Tågterapi

Jag visste att detta är mitt sätt att resa. Har velat så länge. Den hemska, stressiga månaden släppte sitt grepp, tåget förde mig bort, det var bara att följa med.

Timmarna går, och landskapet utanför fönstret förändras. Olivodlingar, torr andalusisk dehesa, solrosfält med vidöppna blommor, vallmo, vinodlingar. Berg, de höga Pyrenéerna, frodig skog och grönska, Medelhav och en märklig våtmark. Längre in i Frankrike kommer de långa, fridfulla åarna, träden blir högre, skogarna fler. De vita andalusiska husen har bytts ut mot jordfärgade gårdar, sedan rosa hus med gröna fönsterluckor. Storstad, och sedan ett litet grått slott på landsbygden som snabbt sveper förbi utanför fönstret.

Bredvid sitter en ung fransman, jag räckte honom hans fina blanksvarta skor när han skulle ut och röka. Framför sitter en man som ägnat timmar åt att studera tyska notkompendium, och snett framför en äldre man som håller om sin fru medan hon sover. Strax bakom mig sitter tysken som stönade plågat när jag körde över hans fot med min tunga resväska. En nunna med sliten vandringsryggsäck och liggunderlag kliver på, två killar som åkt utan biljett tvingas gå av med konduktörerna efter ett långt, allvarligt samtal i korridoren, som vi andra följde med blicken.

Nikki skickar meddelanden, hon tycker att det låter fruktansvärt att åka tåg i flera dagar för att komma till Sverige. Hon skulle skulle bli så uttråkad. Jag svarar och försöker förklara att jag inte hinner få tråkigt. Jag läser, slumrar, tittar ut, funderar, lyssnar på musik en stund. Äter empanada från stationen i Madrid, frasig pan au chocolate från Avignon.

Tågen glider tysta och mjukt vaggande genom lanskapen. Jag slumrar igen, och vill inte att resan ska ta slut.