I Rom

Uhm, nämnde jag att vi, tja, är i Italien?
Födelsedagspresenten, ni vet?

Det är inte så att jag har gått och sett fram emot resan. I måndags tänkte jag, att på torsdag åker vi till Rom, och kände mig lika entusiastisk som om jag hade bestämt mig för att fylla på blomjord i storkrukan. Helt enkelt för att det är så overkligt att jag inte har trott på det.
Jag började fatta först kvällen innan när J och jag stod böjda över en karta för att se var hotellet ligger.
- Det är ju mitt i centrum, sa Jesús, titta, Colosseum, Pantheon... Det verkar vara gångavstånd.
Han hade rätt. Vi skulle till Rom!
Men när ni läser har vi några timmar på oss innan besök i Sixtinska kapellet. Det står på Jesús måste-lista. Historie- och konstintresserade Jesús har så mycket han vill se i Rom att han skulle behöva en vecka, men det blir bara ett par måsten: Sixtinska kapellet (kikare nerpackad i väskan för detta besök) och Colosseum

Spanjorer och fotboll

Tydligen vann Sevilla UEFA-cupen i går kväll.
Jag vet det eftersom Jesús råkade ringa sin pappa precis i slutet av finalmatchen, och hans pappa FATTADE inte hur någon kunde ringa i ett så illa valt ögonblick. Och han trodde inte på vare sig att Jesús inte tittade på matchen eller att han inte visste vad det var för match.
J la på och lämnade far och hans barnbarn att titta färdigt.
Vi hörde hur det gick medan vi packade. I det här bostadsområdet hejar ALLA på Sevilla (och inte Betis, andra Sevillalaget) så jublen var nog ännu värre här än på andra ställen i stan.
Jublen från hundratals öppan fönster.
Sedan smällarna.
Biltuten.
Vansinnesåkarna på motorcykel.
Biltuten.
Vrålet från någon som åkte omkring med megafon.
Biltuten.
Biltuten.
Fram till klockan två på natten.

Det var fruktansvärt irriterande.
Tre gånger var jag på vippen att ta på mig skorna, åka ner i hissen och skälla på marodörerna, förklara läget med en sovande liten tjej som lätt vaknar, men hindrades av att de flesta firarna befann sig i bilar som åkte förbi.

Spanska kostråd från tio månader

10-månaderskontrollen avklarad.
Disa mättes, vägdes, hjärtat lyssnades på, doktorn frågade om hon säger mamma coh pappa, vinkar hej då, lite sånt. Lillan ligger kvar på sin kurva, den lägsta, vilket är helt okej eftersom hon ligger på kurvan och inte under.

Så kom vi till det viktiga. Den nya maten.
Vi har ju pratat om det här med mat till spanska barn tidigare. Det är ju ganska strängt här vad ungarna får äta och inte, och när.
Vid tio månaders ålder tillsätts ett par nya livsmedel. Jag instruerades muntligt och fick kopior på maskinskrivna ark att ta med hem och läsa.
Disa får nu, efter kontrollen, börja äta vit fisk. (Annan fisk får hon inte smaka förrän vid två-tre års ålder.) 20-30 gram åt gången. Vi bör alternera fisken med nötkött och äggula i grönsakspureerna.
Äggula ja, Disa får också börja äta äggula nu när hon har fyllt tio månader. (Absolut inte ett helt ägg förrän hon är ett år). Man ska börja försiktigt, så som all mat här.
Första veckan: En kvarts äggula två gånger under veckan
Andra veckan: En halv äggula två gånger under veckan
Tredje veckan: Tre fjärdedels äggula två gånger under veckan
Fjärde veckan: En hel äggula två gånger under veckan


Vi fick också instruktioner för mat från ett års ålder, eftersom det inte blir någon mer rutinkontroll förrän månad 15.

Från ett år:
Linser, kikärter och bönor.
Kokt äggvita. (Öka efterhand, precis som med äggulan)
Yoghurt, ost och, om man vill, komjölk. Börja med de fettsnåla produkterna.
Griskött.



De svenska kostråden verkar vara så avslappnade. Ungefär att undvika salt, socker, honung och gröna bladgrönsaker. Punkt.

Baklava-present

Alla goda vänner är bra, men man måste ju glädjas lite extra åt en som är gift med en muslimsk man, som därför besöker halalköttsbutikerna vid Macarenasjukhuset inte långt härifrån, och som vid besöket passar på att köpa underbara baklava åt en.
Inte sant?

Två redan uppätna...

Rörigt inlägg om helgen

Ett lite rörigt inlägg om helgen.

I lördags gick vi upp tidigt för att åka till centrum. Vi åt crossiantfrukost på kafé och gick sedan åt var sitt håll, jag köpte svala bomullsklänningar till Disa, J köpte en svart Motörhead-body till henne.
Efter en stressig, kaotisk lunch som innebar Disa-matning, en jättebajs, gazpacho (Disas första, hon gillade den!), letande av busskort och en försvunnen hamburgare (den låg under min fot, jag som trodde att det var en toffel), stack Jesús iväg. två timmar senare följde Disa och jag efter, Jesús hade nämligen konsert med kören.
På plats fanns en liten konstbokmarknad som såg kul ut men som jag inte orkade titta på. Kompisarna var där och vi gick in. Disa sov men vakande en bit in i konserten till körens sång. Hon låg och tittade förundrat flera minuter, sedan började hon prata, och prata, och jag fick gå ut med henne under Yoko Ono-delen.
Disa och jag stannade på marken i pation med bokstånden runt om, ett par barn började leka med Disa och krypa omkring med henne. D var mest intresserad av de små fröna från träden.

Kompisarna åkte på födelsedagsfest en sväng, vi tog buss hem. Eurovision Song Contest, den tänkte jag inte missa. Jesús tyckte att jag var knäpp som tänkte stanna hemma för att se på tv.
Gänget kom till vårt område, J gick ut med dem för att äta sniglar medan jag och Disa tittade på ESC och åt chips (jag). Hon somnade precis lagom till rösträkningen. Jag höll de andra informerade genom meddelanden. Retades kanske en aning. Spanien slutade på 15 poäng. Låten var skräp. Tycker jag.
Läs gärna Carin Osvaldssons krönika om spansk schlager.

Söndag. Storstädning och matlagning till svensk radio. Nåja, så här var det: jag och Disa sov till 10.30. När jag vaknade hade J lagat mat, diskat, varit och röstat, ätit frukost, köpt frukost till mig (palmeras de chocolate). Jag gick ut i köket och gjorde chokaldmousse och lyssnade på svensk radio. Var glad över Sveriges vinst.
J:s grupp kom på lunch. Sedan åkte han iväg med dem för att göra klart en skivinspelning.
Disa somnade.
Vakande.
Gnällig.
Mycket trött, men kunde omöjligt somna. Inte äta heller.
Jag bestämde mig för att åka på bio.
J har haft flera konserter och massor av rep senaste tiden, medan jag har varit med Disa. Världens finaste, oh ja, men jag behövde komma ifrån lite. Jag hann till en 22.30-föreställning. Visste inte mycket om filmen; 52 Tuesdays, men den var bra. Måste fundera lite över den. Var helt ensam i salongen. Ångrade att jag inte köpt popcorn, ingen hade störts av knastret. Men det var ingen pocorn-film.
När filmen var slut 00.20 var jag ensam på hela bion, bara vaktmästaren kvar också, han som släppte ut mig. Skum känsla.
Funderade på filmen.
Lyssnade hela vägen hem på valresultatet i kommun- och regionvalet. Mycket intressant.
Hemma.
J och Disa sov.
Jag var hungrig, hade missat middagen och åt upp den överblivna chokladmoussen direkt från skålen.
Tänkte att det inte är vuxet att äta chokladmousse direkt från skålen klockan ett på natten.
Tänkte att jag måste upp tidigt som sjutton nästa dag - tiomånaderskontroll med Disa.
Satte mig att blogga.

Dagens mini-donuts 21/5 kl 21.30

Sötsuget slår till - inget gott hemma. Vad gör man då?
Bakar förstås.
Det snabbaste att göra är förmodligen mini-donuts.
Jag fick maskinen av Jesús när jag fyllde år. Jag testade den strax efter det, men smärtan under tiden, och framförallt efteråt (höggravid, ischias)... det var inte värt det.
(Glömmer aldrig plommonmarmeladkoket, som jag inte ens kunde genomföra till mer än hälften då J fick ta över. Smärtan efteråt, fruktansvärd.)
Det har jag tagit igen sedan Disa föddes!
Apparaten ser ut som en smörgåsgrill med sju små formar för mini-donuts. Man klickar i smeten (ägg, socker, mjöl, mjölk, bakpulver, vaniljsocker och citron), stänger igen och snart har man sju rykande små bakverk att vända i socker. Smeten räcker till många, och de går bra att frysa in.

Jag visade fatet för Disa, och hon log och tittade på mig och sa sitt glädje-heee.
Jag längtar efter att göra sådana till henne! Det kommer hon att tycka om, små och mjuka att hålla i. Och bullar ska hon få, och sockerkakor och drömtårtor och vanliga tårtor och kakor...
Vad roligt det ska bli!

"Mina vänner är min familj"

En gång sa en kompis:
- Mina vänner är min familj.

Och jag tänkte, att du vet inte vad du pratar om.
Och jag tänkte att jag är så trött på folk som pratar utan att veta, de bara pratar, om allt, om feminism, barn, skola, de pratar och får det att låta sant, trots att de inte vet, de är helt ute och cyklar, och att jag kanske är lite yrkesskadad med faktagranskande och källor och att jag inte borde bli irriterad för att de pratar utan att veta. Men det blir jag.
Och jag tänkte, att du bor nära dina föräldrar, äter mammas mat varje vecka, hälsar på, dricker kaffe med din pappa som har snickeriet 200 meter från din restaurang, du jobbar ihop med din bror och din kusin, du köper födelsedagspresenter till dina syskonbarn, du ska gå på din systers bröllop, hela din familj ser nu fram emot ditt första barns födelse, och jag tänkte, att om allt det där försvinner kommer du att veta skillnaden mellan vänner och familj.

Fråga om resa till Sevilla

Jag fick en fråga om hur man enklast och billigast tar sig till Sevilla från Sverige.


Jag brukar åka från och till Malaga som har en stor flygplats med många avgångar. Därifrån är det lätt att ta tåget till Sevilla, men billigare att åka buss, resan tar mellan två och en halv och fyra timmar. Det finns många avgångar.
Jag har åkt ganska mycket med Ryanair, men flygen avgår och landar på så obekväma tider... Nu åker jag gärna med SAS:

Sevilla har en liten flygplats dit man också kan åka. Då blir det ett eller flera byten från Sverige. Detta brukar bli dyrare.

Min favorit är att åka via Faro i Portugal. Staden ligger på ungefär samma avstånd som Malaga från Sevilla räknat, men det är mycket trassligare att ta sig till Sevilla därifrån. Vet inte hur man gör utan bil? Min kompis Micke var här och hälsade på för ett par år sedan. Han hittade en billig avgång till Faro, så vi åkte på miniresa till Portugal för att hämta honom. Det var helt underbart, vi badade och åt lunch på stranden till tio minuter innan landning, då jag satte mig på en handduk och körde iväg för att hämta honom. Så nära ligger flygplatsen. Sedan åkte vi tillbaka till stranden och tillbringade resten av eftermiddagen där.

Dagens sniglar 18/5 kl 22.20

Äntligen är snigelsäsongen här!

Sevillaborna älskar sniglar. Aldrig är det så mycket folk på uteserveringarna som under snigelsäsongen på försommaren, och varje tapasbar som har sniglar skriver det stort på sina skyltar.
Sniglar säljs på marknader och på stånd på gatan, utanför mataffärer, vid busshållplatser, utanför sjukhuset... Många plockar själva, till exempel på ödetomten utanför vårt hus eller på landsbygden.

Som Jesús har väntatpå detta.
Han åt säsongens första snigeltapas för ett par veckor sedan. Han hade fått bensinpengar och firade det med att göra slut på dem på lunch på en tapasbar i närheten. När vi var mätta och det bara fanns plats för efterrätt beställde jag en glass och han... en skål med sniglar.
Det visade sig vara det bästa stället för sniglar som vi känner till. Lite väl starka för min smak dock.
Vi har försökt att komma tillbaka dit, men första gången var det stängt, andra gången var sniglarna slut, tredje gången stängt (stängt på måndagar).
I går gick vi till en annan bar, och där fanns det sniglar. Goda, kunde vi konstatera, men de är bättre på det andra stället eftersom så många hade dragit in sig i sina skal under tillagningen här.

Jag var skeptisk till snigelätandet i början när jag kom hit, sniglar ingår ju inte i den svenska matkulturen, men nu har jag vant mig.Tycker kanske att det är lite smaklöst, men alla hävdar att det är buljongen som är grejen, inte själva djuret.
Jesús längtar efter att få introducera snigelätandet för Disa. Han säger att alla ungar här älskar att äta sniglar. Det är rätt kul faktiskt, att dra ut det långa, avsmalnande djuret ur skalet med tänderna. Slurp säger det, och så suger man i sig buljongen inifrån skalet.
Jesús åt mest, jag brukar få nog efter ett tiotal så jag beställde en montadito med bacalao och salmorejo (minimacka med salt torsk och tjock, kall tomatsoppa).

Dagens tidningsryckare 17/5 kl 19.15

Disas största nöje numera är att dra fram tidningarna vi har under soffbordet.
Sedan ägnar hon sig åt att riva sönder sidorna. Dagstidningspapper fungerar bäst.
Eftersom vi inte var ute alls i går (det var för varmt, tänkte gå ut vid 20-tiden men det var fortfarande 32 grader så orkade inte) blev det många tillfällen att dra ut tidningar...

Dagens stammisställe 16/5 kl 23.15

På nya stammisstället.

Flamenco-peñan i San Jeronimo. Med det upplysta klostertornet mittemot, flamenco-peñan som inte ligger på en gata utan vid en jordig väg mellan två större vägar. (Jag kommer alltid att tänka på östra Bolivia.) Här där det finns fikonträd, skjul, handmålade skyltar.
Flamenco-peñan spelade lite flamenco när vi kom, sedan övergick det till sevillanas. Fem var vi som mötte upp, senare kom två till. All utom en valde churrasco, grillat griskött från grillen bredvid. Vi beställde tomate aliñado, rätt starkt med finhackad vitlök förutom salt, olja, vinäger och oregan, och så ett fat papas bravas, stekt eller ugnsstekta potatisklyftor med majonäs och en stark, röd sås, till alla att dela på.
Där tillbringade vi den ljumma lördagskvällen, och en liten bit av natten också.

Konsert och kalas

I torsdags kväll efter jobbe tog vi bussen till Alameda.

Vi skulle gå på blueskonsert, där Jesús tidigare munspelslärare spelade.

Efteråt åt vi en tapa.

I går var det födelsedagskalas hemma hos kusin Elisa.
Fem år minsann!
Först var det barnkalas med alla Elisas kompisar från förskolan. Vi släktingar höll oss undan och åt tårta i pation, och senare grillades det sardiner, räkor och champinjoner.
Disa träffade sin jämngamla släkting och de spelade piano tillsammans.
De här barnen är så olika. Släktingen har till exempel väldigt lätt för att somna. Vi fick en babysitter av Jesús föräldrar efter att de hört hur lilla C somnade i sin. Som om Disa någonsin skulle sitta och somna?!?
Lila C somnar så lätt att hon till och med somnar krypandes. Jag och J tittade på varandra som om vi hört i syne.
Disa sonmnade på en promenad runt kvarteret, sedan vaknade hon av illskriken på kalaset och folk som gick ut och in ur rummet där hon låg. Hon vaknade och var inte glad, så vi åkte hem.
Lilla C som låg i vagnen bredvid vaknade också senare, men somnade sedan om.
Olika.

Disa och farfar.

Just det, Disas första tand har tittat fram!

Svåraste sångtexten

Finns det något mer svårsjunget än den här raden i Mors lille Olle:

"Läpparna små utav bär äro blå"

Om jag någon endaste gång sjunger rätt (utan att ha stannat i sången och prövat alla tänkbara kombinationer i huvudet) är det en ren slump.

Mammamys

Har precis sövt Disa och Jesús med Trollmors vaggsång.
Nu väntar mammamys i soffan med apelsinchoklad och bra bok!

Min prickiga bebis

Plötsligt fanns de bara där. Prickarna. Min bebis var alldeles prickig.
Rätt många prickar kom från myggbetten (de här förbannade myggorna som inte nöjer sig med att bita EN gång!), men sedan var det en massa små på ryggen, benen, bröstet, ansiktet.
- Jäklar, hon är allergisk mot jordgubbar! Jordgubbar som är så gott... tänkte jag.
Observerade henne ifall hon skulle få andningssvårigheter eller något, om hon kliade sig, om hon gjorde något konstigt, men ingenting. Bara prickarna och de satt där de satt.
Jesús, som var på jobbet, fick inte veta något, han skulle bara bli orolig och tro att det var något allvarligt. Han blev orolig ändå eftersom han och jag ett tag trodde att Disa och Pipen och jag höll på att brinna inne i huset (jag funderade på vad jag var tvungen att ta med om vi måste fly, den externa hårddisken med foton kom högst upp på listan samt Disas nappflaska, hon behövde äta när hon vaknade, så jag ställde mig att koka vatten att så på termos.), men det visade sig vara en granen som hade bränt något på spisen. Men hur är det möjligt att bränna något så illa att det luktar i hela elvavåningshuset, samt utanför det, ut på parkeringen???
Nåväl, prickarna.
Det irriterade mig mycket att Disa skulle vara allergisk mot jordgubbar, att det var mot yoghurten ville jag inte se som en möjlighet, det hade varit ännu värre. Skulle spanjorerna få rätt nu? Är det här straffet för att jag frångått en aning, aning de stränga, spanska kostråden? Stod det något om jordgubbar på lappen?

Jag hann inte mer än nämna prickarna för Disas doktor, så sa hon att de berodde på svett.
Efter att hon tittat på barnet var hon övertygad. Svett.
Disa har värmeutslag.
Inte så konstigt, det har blivit mycket varmt här, som mest 40 grader nu under ett par dagar.


Jag kollade lite på nätet. Det var småkul, det blir lätt det när man hittar råd som det här: "Man kan försöka vistas i en sval miljö." 


Doktorns råd är bomullskläder, så lite vagnsosm möjligt (den "andas" inte) (fast bärsjal blir ju också varmt)
Lite kläder, öppna fönster, fläktar och luftkonditionering.

De här sista råden med fläkt, öppna fönster och luftkonditionering gjorde min dag. Jag går tillbaka till det i minnet gång på gång och det får mig att le. Det är fruktansvärt barnsligt men... jag kan inte bärga mig inann jag får att tala om det för Jesús föräldrar!
Åååh!
Ni som har hängt med ett tag minns kanske att svärisarnas största skräck är att bli förkylda. Eller att något barnbarn blir förkylt. och förkyld blir man här av luft, sval luft. Alltså får det aldrig vara tvärdrag i en bostad. Det KAN gå att öppna ett fönster om det är mycket varmt, men det får inte komma in någon vind.
Fläkt uteslutet.
Luftkonditionering så förbjuden att den borde slängas. Luftkonditionering = förkylning. Och om de någon endaste gång sätter på den under den 40-gradiga Sevillasommaren så får ingen vara i närheten av apparaten.
De bor dessutom i en varm liten lägenhet, och att vara där på sommaren är hemskt.
Vi berättade om kompisens gammal släkting som var lika rädd som de för att bli förkyld på grund av luftkonditioneringen, vägrade använda den, fick värmeslag och höll på att dö i ambulansen till sjukhuset.


Men om Disas läkare HAR ORDINERAT luftkonditionering och svala temperaturer, en LÄKARE, ja
då MÅSTE de sätta på apparaten!


/Barnsliga Annika

Motorcyklist i sommarvarmt Sevilla

- Ja du Mati, det måste vara skönt att åka motorcykel när det är så här varmt, säger jag till henne och tittar på hennes fina, luftiga röda linne, och kan nästan själv känna hur det fläktar gott av fartvinden. 40 grader i mitten av maj, inte att leka med.
- Ja, det är det, det fläktar gott, men jag måste se till att byta hjälmen mot min quita multa*.
- Quita multa???
- Sommarhjälmen. Den ser ut som ett halvt ägg ungefär, har du inte sett den?
- Skyddar den?
- Tja... Alltså, jag vet inte om den verkligen är laglig, men poliserna säger aldrig något om det till oss motorcyklister. De känner ju till situationen. Att ha den här tjocka hjälmen på huvudet en sommardag i Sevilla är lika med döden, det bara svartnar, säger hon och visar mig hjälmens tjocka foder på flera centimeter.




*Quita multa - kul ord för grej eller metod för att minska risken för att bli bötfälld.

Helgmorgnar

Nu när vi ses så lite under veckorna ser jag extra mycket fram emot helgerna.
och helgmorgnarna.
Antingen lördagen eller söndagen börjar altlid såhär:
Först mys i sängen alla tre efter lång, skön sovmorgon. Vi har så roligt med Disa!

Sedan brukar det bli dusch eller bad.

Och till slut brukar vi äta churros till frukost!
Helgfrukost.
Semesterfrukost.
För det mesta går Jesús och köper en påse churros, en euro per person så vi ber antingen om churros för två personer eller för två euro), eller så går vi dit och sätter oss ute under ett parasoll.
Det är en bra start på ne dag på helgen!

Tiden, stressen...

Det finns inget som gör mig så stressad numera, som när Disa somnar.
Pulsen stiger med en gång! Det är så mycket jag behöver hinna med medan hon sover!
Vad ska man prioritera? Att äta (frukost/lunch/middag)? En dusch? Diska lite grejer från diskberget, så vi har bestick att äta med och tallrikar att äta på? Så vi får plats att laga mat? Eller kanske till och med laga någonting att äta senare? Städa badrummet? Tvätta? Ta in tvätt? (Aldrig, det är aldrig så bråttom med det) Svara på mejl? Deklarera? Förbereda jobbet? Det är så mycket som MÅSTE göras, och så lite tid!
Av ovanstående går ingenting att göra när Disa är vaken. Hon kräver full uppmärksamhet, inte bara för att hon protesterar när hon är själv, utan för att hon gör farliga saker också. Ställer sig upp mot något och ramlar. Försöker hela tiden ställa sig upp. Hittar grejer, drar ut grejer. Babysittern försöker hon ta sig ur, hela tiden försöker jag lura henne att sitta kvar. Rätt som det är välter hon hela babysittern och hamnar på golvet med stolen som ett sköldpaddsskal ovanför sig.

Och sovtiden. I spjälsängen sover hon bara en kort stund, i vår säng kan hon sova länge, men då måste jag vara precis i närheten hela tiden eftersom hon börjar krypa och ramlar i golvet när hon vaknar.


Fast om det är den enda stressen i mitt liv just nu, i princip, så har jag det rätt bra!

Musikstund

Västgötskan

Ni hör det ju inte, så jag får tala om det för er: den här västgöten som sitter och skriver har en rätt tråkigt, platt och urvattnad dialekt.
Men det har ändrats med Disa.
Jag tror inte att jag har pratat bredare västgötska i hela mitt liv än nu, till henne. Tjocka L, skaraborgska R. Kan ni föreställa er?

"Män lella tjäjen men!"
"Hörrö ongeskråe!"
"Nä, ha mamma glömt att dra opp jolfen!"
"Vi måste handla betäter te purén."
"Sa ru ha en jorlgobbe?"
"Kryp ente där, dä ä sketet."
"Vecken domming."

Svenska kan Disa höra från flera håll, vi känner nu flera svenskar här, ett litet gäng mammor med svenskspanska barn, och det blir böcker och filmer på svenska, men vem ska hon få västgötskan ifrån om inte mig? Hon måste ju känna till den åtminstone.
Jag förbereder henne dessutom så att hon kan kommunicera med gammelmorbröder och gammelmoster :-)

Tack Spanien!

Tack Spanien för att jag, efter det kostnadsfria läkarbesöket, kunde gå till apoteket och genast köpa ut piller, nässpray och ögondroppar mot pollenallergin till subventionerat pris, bara knappt sex euro för alltihop.

Och TACK för gårdagens ÖVERRASKNING, att jag får tillbaka på skatten! Så mycket! Jag hade inte en aning!
Händelsen ska firas med räkor alternativt restaurangbesök.
Pengarna kommer inte att finnas på kontot i två dagar ens, de ska att gå direkt till kameran som jag suktat efter så. Japp, jag ska äntligen uppgradera min gamla D80!

Mat till spanska bebisar

Så här går det till när mat introduceras till spanska barn.
Allt sker under kontroll av barnläkaren, som förser föräldrarna med kostrådspapper.

Vid fyra månaders ålder ska barnet utöka modersmjölken/mjölkersättningen med cereales. Vad cereales är har jag svårt att säga. Det är ett pulver med eller utan gluten, som innehåller bland annat majsmjöl, rismjöl och en massa vitaminer och mineraler. Ett slags grötpulver kanske? Det kan man antingen blanda i nappflaskan med mjölkersättning eller blanda med en mindre mängd mjölk, som gröt att äta med sked. Barnet måste börja med den glutenfria varianten. Vid sex månader kan man försiktigt övergå till cereales med gluten.
Detta pulver finns i en masa olika märken, både på apotek och i snabbköp, och de allra flesta innehåller socker. De smaksätts också med honung och kex. Den som vill undvika socker kan köpa Blemils cereales, eller Nestlés. Vi kör Nestlé, eftersom Blemils har så stora gryn att de täpper igen nappflaskenappen. Nestlés har vaniljarom. Hm.

Mellan fyra och sex månaders ålder ska man börja ge smakportioner av frukt till barnet. Minst tre dagar med varje frukt innan en ny introduceras för att se så barnet inte är allergiskt. När barnet provat ett par olika frukter ska man gärna mixa dem med pressad apelsin till fruktjuice.
Efter frukten bör grönsakerna introduceras. Samma tredagarsregel här. Kokta, utan salt, men gärna med extra olivolja.
Inga ärter, blomkål eller broccoli (bland annat) eftersom det kan bilda gaser.
Sedan kyckling. Man får börja försiktigt, första veckan ska man ta undan kycklingen som grönsakerna kokats med och låta barnet smaka endast buljongen (med mixade grönsaker), efter ett tag får barnet äta själva kycklingen också. Mixad förstås.
Vid åtta månader kan man börja med nötkött.
Vid tio månader fisk och ägg. Det ryktas om att linser, bönor och kikärter kan börja ges vid den här åldern också.
Plockmat är fullkomligt förbjudet eftersom barnet enligt spanjorerna kommer att kvävas.

Rena komjölkprodukter och griskött bör barnet inte få före ett års ålder.

Inget socker eller honung enligt kostråden. Fast här ges en himla massa söta kex till små barn. Söta kex är en del av kosten. Fruktpuréer i affären blandas med Mariekex. Alla ungar äter söta kex. Om inte hela så smulas de över frukten eller gröten. Till små bebisar säljs kex (med socker så klart) på apoteken, kex som barnen kan suga på så att de liksom smälter i munnen.



Jag blir knasig av alla de här kostråden.
Dumt nog jämför jag med svenska råd, och de stämmer ofta inte överens. Behöver ju inte vara så att de svenska är bäst alltid.
Men jag tänker att det är väl inte skrivet i sten heller. Om Disa får två nya ingredienser i grönsakspurén istället för en, är det så farligt? Kan vi inte vara lite mer avslappnade när det gäller maten?
Om vi är på resa och behöver köpa burkmat, varför inte köpa en burk där nötkött ingår, trots att hon inte är van vid det, nu när hon ogillar kycklingrätterna?
Att hon får en klyfta hårt äpple att suga på och vänja sig vid smaken, inte är det så illa, inte kommer det att lossna stora bitar som hon kvävs av, inte måste vi köpa ett speciellt finmaskigt nät på apoteket för sådan sugmat?
Att krydda maten, med vitpeppar till exempel, inte är det något att bli så himla uppröd över?
Okej till rekommendationer som finns av en vettig anledning - inget salt för att skydda njurarna (fast det verkar vara en myt?), ingen spenat eftersom den kan innehålla nitrat, men lite ärter spelar väl ingen roll, möjligtvis får lillan lite gaser i magen, men hon dör inte.
Eller linser, nu när det visat sig att hon har järnbrist?


Av ovanstående skäl äter Disa aldrig samma mat som vi. Det finns alltid någon ingrediens hon inte har provat tre dagar, eller så kanske det är griskött i, eller fisk, och så vidare. Jag har alla emot mig. Jesús har samma respekt för läkare som sin familj (och resten av spanjorerna): har läkaren sagt så, ja då är det så.
Skulle gärna ha inblick i hur en svensk (eller spansk) småbarnsfamilj gör. Jag vet ju inte. Läser att barnen äter smörgåsrån i Sverige, och smörgåsbitar. Här får de inte det eftersom de då riskerar att kvävas. Hur äter barn sådant utan tänder?

Att jag nu gör smoothie till Disa och mig själv på yoghurt (ej speciell bebisyoghurt), jordgubbar och banan håller jag nu tyst om. Det är det enda Disa gillar, förutom banan, och att hon får i sig ett par miniskedar yoghurt trots att hon inte borde enligt de spanska rekommendationerna - det ger jag fan i.


Vad tänker ni om detta? Vilka kostråd gäller där ni bor?

Helgen

Lilla Disa.
Det var nog en skön söndag för henne. Hon sov länge på morgonen, sov ett par långa siestor och somnade tidigt på kvällen, allt medan vi städade och gjorde tråksaker som att deklarera (jag). Hon behövde den vilan, det var varit ett par intensiva dagar.
I fredags hade vi picknick i Alamilloparken. Vi hade bestämt, med Lidia, men sedan anslöt Isco och ännu senare Jose ALberto och Loren,. Vi var där hela eftermiddagen och kvällen till niotiden ungefär, då vi åkte till vår nyupptäcka flamenco-peña, där man sitter så skönt utomhus med klostertornet på andra sidan jordvägen, med fikonträd runt om, och där man får så himla gott grillat kött.
Disa hade roat sig hela eftermiddagen med att krypa omkring, klättra på oss och samla jord, barr och gräs i sina små händer.

På lördagen åkte vi hem till Jesùs föräldrar, och till Disas lycka var storkusin Pili där. Sexåringen var lika glad som lillan. De lekte och lekte, och sedan sov Disa en stund och sedan lekte de igen. Däremellan var storkusinen upptagen med sin nya origamibok. Hon tittade på alla figurer hon ville vika, och jag fick en flashback till barndomens alla origamiböckler som jag lånat på biblioteket, och ingen endaste figur fattade jag hur den skulle vikas.
Jag och Jesús gjorde vårt allra bästa för att hjälpa Pili och ägnade precis hela eftermiddagen åt att vika två pappersfigurer. Helst ville hon ha en örn, och Jesús vek och vek om, Pili också, och när båda hade förlorat tålamodet försökte jag, och det blev faktiskt en örn, fast inte riktigt som i boken. Jag hoppade över hela andra sidan av beskrivningen, och det blev ett litet flygplan med böjd örnnäbb och jag sa aldrig till Pili att det inte var riktigt som i boken. Jesús försökte med pyramiden som såg lätt ut, och efter en och en halv timme blev det faktiskt en pyramid, visserligen med bara tre sidor istället för fyra som det skulle ha varit, men det sa vi inget om till Pili, som var nöjd.
Ända tills vi skulle leka med pyramiden och hon fick veta vad pyramiderna byggdes till.

På kvällen gick vi på stan. Köpte sandaler till mig, ett par plagg till lillan, klämde på fina kameror och gick in i en leksaksaffär. Där blev det en liten regnpinne, självlysande planeter och en superfin bok med ursäkten att det nyss var Världsboksdagen och att Disa ska få en bok varje år den dagen.
Kul med leksaksaffärer! Vi ser fram emot när lillan blir så gammal att vi kan köpa leksaker åt henne, ordentliga, roliga leksaker. Så roligt det ska bli!
Lördagen avslutades med bakad potatis på ett ställe.

Disa med storkusinen.

Tidlista

Lite för stressad och mycket för trött för att skriva ordentliga inlägg. Samt att det enda jag vill skriva om är Disa, och det blir ju lite tjatigt.
Så jag har lånat en tidslista av Sandra Beijer:


Vad är ditt förhållande till tid?
Optimistiskt. Fram tills nyligen mycket optimistiskt.Jämt och ständigt har jag blivit förvånad över att saker tar längre tid än jag tror att de ska, ja, under 32 års tid har jag förvånats över det. De senaste månaderna har lilla Disa lärt mig att vara mer realistiskt, eftersom allt, allt, allt tar längre tid än man tror är möjligt med ett litet barn. Nu ligger jag på den här nivån: "Fasen! Klockan redan halv elva på förmiddagen! Då hinner vi inte åka till centrum för vi behöver vara hemma vid tre och affären stänger två (bussen dit ca 20 min)! För nu ska jag göra i ordning Disas mat, sedan ska hon äta, så måste vjag byta blöja innan vi sticker, påklädning, sen kommer hon bli trött och vilja sova, efter en timme vaknar hon och ska bajsa, blöjbyte, sen försöker jag få i henne mat eftersom hon inte åt tidigare, efter det försöker jag med banan eftersom hon ratat flaskan, vatten, medicin, diska allt och koka vatten till termosen, fixa allt det andra till flaskmåltid på stan,sen blir hon trött igen, så det är ingen idé..."

Vilken tid på dygnet gillar du bäst?
Morgnar om jag vaknar tidigt och inte behöver gå upp, morgnar om jag vaknar tidigt och går upp och inte är jättetrött och får en massa gjort (händer sällan att allt sammanfaller, aldrig faktiskt) annars kvällar. Ja, kvällar.

Vilken är det bästa veckodagen?
Lördagar gillar jag bäst, då är både Jesús och jag lediga och hinner äntligen träffas efter fem föregående veckodagar då vi bara setts när vi ätit lunch lite hastigt, eller vid läggdags. Det är nackdelen med att han jobbar förmiddagar och eftermiddagar och jag eftermiddagar och kvällar.

När går tiden som snabbast?
När det är bråttom med någonting, då går tiden för fort.
På natten när jag sover gott. Fy vad den tiden går fort!

När går tiden som långsammast?
När jag jobbar och är trött efter vaknatt med Disa. Då går tiden tortyraktigt långsamt.
Plåga.

Hur länge tar det för dig att sminka dig?
Sminkar mig inte.

Äter du fort eller sakta?
Jag är egentligen en långsamätare, men i Jesús familj verkar det som att jag kastar i mig maten. Jag vet inte varför det tar så lång tid för de andra att äta upp, men det kanske beror på att de pratar under måltiden, och jag pratar inte, och har inget annat att göra än att äta. Tuggar rätt mycket bröd för att maten ska vara lika länge som deras.

Vad gillar du mest att lägga ner tid på?
Att gosa med min unge. Att fotografera när jag får till bra bilder (men det är många år sedan jag la ner tid på bilder, nu får kameran bara hänga med.). Läsa.

Vad gillar du minst att lägga tid på?
Saker som stressar mig. Små fåniga måste-saker som blir stora måsten och växer och jag blir stressad så jag dör och absolut inte kan ta tag i något av det bara för att jag är så stressad. Inget blir gjort.

Ditt längsta förhållande?
Vi firar åtta år nu!

Vad är den längsta perioden du varit singel?
23.

Vad skulle du gärna haft mer tid till?
Att läsa, hålla kontakt med vänner, baka,

Vad gjorde du för tre timmar sedan?
Jobbade. (Skriver detta på kvällen.)

Vad gör du om tre timmar?
Sover bredvid min lilla varma unge.

Var ser du dig själv om tio år?
På landet. I Sverige eller Spanien, med ett riktigt jobb, kanske med fler barn.

Gud så tråkigt det låter.
Då har jag ändå raderat några grejer.
43 år. Ser mig inte som 43-åring. Skulle ha satt punkt efter första meningen.



Ni då? Vad är ert förhållande till tid?