Disa 20 månader

Så mycket som har hänt bara den senaste månaden!
Disa har blivit så mycket bättre på att uttrycka sig.
Hon pekar och gestikulerar och pratar på sitt eget språk, väldigt uttrycksfullt, och man förstår nästan alltid vad hon menar. Kanske inte i morse, när hon stod och tittade upp på Pipen som låg på sin kudde på byrån, och hon gestikulerade med armarna så att de slog i väggen, och pratade och pratade allvarligt med honom, och jag stod bredvid och fattade ingenting.
Och i går under middagen var vi helt frågande till vad hon höll på med när hon svischade med armarna upp och ner och babblade och sa Pla pla! och sedan Bom! och smällde handen i bordet, gång på gång. På natten kom jag på att det var en perfekt imitation av Musse Pigg när han som trollkarlslärling föll i sömn och drömde att han trollade med vågorna och stjärnorna på himlen, filmen som Disa brukar se.
När hon ramlar pekar hon och berättar alltid upprört precis vad som har hänt, och när hon fick en tillsägning av Jesús häromdagen, det var något med skohyllan, sprang hon genast till mig och berättade. Hon söker hjälp och rättvisa hos den andre vuxne när hon tycker att hon har blivit orättvist behandlad, eller när någon, barn eller vuxen, tar något ifrån henne utan lov.

Disa har också utökat ordförrådet. Mamma är det mest använda ordet. När hon vill att jag ska göra någonting, som att sätta mig bredvid henne på bänken, lägga mig bredvid henne på golvet eller ställa mig i en vattenpöl, säger hon mamma liksom frågande och uppmanande på samma gång och pekar.
Hon härmar fler djur. Nu säger inte katten pla längre, utan maaa, hönan säger kakaka, kossan och vargen får ofta ljud, och ankan kan hon. Hon gillar ankor och säger aka (anka) så fort det finns tillfälle. Hon slutade säga pappa, men det har kommit tillbaka nu, Apa säger hon också.
Hon säger Pippi (Långstrump) och älskar sin Pippi-pyjamas. Flera kvällar i rad sa hon Mamma Pappa Pippi.

Aj är användbart också, särskilt om element och ugn och sådant som bränns. Aj! säger hon och tittar allvarligt på mig. Hon säger ehte (este - den/det här på spanska) och ke - den. Sockar (kocka). Caca (skräp/smuts/bajs på spanska), alltid när jag säger skräp på svenska, då säger hon caca. Och hon har börjat räkna! Vi trodde att det var en slump, då för några veckor sedan, men hon gjorde samma sak gång på gång, räknade karameller och legobitar och annat. Hon säger mest två och tre (tååå, teeeee...) men nu säger hon ibland ett eller e (en) också. Hon har fattat principen ungefär.

Disa tycker om att få nya kläder och att titta sig i spegeln. Hon vill äntligen ha hårspännen också, gärna flera stycken samt hårband om det finns något, och hon är på humör. Då sätter jag det i hennes hår och hon går och ser sig i spegeln. Häromdagen kunde vi inte låta bli att tjuvkika på henne, Jesús och jag, och gömde oss bakom väggen medan Disa studerade sig själv i den nya klänningen i spegeln.
Disa tycker om att sopa golvet och använder sopborsten som är dubbelt så lång som hon själv, samt sopskyffeln med den långa pinnen. Jag skulle vilja köpa en liten barnsopborste till henne, om det finns. Hon gillar också att lägga in kläder i tvättmaskinen, klättrar upp i barnstolen när hon är hungrig.

Vi hade en föreställning om att det är vi som lär Disa vad som är otäckt på film och så, hon är ju så liten än. Men hon har börjat bli rädd för vargen i Peter och vargen (Disney, 1946, musik av Prokofiev) på egen hand. Mamma, säger och hon tar tag i mig och tittar bort med vill samtidigt se filmen och kan inte bestämma sig för vad hon ska göra. Aaaaaa, morrar hon  allvarligt och härmar vargen.
En tecknad favorit är annars Pino,som är lite snällare.
Jag tror jag har sagt att Det här måste vara den roligaste åldern, bättre än så kan det inte bli! sedan Disa var sju månader, men det kan inte bli roligare än så här! 20 månader måste vara den allra bästa åldern!

Lök mot hosta - spanskt läkarråd

Jesús knackade på dörren.
- Pappa tycker att vi ska ringa efter läkare.
- Va? Är han sjuk?
Nej, jag hade missuppfattat. Det var JAG som var det. Jag hade nämligen blött näsblod två gånger.
Förutom febern och hostan då.
Spanjorer och deras läkare! Går till doktorn för minsta lilla!
Jag går inte till läkare för en förkylning! blev svaret.

Nästa dag var det Jesús syster som sa:
- Det finns en akutmottagning här borta, gå dit nu.
Då var jag visserligen sämre, men anledningen till att jag höll mig i sängen var inte bara att febern stigit, utan mer att jag var så trött på oväsen från fåglar och hundrar och människor och skrammel  och toalettspolningar och tv, och trött på stenhård säng och stenhård kudde och att aldrig kunna sova ordentligt därav, att jag planerade att stanna ensam i rummet tills det var dags för avfärd.

Tidigare tänkte jag att det är värdelöst att vara ensam när man är sjuk (efter den gången jag hade nästan 41 i feber och vaknade och trodde att det var natt, men det var bara täcket som låg över mitt ansikte, men jag kunde inte röra en muskel för att flytta det eller ens prata, då var jag ensam, tempen fick jag ta senare).
Ännu värre är det att inte vara hemma när man är dåligt, och någonstans i slutet av skalan är nog att vara sjuk och ensam med ett litet vilt barn, har jag lärt mig.

Vi var äntligen hemma och jag sov i vår egen mjuka säng när Jesús väckte mig innan han åkte till jobbet.
- Du har läkartid 12.24.
- Okej.
Det var min hosta som tog knäcken på oss.
12.30 var Disa och jag klara att gå. Det var perfekt, bara en före, hon som hade 12.18-tiden. Min husläkare är alltid sen, vilket är bra eftersom hon tar sig tid med alla som behöver det.
Snabb undersökning och en tvärsäker diagnos. Vad jag har vet jsg inte, hon sa något på medicinspråket, men det kändes inte viktigt att veta så jag frågade inte. Var lite feberslö i huvudet också. Uppfattade att jag har en infektion, fick utskrivet paracetamol och hostmedicintabletter, samt råden att andas ånga från en kastrull med kohett vatten några gånger om dagen, samt... Att dela en lök på mitten och lägga på ett fat på nattygsbordet. Det ska vara så bra, och hjälpa mot torr luft, att alla borde ha en halv lök på nattygsbordet. Jämt. Särskilt bra är det för spädbarn.
- Det funkar. Och många tycker om lök. Själv skulle jag aldrig göra det för jag tycker att det är så äckligt när sovrummet börjar lukta blodkorv, sa hon.

På apoteket lämnade jag fram mitt sjukförsäkringskort. Apotekaren letade rätt på två askar.
- Den här, sa hon varnande och pekade på ena asken, går inte på sjukförösäkringen.
- Öh. Nähä. Men jag tar den ändå.
Skräp. Hur dyrt kunde det bli? Utskriven medicin får man i princip alltid till rabatterat pris. Hade jag tillräckligt? Hm. 20 euro, mer kunde det ju inte kosta.
- Det bli 3,25 €.
Ytterligare en bra sak med Spanien. Den billiga medicinen.

På eftermiddagen kom Lidia och tog ut Disa på promenad tills Jesús kom hem och under tiden satt jag i sägnen och läste. Äntligen vara stilla! Det är man ju sällan med ett litet barn på ett och ett halvt år.
Nu är jag på väg tillbaka :-)




Vilket konstigt, ointressant inlägg förresten. Vad ska vi kalla det här? Inblick i vardagslivet? Att vara sjuk i Spanien?
Jag är sjuk så himla sällan, så jag behövde väl skriva ner upplevelsen för att minnas :-)
Har ni haft en bra påsk?

Påskdagar på kusten

Jag gick in på facebook och överöstes av påskhälsningar och bebisar utklädda till påskkärringar.
Minsann, det är ju påsk!
Inte lätt att komma ihåg här. I Sevilla finns inga påskkärringar, påskägg eller påskris. Däremot är staden överfull av pampiga påskprocessioner, rökelse och folk.
Så överfull att inte ens det har vi sett i år. Vi åkte till kusten i onsdags.
Här bor vi i svärföräldrarnas lägenhet tillsammans med Jesús syster och hennes familj samt svärfar och en hund och en papegoja. Det är en mycketliten lägenhet och det kan bli väldigtpåfrestande ibland, men det funkar.
Det är lite kyligt,men jag har varit på stranden och lekt med Disa (Jesús avskyr stranden och går inte gärna dit annat än tidigt på morgonen eller när det börjar skymma för att promenera. Och så har jag varit ute och gått, gick till grannbyn längs stranden och tillbaka genom tallskogen. En mil. Det var härligt! Men fick efterföljningar.
Den första var att jag blev lite solbränd. Jag vet att det finns svenskar som tycker att det är något positivt (!?) att bli röd och solbränd, få färg, här är det absolut inte så. Att bli röd av solen är samma som att inte ta hand om sig och sin hy, man måste vara rädd om den, många drabbas av hudcancer, och jag skämdes lite hela eftermiddagen över den röda färgen. (Och blev riktigt glad när jag såg Jesús brorsdotter dagen därpå, hon var ännu rödare än jag.) Men inte tänkte jag på solkräm, så här i mars!
Dagen därpå var jag sjuk av vätskebrist. Hade helt glömt bort att dricka under promenaden, och efter.
Feber, huvudvärk, yrsel, frusen, ingen rolig dag, långfredagen. Och det jag och Jesús skulle iväg på, när vi hade tillgång till barnvakt, fick flyttas fram..
På kvällen skulle vi inviga mitt Beatlesmonopol som jag fick i julklapp. Efter en tablett kände jag mig tillräckligt bra för att följa med till Jesús brors lägenhet några gator bort. Där väntade Disas stora kusin och hennes familj, samt sjuårskusinen. Jag tvekade lite eftersom klockan var 22.45, men Disa var inte trott och jag tänkte att hon skulle somna i vagnen senare.
Klockan 3.45 gick vi hem för att sova!
Disa åt popcorn och snacks hela tiden, så länge hon var vaken. Hon försökte leka med storkusinerna, men de vill inte leka med henne. Det vill de aldrig.
Den första som somnade var svärfar, som inte var med och spelade.
Nästa var sjuårskusinen.
Därefter Disa i vagnen.
Därefter Jesús svåger som var den förste som åkte ut.
Sedan sexårskusinen.
Därefter Jesús som var den andre att åka ut. Då var klockan tre och jag ville gå hem och sova, och försökte förlora mig ur spelet (det gick bra för mig, men det tog ju aldrig slut!), det tog trekvart innan jag lyckades.

Nu är spelet ordentligt invigt, och det blir nog en omgång i dag också, men då ska vi börja tidigare.

Glad påsk!

Sällsynta, efterlängtade vattenpölar

Jag vaknade av en rejäl åskknall och låg och lyssnade en stund på regnet innan jag somnade om. Visste att många Sevillabor gjorde detsamma och att de oroade sig för att påskprocessionerna skulle ställas in. En av mina elever skulle gå i en procession samma kväll och han har sett fram emot det så länge. "Idag är det 67 dagar kvar till semana santa", sa han en dag och fortsatte att räkna ner. Han skulle bli så besviken om det inte blev av!
Jag var glad över regnet, för jag och Disa skulle ut och plaska i vattenpölarna.


Jag har känt medlidande med alla småbarnsföräldrar i Sverige som suckat över vinterkläder och overaller, men inte på allvar förstått förrän jag tog på Disa regnkläderna, som ju inte är så farligt i jämförelse med en hel vinterstass. Men hjälp! Vanliga kampen med byxor, sockar, body, tröja, sedan regnbyxor, av med regnbyxor när jag förstod att det var enklare om stövlarna sattes på innan, på med stövlar, av med stövlar för att sätta på extra sockar för stövlarna är för stora, på med stövlar, på med regnbyxor, i med tröja innanför byxorna, knäppa knappar, hängslen...
- Vi väntar med regnjackan tills jag har klätt på mig, sa jag till Disa, mest för att jag var så trött efter påklädningen, men Disa ville inte vänta och gav mig regnjackan för att jag skulle sätta på henne den. - Oaooo, morrade hon och såg bister ut medan hon pekade på tigrarna.
Sedan tittade hon sig i spegeln en lång stund, därefter gick hon till köket för att visa sin pappa regnkläderna.
- Haha, ja titta! Men det blir nog varmt med alla de där kläderna. Solen skiner, sa han.
Jag tittade ut genom fönstret. Medan jag hade klätt på Disa hade regnmolnen försvunnit, det var torrt på gatorna och det såg varmt ut. Det här förbaskade opålitliga, andalusiska vädret!
- Regnjackan är bra att ha när det skvätter, försökte jag, men tog av Disa den och bar den i handen.
Det var verkligen varmt ute!
Tröjan åkte också av.

Disa älskar vattenpölar!
- Pla pla (plask plask) säger hon och stampar så att det skvätter!
Vi hittade en alldeles fantastisk pöl under träden vid lekplatsen. Den var djup och grumlig med lerbotten och jättestor. Fram och tillbaka vadade vi. Jag höll Disa i handen hela tiden, det var lätt att ramla eller fastna med stövlarna i leran. Enda gången jag släppte henne var när jag tog fram kameran, och då ramlade hon med ett plask framåt. Jag tog snabbt en bild på henne gråtandes (!) innan jag hjälpte henne upp, sedan satte jag på henne regnjackan, för hon blev så blöt.
- Kom nu så går vi till en annan pöl, det finns fler, sa jag gång på gång, men Disa ville inte.
- Ete (este - den här på spanska) sa hon och vadade i igen. Satt en stund på kanten och lekte med löv och lera. Folk gick förbi och skrattade. Ingen här har väl sett ett barn som får leka i en vattenpöl tidigare, tänker jag fördomsfullt. Stämmer säkert.

Till slut fick jag med Disa till lekplatsen och därifrån fortsatte vi till närliggande pölar och plaskade ända tills mitt blodsocker sjönk och jag bar hem mitt protesterande barn för att komma fram snabbt.

Vi tog av blöta kläder och duschade varmt, sedan somnade hon i min famn medan jag strök henne över det nykammade håret. Hon var trött efter all lek.

Enda gången jag skrev bandyreferat

I går var det SM-final i bandy, dam och herr, det missade väl ingen?
Det jag var intresserad av var förstås hur det skulle gå för Villa Lidköping mot Västerås SK. Drygt 30 bussar med skaraborgska supportrar åkte till Stockholm för att heja, och P4 Skaraborg körde slogan- och hejaramstävling med finalbiljetter som pris.
Det gick inte så bra, det blev 5-2 till Västerås.

Jag bryr mig egentligen inte ett dugg om bandy, men om Villa spelar SM-final är det en annan sak. Det är ju mitt lag!


Jag har varit på bandymatcher. Två gånger som jag minns.
Ena gången med Jesús, så han skulle få uppleva bandy.
Andra gången i jobbet, flera år senare.
Det var ett misstag.
Som allmänreporter på lokaltidning kan man råka ut för i princip vad som helst, utom sport för det sköter de mycket kompetenta sportreportrarna. Men den här dagen fanns ingen på sporten att tillgå, och bandymatchen måste bevakas.
Jag satt hela eftemiddagen och förberedde mig genom att läsa Bandy for dummies på internet för att få ett hum om vad bandy är och vad det finns för regler.
Jag åkte till arenan på kvällen, blev placerad i pressbåset tillsammans med de andra reportrarna, fick fika och hade det okej ända tills matchen började.
Inne i båset var det varmt och skönt, men jag blev helt kall när jag insåg att jag inte fattade någonting alls. Jag hade ingen aning om vad som hände på planen! Jag hann inte ens se bollen, det gick så snabbt, och missade varje mål.
Jag blev mer och mer stressad. Hur skulle jag kunna skriva ett matchreferat av det här?
Började tjuvlyssna på reportern och fotografen från konkurrenten samt radioreportern, de var mycket insatta och kommenterade allt som hände, verkade vara stora bandyfan dessutom. Följt Villa hela livet, kände varje spelare personligen, inte missat en match... Antecknade lite vad de sa, men det hjälpte inte mycket eftersom jag inte förstod vad de menade. Det var som ett anant språk. Bandyspråket.
Kollade måltavlan vad det stod, vem som ledde, och blev förfärad när jag inte förstod tavlan heller! Det var så många siffror!
I halvlek smet jag ut i iskylan och ställde mig bakom arenan för att kunan ringa sportchefen utan att någon såg eller hörde mig. Han var på någon tillställning och förklarade lugnt och pedagogisk därifrån att det spelas en bandymatch någon annanstans samtidigt, och på måltavlan ser man hur det går där. De som gillar bandy vill veta det, för att se vilket lag det vinnande laget i den här matchen ska möta nästa gång.

Jag hängde inte med alls.
Efter matchen gick jag omkring och letade efter omklädningsrummet för att få prata med någon av spelarna som kunde kommentera matchen. När jag äntligen hittade dit var konkurrenten redan på väg därifrån, vi möttes i dörren, och jag gick in och ryckte tag i någon med en liten handduk, på väg in i duschen. Han pratade inte så mycket, så de klassiska "Hur gick matchen" och liknande var inte till nytta.

Det som räddade jobbet och gjorde att det blev en artikel var att pappa hade en kompis som varit på samma match och kunde förklara för mig på telefon vad som hade hänt.

Puh.

Aldrig mer bandyreferat.

Jesús överraskning

För två veckor sedan sa Jesús att en överraskning väntade mig.
Han hade fixat barnvakt och vi skulle göra något tillsammans. Men inte en enda ledtråd om vad har han gett!
När Disa var lämnad hos J:s syster vägrade han fortfarande att ens säga vart vi skulle.
Han stannade på en stor parkering i Mairena de Aljarafe. Tog med mig till köpcentrumet. Jag hade redan gissat på allt från stjärnskådning och spa till chokladprovning och konsert, nu lutade det åt bio och jag fick på sätt och vis rätt.
Överraskningen visade sig vara en direktsänd föreställning från Parisoperan; Iolanta samt Nötknäpparen av Pjotr Tjajkovskij.
Jag har nog sedan vi träffades pratat om, och försökt att se om, Nötknäpparen.
Föreställningen började med den korta operan Iolanta. Säkert bra, men för mig var den lite för... enformig kanske. Jag blev sömnig och satt precis hela tiden och oroade mig för om vi hade glömt en spisplatta på och vad som i så fall skulle hända.
Efter pausen såg vi slutet av Iolanta, samt hur den bands ihop med baletten. Operan ska ha varit en föreställning på unga Maries födelsedagskalas, och efter den sätter festen igång på riktigt.
Den här tolkningen av Nötknäpparen var helt fantastisk. På den nivån att jag eventuellt aldrig mer kommer att se Nötknäpparen igen, eftersom inget kan mäta sig med det här. Frågan är om jag någonsin vill se en balett igen. Allt kommer att vara till besvikelse efter detta.
Ja, så känns det nu. Fantastisk koreografi av tre olika koreografer.
I andra pausen var det på champagne och plockmat.
Det var en toppenkväll.
Och Jesús förbjöds att vissla Pino-låtar i bilen, jag tänkte stanna kvar i föreställningen vi nyss sett.


Jag har hittat en liten videosnutt om föreställningen. Tyvärr syns bara litegrann av dansen, främst i slutet. Men kolla dansen med leksakerna i början av filmen.

Stucken av skäggstubb

Ibland blir läggningen så mysig.
Förutom nappflaska och bok vill lill-Disa väldigt gärna att vi ska göra en koja av täcket, och krypa in under alla tre. Ofta tänder vi den lilla runda, sladdlösa lampan och tar med in, och Disa drar in kuddarna.
Sedan pussas hon gärna på munnen. Först Jesús, sedan mig, sedan Jesús och mig igen. Så fint!
Fast i går stack hon sig på Jesús skäggstubb. Jag såg hur hon ryckte till.
Hon tittade på mig och log lite. "Aj!" sa hon till mig och pekade på Jesús ansikte.
Sedan lekte vi Aj med skäggstubben en stund och Disa ville att jag skulle pussa honom och sticka mig.

Jag har tagit fram en Pippi Långstrumppyjamas som legat i byrålådan sedan julen 2014 och väntat på att Disa skulle växa i den.
Hon älskar den. "Pippi!" säger hon och pekar på den stora Pippifiguren på bröstet. Och den lilla på byxbenet. "Pippi"!
Hon känner igen Pippi Långstrump från boken.

Jesús somnar mitt i en pratbubbla

När Disa somnat tycker Jesús om att läsa en stund.
Tills han somnar.
När jag ligger bredvid blir jag så irriterad att han inte lägger ifrån sig serietidningen när han håller på att somna, men han märker det aldrig, det bara händer mitt i en pratbubbla.

Alameda bäst för barn i stan

Något som jag gillar med Spanien är det spontana. Saker behöver inte planeras så långt i förväg.
På lördagsförmiddagen skickade Jesús kompis ett gruppmeddelande att han och familjen skulle äta lunch i Alameda. Någon som ville hänga på?
Vi kunde inte eftersom Jesús var tvungen att jobba hela dagen, men efter att han varit ute och köpt churros ändrades planen. Det var alldeles för varmt och skönt ute för att sitta inne och rätta prov. Det kunde han göra på kvällen när det började mörkna, dessutom hade han ju hela söndagen på sig!

Alameda de Hércules är bästa platsen i Sevilla för den som har barn och vill tillbringa en helgdag på stan.
Här finns massor av bilfri yta, tapasbarer, restauranger och kaféer, och en solig dag är vartenda ställe fullsatt.
På den öppna, avlånga platsen pågår det alltid saker. Det finns två bra lekplatser, en för stora barn och en för mindre.

Någon tar med sig fotbollsspel som man kan sitta på marken och spela,  en massa leksaker för små barn finns också, och man ger en liten peng som tack.

En annan har med sig hinkar, vatten och såpa och lär barnen göra jättesåpbubblor.

Vi kollade en stund på en musicerande clown och gick vidare till den för dagen uppställda markanden med ekologisk och närodlad mat. Det fanns bröd, grönsaker, kryddor, oliver, olja och plantor. Den som inte bor här kan inte förstå hur ovanligt en markand med ekomat är här.

Disa ville så klart gå i vattenfontänerna, det sprutar vatten rakt upp från marken på det blå och vita kaklet, men det får vänta tills det blir varmare ute.

Vi gick till Plaza de San Lorenzo strax intill och satte oss på El Sardinero.

Vi har med lego och pennor och papper till barnen; Disa och hennes snart sjuårige kompis. De satt stilla en stund och lekte sedan på det lilla torget. Klättrade, grejade och flög med pappersflygplan. Disa hade så himla roligt!

Vi åt serranitos, croquetas, kyckling och dracker gazpacho,
Det är så skönt ute nu!

Efter ett par timmar gick vi tillbaka till Alameda för eftermiddagskaffe. Stannade så länge att det blev mörkt. Disa sov i vagnen, helt slut.

Enligt plan skulle Jesús hem och jobba nu, men har alls ingen lust, det kommer ju en morgondag också, så vi gick vidare till ett stället och åt montaditos och potatis, det hade gått många timmar sedan lunch.
En oplanerad heldag i Alameda.
Lätt hänt.

Vad ligger i tvättmaskinen?

- Disa, var är din toffel? Disa? Din innertoffel? Var är den?

*Går från rum till rum med onda aningar*

- Disa, vad är det? Tvättmaskinen? Är du... rädd för den? Eller... Disa, ligger din toffel i tvättmaskinen?

Jag rev ju ut alla kläder ur tvättmaskinen innan jag körde igång den, för att leta efter eventuella leksaker. Hon måste ha stoppat in toffeln medan jag hämtade handdukarna i badrummet.

Vad händer med en röd Spindelmannentoffel som tvättas i 50 grader?

Och övriga kläder?

Borde jag stoppa maskinen?

Vattenordet

Lilltjejen testar ordet Vatten.
Hon säger inte vatten som jag säger det, utan pla-pla. Efter plask plask, som jag brukar säga när hon stampar i vattenpölar eller plaskar i duschen.
Pla-pla säger hon alltid när hon får syn på en vattenpöl och pekar för att jag inte ska missa den, eller rättare, för att jag ska låta henne gå dit och plaska.
Pla-pla säger hon när hon vill ha vatten att dricka.
Pla-pla när hon kryper under bänken i köket och otillåtet leker med Pipens vattenskål.
Pla-pla om flaskan med olivoljan.
Om flaskan med kräm mot kliandet på ryggen.
Om våtservetterna.
Om havet.
Om hav, sjöar, bäckar, pölar på bilder i böckerna.
Och så klart när Pinolina plaskar i en vattenpöl i barnprogrammet!
Pla-pla!



Lustigt nog säger hon plaaaa när hon härmar en katts jamande. Plaaaa med ett stigande tonfall, precis som när man säger mjau.

Långhelg på kusten och i Portugal

I fredags var det lärarnas dag, och i söndags Día de Andalucía (helgdagen togs ut på måndagen) så det har varit långhelg här.
Vi åkte till kusten och övernattade i svärföräldrarnas lägenhet.
Det var kallt. Det snöade i stora delar av Spanien, och i vårt hörn av landet blåste det isvindar. Det finns ett element i lägenheten som man kan plocka fram, men det räcker bara till ett rum, så vi tog med ett hemifrån. Tyvärr kan man inte ha på båda samtidigt, visade det sig, för då går strömmen.
På söndagen blåste det mindre och vi åkte på utflykt till Portugal.
Vi stannade i Cacela Velha för att äta lunch medan vi funderade på vart vi skulle ta vägen sedan.
Cacela Velha är ett sådant litet, fint ställe.

Vi blev förvånade när vi kom och såg alla bilar, husbilar och polisbilar parkerade utanför byn. Var det något sportarrangemang på gång? Marknad?
Nej då, bara gudstjänst i byns kyrka.
Den hade just slutat när vi kom förbi. På baksidan av kyrkan satt ett äldre par och tittade på utsikten i den värmande solen.

Vi åt på restaurangen. Plattfisk till Jesús, kött till mig.
Disa, som haft ett par dagar utan mat, hade blivit hungrig igen och åt en fjärdedels ost, oliver, pommes frites, bröd med sardinpastej och doppade bröd i olivolja. Lite fisk blev det också. Vilket tålamod hon hade! Vi satt där i närmare två timmar, och lilltjejen var hur enkel som helst att ha med!

Vi kom på att vi hade lust att åka till Faro.

Vi har egentligen bara varit i staden en gång förut, och det var längesedan. Det var helgdag och varmt och staden var helt folktom. Vi gick och gick och det enda vi såg var stora dockor så det skulle se ut som om staden var befolkad, och musik som spelades i högtalarna. Surrealistiskt.
Nu var många ute och gick ,trots att det var söndag.

Vi såg storkar i kyrktornen, katter, båtar, flygplan på nära håll (världens bästa läge för en flygplats, här gick vi direkt upp ur havet, satte oss blöta i bilen och hämtade upp en kompis som kom med flyget, och åkte tillbaka till stranden intill igen)...
Disa blev förtjust i en duva på lekplatsen...

... och fick sedan dricka vatten från en drickfontän. Väldig skoj, tyckte hon!

Vi fikade goda, gräddiga, chokladiga bakverk, och promenerade lite till.

Innan vi åket tillbaka till Spanien handlade vi lite i en mataffär, bland annat något så exotiskt som palsternacka (!) och en särskilt god korv som vi skulle ha till lunch nästa dag. För då blev det grillat till lunch!

Portugisisk favoritkorv, annan portugisisk korv, kött, färskt bröd, aliño...
Vi var på en utflyktsplats nära byn, och tursamt nog för Disa hamnade vi bredvid ett gäng med en massa små kusinbarn, med flera filtar och bord fulla med leksaker. Disa höll sig lite på avstånd men försökte komma intill och leka med barnen och alla frestande leksaker. Då och då kom hon bort till oss med en boll, en pennkork eller en docka i famnen. Och lämnade snällt tillbaka sakerna när vi sa till.

Sedan åkte vi hem!