Disa 15 månader

Milde tid. Jag har en dotter som har fyllt 15 månader. Förut stod jag i köket och tittade ner på golvet och tänkte, med overklighetskänsla, att det är ett barn här i köket, ett litet barn! Och hon står här och pratar och visar mig böcker, och barnet är mitt eget. Jag har en unge.
Flera gånger om dagen tänker jag att hon är nästan ett och ett halvt år, innan jag kommer på att ett och ett halvt år inte består av 16 månader utan 18.
Det var längesedan det blev månadsinlägg. Jag har börjat på dem både när hon fyllde ett år, 13 månader och 14 månader men inte avslutat något. Så det blir en slags sammanfattning här.

Jag började visst tänka, för sju månader sedan, att det här måste vara den bästa åldern. Men det blir bara bättre och bättre. Nu är det så fantastiskt att jag vill att Disa ska vara precis så här för alltid.
Hon älskar böcker. "Tittaaaa" säger hon med stora ögon och öppen mun och pekar på en bild som om den vore den mest spännande bild hon har sett i hela sitt liv, för första gången. I bok efter bok. "Titta!!!"
Nu lyssnar hon gärna på korta sagor.

Hon river inte ut cd-skivorna så ofta längre, mest eftersom vi har ställt saker i vägen, men dras till den stora blomkrukan med sin mjuka jord, kökslådorna och köksskåpen, badrumsskåpet och blöjtunnan. Hon vill klättra upp på saker och har just kommit på hur man tar sig framåt på kusin Elisas flygplan genom att skjuta fart med fötterna.

Disa började gå för drygt en månad sedan och kryper nu sällan. Hon har börjat "springa" istället för att krypa när jag jagar henne och det är så roligt! Hon tjuter och skrattar och jag skrattar bakom henne, innan jag börjar jaga, det går så långsamt för henne, hon vaggar på stegen, tar sig fram med uppdragna axlar och försöker hålla balansen och jag hinner ikapp med ett kliv trots att hon har långt försprång. Och vi skrattar båda när jag fångar henne, kastar henne i luften, slänger försiktigt i soffan, pussar.

Allt hon säger är på svenska och med svensk intonation, till min glädje.
Innan ettårsdagen började hon säga hund (vava) och därefter tog härmandet fart. Hon härmade främst djurljuden från boken vi läste. Nu säger hon mamma, pappa, Pipen (pepaaa) (Hon pratar med katten med en särskild röst, och kallar på honom på samma sätt som jag, med samma melodi). klocka (koka), tick tack tick tack, vatten, (tate), titta, ta (tack) tittut (ta /tata), blåbär (båbe), böcker ( köke, varför plural?) kittelljudet killekillekillekill (lrdlrdlrdlrd), pannkaka (akaka), skinka. Hon härmar läten, låter fortfarande som en duva när hon är trött eller hör en på riktigt, och häromdagen vid ankdammen började hon kvacka som en anka.
Hon härmar en brandbil och pekar på den innan hon hämtar lelsaksbrandbilen.
Disa är så intresserad av ord. Hon pekar och pekar på olika saker och vi ska säga vad det är. Samma med bilderna i böckerna, hon pekar, vi berättar.

Jag blir förvånad varje dag över hur mycket hon förstår. "Lägg fisken i den gula bägaren". Nu går vi och fixar frukost" så går hon i förväg. "Stäng av tv:n" så gör hon det. "Nu är det mat" så ställer hon sig vid barnstolen. "Gå till pappa i badrummet". Hon ger mig saker jag ber om, borstar mitt och sitt eget hår, torkar bordet med servetten, ger mig strumpor att hänga och torka eller att lägga i tvättmaskinen (där hittade jag nyligen en målarfärgsburk, efter att ha gått i väg för att hämta mer smutstvätt.

Det godaste hon vet är blåbär, vilket man kan kalla otur nu när vi bor i Spanien. Lidl hade ett tag frysta, vilda blåbär, men nu har vi öppnat det sista paketet och vet inte riktigt var vi ska få tag på mer. Med lite blåbär till hands går det att få ner både yoghurt och pannkaka. Skinka är en annan favorit. Man kan säga att hon levde på potatismos mellan 11 och 13 månader, men nu verka det ha gått över, nu äter hon det mesta, i liten mängd, bara det kommer från våra tallrikar. Och hon vet exakt vad hon villa ha. Pekar och grymtar. "Säg vad du vill ha! säger jag gång på gång och låtsas ibland inte förstå, för att hon ska prata istället. Prata gör hon så gärna annars.

Jämnåriga barn är inte särskilt intressant, däremot gillar hon skarpt äldre barn som springer omkring och busar. Vi träffades några stycken i parken häromdagen, men de två som var lite yngre än Disa var hon inte intresserad av att leka med. Däremot försvann hon iväg med en äldre tjej och dennas bror i superhjältedräkt.

När vi väntar på att gröten ska kallna, eller hon är ledsen, tittar vi på youtubeklipp tillsammans. "Kom Disa, så tittar vi på film" säger jag, så kommer hon för att jag ska lyfta upp henne i knät, och så ser vi Fem myror är fler än fyra elefanter, eller svenska låtar som jag gillar. Och annat. De senaste gångerna har hon somnat till I will follow him, en snutt från filmen Sister Act.

Hon tar gärna min mobil och leker med den koncentrat. Den hanteras mycket ovarsamt och det är en massa bitmärken i den, men den håller, den är inte alls så ömtålig som jag trodde att sådana apparater är. När Disa har haft mobilen är det alltid något som är förändrat efteråt. Applikationer som försvunnit, kommit till, mörk skärm, eller så har hon kanske ringt någon. Tredje gången det hände hade jag gett Disa telefonen så jag skulle kunna borsta tänderna utan att hon kröp in i duschen, lekten med blöjtunnan eller satte på vattnet i bidén. När jag kom tillbaka satt hon och pratade i telefonen, som hon ofta gör på lek sedan ett par månader, bara att den här gången var det på riktigt, jag hörde Disas farmors röst i luren.

Tittutlekarna är roliga. När hon började la hon handen på sidan av huvuden och sa Ta! Inte så bra gömställe. Nästa, ett par veckor innan ettårsdagen, blev en äppleklyfta som hon gömde sig bakom, därefter bordsduken. Nu hukar hon gärna bakom sängen, ställer sig bakom ett hörn och tittar fram eller går omkring med en handduk på huvudet och leker tittut.

Disa älskar att leka med vatten. Ständigt, ständigt ska hon in i badrummet för att sätta på kranen till bidén. Alternativt krypa in i duschen om golvet är blött, ta Pipens vatten eller stoppa händerna i skålen med vatten som vi ibland glömmer kvar vid skötbordet.
Så enkelt det var i varma sommar-Sverige.

Processen tills hon började gå har varit rolig att följa.
Ett par veckor innan ettårsdagen började Disa göra något så lustigt. Helt plötsligt reste hon sig snabbt på knä och sträckte upp armar och händer i luften. Det såg himla kul ut. Hon gjorde det hela tiden.Inte bara reste sig, utan liksom kastade sig framåt. Farligt med kul. Det tog rätt lång tid innan vi fattade att hon övade på att ställa sig upp. Och när hon var i mjuka sängen kastade sig hon framåt och bakåt. Hon försökte också ställa sig genom att stå på händer och fötter och försöka lyfta händerna från golvet. Det var det som fungerade till slut. Hon reste sig! Och stod vingligt på golvet och log och var så stolt, så stolt, att bara min egen stolthet kunde mäta sig med hennes. Om och om igen ställde hon sig, hamnade ofta på rumpan, men allt oftare stod hon upp, en lång stund, klappade i händerna, dansade, klappade sig på magen, log och kollade så att vi såg henne.Det är bland det mest fantastiska jag sett i mitt liv, mitt barn som ställer sig upp själv.

Disa var helt ointresserad av att gå fram tills någon vecka efter ettårsdagen. Då gick hon och höll min bror och min moster i händerna som om hon aldrig hade gjort annat, och de tog det som någo0t självklart medan det var första gången någon fick Disa att gå.


15 månader, 74,5 centimeter, 7,3 kilo och till och med en söt liten putmage har kommit. Med lockar på huvudet som jag särskilt i början, när jag inte vågade tro att hon skulle bli lockig, satt och snurrade och snurrade med fingrarna, formade de få som fanns. En sån härlig liten unge, som sedan hon var riktigt liten har gjort grimaser och skojat, en snäll liten en som ger och visar saker, som har ett alldeles eget sätt att titta under lugg.

Som jag får lägga mig intill och hålla om varje natt, som jag ligger och tittar på, ler åt hur hon suger påpekfingret i sömnen, om hon vaknar till tittar hon stort på mig och ler, med fingret i munnen, ler trött, och somnar sedan om. Du milde. Min unge. Min Disa.
Hon är så förbaskat fin den här ungen, förstår ni.
Det finaste jag har.

Enformigt?

Ja, hörrni, det blir många Disainlägg nu. Jag har ett par halvskrivna om atombomberna i Almería och om massgravar, men ni vet, fakta ska granskas och så, och det tar tid, och jag är så trött på kvällarna numera...Så de dröjer lite till.

Nu ska vi åka till Almería några dagar. Jesús ska spela där på lördag. Och vi passar på att turista lite. Det blir kul! Och det kommer annat än barnbilder på bloggen:-)

Ankimitationen

Lillan och Jesús har just kommit hem efter en promenad i parken.
- Jaha Disa, har du varit och titta på ankor med pappa?
- Kakakaka.
Hon har börjat härma ankor, min unge.
Det började när vi besökte ankdammen i María Luísaparken förra veckan. Åh, så roligt hon hade! Och hon fick mata fåglarna själv, stod lutad mot stenarna som omgärdar dammen och slängde i bitar av kex som jag gav henne.
Där började hon imitera fåglarna, deras kvackande, och hon höll på hela kvällen.
Det låter så roligt!

När somnar spanska barn?

Så här skrev Karin i Israel under förra inlägget:

"Haha, det är så härligt och inse hur olika det är i olika länder. Känns helt otänkbart att mina barn skulle somna kl 10. Har ju förstått att spanjorer överlag har sena kvällar men hur fungerar det med barn i skola etc?"

Camilla svarade:

"Vi bor i Spanien och mina 11 åringar lägger sig 22, eller det är det jag siktar på. 1 åringen lägger sig 20,30. Vi går upp kl. 8 hela familjen :-)
Det är inte möjligt att lägga sig tidigare, de stora barnens engelska slutar inte förrän kl.20 tex. och efter det ska bebis bada och äta, de större duscha och äta, fixa skolväskor mm."


När jag läser om svenska barns läggtider tänker jag bara, att du milde, vad skönt, vad mycket egentid föräldrarna får!
Å andra sidan vaknar svenska barn så himla tidigt också. Och det begriper man ju, de kan inte sova hur länge som helst.
Jag vet inte riktigt när spanska barn brukar gå och lägga sig. Men har flera bekanta med barn i lägre skolåldern som somnar omkring 21-22 på kvällen.
Disa är en nattuggla. Hon somnar omkring midnatt. Inte roligt.
Hon blir trött vid nio-tiotiden, men det är omöjligt att få henne att somna då. Vi har försökt med flera timmars mysbelysning och nedvarvning, bokläsning, lugn musik, tidigare kvällsnappflaska, hindrat henne från att sova på eftermiddagen, uttröttande lek.
Hon somnar ändå inte tidigare.
Det ligger väl i den spanska livsstilen. Spanjorer är sena. Här sker så mycket sent på kvällen. Många slutar inte jobba förrän 20-20.30, därefter ska man handla, laga mat, träffa vänner, träffa barnen, besöka svärföräldrarna, kolla på tv, äta middag vid 22-tiden. Spanjorer går och lägger sig sent. Och börjar jobba tidigt. De sover faktiskt mindre än många andra europeer.
En kompis var på semester i Sverige ett par veckor och berättade att barnet började somna tidigare och tidigare där.
Jag undrade förstås om Disa skulle somna tidigare på kvällen när vi var  i Sverige, och jo! Det gjorde hon! Ofta vid 20-21 tiden men också klockan sex och klockan sju flera gånger.
Jag hoppades att det skulle sitta i när vi kom tillbaka till Spanien, men nej. Redan andra kvällen var hon tillbaka i gamla vanor.

Härliga tidsomställning!

Jag gillar verkligen att ställa tillbaka klockan!
Den dagen brukar jag se fram emot långt i förväg. Dagen då man kan sova länge, vakna och inse att det inte är så sent ändå. Sängen är aldrig skönare än på morgonen...
Jag avskyr att ställa fram klockan.
Ett stort plus den här gången var att Disa somnade tidigare! Ja, enligt den nya tiden. Hon somnade redan klockan tio på kvällen, och du milde, så skönt det var.
Tyvärr somnade Jesús samtidigt, han hade vaknat fyra timmar före mig, men då fick jag ju lite egentid istället. Han blir så påverkad av tidsomställningen. Går omkring och halvsover och är tidvill och har huvudvärk i flera dagar.
Disas sovtider... Ska se om vi kan fortsätta på den här vägen. Tänk om hon kunde somna klockan tio varje kväll!

Disa i svampskogen

När vi var i Sverige köpte Jesús något som han länge velat ha: en affisch med svampar och en med fiskar. De hänger nu inramade vid vår matplats.
Jesús brukar visa Disa svamparna när hon äter, lär henne svampnamnen på latin, berättar vilka de ska plocka. Svampplockning är Jesús största intresse efter musiken.
Och Disa tycker att det är kul med affischen, hon pekar och frågar mig när hennes pappa inte är med.

I går var det första gången som hon fick följa med ut och plocka svamp. Nja, hon var visserligen ute när vi hyrde stuga för ett år sedan, men då var hon så liten.
Vi åkte till Sierra de Aracena.
Hade lite otur med vädret, det regnade trots Jesús försäkringar om strålande solsken, men vi hade med oss regnkläder.
Jesús gick i förväg. Han var så orolig att han inte skulle hitta någon svamp, eftersom han sett att hela Fuenteheridos var full av turister, samt en svampkursexpedition.
Disa och jag stannande i bilen och åt matsäck medan vi väntade på att regnet skulle upphöra.
Därefter drog vi ut picknickfilten, Disa övade på att gå på ojämnt underlag (gick sådär,) och jag försökte läsa ut min spännande deckare.

När vi (Disa) tröttnade satte jag henne i bärsjalen och så gick vi iväg längs promenadstigen mot Galaroza. Vi tittade på löv, grässtrån, hundar och folk som plockade kastanjer. Det var så gott att andas frisk luft. Ja, se vad jag skriver! Friskt luft! Sevillaluften är så förorenad av alla dieselbilar att det bara handlar om att släppa in luft när man öppnar fönstren, aldrig frisk luft.
Vi träffade Jesús som lyckligt kom med en tung korg full med svamp, samt en lunchöl i botten av korgen, som han råkat täcka med svamp.

Vi satte oss för att äta och rensa svamp. Disa var inte intresserad av pannkaka utan gick gång på gång iväg mot det fina glassplittret på marken, och blev arg varje gång Jesús hämtade tillbaka henne.

När han tog fram svampkorgen ville hon inte längre gå iväg. Hon var helt tagen av svampen.
- Titta!! Tittaaaa!!!! ropade hon exalterat hon om varje svamp som hon plockade upp.

Först tyckte Jesús att det var roligt att Disa gillade svampen, men när hon dragit sönder två stolta fjällskivlingar, krossat en kejsarflugsvamp samt satt sig på en blodriska, föreslog han att vi skulle rensa svampen i stan istället.
Så vi packade ihop, körde ner till byn och köpte gula äpplen, chorizo, ägg och lantbröd och åkte tillbaka mot Sevilla. Disa somnade med en gång.

Arga Disa

Jag tror, att största vinsten med att lära sig gå, har för Disa varit att det är så mycket lättare att bära saker nu.
Mest bär hon böcker. Hon älskar böcker. Men det ska vara hennes egna, färgglada böcker. Hon tar dem ur hyllan, en efter en, och antingen lägger hon dem allihop på golvet och sätter sig på högen och bläddrar, eller så bär hon dem till mig eller Jesús. Det sistnämnda är vanligast. Det gör mig tokig. Naturligtvis är det mysigt att hon bär böcker till mig och vill att vi ska titta i dem tillsammans, läsa, prata, hon pekar och jag berättar. Det är underbart. Jag är så glad att hon gillar böcker, det var ju det jag hoppades på, önskade!
Men det kan bli för mycket. Hon gör det hela tiden. var jag än är och vad jag än gör så kommer hon med en bok som vi ska titta i. Varje minut på dagen, känns det som (utom när hon går iväg för att klättra på den hopfällbara trappstegen eller sätta på vattnet i bidén).

Hon bär gärna stora saker, de största, tyngsta böckerna, de stora kuddarna som är lika stora som hon själv, eller som nu i förmiddags, en påse blomjord. Och hon blir så jäkla arg när hon försöker bära något som hon inte klarar! Skriker, gråter, tårarna rinner, dreglet rinner... Hon blir så hemskt arg!

Jätte-chorizo som kompensation

Allt var klart.
Barnet i stolen, vagnen i bakluckan, bärsjal, bok, picknickfilt, matsäck, svampkorg...
Vi hade kört i fem minuter när det började regna.
Attan. Vi hade missat att kolla väderleksrapporten. Det gjorde vi nu, och det visade sig att det skulle regna hela dagen, samt dagen därpå. Vi som skulle åka till Sierra de Aracena, plocka svamp, låta Disa stappla i skogen och läsa böcker på filten, fick ändra planerna. Jag stannade hemma med Disa, Jesús åkte själv. Han har längtat så...
Som kompensation köpte han med ett enkilos lantbröd, en stor påse riktiga äpplen samt en enorm, underbart god chorizokorv från butiken i Fuenteheridos.
En mycket bra kompensation, måste jag säga!

Lena i Wales

Se vem jag träffade förra veckan!
Min bloggkompis Lena i Wales kom till Sevilla.
Vi sågs för ett år sedan då Lena, som är reseledare, var här med en grupp turister. Nu var det dags för en resa igen, och medan resenärerna hade ledig tid passade vi på att ses. Med var också en ny bekantskap; svenska Elisabeth som bor i Sevilla och jobbar som guide. Himla roligt!
"Vår" tapasbar var stängd, så vi letade rätt på en annan. Jag är möjligtvis onödigt skeptisk till barer i centrum, misstror alla för att vara dyra och dåliga, och ser jag en meny på engelska går jag vidare.
Den här som vi hamnade på ligger mitt i smeten (om jag inte tar fel ligger stället på Calle Joaquín Guichot, och heter... har ordet tonfisk, atún, i namnet)... och visade sig vara riktigt bra! Det var en överraskning. Var och en beställde ett par tapas som vi alla smakade på. Allt var gott, till och med ensaladillan, som är mitt riktmärke för om stället är bra.
Vi blev sittande i fyra timmar. Disa sov i vagnen en bra stund.
Hoppas på ett besök nästa år igen. Det kanske blir en årlig oktobertradition att träffa Lena Dyche?

Långlunch med vänner

Lunch hemma hos José Alberto och Loren?
Klart att vi kommer.
Det var första gången vi träffades allihop sedan Gael föddes för en och en halv månad sedan.
Vi känner varandra väl. Att den första kom en halvtimme efter utsatt tid spelar ingen roll, vi hade inte bråttom.
José Alberto lagade mat i köket, Loren ammade, vi andra fem gick fram och tillbaka mellan rummen. Disa lekte med alla.
Efter någon timme ställdes tapasen fram. Jamón de bellota, chicharrones, ensaladilla med bläckfisk och snäckor samt någon krämig ost som jag inte smakade på. Vad vi åt. och åt och åt och pratade och åt. Åååh, så gott det var.
Jag satt med sovande bebis i famnen och blev räckt matbit efter matbit och kände att allt var perfekt, det enda som saknades var en bra bok, om jag hade varit ensam i alla fall. Hela eftermiddagen var en enda lång vila, för andra såg efter Disa och lekte med henne, Jag tycker så gränslöst mycket om henne, men vi kan väl göra klart detta: att vara med henne innebär aldrig att sitta stilla på en stol, eller äta en måltid utan mycket stress och långa pauser.
Efter ytterligare någon timme kom själva rätten in. Jag har sagt det förr. Det är fantastiskt att ha en vän som är kock när man älskar god mat. Den här gången blev det tonfiskfiléer som legat i någon sojasås och dragit, som rullats med pata negraskinka och sesamfrön, med grönsakswok till. Det var så gott!
Och sedan blev vi sittande där. Disa somnade i sovrummet och sov siesta med Loren, som inte sover så mycket på nätterna längre, vi andra blinkade trött men höll oss vakna, och framåt halv åtta kändes det som om det var dags för en efterrätt. Några gick ner till konditoriet och köpte bakverk, bland annat två underbara chokladbomber, och till det intogs kaffe och varm choklad.
Ute öste regnet ner och det var skönt att sitta inne.

Jag vet inte varifrån tanken kom, att vi kunde gå på stan efter lunchen och köpa skor till Disa. Varför trodde jag att vi skulle gå så tidigt? En lunch här är inte en lunch, utan umgänget börjar vid lunchtid och pågår till läggdags.

Framåt tio åkte vi hem.
En fin lördag.

"Mamma"

Disa har sagt mamma i någon månads tid. Vad jag väntade på det ordet!
- Om du kallar mig Mamma kommer jag direkt, sa jag till henne när hon återigen ropade på mig med sitt babaa.
Nu ropar hon mamma, och jag kommer direkt! I går vrååålade ropade hon mamma när Jesús försökte ta på henne pyjamasen, för att jag skulle komma och rädda henne. Jag kom, men pyjamasen skulle på i alla fall.
Mamma, ropar hon när jag stänger dörren till köket för att kunna göra något där. Det är omöjligt med henne med. Disa får vara med Jesús under tiden, men det vill hon inte. Mamma!
Och Mamma ropar hon när hon letar efter mig eller vill visa någonting.
Min unge.


Apropå ingenting alls.
Jag önskar, önskar att vi hade en diskmaskin. Skulle så gärna vilja se diskhon lite oftare. Just nu är det bland det bästa jag vet, att se en tom och ren diskho (du milde!). Hur sjutton gör andra, som har små barn, med disken? När diskar de?? Eler har de barn som, tja, sitter och leker med nåt, medan föräldrarna vispar gröt, tar fram frukost, diskar, brer en macka?

Dags att lära munspel

Det kan tyckas ointressant att Disa har lärt sig att blåsa i en visselpipa, men inte för alla.
För Jesús betyder det att hon är redo för sitt första munspel!

Barnmat Sverige - Spanien

Viss skillnad finns det i barnmat om man jämför Sverige och Spanien.
Mina slutsatser:

1. I Spanien är det vanligare att ge ersättning än i Sverige.
Vi tog inte med så mycket ersättning till Disa från Spanien, tänkte att när den tar slut köper vi mer i Sverige. Men det var inte så lätt. För var köper man det?
I Spanien har vartenda apotek (modersmjölk)ersättning, alltid flera olika märken. Så vi gick förstås till apoteket för att handla ersättning, eller vad det nu kallas i Sverige för ettåringar. Men...
- Ersättning? Det vet jag inte om vi har... Vänta lite så ska jag fråga.
Svaret blev nej.
- Var kan man köpa det?
- Jag vet inte... I mataffären kanske?

I stora mataffären kollade vi sedan. Trots mycket litet utbud hade jag svårt att förstå förpackningarna. Det tog nog en kvart i innan jag begrep att förpackningen som det står Tillskottsnäring 3 på var det som Disa behövde.
Helt klart ammar de allra flesta i Sverige.
I Spanien förespråkas också amning, men det är ingen grej om barnet får ersättning. Att föräldraledigheten bara är fyra månader gör nog sitt till också. Jag tror att spanska mammor ammar kortare tid.


2. Färdig barnmat är vanligast i Sverige, utan tvekan. I Spanien tycks de flesta laga barnmaten själva och mixa den till puré. I mataffären finns färdig barnmat på burk, men sällan fler än tre-fyra olika sorter. Alltid samma sorter i alla affärer.
I Sverige är utbudet av färdig barnmat enormt! Alla tänkbara rätter står uppradade, av flera olika märken. Puréer, med bitar, eko...



I Sverige verkar socker vara nära på förbjudet för små barn.
Inte i Spanien.
På pappren med kostråd som vi fått av barnläkaren står visserligen att små barn inte bör äta socker, men det är det ingen som bryr sig om. Och produkter för småttingar innehåller nästan alltid socker. Det är Mariekex, fruktpuré med Mariekex, yoghurt med Mariekex, grötpulver med honung, grötpulver med honung och choklad, grötpulver med Mariekex,...

Förut tänkte jag följa svenska kostråd. Inget socker.
Sedan fick jag Disa.
Sådana där råd, med sockerfritt, 40 gram kött i veckan, frukt, kolhydrater, grötfrukostar, osockrad yoghurt och leverpastejsmörgås... Det gäller för barn som äter. Disa är inte ett sådant barn. Jag kan ge henne nästan vad som helst, bara hon får i sig några extra kalorier. Ett paket Mariekex ligger numera alltid i skötväskan. I går åt hon ett helt kex till mellanmål. Lycka!

Disa ska bli flamencoartist!

- Vad vill du att Disa ska bli när hon blir stor?
Jesús funderar inte ens.
- Artista.
Vilket inbegriper allt artistiskt; musik, dans, teater, konst.
- Jaha. Jag hoppas...
Men jag kommer inte på ett enda yrke. Istället dyker de här orden upp i huvudet på mig, lika snabbt som Jesús svar:
Lycklig.
Stark i sig själv.
En snäll människa.
Modig.
Feminist.

Och efter en stund även: Antikapitalist.

- Jag tycker... Alltså, IT-jobb vore inte jättekul, men det vore bra om hon kunde lösa våra dataproblem... Kock, kanske... Nej, flamencoartist!
Anledningen till att jag säger det, är att Jesús brukar prata om att de enda som kan leva på musiken här är flamencoartisterna. Flamenco går hem överallt. Även halvbra artister hittar jobb. Så om Disa blir sångare, dansare eller flamencogitarrist (finns knappt några kvinnliga flamencogitarrister tyvärr) kommer hon i princip aldrig sakna jobb. Kan starta skola i Sverige, åka utomlands... Och det är det sistnämnda som är själva gejen. Om Disa reser runt i världen kommer hon så klart bjuda med sin mamma till spännande platser, en mamma som mer än gärna vill resa!
Det här har jag tänkt tyst, men Jesús känner mig och säger:
- Bra idé, då får du resa. Till och med flamencobarn får resa, de skickas till Japan och Argentina och uppträder redan som små, och då får föräldrarna följa med, sa Jesús.

Disas framtid är avgjord alltså. Så snart hon kan gå stadigt sätts hon i flamencoskola ;-)

Bekämpningsmedel bakom cancerfallen

Efter att ha lämnat Jesús och hans kollega i skolan åkte Disa och jag ut på äventyr.
Vi åkte till Isla Mayor där jag hade ett jobb.
Fast den person jag skulle träffa var inte där, istället satt jag och pratade med hans pappa i deras lagerlokal. Pappan lagade nät och pratade, en liten ettrig tv stod på, det fanns soffa och en tramptraktor som mannens fru lät Disa åka på.
(Tramptraktor, ett av mina framtidsprojekt, har undrat var jag skulle få tag i en sådan. På Jugetón i San Juán de Aznalfarache tydligen!).
Ett par kompisar till mannen tittade in.
Jag satt bredvid den ene, som har några månader kvar att leva. Hela buken är full av tumörer. Han skulle opereras, men när kirurgerna såg hur det var ställt inuti sydde de ihop honom igen, det fanns inget att göra.
Jag har läst att Isla Mayor har flest cancerfall i hela Andalusien.
- Det är dödsorsaken för de flesta här, sa pappan till den jag skulle ha träffat.
- Förra veckan dog fem-sex stycken i cancer.
- Men... Isla Mayor är inte stort, sa jag (drygt 11 000 invånare)...

Anledningen till de många cancerfallen är risfälten. Bekämpningsmedlen som sprutas över dem.



Disa och jag åt frukost på en bar. Rostat bröd med olivolja och tomat och färskpressad apelsinjuice till mig, tortilla till Disa.


På eftermiddagen hade vi en liten mammaträff i María Luísaparken.
När vi gick mot bussen hem tänkte jag på att det blir mörkt så tidigt nu, redan vid åtta. Och att det har börjat bli kallt på kvällen. Var inte beredd på det. Tog dubbla tunna tröjor på Disa.
Vi stannande och lyssnade lite på en Semana Santa-orkester som övade i parken, beundrade en vacker palm och tittade på änderna i det mörka dammvattnet.

Heminlagda oliver

Nu är det ett bra tillfälle att köpa oliver i grönsaksaffären, för den som vill lägga in själv.
Jesús är galen i oliver, han har köpt fyra kilo samt en stor dunk med mineralvatten att ha oliverna i. Det tog oss evigheter att tömma dunken, är inte vana vid att dricka köpevatten och kom aldrig ihåg att ta vattnet ur den.

Men till slut var den tom och Jesús och Disa fyllde dunken med stora, gröna oliver.

Därefter hällde Jesús på saltat vatten. Vattnet behöver vara så salt att ett ägg flyter i det.

Nu ska oliverna ligga och dra i saltvattnet. Tidigast efter en vecka kan man ta upp och provsmaka, men den som inte vill ha så beska oliver kan vänta månader, ja ett år till och med.
Man tar bara upp så många oliver som man vill äta de närmsta dagarna. Skär skåror i oliverna, lägg dem i rent vatten och byt det då och då under några dagar. Sedan är oliverna klara att ätas!
Ju längre oliverna får ligga i saltvattnet, desto mildare blir de i smaken.

Lunch med utsikt över Portugal

Kolla vem som har fungerande dator samt bildbehandlingsprogram igen?
Det firar vi med lite bilder så klart!

På fredagen för ett par veckor sedan sa vi, att tänkt om vi skulle åka och äta lunch i Portugal, det var längesedan.
Så det gjorde vi nästa dag, när vi var lediga.
Eller tja, vi ändrade planen på vägen. Vi bestämde oss för att stanna i Spanien och luncha i Sanlúcar de Guadaira istället, en liten by precis vid gränsen till Portugal.

Vi har haft tankar på att åka dit ganska länge, och det blev en oväntat rolig utflykt!
Sanlúcar de Guadaira är inget ställer som man åker förbi. Dit åker man utan något annat mål, eftersom vägen slutar där.
På vägen körde vi igenom San Silvestre de Gúzman med ett par gamla fina väderkvarnar som man annars mest ser norrut, i Castilla la Mancha till exempel.

En fin innergård med brunn, omgärdad av apelsinträd, finns också.

I Sanlúcar åt vi gott, grillat kött och aliño med utsikt över den motsatta vita byn Alcoutim i Portugal.

 Sedan kikade vi på båtarna som guppade i Río Guadaira som flyter mellan de båda länderna.


Gänget bredvid oss på restaurangen åkte till Portugal för att inta kaffe på maten. Det går en liten båt fram och tillbaka.

En tjej behövde hjälp med att komms ombord. Smala, höga klackar på underlag med hål i - ingen bra idé.

Sedan åkte vi tillbaka den lilla landsvägen och in i Portugal för att bada och köpa middagsmat, därefter åkte vi till svärföräldrarnas bostad i El Portíl i Spanien.

På söndagen blev det skaldjurslunch, och sedan ett sent eftermiddagsbad. Atlanten är kall att bada i, men vattnet var okej. Disa kröp omkring och klättrade på stenar och raserade Jesús sandslott.

Vackra Sevilla

Jag tänkte gå till La Carbonería på kvällspromenaden med Disa. Var lite tveksamt om det skulle vara någon musik så tidigt på kvällen, men det var inget bekymmer, visade det sig, för jag hittade aldrig dit.
Det är väl märkligt ändå. Hur många år ska det ta innan jag hittar i den här staden?
Helt vilse var jag inte, jag gick i riktning mot Alfalfatorget och tyckte att jag borde komma fram dit så småningom, och det gjorde jag också.
Och vägen dit, från La Judería... jag häpnas gång på gång över vilken vacker stad jag bor i. Att gå där i mörkret, på smala, tysta gränder med lena plattor och gröna växter som hänger ned över huvudet, förbi porlande fontäner på små torg med apelsintträd och uteserveringar, gamla vita palats...
Det är en alldeles speciell känsla.

Det blev ingen flamenco den här gången, men Disa fick höra en klezmerorkester, en dragspelare, två gitarrister och en sångare. Så musik blev det ändå.
Gatuartisterna. En av fördelarna med att bo i en storstad.