Milde tid. Jag har en dotter som har fyllt 15 månader. Förut stod jag i köket och tittade ner på golvet och tänkte, med overklighetskänsla, att det är ett barn här i köket, ett litet barn! Och hon står här och pratar och visar mig böcker, och barnet är mitt eget. Jag har en unge.
Flera gånger om dagen tänker jag att hon är nästan ett och ett halvt år, innan jag kommer på att ett och ett halvt år inte består av 16 månader utan 18.
Det var längesedan det blev månadsinlägg. Jag har börjat på dem både när hon fyllde ett år, 13 månader och 14 månader men inte avslutat något. Så det blir en slags sammanfattning här.
Jag började visst tänka, för sju månader sedan, att det här måste vara den bästa åldern. Men det blir bara bättre och bättre. Nu är det så fantastiskt att jag vill att Disa ska vara precis så här för alltid.
Hon älskar böcker. "Tittaaaa" säger hon med stora ögon och öppen mun och pekar på en bild som om den vore den mest spännande bild hon har sett i hela sitt liv, för första gången. I bok efter bok. "Titta!!!"
Nu lyssnar hon gärna på korta sagor.
Hon river inte ut cd-skivorna så ofta längre, mest eftersom vi har ställt saker i vägen, men dras till den stora blomkrukan med sin mjuka jord, kökslådorna och köksskåpen, badrumsskåpet och blöjtunnan. Hon vill klättra upp på saker och har just kommit på hur man tar sig framåt på kusin Elisas flygplan genom att skjuta fart med fötterna.
Disa började gå för drygt en månad sedan och kryper nu sällan. Hon har börjat "springa" istället för att krypa när jag jagar henne och det är så roligt! Hon tjuter och skrattar och jag skrattar bakom henne, innan jag börjar jaga, det går så långsamt för henne, hon vaggar på stegen, tar sig fram med uppdragna axlar och försöker hålla balansen och jag hinner ikapp med ett kliv trots att hon har långt försprång. Och vi skrattar båda när jag fångar henne, kastar henne i luften, slänger försiktigt i soffan, pussar.
Allt hon säger är på svenska och med svensk intonation, till min glädje.
Innan ettårsdagen började hon säga hund (vava) och därefter tog härmandet fart. Hon härmade främst djurljuden från boken vi läste. Nu säger hon mamma, pappa, Pipen (pepaaa) (Hon pratar med katten med en särskild röst, och kallar på honom på samma sätt som jag, med samma melodi). klocka (koka), tick tack tick tack, vatten, (tate), titta, ta (tack) tittut (ta /tata), blåbär (båbe), böcker ( köke, varför plural?) kittelljudet killekillekillekill (lrdlrdlrdlrd), pannkaka (akaka), skinka. Hon härmar läten, låter fortfarande som en duva när hon är trött eller hör en på riktigt, och häromdagen vid ankdammen började hon kvacka som en anka.
Hon härmar en brandbil och pekar på den innan hon hämtar lelsaksbrandbilen.
Disa är så intresserad av ord. Hon pekar och pekar på olika saker och vi ska säga vad det är. Samma med bilderna i böckerna, hon pekar, vi berättar.
Jag blir förvånad varje dag över hur mycket hon förstår. "Lägg fisken i den gula bägaren". Nu går vi och fixar frukost" så går hon i förväg. "Stäng av tv:n" så gör hon det. "Nu är det mat" så ställer hon sig vid barnstolen. "Gå till pappa i badrummet". Hon ger mig saker jag ber om, borstar mitt och sitt eget hår, torkar bordet med servetten, ger mig strumpor att hänga och torka eller att lägga i tvättmaskinen (där hittade jag nyligen en målarfärgsburk, efter att ha gått i väg för att hämta mer smutstvätt.
Det godaste hon vet är blåbär, vilket man kan kalla otur nu när vi bor i Spanien. Lidl hade ett tag frysta, vilda blåbär, men nu har vi öppnat det sista paketet och vet inte riktigt var vi ska få tag på mer. Med lite blåbär till hands går det att få ner både yoghurt och pannkaka. Skinka är en annan favorit. Man kan säga att hon levde på potatismos mellan 11 och 13 månader, men nu verka det ha gått över, nu äter hon det mesta, i liten mängd, bara det kommer från våra tallrikar. Och hon vet exakt vad hon villa ha. Pekar och grymtar. "Säg vad du vill ha! säger jag gång på gång och låtsas ibland inte förstå, för att hon ska prata istället. Prata gör hon så gärna annars.
Jämnåriga barn är inte särskilt intressant, däremot gillar hon skarpt äldre barn som springer omkring och busar. Vi träffades några stycken i parken häromdagen, men de två som var lite yngre än Disa var hon inte intresserad av att leka med. Däremot försvann hon iväg med en äldre tjej och dennas bror i superhjältedräkt.
När vi väntar på att gröten ska kallna, eller hon är ledsen, tittar vi på youtubeklipp tillsammans. "Kom Disa, så tittar vi på film" säger jag, så kommer hon för att jag ska lyfta upp henne i knät, och så ser vi Fem myror är fler än fyra elefanter, eller svenska låtar som jag gillar. Och annat. De senaste gångerna har hon somnat till I will follow him, en snutt från filmen Sister Act.
Hon tar gärna min mobil och leker med den koncentrat. Den hanteras mycket ovarsamt och det är en massa bitmärken i den, men den håller, den är inte alls så ömtålig som jag trodde att sådana apparater är. När Disa har haft mobilen är det alltid något som är förändrat efteråt. Applikationer som försvunnit, kommit till, mörk skärm, eller så har hon kanske ringt någon. Tredje gången det hände hade jag gett Disa telefonen så jag skulle kunna borsta tänderna utan att hon kröp in i duschen, lekten med blöjtunnan eller satte på vattnet i bidén. När jag kom tillbaka satt hon och pratade i telefonen, som hon ofta gör på lek sedan ett par månader, bara att den här gången var det på riktigt, jag hörde Disas farmors röst i luren.
Tittutlekarna är roliga. När hon började la hon handen på sidan av huvuden och sa Ta! Inte så bra gömställe. Nästa, ett par veckor innan ettårsdagen, blev en äppleklyfta som hon gömde sig bakom, därefter bordsduken. Nu hukar hon gärna bakom sängen, ställer sig bakom ett hörn och tittar fram eller går omkring med en handduk på huvudet och leker tittut.
Disa älskar att leka med vatten. Ständigt, ständigt ska hon in i badrummet för att sätta på kranen till bidén. Alternativt krypa in i duschen om golvet är blött, ta Pipens vatten eller stoppa händerna i skålen med vatten som vi ibland glömmer kvar vid skötbordet.
Så enkelt det var i varma sommar-Sverige.
Processen tills hon började gå har varit rolig att följa.
Ett par veckor innan ettårsdagen började Disa göra något så lustigt. Helt plötsligt reste hon sig snabbt på knä och sträckte upp armar och händer i luften. Det såg himla kul ut. Hon gjorde det hela tiden.Inte bara reste sig, utan liksom kastade sig framåt. Farligt med kul. Det tog rätt lång tid innan vi fattade att hon övade på att ställa sig upp. Och när hon var i mjuka sängen kastade sig hon framåt och bakåt. Hon försökte också ställa sig genom att stå på händer och fötter och försöka lyfta händerna från golvet. Det var det som fungerade till slut. Hon reste sig! Och stod vingligt på golvet och log och var så stolt, så stolt, att bara min egen stolthet kunde mäta sig med hennes. Om och om igen ställde hon sig, hamnade ofta på rumpan, men allt oftare stod hon upp, en lång stund, klappade i händerna, dansade, klappade sig på magen, log och kollade så att vi såg henne.Det är bland det mest fantastiska jag sett i mitt liv, mitt barn som ställer sig upp själv.
Disa var helt ointresserad av att gå fram tills någon vecka efter ettårsdagen. Då gick hon och höll min bror och min moster i händerna som om hon aldrig hade gjort annat, och de tog det som någo0t självklart medan det var första gången någon fick Disa att gå.
15 månader, 74,5 centimeter, 7,3 kilo och till och med en söt liten putmage har kommit. Med lockar på huvudet som jag särskilt i början, när jag inte vågade tro att hon skulle bli lockig, satt och snurrade och snurrade med fingrarna, formade de få som fanns. En sån härlig liten unge, som sedan hon var riktigt liten har gjort grimaser och skojat, en snäll liten en som ger och visar saker, som har ett alldeles eget sätt att titta under lugg.
Som jag får lägga mig intill och hålla om varje natt, som jag ligger och tittar på, ler åt hur hon suger påpekfingret i sömnen, om hon vaknar till tittar hon stort på mig och ler, med fingret i munnen, ler trött, och somnar sedan om. Du milde. Min unge. Min Disa.
Hon är så förbaskat fin den här ungen, förstår ni.
Det finaste jag har.