söndag 18 oktober 2015

Långlunch med vänner

Lunch hemma hos José Alberto och Loren?
Klart att vi kommer.
Det var första gången vi träffades allihop sedan Gael föddes för en och en halv månad sedan.
Vi känner varandra väl. Att den första kom en halvtimme efter utsatt tid spelar ingen roll, vi hade inte bråttom.
José Alberto lagade mat i köket, Loren ammade, vi andra fem gick fram och tillbaka mellan rummen. Disa lekte med alla.
Efter någon timme ställdes tapasen fram. Jamón de bellota, chicharrones, ensaladilla med bläckfisk och snäckor samt någon krämig ost som jag inte smakade på. Vad vi åt. och åt och åt och pratade och åt. Åååh, så gott det var.
Jag satt med sovande bebis i famnen och blev räckt matbit efter matbit och kände att allt var perfekt, det enda som saknades var en bra bok, om jag hade varit ensam i alla fall. Hela eftermiddagen var en enda lång vila, för andra såg efter Disa och lekte med henne, Jag tycker så gränslöst mycket om henne, men vi kan väl göra klart detta: att vara med henne innebär aldrig att sitta stilla på en stol, eller äta en måltid utan mycket stress och långa pauser.
Efter ytterligare någon timme kom själva rätten in. Jag har sagt det förr. Det är fantastiskt att ha en vän som är kock när man älskar god mat. Den här gången blev det tonfiskfiléer som legat i någon sojasås och dragit, som rullats med pata negraskinka och sesamfrön, med grönsakswok till. Det var så gott!
Och sedan blev vi sittande där. Disa somnade i sovrummet och sov siesta med Loren, som inte sover så mycket på nätterna längre, vi andra blinkade trött men höll oss vakna, och framåt halv åtta kändes det som om det var dags för en efterrätt. Några gick ner till konditoriet och köpte bakverk, bland annat två underbara chokladbomber, och till det intogs kaffe och varm choklad.
Ute öste regnet ner och det var skönt att sitta inne.

Jag vet inte varifrån tanken kom, att vi kunde gå på stan efter lunchen och köpa skor till Disa. Varför trodde jag att vi skulle gå så tidigt? En lunch här är inte en lunch, utan umgänget börjar vid lunchtid och pågår till läggdags.

Framåt tio åkte vi hem.
En fin lördag.



6 kommentarer:

  1. Låter härligt, jag älskar såna där långa lata dagar när man inte gör någonting nästan. Även om man hade tänkt städa/fixa/handla.. (eller kanske speciellt mycket då) - en typisk aktivitet för själen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, aktivitet för själen! Sådana är nödvändiga! Och får gärna komma oväntade när bostaden måste städas eller diskberget blivit större än någonsin.

      Radera
  2. Åh jag skulle också vilja ha en vän som är kock, och bli bjuden på lunch! Det är ju så tjatigt att laga mat! Blev bjuden på kalas hos en väninna helgen som kommer och hann tänka Yes, innan jag såg att det var knytis...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Byt ut väninnan mot en riktig kock. Finns det inte annonser för sådant? Sökes: kock-kompis som bjuder på mat... provlagar rätter på mig... du vet.

      Radera