Lissabon

Det började skymma när jag äntligen var framme. Kände mig duktig som på egen hand tagit mig igenom vägtullar, åkt in i Portugals huvudstad över den röda 25 aprilbron, ner i smeten och parkerat på en liten gata nära vandrarhemmet, som jag hittat fram till.
Vandrarhemmet visade sig ligga precis bredvid Jerónimoklostret i Belém.
Vandrarhemmet var ingen höjdare, iskallt i rummet och duschhytt utan någonstans att göra av kläder eller handduk. Men jag var själv i sexbäddsrummet.
Första kvällen var jag vilse i centrum, köpte äcklig soppa att värma på vandrarhemmet och var allmänt deppig, som jag alltid är när jag kommer till en stad på kvällen. Då vill jag bara hem.
Nästa morgon vände allt. Så klart. Jag var ju i Lissabon!

Lördag morgon.Tjuvarnas marknad.

En loppmarknad på gatan med hur mycket grejer som helst, man kunde köpa skyltdockor och julpynt och borrmaskiner och väskor sydda av slipsar.

En grupp spelade, och det var så himla kul och glatt att gå runt och titta.

Jag funderade på en docksäng i precis lagom storlek, men hindrades av att jag inte ville gå och bära på en docksäng hela dagen. Det blev istället några små pussel till Disa och tre par varma sockar till mig själv.
Sedan började vandringen. För vad kan vara trevligare i Lissabon än att bara gå runt och titta?
Jag gick backe upp och backe ner i stadsdelen Alfama, njöt av vackra, kaklade hus...

... och förvånades över alla platser jag kände igen från besöket för sex år sedan.

Jag hade köpt en tvådygnskort för kollektivtrafiken, och åkte buss och spårvagn. De där gamla skramliga spårvagnarna är himla charmiga. Så mysigt att sitta där inne, se föraren köra, höra vagnen stånka uppför en brant backe och se den tyska damen framför, trots varningsskyltarna, nästan knockar en man på gatan när hon sticker ut huvudet genom fönstret. Gatorna är smala, här finns inte plats för utstickande huvuden.

 Jag hamnade på utsiktsplatser...

...och hittade oväntade målningar, som den här historien om Portugal i ett valv vid en offentlig toalett,(som hade lunchstängt när jag kom dit).

Jag var ofrivilligt social i vandrarhemmets kök, köpte nagellack i guldglitter och målade naglarna för första gången på fyra år, bara för att jag hade tid (vad snabbt lack torkar nu för tiden?!), pratade med spanjorer, nordamerikaner och svenskar, åt god kinesisk mat och underbart portugisiskt bröd.
Jag åkte inte till det stora akvariet, som jag hade tänkt, jag hann inte. Söndagen ägnades också åt promenerande, och det var helt perfekt.
Nästa gång, tänkte jag, nästa gång blir det akvarium. En sådan här resa borde jag göra minst en gång om året.

Mot Lissabon!

Hej gänget!
Nu drar jag till Lissabon över helgen!
Jag har bokat säng på ett vandrarhem i Belém, jag ska gå på Tjuvarnas marknad, äta fisk, gå i Alfama och besöka det stora akvariet. Sitta i någon fin park och läsa bok.
Det är frestande att kalla det husmorssemester, det låter så trevligt, en släkting brukar åka på husmorssemester med en väninna, men det blir lite fel. Korrekt är att säga att jag åker på kompensationsresa. Det jag kompenseras för är alla Jesús resor i Spanien som jag intee kan följa med på. Hemskt orättvist. Det är jag som vill att hans grupp ska spela så långt bort som möjligt, så att jag kan följa med, jag vill resaresaresa! Och gruppen får spelningar i Cantabria, Granada, Madrid, Palencia, Almería, men nu KAN jag inte följa med, som tidigare, för nu finns Disa, och det går inte att åka iväg på åtta timmars bilresa med henne en fredagseftermiddag för att bara stanna borta en dag, eller mindre, innan man ska åka tillbaka samma väg. Till exempel.

Men jag får Lissabon istället.
Ska fixa ihop en picknicksallad, leta rätt på vägkartan, stoppa ner kameran, ladda ner fler radioprogram, sedan tar jag bilen och sticker! Hurra!
Glad helg på er!

Vargen

- Vi skaffar katt, sa Jesús precis innan han skulle iväg till jobbet.
- Va?
- Vi skaffar katt.
- För... Det där med mössen? Ja, vi kan ju fundera på det...
- Jag har funderat.

Jesús är väl ingen vän av husdjur direkt. Det var därför det kom så oväntat. Vi visste båda två att förr eller senare kommer det en ny katt efter Pipen, därför finns kattbur, kattsand och klösbräda kvar, men vi skulle vänta eftersom det är så himla svårt att hitta kattvakt på sommaren när vi åker till Sverige.
Men så kom ju mössen.
Det var Jesús jag tänkte skulle få fundera ordentligt, själv vill jag alltid ha en katt i huset.
En timme efter att han åkt kollade jag på nätet om det fanns något ställe häromkring med katter som behöver ett nytt hem.
Jag hittade Adopciones Peludos Sierra de Aracena. Annonser om en massa övergivna hundar, och där, en katt.
"Ännu ingen som har frågat efter honom" stod det och jag läste vidare. Tigre kallades den lille som tillbringat en månad i ett tillfälligt hem medan man söker en familj åt honom. En familj med barn. Han är lekfull, kärvänlig, en kärlekskaramell till katt. Fyra månader, kastrerad, microchip, vaccinerad och med svansen opererad eftersom den var trasig när han hittades.
När Jesús kom hem och såg annonsen ringde han, och nästa dag fick vi träffa kissen.
Sedan följde den nervösa processen, ett sju sidor långt frågeformulär skulle fyllas i, vänta på besked, om det blev ett ja till att vi fick adoptera honom skulle kontrakt skrivas på, veterinärkostnader betalas... Det blev Ja.
Min kompis Milagros och jag skålade på vår utekväll.
På söndagen hämtade vi honom och nu är han här. Fast han heter inte Tigre längre, utan Vargen.

Åh, vad vi tycker om honom allihop!
Och han verkar trivas här hos oss.
Hela tiden gör han nya saker som får oss att skratta.
Disa som var skeptisk innan han kom, letar nu efter honom, leker med honom, ger honom mat, längtar efter honom när hon inte är hemma, kramar honom. I går natt när hon mådde dåligt efter treårsvaccination, var vaken och ledsen på natten, kom Vargen in till oss, hoppade upp i sängen, hoppade runt, lekte med våra fötter under täcket och fick Disa att skratta.
Första morgonen hos oss trodde jag att det var Disa som låg mellan mig och Jesús, hon kommer ofta in till oss på natten och lägger sig utan att vi vaknar, men det var Vargen som låg med huvudet på kudden.
Jesús klappar honom så katten spinner högt, och blir tokig när han inte kan knyta skorna för att Vargen anfaller snörena, och stänger in sig på toaletten för att kunna knyta ifred. Vargen hoppar upp i gardinen för att fånga flugor, drar fram som en storm genom huset, tigger kex och empanadas och sover på en kudde framför brasan på kvällarna.
På måndagen när jag och Disa kom hem efter vaccinationen möttes jag av Vargens nye kompis. En stor röd-grå katt satt på ryggstödet till soffan och blängde på mig. Jag kände igen honom som den katt som ett par veckor tidigare överraskade mig och Jesús när vi satt i soffan en sen kväll, som trippade in, gick fram och nosade på mitt ben och sedan gick ut igen. Var kom han ifrån?
Här var han i alla fall, och han hälsar på Vargen varje dag. De blänger på varandra men har bara fräst en gång.

En sån underbar liten katt vi fått!
Om mössen försvunnit, det vet jag inte, men Jesús ser inte längre tecken på att de är här. Med vilde Vargen och hans kompis i huset blir de nog nervösa. Det vore ju en bonus om de flyttade ut :-)

Mössen

Det var så stökigt i bakgrunden att det tog ett tag innan jag fattade vad Jesús sa. Han var på ferian.
- Okej... Så du var alltså hemma... Skulle hämta munspel för att spela blues med veterinären... Och hittade en mus på köksgolvet... Föste ut den med sopkvasten ut på grannens garageuppfart... Och vad ville du att jag skulle göra , sa du?
- Ge den lite vatten och mat. Jag tycker så synd om den. Den bara låg där och darrade av skräck, sa Jesús
- Men det var ju en timme sedan. Den lär ju inte ligga kvar där nu.
- Men kolla i alla fall.

Jag gjorde det. Den låg kvar. Blundade och var så stilla att jag trodde att den var död. Jag hade med små bitar kanelbulle och äpple, visste inte vad sådana här möss äter. Musen vaknade till när jag petade den på nosen med äpplebiten, tog den mellan tassarna och började ivrigt äta.
En familj kom förbi.
- Är den din, undrade de, och jag förstod att det såg ut som om jag matade mitt husdjur, den satt ju helt orädd bredvid mig, men så var inte fallet. Familjens hund gav till ett skall, skrämde musen som försvann blixtsnabbt, möjligtvis in genom vår öppna ytterdörr...
Det var så det började.

Efter det upptäckte vi spår av möss. Hål i brödpåsen. Bajs i plastlådeskåpet. En mus blev upptäckt springandes på diskbänken flera gånger. Den eftermiddagen köpte vi musfällor. Jesús gillrade upp en på köksbänken där han sett en mus springa flera gånger. Egentligen ville han inte, han tyckte det var så äckligt ifall någon mus skulle fastna just där.
Disa sov och vi satt och spelade spel när fällan slog igen. Milde tid, vad den musen skrek! Och den slutade ju inte! Den skrek som en gris som blir slaktad, föreställde jag mig. Jag höll händerna hårt för öronen, men skriken trängde igenom, tills det äntligen, äntligen blev tyst.
Inte för att musen var död, utan för att den sluppit undan.
Det som sedan följde hade platsat i en komisk film. Jesús som, äcklad, smög sig in i köket och försökte titta mot fällan utan att se på stackaren, som alltså visade sig ha smitit, hur Jesús istället såg en svans sticka upp ut en odiskad kastrull i diskhon, hur han på en meters håll petade mot kastrullen med sopkvasten för att se om musen var död, hur den absolut inte var död...
Tillbaka till järnaffären. Gift? Nej. De håller till bakom diskbänken. Går inte att ta ut skåpen och plocka fram illaluktande dödingar, om mössen går "hem" för att dö. Fälla där mössen fångas levande? Har fått lära oss att mössen söker sig hem. Ja, ingen av oss skulle ta och döda den levande musen, utan köra iväg med den ut på landet. Förmodligen skulle de inte ens gå in i burfällan.
Återstår klister. Klister i cirkel på en bit karting, med något gott i mitten som musen vill ha, och så fastnar den i klistret på vägen.
Ingen mus har fastnat i klistret. Kanske för att Jesús snålade och tog den sämsta osten, som knappt luktar. Eller för att han tog så mycket klister att ingen mus vågar närma sig det.
Mössen retas med oss. En liten rackare satt bakom en kartong och åt högljutt så det hördes ut i hallen. Jesús försökte återigen med sopkvasten, jagade den fram och tillbaka över köksgolvet medan jag letade efter Disas leksakshåv att fånga den med. Men musen ville inte bli fångad, utan sprang rakt mot köksskåpet och hoppade snett uppåt och... försvann.
- Försvann?
- Ja, den hoppade upp i ett hål, påstod Jesús.
- Men här finns ju inget hål! Det är väl ingen Spindelmannen heller?
Jo, i princip, enligt Jesús, som dessutom påstod att mössen hoppar mellan kökslådornas handtag för att komma upp på diskbänken.
När Jesús stod och lagade mat såg han i ögonvrån en liten mus som satt utanför det öppna fönstret och tittade på honom. Jesús slängde igen fönstret för att förhindra att musen skulle gå in igen. Sedan hade vi stängt till pation i tre dagar. Den gick ut men kom inte in igen.

Mössen är väldigt söta, men vi vill inte ha dem i huset.
Jag vet inte vad lösningen är.
Men i går vid lunchtid kom Vargen, han kan eventuellt hjälpa oss, när han växer till sig lite.
Tips?

Fortsättning följer...