Hej gänget!
Det här inlägget skrev jag för en månad sedan, men publicerade det aldrig. Det publiceras nu, innan jag skriver något nytt :-)
Det är så roligt att vara på en svensk arbetsplats. Ta fikapauser, prata med gamla och nya kollegor, ha fasta arbetstider. De första tre veckorna har jag arbetat på huvudredaktionen. Skrivit om tre konstutställningar, pratat med tre arga män, med Lisa Nilsson, varit på konserter och träffat diamantbröllopspar. Därefter skickades jag iväg till en av lokalredaktionerna. Här jobbar jag ensam på en liten redaktion med pyttekök en trappa, det skulle kunna bli riktigt trivsamt om jag hade mer tid på mig än fyra veckor. Det är roligt här också. Eller, det kommer att bli roligt, men starten igår var lite påfrestande. Det första som hände var att jag backade på en stolpe med lånade jobbilen. Mycket långsamt, det blev inget märke, men lite skärrad blir man ju. När jag kom fram fick jag inte igång datorn, dataskärmarna, telefonen, mejlen och övriga program som jag behöver för att kunna jobba. Dörren ut mot gatan har ett hemligt litet lås som jag inte kunde låsa upp. Det mesta löste sig under förmiddagen, men på eftermiddagen åkte jag vilse på Kinnekulle, upptäckte att minneskortläsaren var obrukbar och åkte till slut vilse på väg hem också, när jag trodde att den eländiga dagen äntligen var över.
Det mesta har löst sig, och jag har hämtat en ny kortläsare, men jag kan fortfarande inte låsa upp dörren, inte skriva ut papper på skrivaren och inte heller skicka mejl från redaktionsmejlen. En klar förbättring alltså.
De första tre veckorna i Sverige hyrde jag ett litet rum i en källare med tillgång till kök och toalett och jag hade en polsk man till granne. Sedan kom familjen. Oturligt nog kom de samma dag som jag skulle jobba till klockan 23, och därefter skulle jag jobba både lördag och söndag och tre dagar till. Men vilken arbetsplats jag har hamnat på! Först fick jag byta kvällsjobb mot dagjobb, därefter fick jag sluta tre timmar tidigare för att möta familjen vid tåget! Är det normalt? Kan man annat än att trivas på ett sådant ställe?
Jesús hade åkte hemifrån med barnen redan på torsdagsmorgonen för att lämna nyckel till den förste som ska hyra vårt hus i sommar. På eftermiddagen tog de bussen till Malaga, sov på billigt hotell och gick upp mitt i natten för att flyga till Göteborg. De satt på tåget till Skövde, där vi hyr lägenhet, samtidigt som jag var på väg till samma station med bussen, utan att Jesús visste om det. Den timslånga bussresan har aldrig någonsin känts så långsam förut. Men tio över tre mötte jag dem alltså vid tåget, till deras stora överraskning! Underbart var det! Jag tog Disa i handen och gick tillsammans med de andra till Pressbyrån och köpte glass, korv och drycker, och sedan tog vi lokalbuss till den lilla studentlägenhet som vi hyr i sommar.
Jesús har skaffat sommarkort på äventyrsbadet som ligger på gångavstånd från lägenheten, och de har varit där varje dag som barnen har varit friska, och Runas vattenrädsla släppte redan första dagen. De har hunnit vara sjuka också. Vi har träffat släktingar, varit en sväng i Göteborg (där visade sig Disa vara sjuk, stackaren), plockat jordgubbar (här var Runa sjuk) och kokat jordgubbssaft, och hyrt cykel till Disa som äntligen får cykla.
Det är lite konstigt med svenskan. Jag vet inte om det beror på språket eller om det är för att jag har varit borta tre veckor, men Runa är ibland helt tyst med mig, säger inte ett ord på många timmar. Hon pratade mest svenska med mig i Spanien, men medan jag var iväg, övergick hon helt till spanska. Och Disa tappade svenskan för längesedan. Hon kan bara säga enstaka ord på svenska. Nu är hon så gammal att hon vet att hon inte kan kommunicera på annat språk än svenska här, och det gör att hon också blir helt tyst tillsammans med andra, eller så gör hon ljud på något bebisspråk.
