Kattungar, nytt jobb, dyslexi och sommarmagi

Gott nytt år, hörrni!

Här sitter jag i mitt hyrda källarrum och fördriver tiden. Det kan ju låta trist, men det är enormt vilsamt. När jag reser till Sverige ser jag till att ha jobb varje dag jag är här för att det ska vara värt resan, men idag, nyårsafton, börjar jag inte jobba förrän klockan 23. Fram tills dess finns ingenting jag behöver göra, mer än hålla mig varm och mätt. Jag har haft sovmorgon, gett mig ut på cykeltur till sjön, det regnade och jag tittade på den grå leran i sanden och keramikskolan intill, den som var mitt förstahandsval till gymnasiet. Jag ville inget hellre än dreja, men det året var det så få ansökningar att kursen ställdes in, och jag hamnade på medieprogrammet, inriktning pressmedia. Hur hade livet sett ut om jag hade fått dreja istället? Märkligt att tänka på. Inga tidningsjobb, inget Bolivia eller Spanien, ingen Jesús... Ett helt annat liv.

Jag funderade på att cykla hem, för att se "mitt" hus där jag växte upp, men kom fram till att inget gott kommer ur det, så jag cyklade tillbaka till stan istället.

Jag har ett par stora högar böcker från biblioteket, tillgång till filmer på svt nu när jag är i Sverige, radioprogram, julmust, knarrig fåtölj... Underbart. Gissningsvis är jag inte klar förrän framåt två inatt innan nyårsartikel och bilder är publicerade, så imorgon blir det ny sovmorgon, sedan tar jag bussen till spa-avdelningen på badet i Skövde. Bra start på det nya året!

Jesús och barnen är i Sevilla. De firar nyår med släkten hemma hos Jesús brorsdotter. Det är raka motsatsen till min egen lugna dag, och de har så roligt med alla kusiner! Jesús skickar bilder då och då. Hade jag velat vara där? Oh ja!

Man kanske ska göra någon slags sammanfattning av 2022, innan året tar slut? Ja, låt oss prova!

Disa utreddes äntligen och det visade sig, som jag trodde, att hon har dyslexi. Man kom också fram till att hon har en särskild begåvning i kreativitet. Jag lärde mig att dyslexi är så mycket mer än läs- och skrivsvårigheter, att en dyslektiker behöver upprepa allt så många gånger innan kunskapen sitter, jämfört med de flesta andra, att engelska är en enorm utmaning, att obefintligt bollsinne och oförmåga att ta på skorna på rätt fot också kan härledas till dyslexin. Men sedan höstterminens början får Disa mycket stöd i skolan, flera specialpedagoger som sitter med henne, och en som kontrollerar hennes undervisningsmaterial och anpassar huvudlärarens undervisning och metoder efter Disas behov. Det har varit en gladare unge sedan dess!

Runa började skolan och trivs, hon har en bästis där från förskolan. Men de första månaderna pratade hon inte. Det var för många nya människor. Inte ett ord sa hon, förrän en dag då hon lyssnade på religionsgruppens lärare som berättade om Jesus hund. Jag vet inte vad hunden hette, men fel namn var det, enligt Runa, som var tvungen att protestera.

- Nej, Jesús hund heter Iris!

Runa visste inget om religiöse Jesus, för henne är Jesús bara namnet på hennes pappa, och familjens hund heter Iris och inget annat!

En bild från första skoldagen. Röd pippiryggsäck på ryggen och en docka fastsatt i bröstbandet, som alla skoldagar de första månaderna.

Kissen Chovai, som en dag bestämde sig för att bo hos oss, fick ungar. Roligt hade vi med dem, men det var en mardröm att bli av med kattungarna. Alla som gillar katter har fler än de kan ta hand om, övriga vägrar katt.

I början av året stod det klart att det inte skulle bli mer jobb på skolan son jag arbetade för, de hade allt färre elever. Det blev att se sig om efter nytt jobb, och det är bara att konstatera att det har blivit väldigt bra! Jag började arbeta som reseledare under våren, med två resor till Lissabon. Sedan blev det tre Andalusien Runt på hösten. Arbetet som reseledare är det stressigaste och tuffaste jobb jag har haft. Och samtidigt väldigt roligt och tacksamt.

Den uppkomna arbetslösheten ledde också till jobb på min hemstads lokaltidning, där jag har velat jobba sedan jag var 18. Tillbaks till mitt eget yrke, till min hemstad, och till flera gamla kollegor. Det är enormt roligt. Hoppas att jag även kommande år får vikariera där.

Under 2022 började jag sälja svenska bakverk på marknader, och blivit känd i vår alternativa krets som Hon med bakverken.

Jag har lärt känna kanadiensiske Jude, den holländska, härliga familjen och nya, fina personer på tidningen.

Jag reste äntligen Spanien-Sverige med tåg, och min ensamresa till Sverige är en av de bästa resor som jag varit med om. Har alltid vetat att jag är en tågperson :-)

Sommaren var fullkomligt magisk. Vi hyrde ut huset i Spanien och hyrde en studentlägenhet i Sverige. Jesús skaffade sommarkort på äventyrsbadet som ligger nära lägenheten, och jag tror att barnen alltid kommer att minnas sommaren 2022 tack vare det fantastiska badhuset. Vilken badsommar!

Runa besökte för första gången en godisaffär. Det gjorde så stort intryck på henne att hon blev stum.

På helgerna, när jag var ledig, utnyttjade vi tiden till max. Vi besökte muséer, plockade jordgubbar och blåbär, åkte tåg, gick på loppisar, lärde Disa att cykla, tittade på raggarbilar, badade, var på cirkus... Disa och jag gjorde en egen utflykt, åkte på vraktur i kajak.

Mest av allt jobbade jag. På huvudredaktionen och upplevde midsommar för första gången på många år (oväntat känslosamt), men framför allt på två olika lokalredaktioner. Bara att åka runt på Kinnekulle på arbetstid är ett privilegium. Jag skrev om trädgårdsmästare, hantverkare, världsomseglande kaptener, träffade Bo Kaspers Orkester, blev utskälld av en skateboardförening, var inne på fryslager i -40 grader, åkte båt äldre än Titanic och åt årets godaste glass i hamnen, och träffade en mycket speciell konstnär. Det tog flera veckor innan jag ens vågade fråga om en intervju, ingen aning om varför. Intervjun blev av min sista vecka på redaktionen. Fotografen och jag åkte vilse i jakt på konstnären, som visade sig vara en så humoristisk person att jag satt med flädersaft i den gungande trädgårdsstolen och grät av skratt. Texten var svår att skriva, tungt, tungt var det, men den blev bra, och när den äntligen publicerades kändes det som att jag hade levt med konstnären och reportaget större delen av sommaren, vilket jag också hade gjort. Han gjorde intryck.

Jag åkte mycket bil, och lyssnade mycket på radio. Kul i början, sedan lärde jag mig innebörden av ordet Sommarplåga. Kom fram till att jag inte tål radioskval, vill bara höra musik som känns, annars föredrar jag tystnad. Det är väl därför jag bara lyssnar på samma favoritlåtar, år efter år. Disa upptäckte Miss Li, jag upptäckte gruppen Detektivbyrån och låten En annan typ av disco, som jag lyssnade på i huvudet där jag körde fram och tillbaka över berget medan jag funderade på konstnären som jag inte våga be om intervju. 2022 års nytillskott i min annars intakta låtskatt. Här är den.

Berätta gärna om ert 2022, eller nyår i kommentarsfältet, det vore roligt att läsa.

Gott nytt 2023!

Spanska köttbullar, oliver och hobbydyrkare

Jesús åkte till Madrid för att spela med sin grupp, vilket gav mig två ensamdagar med barnen. Inget mig emot. Jag bestämde att vi skulle åka till Aracena och göra lite ärenden samt äta på El Tinajar, vårt traditionella, årliga decemberbesök där. Jesús är inte så förtjust i den baren, så jag går visst alltid dit med barnen innan jul när Jesús är iväg. De har en gräslig blinkande gran, men vad gör det på ett ställe som serverar de bästa köttbullarna i Pedro Ximenez-sås, godaste ibericoburgarna och kött i apelsinsås?

Först gick vi till marknaden och köpte lördagsgodis, tittade på växter och handlade i olivståndet. Vi alla är förtjusta i deras salta minigurkor, Disa bad om en speciell sorts oliver, och så fick barnen som vanligt en påse kärnfria oliver att mumsa på av olivhandlaren. På torget kunde man posta sin önskelista till de tre vise männen.

På restaurangen delade vi på migas (brödsmulor som stekts med vitlök och chorizo i olivolja, typisk hösträtt), köttbullar samt fyllda ägg. Och så kom ett par kompisar in, föräldrar till Runas bästis Ale, och sedan sprang de runt och lekte och skrattade så man måste skratta med!

Därefter åkte barnen och jag hem till vår kanadensiske kompis Jude, till vad som blev en kul ensamma-föräldraträff. Judes fru jobbade hela dagen, en USA-kompis till honom, vars fru också jobbade, var där med sin son, jag med mina barn, och till sist kom även Manu, pappa till Runas bästis, dit med lille Ale, som en glad överraskning för Runa. Jag själv blev överraskad av Judes hobby, som är att tillverka små verktyg att dyrka upp lås med. Fick prova på ett hänglås som tydligen är mycket mer avancerat än ett säkerhetslås till ytterdörren, men var rädd att bryta av verktyget. Tänkte, att det är synd att vi inte kände varandra den gången som vi blev utelåsta för att Jesús hade åkt iväg med nyckeln. Att tillverka dyrkvertyg är troligtvis den märkligaste hobby som jag har hört talas om.

När det började mörkna bröt jag upp, fick ett knippe tändvirke med mig av Judes hopsamlade fruktlådor och åkte för att handla mat och fylla på pysselförrådet med glanspapper, silverpennor och ögon inför nästa dags julpysseldag. Disas kompis Nora skulle komma för att pyssla och baka pizza, och sedan dök både Judes familj upp, och Runas kompis Ale och hans mamma. Roligt!

Det stora regnet

Jag har ju inte varit hemma så mycket i höst, men Jesús har berättat att det har regnat en hel del. Till allas glädje, eftersom det har varit så förfärligt torrt de senaste åren att vattenreserverna sjunkigt till en kritiskt låg nivå.

Samtidigt som jag kom hem från senaste jobbresan i Sverige började det regna, och det regnet har hållit i sig i nästan tre veckor. Det har regnat och blåst så mycket att en bro, med en bilist på, brakade ihop någon timme härifrån, i El Portil, där svärfar har en liten lägenhet och där släkten gärna spenderar sommarveckor, har hela den enorma sandstranden följt med ut i havet. Och i Aracena fick den stora José Nougalesskolan, med över tusen elever, stänga för resten av terminen på grund av översvämningar.

Eftersom spanska hus är som de är påverkas de flesta vi känner av regnet. Vattnet tar sig in genom väggar och tak, och inomhusluften är alltid fuktig. Jag känner mig så less på det. Inte på regnet, utan på allt som regnet innebär i Sydspanien.

Vi har lärt oss av de andra i byn, som har metallskivor lutade framför dörrarna för att vattnet inte ska ta sig in den vägen. Jesús har klämt fast ett trasigt duschdraperi i balkongfönstret samt lutat ett campingbord framför det och på så sätt hindrat mycket vatten från att rinna ner på sovrumsgolvet. Men hallväggen kan vi inte göra något åt. Den suger upp regnvatten som en svamp vid ihållande regn, och när väggen är full läcker den ut vatten i många timmar, även när det har slutat regna. Tänk er, regnvatten som tar sig in genom väggen. Golvet fylls av vatten och drar sig mot badrummet, det finns uppenbarligen en liten lutning i golvet.

En dag droppade det vatten från taket ovanför ytterdörren, men det var en engångshändelse, dropphinken brukar vi ställa under takdroppet i köket.

Nya mögelfläckar har växt fram på väggarna och det luktar alltid källare. Jag har ofta en lätt huvudvärk. Fukten är konstant. Handdukarna i badrummet är aldrig torra. Badrumsspegel är immig av fukt i många timmar efter att man har tagit en varm dusch (och torkat sig med fuktiga handduken). Jag hängde en redan blöt handduk i sovrummet, och efter ett dygn har den inte torkat alls.

När det regnar så här går det inte att tvätta. Tvätten torkar utomhus i vanliga fall, inomhus är det ingen idé att försöka. Nu gjorde vi det ändå av ren desperation. Alla handdukar och lakan var slut och det allra mesta av barnkläderna låg i den överfyllda tvättkorgen. Båda barnen har varit sjuka och jag har varit orolig för att de skukle spy i sängen, eftersom vi inte har rena lakan att byta med. Men så kom en regnfri dag! Tvättmaskinen jobbade, vi hängde ut kläder och handukar att torka. Men det var för kallt och fuktigt, inget hann bli torrt innan kvällen, och på natten skulle regnet komma tillbaka. Det var bara att ta in torkställningen. Efter fyra dagar är många plagg fortfarande fuktiga och har börjat lukta.

Kläder i tvättkorgen har också möglat eftersom något dumhuvud i familjen fortfarande inte har förstått, trots att han snart fyller 48, att man inte lägger dyblöta grejer i en korg med smutstvätt.

Ett par bekanta fick världens idé, och löste sitt tvättproblem i Aracena. Där installerades, relativt nyligen, ett par tvättmaskiner och torktumlare på ett ställe, dem kan man använda mot betalning. Och en annan familj har faktiskt köpt egen torktumlare nu.

Kort sagt, jag är less på fukt. Nu ska det vara uppehållsväder i en vecka, och första maskinen tvätt hänger redan på tork.

Men regnandet har behövts. Lanskapet lyser vackert grönt under kala träd, och vattenreserverna har fyllts på. Men det behövs mycket mer vatten för att väga upp efter flera års torka. En stor vattenreservoar i närheten hade så lite vatten som tolv procent av sin kapacitet. Trots ihärdigt regnande har den ändå bara stigt till 15 procent.

Ostmässan i Aracena

Det händer grejer hela tiden! Jag ska börja med att berätta vad vi gjorde första hela dagen hemma tillsammans, efter min sista långa jobbresa.

Apotek, blommor, oliver, handla mat och ostmässa var planerat. Vi började med lunch.

Om man är i Aracena är Los Vasquez ett bra alternativ om man äter kött. Dels har de en stor köttaffär där jag gärna köper grillkött, märgben till soppor, färsk korv och framför allt skivad pata negraskinka, ett av de bästa ställena för det! De har också en restaurangdel där man definitivt bör beställa kött, man ser hur det grillas medan man väntar. Gott! Disa ville ha en montadito med pata negraskinka, Jesús och jag valde en parrillada för två personer, olika sorters grillat kött med tillbehör.

Så var det den där ostmässan. Den arrangeras varje år i Aracena, i samband med långhelgen i december. Här säljs ost från hela Spanien, årets höjdpunkt för ostfantaster. Jag avskyr ost och går helst inte innanför dörrarna på grund av stanken. Men man får ställa upp för familjen.

Runa gick igång på hoppborgen utanför, hennes livs första besök i en hoppborg. Och var sedan så arg för att hon inte fick hoppa vidare när det blåstes i visselpipan, att hon vägrade skor resten av eftermiddagen och kvällen.

Inne på mässan köper man ett häfte med åtta kuponger för provsmakningar. Så får man gå runt bland de olika försäljarna och se vad man vill lägga kupongerna på.

Det finns ost i alla färger och former, vissa vidrigare och mer stinkande än andra. Jesús provade en gråbrun hård sak som tydligen var den starkaste ost han ätit i hela sitt liv. En annan smakade tydligen rökt lax. Jag undrade varför någon skulle välja osten istället för den riktiga rökta laxen, och vägrade andas med näsan för att inte dra in ostlukterna i kroppen.

Efter en massa provsmakningar valde Jesús en liten hård ostbit, och Disa fick sin ostkärlek i en söt trälåda, en ost som fått utmärkelsen Godaste osten i Spanien.

Jaja. När vi gick ut kunde jag andas frisk, god luft igen, kände doften av regn, och strax därefter började de första dropparna av ett två veckor långt regnväder falla.

Överraskad på flygplatsen

Hockeyspelskartongen såg hel ut, granen hade kommit fram och jag argumenterade i huvudet med svärfar medan jag rullade väskvagnen mot utgången på flygplatsen. Jag visste exakt hur ogillande han skulle vara över att jag tänkte köra hem mitt i natten, istället för att sova över i stan och köra hem nästa morgon när det började ljusna istället. Det spelade ingen roll. Jag skulle hem till barnen. Nu. Jag tänkte vara hemma när de vaknade. 17 dagar sedan sist.

Dörren öppnades. Men var fanns svärfar? Han står ju alltid längst fram och möter? Klockan närmade sig midnatt, hade han blivit trött och gått och satt sig någonstans?

Det var så otänkbart att Jesús och Disa skulle möta mig, istället för svärfar, att jag inte fattade att det var de som hade kommit. Hur kunde de vara i Sevilla en torsdag natt? Men de hade kommit för att överraska mig! Runa skulle ha följt med, men hon hade somnat hemma hos svärfar. Vilken överraskning! De hade planerat det i en vecka! Inte ett knyst hade de sagt. Inte svärfar, som jag hade ringt under eftermiddagen för att kolla om han kom ihåg att hämta mig. Inte Jesús eller barnen, som jag hade pratat med när jag väntade på planet i Barcelona, trots att de redan befann sig i Sevilla då.

Disa gav mig ett blått armband som hon gjort, och jag bar henne hela vägen till bilen.

Vi sov över hemna hos svärfar. Disa och jag i den lilla hårda enkelsängen, och en av alla gånger jag vaknade av smärta i höft och ben hade jag drömt att vi var på Ikea och att jag bestämde mig för att köpa bäddmadrass åt oss. Finns det hårdare madrasser än i traditionella spanska sängar?

Jesús åkte tidigt för att vara på jobbet klockan nio, han hade en timme och en kvarts resväg. Men barnen och jag hade inte bråttom, vi hade bestämt att de skulle vara lediga den här fredagen. Vi åkte iväg för att köpa byxor till Runa, uträttade några småärenden, och gjorde sedan det Disa allra helst ville, åt lunch och daimtårta på Ikea.

Därefter åkte vi hemåt, först stopp för Runas klasskompis barnkalas i en by som är så liten att man behöver parkera utanför den, och framemot tiotiden på kvällen var vi äntligen hemma, tillsammans. I ett hus som var så typiskt kallt och rått att jag ville åka tillbaka till Sverige, där man inte behöver frysa inomhus

Olyckligtvis återberättade jag detta för Jesús nästa morgon när han kom hem, och det hörde Disa som blev ledsen och trodde att jag ville åka ifrån dem igen, till Sverige, jag som äntligen kommit tillbaka.

Granen

Av allt konstigt som jag har fraktat mellan länder i till bristningsgränsen fyllda väskor, ryggsäckar och kartonger, tar nog detta priset. Mitt i resväskan, omgärdad av 24 kilo julklappar, pysselsaker, tomteskägg, hundtomtedräkt, ljusstakar, halmprydnader, ljus, chokladaskar, julböcker, Ingrid Marieäpplen, pepparkaksformar, adventskalendrar, toarpskrona att dekorera med Disa, spionpenna och de (endast) fyra klädesplagg som fick plats... Ligger en levande liten julgran. 

Den levde i alla fall när vi lämnade Lidköping.

Den tänker jag på nu, när jag strax ska gå ombord på det första av två plan som tar mig hem till barnen.

Granen och hockeyspelet.

En höst långt borta

Det har varit en höst på resande fot. Jag jobbar nu dels som reseledare i Spanien och Portugal, dels som vikarierande reporter i Sverige. Roligare jobb är svårt att tänka sig, men de kommer med en baksida. Barnen.

Det har gått en vecka sedan sist jag reste iväg. Och jag befinner mig fortfarande i Sverige, är borta i sammanlagt 17 dagar. Innan dess hade jag varit hemma sju.

Disa ville inte att jag skulle åka. Dagen innan hade hon dessutom fått feber, så hon var sjuk och ledsen och ville sitta nära hela tiden, fast jag egentligen hade behövt packa. Jag skulle läsa för henne när det var dags att sova, men hon brydde sig inte om boken.

- No quiero que te vayas, sa hon där hon låg i min famn. Jag höll hårt om henne, strök över det tjocka håret.

- Jag har inte heller lust att åka, sa jag, höll kvar henne tätt, tätt intill och hoppades att hon inte skulle vända ansiktet mot mig, men det gjorde hon inte, hon somnade utan att märka att hennes hår var blött av mina tysta tårar.

Runa förstår inte varför jag är borta. Frågar mycket men är glad ändå och visar saker för telefonen när vi pratar, trots att jag inte kan se. Disa vill aldrig prata, och jag fattar det, det finns dagar då det är för jobbigt att höra deras röster. Ett par gånger har hon lånat Jesús telefon, för att skriva meddelanden. De är lite svåra att tyda, men hon övar med specialpedagogerna på att separera ord, och hon skickar rad efter rad med hjärtan. Först försökte jag skriva till henne på svenska, men fick inse att jag måste använda spanska om hon ska förstå något alls. Hon har svårt som det är att läsa på modersmålet spanska.

Jag har njutit av höstfärgerna, kylan, snön, jobbet, men tänker ständigt på barnen. De borde ha fått uppleva snön, gått halloweenvandring i skogen, ätit lussekatter och gått på julmarknad. Vad gör jag här ensam? Jobbar så att jag kan köpa ett hus åt dem, påminner jag mig om. Några månader kvar bara, innan vi måste skriva på kontraktet. Nästa höst kan kanske familjen följa med när jag ska jobba. Till Sverige. Vi kanske kan hitta på något för att fira jul i Sverige också? Vandrarhem som har julfirande? Så att de får uppleva en svensk jul. Och snö.

Jag går på loppisar och köper julböcker, ljusstakar, juldekorationer och pysselmaterial att ta med hem, för att åtminstone försöka göra det lite juligt, trots att vi bor i Spanien och ingen annan i landet vet vad julmys är, eller byter till julgardiner och sätter fram tomtar. Eller tänder ljus. Dagen efter den alternativa marknaden, som jag ska sälja bullar på, tänker jag starta julen med barnen. Frågan är bara: hur får jag hem alla grejer? Det har blivit många böcker, så att säga. Och pysselmaterial. Och röda gardiner är inte inhandlade än men jag vet vad de väger...

Annat jag funderar på är om, ja, jag vet hur galet det låter men jag skojar inte... Om det är möjligt att ta med en liten riktig gran till Spanien. I vandringsryggsäcken...

Snart är det december, då ses vi igen <3

Överraskningsmöte och olycksstart på jobbet

Hej gänget!

Det här inlägget skrev jag för en månad sedan, men publicerade det aldrig. Det publiceras nu, innan jag skriver något nytt :-)

Det är så roligt att vara på en svensk arbetsplats. Ta fikapauser, prata med gamla och nya kollegor, ha fasta arbetstider. De första tre veckorna har jag arbetat på huvudredaktionen. Skrivit om tre konstutställningar, pratat med tre arga män, med Lisa Nilsson, varit på konserter och träffat diamantbröllopspar. Därefter skickades jag iväg till en av lokalredaktionerna. Här jobbar jag ensam på en liten redaktion med pyttekök en trappa, det skulle kunna bli riktigt trivsamt om jag hade mer tid på mig än fyra veckor. Det är roligt här också. Eller, det kommer att bli roligt, men starten igår var lite påfrestande. Det första som hände var att jag backade på en stolpe med lånade jobbilen. Mycket långsamt, det blev inget märke, men lite skärrad blir man ju. När jag kom fram fick jag inte igång datorn, dataskärmarna, telefonen, mejlen och övriga program som jag behöver för att kunna jobba. Dörren ut mot gatan har ett hemligt litet lås som jag inte kunde låsa upp. Det mesta löste sig under förmiddagen, men på eftermiddagen åkte jag vilse på Kinnekulle, upptäckte att minneskortläsaren var obrukbar och åkte till slut vilse på väg hem också, när jag trodde att den eländiga dagen äntligen var över.

Det mesta har löst sig, och jag har hämtat en ny kortläsare, men jag kan fortfarande inte låsa upp dörren, inte skriva ut papper på skrivaren och inte heller skicka mejl från redaktionsmejlen. En klar förbättring alltså.

De första tre veckorna i Sverige hyrde jag ett litet rum i en källare med tillgång till kök och toalett och jag hade en polsk man till granne. Sedan kom familjen. Oturligt nog kom de samma dag som jag skulle jobba till klockan 23, och därefter skulle jag jobba både lördag och söndag och tre dagar till. Men vilken arbetsplats jag har hamnat på! Först fick jag byta kvällsjobb mot dagjobb, därefter fick jag sluta tre timmar tidigare för att möta familjen vid tåget! Är det normalt? Kan man annat än att trivas på ett sådant ställe?

Jesús hade åkte hemifrån med barnen redan på torsdagsmorgonen för att lämna nyckel till den förste som ska hyra vårt hus i sommar. På eftermiddagen tog de bussen till Malaga, sov på billigt hotell och gick upp mitt i natten för att flyga till Göteborg. De satt på tåget till Skövde, där vi hyr lägenhet, samtidigt som jag var på väg till samma station med bussen, utan att Jesús visste om det. Den timslånga bussresan har aldrig någonsin känts så långsam förut. Men tio över tre mötte jag dem alltså vid tåget, till deras stora överraskning! Underbart var det! Jag tog Disa i handen och gick tillsammans med de andra till Pressbyrån och köpte glass, korv och drycker, och sedan tog vi lokalbuss till den lilla studentlägenhet som vi hyr i sommar.

Jesús har skaffat sommarkort på äventyrsbadet som ligger på gångavstånd från lägenheten, och de har varit där varje dag som barnen har varit friska, och Runas vattenrädsla släppte redan första dagen. De har hunnit vara sjuka också. Vi har träffat släktingar, varit en sväng i Göteborg (där visade sig Disa vara sjuk, stackaren), plockat jordgubbar (här var Runa sjuk) och kokat jordgubbssaft, och hyrt cykel till Disa som äntligen får cykla.

Det är lite konstigt med svenskan. Jag vet inte om det beror på språket eller om det är för att jag har varit borta tre veckor, men Runa är ibland helt tyst med mig, säger inte ett ord på många timmar. Hon pratade mest svenska med mig i Spanien, men medan jag var iväg, övergick hon helt till spanska. Och Disa tappade svenskan för längesedan. Hon kan bara säga enstaka ord på svenska. Nu är hon så gammal att hon vet att hon inte kan kommunicera på annat språk än svenska här, och det gör att hon också blir helt tyst tillsammans med andra, eller så gör hon ljud på något bebisspråk.

Doftminnet

Jag hade trott att det skulle bli känslosamt att komma till Sverige efter tre år, jag har haft hemlängtan. Men jag klev av tåget i Malmö och kände inte mer än ett Jaha, nu är jag här. Göteborg likadant. Sista stoppet på resan var min hemstad Lidköping. Roligt att vara där, men känslosamt? Inte.

Men doftminnet är starkt, vet ni. Och känselsinnet. Jag söker minnen med händerna och näsan. Jag spärrar ut fingrarna för att känna den svala vinden överallt, önskar att den blåste in innanför kläderna, söker den friska kyla som biter i huden, men det är för varmt. Fingertopparna dras mot björkstammar, mjukt gräs och lena, solvarma träväggar.

Jag stoppar näsan i en saftig limpa Skånegrova från bageriet och drar in doften. Jag stannar vid blommande häckar, luktar på junisommar, minns och smakar på namnen som kommer till mig; spirea, syren, schersmin, thuja, hängbjörk, rhododendron... En av mina favoritblommor; pionen, står i blom, enorma, tunga, rosa blommor, men de har planterats för långt ifrån staketen, jag når inte doften av dem. Vågar inte gå in i trädgårdarna för att lukta, så jag stoppar in huvudet i ett kylskåp i mataffären istället, där buketter med pioner står till försäljning, men jag känner inget.

Jag fortsätter istället med att samla dofter från varm, nygrillad kyckling, grillköttsmarinad, nybakad pizza, duschkrämen (kom på att jag visst köper samma duschkräm varje gång jag kommer till Sverige, det är många minnen samlade i den flaskan), ny bil, bibliotek, gamla och nya böcker, tomma block, fikarum och lukten från ett matrum där kollegorna värmer sina lunchlådor. Nytryckt tidning. Lidköping ger inte samma känsla av att komma hem längre, men tidningsredaktionen gör det, trots att detta är en annan redaktion. Jag är ringrostig, men det är fortfarande ett av de roligaste jobb som finns. Glädjen bubblar under ytan. Hade jag varit smidigare i kroppen, och inte haft hälsporre, hade jag skuttat i korridorerna.

Tågterapi

Jag visste att detta är mitt sätt att resa. Har velat så länge. Den hemska, stressiga månaden släppte sitt grepp, tåget förde mig bort, det var bara att följa med.

Timmarna går, och landskapet utanför fönstret förändras. Olivodlingar, torr andalusisk dehesa, solrosfält med vidöppna blommor, vallmo, vinodlingar. Berg, de höga Pyrenéerna, frodig skog och grönska, Medelhav och en märklig våtmark. Längre in i Frankrike kommer de långa, fridfulla åarna, träden blir högre, skogarna fler. De vita andalusiska husen har bytts ut mot jordfärgade gårdar, sedan rosa hus med gröna fönsterluckor. Storstad, och sedan ett litet grått slott på landsbygden som snabbt sveper förbi utanför fönstret.

Bredvid sitter en ung fransman, jag räckte honom hans fina blanksvarta skor när han skulle ut och röka. Framför sitter en man som ägnat timmar åt att studera tyska notkompendium, och snett framför en äldre man som håller om sin fru medan hon sover. Strax bakom mig sitter tysken som stönade plågat när jag körde över hans fot med min tunga resväska. En nunna med sliten vandringsryggsäck och liggunderlag kliver på, två killar som åkt utan biljett tvingas gå av med konduktörerna efter ett långt, allvarligt samtal i korridoren, som vi andra följde med blicken.

Nikki skickar meddelanden, hon tycker att det låter fruktansvärt att åka tåg i flera dagar för att komma till Sverige. Hon skulle skulle bli så uttråkad. Jag svarar och försöker förklara att jag inte hinner få tråkigt. Jag läser, slumrar, tittar ut, funderar, lyssnar på musik en stund. Äter empanada från stationen i Madrid, frasig pan au chocolate från Avignon.

Tågen glider tysta och mjukt vaggande genom lanskapen. Jag slumrar igen, och vill inte att resan ska ta slut.

Svenska sedlar och mynt

Jag letade efter något till packningen, och fann en gamnal tjugokronorssedel i en låda. Jag tog upp den och funderade på vad jag skulle göra med den. Gäller tjugokronorssedlar fortfarande?

Jag var tvungen att googla. Jo, tjugan finns kvar. Och jag hann se att en kul 200-kronorssedel också används nu för tiden. Jo, jag börjar minnas att jag har sett den förut, kanske till och med betalat med en?

Men när jag går in på Riksbankens sida om giltiga svenska mynt, blir jag förvånad på riktigt. En tvåkrona??!

Den måste ha funnits vid senaste Sverigeresan också, för tre år sesan, men jag har absolut inget minne av det.