi har dock tagit det lugnt det här året och bara varit ute på dagen.
Den här processionen såg vi i närheten av universitetet - den gamla tobaksfabriken.

I den här processionen går ett tusental nazarenos, botgörare eller människor som går för att tacka för något som har hänt.

En del går i strumplästen, barfota eller med kors på ryggen.

Därefter kommer den första pason, en koloss på ett par ton, oerhört rikt dekorerad i fina guld- och silverarbeten, och färska blommor. Ovanpå den har det satts upp en scen ur Bibeln och ofta är krisusfiguren i den en av Sevillas skatter , en vacker barockstaty i trä av känd skulptör.

En av de saker som gör påskprocessionerna i Sevilla så speciella är att kolosserna bärs upp inifrån av kraftiga män. Med hjälp av en särskild huvudbonad bär de upp den oerhörda tyngden utan att se någonting. Det ligger många timmars övning bakom. Med små, små steg tar de sig fram med tyngden på sina nackar.

Kolossen rör sig vaggande från sida till sida i takt till orkestern som spelar bakom.

Där vägen svänger och i trånga passager får de skickliga bärarna kolossen att dansa, de tar steg både framåt och bakåt för att få en riktigt vacker rörelser. Det är mäktigt att se.

Därefter följer fler nazarenos, och så slutligen jungfru Maria på en egen koloss och med en ännu större orkester bakom sig.

Har ni chansen att uppleva Semana Santa i Sevilla - gör det.

Men tips: Även om det är vackert att se processionerna i centrum är det så mycket folk att det ofta inte lönar sig. Leta rätt på dem lite utanför de smala ,centrala gatorna istället.
Om du går ut natten i långfredagen: ta med matsäck och en varm jacka. Det blir alltid kallt.
Vid regn., eller hot om regn, ställs processionerna in för att skydda de ömtåliga gamla statyerna. Vissa processioner har inte kommit ut på många år på grund av regnet.
Har du gott om pengar kan du hyra en stol för att se alla processioner från bästa plats. Från La Campana fram till katedralen via Calle Tetuan finns stolar uppsatta för dem som betalar. Alla processioner går den vägen.

Konstigaste sjöodjuren + recept på coquinas

Lunch ja.
Vad blev det för gott av fynden?
Jo, först kokade vi los percebes - fingermusslorna/havstulpanerna. Vi kokade dem med klippstenar och allt, de satt fortfarande fast i dem. Djuren verkade döda, det var skönt.
De läggs i gryta med vatten, ska kokas i en minut räknat från när vattnet börjar bubbla. Klart!
Det var verkligen det konstigaste sjöodjur jag ätit. Percebes är jättekonstiga! Måltiden kräver en massa servetter, oömma kläder och sällskap som man känner väl. För att äta de här djuren utvecklas till rena vattenkriget! Så fort man klämmer lite på dem sprutar de vatten, och det är rejäla strålar! Skvätt sa det, så hade man en ny stråle på armen från andra sidan bordet.
Percebes är okej, men för min del kan de nog kvitta.

Av las coquinas - dessa minimusslor, blev det vanlig anrättning.
Till den är vitlöken helt nödvändig.

Man grovhackar vitlök, fräser den i olivolja, lägger i minimusslorna och låter dem fräsa med tills de dör  och öppnar sig. Då saltar man och pressar lite citron över.
Man äter dem genom att ta tag i skalet och ta djuren med framtänderna. Världsgott! Glöm inte att doppa brödet i oljan.

Sedan hade vi ju boquerones, de små fiskarna. (Kan det vara ansjovis tro?) Dem vänder man i vetemjöl, saltar och steker i olivolja. En favorit här i Sevilla, och äter man dem dessutom med ett glas gazpacho till, som vi gjorde, har man nått gränsen för hur andalusiskt det kan bli.

Till efterrätt: jordgubbar med socker och vispgrädde.
Mums!