Svårt att köpa kött i Spanien

Jag menar inte att det är bättre i Sverige, bara att det är enklare. Man går in i en mataffär och tar någon färdig plastförpackning med kött och så är det klart.
Inte här.
Med två sjuklingar i huset (Disa och Jesús) hade jag tanke på att göra puchero. Något av det bästa som spansk husmanskost kan erbjuda; buljong kokt på ben, svål, olika sorters kött, morötter, kikärter och eventuellt andra rotfrukter. Så gott, så gott!
Och så skulle jag ha ett par fläskfiléer till Disas middag, hon var sugen på det.
- Vit gris eller ibericogris? undrade tjejen bakom köttdisken.
- Iberico.
- Pluma? Secreto? Solomillo? Presa? fortsatte hon.
Ja, vilken del av grisen ville jag ha? Trots mer eller mindre tio år i Spanien har jag fortfarande inte lärt mig de olika delarna på köttdjuren.
- Ingen aning. Det ska vara till flickan. Hon ska få fläskfilé till middag.
- Då blir det solomillo. Den blir bra för henne. Något annat?
- Nja....
- .....
-.......
- Kommer du inte ihåg vad det heter?
- Jo, jag bara funderade på om vi ska göra en puchero... Och det ska vi.
- Vad behöver du?
- Allt.
- Vilka sorters ben vill du ha?
- Öh... Hm... Jag vet inte. Det bruka vara sambon som lagar puchero, sa jag inte helt sanningsenligt, men jag behövde någon slags förklaring till att jag inte kan namnen på de olika benen.
- Färsk svål eller den här?
- Färsk, sa jag utan att tänka efter, trodde att jag visste, och så blev det fel.
Ett kycklinglår och en bit fläskkött klarade jag att be om utan problem.
Men vad jobbigt det är att köpa kött här!
Nu står i alla fall pucheron på spisen och kokar. Det tar ett par timmar, så det blir senare lunch än vanligt, men den är värd att vänta på!

På vårdcentralen blev mamman sjuk istället

Svärfar fyllde år i dag.
Han säger att han inte firar födelsedagar, men just den här födelsedagen har han påmint oss om, så vi bestämde oss för att åka till Sevilla på den lediga tisdagseftermiddagen och äta räkor och tapas med svärfar, och med så många som möjligt från den lilla familjen.
Men det blev inget, för Disa blev sjuk.
Samma dag hade hon faktiskt en läkartid, så det passade ju bra, men väl på vårdcentralen var det inte henne det handlade om, utan mig.
Jag vet inte vad som hände. Har haft lågt blodtryck ett tag, har det ibland, och nu innan vi skulle iväg mådde jag lite illa, och rätt som det var där hos Disas doktor sjönk blodtrycket så mycket att jag fick hasa ner och lägga mig på golvet. Där låg Disa på britsen och blev undersökt, och jag på golvet. Jag tänkte på fotografen Roger Turessons bild med ett sjukt barn på en brits och en mamma som håller på att svimma på golvet bredvid, med sin hand i barnets.
Barnläkaren ringde in tre sköterskor i rummet samt min egen läkare, det togs blodtryck och blodprov och jag låg där jag låg, eftersom jag mådde så illa varje gång jag satte mig upp.
Till slut kördes jag iväg i rullstol till akutmottagningen, en färd som var längre än jag klarade sitta upprätt,  där en ekg-mätarefanns och hjärtat kollades och blodtrycket igen. Allt var bra så klart, förutom blodtrycket då, men det tog lång tid innan jag blev bättre, och Jesús fick komma och köra hem oss.
Sedan sov vi alla fyra (Pipen också) en tre timmar lång siesta i stora sängen och efter det hängde en enorm trötthet och huvudvärk kvar.
Jättekonstigt.
I morgon behöver det vara bra det här, för Disa har fortfarande feber och får vara hemma en dag till. Och jag med henne.

Bilder från María Luísa-parken

Den här lördagen tillbringas i Sevilla. lunch hos svärfar, födelsedagsfirande med Nikki som fyller år. Sedan åker Disa och jag hem själva, för Jesús ska spela under kvällen/natten på en grej de har arrangerat tillsammans med ett antal grupper.

Jag tänkte visa lite bilder från förra lördagen nu istället.
Då tog Disa och jag bussen till mitt favoritställe i Sevilla, till María Luísa-parken. den vackraste park jag vet.

Jag älskar den här parken, tycker så mycket om att gå i den, och kommer någon och besöker Sevilla är just parken ett av måsteställena, tycker jag.
Den gamla stadsdelen måste också besökas, och Real Alcázar, det kungliga palatset som har en sådan vacker trädgård.

Vi hade stämt träff med två andra svenska marmor med barn i samma ålder som Disa.

Det blev en svensk-spansk träff med dem och deras pappor. Vi hade picknick i parken och pratade. De har ju samma utmaning som jag, att försöka få barnen tvåspråkiga.

Efteråt strosade Disa och jag omkring på egen hand, vi behövde gå igenom hela parken för att komma till stan, som vi var på väg till.

Det finns så många olika små rum, vattenkällor, gömställen och stigar i denna exotiska park.

Jag såg nog minst fyra småtjejer som fotograferades inför sin första comunión, ett religiöst spektakel, enligt min mening. Ungarna förbereds i ett par år inför detta, går på lektioner om den katolska tron och traditioner och får slutligen ta nattvarden för första gången, bikta sig och får en stor, påkostad fest och en massa dyra presenter. Ofta sker det bara av tradition, och för att barnen (och föräldrarna) vill ha en stor fest, inte alls lika ofta av religiösa motiv.

Med det sagt kan jag erkänna att jag ser fram emot Disas kusins comunión om två år. Det kommer att bli jätteroligt!

Pirater och deckare

Det stora bokpaketet då, hur gick det med det?
Jo, det kom!
En brevbärare ringde på dörren förra veckan. på gatan stod hans vita bil och puttrade, och i framsätet satt... hans fru? Han själv var elegant klädd i postens uniform.
Paketet var så tungt att han ville se om jag var hemma innan han tog ut det ur bakluckan. Strax stod paketet på högkant i hallen och lyste av glädje, eller om det var jag, men det var nära att brevbäraren tog med det tillbaka till postkontoret. Jag kunde nämligen inte legitimera mig. Passet är borta, id-kortet hade Jesús i sin plånbok, körkort gäller inte, jag kan varken id-nummer, passnummer eller utlänningsnummer utantill... Jag rotade desperat i en pappershög, och se där, något slags läkarpapper med mitt utlänningsnummer på! Hurra! Paketet fick stanna hos mig.
Jag väntade ända till eftermiddagen med att öppna det, eftersom Disa skulle få vara med och öppna.

Bokpaketet är en anledning till att blogginläggen dröjer. Jag har avsatt tid till bloggeri flera dagar i rad, men så "jag ska bara läsa ett par sidor... läsa ut kapitlet... se hur det går..."
Lider av sömnbrist, för jag har köpt ett par sådana där böcker som bara inte går att släppa. Just nu är det Carin Gerhardsens Falleri fallera falleralla.
Och vi fick lite nytt till gonattläsningen. Men det är svårt att köpa böcker utan att ha sett dem innan. En del av dem får vi vänta med något år eller så, för det är för mycket text, Disa tröttnar. Och annat är väldigt populärt just nu.
Piratbocken är en skatt. Jag har köpt flera böcker från Olika Förlag, och den här är en pärla. Först tänkte jag, att finns det inte en enda man i hela boken? Men i en "vanlig" piratbok finns det förmodligen inte en enda kvinna. Om det inte är i en biroll.
Piraterna drar ut till sjöss. En regnbåge och en skynklig gumma visar vägen till en skatt, men helt lätt blir det inte...

"En sabeltandad tiger vaktar ön
men Ragnhild Rysare, hon är skön
Kastar korvar så långt hon kan
Och se där, tigern den försvann

Aj, aj pirater
Som ett under
Skepp ohoj kamrater
Nu gäller sekunder!"


Tips alltså. Piraterna och regnbågsskatten av Sara Berg , Karin Frimodig och Maria Poll.

Nej, köpte ingen pekbok, men Disa återupptäcker gamla böcker nu när vi har flyttat en bokhylla.

Aldrig mer bo i storstad

Sevilla är den vackraste storstad jag vet, men att flytta därifrån är bland det bästa vi har gjort. Jag är tacksam varenda dag för att vi, tack vare en ny jobbsituation, kunde flytta. Jag hoppas att jag aldrig någonsin kommer att behöva bo i en storstad igen. Jag är ingen stadsmänniska.

Varje fredag efter lunch åker vi dit, jag för att jobba, Jesús för att repa, och jag avskyr att behöva stanna ända till lördagen innan jag får åka därifrån. Jesús pappa försöker få oss att stanna så länge som möjligt, och jag vill åka därifrån så snart som möjligt. Den händelse som jag återkommer till mest i minnet från det här årets första tre och en halv månad, är den enda fredag då Jesús inte repade på kvällen och jag åkte ensam till Sevilla. Glädjen att åka direkt från storstaden och tillbaka till Aracena... Jag önskar att varje fredag vore så.

Jag ser de fula höghusen, motorvägarna, reklamskyltarna, shoppingcentren, butikerna, fabrikerna, människomyllret, barerna och restaurangerna, och förvånas över att jag har stått ut så länge med att bo mitt i allt det där.
Visserligen uppskattar jag det vackra i Sevilla mycket mer nu när jag bara är där på tillfälligt besök, att besöka och turista i en storstad brukar bara vara roligt, men det bästa är ändå att åka därifrån. Glädjen i det...
Ja, i och med flytten till Aracena kom själva grundgläjden tillbaka till mig, den som varit borta så länge. Jag får inte ångest av att Jesús pratar om hösten, då han äntligen kan plocka svamp igen, av tanken på att jag kanske fortfarande är kvar här då. Nej, jag har börjat se fram emot saker jag också. Inte hösten, inte än, för vi har inte lämnat den kalla årstiden än, men våren och sommaren, värmen. Jag är inte instängd i en lägenhet i storstaden längre, här i bergen är det svalare, vi har patio och kan svalka oss med trädgårdsslangen, det finns bäckar att bada i och pool. På nätterna kommer temperaturen att sjunka. Jag ska plantera hallon och blåbär i krukor, ha en hängmatta, citronvatten i en kanna i kylen och äta tomater och spanska sommarfrukter. Åka till havet och bada.

Det blev en sådan bra förändring för oss allihop. Jesús gillar visserligen Sevilla, han har växt upp där, bott hela sitt liv där, har alla vänner samt familj där och tycker att det är roligt att åka dit på helgerna. Men han trivs bättre med att bo utanför stan och ha nära till skogen. Han trivs i skolan där han jobbar och blir igenkänd precis hela tiden.
Disa kan numera gå ut, leka i pation, vara i skogen och leka i fontänerna, har nära till förskolan där alla ungar i området går, dem hon sedan träffar på lekplatsen. Jämt när vi går ut hälsar folk på henne, föräldrar från förskolan, kollegor till Jesús, tanterna i mataffären, Jesús elever. Det känns tryggt att så många vet vem hon är, då finns det alltid någon som kan försvara henne om det skulle hända något. Hon har visserligen en mamma som jobbar mer än tidigare, men det är en mycket gladare och snällare mamma, och hon får uppleva mycket och andas ren luft.
Pipen stortrivs. Han har ett helt hus att leta sovplatser i, istället för att bara välja mellan ryggstödet på soffan och sängen, som i lägenheten. Han brukar ligga och sola i pation, och går ut på långpromenader när han vill. Följer ibland med en bit på barnvagnspromenader, tittar på hästen i hagen, slåss med andra katter, hoppar ut genom sovrumsfönstret och går omkring på taken.
Och Jesús pappa, som avskydde idén om flytt, träffar vi mycket mer nu än när vi bodde i Sevilla.
Aldrig, aldrig mer lägenhet i storstad.


Har ni bott på fel plats någon gång? Var bor ni nu? Hur är det?

Aracena

Kyrkan och borgen på berget

Aracena har byggts runt den gamla borgen samt kyrkan på berget. Ibland åker vi upp dit. Det är en fin plats. Vi skulle så klart kunna gå, men den där backen upp är motig, så det blir inte av...
Det är roligt att sitta där uppe och se var vi bor uppifrån, var vi handlar, torgen, vägarna, bergen...

Borgen är en ruin efter att ha förstörts av fransmännen, då de efter flera års ockupation lämnade Spanien på 1800-talet och krossade allt de kom över.
Borgen byggdes av portugisierna. De körde ut traktens morer på 1200-talet och gjorde det här området till sitt. Det märks både på maten och vissa traditioner att Aracenatrakten har tillhört Portugal. Portugisierna byggde en försvarsborg högst uppe på berget, ovanpå resterna av morernas gamla borg.

Det går en stenlagd väg bort till borgen...

... men jag kommer mig aldrig för att ta några bilder på den, för jag tycker mer om kyrkan. En praktfull kyrka i gotisk-mudejarstil. Den började byggas i slutet av 1200-talet och blev klar ett par hundra år senare.
Vilken plats för en kyrka!
Gissa om många tar bröllopsbilder här...

Så här ser det ut en mulen dag från vårt sovrumsfönster förresten:

Entombed i Portugal

Entombed. Gillar ni den gruppen? Jag vet inte hur den låter, men eftersom Jesús gillar den lutar det åt att jag inte gör det, men man vet aldrig.
Det var i alla fall just den svenska dödsmetallgruppen som var anledningen till att vi var i Portugal i helgen. De skulle spela i en lokal i Loulé på Algarvekusten, och eftersom José Alberto också gillar Entombed åkte vi allihop, fyra vuxna och två småttingar. Loren och jag hängde på eftersom vi inte gärna missar en rolig helgresa till Portugal.
Det är så himla bra att åka iväg med kompisar som också har småbarn, de vet vad det handlar om, trötthet, gnäll, hunger, väntanväntanväntan, ombyte och hela köret... Ännu bättre är det när kompisarna dessutom gillar god mat lika mycket som vi gör.

Första stoppet blev O Infante i Altura där vi åt lunch. Vi beställde tre rätter att dela på. Bacalao a Bras, en gryta med ris och skaldjur som var gudomlig, och dessutom en cataplana proppfull med skaldjur. Men när det var dags att ta för sig av den var jag så mätt att jag bara orkade en mussla och en räka. Räkan var lika stor som min hand.
Plats för efterrätt fanns det förstås. Det är som om jag hade två magar. En för mat och en för efterätt och den ena påverkas inte av den andra. Disa och jag delade på en fruktsallad med glass och grädde.

Vi satt där i över tre timmar innan vi, väldigt mätta och nöjda, åkte vidare.
Jag hade hittat ett genombra hotell i Loulé. Loule Jardim Hotel. Fint, personalen var  go, en liten pool som har öppet på sommaren och suverän frukost. Rekommenderas varmt, ifall någon åker till Loulé.

Vi kikade på stan, fikade, hittade lokalen där det visade sig att konserten skulle börja fyra timmar senare än vi trott, åt middag, minst en (jag) blev tokig på vilda ungar. På middagsstället kom det in ett par killar som Jesús genast konstaterade att de måste vara svenskar, och det var de, och jag blev besviken över att de inte stannande så att jag fick höra dem prata svenska. Det är så sällan jag hör någon prata svenska att det är en upplevelse varje gång det händer.
På hotellet sprang Jesús på sångaren Lars-Göran Petrov vid hissen och sa Hej på svenska, varpå Petrov trodde att Jesús var svensk och sa något som Jesús inte förstod, så han ropade ut mig i korridoren. Jag fick prata lite svenska ändå:-)
När han kom tillbaka sov Disa och jag sedan länge.
Frukosten var så himla bra. När Jesús och jag sover borta stannar vi över på de billigaste budgetställena, och de har sällan frukost. Det hade det här hotellet, och vilken frukost! Den som är van vid en svensk hotellfrukostbuffé kanske inte skulle bli så imponerad, men här fanns olika sorters bröd, frukost, flingor, ägg och bacon, nutella, marmelad och andra pålägg, äpplekaka, frasiga crossianter...
(Svenskarna i bandet hade redan åkt vidare, och jag som hade hoppats på en dagstidning blev utan. (Låter kanske knäppt, men jag tänker mig att alla är som jag, flyger med en tjock dagstidning som läses noga under resan, och när man är framme är den utläst men man slänger den inte utan har den kvar, och då kanske någon som inte läst en svensk dagstidning sedan i somras kan få den, om tidningen ändå bara ligger och tar plats i bagaget... Det låter lite knäppt, ser jag nu, men när jag tänker tanken verkar det vettigt.)

Därefter åkte vi till Faro.

Gick en runda i den mysiga stadsdelen, Disa lekte på lekplatsen och solen låg på ganska starkt. Det var rena sommarvärmen!

Jesús tog med Disa in i katedralen, och hon älskade den. Allt som fanns att titta på, orgeln och kören.
När de varit där en bra stund och gick ut ville Disa gå in igen, så det gjorde de.

Det blev lunch på ett ställe på en gågata, där ungarna inte kunde bli överkörda av bilar, och vi tog olika fiskrätter allihop.

En god lunch kräver ju en glass som efterrätt, och Disa såg så mycket fram emot glass att hon motstod sömnen, så vi köpte glass i hamnen och satte oss nästan med fötterna i vattnet. Disa ville plaska och det fick hon,. Tyvärr la jag ifrån mig kameran just efter att hon klättrat upp på statyn och plumsat i (inte djupt, bara ett trappsteg som hon inte såg). Annars hade ni fått se på bild på hur Jesús sprang ner i vattnet med skorna på för att dra upp Disa, som grät.

Lille Gael slängde inte sig själv i vattnet, utan sin gula leksaksbil. Han är liten och brydde sig inte, men det gjorde stort intryck på Disa som började sjunga om den slängda bilen som låg i vattnet och inte kunde räddas.
Bilden nedan tog jag när vi allihop stod och tittade ner på bilen.

Portugal avslutades med ett obligatoriskt besök på en stormarknad, där vi brukar köpa med roliga drycker, bröd och kul, portugisisk mat.

Jag är väldigt glad över att bo så nära Portugal.

Ingen kanelbulle på Ikea

Förbaskade Ikea! Vi var där för att köpa något, och så blev vi lite hungriga. Och Maten gick bort, köttbullarna med vattensås och potatismos med torra klumpar som skrapats av kanterna är vidrigt. Men en kanelbulle ville jag ha. En varm, go kanelbulle.
Det blev ingen kanelbulle.
Kanelbullarna säljs bara som frukost, och klockan var över tolv på dagen, nu fanns ingen frukost längre. Men jag kunde få köpa mat. Köttbullar.
Det var inget konstigt, detta. Jag vet ju att fikakulturen aldrig har kommit till Spanien. Här fikas det inte, man äter inte mellan måltiderna, bakverk kan man äta till frukost men inget annat. Kanelbullarna kanske inte blir sålda efter frukosttid.
Men jag blev så förbannad! Hörrni, ville jag säga, i Sverige äter man inte kanelbullar till frukost! Kanelbullar kan ätas när som helst under dagen! Hör ni det?! När som helst!!!
Jag känner mig fortfarande irriterad över att jag inte fick någon bulle på grund av Spanien-Ikea.

Tvåkronor?

På radion pratades det om att gamla svenska mynt blir ogiltiga i sommar. Enkronor, tvåkronor och femkronor.
Och jag blir helt ställd. Tvåkronor? Tvåkronor har väl inte funnits sedan... 1970-talet eller nåt??

Vårpicknick bland korkekar

Våren började för flera veckor sedan egentligen. Ängar och marker lyser av blommor i gult och vitt, och tittar man närmare ser man både rosa och små blå blommor också.

I tisdags kom dessutom värmen, över 20 grader skulle det bli, och det bara måste vi fira med en picknick! Både Jesús och jag hade eftermiddagen ledig.

Efter jobb och förskola packade vi in picknicklunch och sovande barn i bilen och körde till ett ställe strax innan Galaroza, mot Navahermosa.

En härlig picknickplats visade det sig.

Vi packade upp pastasallad med torkad tomat, bacon, ruccola, äpple och gurka, croquetas på fisk och räkor, lufttorkade korvar i form av chorizo och en pepprig salchichón som åts med små brödpinnar till, vitlöksbröd, kokt ägg, kaviar, salta chips, frukt, dryck, gazpacho och chokladkex.

När vi inte orkade äta mer gick Disa och jag och plockade ekollon som vi kastade till de svarta ibericogrisarna i hagen bredvid. Man ser inte sådant i Sverige, men här samsades fem grisar i en hage så stor och skogig att man inte såg slutet på den.

Därefter tog Jesús med sig Disa för att titta på åsnan som vi hörde, och jag gick iväg ensam bland korkekar och stenekar, det var en sådan fin liten väg som lockade.

Korkek

Det var så vackert. Jag skulle kunna bo där.

En kiosk finns i närheten. En sommarkiosk, den är stängd nu, men en gammal lapp på väggen berättade om konserter, middagar och nattliga vandringar på lederna runt omkring.

Disa lekte bland vattenpölarna, det hade regnat så mycket helgen innan,

och sedan på lekplatsen så mycket hon orkade på lekplatsen, det fanns ingen hejd, ända tills det mörknade och vi bestämde oss för att åka.

På hemvägen körde vi in i Fuenteheridos.

Vi hade nästan slut på ägg, och där i den lilla affären kan man köpa ägg från hönor som springer omkring ute och har det bra. En stor lufttorkad korv blev det också. Damen i affären gör korven av sina egna grisar, och den är så himla god! här har de flesta som har lite mark ett gäng svarta ibericogrisar som går i stora hagar med bäckar och ekar som det faller ner goda ekollon ifrån.

Vi gick in i tobaksaffären också för att titta på böcker från trakten. Flera av dem har vi redan, men vi köpte med en växtbok (se mening två i inlägget om ni undrar varför vi behöver en sådan), och dessutom en tunn liten bok med recept på inläggningar i den här trakten, hur man gör dulce de membrillo, kastanjekräm och sådant.

En genomfin dag.

Jesús strejkar

Jesús strejkar i dag mot Andalusiens nedskärningar inom skolan, och jag gillar det verkligen.
Medan jag har suttit här uppe och jobbat har jag hört honom greja i köket. Då och då har han kommit upp med ett glas nygjord, kall gazpacho eller smörgåsar med hemmagjord hummus och gräslök. En linsgryta hann han visst med också, innan det var dags att gå iväg på manifestation.

12,6 kilo böcker har lämnat landet!

Just nu går jag in i datorn flera gånger om dagen för det här:

Ser ni?
Ett bokpaket är på väg! Jag har beställt böcker till Disa och mig!
Jag har nästan memorerat uppgifterna.
12,6 kilo. 60 centimeter högt, 39 cm brett och 22 cm djupt.
27 böcker! Vad svårt det har varit att välja. Jag klickade i det mesta jag ville ha just då, kom upp i 56 böcker, som jag sedan sållat och sållat av. Det är 27 toppval. Gick inte att ta bort fler.
Kl 06.37 i går lämnade paketet Sverige. Nu vet jag inte var det befinner sig, men jag hoppas kunna hämta ut det på posten i Aracena senast fredag, för på lördagen åker vi till Portugal, Algarvekusten, med våra kompisar José Alberto, Loren och deras lille Gael. Jesús och José Alberto ska se svenska gruppen Entombed i Loule på lördag, Loren och jag följer med eftersom vi gillar Portugal, så det blir en miniresa. Och då passar det bra med nya böcker att läsa timmarna i bilen dit och hem, eftersom jag hoppas att Disa kommer att sova då.

Posten i Aracena är liten och enkel. Sist jag hämtade ut ett paket där hade jag med paketnummer, pass och allt möjligt, som man brukar behöva. Jag lämnade först fram lappen med paketnumret, och damen såg så fundersam ut. Hon frågade vad jag hette, jag sa mitt namn, varpå hon utbrast ett glatt Jaha! Och gick genast och hämtade mitt paket i ett metallskåp bakom henne. Det är nog inte så många utlänningar som kommer till posten i Aracena.
Det låg inte många paket i skåpet heller..
I övrigt då?
Förkylningen som aldrig går över. Inte mycket att säga om det, men det är tröttsamt. Halsontet sätter igång som värst på kvällen, så där så att det knappt går att dricka vatten ens, så därför har jag inte ätit middag på... elva dagar är det nu. Nu måtte det väl räcka snart?
Men strunt samma! Våren och värmen är här, i går firade vi det med en härlig picknick! Ska försöka lägga in bilder från den platsen när jag hinner!

Kulturkrock - karneval på förskolan

Barnens karnevalsdag denna karnevalshelg var fredagen.
Förutom barnparad  och barnföreställning med trolleri och dockteater, märkte vi det på att Disa skulle komma utklädd till förskolan. Temat var Den magiska skogen, och förskolan hade skrivit en lång lista på förslag, som innebar prinsar och prinsessor (Varför? För att övervägande många vill klä småflickor som prinsessor), älvor, fjärilar och en massa annat. Troll stod inte med, men det var det första jag kom att tänka på för Disas del. Hon har ett riktigt trollhår! Lockigt och står åt alla håll. En trollutklädsel är säkert enkel att ordna, tänkte jag.
När dagen närmade sig började jag ångra mig. Ingen skulle fatta att hon var utklädd till troll. Det finns inga troll i Spanien, de ingår inte i den spanska kulturen. Spanjorer vet helt enkelt inte vad ett troll är.
Natten till fredagen satt ajg uppe och gjorde svans av en repstump som jag hade fått i järnaffären, gjorde ett slags halsband av ekollon, kastanjer, löv och färgglada träknappar, sydde på färska stora, gröna löv på Disas rustiga, ulliga bruna klänning (jag själv, Jesús sov i Sevilla).
På morgonen väckte vi henne tidigare än vanligt, mätte till svansen och sydde fast den, målade henne i ansiktet med grönt och brunt (inte så lyckat, men Jesús visste inte att man inte kunde gnugga ut färgen) och rufsade till håret riktigt ordentligt med en massa hårspray till hjälp, och knöt en liten röd rosett i rufset. Hon var så söt! Jag var riktigt nöjd ändå.

Klockan 12 var föräldrarna välkomna att komma och titta på barnen och på några dansnummer som de hade övat in.
Fem eller sex barn började gråta där de stod framför alla mammor och mor- och farföräldrar och fick tas om hand av sina marmor efter dansnumret. Disa grät inte, men jag fick en klump i halsen. Som hon stack ut! Runt omkring henne stod de andra barnen i färgstarka, mer eller mindre påkostade köpta dräkter, och där var hon, liten och tunn i brun klänning med hemmasydda löv och hemgjort halsband och svans som ingen i publiken såg. Och dessutom... vad hade de gjort med hennes hår?!!?
Det var så otänkbart att det tog en lång stund innan jag fattade vad som var fel.
Dessa förbannade människor! För dem är barn rena, välkammade, prydliga, som aldrig får sätta sig i sanden i sandlådan (om det hade funnits sand på lekplatserna) eller plaska i en vattenpöl. För dem var det så otänkbart att Disa verkligen SKULLE vara rusig i håret, att de mödosamt hade kammat ur all hårspray, kammat och kammat och till slut fäst upp håret i en stram hästsvans.
Det här störde mig orimligt mycket. Jag var så arg, det var kulmen på min eviga irritation över hur viktigt det är här att barn alltid är prydliga att se på och att de inte får smutsa ner sig.
Och det här med kläderna... Vi HADE kunnat köpa en dräkt. Det handlar inte om det. Men jag tycker att det är onödigt att köpa en dräkt till en unge på 2,5 år, som hen har fem timmar på förskolan, eventuellt ett par timmar på kvällen, och sedan aldrig mer. Varför lägga pengar på det? Varför inte göra något hemma istället?
Men det var jag och Jesús ensamma om att tänka.

Irritationen späddes på ytterligare, tillsammans med lite oro, eftersom de barn som annars äter frukost på förskolan (Disa till exempel, eftersom hon aldrig vill äta något hemma på morgonen, bara nappflaska) inte fick någon den här dagen, tror att det var för att Aracena-TV skulle dit och filma dem, och att lunchen fördröjdes med mer än en timme på grund av föreställningen för föräldrarna. Så Disa åt ingenting alls förrän efter 13.

Klockan 14 hämtade Jesús och jag henne som vanligt (förskolan är slut kl 14) och då hade personalen "omtänksamt" tvättat bort hennes ansiktsmålning också.

På kvällen gick vi till feriaområdet, liksom alla andra barnfamiljer. Jesús klädde ut sig lite, jag tog på mig mitt lösskägg och Disa fick tillbaka sitt rufs. Varenda unge hälsade på Jesús eftersom han har nästan alla Aracenas låg- och mellanstadieelever i musik. Alla barn var utklädda, många vuxna också. Sedan tittade vi på föreställningen. Det var Jesús bror, trollkarlen, och hans fru som trollade och hade dockteater för ungarna.

Jag hade tänkt att vi skulle fira Jesús lite också, han fyllde nämligen 42, men jag var så trött. Hade sovit lite hela veckan inte nått upp till sju timmar ens en enda natt, och nu var det bara stopp. Men när han kom upp till sovrummet med Disas nappflaska överraskningssjöng vi Cumpleaños feliz för honom och mitt på sängen låg hans present bland ett gäng ballonger, så lite födelsedag blev det. Och så hade vi ätit födelsedagslunch ute förstås!