"När ska du blogga om huset?"

 "När ska du blogga om huset?" undrar Tove i ett meddelande en sen kväll.

När jag återvänder till livet, tänker jag, men skriver det inte för det låter ju lite dramatiskt. Men det känns nära sanningen. Den här tio veckor långa heltidsperioden på jobbet är lika tuff som jag visste att den skulle bli, jag tvekade om jag skulle tacka ja. Jesús tyckte inte att jag skulle det. Men det är nackdelen med att vara vikarie och inhoppare, man vet inte när det finns jobb igen. Missförstå inte, det är ett jobb jag tycker mycket om, och jag ÄR glad att ha fått så mycket jobb det senaste. Det är bara det att det är så svårt att få ihop tiden just nu, och jag har dragit ner på så mycket från mitt liv för att få ihop alla timmar varje vecka att jag nästan inte finns kvar, känns det som. Den 9 januari, när sista vikariatet är slut, lyser som en svag stjärna på en mörk himmel, jag behöver hålla ihop tills dess. Jag hoppas på mer jobb senare, förstås, och när vi flyttar har vi Disas skola mycket närmare så det går inte så mycket tid till att lämna och hämta henne, men det vore bra med en liten viloperiod innan nästa vikariat.

Vi fick besök av en riktig stjärna i två veckor, en pytteliten svart kattunge. Det var en vildkatt som hade kommit bort från sin mamma, han skrek efter henne på vår gata en hel eftermiddag. På kvällen befann han sig under vår bil och då lockade jag fram honom med lite mat, han var hungrig. Jag grabbade tag i honom när han kom fram, och milde tid, jag har aldrig varit med om en sådan styrka i ett sådant litet djur! Det var som att ha fångat en skogshare! Han kan inte ha varit mer än två månader, men gud så han kämpade för att komma ur mitt grepp! Jag skyndade mig att stänga in honom i badrummet, och där gömde han sig bakom tvättkorgen och skrek efter sin mamma. Mamman verkade försvunnen, vi spanade efter henne och gav kattungen mat, vatten och en låda med sand. Jag ville inte släppa ut honom, den lille kissen, för han hade inte blivit långlivad på vår gata, med bilar, hundar och elaka människor.

För att göra den långa historien lite kortare, han blev tam och vi tyckte alla så mycket om honom. Han låg på en rosa ullig kudde på skrivbordet när jag jobbade, och han spann och spann, och till slut började han sova i vår säng på natten. Han var så svart att vi gång på gång tog honom för ett klädesplagg, och jag vet inte hur många gånger vi böjde oss ner för att klappa en smutsig svart socka på golvet eller ett par svarta kalsonger. Men den lilla katten var sjuk och dog. Efter tre veterinärbesök dog han av kattleukemi hemma hos veterinären, och vi saknar honom mycket.

Annat som har hänt - huset är vårt. Det var väl det jag borde ha börjat inlägget med. Det kräver ett eget inlägg. Men den sista helgen i februari flyttar vi in i det fantastiska huset. Vi är alltså med hus, och det känns lika stort och skrämmande som att vara gravid. Men eftersom jag är där jag är nu i jobbstressen finns inget som gör mig glad längre, men det vänder när jag får vila. Tur att jag tog ut glädjen i förskott, innan jag blev så trött. Jag tänker, att det första jag ska köpa till vårt fina hus är en gunga till barnen, och en röd hängmatta till mig själv. Gungan ska jag hänga lågt i fikonträdet så att Runa kan klättra upp på den, en stor, rund nätgunga, och hängmattan ska jag binda fast mellan korkeken och något annat träd, och sedan ligga där och bara vila, lyssna till prasslande löv, läsa böcker och bli mig själv igen.

Skattjakt

 En av Disas favoritlekar är att ordna skattjakt för oss. Helst ska det vara något gott hon gömmer, och burken med chokladänglar, som hon fick i lördags, gick åt just till en skattjakt. Skattjakten går ut på att hon gömmer godsakerna (eller pärlorna eller något annat som hon har tillhands, men det är inte lika kul att leta pärlor som chokladänglar) på olika ställen i huset, sedan ska vi leta efter dem. När Disa är med själv och letar hittar hon överlägset flest skatter, men ofta går hon bredvid och ger ledtrådar.

Det kan vara ganska svårt att hitta skatterna, de kan vara placerade var som helst i huset. Jag hittade till exempel en chokladängel inne i tvättmaskinen.

Trots att det är Disa som gömmer skatterna brukar hon glömma bort hälften av dem, därför kan det dyka upp skatter i både dagar och veckor efteråt. I söndags, dagen efter senaste skattjakten, dök Runa upp gång på gång nedkletad med choklad efter ytterligare en skatt som hon hade hittat och mumsat i sig. Det verkade som att änglarna aldrig kommer att ta slut och jag är övertygad om att det ligger fler gömda i huset. Kanske råkar man hitta en någon dag när man är chokladsugen? Då blir det en skatt på riktigt!

En gång ritade Disa en skattkarta, men jag tyckte inte att jag hade hjälp av den i letandet...

Andra resdagen - mot hamnen i Valencia!

 Nu fortsätter reseberättelsen från Mallorca-resan!

När vi lämnade det underbara hotellet åkte vi direkt till en mataffär för att köpa frukost och matsäck till färjan på kvällen. Vi satte oss i allén i Mengíbar ett promenadstråk med bänkar och bilvägar på varje sida. Vi spanade hela tiden efter polisbilar, för det var mycket osäkert om vi fick sitta utomhus och äta smörgåsar på en bänk, man måste ju ha munskydd hela tiden. Jesús spanade åt ett håll och jag åt det andra medan vi försökte verka avslappnade med barnen. Jesús såg polisbilen först och blixtsnabbt drog jag upp munskyddet och Jesús gömde mackan han hade i handen medan polisbilen åkte förbi.

- Det är tur att du är tillsammans med mig och inte med... Ja, min chef eller med gymnastikläraren. De där har bara sportat i sitt liv, de har aldrig behövt hantera polisen, skojade Jesús. Där han växte upp blev ungdomarna ständigt uppsökta av polisen, de behövde alltid vara redo att visa id-kort och ropade kodord om polisen närmade sig. Jesús tycker att den här konstiga tiden med ständig polisövervakning är som att förflyttas tillbaka till 1980-talet, med skillnaden att nu måste man gömma en smörgås istället för en joint.

Efter frukosten väntade en lång bilresa. Ända till Valencia skulle vi. Runa sov i bilen och jag hade laddat med spel till Disa på surfplattan. Vi stannade och åt lunch på en urdålig bar med trevlig ingång.

Vi åkte förbi Desfiladero de Despeñaperros, ett slags landmärke där man tidigare alltid åkte förbi när man åkte från Andalusien och norrut, eller bara till Madrid (nu finns fler motorvägar). Stället har ett rätt ruskigt namn, för det här var stället där de kastilianska erövrarna slängde moriska fångar nerför stupet under 1200-talet, när kung Fernando (som visas upp som mumie i katedralen i Sevilla) erövrade allt större landområden från morerna i Spanien, morerna som kallades hundar som en grov förolämpning. Enligt Jesús. På internet kan man hitta en trevligare historia om en munk som råkade ramla ner för berget.

Ett annat landmärke som vi åkte förbi var Casa Pepe med sina karaktäristiska målningar i spanska flaggans färger i gult och rött. Jesús berättade om när han åkte runt i Spanien och målade byggnader tillsammans med sin pappa och sin bror, och de tog med honom till just den baren för att skratta åt hans reaktion när han kom in. Vänster-personen Jesús kom in i en bar som är rakt igenom fascistisk och högernationalistisk, ett mausoleum över Francodiktaturen, ett ställe där man kan köpa souvenirer med högernationalistiska och fascistiska symboler.

Det började bli kväll när vi kom fram till Valencia. Jag såg en spännande byggnad från bilfönstret och läste snabbt om Valencia, där ville jag gärna stanna till på hemresan! Vilken spännande stad! Men nu hann vi inte göra annat än att leta rätt på hamnen. Vi hittade den, kunde äntligen kliva ut och sträcka på benen och höll på att gå åt av den fuktiga hettan.

Det var en rätt liten färja vi skulle åka med, men hytten var toppen! En fyrbäddshytt för oss, med ett litet badrum och ett fönster ut.

Vi satt i sängarna och åt middagsmaten som vi hade tagit med och gick ut för att kika på båten. Det var väldigt lite att se. Ett litet dyrt kafé och inte mycket mer. Vi satte oss på däck, höll ordentligt avstånd från alla andra och såg den stora hamnen i Valencia bli mindre och mindre. Alla bar ansiktsmask ute på däck, det fanns bubbelpooler som var avstängda och det blåste kraftigt.

 Jesús kämpade för att söva en ilsken Runa i hytten medan Disa och jag väntade på däck. Det hann bli midnatt innan Runa somnade och vi kunde lägga oss, så det blev inte så mycket sömn i den trevliga hytten, båten var framme tidigt på morgonen. Runa var så trött när vi försökte väcka henne att hon somnade om hela tiden. Men nu var vi framme på Mallorca!

Samtal med polisen och eventuellt husköp

Bloggtystnaden beror delvis på att dygnet bara har häften så många timmar som jag behöver för att hinna jobbet, studierna och barnen, men bara delvis, för det är något annat som också upptar tiden och tankarna. Det kan vara så att vi kanske kommer att... Köpa ett hus. Ett vänligt, trivsamt hus med stark hemmakänsla och personlighet, som visserligen behöver golv på ovanvåningen, kök och en del annat pyssel, men som samtidigt har ett gammalt fikonträd i trädgården, en pool och en stenlagd terrass med vinrankor som skuggar...

Innan vi skriver på kontraktet ska en av mina tidigare elever besiktiga huset, och vi själva skulle vilja se det ordentligt, man kan ju inte precis gå runt och granska när ägaren till huset är med... Men så är problemet att vi har perimeterkarantän. Det betyder att vi inte får lämna Aracena utan giltigt skäl. Att besöka huset som man planerar att köpa och som ligger i en annan kommun är inte ett giltigt skäl. Besiktningen kan göras, det är arbete och arbete är ett giltigt skäl till förflyttning. Men hur ska jag följa med och besöka huset? Hur länge kommer karantänen att vara? Med största sannolikhet förlängs den från nästa vecka med två veckor, över långhelgen första veckan i december så ingen får för sig att resa då, men den kanske kommer att pågå ännu längre?

Jag gick till polisstationen för att fråga om jag skulle kunna åka och se huset utan att bli bötfälld.

- Nja, att åka och titta på hus är ju inte ett giltigt skäl, sa polisen. Men om du skulle ha ett ordentligt, formellt intyg från mäklaren och jag skulle stoppa dig i en poliskontroll, så skulle du få åka vidare. Att köpa hus är ju inte precis som att åka någonstans och köpa en tröja.

- Jag skulle alltså kunna åka med ett intyg från mäklaren?

- Jag skulle släppa igenom dig, men det beror på vem av mina kollegor som stoppar dig.

- Jag hörde att det är fler trafikkontroller på fredagar. Vi hade tänkt åka på fredag.

- Ja, då och under helgen har vi många kontroller för att hindra turister att ta sig hit.

- Är det bättre om jag åker en annan dag då?

- Ja, mitt i veckan är bättre.

- Hur mycket är böterna på?

- 300 euro.

- Det vill jag nog inte riskera... Då kanske det är bäst att vänta...

- Jag skulle som sagt släppa igenom dig, men det beror på vem du träffar om du blir stoppad.

Den här perimeterkarantänen gör att jag måste ha ett intyg från Disas skola bredvid mig i framsätet, redo att visa upp vid eventuellt poliskontroll. Att lämna och hämta skolbarn i en annan kommun är giltigt skäl att åka ut ur kommunen.

Andra restriktioner: vi får ses max sex personer, butiker måste stänga klockan 18, restauranger får inte längre servera middag, utegångsförbud redan kl 22... Jag brukar inte vara ute efter 22 eller före klockan 7 på morgonen, men när jag sitter och jobbar kryper det i hela kroppen av en slags klaustrofobi light av vetskapen att jag faktiskt inte får gå ut även om jag skulle vilja.

Virusläget här i Spanien

 Förra helgen var vi ute i skogen. Jesús letade svamp, och jag och barnen plockade kastanjer att rosta och pinnar att tända brasor med. Disa hittade ett gammalt träd som brutits på mitten, och där lekte hon och Runa länge.

Folk från Sevilla och Huelva älskar att åka hit till våra berg på hösten, för att njuta av skogen, gå vandringsleder, plocka svamp och kastanjer, eller bara komma ut på en trevlig tur och äta traditionell mat typisk för trakten. Vi gjorde också gärna det innan vi flyttade hit. Den här dagen var det en del folk som passerade på vandringsleden intill, men inte bara vanligt folk utan också... Två poliser.

Jag har börjat tycka allt sämre om spanska poliser i takt med att restriktionerna ökar. De här var ute i vandringsleden för att kontrollera om alla som befann sig i skogen bar ansiktsmask. Just det. Ansiktsmask i skogen. Inte för att det var trångt på något sätt, hur trångt blir det i en skog? Men sedan förra veckan är det ännu striktare med ansiktsmask, även när man idrottar, till exempel, måste den bäras. Jag drog snabbt upp masken som jag hade under hakan.

Under hakan, tänker någon, ska man göra så? Är det hygieniskt? Nej. Men hur många bryr sig om hygienreglerna, tro? Det verkar som att de flesta gör som vi, bär mask för att slippa böter och arga tillsägelser från andra. När ingen är i närheten går jag med masken under hakan eller under näsan, beredd att dra upp den om jag möter någon eller om jag ser en polisbil. Jag har torkat snor med den när näsan runnit, torkat svett när det har varit varmt. När ansiktsmaskerna börjar bli smutsiga slänger vi dem i tvättmaskinen (förkylda Disa nös och fyllde hela sin tygmask med snor igår, får inte glömma tvätten), eller slänger dem om det är "engångs"masker. I fickorna och väskorna ligger alltid någon gammal ansiktsmask att dra upp när det behövs. Samtidigt har många en otrolig tilltro till ansiktsmaskerna. Sällan ser jag folk som håller avstånd, det är som om ansiktsmasken är ett säkert skydd. En kompis är rädd varje dag som hon lämnar och hämtar sitt stora barn i skolan, eftersom hon inte kan ta på halvårsbebisen i barnvagnen ansiktsmask, och hon tror att han kommer att bli smittad då. En annan försöker förtvivlat få på sin ettåring ansiktsmask när de är ute. Själv blir jag, fortfarande, fruktansvärt irriterad av det absurda i att bära ansiktsmask när jag är ute och går ensam, utan andra människor inom synhåll.

Fler restriktioner? Ganska många Siffrorna skenar åt helt fel håll. Max sex personer får träffas, barer och restauranger måste stänga 22.30 (katastrof för många, här äter man middag sent), och det är utegångsförbud  mellan klockan 23 och klockan 06.00, för att tvinga isär folk. Först måste förbud sättas in så att folk slutar att umgås med varandra ute, som är det vanliga, och när folk då träffas hemma istället krävs fler förbud för att förhindra det. Jag kan vara påverkad av den svenska kulturen, men jag tror inte på alla dessa förbud, vettiga eller vettlösa, olika bestämmelser i olika regioner och kommuner. Men Spanien är ett auktoritärt land. Här finns det alltid någon över en som bestämmer vad man ska göra och inte, som demonstrerar sin makt när det går. Jag önskar att pandemin togs ner mer på individnivå, att förnuft skulle råda, att det kunde hamras in i var och en att hålla avstånd, att varenda en är ansvarig för smittspridningen. Men Spanien har sin egen kultur, kanske är förbud det enda som fungerar här.

Jag är inte emot alla förbud, ifall det kan läsas så, men det känns som om någon försöker dra på mig en tvångströja. Nu pågår våldsamma protester mot restriktionerna på många platser i landet, och jag kan förstå de som protesterar, även om jag inte håller med.

Nu är det långhelg i Spanien och inför den har många autonoma regioner stängt sina gränser. Jag tyckte att det verkade absurt att 8,5 miljoner andalusier fick resa fritt inom denna stora region samtidigt som personer från andra regioner inte fick komma hit, men sedan började flera provinser stänga sina gränser. Sevillas alla kommuner har stängt, ingen får ta sig in eller ut från de olika kommunerna utom vid vissa skäl, som att ta sig till arbetet eller skolan. Ni får komma ihåg den enorma mängden småkommuner i Spanien. Jesús syskon kan inte ses trots att de bor fem minuter från varandra, till exempel. Ikea lär ha stängt igen. Visserligen säger man att affären ligger i Sevilla, men den är faktiskt placerad i en pyttekommun, förort hade vi sagt i Sverige, med knappt 18 000 invånare. Och ingen annan får ta sig dit förutom de egna kommuninvånarna.

Det är sagt att nedstängningen ska pågå i ett par veckor, men det har nog många svårt att tro, efter alla förlängningar av lock down i våras.

Våra bergstrakter en en av sex platser i hela Andalusien med ganska liten smittspridning. Ändå sätts nya klasser i karantän varje vecka i Jesús skola. Nu senast var det ett barn i hans egen klass som fått viruset. Först skulle hela klassen sättas i karantän enligt rådande bestämmelser, men det visade sig att vårdcentralen har brakat ihop, det finns inga fler läkare och sköterskor att tillgå som kan hålla koll på alla eventuella smittade som är hemma i karantän, dessutom är covid-testen slut, så det blev bara de barn som sitter närmast den smittade eleven under de lektioner som hålls i hemklassrummet, som skickades hem. Vi har sedan tidigare märkt att det är allt svårare att få kontakt med läkare, väntelistorna är på någon vecka mot innan då man ofta fick tid dagen därpå. Just nu är inget bra tillfälle att få viruset... Men kanske ändå bättre nu än om en månad eller två...

Jag är så glad över att bo här i bergen, där inga kommungränser ännu har stängts. Vi får vara ute och gå i skogen om vi vill, vi kan till och med åka till stranden. Jag nämnde det för C, som jag mötte i mataffären häromdagen, och möjligtvis häll hon med, men hon var mest bekymrad över förlorade jobb. När alla storstadsbor från Sevilla och Huelva tvingades avboka sina hyrda stugor med en dags varsel, och detta är vanligtvis en storhelg för turismen i området, har hon inget jobb. Hon får betalt per stuga som hon städar. Nu är hon utan inkomst igen.

Konstig stank i badrummet

 Jag har varit så trött, så trött, och stressad, och förra veckan kom en liten krasch, all hopsamlad trötthet och stress bara ramlade över mig, jag orkade inte sitta upp eller hålla ögonen öppna ens och ändå låg jag sömnlös en hel natt och mådde ännu sämre dagen därpå. Och i och med tröttheten har jag varit usel på allt, framför allt på att vara mamma. Som en liten gottgörelse ordnade jag en överraskning för Disa igår, jag vet vad hon tycker mycket om, och det är att vi badar tillsammans. Så jag tappade upp en varmt bad med en massa skum, och tände tre ljus och släckte lampan och hämtade Disa. Och där låg vi och badade och hade det gott ända tills Vargen kom.

Maken till tröttsam katt får man leta efter. Han är lika envis som en fluga som surrar i ens ansikte och gång på gång försöker sätta sig på näsan. Katten rev och rev på badrumsdörren, jamade och jamade ända tills Disa klev upp för att släppa in honom. Han vill jämt vara med. Sedan kunde vi bada en lite stund, innan katten tröttnade och ville ut. Han rev och rev på dörren, jamade och jamade alltmer desperat.

- Katt-fan! Nu får du stanna här tills vi har badat klart! sa jag irriterat till honom och vägrade kliva ur badet för att öppna.

Efter en stund tystnade han äntligen och jag tänkte inte mer på honom förrän...

- Disa, luktar det bränt?

Jag vred på huvudet, tittade på katten som nu satt lugnt bredvid mig på toalettstolen, och kontrollerade om han kommit för nära ett ljus och nu brann i pälsen, men jag såg varken eld eller rök från katten. Jag tittade på ljusen, rök det konstigt från dem?

Snart luktade det inte längre bränt, utan...

- Vargen har bajsat i handfatet.

Så var det. Katten hade blivit akut bajsnödig och när jag vägrade släppa ut honom så han kunde gå på lådan satte han sig till slut i handfatet. Jag kunde inte sluta skratta.

Vi skyndade oss att bli klara i badet och gå upp, för stanken var outhärdlig. Men skrattet hade gjort gott.

Vad ska jag skriva om?

 Nu är det helg, efter ett par vansinnesstressiga veckor. Det blir ingen lugn helg, nu heller, eftersom jag måste utnyttja varje stund till att läsa, jag har tenta på min distanskurs om ett par veckor och det är nästan omöjligt att läsa under veckorna när jag dessutom jobbar... Men under helgen vill jag också göra något med Disa, och... blogga!

Jag tänkte skriva något nu, men är så trött. Och det har gått så lång tid att jag inte vet vad jag ska skriva ner av det jag har haft i huvudet. Kanske om det spännande huset med den stora tomten som vi skulle vilja köpa, så gärna att vi ska prata med banken trots att vi har för lite på sparkontot? 30 % av 140 000 euro är väldigt mycket pengar... Eller ska jag berätta om det vansinniga i att stänga en skola i två veckor på grund av ett covid-fall, hur svårt det är att ha barnet hemma samtidigt som man jobbar och att Spanien inte är ett dugg anpassat för alla barn och vuxna som sitter i karantän efter covid-test, både negativa och positiva? Kanske  ska jag skriva om Disas och mina picknicktillfällen under hennes karantän? Eller den helt galna hanteringen av pandemin här i Spanien, som är så galen att forskare och läkare har gått samman och krävt att politikerna ska fatta beslut i hanteringen av pandemin baserat på forskning, istället för efter eget huvud, eller bara för att sätta dit motståndarpartiet?? Jag blir galen på absurda beslut. I bokpaketet som är på väg från Sverige ligger Tove Janssons Farlig midsommar eftersom jag behöver läsa om Snusmumriken, som hatar förbud mer än allt annat, som går och rycker upp förbudsskyltar. Eller ska jag skriva om sjukvården som haltar allt värre? Eller ska jag ta tag i reseinläggen från Mallorca nu? Vargens kommande operation? Eller om vägen till spanskt körkort - hur mina nerver var i upplösningstillstånd efter att ha tillbringat måndagsförmiddagen på en spansk myndighet (spanska trafikverket i Huelva) tillsammans med Runa? Eller något helt annat?

Skriv gärna en kommentar och tyck till, vad ska jag börja med att skriva om, för att komma igång?

Spännande, spontan husvisning

 Jag önskar att jag hade tagit med kameran och tagit bilder igår, men jag hade ingen tanke på att detta skulle bli ett blogginlägg! Så håll till godo med mina beskrivningar. Det går också att klicka på länken längst ner i inlägget, för att se bilder.

Vi var i alla fall och tittade på ett hus som jag sett i en annons! Ett köpe-hus!

Tanken var att åka och kika på huset från utsidan och se byn som det ligger i, för där hade vi aldrig varit förut. Byn heter Calabazares, ligger mellan Santa Ana och Almonaster, och visade sig vara sagolik. Byn består egentligen bara av en enda gata. Vi parkerade vid det minimala torget och promenerade iväg för att se om vi kunde hitta huset. Det hade inte ens någon adress, bara Hus 114.

På vänster sida låg små fina, vita hus med vinrankor på spaljéer utanför, jasmin, och rosa blommor. På andra sidan fans små odlingsmarker som olika hushåll verkar ha hand om, en liten bäck rann längs vägen, det fanns granatäppelträd fulla med frukt och allt var grönt, frodigt och doftande. Mjuka, gröna berg omringade oss. Nog för att jag har sett vackra byar, flera av småbyarna här i våra berg är de vackraste jag någonsin sett, men det här... Den utsikten...

Vi hittade inte hus 114, så Jesús frågade en dam om det. Byn var så liten att hon måste känna till det. Och jo då. Hon gissade att det var huset uppe på höjden, utanför byn. Hon tog med oss till ett annat hus som var till salu, ett byhus med en liten trädgård med fruktträd, omgärdat av en vit mur, Sedan följde vi med henne hem där hon gav oss nummer till både det husets ägare och till damen som ska sälja det hus vi var intresserade av.

Jag tyckte att det vore väl framfusigt att ringa damen och säga att vi är byn just nu och undra om hon vill visa huset, men Jesús hade inte samma betänkligheter.

- I Sverige är det husvisning en eller två gånger. Då får alla som är intresserade komma och kolla på huset. Sedan hålls auktion. Den som betalar mest vinner huset.

Jesús tycker att det låter fruktansvärt. Inte att det är så svårt att se huset man är intresserad av, utan att den som har mest pengar får huset. 

- Vilket fult system! Här har huset ett pris. Den som är intresserad av det kan köpa det. Försten får det.

Sorry, det blir en lång utläggning. I alla fall. Vi hämtade upp damen med "vårt" hus vid kyrkan, körde hem henne så hon kunde hämta nyckeln, och körde sedan ut ur byn, upp för en backe. Och där låg det. Med en underbar utsikt. Lite längre bort stod damens vita häst i en hage, och längs vägen låg fem-sex hus till.

Damens svärföräldrar har avlidit och ingen vill ha huset. Alla släktingar som vill bo i byn har egna hus. Det hade gått fyra år sedan de gamla gick bort, och inget hade gjorts i huset sedan dess. Den stackars damen var full av ursäkter för att släktingarna inte tog tag i saken. I sovrummet hängde den äldre mannens keps fortfarande på sängstolpen, på väggarna fanns familjefotografier, prydnadssaker... Det såg kort sagt ut som på bilderna i husannonsen.

När man kliver upp för stentrappan kliver man rakt in i ett litet vardagsrum. Till vänster finns tre små sovrum, till höger ett badrum. Upp för en trappa, så kommer man till en oinredd vind och en mycket låg dörr (om det ens kan kallas dörr?) som leder ut till en liten balkong. Om man går ut ur huset igen så ligger ett stort kök med en enorm öppen spis mittemot, detta i ett eget litet hus. Och så finns en tillbyggnad som hänger ihop med huvudhuset, där delar av grisen som damen slaktade förra året hänger på tork. Jesús undrade på skoj om skinkan ingick i priset. En bur med pipande kycklingar finns, en brunn, ett stort citronträd, lagerträd... Och det var allt.

Jesús älskade platsen, och Disa smälte in fullkomligt på det här stället. Det är så hon ska bo. Klätterträd, djur, all frihet i världen att upptäcka saker. Runa älskade kycklingarna. Jag kunde så lätt se dem båda här. Mig själv också. Tänkte, att bor man här vill man aldrig åka någon annanstans. Höns, katter, en hund till Disa, finns inget som skulle passa bättre till den lilla djurälskaren... Vi frågade om det fanns barn i byn (viktigt, våra ungar får inte bil isolerade), och jodå, damen började räkna upp sina syskonbarn, den nya familjens lille kille, elvaåringen, borgmästarens två barn, borgmästarens kusinbarn som brukade komma och hälsa på...

Affär? Javisst, en liten butik. Det kommer en leverans med bröd varje dag, och två gånger i veckan kan man köpa fisk, och två gånger i veckan kommer frukt- och grönsakshandlaren.

Priset var bra, 52 000 € (här behöver man ha 30 % av köpesumman till handpenning för att få ta ett banklån), huset är i stort behov av renovering, men det skulle gå att bo där under tiden, även om det nog är  kallt på vintern, ingen värme, ingen isolering (förstås, det finns det aldrig i sydspanska hus) och ganska stora hål i taket...

Men nej, det blir inget köp. Inte på grund av hålen i taket, inte för att köket ligger i ett hus för sig, inte heller att det är lite isolerat på kullen ovanför byn, inte heller för att det ligger så långt från Disas skola och våra vänner... Utan på grund av trädgården, som är alldeles för liten. Av den lilla gröna plätt man ser tillhör hälften en annan familj. Trädgård är ett krav. Jag vill plantera olivträd, äpplen, ha vindruvespaljéer, hallonbuskar, trädgårdsland, hänga upp gunga och klätterrep till barnen... Här skulle inte ens vårt trädgårdsbord få plats. Då går det inte. Men spännande var det, att vara på husvisning! Och det blev lite mer verkligt, framför allt för Jesús, att vi en dag kan komma att ha ett eget hus! Drömmen!

Här finns annonsen om någon vill kika. Bilderna är inte så bra, man får ha lite fantasi när man ser dem och tänka bort möbler och saker, annat golv och kök...

Skolan redan stängd på grund av corona-virus

 Jag vaknade skräckslagen av åskbullret! Vilket fruktansvärt ljud! Det lät som om åskan befann sig precis ovanför våra huvuden, det dånade och verkade aldrig ta slut. Hur länge kan ett enda åskmuller pågå? Under tiden låg jag spänd och lyssnade efter barnen, ifall de vakade, men till och med Runa sov vidare. Obegripligt. Sedan kom regnet. det första på många månader. Det vräkte ner! Jesús gick upp och stängde alla fönster och dörrar.

Det blev inga fler åskmuller under natten, bara det där enda. Om jag vore lagd åt det håller hade jag tagit det som ett omen, ett förebådande om olycka, men det kanske vore att dra det långt. Sant är i alla fall att på fredagseftermiddagen, efter åsknatten, ringde skolsköterskan och sa att det finns en smittad person på Disas skola och att skolan därför stänger i två veckor.

En timme senare befann sig alla i Disas klass isolerade i varsin bil på vårdcentralens parkering, i väntan på rymdmännen som skulle komma ut och ta näs- och munprov. På eftermiddagen skrev den ledsna mamman till det smittade barnet i Whatsapp-gruppen och bad skamfullt om ursäkt för att de hade fört in smittan i skolan, och vi andra försökte lugna henne, det är ju inte någons fel!

Senare skickade Disas ledsna lärare meddelanden till Jesús, de var ju kollegor förra läsåret, och undrade ångerfullt vad hon hade gjort för fel som inte hade kunnat skydda barnen. Hon erkände att hon inte hade haft alla papper i karantän, och Jesús försökte lugna, det går inte att skydda sig mot allt, det går inte att göra allt, och förresten har inte han heller sina papper i karantän.

Det här fattade inte jag, så jag fick fråga. Papper i karantän? Jo, tydligen är det en av alla tusen bestämmelser i skolan, att alla papper som någon har tagit i ska ligga i två dagar innan någon annan får röra vid dem. De papper som Jesús fyller i för att lämna till administrationen, måste ligga orörda på rektorns skrivbord i två dagar innan hon får ta upp dem. De teckningar som barnen ritar i Disas skola, till läraren till exempel, eller ifyllda stenciler, måste läggas på hennes pulpet och ligga där i två dagar innan hon får röra vid dem. Den regeln har hon inte hållit. Förståeligt nog.

Nåja. Testresultaten har redan kommit. Både lärare och alla klasskamrater till det smittade barnet (som var symptomfri efter två dagar) har testats negativt. De ska ändå hållas isolerade i tio dagar, ifall symptom uppkommer senare. Vi andra i familjerna har tillåtelse att gå ut.

Bara rektorn och fem lärare fick jobba kvar på skolan

 Inatt när jag hade varit uppe och gjort iordning nappflaska åt Runi blev jag liggande vaken. Det händer sällan att jag inte kan somna om, men jag hade kommit att tänka på Disas nya gymnastiklärare. De hade haft gympa med henne för första gången samma dag, och hon hade blivit så arg på Disas sexåriga kompis och skällt på henne för att det var något hon inte ville göra. Jag tänkte på snälle Rafa som barnen hade haft förra året, han fick inte stanna kvar det här skolåret. Jag tänkte på goa Belén, engelskläraren, hon fick inte heller jobba kvar. Jag tänkte vidare på Jesús som skulle ha haft Disas klass i musik i år, men han var också tvungen att byta skola. Av de omkring 20 lärarna är bara fem stycken plus rektorn kvar det här läsåret, alla andra har skickats till nya skolor.

Jag blir så frustrerad över det här värdelösa skolsystemet som finns i Spanien! Hur kan någon tänka ut något så dåligt? Jag låg och funderade på om det är möjligt att anmäla det till Europadomstolen (!) för att tvinga Spanien att skärpa sig.

Både lärare och barn är som spelpjäser i den kommunala skolan. Ingen hänsyn överhuvudtaget tas till lärarna, som förmodligen vill stanna kvar på sin arbetsplats, bo kvar med sin familj på en ort där de har rotat sig, och inte tvingas byta skola och ort varje år. Rätt som det är skickas de bara iväg. Ingen hänsyn tas heller till eleverna för att de ska slippa många lärarbyten.

Mest injobbade poäng och högst poäng på lärarproven som måste göras vartannat år gäller, de som har högst poäng totalt tilldelas skola först, och om den lärare som redan jobbar där har lägre poäng måste den byta arbetsplats.

Att så många fick lämna skolan i Fuenteheridos nu beror troligtvis på pandemin. Många storstadslärare söker sig till byar och landsbygd istället, av risken att det blir en ny karantän. Av samma anledning hyrs alla lediga bostäder i Fuenteheridos upp av storstadsbor (Sevillabor) med mycket pengar, som vill ha en alternativ bostad ifall det blir en ny karantän, och det har lett till att de bostäder som finns kvar till uthyrning har fått sådana överpriser att vanligt folk inte kan hyra dem.

Jag tänkte på rektorn, som under flera år har byggt upp skolan i Fuenteheridos till vad den är. En liten trivsam skola där fokus ligger på att både barnen och lärarna ska ha roligt i skolan och må bra, att de ska se fram emot att komma dit varje dag. Att de ska komma för att de tycker att det är roligt att vara där! Ett stort miljötänk och alternativa undervisningsmetoder, många roliga projekt vid sidan av. Alla lärare som har jobbat där har valt skolan just därför, de trivs med undervisningssättet och den annorlunda, icketraditionella skolformen, trots att det kräver mycket extra arbete. Straff tillämpas inte. Och så byts hela lärarskaran ut, och in kommer traditionella lärare som undervisar efter läroböcker, som skäller och straffar och som inte har där att göra. Det känns så tråkigt. Inte ens rektorn sitter säkert. Det var meningen att hans nyblivna lärarfru skulle skickas iväg till en skola vid kusten det här året, och att de skulle levda skilda åt verkade otänkbart. Jag vet inte hur det gick till, men båda verkar bli kvar ett år till.

Man kan ju hoppas att den nya gymnastikläraren ändrar arbetssätt. Hon råkar dessutom vara Disas förre klasskamrat Martíns huvudlärare i Fuenteheridos. Hans mamma var orolig igår, för pojken trivs inte alls lika bra i skolan efter den här första veckan på nya terminen...

Jesús första skoldag i vanlig auktoritär skola

Jesús har ju också haft sin första skoldag, som lärare. Han var helt slut efteråt. Många nya regler att hålla reda på; vilken skolport som får användas, att elever inte få ha sin frukostrastsmörgås inlindad i folie, papper eller annat som kan slängas, handtvättarna, att eleverna måste gå på led in med en och en halv meters mellanrum, att de alltid måste gå ensamma på toaletten...

Och de  hade stora problem med att höra varandra. "Jag har en elev som har varit i Sverige i sommar och jag ville verkligen höra vad han hade att berätta, men jag kunde inte!" sa Jesús frustrerat när han kom hem. Dels beror det på ekot. Allt som går att plockas ut från klassrummen har plockats ut som en covidförhindrande åtgärd, allt från böcker och dekorationer till möbler, så det bildas ett ekande ljud i det tomma klassrummet. Samtidigt ska dörren och fönstren vara öppna för att rummet ständigt ska ventileras, så trafikbuller samt röster från andra klassrum väller in. Dessutom blir talljudet kvävt bakom ansiktsmaskerna, så varken lärare eller elever lyckades göra sig hörda i det ekande, trafikbullrande klassrummet.

Jesús har Disas gamla skolkamrater från småskolan (3-6 år) i musik, och är huvudlärare för en sjätteklass. Kontrasten att jobba med en helt vanlig sjätteklass i en helt vanlig spansk skola blev tydligen större än Jesús hade räknat med, efter de senaste åren i de små byskolorna runt omkring. De här ungarna är vana vid ett auktoritärt styre, regler som ska följas och straff när någon bryter mot reglerna som läraren satt upp. Demokrati - vad är det? En sådan enkel övning som de hade första dagen med Jesús blev oväntat komplicerad. Eleverna skulle få bestämma klassreglerna själva, tillsammans, genom omröstning. Diskutera dem, säga sin åsikt om dem. Rösta om dem, vilka som skulle gälla och inte. Vissa regler var de alla överens om, andra inte. Jesús röstade nej för att man skulle ange klasskompisar som inte satt tysta mellan lärarbyten och skriva upp dessa på ett papper, men majoriteten av eleverna röstade för det, så då blev det så.

Jag är så enormt tacksam över att vi bytte skola för Disa. Hade vi inte gjort det skulle hon nu ha börjat första klass i storskolan med 600 elever, i en klass med 25 andra barn, en naturlig övergång från småskolan hon gick i tidigare. En typisk klass där de som hörs mest får uppmärksamhet och de andra blir osynliga och anpassar sig. Istället går hon i en klass tillsammans med fem andra barn i en skola med ett helt annat tänk, lär sig att uttrycka sin åsikt och sin personlighet, lär sig att hon är värd att synas och lyssnas på, lär sig respekt för de andra eftersom alla är värda respekt, lär sig att ta sin självklara plats. Redan efter någon månad i den nya skolan förra året märkte vi hur hon började blomma och blev en person som vi inte hade känt till tidigare. Så glad att det finns alternativ till den vanliga spanska skolan.

(Obs att jag drar alla spanska skolor över en kam. Det går ju inte. Både skolor och klassföreståndare är olika. Men generellt sett är spanska skolor mer auktoritärt styrda än svenska, på gott och ont. Enligt min mening. Kommentera gärna.)

Skolstart och covid-test

Nu har skolan börjat igen! Sist Disa var i skolan var den 13 mars, och igår, den 10 september, sex månader senare, fick hon komma tillbaka! Det var en så stor händelse att jag bestämde mig för att gå upp tidigt väcka henne med nybakad drömtårta (favoritbakverket) och tomtebloss på sängen, detta firande av hennes födelsedag gjorde djupt intryck på henne. Men drömtårtefrukosten blev idag, andra dagen i skolan, för det var nära att hon missade första dagen och jag skjutsade iväg henne i all hast.

Anledningen den nästan missade skolstarten var att Jesús blev förkyld. Disa, Runa och jag hade haft helt vanliga förkylningar med snor och nysningar, och var redan friska från dem. Men Jesús skaffade en alldeles egen variant av förkylningen och fick feber. Och hosta. Och andnöd. Han hade gjort ett antikroppstest några dagar tidigare, vid lärarnas skolstart, men kanske var det bäst att ta ett covid-test nu i alla fall? Innan han träffade skolbarnen? Testet dröjde. Jesús fick order om att hålla sig helt isolerad i ett rum i hemmet tills vidare. Det sket vi i, det är orimligt. Om han hade fått corona-viruset nu hade vi ändå levt så nära att vi skulle haft det allihop.

På tisdagen fick han åka till vårdcentralen. På en grusplan bakom byggnaden väntade två rymdmän med varsitt test, snabbt och diskret, och sedan var det bara att vänta på resultatet. Hela familjen skulle hållas isolerad. Nästa dag kom inget resultat, bara ett besked om att vi allihop skulle vara isolerade i hemmet i sex dagar, även om resultatet var negativt, för det finns en liten, liten risk att testet visar fel resultat... Alltså ingen förskola för Runa, som redan hade missat hela första inskolningsveckan, ingen skolstart för Disa, och Jesús drabbades av någon slags cellskräck över att inte få komma ut.

Nåväl. På torsdagen kom det väntade, negativa beskedet. Inget corona-virus. Och en ny läkare gav oss allihop tillåtelse att gå ut! En halvtimme efter telefonsamtalet hade Jesús lämnat Runa i förskolan, så hon skulle hinna få någon slags mjukstart innan heldagarna börjar, och jag gjorde i ordning Disa och skjutsade henne till skolan.

Två timmar skulle första skoldagen vara. Jag lämnade Disa med både glädje och en sorgetagg i hjärtat. Över alla förändringar. Över de nya reglerna, att barnen inte längre får jobba med lera, leka på lekplatsen, de får inte fylla på sina vattenflaskor i kranarna i skolan, inte få låna penna av någon när penna glömts, aldrig få smaka på någon annans matsäck... Ständigt ansiktsmask på. Jag hittade inte Disas mask innan vi åkte så jag rotade fram en liten engångsmask för barn i röda plåtburken, och snodde ihop gummibanden med mitt hårspänne bakom hennes huvud, eftersom gummibanden var för stora. Det kändes sorgligt att stå och sätta ansiktsmasken tillrätta på sin lilla sexåring.

Och så var det ledsamheten över hur det förra skolåret slutade. Lyckligaste möjliga skolår, där Disa stortrivdes, och vi med, eftersom de få eleverna och deras föräldrar utgjorde en helt egen värld. Varje dag som vi hämtade barnen stannade vi kvar och pratade, en kort stund eller en halvtimme, en timme, medan ungarna lekte på lekplatsen utanför skolhuset. Nu har halva föräldragruppen försvunnit, och deras barn, och det blev så tomt. Den chilenska familjens stora barn har börjat i storskolan (80 elever) i Fuenteheridos, och de andra två stora barnen ville följa med kompisarna dit, så varken den chilenska familjen, mexikanske pappan eller brevbärar- och pizzabagarfamiljen finns kvar, de heller. Och den brasilianska familjen väljer att ha dottern hemma tills det blir färre restriktioner i skolan.

Men fyra andra barn är kvar, och en ny liten pojke har tillkommit, det kommer väl att bli bra det också.

Disa tog med ett av äpplena som hon dekorerat med diamanter, ögon och andra klistermärken, till läraren. Var lite blyg först, men läraren kom och hämtade henne vid grinden. Jag hade tänkt sätta mig och läsa religion medan Disa var i skolan (har tenta på tisdag) men följde istället med pappan Alex och nye pojkens mamma till chilenska familjens alldeles nyöppnade bar och drack fruktdrink med frön och åt melon i två timmar med dem.

När skolan var slut undrade Disa varför jag kom så tidigt, hon ville stanna längre. Ungarna slet av sig ansiktsmaskerna och lekte på trottoaren, nu när de inte fick vara på lekplatsen.

Idag var första heldagen i skolan, och så klart fick Disa drömtårta på sängen! Direkt efter skolan följde hon med ett par kompisar hem och jag ska hämta henne ikväll.

Med Runa var det värre. Hon har missat hela inskolningen, först för att hon var förkyld, sedan för att Jesús väntade på provsvar från covid-testet. Hon var ledsen när hon kom till förskolan (man får inte komma in, bara lämna barnet i dörren), och när jag hämtade henne fick jag själv lust att gråta när jag såg henne genom fönstret. Hon var inte glad. Jag är säker på att det är sant, att hon hade lekt och varit lugn under förmiddagen, men jag såg ju i hennes ansikte att det inte var bra. Hon har inget behov av att vara med andra barn fem-sex timmar på förskolan varje dag, hon skulle ha det bättre hemma. Det här är lösningen för att jag ska kunna jobba och studera.

Första resdagen - hotellet i Mengíbar

Nu kör vi reseberättelse, tycker jag! Här kommer fler detaljer än ni önskar, eftersom det samtidigt är min egen resedagbok!

När vi till slut om iväg, tre timmar senare än tänkt, stannade vi efter bara drygt en timmes bilresa. Vi var nämligen tvungna att köpa en ny bilbarnstol till Runa. Den gamla är livsfarlig, så fort hon somnar hänger huvudet framåt. Vi kan inte låta Runa åka på långresa i bil i farlig barnstol. Vi slog till på ett skylt-ex, tur!

När det var klart borde vi ha varit en bra bit på väg och stannat på rastplats för picknicklunch(jo tjena, i Sydspanien?). Men vid lunchtid befann vi oss fortfarande i Sevilla, så vi åkte hem till Jesús pappa där vi bjöds på himmelsk bläckfiskgryta med potatis, barnen lekte och sedan kom vi äntligen iväg!

Det är ungefär nio timmars bilresa mellan Aracena och Valencia, om man inte räknar alla stopp på vägen, så vi skulle övernatta i Mengíbar. Minns ni favorithotellet? Palacio de Mengíbar, jag rekommenderar det verkligen! Varje gång vi sover där och jag öppnar dörren till ett rum drar jag efter andan för att det är så vackert! Rummen på det hotellet är de lugnaste jag har upplevt. De är målade i en så mild, behaglig grå väggfärg, den ljusgröna skrivbordsstolen är i exakt rätt ton, och både vita lakan och mörka trädetaljer förstärks mot den sköna grå färgen.

Vi fick en stor himmelsäng att dela på, vi fyra, och efter att ha njutit en stund av rummet och hoppas i sängen gick vi ner till hotellets lilla spa, som vi hade bokat tid för. Sedan gick vi upp och åt maten som vi skulle haft till lunch, sushi till barnen, hemgjord empanada med pisto till Jesús och mig.

Disa, som sovit i bilen, somnade mycket sent, som jag befarat. Hon fick sluta med siesta när hon var två och ett halv-tre år eftersom hon somnade så sent. Den lilla stackarn låg vaken till någonstans mellan tre och fyra på natten, utan att kunna somna.

Ett år i Sverige?

"Nu är det tillbaka igen, Flashback-fenomenet. Under sommaren höll det på i säkert en och en halv månad. Hela tiden, antingen jag jobbar, är med barnen, handlar eller gör vad som helst annat, drabbas jag av Sverige-flashbacks. I en sekund är jag där, känner doften från bokhandeln, hör mannen i baguetteaffären, går in på en loppis, har sus av björkar i öronen, bläddrar i magasin i någon butik, känner det första sockriga bettet av en vaniljbulle från bageriet, köper rökt fisk i fiskbilen, träffar en kompis... Listan är oändlig.  Mesta av tiden har jag inte haft någon hemlängtan, men ibland kommer den. Nu skulle jag gärna åka till Sverige. Undrar när det kan bli?"

Detta skrev jag förra måndagen, utan att publicera. På tisdagsförmiddag skickade Jesús ett meddelande från skolan: "Jag har pratat med facket. Poängen fortsätter att räknas om vi åker innan Runa har fyllt tre." Jag blev så glad att jag läste meddelandet fyra gånger innan jag svarade.

Det kan låta obegripligt för någon som inte är sambo med en spansk lärare, så jag ska förklara. Kanske ska jag börja från början?

Länge, åtminstone tio år tillbaka, har vi pratat om att bo ett tag i Sverige. Mest jag då. Problemet är Jesús jobb. Så länge han inte har tillsvidareanställning får han inte vara tjänstledig och kan inte vara borta från jobbet. Men så hörde vi att statligt anställda lärare med barn under tre år vara borta ett år. Men gäller det även de som inte är fast anställda? Ja, det gör det!

Nästa punkt var Jesús oro över att han skulle förlora så många jobbpoäng av att vara borta ett läsår. Varje jobbad vecka ger poäng, som gör att alla utan fast tjänst klättrar högre på jobblistan. De som är högst upp är garanterade jobb, och får ofta jobba i det område som de önskar, vilket brukar vara i närheten av där de bor. Jesús är en av de andalusiska musiklärarna med högst poäng, och det är anledningen till att vi kan bo här i Aracena-bergen, som vi tycker så mycket om. Om han förlorar ett års poäng går så många lärare om honom på listan att vi med all sannolikhet inte skulle kunna bo kvar här efter året i Sverige, utan skulle börja få flytta runt till olika platser i Andalusien, beroende på vart Jesús skickas. Hänger ni med?

Nu kom beskedet, att om Jesús begär tjänstledigt innan Runa fyller tre fortsätter poängen att ticka trots att han inte jobbar, och i samma stund som han fick veta det var beslutet fattat. Vi ska flytta till Sverige för ett år! Nästa läsår!

Disa ska lära sig flytande svenska, Jesús också, båda ska uppleva ett helt år i Sverige med allt vad det innebär. Sverige kommer att bli Disas land också, inte bara ett semesterland.

 Hon ska få bada på badhus, gå luciatåg, adventsmysa, köpa julgran, fira påsk, åka skridskor och pulka, plocka blåbär och jordgubbar och vitsippor... Jesús får uppleva vad det är att byta land. och om båda lär sig svenska, och vi kan tala det hemma, kommer Runa också att få språket.

Tankarna går för fullt. Jag måste hitta ett jobb för att kunna försörja oss. Var hittar man snabbt ett jobb? Hemtjänsten? Personlig assistent? Städare? Lastbilschaufför (borde jag ta lastbilskörtkort innan vi åker till Sverige?)? Olegitimerad SFI- och spansklärare? Barnskötare? Bemanningsföretag? Hur länge räcker våra husbesparingar, om vi måste använda dem?

Jag har ställt mig i bostadskö i min svenska hemkommun. Vi måste lämna huset i Aracena. Sälja/skänka/slänga så mycket som går, magasinera resten. Vi får ta bilen upp. Skaffa takbox och packa fullt med kläder och annat för ett år. Köpa möbler och köksutrustning och sällskapsspel på loppis. Jesús behöver personnummer. Jag behöver diabetsläkare. Går det att få barnbidrag?

Så går tankarna. Om inget olyckligt händer (sjukdom/död/lagändring i skolan så Jesús inte kan få tjänstledigt/nytt virus etc) så flyttar vi nästa sommar och stannar ett helt år. Overkligt.

Färja på västkusten, 2019.

I år får barnen inte sjunga i skolan

Nästa torsdag börjar Disa äntligen skolan igen! Jesús, som ju är lärare, började igår.

Han jobbar i Aracena det här läsåret. Han hade gärna fortsatt ett tredje år i Fuenteheridos där han trivs så bra, men en nyexaminerad lärare, som fick högre poäng på de där proven* (som alla lärare som inte har tillsvidareanställning måste göra för att 1. få fortsätta jobba och 2. tävla om en tillsvidareanställning) och valde olyckligtvis just den skolan att jobba i. Jesús åkte alltså ut, liksom de allra flesta av lärarna som jobbat där, utom de fem som har tillsvidareanställningar. Efter karantänen verkar många storstadsbor ha sökt sig till landsbygden. I alla fall, det blir stora skolan i Aracena, och Jesús har promenadavstånd dit.

Dessutom, en rolig nyhet är att det ska börja ett svenskt barn i Aracenaskolan (!!!). Det är en spansk familj som har bott länge i Sverige, båda barnen (4 och 7 år tror jag) har fötts där, som just har flyttat tillbaka till Spanien. Vi kommer att ta kontakt med familjen fortast möjligt! En nästan svensk familj i Aracena! Förhoppningsvis kan stora barnet och Disa bli kompisar och prata svenska med varandra. Jag ska be familjen, om vi träffar dem, att enbart prata svenska med Disa. Vi måste bli kompisar med den familjen!

In i det sista har det rått tveksamheter om skolstarten. Många föräldrar vill inte låta sina barn gå i skolan, i rädsla för smitta. Men skolplikt gäller och i varje skola har en utsedd covid-samordnare jobbat hela sommaren, utan någon semester alls, för en säker skolstart. I Andalusien gäller bland annat detta:

1. Obligatoriskt munskydd hela dagen i skolan, från 6 års ålder.

2. Handtvätt minst fem gånger om dagen.

3. Febern ska tas varje morgon, antingen i hemmet eller i skolan.

4. Det ska vädras ofta.

5. De lite äldre barnen måste hålla 1,5 meters avstånd till varandra.

6. Barnen får inte sjunga på musiklektionerna, inte heller spela flöjt.

Den sista punkten är Jesús oerhört irriterad på. Han är ju musiklärare för låg- och mellanstadiet. Inte sjunga eller spela flöjt? Vad ska de göra då?! undrar han, som bygger hela ämnet på sång, dans, rytm och instrument.

Första dagen kom lärarna till skolan enbart för att ta blodprov och se om de har eller har haft viruset. Dag två kommer alla, som fått negativt på testet, till skolan för att jobba. Jesús har fått veta att alla onödiga möbler och saker har tagits bort. Han säger att klassrummen är tråkiga och livlösa.

Runa skulle ha börjat förskolan igår, om hon inte blivit sjuk. Även där gäller nya regler. Till exempel:

1. Barnvagnar får lämnas där under dagen.

2. Föräldrar får inte komma in, endast lämna barnet i dörröppningen.

3. Inga leksaker får tas med.

4. Barnen måste ha ett särskilt par skor eller sockar på förskolan, som aldrig lämnar lokalerna (måste komma ihåg att köpa nya skor).

5. Barnens vattenmugg/flaska, haklapp, målarförkläde (sådant som föräldrarna köper och lämnar där) och ombyte får aldrig lämna lokalerna.

6. Alla onödiga möbler har tagits bort.

Lidl har skickat ut reklam för sina skolstartsgrejer, som ni kan se på bilden i början av inlägget. I reklamtidningen finns erbjudande om tvåpack färgglada ansiktsmasker i tyg. Disa har en mask som hon valde själv i bokhandeln, jag tycker att det räcker med den så länge (hon avskyr att ha på sig den!)… Men det kändes så ledsamt och onaturligt att se barnen på reklambilden med ansiktsmask...

Det blir ett annorlunda skolår, det här. Barnen får i alla fall komma tillbaka till skolan. Det är det viktigaste.

* Inlägg 1 om lärarsystemet i Spanien

   Inlägg 2 om lärarsystemet i Spanien

Hemkomst med årets värsta skogsbrand

Mallorca är så vackert att man hissnar! Vilken resa det blev! Jag önskar att vi hade kunnat stanna en vecka till, men det gick inte, och när vi på eftermiddagen den andra hemresedagen nådde Sevilla och sedan körde in på vägen mot Aracena-bergen kändes det roligt att åka där igen! Vänligt, trevligt, mysigt, välkomnande. Vi har rest mycket i Spanien, sett så mycket, städer, byar, natur av skiftande slag, men inget är som den här trakten.

På hemvägen körde vi för första gången via Murcia i sydöst, och när man väl har kört förbi de förfärliga städerna Benidorm, Alicante och så vidare (de kan mycket väl vara trevliga när man kommer in i dem, har aldrig varit där) med höghus, hotell och reklamskyltar som man ser från motorvägen, för mig en lika ledsam syn som motorvägen på Costa del Sol (förlåt alla som jag trampar på tårna nu, men jag tycker det!) kör man in i ett otroligt landskap med höga berg som fortsätter mot Granada, och på håll ser man till och med Mulhacén, spanska fastlandets högsta topp...  Och de här bergen är fascinerande, men de skrämmer mig lika mycket som bergen i Pyrenéerna gör. Enorma, skrämmande, ogästvänliga, aggressiva… Då var det så fint att köra in på vår landsväg mot Aracena, för ingen annan plats i Spanien tycker jag så mycket om som detta lilla hörn. Landskapet är helt annorlunda mot allt vi sett under resan. Bergen är gröna, det växer stenekar, korkekar, kaktusar och andra torra växter. Man ser ingen odlad mark, utan natur och söta hus. En mycket stor del av Spaniens mark är odlad, och vanligast är att städer och byar omgärdas av odlingslandskap.

Men något störde bilden. När vi körde igenom Sevilla såg vi ett rökmoln i fjärran, brandrök gissade vi, och det stämde. Det brann nära vår kompis Lorens hemby utanför Sevilla. Strax efter att vi upptäckt den rökslingan såg vi något annat. Det upptog så stor plats på himlen att det tog en lång stund innan jag fattade att det också var brandrök, och inte någon märklig dimma eller konstiga moln. Röken kom från vårt håll, såg det ut som. Jag kollade Huelva-tidningens nätupplaga i mobilen, och mycket riktigt, en skogsbrand hade uppstått i Almonaster la Real. Snart uppdaterades nyheterna och det visade sig vara i söder om Almonaster som branden härjade, i närheten av en gruva med farligt sprängmedel. Branden rörde sig snabbt. folk evakuerades och det flögs helikoptrar och flygplan fulla med vatten som kastades över elden. Brandmän och experter på skogsbränder från hela Andalusien var på väg dit.

I Spanien brinner det varje sommar. Det blir extremt torrt och eldningsförbud råder alltid mellan juni och oktober. Här i vårt område regnade det i våras för sista gången, och sedan juni har dagstemperaturen pendlat mellan 34 och 38 grader i skuggan. Jesús är övertygad om att branden är anlagd, eftersom sommarskogsbränderna ofta är det. Många gånger ligger ekonomiska intressen bakom. Enligt Jesús börjar det alltid brinna vid liknande väderförhållande som nu; hög dagstemperatur och samtidigt kraftig vind, och enligt väderprognosen ingen förändring den närmsta tiden.

Ett och ett halvt dygn har gått sedan branden startade. Det stora området med eukalyptusträd har fungerat som effektivt bränsle och den kraftiga blåsten gör att lågorna flyger fram. Branden är nu nästan framme vid Zalamea och Riotinto där vårt sjukhus ligger. Militären har satts in i brandbekämpningen och premiärminister Pedro Sanchez twittrar om branden, som är den värsta i Spanien det här året.

Jag for till utsiktsplatsen mellan Fuenteheridos och Alájar i går kväll. Det var mörkt, klockan närmade sig halv tolv på natten, men här stod en lång rad med förfärade människor och tittade ut över bergen. Det äldre paret som kom fram till staketet strax före mig utbrast samtidigt "Por Dios!" "Joder!" när de såg eldhavet. Här syntes elden alldeles för nära, trots att det var svårt att urskilja lågorna, man såg istället det orangea skenet från elden och flera ställen som flammade upp. Den svarta natthimlen var smutsigt orange. Jag såg på elden bakom bergskammen och påmindes om att den härjar bara några mil ifrån oss.

Semester, reseförberedelser och nyhetsförbud

Sommaren går mot sitt slut. I flera dagar har det varit under 30 grader på dagen, och på natten har jag fått stänga balkongdörren för att det har blåst in så kall luft.

I onsdags följde jag med de andra till poolen.

- Nu är min semester snart slut, sa Jesús. Det är mindre än tre veckor kvar.

- Två och en halv vecka. Min semester är också snart slut. Jag börjar jobba samtidigt som du. En dag innan, sa jag och då skrattade vi, för min tvåveckorssemester hade ännu inte börjat.

Det har den nu. Igår morse var det jag som gick ner med Runa när hon vakande, och som jag njöt av att vara ledig och vara tillsammans med min lilla tjej som jag knappt träffat i sommar! Som brukar ropa och ropa efter mig när jag jobbar. Vi bakade frukostfrallor så att Disa skulle få nybakat bröd när hon vaknade, och Jesús, som kom från Sevilla på morgonen, var också glad att få något gott till frukost.

Det har varit en gräslig sommar så hösten får gärna komma, jag ser fram emot den, även om det är mycket osäkert på jobbfronten. Men innan skola och förskola börjar, innan poolen stängs och sommaren tar slut, ska vi åka iväg på resa. Det har varit osäkert in i det sista, allt har berott på corona-läget, men vi åker! På onsdag kväll avgår färjan till Mallorca, och det ska bli så enormt roligt! Disa övningssnorklar i poolen och idag och imorgon ska vi packa, hitta någon som tar hand om växterna och laga resemat och baka resefika, för vi åker redan på tisdag. Det är så långt till Valencia, där vi ska ta färjan, så med barnen behöver vi två dagar för att åka.

På sätt och vis verkar det vara helt rätt sommar att besöka ön. Jag läser att ön töms på turister, och det kanske är att dra det långt, men engelsmännen tvingas till två veckors karantän om de åker till Spanien, och för tyskarna har Spanien rödlistats... Bra för oss, men otroligt tungt för de som bor och arbetar på Balearerna, när nästan hela turistsäsongen försvunnit.

Det är deppigt att tänka på, men läget på Balearerna angår mig. Tänker jag. Jag är nyhetsknarkare och planerar att börja begränsa nyhetsintaget till det som på riktigt angår mig. Jag har blivit så sänkt av nyhetsrapporteringen i sommar. Det började med Greta Thunbergs sommarprat, och sedan dess har det känts som om allt är kört. Jag tänker att jag måste låta bli att läsa nyheter just nu. Jag måste inte känna till vad som hände efter valet i Belarus, eller protesterna i Libanon, svält i Indien, översvämningar på grund av klimatförändringarna, dödsfallen i Brasilien eller vad han med luggen (så kallas Donald Trump i Jesús familj) säger för dumheter. Och jag behöver definitivt inte läsa om kvinnor som tvingas föda fram döda barn. Jag borde till och med ta det lugnt med rapporteringen över corona-läget i Spanien ett tag. Så jag har bestämt mig för att ta en vit... Ja, först tänkte jag två vita veckor, hela semester utan nyheter, men det klarar jag inte. Så jag funderade på en vit vecka. Men det kändes mycket. Så igår, lördags började jag med en vit dag. en hel dag utan att ta del av nyheterna. Det gick inte så bra. När jag inte läste nyheter och oroade mig för världen, fick jag tid att övertyga mig själv om att jag har läppcancer. Ja, skratta ni, jag inser det roliga i situationen, men jag ska boka tid hos läkaren, och igår kväll läste jag nyheterna i en timme innan jag somnade för att tänka på något annat än att dö ifrån mina barn på grund av läppcancer.

Nu ska jag gå ner och laga fisk- och skaldjurssoppa med Disa. Vi ska göra chokladmousse till efterrätt, och jag tänker mig en silviakaka till fika i eftermiddag. Imorgon planerar jag en ny vit dag utan nyheter.

Planeter, glass och privat polisprotest

Efter middagen stack vi iväg för att köpa glass. Måhända var det lite sent, klockan närmade sig 22, men ett löfte är ett löfte och jag behövde komma utanför huset. Disa och jag sprang in i glasskiosken, hon ändrade sin glassönskan till en Dracula-slush, in i bilen igen och upp på berget med borgen.

Runa och Jesús delade på en strut, men han var så långsam med att ge henne. Gott! Gott! Gott! ropade hon hela tiden uppfodrande. Runa älskade platsen. Hon pekade på allt hon såg långt därnere och sa Titta! och insöp lyckligt allt hon såg. Disa var rädd för mörkret och för att vi andra skulle ramla ner från kanten, så till slut satte hon sig i bilen och tände lampan.

Jesús hade sin laserlampa i bilen, eller stjärnlampan som han använder för att peka ut stjärnbilder åt Disa, och vi pekade fascinerat upp mot den svarta natthimlen och tittade på Jupiter och den mindre Saturnus, och testade hur långt laserstrålen kunde nå, pekade på den övergivna skolan långt därnere och skojade om att polisen skulle åka upp till oss och se vad det var frågan om. Det är många poliser i rörelse, de är ute och spanar efter folk som fuskar med munskyddet varje kväll. Nu låg mitt munskydd i fickan. Även om det är lag på att man ska bära munskydd överallt, hela tiden utanför det egna hemmet så skiter jag i det. Hör ni det? Jag vägrade ta på munskyddet uppe på berget, där vi var helt ensamma, vår lilla familj. Det finns ju gränser för dumhet. Kommer polisen nu får de väl bötfälla mig om de är så dumma, tänkte jag. Vilket de förmodligen hade gjort, beroende på vem som var i tjänst, förstås. Lag är lag.

Ingen polis kom, och vi fortsatte att leka med laserlampan. Det finns en liten grej man kan sätta på lampan så att det bildas mönster, och med den på täckte jag hela den gamla kyrkfasaden med hjärtan, smileysar, blommor och prickar.

Det är fredag. Så enormt skönt. När jag slutar jobbet ska jag åka och helghandla lite... Eller nej, men jag ska köpa kattsand och sushi, Disa har längtat efter sushi i flera dagar. Jesús åker till Sevilla och repar med sin grupp, jag och barnen tar tidig sushimiddag och åker sedan till Castaño del Robledo och ser Umas föräldrar uppträda, jag tror att det är teater ikväll. Goretti åker också dit med sina pojkar, och vi lär träffa fler vi känner.

En kompis till Jesús stannar över helgen, och ytterligare två kommer och hälsar på. Vi ska åka med Goretti till ett, för oss, nytt badställe i en bäck i La Nava, och på lördagskvällen är det mer föreställningar i Castaño.

Det blir säkert en tur till eko-odlingen i Las Chinas, där våra grönsaker kommer från. Det är tomatsäsong och det är kul att testa en massa olika sorter, de är så goda nu.

Men än är det fredagsmorgon och här sitter jag och bloggar ett snabbt inlägg. Det är den lugnaste dagen på länge, så jag passar på. 

Ha en härlig helg, alla, och skriv gärna lite om vad ni själva har för er nu i slutet av juli!

Runa 16 månader

Idag fylle rmin lilla pärla 16 månader! När jag sa det till Jesús tyckte jag att det lät så lite. Har vi bara haft henne i 16 månader?

Hon är helt underbar, den här lilla ungen. Jag tittar på henne, lyssnar på henne svårbegripliga småprat och håller om henne, detta mjuka, varma lilla barn, och undrar hur vi kan ha fått något så underbart. Är hon verkligen vår? Hon bor alltså här med oss, är vår att ta hand om?

Låt mig berätta lite om Runa. Vi kan börja med att hon är en viljestark tjej. Hon bli väldigt arg om hon inte får som hon vill, om vi tar något ifrån henne (en sax till exempel, det är faktiskt inte tillåtet här i huset att en 16-månaders unge går omkring med sax), eller kattmaten som hon försöker stoppa i munnen. Eller om jag drar upp henne ur kattlådan där hon gärna sitter och gräver när ingen ser henne. Och arg blir hon när vi säger Nej. Hon blir så arg att hon letar efter något att drämma i golvet och börjar skrika som en siren! Det är ett outhärdligt högt ljud, och det är lockande att gå till ett annat rum medan det pågår. När jag sitter på ovanvåningen och jobbar går hon ofta till grinden i trappan, rycker i den och ropar Mamma! Mamma! med hög röst. Jag är en av hennes absoluta favoritpersoner, och hon är så glad när hon är med mig. Jag är också glad.

När hon är irriterad över något lyfter hon underläppen mot näsan och fnyser högljutt och går omkring med sin lyfta underläpp för att visa oss hur irriterad hon är.

Lika arg som Runa kan bli, lika lätt har hon till skratt. Vilken glad unge det blev! Allra mest skrattar hon åt Disa, som vet hur hon ska locka fram skrattet. Och när hon inte skrattar högt går hon omkring med ett lurigt leende och ser så busig ut, rynkar på näsan, småler och tittar på en med en blick, som om vi två hade en hemlighet ihop. Hon fnissar ofta, med stängd mun så det låter mhm, åt oss och våra tokigheter, åt att få en kattsvans som viftar henne i ansiktet, och åt sig själv, tror jag. Hon skojar och verkar se världen med humor. Vad härligt!

Runa tycker om att bli jagad, att klättra högt och farligt, att leka med vatten och i sandlådan. Hon gillar att pilla med små, små saker, undersöker, gömmer i handen, stoppar fingrar i små hål eller i någons navel och sätter smala tuschpennlock på pennorna. Hon tycker också om att hänga på sig saker, en liten väska, ett halsband, gummiringarna som Disa dyker efter i poolen, eller bara ett par mjuka, blommiga byxor som hängs över axlarna. Eller nyckelpigan i snöre, det snöret hänger hon också gärna om nacken. En annan favorit är de stora gula hörselskydden som hon älskar att ha på öronen, eller de blå simglasögonen som gör hela världen blå. Knappar dras hon till, antingen de sitter på diskmaskinen, den lilla röda hundtelefonen (som hon håller mot örat) eller musikspelaren som hör till en bok, som måste limmas.

Ofta har hon en gångstil som en liten tuffing, som går och söker efter bråk och någon att slåss med. Ibland går hon med händerna bakom ryggen. Varje gång hon ser sina skor tar hon med dem till oss för att vi ska sätta på henne dem, hon tycker så mycket om sina skor! Det är ett par mörkblå sandaler som hon fick av sin barnläkare, som är Disas kompis mamma.

Runa tycker om att sitta på små höjder, som ett trappsteg, eller i knät när jag sitter på golvet. Då backar hon försiktigt mot mig och sätter sig i mitt knä. Jag får hålla om henne och gosa med henne så mycket jag vill innan hon kommer på att hon måste vidare. Om hon hör musik sitter hon inte stilla i knät, nej då måste hon dansa! Stampar med fötterna, skakar på huvudet och snurrar runt. James Brown funkar alltid. Och är det barnsånger från musikspelaren sjunger hon med, på sitt sätt.

Såklart har Runa introducerats för poolen där Disa badar varje dag. I början var hon skeptisk, nu är hon alldeles för orädd. Hon brukar gå upp och ner i trappan, kasta saker i vattnet, och Jesús och jag har henne i famnen och badar med henne. Nytt är att hon vill stoppa ner huvudet i vattnet och bubbla.

Hon pussas gärna. När hon vill pussas blir det alltid på munnen, stängda (blöta) läppar och iband tar hon tag om huvudet på den hon vill pussa. Mmmmah! säger hon för varje puss. Annat hon säger: Titta, Nej, Mamma, Gott, Ta (tack) och Ma. Ma betyder katt, hon härmar ljudet som katten säger (mjau). Katterna pussar hon också, förresten. Ibland när hon försöker klättra upp för trappan och jag kommer på henn säger jag Nej nej, Runa, och hon tittar på mig, upprepar Nej nej nej nej och viftar med sitt lilla pekfinger... Och fortsätter sedan att klättra.

Lilltjejen väger nästan 8,5 kilo och har storlek 86 i kläder. Hon tycker om att äta, fast har en period då hon äter minimalt. Hon tycker särskilt mycket om blåbär, plommon, salami... Och allt som är sött. Ser hon att Disa har godis ropar hon upprört Gott! Gott! Gott! tills hon får smaka. Hon vill helst äta själv med sked eller gaffel.

Allt ska stoppas i munnen. Det har varit gammalt kattbajs, sniglar, kol, leksaker, stenar, vad hon än har hittat. Gamla matrester som hon hittar på golvet är skatter för henne, och det spelar ingen roll om matresten är täckt med myror. Vi ser på blicken om hon gömmer något innanför de runda kinderna.

Runa är Disas motsats i det mesta. Möjligtvis allt. Till och med sömnen. Disa har sovit bra sedan hon var liten. Runa har tills nyligen sovit uselt. När jag slutade amma var det en enorm lättnad att slippa bli väckt var 20 minut, det var Jesús tur att ta henne. Nu, sedan någon månad, sover hon faktiskt 7-8 timmar i sträck (med mindre uppvakningar som hon somnar om efter), med en nappflaska kan hon därefter somna om, men sällan sover hon mer än 8-9 timmar på natten. Och eftersom hon har sovit för lite brukar hon vakna på dåligt humör. Fruktansvärt lättväckt är hon. Det är nästan övernaturligt.

Hon är så härlig, lilla Runa! Eller Runis/Runita/Runisfjunis som hon också brukar heta. Man blir rejält trött av att vara med henne, måste vara beredd på att rädda henne från farliga saker hela tiden, men det var värre för ett par månader sedan, så hon gjorde sig illa varenda dag. Så härlig. Tänk om hon alltid kunde vara så här liten!

Pussar, moln och hemliga kronor

Efter en gräsligt stressig vecka kom helgen, och det jag längtade efter mest, förutom att sova, var barnen. Äntligen hann jag vara med barnen.

Jag satt på golvet så att Runa kunde tulta baklänges mot mig och sätta sig i mitt knä med en sko i handen, hon älskar sina skor och kommer alltid med dem för att vi ska ta på henne dem.

Vi pussades, Runa och jag. När hon vill pussas tittar hon mig i ögonen och sträcker fram sitt ansikte och pussar min mun med sin och säger mmmah! och vi pussas och pussas säkert 30 gånger i sträck.

Disa hade dekorerat spjälsängssoffan med en ljusslinga med vita fjädrar och ville somna där, så jag satt på golvet bredvid henne och läste i skenet från ljusslingan tills hon somnade, och bar sedan in henne till stora sängen.

Jag lyssnade på hennes berättelser om himlen där hon bodde med sin andra mamma, som dog (det var då Disas vingar föll av och hon kom till oss), hon och alla hennes systrar brukade hålla till på ett moln där det växte ett stort träd och var fullt med fjärilar i luften. Där fanns en massa pooler med varmt, skönt vatten att bada i.

Jag köpte glitterpapper att tillverka kronor av, för vi är ingen vanlig familj, säger Disa. Men vad som är så speciellt med oss är en hemlighet, jag har lovat att inte berätta, så det kan jag inte tala om här på bloggen.

De är så fina, mina ungar. Tänk att jag har fått dem.


Den här veckan är lugnare, men tröttheten släpper inte.

Idag är det så fint väder att det är som att få en sommarpresent. Temperaturen ska inte gå över 30 grader på hela dagen, och det ska till och med regna lite.

Hoppas att ni har en fin sommarvecka!

Obligatorisk med ansiktsmask och absurda regler

Världen har blivit galen. Det har aldrig varit så deppigt att ta del av nyheterna som nu. Men vi kan lämna världen utanför och koncentrera oss på Spanien, eller mina tankar i mitt lilla hörn av landet.

I Andalusien är det sedan förra veckan obligatoriskt att alltid bära munskydd utanför hemmet, alltså inte bara i butiker och på platser där det är mycket folk  och det kan vara svårt att hålla avstånd. Utan heal tiden. Har ni provat att gå omkring med munskydd när det rä 38 grader i skuggan? Jaja, det står man så klart ut med om man kan bromsa smittspridningen på det sättet. Men det där beslutet har fattats av Andalusiens parlament som sitter i den befolkningstäta storstaden Sevilla. I Sevilla kanske det är mycket folk på gatorna (tveksamt i och för sig, idag skulle det bli 41 grader), men på ett ställe som Aracena? Eller någon av småbyarna här i bergen? Mitt på dagen kan man möta personer på trottoaren om man går in till centrum, det är sant, men vem ska man stöta på i utkanten av samhället, där vi bor? När jag är ute och går med Runa i vagnen på kvällen träffar jag inte en människa. Jag kan se en ensam hundägare på långt håll, men inte mer. Ändå är jag tvungen att bära ansiktsmask. Det är absurt. Jag viker ner den under hakan för att snabbt kunna dra upp den om det kommer en polisbil. Går på helspänn för att vara beredd. Jag blir bötfälld polisen ser mig ute utan ansiktsmask.

Jag hörde på radion att syftet med det allmänna användandet av masken framför allt är för att påminna folk om att faran inte är över. Det verkar vettigt. Många har gått tillbaka till sina tidigare liv, har släktkalas, träffas, håller sällan avstånd. Jag tycker ändå att det är helt absurt att behöva gå omkring med ansiktsmask när inga människor finns i närheten. Undantag från maskbärandet finns, och det är om man utövar sport, eller om man är på stranden och ligger stilla på en handduk, alternativt är i vattnet och badar.

En annan absurd regel, som i sin obetydlighet gör mig galen, är poolregeln att man inte får hoppa i från kanten för att man då kan råka skvätta vatten på någon, och i förlängningen smitta denne med virus.

Det dyker upp nya smitthärdar i Spanien. Nu har Barcelona till delar stängts ner igen, och jag oroar mig orimligt mycket över att vi ska sättas i karantän på nytt. Var det så jobbigt, verkligen? Men den där oron sitter i kroppen, jag vill fly härifrån, till Sverige kanske, fast det går ju inte. Men jag vill inte sätngas in en gång till.

Käre tid, om reglerna bara har substans, om de leder till något bra, så okej. men absurda regler gör mig tokig. Det auktoritära styret, som märks på alla plan i samhället, som syns i vilken barnfamilj som helst, att inte ifrågasätta, inte protestera, bara göra som man blir tillsagd för att undgå straff, det gör mig tokig. Det också.

Uppdatering Vargen

Vargen har klarat sig.

Det var tveksamt om han skulle överleva ända till torsdag eftermiddag. Han har varit så dålig. Vi har tvingat i honom antibiotika och smärtsitllande, sprutat i honom vatten och barnmat på burk för att han skulle få i sig något. Lagt lyxig kattmat på burk i skålen, lite grann, och suttit bredvid för att han skulle försöka äta något. Försökt locka med skinka och leverpastej. Själv har han mest legat stilla och tittat allvarligt på oss. Vi har försökt att bara klappa honom på huvudet, under magen har han som en stor påse, en stor svullnad.

Vi har haft daglig kontakt med veterinären, varit på fyra återbesök med katten, det har tagits blodprov, han har fått vätska insprutad i kanylen på benet... På fredagen var veterinären redo att skicka Vargen till djursjukhuset i Sevilla, men som genom ett under hade katten genomgått en förvanling kvällen innan! Plötsligt hade han gått ner för trappan och gått in till oss i köket, och jamat! Han började äta självmant och såg betydligt piggare ut än föregående dagar. På fredagen var han ännu piggare. Visserligen fick veterinären resultatet av blodprovet, och konstaterade att katten har en infektion i levern, men Vargen själv var nästan som vanligt, förutom att han vinglade när han gick och att han inte kunde hoppa så högt. Han åt gång på gång, lite, lite grann i taget, han spydde inte längre och han ville ha sällskap. Hela tiden satt eller låg han vid Jesús fötter när denne lagade mat, och när jag var i köket var han tätt intill mina fötter också. Precis som Pipen, de första veckorna efter att vi hade räddat honom.

I lördags bajsade han för första gången sedan allt hände, vilket jag blev så glad över, för oron har varit att såret, som går rakt in i låret, skulle ha trängt ända in i tarmarna, men det verkar inte så, lyckligtvis. Gången är mycket bättre, även om den stora svullnaden är kvar. Han kan hoppa igen!

Det stod snabbt klart att det inte är något hundbett, utan katten har fått något vasst rakt in i låret. Vad det kan vara vet jag inte. Jag hoppas på det bästa, att han skulle ha råkat ramla emot något, men det låter ju inte så troligt, dels med anledning av var såret sitter, dels på grund av hagelskotten som har skjutits in i hans "armhåla" och att han en gång troligtvis var nära att dränkas...

En mycket sjuk Varg-katt

När vi kom hem från den fantastiska dagen i Portugal jamade den lille vite odjurskatten uppe från taket, ingen hade tagit ner honom på hela dagen, och Leo satt på trappan och väntade på oss... Men var fanns Vargen? Vargen som alltid är den förste att komma oss till mötes? Var han inomhus? Nä, ingen katt kom utspringandes när jag öppnade dörren. "Han är säkert i någon annan patio", sa Jesús, men jag visste redan att något var fel. Det här kändes inte bra.

Vargen var borta hela natten. När vi skulle åka på släktkalas i Sevilla nästa förmiddag var han fortfarande borta. Jag hade en obehaglig föraning om att han blivit överkörd och bad Jesús titta efter katten när han slängde soporna, Pipen hade hittats död nära sopcontainrarna. Men ingen Vargen fanns där. När jag körde iväg med hela familjen åkte jag en extra runda för att spana efter honom, men jag såg honom inte.

Klockan var halv ett på natten när vi körde in på vår gata igen, med tjejerna sovandes i baksätet. En grannkvinna höll upp handen och hejdade oss, och frågade om det var vi som hade en svartspräcklig katt, hon hade just varit och ringt på hos oss, och på trottoaren, bakom en parkerad bil, satt hennes tonårsbarn på marken. Det fanns en skadad katt där, en som hon hade hittat uppkrupen i hennes fönster tidigare. Jesús var först ur, jag parkerade och skyndade fram till barnen där den skadade katten tydligen var, men kom inte så långt, för när Vargen såg mig komma hasade han vingligt fram till mig, han kunde knappt använda bakkroppen. Hela han var genomblöt av urin och såg förfärlig ut. Jesús pratade med grannkvinnan medan jag försiktigt lyfte upp min katt, försökte se om det gjorde ont när jag tog i honom, men han protesterade inte. Han stank av urin, och det gjorde nu min tröja och mina armar också. Vad hade hänt?! Han måste ha legat någonstans, oförmögen att resa sig ens för att kissa.

Han tog sig in i vardagsrummet, upp i soffan, spydde, tog sig vidare till nästa soffa, spydde, och där låg han helt stilla när jag lämnade honom för att gå upp och lägga mig någon timme senare. Disco hade varit inne och nosat på honom en lång stund, jag lät honom hållas.

I morse var jag rädd att Vargen skulle ha dött under natten, men det hade han inte, han hade tagit sig upp för trappan och låg stilla i jobbrummet. Från klockan åtta försökte vi få tag i en veterinär, men det tog två timmar innan någon svarade. Vi fick bära grejer tills golvet var så tomt att vi kunde dra ut den stora sängen, Vargen hade krupit längst in, men han orkade inte försöka fly när jag kom med kattburen. Jesús fick köra Vargen till veterinären innan de andra patienterna började komma, de som hade bokad tid.

Han blev kvar hela dagen. Han fick dropp för han var helt uttorkad, så klart, han hade varit borta i två dagar och det har varit mycket hett ute. Han fick dropp och smärtstillande och veterinären konstaterade att han hade ett djupt, fult sår på bakbenet som hade orsakat en infektion. Hon tittade också på några bulor vid hans armhåla, som jag nyligen lade märke till, och sa att det med största sannolikhet var blykulor från ett vapen som satt där, hon har sett det förr. Såret på benet är troligtvis också orsakat av någon, men det skulle också kunna vara ett hundbett eller att han, tja, ramlat mot något långt, vasst...?

Jag vet att många här är grymma mot djur. Det finns två föreningar bara i lilla Aracena som tar hand om misskötta, misshandlade och övergivna djur. Ute ser vi varje dag magra hästar som är fastbundna i en påle i marken utan möjlighet till skugga, getterna i hagen har alltid ett kort rep mellan två av benen för att de inte ska kunna springa, liksom åsnorna som ibland knappt kan röra sina framben på grund av det korta repet mellan dem. Och så vidare.

Jesús hämtade hem Vargen på kvällen, tillsammans med en hel kasse mediciner och ett strängt schema för när medicinerna ska ges. Katten själv är groggy efter en effektiv spruta med smärtstillande som han fick innan han lämnade veterinären, och vänstra frambenet har lindats med bandage, kanylen sitter kvar ifall han behöver dropp igen på återbesöket imorgon. Han får inte ha några katter på besök, ska bara vara instängd i ett lugnt rum med mat, vatten och låda, och Leo har dragit runt och letat efter sin vän, ända tills vi ändå lät honom komma in i rummet en stund, och han låg länge och tittade spänt på Vargen, som låg kvar, drogad, i kattburen. Nu har Leo parkerat sig själv utanför den stängda dörren.

Den magiska platsen

Vad roligt det har varit att fylla 38! Igår hade Jesús ordnat en liten skattjakt med hemligt mål i sikte, det visade sig bli linbana mellan Spanien och Portugal, och väl i Portugal lunch och sedan bad. Det var en helt igenom härlig dag. Mer om det kommer.

Förra veckan, på själva födelsedagen, så träffade vi vänner på den magiska platsen som Goretti hade tagit oss till. Vi hade picknick, barnen lekte, musikerpappan från Brasilien hade med sin gitarr och spelade bossa nova, Ana hade tagit med sig tårtljus som hon satt i två kanelbullar (tog inte med tårta pga värmen) och när jag kom tillbaka efter att ha aviserat ungarna om att det vankades bullar tittade hon fram bakom ett träd där hon gömt sig med bullarna och de tända ljusen, och alla började sjunga Cumpleaños feliz, och jag skrattade så jag inte kunde blåsa ut ljusen. Det var så roligt att träffa dem igen, efter så lång tid!

Men åter till den magiska platsen, den allra bästa för att fira födelsedag utomhus på sommaren. Man kör förbi söta Cortelazor där vi köpte citronträdet, kör ner för berget på slingervägar tills man plötsligt kommer till en liten grusväg i en kurva. Poza de Cortelazor kallas stället. Det är en picknickplats med stenbord och stenbänkar precis intill en bäck, där man kan bada, och här kommer lite bilder från när vi var där själva med Goretti och hennes pojkar.

Bäcken brukar stängas till på sommaren så att vattnet samlas och bilar en liten badsjö, men inte det här corona-året, jag gissar att kommunen inte vill att så många kommer dit och badar. Men inte behöver den täppas till, det går så bra att bada ändå!

Vattnet är ljuvligt kallt sådana här heta dagar (det har varit 33-39 grader i skuggan de senaste veckorna), svårt att doppa sig i för en badkruka som jag, men hettan tvingar en. Det finns sandbotten men det är bäst att gå i med tofflor för det mesta av botten är täckt av runda stenar.

Vi hade picknick även med Goretti, tog med citronmuffins, tortilla, korv och annat gott.

Barnen var hela tiden i vattnet. Till och med Runa badade. Och vi så klart, i omgångar.

Med en håv fångade barnen småfisk som Jesús fick vakta, så inte Runa skulle hälla ut fiskarna ur hinken.

De gick på upptäcksfärd i bäcken. Om man går länge kommer man till slut till ett djupt ställe där vattnet når en vuxen till halsen. Har jag hört. Ingen gick så längt den dagen :-)

 Det är en ljuvlig plats. Hit kommer vi att åka många gånger!