På universitetssjukhuset i Sevilla ligger en liten sjuåring på en avdelning. Han känner gång på gång på det som var hans öga, och gråter och vill åka hem. Sjuåringen är Disas kompis, och hans mamma är vår vän Goretti. I fredags var pojken med om en cykelolycka och föll så olyckligt att benen runt ögat är sönder på tre ställen, och ögat, som inte går att öppna, ser ut som något stort, tungt i olika mörka färger. Ingen vet om pojken kommer att kunna se på ögat igen. Nu väntar man bara på att svullnaden ska gå ner så att ansiktet ska kunna opereras.
Det här upptar det mesta av mina tankar nu.
Igår kom Goretti hem till Aracena för att ta hand om sin femåring, de skulle sova hemma tillsammans. Jag åkte över med en stor påse med färg, penslar, glitter och saker att måla, en pysselpåse helt enkelt, och kanelbullar och lite annat. Pojken behöver saker att förströ sig med, han kommer nog bli kvar på sjukhuset ett tag, och en spansk sjukhusvistelse är sannerligen inte rolig. Jag minns när jag själv låg inlagd tre veckor som nioåring, när jag fick diabetes. Det hade kunnat vara tråkigt att minnas, men jag minns den roliga lekterapin, dit jag fick gå och pyssla så mycket jag orkade varenda dag, och så det där paketet som kom från Erikshjälpen, som skickades ut till barn som fick ligga länge på sjukhus. Jag minns snälla sköterskor, och att jag hade det riktigt bra där. Den här pojken kommer knappast ha samma minnen.
Någon lekterapi finns naturligtvis inte. Det finns dock en sjukhusskola, samt en liten vagn med böcker som barnen får låna ifrån. Om man betalar kan man också få titta på tv. Och om man träffar på en vänlig människa i personalen är det enbart tur.
Spansk sjukvård tycker jag är fantastisk. Man får alltid hjälp, och det tas prover och anlitas specialister tills en diagnos går att fastställa. Den medicinska delen fungerar för det mesta utmärkt. Men sjukvård handlar inte enbart om medicin, utan om psyket också, och här brister det så att det skriker om det. Nu har jag haft ganska mycket med den spanska sjukvården att göra. dels som diabetiker md många kontroller, men också då Disa var inlagd en vecka som nyfödd och alla hennes efterföljande kontroller, och när jag själv har varit inlagd de båda gångerna efter barnens födsel. Och det som verkligen har satt sig efter alla besök och sjukhusvistelser är en enorm frustration och ledsnad över bemötandet, bristen på empati och medmänsklighet.
En av många händelser, som jag inte vill minnas, var i slutet av graviditeten med Runa. Tredje trimestern, jag sov uselt, alla sovställningar värkte, och dessutom hade min diabetesläkare gett mig en sensor som mätte blodsockret hela tiden. Resultaten skickades till insulinpumpen, och varje gång resultatet steg över eller under en mycket, mycket snäv gräns pep pumpen och larmade mig så att jag skulle ha koll på vad som hände, och var tvungen att stänga av larmet. Den här blodsockergränsen var så snäv att det sällan gick mer än tio minuter utan ett larm. På dagen kan man bli frustrerad, på natten är det fruktansvärt att ständigt, ständigt väckas av larmet, när man redan har så svårt att sova. Det är som en tortyrmetod. Jag var så trött och ledsen av sömnbristen vid nästa kontroll hos diabetesläkaren, men hon tyckte att det var fullkomligt oviktigt, för blodsockret hade ju blivit bättre!
När nu Goretti berättar om hur hennes son blir bemött av sjukvårdspersonalen blir jag så förfärligt arg! Hon tycker att sjukvårdspersonal borde få kurser i hur man bör bemöta människor under sin sjukvårdsutbildning, och jag kommenterar att det inte borde behövas, empati och medmänsklighet borde finnas naturligt hos var och en.
Jag tar upp det med Jesús på kvällen, när jag kommit hem.
- Vi brukade ju prata om att de som jobbar på barer och restauranger och i butiker är så fruktansvärt otrevliga i Spanien, men det gäller ju sjukvårdspersonal också! Hur är det möjligt? Hur kan någon som jobbar med sjuka och utsatta människor vara så otrevlig?
- Ja, och så är det alla otrevliga lärare, säger Jesús, som vantrivdes på skolan han jobbade på förra året, på grund av att kollegorna, framför allt de yngre lärarna, var så otrevliga och empatilösa mot barnen.
Sedan har vi alla andra offentliganställda, alla som har det minsta makt, om det så gäller att stämpla en usel blankett. Man är i deras våld, kryper och protesterar inte, för får man inte den där usla stämpeln är det kört.
Behöver jag skriva att detta inte gäller alla i Spanien? Nej, det förstår ni. Jag har mött guldkorn, den belgiske barnmorskan, Disas lärare, en tidigare läkare som var så rolig, registreringsdamen i Aracena, för att bara nämna några, men ta mig sjutton, chansen att träffa på de vänliga är inte så stor. Och jag kan inte begripa hur detta kommer sig. Finns det fler länder där arbetande människor är lika otrevliga som i Spanien?
Nu är Goretti tillbaka på sjukhuset, hon blir borta i ett par dagar, och femåringen ska bo hos en klasskompis under tiden. Vi väntar på besked om pojken, och jag beundrar den här mamman som låter så lugn och positiv i telefon när pojken är bredvid, samtidigt som hon på ett otroligt sätt döljer raseriet hon känner över den som hon menar bär ansvaret för olyckan.
