Förtroende

Det var väl någon gång när Disa hade fått sin lillasyster som vi började uppmärksamma ett annorlunda beteende. Hon kröp ofta in under bord för att få sitta ifred och tänka.

Senare gjorde hon det i rörelse, tänkte alltså. Hon gick fram och tillbaka i snabb takt med ett leende, helt borta från vårt värld, mycket svår att återkalla. Mest anmärkningsvärt var det när vi var på cirkus och hon gick runt i cirklar hela pausen. Efter föreställningen tog vi henne i varsin hand och ledde henne, för Disa var inte närvarande överhuvudtaget, inte kontaktbar.

Med tiden märkte vi att det var riktigt bra historier som fick henne att försvinna.

Nu är hon nio och ett halvt. Fortfarande försvinner hon under rörelse. Musik är en nyckel till dit hon ska. Ett hjälpmedel.

Jag har alltid undrat var hon är, tänkt att det måse vara en mycket trevlig plats när jag sett hennes ansikte.

Igår berättade hon. Jag frågade om hårklippning, då berättade hon om en frisyr och varför hon skulle vilja ha den. Sedan bara forsade orden ur henne! Vi stod i badrummet i säkert en halvtimme, hon berättandes, jag lyssnandes. Disa har en makalös, enorm inre värld som hon förflyttar sig till, och där hon är med om fantastiska saker. Jag fattar nu att det inte var fel i dyslexiutredningen, när man dessutom upptäckte att hon har en särskild begåvning i kreativitet.

Vilken människa.

Vilket förtroende jag fick. Det var en skatt. Ingen annan har fått veta. Ingen annan kommer heller att få veta vad som rör sig i hennes huvud, inte inom närliggande tid.

Vintervärme

I fredags drog en ordentlig storm in. Det regnade och blåste så hårt att en hel yttervägg blåste bort hemma hos en bekant till Jesús. Och i vägen till hans replokal bildades stora hål, han räknade till sju bilar som kört sönder däcken i hålen och blivit stående i väntan på bärgning, bara mellan motorvägen och byn där han repar. Poliser var ute och ledde om trafiken.

Regnet är oerhört välkommet, inte minst efter den skrämmande varma januari månad, som var den varmaste, eller näst varmaste, som någonsin uppmätts i Spanien. Temperaturerna låg ofta mellan 17 och 22 grader på dagarna.

Med det sagt kan jag inte annat än erkänna att solen och värmen kändes skön också, trots att det är fel årstid. Men vilken energi man får av lite sol och värme!

Det är härligt att stå ute och hänga tvätt, och drömma om saker som ska sås och planteras...

Man passar på att tvätta barnmöbler...

... och tar med sin fyraåring att plocka citroner, efersom hon vill baka citronmuffins.

Samma fyraåring sitter sedan ute på trappen i den ljumma luften och tvättar snäckor och strandfynd rena från sand.

Man äter lunchen utomhus...

...och får spontanbesök. Ger Disa och kompisen Nora en burk, för de vill gå till källan och fånga ödlor.

Tre ödlor fick följa med hem. Det var oerhört spännande för Runa! Medan de stora tjejerna gick in och åt mellanmål och grejade med annat, stannade Runa kvar ute med ödlorna, fullkomligt uppslukad av dem. Hon frågade om hon fick hålla i en, och kunde sedan inte sluta leka med dem. Princesa, Corazón och Ödla fick de heta. Hon lyfte upp dem i handen gång på gång, lät dem plumsa tillbaka i burken, gav dem snäckor och flyttade på stenar. Till slut blev det mörkt ute och hon måste gå in. Händer och armar var blöta och iskalla, kvällarna har inte varit varma alls, men det var en mycket lycklig liten tjej som kom in till slut, mot löfte att hon skulle få leka mer med ödlorna nästa dag.

Tyvärr blev det ingen ödlelek dagen därpå. När hon gick ut för att titta på ödlorna nästa morgon, innan skolan, var de försvunna alla tre. Jag kan inte tro att små vattensalamandrar hoppar. Jag misstänker Chobai. Hon kan nog ha suttit och fiskat med tassen...

Till helgen ska solen skina igen. Då blir det nog lite kalas och grillning med kompisar. Och dags att börja så, kanske...?

Reportage om stränder och bergsbyar

I förra inlägget skrev jag om vår strandutflykt. Jag kom på att jag ju faktiskt har skrivit mer om den trevliga sydvästra kustremsan som gränsar till Portugal. Här är en länk till reportaget i tidningen Sydkusten.

Jag kan lika gärna länka till ett reportage om mina bergstrakter också; Sierra de Huelva. Ifall någon skulle vilja läsa lite mer.

För övrigt skriver och skriver jag, men jag har också bokat biljetter till roliga saker framöver. Kulturåret 2024 är här!

Vi åkte till havet

Få platser är väl lika spännande som en havsstrand! Varför åker vi inte till kusten oftare? Vi har ju ändå bara en och en halv timmes körtid, och det är alltid, alltid värt det.

Någon som jämt vill åka till stranden är den minsta av mina pärlor, och nu skulle det bli av, för första gången sedan maj föra året.

Vi valde stranden Las Botas på Huelvakusten, det är en favorit. Lättillgänglig, långt från bebyggelse, men ett par chiruingitos - strandrestauranger.

Skor och strumpor tog vi av redan vid bilen. De behödes inte mer. Sanden är underbart mjuk och finkornig.

Det var en del folk ändå, denna ljumma sista helg i januari. Män stod som vanligt på rad med fiskespön nedkörda i sanden och linan spänd långt ute i vattnet. Här och där satt familjer och kompisgäg och umgicks, flera campingbord med glasoch matreste vittnade om en heldag med strandlunch

Jag släppte lös Iris, som sprang som en tok fram och tillbaka i sanden. Hon och jag gick en bit bort tills jag hittade ett märkligt djur i sanden. Vad var det?? Det var geléaktigt som en manet, och hade en massa korta armar. Jag gick tillbaka och hämtade de andra för att visa.

Därefter hittade barnen en enorm krabba som vi var tvungna att peta på för att se om den levde. Det gjorde den inte. Disa undrade om vi kunde ta med den för att äta den.

Massor med hajägg såg vi också. Ett par platta och tomma, de flesta hårt spända och runda. Kunde de ha lossnat med en levande liten minihaj inuti? Vi visste inte med la alla som strandat tillbaka i vattnet.

Medan tidattnet steg plockade vi vackra snäckor som vi la i en stor blå hink.

När Jesús gick på långpromenad mot Punta Umbría, långt från de stränder som man når med bil, blev Runa sjöjunfru. Disa hjälpte henne att gräva ner benen i sanden och skapade en sjöjungfrufena som dekorerades med snäckor. Det såg kallt ut, det blev allt kyligare, men Runa hävdade ihärdigt att en sjöjungfru inte kan ha tröja på sig utan måste vara naken.

Disa och jag spelade fotboll med en boll som knappt hade någon luft, och vi råkade sparka varandra på fötterna gång på gång, tills vi hade för ont för att fortsätta.

När Jesús var solen på väg ner. Han hade med sig en svart snäcka som var nästan lika stor som min hand.

Vi började packa ihop, men hur det nu var så gick vi inte till bilen utan hamnade i vattnet. Disa fick för första gången med sig Runa på leken att stå i strandbrynet och spinga undan när vågorna kom. Runa har alltid varit rädd för havet och vågorna. De skrattade och blev allt blötare, själv överraskades jag två gånger när jag skulle fota dem, och blev blöt upp till knäna.

Det här var dagen när min hosta hade börjat bli illa och jag frös hela vägen hem, trots att värmen var på för fullt och att jag fick Jesús tjocka tröja, som var alldeles svettig för att han plågats så av värmen i bilen. Men värt allt.

En dag vid havet är alltid det.

Färgloppet

Inlägg och svar på kommentarer kommer, men det händer så mycket hela tiden!

De här två har rengjorts ordentligt. I tisdags firades fredsdagen med ett för skolan traditionellt färglopp. Alla ungar sprang till torget och tillbaka, och längs hela vägen stod vuxna och kastade färgpulver på dem. Jag var där och hejade, och mobilen blev orange och tröjan blå.

Färgloppen hålls alltid i samband med en insamling av pengar. Pengarna går till forskning för någon sjukdom som elever eller lärare på skolan har drabbats av. Det här året var det Perthes sjukdom. Förra året var det lupus som Runas lärare har. Precis när de skulle avsluta samlingen efter lovet pep hans larm. Han hade länge stått i kö för transplantation av njure på grund av sjukdomen. Han fick snabbt ta sig till sjukhuset och jobbade inte mer det läsåret.