Småtjejerna

Mina fina tjejer.

Kunde inte låta bli att le när jag stoppade om Disa med filten som hon sparkat av sig. I mörkret blänkte den mjuka silverskon som hon hade somnat med på vänsterfoten, eftersom hon menar att den är magisk och kommer att skydda henne från mardrömmar. Stackare, hon har mardrömmar nästan varje natt och ligger vaken i flera timmar efter det.

Runi har vaknat var tionde minut den senaste timmen och jag har känt desperationen växa. Är vi tillbaka där igen?! Nu när det har gått så bra de senaste veckorna, hon har bara vaknat tre-fyra gånger under nätterna.

Desperationen handlar om att det är först när båda tjejerna sover som jag kan jobba, plugga och nu även testskriva för ett eventuellt jobb samt korrläsa en bok. Allt händer efter klockan 23, och Runa vägrar sova om jag inte ligger intill så hon kan ha mitt bröst i munnen.

Lilla ungen! Hon har börjat skoja, och vi skrattar tillsammans. Hon gömmer förbjudna saker i händerna när hon kryper och blir så arg när jag änder upp fingrarna och tar sakerna från henne. I dag hällde hon ut en halv flaska olivolja på golvet och kröp omkring i det en bra stund innan jag fattade vad som hade hänt. Golvet är fortfarande fullt av glatta fläckar.


Nä, nu behöver jag jobba.

Selektiv dövhet - jag blir galen!

Det känns som om jag har varit utsatt för ett psykologiskt experiment för att undersöka hur lång tid det tar innan jag blir galen. Barnen somnade klockan 23 och då var jag ännu inte färdig för psyket, även om det närmade sig, men tålamodet tappade jag redan under frukosten. (Jag är själv med barnen ett dygn.)

Det handlar om Disas selektiva dövhet. För det mesta fungerar hon normalt. När hon är med kompisar, i skolan, när hon gör saker som intresserar henne. Nåja. Men sedan slår det till, framför allt när hon är med mig och Jesús, och vissa dagar är värre än andra. I dag är en sådan dag när Disa har befunnit sig någon helt annanstans. Hon hör inte vad jag säger. Hon är inte medveten om att jag pratar med henne, även om det kan se ut så. Det här är en typisk konversation:

- Disa, vill du har korv eller skinka på smörgåsen?
- ...
- Disa, vill du har korv eller skinka på smörgåsen?
- ...
- Vill du ha korv eller skinka?
- ...
- Korvellerskinka? Korvellerskinka? Korvellerskinka?
- ...
- DISA!
- Qué?
- Vill du ha korv eller skinka på smörgåsen?!
- ...
- HALLÅÅÅÅ! DIIISA! VILL. DU. HA. KORV. ELLER. SKINKA. PÅ. SMÖRGÅSEN?!
- Ja!
- Vad då ja?! Vet du vad jag har sagt!
- Ja!
- Vad sa jag då?
- ...
- Vad sa jag då?
- Jag vet inte.
- Nä men lyssna nu då! Korv eller ski… Här Disa, hallå, här är jag (viftar med handen framför ögonen på henne när börjar försvinna bort i andra tankar igen), korv eller skinka på smörgåsen?
- Korv.

Det här skulle man kunna skratta åt. Om det inte vore för att detta upprepar sig hela tiden. Med precis allt som sägs. Man kan ju försöka undvika att prata, men det är inte så lätt, tänk på allt man säger under en dag: "Ta på dig skorna. Kissa innan vi åker. Kolla Runa så hon inte ramlar ner från sängen. Släck ficklampan. Ta inte Runas boll. Följ med, vi ska hämta mjölk.Är du trött? Vill du ha mer att dricka? Vänta här med Runa, medan jag ger katterna mat." Att prata om någonting annat, något riktigt som inte handlar om att ge order, är ingen idé.

Jesús tror, efter att ha läst en bok om tvåspråkighet, att Disa helt enkelt stänger av oss, eftersom tvåspråkiga har lätt att bara stänga av. Koppla på och koppla bort ljud och folk som pratar. Jag vet inte. Men kan ni föreställa er att detta prövar tålamodet? Kan ni föreställa er att hålla på så här en hel dag?!

Utflykt till klostret på berget

Ett slags nyårslöfte är att åka på fler utflykter det här året. Vart tog utflykterna vägen?! Vi har blivit bekväma av oss, tror jag.

Årets första utflykt blev till en plats som jag har tänkt på många gånger. Ni som har hängt med länge, minns ni klostret där det regnade tvestjärtar från taket? Även om tvestjärtarna var obehagliga var platsen helt otrolig, så dit åkte vi!


Fört blev det lunch på en bar i Monesterio.

Sedan tog vi av mot den lilla vägen åt vänster. Det är längre än man tror, men efter ett tag börjar man åka upp för ett berg och utsikten blir helt otrolig, det är svårt att hålla ögonen på vägen!

Klostret stod kvar, förstås, och platsen var ännu mer fantastisk än jag mindes den. Så mäktigt!

Vi såg att det finns en liten restaurang vid parkeringen, den får vi prova nästa gång.

Klostret heter Monasterio de Tentudía och byggdes på 1200-talet. Det är öppet för besökare, men när vi kom hade klockan passerat stängningsdags, vilket var synd, jag hade gärna gått in där igen och sett om det är likadant som sist, med tvestjärtar och filmmusik. Men vi bestämde att vi åker tillbaka en annan dag.

Det var grymt kallt och Runa var arg hela tiden för att vi väckte henne, hon hade somnat i bilen. Vi gick bort till en talldunge och plockade med oss så många jättekottar vi kunde, att ha att tända brasan med hemma (det visade sig senare att de innehöll tvestjärtar...) och sedan skyndade vi tillbaka till bilen, för vi var genomfrusna!

Ett bra ställe att börja det nya utflyktsåret med i alla fall!

Nyår, trettondag och roligaste Reyes Magos-paraden!

Årets roscón de Reyes som traditionsenligt ätes på trettondagen.

Nu är julen slut även i Spanien, och vilken avslutning det blev!

Sorry för ännu ett långt inlägg, men allt måste med! Få bilder dock, de flesta som jag har fotat är inte tillfrågade om de vill vara med :-)

Nyår firades hemma hos Jesús brors familj. Massa goda tapas, middag, tolv vindruvor vid tolvslaget (jag hann, för första gången, äta alla vindruvor!), skåla och se fyrverkerier, som det ska vara. Disa sprang runt och lekte med kusiner och sysslingar, och vid halv ett på natten började det komma mer folk, Jesús systers familj bland annat. Här satte karaoken igång, de två i släkten som sjunger allra sämst körde duett, Disa som älskar att prata i mikrofon presenterade nya deltagare och dansade. Framåt tvåtiden somnade minsta sysslingen och vid tre höll Disa på att slockna i en fåtölj. Lilla Runa var så glad och uppspelt av allt liv att hon inte hade en tanke på att somna, den redan svårsövda ungen, men då drog jag med familjen därifrån (vi var de första som lämnade) och så åkte vi till Jesús pappas lägenhet och sov.

På nyårsdagen skulle vi äta lunch med Jesús pappa och syster, men återigen valde pappan att äta ute med en vän istället, vilket var lite snopet. Men fler släktingar hade planerat att äta lunch med pappan, så till slut var vi elva personer i hans lilla lägenhet, alla för att träffa honom, men han själv var inte hemma. Men vi lämnade en magnifik koja gjord av gardiner, filtar och kuddar, bakom soffan.

Runi och Disa med kungakronorna som alltid följer med det maffiga bakverket. Jesús hittade senare den lilla figuren som gömts i grädden, och Disa hittade lyckobönan.

Trettondagen är ju den viktigaste dagen, då alla släktingar träffas och det är julklappsutdelning och så, men då Jesús pappa återigen tänkte vara borta bestämde vi oss för att stanna hemma istället, det kändes lite jobbigt att åka ända till Sevilla bara för att träffa släktingar en stund på kvällen. Det blev en lugn dag hemma, de tre vise männen hade lämnat julklappar till Disa under natten, och vi lekte med pärllera (en besvärlig, kletig grej som nog kommer att hamna i soporna), en stjärnlampa, vi gjorde glittertatueringar på varandra och jobbade med (riktig) lera. Det enda Disa hade önskat sig var lera, och på grund av Jesús pappa blev det inte en liten klump utan ett block om tolv kilo.

Allra bästa dagen var dagen innan, den 5.

Torgen i byarna häromkring har alla juldekorerats med stickat och virkat. I Castaño finns en gran gjord av virkade rutor och en stor stickad tomte, till exempel.

En av familjerna i Disas klass bjöd in alla familjer i klassen (sju stycken) att äta lunch och sedan gå ut och se Reyes Magos-paraden i Fuenteheridos tillsammans. Alla fick ta med lite mat och sedan att vi i deras kök och provade mexikansk äggrätt, kött- och potatisgryta, currykyckling, couscous och annat gott. De är så roliga och sympatiska alla i klassen. Disa försvann iväg med enda jämnåriga tjejen i klassen, Runa satt på en madrass på golvet med en ring av storbarn runt om som lekte med henne och tittade beundrande på henne, allihop med leende ansikten. Jesús och jag var kvar i köket med andra vuxna. När det började mörkna var det dags att gå ut, vi drog på oss mössor och alla kläder vi hade tagit med, eftersom vi mindes hur kallt det hade varit förra året. Vi värmde oss inne på en bar tills paraden var på gång, då gick vi ut till ungarna på torget.

Det här är ingen stor, pampig parad, utan en liten med sex-sju vagnar och en orkester. Vagnarna dras varv efter varv runt det lilla torget och det kastas ut mängder av godis och leksaker. Disas fryspåse blev strax full och hon fick en stor matkasse av en förälder. Jag stod i mitten av det lilla torget med en sovandes Runa i vagnen, barn och vuxna kom fram och försvann igen, trumslagaren Cristina, som nästan försatte mig i trans med sitt otroliga trummande under en demonstration, erbjöd alla i gänget "kryddat te"; hon hade en stor termos med te i ryggsäcken, samt en flaska rom som hon blandade med teet i muggen, och den där muggen fylldes på och gick runt i minst en timme innan både drycken och godisregnet var över.

Sedan gick vi tillbaka till huset. Det är ett riktigt Pippi Långstrump-hus, rörigt, slitet, högar överallt med en massa målningar, böcker, byggprojekt och spännande grejer. Föräldrarna driver dockteater, slöjdar, har kurser i teater och teckning bland annat, och de fyra barnen är möjligtvis bland de vackraste ungar jag har sett.

Kaminen tändes, vi var genomfrusna, chorizon som någon fångat (inte bara godis kastades under paraden) skars upp och alla barnen (9-10 stycken) satte sig på golvet med sina godiskassar i det lilla, lilla vardagsrummet där en madrass är soffa och det finns två fåtöljer också men inget mer, och jämförde godis och leksaker, det byttes grejer och åts godis. Disa gick runt med ett knallrött läppstift och målade läpparna på alla som önskade det. Hon är inte särskilt pricksäker med läppstift och det blev en riktigt otäck, blodröd effekt runt hennes egen mun.

Plötsligt satte någon igång musik i den stora hallen med schackrutgolv och spegelvägg, ljuset släcktes och en färggrann discolampa sattes upp och så var discot igång. Barn och vuxna dansade.

Vid någon sen tidpunkt började alla bli hungriga så pappan i familjen ställdes sig och stekte ägg, en familj hade tagit med en stor korg ägg från de egna hönsen, alla lämnade dansgolvet i omgångar och åt bröd med ägg ståendes i köket, och till slut, när Runa började bli riktigt trött, gav vi oss av hemåt. Ingen hade kollat klockan, men när vi packade in barn och grejer i bilen och andades rök ur munnen, så kallt var det, slog klockan midnatt, och det hade varit en fantastiskt rolig dag!

Disa och kompis Uma en lugn stund efter Reyes magos-paraden.