tisdag 21 juli 2020

Pussar, moln och hemliga kronor

Efter en gräsligt stressig vecka kom helgen, och det jag längtade efter mest, förutom att sova, var barnen. Äntligen hann jag vara med barnen.

Jag satt på golvet så att Runa kunde tulta baklänges mot mig och sätta sig i mitt knä med en sko i handen, hon älskar sina skor och kommer alltid med dem för att vi ska ta på henne dem.

Vi pussades, Runa och jag. När hon vill pussas tittar hon mig i ögonen och sträcker fram sitt ansikte och pussar min mun med sin och säger mmmah! och vi pussas och pussas säkert 30 gånger i sträck.

Disa hade dekorerat spjälsängssoffan med en ljusslinga med vita fjädrar och ville somna där, så jag satt på golvet bredvid henne och läste i skenet från ljusslingan tills hon somnade, och bar sedan in henne till stora sängen.

Jag lyssnade på hennes berättelser om himlen där hon bodde med sin andra mamma, som dog (det var då Disas vingar föll av och hon kom till oss), hon och alla hennes systrar brukade hålla till på ett moln där det växte ett stort träd och var fullt med fjärilar i luften. Där fanns en massa pooler med varmt, skönt vatten att bada i.

Jag köpte glitterpapper att tillverka kronor av, för vi är ingen vanlig familj, säger Disa. Men vad som är så speciellt med oss är en hemlighet, jag har lovat att inte berätta, så det kan jag inte tala om här på bloggen.

De är så fina, mina ungar. Tänk att jag har fått dem.


Den här veckan är lugnare, men tröttheten släpper inte.

Idag är det så fint väder att det är som att få en sommarpresent. Temperaturen ska inte gå över 30 grader på hela dagen, och det ska till och med regna lite.

Hoppas att ni har en fin sommarvecka!

12 kommentarer:

  1. Åh, vilka fantastiska barn, så gulliga båda två! Jag blir så imponerad av storasyster och hennes berättelser.. man känner riktigt hur underbart det är där på molnet. Hon är bara 6 år, eller hur?!

    SvaraRadera
  2. Gullungar!
    Skönt att få tid tillsammans och bara njuta av varandra.
    Sköt om er!

    SvaraRadera
  3. Underbart, skriv ner allt hon berättar! Det är ju en skatt! både för dig nu att lyssna på, och att skriva en barnbok av (!) och för Dia när hon blir större. Jag vet att jag berättad för min mamma när jag var liten om "när jag var stor". Mamma minns inte alls detta och jag kommer inte ihåg några som helst detaljer. Hade varit guld värt om det funnits några små anteckningar nånstans. Man blir alldeles glad och bubblig inombords av hennes ord. Vilken lite konstnär hon är.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hon är speciell. Vad synd att det inte finns något antecknat av dina berättelser! Vad roligt det hade varit för dig att läsa det nu! Brukar du anteckna saker som I gör och säger?

      Radera
    2. Jag var bättre på det när han var mindre och höll på att lära sig prata men det händer ibland att jag gör det. Borde dock göra det ännu mer! Så roliga saker som kommer nu, men det är ju ögonblick så försvinner och så glömmer jag bort när jag väl har chans att anteckna... Du får gärna länka till min blogg förresten, tack, tyckte jag svarade på det men ser nu att den kommentaren aldrig publicerades.

      Radera
  4. Jag tror på Dísa! Synd bara att vi glömmer allt om hur vi har vingar och sitter på molnen när vi blir äldre och dummare och tappar bort så mycket av den där magin! <3.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är synd att det händer! Må Disa få ha kvar sin magiska värld!

      Radera
  5. Barn är fantastiska!!! /Annika F

    SvaraRadera

ny gadget

ny gadget