Födelsedag i Fuengirola

I lördags fyllde jag 32!
Vi gick upp efter alldeles för få timmars sömn, efter avslutnings/början-på-semestern-fest för eleverna. Jesús sov fortfarande även om han satt upp, men jag var desto vaknare. Jag hade fått tre paket med posten som jag sparat till den här morgonen. I dem låg det böcker och svenskt godis! Bland godiset fanns en påse Nonstop, och det är omöjligt att min morbror visste hur jag längtade efter just Nonstop, så vilken överraskning!
Sedan packade vi ihop oss rätt snabbt, för vi hade bestämt oss för att försöka göra födelsedagsresan (trots onda benet) som vi bestämde redan i januari med mina cravings efter svensk mat. En liten roadtrip till Fuengirola, en enklare variant än vad som var tänkt, utan övernattning och bad. Benet fungerade fortfarande dåligt, men var något bättre.

I bakluckan hade J gömt en födelsedagspresent; en donut-maskin (!). Så nu ska jag ta fram donut-recepten och testa. Så himla kul!
På halva vägen stannade vi och tog paus, åt överblivna blinis från kvällen innan och smaskade på en påse Gott och Blandat som kom legat i ett av paketen.
I Fuengirola var första målet svenskbutiken Casa Nórdica, som är en livsmedelsbutik med svenska och andra nordiska varor. Kul att äntligen komma dit!
Efter mycket noga övervägande blev det bland annat dipsåser, saft, superdyra dill- och grillchips, inlagd gurka, fiskbullar, malen nejlika och chilisås att göra Flygande Jacob av. Jätteroligt att gå där och kika! Hade gärna velat ha potatissallad och frysta bär, båda ofraktbara, och en dagstidning också, men det fanns bara Expressen och Aftonbladet, och att betala fyra euro för en tidning som jag inte ens gillar... Nä.

Sedan gick vi över gatan, för där skulle det ligga en svensk/nordisk restaurang. Mycket riktigt, så där intogs lunchen. Fisk med citronsås till mig, danska röda korvar med potatismos till Jesús. Det var det han helst ville ha. "Det kan man inte äta på något spanskt ställe" var hans argument. Och det stämmer ju, var skulle man få tag på korv och mos här?

Vi blev kvar länge, åt äppelpaj med vaniljsås till efterrätt, och det var så roligt att lyssna till svenska och norska runt omkring. Men det var rätt konstigt, för ingen av dem som jobbade där kunde spanska.
Och det kan man ju förstå kanske, om det handlar om en säsongsjobbare som är där i två månader, eller en semesterfirare, men det verkade inte vara fallet. Engelska eller svenska fick vi välja mellan, så då blev det förstås engelska som J hänger med i bättre. Men allvarligt. Jag fattar det inte. Jag fattar det verkligen, verkligen inte. Flytta till Spanien och inte lära sig spanska??? Kan någon av er förklara?

Att åka till Fuengirola känns som att åka utomlands. Det känns så långt från Spanien, det Spanien som jag känner. Det vimlar av utlänningar, barer, restauranger och butiker är engelska, tyska, nordiska, menyerna på engelska, alla pratar olika språk och man hör rätt lite spanska, i alla fall där vi har varit. Spännande på ett sätt.

Vi tog bilen till strandpromenaden, nödvändigt på grund av benet, och hittade en parkeringsplats. Jag ville gärna gå ner till vattnet, och det är inte klokt vilken tur vi hade, för vi hade råkat parkera precis vid en handikappnedgång. Där fanns stora, klumpiga strandkryckor att låna, rullstolar och cyklar och en lång gångbräda av trä.

Jag lånade ett par kryckor, Jesús kavlade upp mina byxben och jag stod länge, länge med fötterna i det kalla, klara vattnet. Ljuvligt.

Sedan satt vi minst lika länge på en bänk i skuggan innan det blev en promenad en bit bort, sisådär 150 meter innan jag var helt slut, då gick vi tillbaka med ett par vilopauser. Hamnade på samma bänk och åt glass innan vi åkte tillbaka till Sevilla.
Lång resa för så lite kanske, men åh, vad roligt det var!

I Sevilla åkte vi till Marisco Emilio i Triana där J:s föräldrar väntade på oss. Marisco Emilio är etn ful skaldjursbar, med en massa olika sorters räkor och skaldjur, allihop jättegoda. Vi åt så mycket nykokta räkor, aliño och puntillitas, friterade minibläckfiskar, som vi bara orkade. Jesús mamma berättade om när hon som tonåring åkte med familjen till Fuengirola på semester och att de var de allra första turisterna där. Det var en fiskeby med fisk som hängde på tork i hamnen, och de gick ibland en dagstur till Míjas via landsvägen. Míjas var en lantlig idyll fortfarande när Jesús följde med på sommarsemestrar til Fuengirola, men nu blir man bara ledsen av att se byn, så fullständigt förstörd av souvernirbutiker och turistrestauranger. Jesús har helt andra minnen av Fuengirola också. Staden har förändrats.
Vi blev kvar till halv ett, då började servitörerna vilja gå hem.

En absolut finfin födelsedag!

Kryckor

Kryckor är en bra uppfinning.
Men jag märker att man behöver lite övning i att gå med kryckor för att det ska fungera bra.
Jag blir grymt trött i ryggen, och får ont i händerna.
Det blir man väl starkare av. Däremot undrar jag hur man forslar saker från ett rum till ett annat.
Små prylar går att ta i fickorna eller mellan tänderna, men större föremål? Ska man gå med en väska från rum till rum?
Har ni erfarenhet?

Jag får ge upp duschen nu, när jag är ensam hemma. In i den kommer jag med lite kämpande, trots kanten, och blir ståendes utan att vända mig om. Men nu är det för farligt att försöka ta sig ur på egen hand. Tur, tur, tur att Jesús får semester på tisdag!

Vecka 34

Nytt besök på högriskmottagningen.
Blev skjutsad i rullstol dit från bilen, och ska få ambulansskjuts (!) om J inte kan följa med till läkaren någon dag.
Barnet är stort, väger 2,8 kilo, ungefär ett halvt kilo mot vad det borde väga. Diabetikers barn brukar bli stora, det är därför förlossningen ofta sätts igång några veckor tidigare.
Barnet mår bra i alla fall.

Mamman mår mindre bra.
Det är sant att den sista tiden är jobbig, konstaterar jag nu.
(Fast inte så jobbig att jag ser fram emot förlossningen.)
Det är det där benet med sina usla muskler.
Hade jag inte haft Jesús farfars käpp hade jag inte tagit mig ur sängen. Med den i ett stenhårt grepp i ena handen klamrar jag mig fast i väggar och möbler med den andra för att ta mig till ett annat rum. Otroligt långsamt går det, för minsta oförsiktiga rörelse med benet ger en sådan smärta att jag mår illa. Samma sak när jag måste sätta mig ner.
Jag fick rådet att promenera för ett par veckor sedan, för att hålla igång musklerna, men nu går ju inte det. Så eftersom jag är i princip helt stilla bestämde högriskläkaren att jag ska ta sprutor varje dag för att inte få blodpropp.
Jag som diabetiker, som tog sprutor i en massa år (fast små vänliga sprutor, inte sådana här) innan jag fick insulinpump borde kanske vara van. Det är jag inte.

Samtidigt med sprutorna köpte vi kryckor på ett apotek.
De underlättar.

Förutom att det gör ont är det långtråkigt. Jag är alldeles fast här hemma, kan inte ens ta mig till brödaffären snett mittemot.
Kan man hyra rullstol över dagen? För att ta sig ut? På stan? Någon som vet?

Fötterna är svullna, de är så stora att jag hoppas varenda gång att det inte ska vara mina fötter jag tittar på:-) Och enligt diabetesläkaren är benen också svullna. Det känns bra att veta, jag har sett dem i spegeln och undrat om jag brukar ha så tjocka ben:-)

Jesús föräldrar vill att jag ska vara där hos dem medan J jobbar. Snällt, men det vill inte jag. Jag vill vara hemma med böcker, filmer, kissekatt, dator och det andra, förbereda jobb och så. Det skulle kännas väldigt obekvämt att vara hos dem hela förmiddagarna. Eller att de var här.
Det blev nästan bråk när jag inte ville att de skulle komma hit i dag för att hålla mig sällskap.

Troligtvis blir den lilla födelsedagsresan till helgen, som varit påtänkt sedan januari, inställd, om inte benet skärper sig.

Ja, jag är lite missmodig numera, det är därför bloggen är så tråkig.


Allt det här, smärtan, sprutorna, besvikelsen och så den överhängande förlossningen, blev för mycket, det rann över. Jag grät mig igenom middagen och kunde inte sluta förrän en och en halv timme senare, ungefär tio minuter efter att jag äntligen lyckats sticka mig med sprutan och andades normalt igen.

Blåbär

Läkarbesök i går, läkarbesök i dag.
I går värkte benet så att jag inte kunde ta mig tillbaka till bilen efteråt. Sköterska hämtade rullstol och rullade ut mig medan J hämtade bilen och parkerade framför ingången.
Bästa med dagen: Blåbär! Jag blir nästan tårögd. En kollega till J hade köpt med sig två kilo frysta blåbär till oss, från en ny affär till vilken man måste köpa medlemskort för att handla. Åt blåbär med hemgjord yoghurt till middag. Vill äta blåbär hela tiden, men de får inte ta slut för snart.
Blåbären är inte som svenska skogsblåbär, det är odlade, men åh, så gott!

Ragnarök

Måste berätta lite om i fredags!
Vi var alltså i konserthuset La Maestranza där det för fjäde året i rad sattes upp Wagneropera.
Jesús är världens Wagnerfanatiker och har köpt biletter till de fyra operorna i Nibelungens ring i prinip samma dag som de har släppts. Förra året följde jag med på Sigfried, och i år avslutade vi med Ragnarök.
Det är den katalanska gruppen La Fura dels Baus som står för regi och koreografi och som alltså har kommit till Sevilla med sin produktion. La Fura är framför allt en lovordad teatergrupp och deras uppsättning av Nibelungens ring har fått fantastiskt fin kritik.
Ragnarök är den längsta av de fyra operorna. Den började klockan sex och slutade strax innan midnatt, med bara två korta pauser emellan då vi åt medhavda smörgåsar. Men inte var det långtråkigt (förutom ett alldeles för långt, händelselöst stycke med valkyrian Brünhilde), tack vare koreografin finns hela tiden mycket att titta på. Ju mer man vet desto större är upplevelsen gissar jag, jag har inte reda på alla musikstycken och blandar ihop Odens (Wotans) med svärdets, förbannelsens, Sigfrieds (eller nej förresten, det minns jag) och så vidare,
En upplevelse i vilket fall.

Här är två klipp. Ett med Hagen (en och en halv minut in kommer den mäktiga kören), och ett från slutet med den döde Siegfried, Brünnhilde och gruppens häftiga tolkning av det brinnande Valhall en bit in i klippet.

Helgen

Lördag: Födelsedagskalas. Sonen till någon i en av Jesús grupper fyllde fem. Långsökt? Ja. Men här brukar födelsedagar bara vara en ursäkt för att göra något festligt och ha kul. Nu bev det grillning och bad i pool. Alltså, njutning! Pool! Jag kommer snart att drömma om svalkande simbassänger på nätterna!

Söndag: Söndagslunch hos svärföräldrarna. Potatis- och bläckfiskgryta och gazpacho. Så gott! Därefter siesta. Jag tänkte (försökte) vägra siesta, efter att knappt ha sovit alls föregående natt (barnmorskan säger att det är något med hormonerna som gör att vissa gravida inte kan sova) och tänkte att om jag bara håller mig vaken på dagen kommer jag att sova nästa natt.
Men det går inte att säga nej till siesta hemma hos svärföräldrarna. Det går inte. De mörklägger lägenheten och går och lägger sig, alternativt somnar i soffan, Jesús somnar och därefter finns det inget mer som kan hålla mig vaken. Inte ens om jag skulle ta med en bra bok skulle jag kunna hålla mig vaken.
På kvällen träffade vi Lidia och hennes kompis från Valladolid, Patri, Loren och Jose Alberto på en tapasbar i närheten och blev kvar i flera timmar. Skoj! Skulle gärna fortsätta helgen några dagar till!

Den här veckan: Två bra händelser. Läkarbesök på onsdag, och då får vi förhoppingsvis datum för igångsättning.
Och till helgen blir det utflykt, planerad sedan januari när jag hade svenskmatcravings :-)

Inbrott pågår

- Polis! Polis!

Jag gick med min käpp från telefonstället efter att ha ringt hem och skulle just runda apoteket, när en kvinna kom utspringandes och ropade efter polis. Fler kvinnor kom efter och stämde in:
- Polis! Polis! Ring polisen!

Vi var flera som häpet stannade till på trottoaren, ett par tog fram mobiltelefonerna och ringde, medan jag och en annan ställde oss vid vägen för att vinka in en polisbil om det kom någon. Det hade inte varit otänkbart, här är polisen aldrig långt borta.
Fler och fler fotgängare stannade till av uppståndelsen och fick höra vad som var på gång. En kvinna hade just nu en inbrottstjuv i lägenheten i huset intill. Hon hade kedjats fast och tjuven var fottfarande därinne.
Jag undrade tyst varför ingen hjälpte henne, men tjuven kanske hade vapen, vad vet jag.
Hade tjuven kommit ut hade hen haft svårt att tränga sig förbi folkmassan som nu stod utanför kvinnans lägenhet.

Det dröjde bara ett par minuter innan vi hörde den första sirenen och kunde vinka in polisbilen som snabbt gjorde en olaglig sväng och körde in framför huset. Ett par poliser sprang in i huset.
Snart kom fler bilar.
En kille som såg väldigt ung ut fördes ut ur huset med händerna i handbojor bakom ryggen och uppvridna armar. Det såg ut att göra väldigt ont och jag tyckte synd om honom.

Jag gick strax därefter vidare för att köpa choklad att ha på hemvägen. Hemvägen som inte borde ta mer än drygt fem minuter i ogravit tillstånd, men jag förutspådde flera vilopauser och en jobbig promnad, och då är det bra att ha choklad till hands:-)
När jag kom ut från butiken hade de flesta poliserna gett sig iväg, och en ambulans svängde in på gatan, förmodligen för att ta med sig kvinnan till sjukhuset.

Midsommar?

Men vad sjutton, vad är det jag ser?
Allvarligt?


Är det inte midsommarafton nästa vecka???

Maskeraddräkt och helgdag

I går var det återigen helgdag. Corpus Christi. Fråga vilken spanjor som helst vad det är för en helgdag och hen vet förmodligen inte. Mer än att det är något religiöst. Och att Franco införde den, det är det svar man brukar få.

Det var en riktigt bra helgdag i alla fall! Väl utnyttjad. Efter lite sovmorgon åkte vi hem till J:s bror strax utanför stan för J behövde låna någon läskig utklädningsdräkt. Han arrangerar spöktunneln  för barnen i skolan i dag, näst sista dagen i skolan för ungarna (de slutar på måndag) och behövde en förklädnad. Fick med sig lite skelett och en otäck fladdermus också.
Sedan åkte vi hem till hans syster för att hämta spjälsäng och lite andra bebissaker. De skulle grilla så vi blev kvar hela eftermiddagen.
Därefter hämtade vi upp ett paket som moster skickat, ett fullpackat bokpaket!

Hemma har vi installerat program i datorn som vi har fått tillbaka, hel igen, monterat större delen av spjälsängen (fattas ett par skruvar som ska hålla sista delen uppe) och snabbkollat igenom tre Wagneroperor inför fjärde och sista delen av Nibelungens ring på La Maestranza i kväll.

Det var alltså inte Jesús som behövde uppdateras eftersom han kan dem mer eller mindre utantill, på originalspråk.

Regeringens hot mot republik-demonstranter

I dag ska kronprins Felipe krönas till Spaniens nye kung.
Den gamle kungen kommer inte att närvara. Officiellt för att inte stjäla uppmärksamhet från sonen, men det låter som en underlig förklaring.
Att inte heller Felipes syster, prinsessan Cristina, kommer att vara på plats förstår man att det beror på skandalen; maken som sitter upp över öronen i en av de mest omtalade bedrägerihärvorna och hon själv som har förhörts om sin inblandning och kännedom om händelserna.

I Spanien råder en upprörd stämning. Det är många som vill ha republik. Spanjorerna röstade för republik (för andra och sista gången) 1931, men monarkin återinfördes av Franco som hoppades på en värdig ersättare i kung Juan Carlos, som uppfostrats av diktatorn med syftet att följa i dennes spår. Nu blev det ju inte som Franco hade tänkt sig, kungen räddade istället demokratin i Spanien vid statskuppen 1981.

Det har protesterats sedan beskedet om kungens abdikering, folkmassor har krävt folkomröstning om monarkins varande, men det har ignorerats.
I dag väntas massdemonstrationer i hela landet mot monarkin, och regeringen svarar våldsamt med hot i nyheterna om skarpskyttar som ligger beredda att skjuta om något händer, om demonstranterna går för långt.

Hej då VM

Spanien - Chile.
Jag såg inte matchen, läste inte nättidningarna. Är för ointresserad.
Visste bara att om Spanien skulle förlora är det slut i VM för den här gången.
Visste att Spanien hade förorat när jag blev uppmärksam på hur tyst det var ute.

Överraskningar

Vad rar han är, Jesús. I går hämtade han hem datorn från lagningen, och köpte med en film till mig samtidigt. Vivir es fácil con los ojos cerrados som är så bra. Roligt!
I dag hade jag tänkt överraska honom med lunch i byn där han jobbar, planerat sedan veckor tillbaka, men den dummingen tog bilen till mötesplatsen varifrån han får skjuts. Det tar omkring 20 minuter att gå till den parkeringen i vanliga fall, men nu behöver jag nog en timme åtminstone. Med lite (mycket) tur kan jag få skjuts, annars får han överraskas i morgon istället!

Jag har aldrig varit jätteroad av deckare, men nu är jag helt fast. Kna inte tänka mig något roligare att läsa. Har flera Anne Holt-böcker som jag fått skickat till mig av moster.

Kusthelg och ont i benet

41 grader mättes i Sevilla i helgen.
Med en sådan värme kan man inte göra någonting annat än att dra ner persiennerna och sitta instängd med luftkonditioneringen.
Så vi åkte till kusten, till J.s föräldrars sommarlägenhet.
Jag kan knappt beskriva lättnaden av att öppna bildörren och känna en sval vind med doft av hav och barrträd.
Skillnader mellan att vara på Huelvakusten och i Sevilla på sommaren :temperaturen är alltid lägre, när det blåser svalkar vinden (i Sevilla är den het som från en hårtork), på natten sjunker temperaturen märkbart, och man kan bada.
Jesús hade knappt sovit på natten på grund av värmen och gick och la sig med en gång, jag satte mig på balkongen och läste och åt sockerkaka. Ljuvligt.
Sedan ringde Jesús mamma och uppmanade oss säkert fem gånger att vi inte fick ta för långa promenader. J hade nämligen ringt dagen innan och frågat om jag kunde låna den gamla käppen som finns hos hans föräldrar. Benet har blivit sämre.
Jag tyckte att smtalet var väldigt lustigt. Det var ingen risk alls att vi skulle gå några långa promenader. Vi lyckades ta oss till mataffären tillsammans, enbart genom att jag hängde på J:s axel och vi stannande för vilopauser åtminstone fyra gånger på vägen (det är 50 meter dit), och det var dagens stora kraftansträngning, jag klarade inte mer. Att gå ner till stranden var helt uteslutet. De senaste dagarna har jag rört mig i lägenheten genom att klamra mig fast på möblerna eller ta stöd mot väggarna för att inte ramla, den där muskeln gör så ont. Jesús gör allt, hämtar saker, handlar, lagar mat, ja allt.
Jag känner mig instängd och uttråkad, men är väldigt glad över alla böcker som har kommit med posten, och över filmerna och tv-serierna jag fick av en vän i julas.
Nästa dag tyckte jag att benet var lite bättre, så vi gjorde ett försök att ta oss till stranden. Vi tog bilen och parkerade precis vid sanden. Det fanns plankor att gå på en bit. Olyckligtvis var det ändå 100 meter att gå från vgen, men det gick, vi tog oss faktiskt fram till slut. Det var lågvatten och långgrunt och för långt att gå till stället där man kunde doppa sig, så jag gav upp försöket med att bada, men det var skönt att sitta i skuggan av parasollet och läsa och äta miniräkor ur en pappstrut som vi köpte av en försäljare.

Senare upptäckte vi att poolen som hör till husen hade öppnat så vi gick dit. Vi visste inte om jag skulle kunna ta mig i och ur, men det finns en elstol som kan höjas och sänkas i vattnet att ta till i nödfall. Det gick ändå, som tur är, jag lät mig falla i vattnet och tog mig upp själv sedan. Det var helt underbart i vattnet. Men vad folk stirrade. Det såg väl ut som om jag skulle föda, höggravid och fastklamrandes i Jesús när vi långsamt stapplade tillbaka.
När vi skulle åka tillbaka till stan sparkade jag till väskan, utan att tänka efter, för att rulla ut den ur hissen, och det var jättedumt, för sedan gjorde benet så ont att jag inte visste hur jag skulle ta mig de tre metrarna från hissen till ytterdörren, men även det gick till slut, och jag tog mig in i bilen också, illamående av smärta.
Vi hämtade upp käppen hos J:s föräldrar och nu börjar jag vänja mig vid den, den är en trygghet faktiskt och jag kan släppa möblerna.

I morgon ska temperaturen sjunka. Ser fram emot det!

Tecken på att gravida plågas mer av värmen

Det är ju svårt att jämföra vem som plågas mest av värmen, eller att ens jämföra med sig själv. Var värmen i Sevilla så här jobbig förra året?
Nu undrar jag inte längre, det har bevisats.

Jesús i bilen: - Kan vi vrida ner luftkonditioneringen? Jag fryser.


Av oss två har jag alltid varit den frusna. Så till den grad att jag suttit med filt och tjocka tröjor medan han har åkt i t-shirt på längre bilresor. Eller att jag huttrat under duntäcket medan han har sovit utan någonting alls.
Efter sju och ett halvt år tillsammans: en helt ny situation har uppkommit...

Virgen del Rocío

För några veckor sedan var vi på romería, som ni kanske minns.
Det var en liten by-romería. Den här veckan har Spaniens största romería i El Rocío varit, och det är Virgen del Rocío som firas.
Otroliga folkmassor avgick förra veckan i processioner, med målet den lilla byn El Rocío i Huelva. Folk åker från hela Spanien. En av de mest populära processionerna är den som avgår från Triana i Sevilla. Härifrån körs oxdragna vagnar, det rids på hästar och skjuts raketer och spelas musik. En ren folkfest. Många går ut på gatorna för att titta när Trianas vagnar ger sig iväg, och även när de kommer tillbaka en vecka senare.
Jag har sett det en gång och vill inte göra om det. Vilket djurplågeri.
Varje år dör också mängder av hästar längs vägen.
Vägen till El Rocío är en fest för deltagarna. Det äts och dricks i mängder. Ja, hela veckan är en enda mat- och dryckesfest.
I gryningen till Rocíodagen förs jungfrufiguren ut ur kapellet av människomassorna som samlats utanför. Alla vill röra vid den och hjälpa till att bära den, och om ni ser på klippet ovan är det ett livsfarligt företag. Filmen är från 2011, jag tror att något har reglerats så att det är lite lugnare nu.

Denna Rocíofest är egentligen inte katolsk till ursprunget. Från början var det fernicierna som firade sin fruktbarhetsgudina med mat, dryck och orgier.

Den spanska siestan

Det här inlägget skulle ha varit med för längesedan, men jag tycker verkligen, verkligen att ni alla ska klicka in på den här länken som går till Carin Osvaldssons blogg. Carin bor på Solkusten och har skrivit en krönika om spanjorers arbetstider, svårigheter att kombinera arbete och familjeliv och den berömda siestan.

Officiellt är det inte sommar, men...

Vi satt  skuggan av en enorm, vacker spansk ek och försökte uthärda värmen. Den som lämnade det skyddande trädet bar antingen solhatt eller ett paraply som skydd för solen.
- Det är som sommar, sa Jesús mamma.
Jag svarade inte, för jag var upptagen med att fundera på vad hon sagt.
7 juni är väl sommar? Vad menade hon?
Innan jag kom på det (här infaller, som jag tidigare har skrivit, varje årstid en särskild dag och ett visst klockslag. Innan sommardagen rapporteras på nyheterna är det fortfarande vår.) tänkte jag att hon menade att det fortfarande blir svalare på nätterna. När det är verklig sommar är temperaturskillnaden knapp. Och i så fall hade hon ju rätt.

Okej, men det var för fyra dagar sedan. Och jag VET att 35 grader vid midnatt inte är så mycket att bråka om, det blir snart värre (som sagt), men det ÄR riktigt jobbigt så här i början av säsongen när man ännu inte är van vid värmen.
Möjligtvis spelar en graviditet på sluttampen roll också.

I helgen ska det bli 40 grader.
Då sticker vi från stan.

Branden anlagd

Nu vet vi mer om branden i går natt.
Det var ingen olyckshändelse tyvärr.
En kvinna satte eld på sin lägenhet, lämnade familjen där inne och sprang ut på gatan och ropade att det brann hemma hos henne.
Familjemedlemmarna klarade sig men ligger på sjukhus.
Flera lägenheter bredvid och ovanför började också brinna, men alla klarade sig okej.


Här har jag skrivit om en annan otäck händelse i grannhuset, och här lite om det trevligare grannlivet.

Den ljuva sommartiden - men inte här

Plötsligt kom jag på mig själv med att nynna I denna ljuva sommartid.
Varför vet jag inte, men förmodligen var det en sådan där liten fågel, som påminner om en svensk kvällsfågel, som satte igång det.

Den sången skulle aldrig fungera här.
Det finns inget ljuvt och vackert i Sevilla på sommaren.
Sommaren här är en plåga. en fruktansvärt het plåga, då människor måste hålla sig inne, det blir så hett ibland att det är direkt farligt att gå ut. Man håller sig inne och i stillhet så mycket som möjligt, försöker sova bort de värsta timmarna. Sömnlösheten på nätterna då det är för varmt för att sova. Håglöshet och irritation vart man än går på grund av sömnlöshet. Ute är all växtlighet sönderbränd av torkan.
Personligen kan jag inte komma på en enda jag känner här som faktiskt tycker om sommaren. Tvärtom, många avskyr den! Alla som har råd och möjlighet flyr staden när de är lediga, oftast till kusten. I augusti är Sevilla en spökstad, den som inte har möjlighet att sticka går runt och konstaterar att det ser ut som om en stor katastrof har inträffat eftersom staden är tom på folk och många barer och butiker är stängda.

Klart att det finns något bra med sommaren i Sevilla också när man vill vara positiv. Nämligen sommarfrukterna och tomaterna. Och jag kan lova att det kommer minst ett inlägg om det. Men inte nu, nu är jag för trött.

Annika i Colombia konstaterar att det här är den värsta tiden på året att bo utomlands, och jag håller med. Facebook och bloggar svämmar över av vackra bilder och kommentarer om hur ljuvligt det är ute i Sverige. Och det är så vackert på bilderna, det är grönt, mjukt ljus, folk åker och badar, och det är så vackert att jag undrar om det är på riktigt, men det vet jag ju att det är, jag har ju varit med om en massa somrar i Sverige, hört fågelsången långa, ljusa kvällar, känt dofterna.
Det känns bara så väldigt långt borta.

Brand och sömnlöshet

Jag hade sovit i knappt två timmar när jag väcktes av sirener vid 3-tiden.
Sirenerna närmade sig snabbt och jag hörde att bilarna stannade alldeles i närheten. Brandbilar? Ambulanser? Polisbilar?
Sedan hörde jag människorna.
Och kände lukten.
Brandlukten.

Det första jag tänkte på var om vi hade glömt att stänga av någon spisplatta. Jesús som också hade vaknat, gick och kollade, men ingenting. Under tiden låg jag kvar och lyssnade och undrade om röken kunde vara skadlig för barnet. Borde jag gå ut?
Jag kunde inte släppa det.
Samtidigt som jag funderade på vad som hänt, om det brann här i närheten, i vårt hus, hur vi i så fall skulle ta oss ut (finns ju inga brandstegar), tänkte jag hela tiden på om luften jag andades in kunde vara skadlig för barnet.
Efter en lång stund, en timme kanske eller mer, när vi konstaterat att vårt hur inte var drabbat (det var grannhuset), när maskinerna utanför hade tystnat, människorna också, luften började klarna igen, somnade Jesús om, men jag kunde inte.
Jaha, ännu en sådan där natt.
När Jesús hittade mig i soffan på morgonen, fortfarande vaken, påminde han om vad barnmorskan på föräldrautbildningen sa, att det är vanligt att gravida har sömnsvårigheter på slutet, det har med hormonerna att göra. Det hjälper inte att känna till det. Det är en plåga att vara så trött att man inte kan hålla sig vaken men inte heller somna. Det är omöjligt att sova. En timme på förmiddagen fick jag till, annars ingenting.

Vad som riktigt hände under natten vet jag inte, men det fanns inget vatten på morgonen så jag gissar att brandmännen använde upp det.

Lite läskigt egentligen. Jag har aldrig tänkt på det. Att det inte finns brandvarnare i några spanska hus vet jag, men har inte lagt märke till tidigare att det heller inte brukar finnas brandstegar.

Tidig rytmkänsla

Den första gruppen som spelade på bluesfestivalen i lördags var inte den bästa. (Det var Madridgruppen.) Men den är värd att minnas ändå. För medan jag väntade på att det skulle ta slut, lite uttråkad, började bebisen sparka.
Dunk! Dunk! Dunk!
Helt perfekt rytmiskt, en lång stund. Det pågick i flera minuter.
Dunk! Dunk! Dunk!
Verkligen konstigt, har inte varit med om det förut.
Jesús var jätteglad, för det bevisar det han har läst, menar han, att rytmkänslan har inget med intelligens att göra, rytmkänslan finns i oss redan innan vi föds.

Och apropå musik, J sjunger ju i kör, och kvinnorna i den som varit gravida brukar säga att när de sjunger höga toner rör barnet i magen på sig extra mycket.

Ekologisk barnaffär i Sevilla

Jag vet att jag har sagt det förut, men det kan upprepas. Madrid och Barcelona är europeiska, moderna storstäder. Sevilla är det inte. Det må vara en av Spaniens största städer, men modern kan man inte säga att den är, tvärtom.
Det kan vara bra ibland. Och andra gånger, när man till exempel önskar hitta ekologiska saker till små barn, är det frustrerande. Eftersom sådant inte finns i Sevilla. (Ekologiskt? Vad då? Varför då?)
Trodde jag.
I september öppnade nämligen en ny liten butik med just ekologisa saker för barn! Det finns lite kläder, leksaker, tvålar och krämer, bärsjalar och bärselar, filtar, handdukar, blöjor, tygblöjor (bland annat av svenska märket Imse Vimse), böcker, muggar och tallrikar och en del annat.
Det är Jesús körkompis Rocío och hennes man/sambo som har butiken, och det går allt bättre för den, sortimentet utökas hela tiden. Dessutom arrangerar de föreläsningar och kurser.
Kul!
Dit kommer vi att gå många gånger!

Butiken El mundo de Mapi ligger på Calle Cruz Verde 6, alldeles vid Calle Feria.

Blues och bebistankar

I dag är det blues-festival i Las Pajanosas. Vi ska luncha hemma hos en kollega till Jesús innan musiken på kvällen. Det blir bra.

Den förbaskade, dumma, elaka (nya!) datorn är på lagning, så det blir bildlöst ett tag igen. Enkelt fel att fixa, men reservdelen ska skickas från Barcelona, och där har de en månad på sig att skicka den, och eftersom vi är i Spanien är det troligare att de skickar den om en månad istället för direkt, så, tja, hur lång tid det tar vet ingen.
Ett bildinlägg har jag klart, så det kommer snart.

Jag är så trött, så trött. Kan inte sova. I går somnade jag inte förrän klockan sju på morgonen. Jag var stentrött hela natten,men det var omöjligt att sova. Tur att två bokpaket har kommit med posten, för det är väldigt långtråkigt att vara sömnlös.

Jag är trött på alla gravidtankar. Sedan beskedet är det mest detta jag har tänkt på, men nu har det blivit för mycket. Jag kan inte tänka på något annat. Varenda tanke, allt som händer runt omkring, allt jag gör, ser och hör, precis allt är präglat av graviditet, bebis, förlossning, framtid. Jag försöker prata om vanliga saker med folk, men har under tiden det andra i huvudet. Och hur trött jag än är på att bara tänka på samma saker, ständigt, finns det inget som intresserar mig mer än detta. Tänk om jag kunde filtrera huvudet så att det blev helt fritt från graviditetstankar en liten stund, en timme eller så, vilken vila det vore.
Lätt galenskap, eller brukar det vara så i slutet av en graviditet?

Att prata med magen

I bilen:
Jag - I den där fylla-i-boken finns en fråga om hur man brukade prata med bebisen i magen när man var gravid. Vad man sa, vad man sjöng... Vad ska vi skriva där? Jag pratar inte med magen. Och sjunger absolut inte.
Jesús - Inte jag heller.
- Det känns så fånigt. Prata med någon man inte ser?
- Nä, vad ska man säga? "Nu, bebisen, ska vi se om vi hittar någon parkeringsplats!" Barnet lär inte vara medvetet om vad vi säger ändå, det lyssnar till och känner igen våra vanliga röster, det är det viktiga.
- Precis. Fast ibland pratar jag ändå. Fast bara i imperativ. Det kanske inte är bra.
- Vad säger du då?
- "Sluta, lägg av med det där!" När ungen sparkar mot urinblåsan, det är så jäkla obehagligt!

Och ibland säger jag "Du får inte komma ut än, hör du det? Du får absolut inte komma ut än, inte förrän du är färdig där inne i magen, stanna där du är och väx till dig och må bra först." Men det berättade jag inte för Jesús, jag är för vidskeplig. Ni vet, att tala om trollen...



Aprpå vidskepelse förresten, här krev jag om det en gång.

Oron

Ungen hade inte rört sig på hela förmiddagen.
Jag la mig på rygg för att känna rörelser, de brukar fungera, men icke.
Jag la mig på sidan, men inte det heller. Fulkomligt stilla.
Då satte jag mig upp, tog tag i magen med händerna och skakade på den. Vakna nu, sa jag.
Jag skakade inte hårt, jag lovar, men det fungerade ändå, en liten duns inifrån. Barnet hade visst sovit.

Den här oron.
Som började ungefär en kvart efter att jag gjorde graviditetstestet.
Jag tänker, att bara ungen kommer ut... När den är där inne i magen kan man inte göra ett dugg. Inte se, inte röra, inte känna om allt är som det ska.
Men jag gissar att oron inte försvinner efter födseln.

Spaniens kung abdikerar

De flesta här blev nog förvånade över måndagsförmiddagens stora nyhet: kung Juan Carlos abdikerar, ny spansk kung blir sonen Felipe.
Kungen är 76 ålder och har genomgått många operationer de senaste åren, men han säger själv att det inte är av hälsoskäl som han avgår. Vilka skälen är talar han dock inte om.

Det är lätt att gissar att det har att göra med de senaste årens skandaler. Kungen är inte särskilt populär längre. Enligt en undersökning vill 60 procent av spanjorerna att kungen avgår. Till kungens försvar brukar man framhålla att det var han som räddade demokratin under stadskuppen 1981, men det har varit för mycket skandaler i nutid för att den händelsen ska hålla populariteten uppe.

Många hävdar att det är dags att införa republik. Två gånger har spanjorerna röstat för republik, och att kungen ändå sitter på tronen beror på att Franco ville det.

Läs gärna Svenska dagbladets artikel.

Fula Rummet

Oj så trött!
Söndagen ägnades åt att städa Fula Rummet!
Fula Rummet har varit fult sedan vi flyttade in för drygt ett och ett halvt år sedan. Avslastningsrummet där vi dumpat papper och grejer som vi inte vet var vi ska göra av. Bara skrivbordet längs ena väggen har varit okej.
Med tanke på att det bara är tre rum i lägenheten kan man tycka att vi borde ha gjort det här för längesedan.
I alla fall, varenda pryl har burits ut, letats nytt ställe åt, vi har burit ut kassar med skräp, tömt, sopat, tvättat golvet, städat badrumsskåpet och tömt kassar och väskor med kläder inknökade mellan garderoben och väggen, sådant som inte har fått plats någon annanstans.

Allt slit för att förbereda bebins ankomst.
Det är inte mycket vi behöver köpa, bilbarnstolar, vagn, bad, spjälsäng och en hel del annat får vi och får låna. Men så länge Fula Rummet har varit just Fula Rummet har vi inte kunnat hämta hem något. Här ska sedan skötbord och bebins byrå med saker och kläder stå.

Vilket slit.
Vi belönade oss själva med köpemiddag, grillad kyckling i härligt kryddigt spad, chicharrones, bröd och hemfriterade potatischips från bästa asadoren här bredvid.
Men vad det kändes i kroppen. Jag tog myrsteg hela den korta vägen, och fick trots det stanna stup i ett för kraftiga sammandragningar i magen. och ligga på soffan och pusta när vi kom hem medan J dukade, trots att sträckan till kycklingsstället inte tar mer än tre, fyra minuter (i vanligt gångtempo).