Men doftminnet är starkt, vet ni. Och känselsinnet. Jag söker minnen med händerna och näsan. Jag spärrar ut fingrarna för att känna den svala vinden överallt, önskar att den blåste in innanför kläderna, söker den friska kyla som biter i huden, men det är för varmt. Fingertopparna dras mot björkstammar, mjukt gräs och lena, solvarma träväggar.
Jag stoppar näsan i en saftig limpa Skånegrova från bageriet och drar in doften. Jag stannar vid blommande häckar, luktar på junisommar, minns och smakar på namnen som kommer till mig; spirea, syren, schersmin, thuja, hängbjörk, rhododendron... En av mina favoritblommor; pionen, står i blom, enorma, tunga, rosa blommor, men de har planterats för långt ifrån staketen, jag når inte doften av dem. Vågar inte gå in i trädgårdarna för att lukta, så jag stoppar in huvudet i ett kylskåp i mataffären istället, där buketter med pioner står till försäljning, men jag känner inget.
Jag fortsätter istället med att samla dofter från varm, nygrillad kyckling, grillköttsmarinad, nybakad pizza, duschkrämen (kom på att jag visst köper samma duschkräm varje gång jag kommer till Sverige, det är många minnen samlade i den flaskan), ny bil, bibliotek, gamla och nya böcker, tomma block, fikarum och lukten från ett matrum där kollegorna värmer sina lunchlådor. Nytryckt tidning. Lidköping ger inte samma känsla av att komma hem längre, men tidningsredaktionen gör det, trots att detta är en annan redaktion. Jag är ringrostig, men det är fortfarande ett av de roligaste jobb som finns. Glädjen bubblar under ytan. Hade jag varit smidigare i kroppen, och inte haft hälsporre, hade jag skuttat i korridorerna.