Svensk tystnad gör Jesús galen

Sista hela veckan i Sverige.
Jag frågade Jesús om han längtar tillbaka.
Både ja och nej, sa han. Som jag själv, alltså.
Det Jesús längtar efter är framför allt två saker. Att repa med gruppen, och... att se och höra folk.
Stillheten i den här småstaden håller på att göra honom tokig. Häromdagen sa han att han saknar oljudet i Spanien, och med det menar han alla högljudda människor. Det som han blir irriterad på där, på gatorna, barena, butikerna, bussarna, men som han nu saknar. Den här svenska tystnaden tycker han är onaturlig. Man hör ju inte att det finns folk i närheten. Ser inte heller. Min egen hemstad är som död efter klockan sex på vardagarna. Inte en kiosk öppen i centrum, inte en människa ute. Här där vi är nu är det otroligt nog ännu mer folktomt.
- De enda man ser ute är invandrare. De är de enda normala människorna här, tycker Jesús, som inte fattar hur svenskar kan leva så stor del av sitt liv inomhus, eller ensamma i sina trädgårdar, de som har det. Han är tacksam varje gång han går förbi fontänen vid busstatinen, för där samlas alltid många invandrare som sitter och pratar med varandra. Tecken på normalt liv och umgänge.
- Man ser inte folk i fönstren ens. Och bostäderna är släckta. Inga tecken på mänskligt liv. Inga barn på lekplatserna. Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många personer jag har mött på den här gatan in till centrum, under de fem veckor som vi har bott här, säger Jesús.
Tystnaden och bristen på folk i staden, där det borde finnas folk, håller på att göra Jesús galen.
Jag öfrstår precis vad han menar, emn störs itne som han gör. jga är van, är uppväxt med det. Liksom han inte störs lika mycket som jag av att bo i lägenhet, även om han föredrar något annat, för han är uppväxt i lägenhet.

Busschauffören

Dag fyra i busspendladet träffade jag på en bekant busschaufför. Det var Lille Rolf, som mamma brukade kalla honom. Kompis med mina släktingar. En personlighet med långa, hängande mustacher.

Jag såg inte när han tog fram den, men medan vi pratade, någonstans efter att vi konstaterat att jag bor i Spanien och innan han beklagade mina föräldrars bortgång, såg jag honom plötsligt med en lång bit tandtråd i handen. Han bad om ursäkt, men det hade fastnat en brödbit mellan tänderna, och det värsta han vet är att ha något som fastnat mellan tänderna. Det kan sitta där i flera timmar utan att det lossnar. ”Och det irriterar mig så! Då är det bättre att ha en rulle tandtråd i fickan. Den tar ju ingen plats. Det är bättre än att gå runt och reta sig. Det finns så mycket annat som retar en ändå”, sa han.

Och jag kan inte annat än att hålla med. Blev inspirerad till att själv skaffa tandtråd att alltid ha med, kanske inte i fickan men i Disas skötväska, för det är fruktansvärt irriterande när något fastnar.

Lille Rolf är motorcyklist och ger sig iväg på roliga resor på somrarna. Förra året åkte han och kompisarna till Tyskland och Holland. Holland var inget vidare att köra i, aldrig mer, vilket mc-ovänligt land det var. Och lite ofrivilliga omvägar blev det, det är inte alltid lätt att hitta. Lille Rolf försöker inte ens, han kör bara efter mc-kompisen.

”Jag har blivit helt förstörd av linjebusstrafiken” sa Lille Rolf och syftade på det enformiga i att bara köra samma sträcka fram och tillbaka.

”Om man inte är dum i huvudet innan så blir man det av linjetrafiken”,

Det var lite synd att bussresan inte varade längre. Men jag kanske stöter på honom igen.

Busskortet

Nu ska jag busspendla i en vecka, så då kan jag ju publicera de inlägg jag skrev i början av juli på temat buss!

I ett par veckor bor vi på landet, på ett underbart ställe, min hemtrakt. Jag går förbi vajande sädesfält och betande hästar på vägen till bussen. Det ligger några mil från mitt jobb.
Jag har sedan gymnasietiden busspendlat, och jag gillar det. Nu hade jag hade med ett nyladdat rabattkort och en bok (lästid!) till första resan till jobbet. Och jag njöt, ända tills jag såg hur mycket resan kostade. Över 50 kronor enkel väg! Det skulle bli en dryg hundralapp om dagen, i två veckor! Var det möjligt??
Det bekymrade mig ganska mycket. Jag kom direkt från Spanien och hade inte så mycket pengar, och svensk lön skulle jag få först i slutet av månaden. Fanns det någon lösning? Jag hade ingen lust att komma hem med sådana tråkiga nyheter. Över tusen kronor på två veckor. Betalar folk så mycket förr att komma till jobbet? Jag frågade en av mina bästa vänner, också busspendlare, på samma jobb men på en annan redaktion. Är det här ett normalt pris?
!Nej! Det är det inte! Det är inte normalt och det är inte okej nånstans! Må deras skägg växa inåt! Jag ska fixa det här! Jag ska pyssla om dig!" svarade hon.
Själv använder hon ett månadskort som egentligen inte kostar mycket mer än vad mina två veckor med rabattkort skulle kosta.
Jag grubblade över det här ända till lunch. Då kom min nya kollega fram och sa "Nu låtsas vi att jag är Åsa. Hon har bett mig ge dig det här som en försenad födelsedagspresent."
Jag fattade ingenting. Men kollegan räckte, i egenskap av min vän Åsa, fram... ett busskort! Ett månadskort! Min vän hade pratat med kollegan, fått henne att gå ut på lunchen och köpa busskort och ge det till mig!
Min reaktion var kanske att ta i, men jag blev så lättad. Så himla lättad.

Vi ska flytta!

Jo, det blir flytt!
Jesús har fått jobb i Aracena! Hurra!
Och nu är jag, förutom väldigt glad, väldigt stressad. Inte över flytten i sig, utan över att jag hittat DRÖMHUSET på nätet, och vi är inte där och kan åka och titta på det. Vi kan inte åka och titta förrän om drygt två veckor, och då kanske det är försent, då kanske det redan är uthyrt!
Det är inte bara drömhuset utan egentligen det enda fina huset som annonseras just nu. Det andra som jag tyckte om har just hyrts ut. Så klart, det är nu alla lärare får jobbesked inför skolstarten, och de andra som kommer nya till Sierra de Aracena, hur många det nu kan vara, letar förstås också bostad.

Överhuvudtaget är det en ganska stressig sommar. Mycket jobb och lite tid för att träffa dem jag vill träffa. Varenda helg och ledig dag är uppbokad, och ändå går det inte att hinna med alla. I lördags skulle vi ha åkt på en liten släktträff, men Disa blev sjuk så det gick inte. Tråkigt, och samtidigt skönt att plötsligt ha en helt ledig dag, bara så där. lite tid för återhämtning, att hinna ikapp, att göra inget särskilt, att vara vi tre.
Sista vardagsveckan i Sverige försöker jag hålla öppen. Just nu har vi måndag till torsdag för oss själva, och då hoppas jag att vi kan åka någonstans och bara ha lite semester ihop. Det känns som om jag knappt har träffat Disa och Jesús i sommar, och ännu mindre har jag hunnit att plocka blåbär, fotografera, gå på biblioteket och sådant som jag vill göra i Sverige.
Nåja. Först ska jag jobba en vecka till.

Skräckreportaget med de dumpade bilarna

Mitt under morgonmötet kom det in en man.
Kände vi till de dumpade bilarna i Norra Lundby?
Dumpade bilar? undrade vi.
Jo, det pågår något märkligt. Mitt ute på en åker strax innan Norra Lundby, när man kommer från Axvall, står ett par dumpade bilar. Det verkar vara någon som kör ut dem mitt på åkern och sedan lämnar dem där. Kanske är de stulna? Men då borde någon i Norra Lundby vara den skyldige, någon som kan gå hem från platsen. Det har varit ett tiotal olika bilar. Just nu står två där.

Det här lät ju märkligt, så nästa dag åkte jag dit för att kolla vad det var frågan om.
Jag såg de båda bilarna på åkern. Körde runt ett tag för att se om jag hittade fler, men nej.
Måste ut och ta en bild på bilarna. Det gick en liten, liten väg mellan denna åker och en annan. Vägen ledde fram mot ett hus. Jag körde in på vägen, men upptäckte snart att den var helt igenväxt av högt gräs, och att det var diken gömda i gräset på båda sidor om vägen. Jag hade tänkt köra fram till huset och vända, men var rädd att fastna.
Ringde till chefen.
- Jag har hittat bilarna. De står på en åker med ett hus bredvid. Men det ser lite läskigt ut...
- Var försiktig, blev svaret.
Försökte få upp bildörren som trycktes mot det höga gräset.
Började gå mot den närmsta dumpade bilen, en bra bit ut i åkern.
Sneglade mot huset. Fönstren var svarta och tomma. Det såg ödsligt ut. Ingen verkade ha kört på vägen heller. Tänk om det stod någon därinne just nu och titade på mig? Personen som dumpat de stulna bilarna? De är säkert kriminella därinne. Gömmer sig för allmänheten. Kanske har de vapen?
Jag blev mer och mer nervös. Försökte låta bli att titta ditåt när jag närmade mig den första bilen.
Jag måste gå och knacka på sen. Göra mitt jobb.
Bilen var det.

Bilen såg också läskig ut. Trasig och dan. Vad hade de gjort med den egentligen? Tänk om... tänk om det låg någon därinne! Någon som lurade på mig, som skulle resa sig upp från bilgolvet när jag tittade in genom fönstret! Eller ett offer! Tänk om det låg en blodig människa där?! Död!
Jag blev mer och mer skärrad. Började fotografera bilen, men med hjärtat i halsgropen.
Sneglade mot huset. Var det någon där?
När jag fotat klart den röda bilen gick jag mot den vita. Med samma otäcka tankar i huvudet. Det var en pärs. Jag tvingade mig själv att titta in genom rutan, men såg ingen.
Jag ville springa tillbaka till tidningsbilen, men försökte gå lugnt och likgiltigt.
Bestämde mig för att inte gå upp till huset. Det var inte värt faran. Bara jag lyckades ta mig oskadd till redaktionsbilen. Var det en för- eller nackdel att vara reporter och fota de stulna bilarna?
Jag kom fram till bilen, tvingade upp dörren mot det höga gräset, förstod att jag inte kunde vända och fick backa hela den långa vägen tillbaka. Guuud, vad långsamt det gick!

Jag var så lättad över att sitta inne i den trygga bilen och vara på väg därifrån att jag hann köra till axvallakorsningen innan jag kom på att jag måste fråga grannarna om bilarna på åkern.
Japp, jag vände tillbaka. Körde in på gården mitt emot åkern.
En skäggig man kom ut. Om han visste vad det var för bilar? Jajemen, det var grannen som hade kört ut skrotbilar på sin åker för att skrämma bort gässen. Sedan den lilla fågelsjön restaurerades förra året har det kommit massor av fåglar, och gässen äter vallgräset som ska bli hö till hästarna, Och bajsar gör fåglarna också, och det är inte bra, för om en häst får i sig sådana bakterier kan den dö! Hade jag sett sjön förresten? Visst är den fin? Här patrullerar en professor på SLU som varit på Sydpolen och studerat pingviner.
Milde tid.
Markägarna har fått hjälp av Länsstyrelsen med att skrämma bort fåglarna; knallskott, flygande rovfågelsdrakar och den så kallade Hulken, en uppblåsbar figur som plötsligt far upp för att skrämmas, men inget är lika effektivt som bilar när man ska skrämma bort gäss.

Jag var tvungen att prata med markägaren också.
Jag körde hem till honom, vinkade in honom och sonen som körde varsin traktor på en åkerlapp, och visst stämde det, att han har skrotbilar som fågelskrämmor. Sonen har bilverkstad så det var lätt att få tag i material. Markägaren hade använt skrotbilar i 50 år för att skrämma bort tranor och andra fåglar, finns inget bättre än bilar, men förr krävdes det fler än två.
Det blev ju en riktigt kul artikel!
Eller hade kunnat bli, men historien slutade lite olyckligt. Samma dag som artikeln publicerades ringde kommunens miljöchef och talade i vänlig ton om, att man får verkligen inte köra ut skrotbilar på en åker! Kommunen skulle åka ut och tala med markägaren.
Jag fick dåligt samvete. Den rare gubben som skrämt fåglar med skrotbilar sedan 1960-talet. Nu skulle han bli tvungen att sluta med det på grund av min artikel.