Spansk film - tips!

Men wow!
Ni minns mitt löfte, att se mer spansk film?
Jag har börjat jobba med det.
Årets första sågspå bio förra fredagen, när jag upptäckte den i Avenida 5 Cines program.
Filmen är bara tillfälligt tillbaka, med anledning av Goyapriserna.

Vivir es fácil con los ojos cerrados av David Trueba, vilken toppenfilm!

En spansk engelsklärare är besatt av John Lennon, och när han hör att stjärnan är på väg till Almería för att spela in en film sätter han sig i bilen och kör hela vägen dit för att träffa idolen.
På vägen plockar han upp en ung kvinna som är på rymmen från nunnehemmet där hennes mamma placerat henne så att ingen bekant ska få veta att hon är gravid (barnet placeras efter födseln och kvinnan kan åka hem).
En annan liftare följer också med i bilen, den unge killen som kommit på kant med sin pappa.
Det blir en roadtrip till Almería där killen försöker skaffa ett nytt liv och engelskläraren gör allt för att träffa John Lennon, som vaktas hårt av säkerhetsvakter.

Fin film med stark 70-talskänsla. En film att bli glad av!
Rekommenderas varmt.

Knäppa tankar om bebisen i magen

Nämnde ju i ett inlägg hur jag, innan jag började med mammabyxor, var rädd att bebisen skulle klämmas ihjäl eller inte få luft och kunna andas för att det var så trångt.
Vilket kanske kommer sig lite av att jag på ultraljudet såg hur den lilla varelsen klämdes ihop helt av mina magmuskler när jag skrattade till över hur den sparkade uppåt med benen.
Och jag har haft ännu knäppare tankar när jag trott att bebisen får panik därinne i magen för att den inte kan komma ut och det blir bara allt trängre, den växer, väggarna kommer närmare...
Låter verkligen knäppt, jag vet.

Carin skrev i en kommentar hur hon också trodde att bebisen kunde klämmas, och att det skulle göra ont om den klämde en hand eller en fot i hennes ljumske.

Fler som haft sådana här tankar?

Sevillas prydnadsapelsiner

Jag ramlade över den här nyheten.
I Seattle planeras en 28 000 kvadratmeter stor park där allt som odlas ska vara ätbart; frukter och grönsaker till stadens invånare. Alla som vill får vara med att så och plantera,och alla som besöker parken ska få plocka och äta vad de vill av det som odlas. Gratis mat till invånarna, året runt. Fint, eller hur?

Jag kommer genast att tänka på Sevilla.
Här finns, sägs det, 75 000 apelsinträd som kantar gator genom hela staden.
Alla med oätliga apelsiner för att stadens invånare inte ska äta dem. För hur skulle det se ut? Om folk plockade och åt upp apelsinerna? Apelsinerna ska ju bara vara till prydnad!
(Det sägs att det görs marmelad på dem när de samlas in, någon som vet mer?)

Jag kan inte tänka mig att Sevillas kommun skulle anlägga en park med gratis frukt och grönsaker åt invånarna.
Det finns ju inga pengar att tjäna på projektet. Det är ju därför som utebiografer och utebassänger har tagits bort: det tjänades inga stora pengar på det. Fanns bara för invånarnas glädje.
Och ska man vara ännu mer krass, och det känner jag att jag är nu, så är det ännu mindre chans att något anläggs om det inte byggs något, för då kan ansvariga politiker inte lägga något i egen ficka, eller i fickorna på släktingar och familjemedlemmar.

Magens långsamma växande

Gravid.
Det har känts så overkligt att jag inte riktigt trott på det, trots det där testet. Har knappt haft några symptom alls.
Inte ens att jag var hos barnmorskan gjorde det mer verkligt. Hur kunde han veta att jag verkligen var gravid? Bara för att jag sa det? Behövde han inga bevis?

Men så blev jag klämd på av en läkare som konstaterade att där inne, där var magen hård, och skickade mig på ultraljud på akuten på grund av hemska magsmärtor, och jodå, de såg allt något därinne. Ett litet hjärta som slog. Början på en ny liten filur.
Vecka åtta.

Själv kände jag inget hårt i magen förrn ett par veckor senare, då jag lyckades lokalisera, ja, jag gissar att det är livmodern, på höger och vänter sida. och blev helt fascinerad.
- Känn! Känn här, sa jag till Jesús när vi gick och la oss och förde hans händer över magen och över de där kanterna.
Jo, han anade också något.
Jag fortsatte att studera förändringarna, men det gick så långsamt, och det blev helgrutin att J kände på magen. Som han sa, om han kände varje dag kände han ingen skillnad. (som jag)
Så tyckte jag att magen började bukta ut, om jag stod på ett visst sätt.
Sedan blev jag säker.
Sedan märkte jag det om jag låg ner. Och J höll med, och konstaterade själv hur magen blev hårdare och större.

Så blev byxorna trånga.
Helt absurt kom jag på mig själv med att oroa mig över att barnet skulle klämmas ihjäl och att det inte kunde andas och få luft där i magen på grund av platsbrist.
Och efter en promenad från stan, då jag fått sätta mig och vila flera gånger eftersom magen gjorde ont och jag hade svårt att andas, bestämde jag mig: det var dags för mammabyxor.

Men åh, vad jobbigt det kändes att köpa mammabyxor.
"Tänk om någon jag känner ser mig", tänkte jag och såg mig omkring, trots att det ju inte var något hemligt.
"Tänk om någon som jobbar här ser mig och tycker att det är för tidigt, jag är ju inte så stor än."
Så fånigt.

Det tog hela eftermiddagen att hitta ett par som fungerade.
De har fickor till insulinpumpen (viktigt) och resårmidja som går ända upp till brösten. Tänkte att det var alldeles för tidigt för så stor resår, jag har ju ingen gravidmage att tala om än, men det var de som kändes bäst, och gud så sköna de var. Vilken lättnad! Vilken uppfinning! Tack, den som kom på mammabyxorna!

Hur intressant?

Ja, jag tycker ju att det här med att jag är gravid är oerhört intressant.
Det mest intressanta jag kan tänka mig just nu.
Men inser att kanske inte alla håller med.
Så jag bloggar på om vanliga grejer också.
Lovar att inte skriva graviditetsinlägg varje dag.
Men på tisdag hörrni! Då ska jag till barnmorskan, och jag tror han ska lyssna på bebishjärtat, och därefter kommer nog ett inlägg om min spanska barnmorska!

Lunchmat på inomhusmarknaden

Lördag förmiddag.
Vi hade gått ut på promenad genom grannkvarteren och till centrum, och en liten tanke var nog att antingen se skulpturutställningen vid katedralen, eller gå till favorittorget och dricka gazpacho och äta solrosfrön sittandes på en bänk. Men vi kom inte så långt, jag var alldeles slut efter den promenaden till centrum, blir fortare trött nu, och vi satte oss på en bänk och funderade på vad vi skulle äta till lunch.
Lördag - då måste man äta något kul!

Vi bestämde oss för att gå till den nya inomhusmarknaden mitt i centrum, under Las Setas, vi var ändå så nära. För att se vad vi hittade.
Det var en bra idé!
Vi gick runt och kollade på fiskstånden, köttstånden, lurviga döda kaniner, färdiga croquetas, blåbär, krabbor, och alt lockade, men efter ett par varv var vi överens.
I ett fiskstånd blev det ett kvartskilo boquerones; småfiskar som man vände i mjöl och steker och äter hela, och en näve camarones; pyttesmå räkor som man också äter hela, gärna med lite citron.
Sedan gick vi till köttavdelningen och bad säljaren skära upp några nötköttsfiléer, och det gjorde han, och bankade till dem. Dem skulle vi tillaga a la plancha, utan matfett, och äta till kokt minipotatis som vi hade hemma.
Sedan blev det en påse paprikapulver som vi hade slut på (parikapulver är ett måste i det spanska köket), men vi såg inget riktigt kryddstånd så de andra, specialkryddorna som behövs, får vänta tills vi kommer till en öppen kryddbutik. Här köper man ofta kryddor i lösvikt.
Ett nybakad bröd blev det, samt körsbärstomater som jag var så sugen på.
Sedan var vi nöjda.

Viken måltid det blev!
Så gott alltihop!

När apotekstjejerna fick veta

Dagen efter Det Stora Beskedet gick jag till apoteket. Behövde fråga om jag kunde fortsätta ta en medicin jag hade.
- Ska du verkligen gå till det apoteket, undrade Jesús. Du vet hur det kommer bli.
Jo, det visste jag.
- Men de kommer ändå få reda på det snart, sa jag.
- De blir nästan de första att få veta.
- Ja.

Vårt apotek ligger precis nedanför huset.
Det är toppen.
Världens mest omtänksamma, trevliga personal. Och pratsamma.
Man är ingen anonym kund där. Ibland är det bra, ibland väljer jag att gå till ett annat apotek, beroende på vad det är jag ska köpa. Eller om jag orkar prata. För att gå in där innebär alltid att få frågan hur allt står till, prata om den nya medicinen och sjukdomen och hälsan och livet i övrigt, få tips och råd och prata om ditt och datt.

Men som sagt, de skulle ändå snart få veta.
Så jag gick.

Väntade på min tur.
- Hej! jo, öh, kan man ta den här medicinen om man är... (försökte säga det naturligt men kände mig fortfarande skakad efter beskedet) gravid?
Apotekstjejen stirrade på mig.
- Vad då???
- Jo, om man är.. gravid (hemskt vad svårt det var), kan man ta den här medicinen?
- Va? Är du gravid??? Är det sant?
- Är du gravid? (den andra apotekstjejen) Vad roligt!
- Grattis!
- Vilken överraskning!
- Är du glad?
- Öh... jag tror det.. eller jag menar... (var fortfarande lite chockad över beskedet, såvar osäker på om jag var glad också.)
- Är pappan glad? Vet han om det?
- Ja, han vet så klart, och han är jätteglad.
- Var det planerat? (Tredje apotekstjejen)
- Jo, ja.
- Haha, du är ju från Sverige, det passar ju bra! Du får äta en massa pepparkakor nu till jul! (Apotekstjejen med släkting i Sverige)
- ???
- Är det inte ingefära i dem? Ingefära hjälper mot illamåendet!
- Nu får vi se hur magen växer!

Och så vidare.
Det blev ett långvarigt besök.
Jag fick till slut veta, när jag skulle gå (det verkade som om att jag hade gått dit bara för att berätta) att den där medicinen är det bäst att undvika för tillfället.

Gravid

Tanken var att här skriva om en inte särskilt omtalad nyhet; hur dåligt Spanien klarar sig i en internationell jämförelse av pressfrihet (inte förvånande).
Men det var så tråkigt att leta information så jag tröttnade, och bestämde mig för att skriva en annan nyhet istället.
Nämligen att om allt går bra så får vi en liten unge i sommar.

Veckohandling i grönsaksaffären

Det här inlägget borde verkligen ha bilder, men det går fortfarande inte.

På tisdagar när Jesús jobbar sent har vi veckohandling på kvällen.
För det mesta går vi till urtråkiga, dåliga Mercadona med vagnen på hjul, för att köpa färsk mjölk och en viss sorts kattsand som bara finns där, men idag hade vi kvar ett par mjölkpaket sedan sist, tack och lov, och gick till grönsaksaffären istället. Det är alltid roligt!

Vi hade redan basgrönsakerna; lök, tomat och grön stekpaprika, måsten i det spanska hushållet,  dessutom både blomkål, aubergine, persilja coh mynta, men jag har varit utan färskpressad apelsinjuice i tre dagar nu, så apelsinbehovet var akut.
(Vinter = Apelsintid, man måste passa på när apelsinerna är så saftiga och goda! Och billiga!)

Det blev en mindre säck med finfina apelsiner.
En stor pappstrut med småpotatis. Vitlök. Brytbönor och en bit pumpa till en gryta som J ska laga i morgon med kikärtor, kött och svål (som vi köpte hos slaktaren efteråt).
Antonio hade lådor med finfina granatäpplen, så några sådana blev det, och underbart stora, mogna kiwifrukter. Bananer från krokarna i taket. En påse lättsaltade chips från grannbyn, och så fick vi en stor påse på köpet, bara sådär. En blodkorv. Och oliver. J älskar oliver men har inte provat Antonios egeninlagda som han har i stora hinkar på bänken ovanför fågelburen. Nu fick han prova olika sorter och köpte två stora påsar med oliver i olika lag som nu är förvarade i var sin glasburk.

Finns inget roligare ställe att veckohanda på än i vår frukt- och grönsaksaffär. Den bästa frukt- och grönsaksaffären jag vet. Kul att vara där, kul att komma hem med allt gott som ska bli frukost, mellanmål och goda maträtter för hela veckan! Från den affären kommer det mesta som vi äter, till och med bönor och linser.

Fast J tycker att fiskaffärerna är precis lika roliga. Hans pappas största intresse har alltid varit fiske förutom målning, och J är uppfödd på fisk. Han älskar att titta på alla fisksorter, skaldjur och olika sorters snäckor.

Rolig och tråkig nyhet

Glad nyhet: Mekanikern har via nätet hittat en begagnad växellåda i Valencia till vår bil! Bilen pajade ju helt och fick bärgas tillbaka till Sevilla i börja av januari, och har stått parkerad hos mekanikern sedan dess.

Mindre glad nyhet: Växellådan kostar 250 euro mer än beräknat, vilket betyder adjöss långhelgsplaner. Adjöss Lissabon och Sintra. Tur att vi inte köpte bussbiljetterna på söndagskvällen som vi hade tänkt...

Söndagslunch i San Nicolás

Tidigt på söndagsmorgonen ringde Jose Alberto och undrade om vi ville följa med till San Nicolás och äta lunch.

Nä, inte riktigt. Han ringde visserligen tidigt, men då låg vi och sov och när J upptäckte det missade samtalet och ringde tillbaka skulle de just åka.

Snabbt som attan fick vi på oss kläder, plockade ihop en liten ryggsäck och köpte frukostmuffins och juice i brödbutiken nedanför, och så åkte vi iväg.

San Nicolás är en liten by i Sierra Norte, och det tar ett tag att ta sig dit, men är alltid värt besväret.
Vi höll på att hamna i Écija istället eftersom vi var upptagna med att prata om mat (som alltid), den här gången om särskilt god mat och bra restauranger i Portugal, och därför inte höll reda på skyltar och avfarter, men det var bara att vända, köra tillbaka några mil och vi kom rätt till slut, om än något sent.

Vi parkerade i San Nicolás by vid kyrkan och tog promenadvägen till restaurangen i Batán, vid bäcken med tillhörande pytteliten camping.
Det är tre kilometer ungefär och vägen är alldeles ljuvlig. Bräkande får med lammungar, höns, hästar, bäckar med porlande vatten, spanska, silvriga ekar och kastanjeträd. Fågelsång och värmande sol. Spännande tunnel med droppande vatten, grottor och övergivna stenhusruiner. Ljuvligt!

Vi satte oss vid ett rustikt bord på terassen med utsikt över ett blommande mandelträd och delade på en tallrik mígas. Därefter kom rätterna in. Jag och J tog varsin gryta, jag med viltkött, han med lamm. Jose Alberto kikärtsgryta, och Loren det bästa: den godaste pisto som jag någonsin provat. Det kommer jag att beställa nästa gång!

Citronmousse, varm choklad, körsbärslikör, kaffe och chokladtårta till efterrätt. Vi värmde oss lite vid den öppna spisen inne, det hade blivit kallt, sedan gick vi ner till bäcken en stund innan vi påbörjade promenaden tillbaka till bilen.
Ljuvlig söndag.


Fortfarande inga bilder till inläggen, men kolla HÄR, från ett fint sommarbesök med bad och tältning på platsen.

Middag på Peggy Sue´s

Det är nog tre år sedan nu som vi såg den fina restaurangen i närheten av maskeradbutiken, dit vi gått för att kolla nya lösskägg.
Restaurangen var inredd som en nordamerikansk Diner i pastellfärger och hade hamburgare på menyn.
- Dit måste vi gå någongång, sa jag.
Sedan öppnade en ny restaurang i centrum, och vi har gått förbi massor av gånger utan att gå in.
I går blev det äntligen av!
Peggy Sue´s heter stället och det är precis lika mysigt som det verkar.
Maten är okej men ingen höjdare, drycken rätt dyr (Madrid-priser som vi säger) men det är rätt lugnt därinne och bra musik.

Det var alla hjärtans dag, så det kom in en massa unga par på omkring 15-20 år. Flickorna med röda rosor i händerna, ja, de flesta av dem faktiskt. Jag tyckte att det var lite rörande, de var säkert alldeles pirriga och glada och hade gjort sig fina och sett fram emot den här dagen. Jesús var irriterad över den ojämställda machokulturen.
Vi var gamlingarna på stället, 31 och 39 år, varit tillsammans i sju :-)

Vi är inga Valentin-firare, även om Jesús en gång fick för sig att jag var det. Efter fem år tillsammans.

Städmani och förslag på inlägg

Inget spännande händer här, men jag är så otroligt effektiv.
Det började med solskenet i måndags.
Gång på gång går jag och beundrar duschen som jag har rengjort. Varken den eller duschmattan har varit så glänsande rena förut. Ens som nya.)
Plantorna som jag planterat om.
Frånvaron av disk.
Bäddad säng.
Pipens kudde utan katthår.
Det välfyllda kylskåpet och matlådorna.
Och så vidare.
Gud så trist, tänker ni, och det tänker jag också när jag läser om det, men åh, vilken tillfredsställelse.
J:s ryggonda och sömnbrist beror vist på stress, så jag fixar och grejar här hemma så han ska få det så lugnt som möjligt. Det är alltså inte bara solskenet för några dagar sedan som fått mig till det här.
Bäst för honom att han blir bra snabbt, för hushållsarbete är det tråkigaste jag vet, och den här energin kommer inte att hålla i sig länge till känner jag.



Det jag egentligen tänkte skriva var: Här händer inget spännande (mer än att vi funderar på vad vi ska göra långhelgen i slutet av månaden, buss till Lissabon?), så har ni förslag på vad jag kan skriva om? Vad vill ni läsa? Föslag mottages tacksamt!

Goyagalan utan kulturministern

På söndagskvällen delades årets Goyastatyetter ut, det stora priset inom spansk film.
Det är pinsamt att erkänna, men trots att vi såg många filmer på bio förra året, så tror jag att inte en enda av dem var spansk.

Årets stora vinnare var David Truebas film Vivir es fácil con los ojos cerrados (ungefär Det är lätt att leva om man blundar)

Det mest anmärkningsvärda som hände var att kultur- och utbildningsministern Wert inte kom. Han fick en släng kritik av bland andra Javiér Bardém som var en av utdelarna.
Kulturministern brukar av tradition närvara, men det är förståeligt att han inte hade lust det här året, efter förra årets protester över bland annat den höjda kulturmomsen.
Anledningen till att ministern inte kom sades vara ett möte i London dagen därpå... Lägligt, eller hur?
Esperanza Aguirre, en av landets omtalade högerpolitiker, försvarar Wet och menar att han har viktigare saker att göra än att träffa skådespelare. Dessutom har Goyagalan utvecklats till en gala mot högerpartiet Partido Popular, menar hon.




Plötsligt påkommet nyårslöfte (februarilöfte) för återstoden av året: se mer spansk film på bio.

Regnig helg

Det regnar och luktar apelsin ute. Apelsinerna från de 75 000 apelsinträden faller ner i blåsten och det ligger mängder av apelsiner på gatan.
Jag tycker att det är fint.
På nyheterna har det varnats för den här stormen, men jag antar att det stormar på andra håll i Spanien. I norr har det dött folk av jättevågor.
Här regnar och blåser det bara, men de gamla som följer nyheterna är uppskrämda.

Det finns inte mycket att säga om helgen.
I lördags kom det hem vänner på afrikansk middag. Det var skoj.
I går var vi hemma hos J:s föräldrar på lunch.
Resten av tiden; veckohandling, matlagning, städning. Regn.
Jesús är inget kul sällskap. Det är han aldrig när han är dålig, och nu har han ont i ryggen. Vissa nätter sover han inte alls, andra sover han för mycket.
I en hel vecka har han varit övertygad om att han är på väg att få influensa, pessimisten.

Bloggläsare, berätta något om er helg istället! Vad har ni gjort? Kollat melodifestivalen? Berätta!

Läkerol och tjocka tröjor

Eftersom det är lika kallt ute som inne i södra Spanien på vintern (jag har visst råkat gnälla över det i några inlägg tidigare) behöver man varma kläder. Alltid. Här kan vi sannerligen tala om vintergarderob, för de varma plaggen är nödvändiga för att stå ut, och fungerar enbart den här årstiden.
Min vintergarderob är mycket liten.
Gång på gång har jag gett mig ut för att leta tjocka, fina tröjor, men hittar aldrig något jag gillar, och alternerar alltid mellan samma fyra tröjor smt filt + jacka. (har mer att välja på under).
Man tröttnar i längden, så i går gjorde jag ett nytt försök.
Gav mig ut på stan alltså.
Men ärligt talat så är Sevilla inte den bästa staden i världen om man ska köpa varma kläder.
Så det blev inget.
Eller jo, lite andra grejer:

En fantastiskt vacker skrivbok
En mapp
Sesamolja, inlagd ingefära och nudlar i den orientaliska butiken
Läkerol och salmiakpastiller
!!!

Jajemen, det har öppnat en ny affär i stan, en dansk prylaffär som heter Tiger och ligger på Calle San Eloy. Det är en mardröm att gå in där. Smala kringelikrokgångar som är fullkomligt igenproppade av allt folk, men om man gör en fuling går man in via utgången, för där vid kassorna säljs ibland Läkerol!
(Ta hem fler skandinaviska produkter, snälla!)

Sjuk? Hoppas du är man

Ibland har jag undrat över varför Jesús pappa har fått starroperationer på båda ögonen, och Jesús mamma inte fått opererat något av sina starrögon.
Det ena ser hon ju knappt på.
Det kan ha en medicinsk förklaring, men jag som kommer från Sverige, det "jämställda" landet, vet att åtminstone där behandlas kvinnor och män olika i sjukvården. Jag är misstänksam med andra ord.

Jag tror också att det hade varit annorlunda om jag hade åkt in med pappa till akuten istället för mamma den där gången. När hon hade sådana förfärliga magsmärtor att hon inte kunde sitta upp. Hon hade hädat ut länge innan hon bestämde sig för att det var bäst att åka.
Hon fick ligga på en brits i många timmar. Ingen läkare tittade till henne ens. Och något smärtstillande kunde hon inte få förrän någon läkare hade uttalat sig.
Magsmärtorna berodde på någon av alla tumörer hon hade och som hon sedan dog av, men vad jag vill säga är att hade det varit pappa på den där britsen är jag övertygad om att väntetiden hade varit mycket, mycket kortare.

På den här bloggen kan ni läsa om en annan erfarenhet av att kvinnor och män inte behandlas lika inom vården. Här är det en liten unge som är sjuk, men inte förrän vid tredje besöket på akuten, då med pappan istället för mamma, undersöktes barnet.
Tillfällighet?
Tror inte det.

Jag rekommenderar den här artikeln.
Det har gjorts en undersökning som handlar om just skillnaden inom vården för kvinnor och män.
Krasst kan man säga att sjukvårdsrådgivningen hellre pratar om oro och känslor med kvinnor och om symptom med män, och att om du är mamma och har ett sjukt barn ska du inte ringa sjukvårdsrådgivningen. Låt en man göra det istället, för ditt barns bästa.


Jämställdhet kan man inte lagstifta fram.
Och man kan inte tvinga människor att byta åsikter och livssyn vid, säg, 20 års ålder, så jämställdhet börjar redan vid födseln. Uppfostrar man pojkar och flickor efter könsstereotypa mönster är det detta man får. Att förstärka skillnader mellan könen som inte ens finns är inte bra, och med en sådan syn kommer samhället aldrig att bli jämställt.
Jag tycker att det är viktigt, men vet att många andra inte bryr sig. Varken om ojämlikheten idag eller om att göra något åt den.

Jag ordinerar solresa till alla vintertrötta!

Hej Annika! läser din blogg och kollar foton. Nu med snöslask utanför vill jag bara bort från Svedala..."

Så skrev Pia i en kommentar, och åh, vad jag känner med henne.
Här gnäller jag över vintern, att den är lång, kall och grå.
Ändå är det omkring 15 grader nästan varje dag, solen går ner vid halv sju-sju och det regnar inte så mycket. Grått, visst, men för det mesta är det torrt och åtminstone ett par dagar i veckan skiner solen.
Och i slutet av februari kommer våren

Jag skulle vilja ordinera Pia, och varenda en av er som känner er hängiga och trötta på den svenska vintern, en resa söderut. Tänk om jag kunde fixa det!
När jag bodde i Sverige och åkte och hälsade på Jesús i Spanien en vecka under vintern, vilken otrolig energi det gav! Se något annat, få ljus och sol, äta ute. Jag var full av energi när jag kom hem.

Så kunde jag skulle jag ge en resa till varenda en av er som önskar. Förslagsvis till Sevilla.
En vecka med sol (man kan ha tur), skaldjur och tapas, palmer, båttramp i floden, besöka museer och fantastiska historiska byggnadsverk, hyrbil att åka ut på landet med, besöka små vackra, vita byar med viltkött på tapasbarerna (den här till exempel, eller kanske denna, och det här är ett fint ställe fast utan tapasbarer, förresten kan ni gå in i utflyktskategorin och titta, det finns en massa tips som får en att längta efter varmare tider), mysiga vandringsleder (här eller här kanske), proppa er fulla med de allra godaste apelsinerna, köpa säckvis med dem vid vägkanten eller i fruktaffären (inte livsmedelsaffären), de är så billiga nu.

Det skulle jag önska.



Pia undrade förresten var man kan köpa tomate frito i Sverige, och hon är nog inte den enda. När jag har köpt den har jag hittat den på Ica vid tomatpurén och senapen, men det är några år sedan. Någon som vet mer?

Bildlöst

Jo, som ni märker är det inga bilder till de senaste inläggen, och det kommer nog fortsätta att vara bildlöst ett tag.
Datortrubbel igen.
Den bärbara som vi fick av någon som tänkte slänga den må vara gammal, obekväm och mycket långsam, men jag är glad att den fungerar!


Någon av er som vet vad felet kan vara, när datorn (den stora lådan) går igång och verkar fungera men skärmen är svart?
(Ja, sladden är i.)

Längtar efter svensk mat

Apropå det förra inlägget om spanska väntrum.
När jag kom ner från ögonmottagningen gick jag förbi restaurangen, och det luktade så gott därifrån.
Det luktade svensk husmanskost.
Kött med potatis och sås, jag såg det framför mig, till och med inlagd gurka och lingon som jag visserligen inte ens tycker om.
Jag visste ju att det inte var den rätten som doftade, men på sistone har jag längtat så hemskt efter svensk mat att jag kanske börjar hallucinera.
Jag kan när som helst framkalla minnesbilden från senaste Sverigeresan när vi åt på den lilla restaurangen i Göteborg, ser framför mig stekt strömming, potatismos, knäckebröd, mjölk och allt som gör det så svensk.
Eller biff med brunsås.
Eller rödspätta med remouladsås.
Kokt potatis.
Och sås.
Alla dessa såser...
Och allra mest längtar jag efter... korvkioskmat från min egen korvkiosk därhemma.

Häromdagen hittade jag på Carrefour en påse pulversås, dillsås, från Tyskland och tänkte att jag skulle laga något riktigt svenskt (trots att min svenska mat aldrig blir bra i Spanien). Det blev ugnsstekt regnbåge, kokt potatis, ärter och dillsås. Såsen var väl så där, det är ju ändå pulver, men det kändes ändå svenskt.

Eftersom det inte blir någon Sverigeresa förrän till jul är det bara dumt att längta, men jag kan inte låta bli.
Så vi funderar på att åka till Solkusten någon helg framöver. Det får liksom bli ersättningen.
Där finns en massa svenskar där och det finns en affär med svenska livsmedel, den var stängd när vi var där för två somrar sedan. Men där skulle jag vilja gå in. Och det har öppnat en ny Carrefour med en massa nordiska livsmedel någostans på Solkusten har jag läst. Vad jag vill köpa vet jag inte riktigt, jag längtar inte efter något speciellt egentligen, annars hade jag ju lätt kunnat be min bror skicka det eftersom han är på väg att skicka ett paket och har ett och ett halvt kilo till godo. Mannagryn kanske?
Och med så många svenskar i det där området finns det säkert någon restaurang med svensk mat, tror ni inte?
Är det förresten någon av er som läser som vet? Finns det svenskrestauranger med bra mat på Solkusten?

Jättefånigt det här egentligen, jag som är omgiven av världens bästa hemlagade mat, tapas, fisk och de godaste skaldjuren.
Vet inte vad det är med mig.
Tur ändå att jag bara är några timmar från svenskbutiken:-)

Ett typiskt spanskt väntrum

Det var längesedan jag var i ett svenskt väntrum nu, men när jag kom upp i korridoren till ögonmottagningen på sjukhuset såg jag det framför mig ett kort ögonblick.
Ett svenskt väntrum.
Några mjuka stolar, kanske en soffa. Ett par bord. Tavlor på vägarna, prydnadsväxter, tidningsställ med både dagstidningar,serietidningar och magasin.
Leksaker för barnen.
Toalett bakom någon dörr.
Ljusa väggar, rent, luktar gott.
Eller är det jag som förskönar? Minns jag fel?

I alla fall.
Vi kan jämföra detta med ögonmottagningen på sjukhuset, ett typiskt, spanskt väntrum.
Fast det är ju inget väntrum, utan en mycket lång, trist korridor med stolar i plast eller metall fastsatta längs väggarna.
Varenda stol är upptagen av folk som väntar. Det måste vara uppåt 70 personer. Ungar springer omkring, gamla sitter med gasbindor för ögonen, folk suckar eller pratar i mun på varandra. Ljudvolymen är otrolig, som på egentligen alla ställen i Spanien.
Få går till doktorn ensamma, de flesta har med sig någon.

Jag går genom korridoren tills jag kommer fram till en blå dörr med ett brevfack. Där lägger jag i min kallelse och ställer mig att vänta.
Ganska snart ropas mitt namn upp i högtalaren, och jag går in genom en annan blå dörr och går direkt till rummet där man får ögondropparna.
Sedan ut igen för att vänta i korridoren.
Nu börjar det tråkiga.
Rutinerad som jag är har jag med en bok. Man vet aldrig, aldrig hur lång väntetiden kan bli. Jag fick tid klockan 11.35 och har ingen aning om när jag ska få träffa ögonläkaren, bara att det blir innan klockan 14 eftersom hon slutar då. Alla går klockan 14. Den magiska lunchtimman.
Har man ett läkarbesök är tiden man fått bara ungefärlig. Man bör komma i tid, men bör också räkna med att besöket kan ta hela förmiddagen.

Efter en stund ser jag inte längre att läsa på grund av ögondropparna och tar upp mp3-spelaren ur väskan (där det även ligger en banan, det kan ju ta tid som sagt och man blir hungrig till slut) som Jesús har preparerat med roliga radioprogram. Man är ju rutinerad. Förra gången jag var här hade jag inte mp3-spelaren med och höll på att få psykbryt efter två timmars väntan utan någonting att göra.
Rutinerad, visst, men jag har glömt att sätta i batterierna. De är kvar hemma.

Vad gör man istället?
Tittar på folk.
Lyssnar på folk.
Pratar om man är social (de flesta), eller försöker undvika att prata om man inte är det (jag).
Hela tiden ropas det upp namn i högtalaren. det är ögonläkare som ropar upp sina patienter och vilket rum de ska gå till. En del gör det tyst, andra sitter för nära mikrofonen och då vrider sig alla i korridoren av obehag, utbyter blickar och håller för öronen när ljudet blir för smärtsamt.
Rösterna är alltid raspiga och ofta är det svårt att höra vilket namn som ropas upp.
Jag har en otrolig tur, blir uppropad efter bara en halvtimme. Hör dock inte numret på rummet och går fel och blir ropad efter tre gånger.

I ögonläkarkorridoren är det mycket lugnare. Patienternas medföljare står och hänger utanför dörrarna och det är lite trångt, men som sagt mycket lugnare.
Jag träffar min ögonläkare, meddelar något roligt, blir pussad på båda kinderna och får en glad nyhet tillbaka. Ögonen mår nämligen toppen!

Väntrummen må vara trevligare i Sverige, punktligheten bättre, men spanska läkare är suveräna.
Och sjukvården är gratis.
Det är toppen.

Räddad från storstan

Lördag morgon.
Jag tittade ut genom sovrumsfönstret, såg de trista höghusen mittemot och det grå vädret och tänkte, det går inte. Inte en dag till. Nu har jag nått gränsen för vad jag klarar.
Herregud vad jag känner mig instängd i den här staden.
Jag som avskyr storstäder.
Med bil har vi kunnat ta oss härifrån på helgerna, så det har varit okej, men nu har den varit på verkstaden i en månad, och ingen vet hur länge den blir kvar eftersom mekanikern fortfarande inte har fått tag i någon växellåda.
Kollektivtrafiken är usel i Spanien. Går inte att jämföra med Sverige där man kan ta sig vart som helst med buss eller tåg.

Vi lånade Jesús pappas bil.
Räddningen.
På riktigt.
Bara att åka förbi Santiponce, se apelsinodlingarna och den gröna marken var en lättnad.
Vi svängde in i Las Pajanoosas och jag hade kunnat gråta.
Allt var som vanligt i byn där vi bodde. Massor av folk i grönsaksaffären på hörnet, cyklister parkerade utanför affären, vår bar som serverade migas...
Det blev den fina lilla vägen som Jesús åkte varje dag till El Garrobo, men istället för att svänga under motorvägen fortsatte vi rakt fram, mot de stupande bergen men den vackra utsikten och körde till en pantano, en enorm damm och vattenreserv för att promenera.
(HÄR ett gammalt inlägg om den.)

Vi stannande i ena änden av dammen och gick en promenadstig bortåt längs vattnet. Där badade vi en sommar, fast man inte får. Man vet aldrig vad som finns i botten på en pantano, har man otur dyker man på ett kyrktorn eller ett träd. (Dessa dammar har blivit till efter att man stängt av bäckar och vattenflöden för att vattenfylla en dal eller vad det må vara. Vid den här, till exempel, tar vägen plötligt bara slut vid vattnet och fortsätter på andra sidan dammen. Men det är längesedan några bilar körde där.
Då och då sken solen igenom molnen och det var kallt men alldeles ljuvligt. Lungorna renades på Sevillas otäcka avgaser, näsan andades vårdofter, det blommade i vitt och gult av något som påminner om gullviva. Jag stannade till vid ett buskage som var fullt av blommor och bin och lyssnade på bisurret.
Stannade för att lyssna på fåglarna. I Sevilla hör man knappt några fåglar.
Lyssnade på vattnet.

Vi gick tillbaka till bilen när det började duggregna.
Körde vidare till byn El Ronquillo för lunch på en bar.
Migas, gazpacho (trots att det inte är säsong), hjortgryta och kaninkött.
Sedan körde vi ned till andra änden av dammen (den är verkligen stor).
Tänkte fortsätta att promenera men var så trötta efter maten att vi bestämde oss för att sova lite siesta först. Och det var precis vad vi gjorde där i bilen. Jag förstår det inte själv, men något med den sydspanska maten tvingar fram en oemotståndlig sömnighet.
Vi sov i nästan en och en halv timme.
Sedan promenerade vi en stund tills solen gick ner.
Det var välbehövligt.