Planeter, glass och privat polisprotest

Efter middagen stack vi iväg för att köpa glass. Måhända var det lite sent, klockan närmade sig 22, men ett löfte är ett löfte och jag behövde komma utanför huset. Disa och jag sprang in i glasskiosken, hon ändrade sin glassönskan till en Dracula-slush, in i bilen igen och upp på berget med borgen.

Runa och Jesús delade på en strut, men han var så långsam med att ge henne. Gott! Gott! Gott! ropade hon hela tiden uppfodrande. Runa älskade platsen. Hon pekade på allt hon såg långt därnere och sa Titta! och insöp lyckligt allt hon såg. Disa var rädd för mörkret och för att vi andra skulle ramla ner från kanten, så till slut satte hon sig i bilen och tände lampan.

Jesús hade sin laserlampa i bilen, eller stjärnlampan som han använder för att peka ut stjärnbilder åt Disa, och vi pekade fascinerat upp mot den svarta natthimlen och tittade på Jupiter och den mindre Saturnus, och testade hur långt laserstrålen kunde nå, pekade på den övergivna skolan långt därnere och skojade om att polisen skulle åka upp till oss och se vad det var frågan om. Det är många poliser i rörelse, de är ute och spanar efter folk som fuskar med munskyddet varje kväll. Nu låg mitt munskydd i fickan. Även om det är lag på att man ska bära munskydd överallt, hela tiden utanför det egna hemmet så skiter jag i det. Hör ni det? Jag vägrade ta på munskyddet uppe på berget, där vi var helt ensamma, vår lilla familj. Det finns ju gränser för dumhet. Kommer polisen nu får de väl bötfälla mig om de är så dumma, tänkte jag. Vilket de förmodligen hade gjort, beroende på vem som var i tjänst, förstås. Lag är lag.

Ingen polis kom, och vi fortsatte att leka med laserlampan. Det finns en liten grej man kan sätta på lampan så att det bildas mönster, och med den på täckte jag hela den gamla kyrkfasaden med hjärtan, smileysar, blommor och prickar.

Det är fredag. Så enormt skönt. När jag slutar jobbet ska jag åka och helghandla lite... Eller nej, men jag ska köpa kattsand och sushi, Disa har längtat efter sushi i flera dagar. Jesús åker till Sevilla och repar med sin grupp, jag och barnen tar tidig sushimiddag och åker sedan till Castaño del Robledo och ser Umas föräldrar uppträda, jag tror att det är teater ikväll. Goretti åker också dit med sina pojkar, och vi lär träffa fler vi känner.

En kompis till Jesús stannar över helgen, och ytterligare två kommer och hälsar på. Vi ska åka med Goretti till ett, för oss, nytt badställe i en bäck i La Nava, och på lördagskvällen är det mer föreställningar i Castaño.

Det blir säkert en tur till eko-odlingen i Las Chinas, där våra grönsaker kommer från. Det är tomatsäsong och det är kul att testa en massa olika sorter, de är så goda nu.

Men än är det fredagsmorgon och här sitter jag och bloggar ett snabbt inlägg. Det är den lugnaste dagen på länge, så jag passar på. 

Ha en härlig helg, alla, och skriv gärna lite om vad ni själva har för er nu i slutet av juli!

Runa 16 månader

Idag fylle rmin lilla pärla 16 månader! När jag sa det till Jesús tyckte jag att det lät så lite. Har vi bara haft henne i 16 månader?

Hon är helt underbar, den här lilla ungen. Jag tittar på henne, lyssnar på henne svårbegripliga småprat och håller om henne, detta mjuka, varma lilla barn, och undrar hur vi kan ha fått något så underbart. Är hon verkligen vår? Hon bor alltså här med oss, är vår att ta hand om?

Låt mig berätta lite om Runa. Vi kan börja med att hon är en viljestark tjej. Hon bli väldigt arg om hon inte får som hon vill, om vi tar något ifrån henne (en sax till exempel, det är faktiskt inte tillåtet här i huset att en 16-månaders unge går omkring med sax), eller kattmaten som hon försöker stoppa i munnen. Eller om jag drar upp henne ur kattlådan där hon gärna sitter och gräver när ingen ser henne. Och arg blir hon när vi säger Nej. Hon blir så arg att hon letar efter något att drämma i golvet och börjar skrika som en siren! Det är ett outhärdligt högt ljud, och det är lockande att gå till ett annat rum medan det pågår. När jag sitter på ovanvåningen och jobbar går hon ofta till grinden i trappan, rycker i den och ropar Mamma! Mamma! med hög röst. Jag är en av hennes absoluta favoritpersoner, och hon är så glad när hon är med mig. Jag är också glad.

När hon är irriterad över något lyfter hon underläppen mot näsan och fnyser högljutt och går omkring med sin lyfta underläpp för att visa oss hur irriterad hon är.

Lika arg som Runa kan bli, lika lätt har hon till skratt. Vilken glad unge det blev! Allra mest skrattar hon åt Disa, som vet hur hon ska locka fram skrattet. Och när hon inte skrattar högt går hon omkring med ett lurigt leende och ser så busig ut, rynkar på näsan, småler och tittar på en med en blick, som om vi två hade en hemlighet ihop. Hon fnissar ofta, med stängd mun så det låter mhm, åt oss och våra tokigheter, åt att få en kattsvans som viftar henne i ansiktet, och åt sig själv, tror jag. Hon skojar och verkar se världen med humor. Vad härligt!

Runa tycker om att bli jagad, att klättra högt och farligt, att leka med vatten och i sandlådan. Hon gillar att pilla med små, små saker, undersöker, gömmer i handen, stoppar fingrar i små hål eller i någons navel och sätter smala tuschpennlock på pennorna. Hon tycker också om att hänga på sig saker, en liten väska, ett halsband, gummiringarna som Disa dyker efter i poolen, eller bara ett par mjuka, blommiga byxor som hängs över axlarna. Eller nyckelpigan i snöre, det snöret hänger hon också gärna om nacken. En annan favorit är de stora gula hörselskydden som hon älskar att ha på öronen, eller de blå simglasögonen som gör hela världen blå. Knappar dras hon till, antingen de sitter på diskmaskinen, den lilla röda hundtelefonen (som hon håller mot örat) eller musikspelaren som hör till en bok, som måste limmas.

Ofta har hon en gångstil som en liten tuffing, som går och söker efter bråk och någon att slåss med. Ibland går hon med händerna bakom ryggen. Varje gång hon ser sina skor tar hon med dem till oss för att vi ska sätta på henne dem, hon tycker så mycket om sina skor! Det är ett par mörkblå sandaler som hon fick av sin barnläkare, som är Disas kompis mamma.

Runa tycker om att sitta på små höjder, som ett trappsteg, eller i knät när jag sitter på golvet. Då backar hon försiktigt mot mig och sätter sig i mitt knä. Jag får hålla om henne och gosa med henne så mycket jag vill innan hon kommer på att hon måste vidare. Om hon hör musik sitter hon inte stilla i knät, nej då måste hon dansa! Stampar med fötterna, skakar på huvudet och snurrar runt. James Brown funkar alltid. Och är det barnsånger från musikspelaren sjunger hon med, på sitt sätt.

Såklart har Runa introducerats för poolen där Disa badar varje dag. I början var hon skeptisk, nu är hon alldeles för orädd. Hon brukar gå upp och ner i trappan, kasta saker i vattnet, och Jesús och jag har henne i famnen och badar med henne. Nytt är att hon vill stoppa ner huvudet i vattnet och bubbla.

Hon pussas gärna. När hon vill pussas blir det alltid på munnen, stängda (blöta) läppar och iband tar hon tag om huvudet på den hon vill pussa. Mmmmah! säger hon för varje puss. Annat hon säger: Titta, Nej, Mamma, Gott, Ta (tack) och Ma. Ma betyder katt, hon härmar ljudet som katten säger (mjau). Katterna pussar hon också, förresten. Ibland när hon försöker klättra upp för trappan och jag kommer på henn säger jag Nej nej, Runa, och hon tittar på mig, upprepar Nej nej nej nej och viftar med sitt lilla pekfinger... Och fortsätter sedan att klättra.

Lilltjejen väger nästan 8,5 kilo och har storlek 86 i kläder. Hon tycker om att äta, fast har en period då hon äter minimalt. Hon tycker särskilt mycket om blåbär, plommon, salami... Och allt som är sött. Ser hon att Disa har godis ropar hon upprört Gott! Gott! Gott! tills hon får smaka. Hon vill helst äta själv med sked eller gaffel.

Allt ska stoppas i munnen. Det har varit gammalt kattbajs, sniglar, kol, leksaker, stenar, vad hon än har hittat. Gamla matrester som hon hittar på golvet är skatter för henne, och det spelar ingen roll om matresten är täckt med myror. Vi ser på blicken om hon gömmer något innanför de runda kinderna.

Runa är Disas motsats i det mesta. Möjligtvis allt. Till och med sömnen. Disa har sovit bra sedan hon var liten. Runa har tills nyligen sovit uselt. När jag slutade amma var det en enorm lättnad att slippa bli väckt var 20 minut, det var Jesús tur att ta henne. Nu, sedan någon månad, sover hon faktiskt 7-8 timmar i sträck (med mindre uppvakningar som hon somnar om efter), med en nappflaska kan hon därefter somna om, men sällan sover hon mer än 8-9 timmar på natten. Och eftersom hon har sovit för lite brukar hon vakna på dåligt humör. Fruktansvärt lättväckt är hon. Det är nästan övernaturligt.

Hon är så härlig, lilla Runa! Eller Runis/Runita/Runisfjunis som hon också brukar heta. Man blir rejält trött av att vara med henne, måste vara beredd på att rädda henne från farliga saker hela tiden, men det var värre för ett par månader sedan, så hon gjorde sig illa varenda dag. Så härlig. Tänk om hon alltid kunde vara så här liten!

Pussar, moln och hemliga kronor

Efter en gräsligt stressig vecka kom helgen, och det jag längtade efter mest, förutom att sova, var barnen. Äntligen hann jag vara med barnen.

Jag satt på golvet så att Runa kunde tulta baklänges mot mig och sätta sig i mitt knä med en sko i handen, hon älskar sina skor och kommer alltid med dem för att vi ska ta på henne dem.

Vi pussades, Runa och jag. När hon vill pussas tittar hon mig i ögonen och sträcker fram sitt ansikte och pussar min mun med sin och säger mmmah! och vi pussas och pussas säkert 30 gånger i sträck.

Disa hade dekorerat spjälsängssoffan med en ljusslinga med vita fjädrar och ville somna där, så jag satt på golvet bredvid henne och läste i skenet från ljusslingan tills hon somnade, och bar sedan in henne till stora sängen.

Jag lyssnade på hennes berättelser om himlen där hon bodde med sin andra mamma, som dog (det var då Disas vingar föll av och hon kom till oss), hon och alla hennes systrar brukade hålla till på ett moln där det växte ett stort träd och var fullt med fjärilar i luften. Där fanns en massa pooler med varmt, skönt vatten att bada i.

Jag köpte glitterpapper att tillverka kronor av, för vi är ingen vanlig familj, säger Disa. Men vad som är så speciellt med oss är en hemlighet, jag har lovat att inte berätta, så det kan jag inte tala om här på bloggen.

De är så fina, mina ungar. Tänk att jag har fått dem.


Den här veckan är lugnare, men tröttheten släpper inte.

Idag är det så fint väder att det är som att få en sommarpresent. Temperaturen ska inte gå över 30 grader på hela dagen, och det ska till och med regna lite.

Hoppas att ni har en fin sommarvecka!

Obligatorisk med ansiktsmask och absurda regler

Världen har blivit galen. Det har aldrig varit så deppigt att ta del av nyheterna som nu. Men vi kan lämna världen utanför och koncentrera oss på Spanien, eller mina tankar i mitt lilla hörn av landet.

I Andalusien är det sedan förra veckan obligatoriskt att alltid bära munskydd utanför hemmet, alltså inte bara i butiker och på platser där det är mycket folk  och det kan vara svårt att hålla avstånd. Utan heal tiden. Har ni provat att gå omkring med munskydd när det rä 38 grader i skuggan? Jaja, det står man så klart ut med om man kan bromsa smittspridningen på det sättet. Men det där beslutet har fattats av Andalusiens parlament som sitter i den befolkningstäta storstaden Sevilla. I Sevilla kanske det är mycket folk på gatorna (tveksamt i och för sig, idag skulle det bli 41 grader), men på ett ställe som Aracena? Eller någon av småbyarna här i bergen? Mitt på dagen kan man möta personer på trottoaren om man går in till centrum, det är sant, men vem ska man stöta på i utkanten av samhället, där vi bor? När jag är ute och går med Runa i vagnen på kvällen träffar jag inte en människa. Jag kan se en ensam hundägare på långt håll, men inte mer. Ändå är jag tvungen att bära ansiktsmask. Det är absurt. Jag viker ner den under hakan för att snabbt kunna dra upp den om det kommer en polisbil. Går på helspänn för att vara beredd. Jag blir bötfälld polisen ser mig ute utan ansiktsmask.

Jag hörde på radion att syftet med det allmänna användandet av masken framför allt är för att påminna folk om att faran inte är över. Det verkar vettigt. Många har gått tillbaka till sina tidigare liv, har släktkalas, träffas, håller sällan avstånd. Jag tycker ändå att det är helt absurt att behöva gå omkring med ansiktsmask när inga människor finns i närheten. Undantag från maskbärandet finns, och det är om man utövar sport, eller om man är på stranden och ligger stilla på en handduk, alternativt är i vattnet och badar.

En annan absurd regel, som i sin obetydlighet gör mig galen, är poolregeln att man inte får hoppa i från kanten för att man då kan råka skvätta vatten på någon, och i förlängningen smitta denne med virus.

Det dyker upp nya smitthärdar i Spanien. Nu har Barcelona till delar stängts ner igen, och jag oroar mig orimligt mycket över att vi ska sättas i karantän på nytt. Var det så jobbigt, verkligen? Men den där oron sitter i kroppen, jag vill fly härifrån, till Sverige kanske, fast det går ju inte. Men jag vill inte sätngas in en gång till.

Käre tid, om reglerna bara har substans, om de leder till något bra, så okej. men absurda regler gör mig tokig. Det auktoritära styret, som märks på alla plan i samhället, som syns i vilken barnfamilj som helst, att inte ifrågasätta, inte protestera, bara göra som man blir tillsagd för att undgå straff, det gör mig tokig. Det också.

Uppdatering Vargen

Vargen har klarat sig.

Det var tveksamt om han skulle överleva ända till torsdag eftermiddag. Han har varit så dålig. Vi har tvingat i honom antibiotika och smärtsitllande, sprutat i honom vatten och barnmat på burk för att han skulle få i sig något. Lagt lyxig kattmat på burk i skålen, lite grann, och suttit bredvid för att han skulle försöka äta något. Försökt locka med skinka och leverpastej. Själv har han mest legat stilla och tittat allvarligt på oss. Vi har försökt att bara klappa honom på huvudet, under magen har han som en stor påse, en stor svullnad.

Vi har haft daglig kontakt med veterinären, varit på fyra återbesök med katten, det har tagits blodprov, han har fått vätska insprutad i kanylen på benet... På fredagen var veterinären redo att skicka Vargen till djursjukhuset i Sevilla, men som genom ett under hade katten genomgått en förvanling kvällen innan! Plötsligt hade han gått ner för trappan och gått in till oss i köket, och jamat! Han började äta självmant och såg betydligt piggare ut än föregående dagar. På fredagen var han ännu piggare. Visserligen fick veterinären resultatet av blodprovet, och konstaterade att katten har en infektion i levern, men Vargen själv var nästan som vanligt, förutom att han vinglade när han gick och att han inte kunde hoppa så högt. Han åt gång på gång, lite, lite grann i taget, han spydde inte längre och han ville ha sällskap. Hela tiden satt eller låg han vid Jesús fötter när denne lagade mat, och när jag var i köket var han tätt intill mina fötter också. Precis som Pipen, de första veckorna efter att vi hade räddat honom.

I lördags bajsade han för första gången sedan allt hände, vilket jag blev så glad över, för oron har varit att såret, som går rakt in i låret, skulle ha trängt ända in i tarmarna, men det verkar inte så, lyckligtvis. Gången är mycket bättre, även om den stora svullnaden är kvar. Han kan hoppa igen!

Det stod snabbt klart att det inte är något hundbett, utan katten har fått något vasst rakt in i låret. Vad det kan vara vet jag inte. Jag hoppas på det bästa, att han skulle ha råkat ramla emot något, men det låter ju inte så troligt, dels med anledning av var såret sitter, dels på grund av hagelskotten som har skjutits in i hans "armhåla" och att han en gång troligtvis var nära att dränkas...

En mycket sjuk Varg-katt

När vi kom hem från den fantastiska dagen i Portugal jamade den lille vite odjurskatten uppe från taket, ingen hade tagit ner honom på hela dagen, och Leo satt på trappan och väntade på oss... Men var fanns Vargen? Vargen som alltid är den förste att komma oss till mötes? Var han inomhus? Nä, ingen katt kom utspringandes när jag öppnade dörren. "Han är säkert i någon annan patio", sa Jesús, men jag visste redan att något var fel. Det här kändes inte bra.

Vargen var borta hela natten. När vi skulle åka på släktkalas i Sevilla nästa förmiddag var han fortfarande borta. Jag hade en obehaglig föraning om att han blivit överkörd och bad Jesús titta efter katten när han slängde soporna, Pipen hade hittats död nära sopcontainrarna. Men ingen Vargen fanns där. När jag körde iväg med hela familjen åkte jag en extra runda för att spana efter honom, men jag såg honom inte.

Klockan var halv ett på natten när vi körde in på vår gata igen, med tjejerna sovandes i baksätet. En grannkvinna höll upp handen och hejdade oss, och frågade om det var vi som hade en svartspräcklig katt, hon hade just varit och ringt på hos oss, och på trottoaren, bakom en parkerad bil, satt hennes tonårsbarn på marken. Det fanns en skadad katt där, en som hon hade hittat uppkrupen i hennes fönster tidigare. Jesús var först ur, jag parkerade och skyndade fram till barnen där den skadade katten tydligen var, men kom inte så långt, för när Vargen såg mig komma hasade han vingligt fram till mig, han kunde knappt använda bakkroppen. Hela han var genomblöt av urin och såg förfärlig ut. Jesús pratade med grannkvinnan medan jag försiktigt lyfte upp min katt, försökte se om det gjorde ont när jag tog i honom, men han protesterade inte. Han stank av urin, och det gjorde nu min tröja och mina armar också. Vad hade hänt?! Han måste ha legat någonstans, oförmögen att resa sig ens för att kissa.

Han tog sig in i vardagsrummet, upp i soffan, spydde, tog sig vidare till nästa soffa, spydde, och där låg han helt stilla när jag lämnade honom för att gå upp och lägga mig någon timme senare. Disco hade varit inne och nosat på honom en lång stund, jag lät honom hållas.

I morse var jag rädd att Vargen skulle ha dött under natten, men det hade han inte, han hade tagit sig upp för trappan och låg stilla i jobbrummet. Från klockan åtta försökte vi få tag i en veterinär, men det tog två timmar innan någon svarade. Vi fick bära grejer tills golvet var så tomt att vi kunde dra ut den stora sängen, Vargen hade krupit längst in, men han orkade inte försöka fly när jag kom med kattburen. Jesús fick köra Vargen till veterinären innan de andra patienterna började komma, de som hade bokad tid.

Han blev kvar hela dagen. Han fick dropp för han var helt uttorkad, så klart, han hade varit borta i två dagar och det har varit mycket hett ute. Han fick dropp och smärtstillande och veterinären konstaterade att han hade ett djupt, fult sår på bakbenet som hade orsakat en infektion. Hon tittade också på några bulor vid hans armhåla, som jag nyligen lade märke till, och sa att det med största sannolikhet var blykulor från ett vapen som satt där, hon har sett det förr. Såret på benet är troligtvis också orsakat av någon, men det skulle också kunna vara ett hundbett eller att han, tja, ramlat mot något långt, vasst...?

Jag vet att många här är grymma mot djur. Det finns två föreningar bara i lilla Aracena som tar hand om misskötta, misshandlade och övergivna djur. Ute ser vi varje dag magra hästar som är fastbundna i en påle i marken utan möjlighet till skugga, getterna i hagen har alltid ett kort rep mellan två av benen för att de inte ska kunna springa, liksom åsnorna som ibland knappt kan röra sina framben på grund av det korta repet mellan dem. Och så vidare.

Jesús hämtade hem Vargen på kvällen, tillsammans med en hel kasse mediciner och ett strängt schema för när medicinerna ska ges. Katten själv är groggy efter en effektiv spruta med smärtstillande som han fick innan han lämnade veterinären, och vänstra frambenet har lindats med bandage, kanylen sitter kvar ifall han behöver dropp igen på återbesöket imorgon. Han får inte ha några katter på besök, ska bara vara instängd i ett lugnt rum med mat, vatten och låda, och Leo har dragit runt och letat efter sin vän, ända tills vi ändå lät honom komma in i rummet en stund, och han låg länge och tittade spänt på Vargen, som låg kvar, drogad, i kattburen. Nu har Leo parkerat sig själv utanför den stängda dörren.

Den magiska platsen

Vad roligt det har varit att fylla 38! Igår hade Jesús ordnat en liten skattjakt med hemligt mål i sikte, det visade sig bli linbana mellan Spanien och Portugal, och väl i Portugal lunch och sedan bad. Det var en helt igenom härlig dag. Mer om det kommer.

Förra veckan, på själva födelsedagen, så träffade vi vänner på den magiska platsen som Goretti hade tagit oss till. Vi hade picknick, barnen lekte, musikerpappan från Brasilien hade med sin gitarr och spelade bossa nova, Ana hade tagit med sig tårtljus som hon satt i två kanelbullar (tog inte med tårta pga värmen) och när jag kom tillbaka efter att ha aviserat ungarna om att det vankades bullar tittade hon fram bakom ett träd där hon gömt sig med bullarna och de tända ljusen, och alla började sjunga Cumpleaños feliz, och jag skrattade så jag inte kunde blåsa ut ljusen. Det var så roligt att träffa dem igen, efter så lång tid!

Men åter till den magiska platsen, den allra bästa för att fira födelsedag utomhus på sommaren. Man kör förbi söta Cortelazor där vi köpte citronträdet, kör ner för berget på slingervägar tills man plötsligt kommer till en liten grusväg i en kurva. Poza de Cortelazor kallas stället. Det är en picknickplats med stenbord och stenbänkar precis intill en bäck, där man kan bada, och här kommer lite bilder från när vi var där själva med Goretti och hennes pojkar.

Bäcken brukar stängas till på sommaren så att vattnet samlas och bilar en liten badsjö, men inte det här corona-året, jag gissar att kommunen inte vill att så många kommer dit och badar. Men inte behöver den täppas till, det går så bra att bada ändå!

Vattnet är ljuvligt kallt sådana här heta dagar (det har varit 33-39 grader i skuggan de senaste veckorna), svårt att doppa sig i för en badkruka som jag, men hettan tvingar en. Det finns sandbotten men det är bäst att gå i med tofflor för det mesta av botten är täckt av runda stenar.

Vi hade picknick även med Goretti, tog med citronmuffins, tortilla, korv och annat gott.

Barnen var hela tiden i vattnet. Till och med Runa badade. Och vi så klart, i omgångar.

Med en håv fångade barnen småfisk som Jesús fick vakta, så inte Runa skulle hälla ut fiskarna ur hinken.

De gick på upptäcksfärd i bäcken. Om man går länge kommer man till slut till ett djupt ställe där vattnet når en vuxen till halsen. Har jag hört. Ingen gick så längt den dagen :-)

 Det är en ljuvlig plats. Hit kommer vi att åka många gånger!