Runa fem år

I fredags fyllde Runa fem!

På morgonen väckte vi henne med födelsedagssång på svenska och spanska, tårta med fem ljus och presenter. Först gömde hon sig under täcket för att få fortsätta sova, sedan förstod hon vad som var på gång. Hon fick bland annat fyra glasögonbågar från maskeradhyllan i affären (hon gillar glasögon), en leksakshund som dansar och spelar, Bamsememory och en smyckesask med spelande figur och halsband och ringar i.

Runa hade sin favoritklänning till skolan och en stor korg med bullar att bjuda på, både för att det var hennes födelsedag och för att det var hennes sisa dag med klassen. Eter påsklovet börjar hon i Disas lilla byskola. Det blir ett bra byte.

Medan hon var i skolan lagade jag det sista till kalaset. Vi skulle vara på picknickplatsen i Castaño del Robedo, där Disas skola ligger. Strax innan klockan två var jag framme för att duka upp. Korv och bröd med tillbehör till barnen, empanada med pisto, skagenröra, dipp med grönsaksstavar, bröd... Men jag glömde den stora stekgrytan med korv från slaktaren som jag stekt och sedan kokat med vitt vin, vitlök, gul lök, svartpeppar och lagerblad tills en härlig sås återstod. Goretti åkte hem till oss och hämtade den.

Strax efter klockan två kom barnen och deras familjer från Disas skola. Lite senare anlände Runa som åkt med sin bästis Alex och hans mamma. Runa blev kvar så länge i deras bil att jag till slut gick för att se vad hon gjorde. Hon var upptagen med att öppna paket som Alex och de andra barnen gav henne direkt där hon satt i bilen.

Jag trodde att bordet som jag tagit med till maten var för stort. Det var tvärtom. Nästan alla familjer hade tagit med sig godsaker och allt fick inte plats.

Ungarna sprang omkring och klättrade och gjorde diken och lekte överallt medan vi vuxna åt gott tills ingen orkade mer. Då var det dags för efterätterna. Chokladbollar, drömmar, silviakaka och tårta i långpanna med hallonmousse som fyllning. Den godaste tårta jag gjort. Ungarna ropades till bordet, vi sjöng födelsedagssången och Runa blåste ljusen innan hon försvann iväg för att leka igen. 

Efter bakverken var vi så mätta att ingen längre orkade röra sig och vi vuxna blev kvar vid picknickbordet tills det började mörkna. Då packade vi ihop och jag tog med mina tjejer samt Disas kompis Nora, som skulle sova över. Vi stannade i Jabugo och köpte var och ens favoritsnacks, sedan la stortjejerna en tjock madrass framför tv:n, bäddade och satt där och såg film och åt snacks ändatills Nora fick hemlängtan. Men vad glada de hade varit innan! Vilken glädjefylld födelsedag!

Håret

Lilla pärlan ville ha kort hårt. Hon har så länge velat ha lika kort som sin bästis Alex. Riktigt kort alltså. Jesús och jag har tyckt så mycket om hennes hår att vi inte har låtit henne klippa av det. "Hon är så liten, det kan vi inte låta henne bestämma", tyckte Jesús. Medan jag i teorin har tyckt att klart ungen måste få bestämma över sitt eget hår. Hon är så bestämd när det gäller allt annat. Och nu fyller hon snart fem, är inte så liten längre.

Så Runa fick följa med när Disa skulle klippa av sitt långa hår hos Cristina, som inrett en liten frisersalong i sitt garage.

Jag hade visat en bild på frisyren som Runa ville ha. Hon sa inte ett ord när hennes långa, ljusa, mjuka hår föll till golvet, log bara inåtvänt. När jag fick henne i famnen och kände över det kortklippta håret... Sa jag till henne precis hur fin hon var, för hon var verkligen fin, men så fort hon gått iväg för att måla naglarna med frisörens jämngamla dotter kom tårarna. "Vill du ha en näsduk" undrade frisör-Cristina och räckte fram ett paket. Jag tog emot och snöt mig och torkade ögonen med tröjärmen. Runas fina hår. Hon är så annorlunda att jag inte känner inte igen henne, det är som ett nytt barn, jag lyssnar på rösten och letar spår i ansiktet men till och med det verkar annorlunda. Det kommer att ta ett tag att vänja sig.

Hon är mycket nöjd, det blev som hon önskat sig så länge. Och nu är det slut med bråken om morgnarna att hennes hår måste borstas. 

Fallet Lisa

Jag är just nu i Sverige och jobbar.

Idag har jag varit på det värsta jobb jag varit med om.

Har ni följt nyheterna om Lisa?

Länk

Nio år är hon, precis som min Disa.

Lisa och hennes familj har väntat länge på Hovrättens dom - ifall hennes vårdnadshavare skulle få adoptera henne. Vi hoppades så innerligt allihop, trodde nog att beskedet skulle bli positivt, eftersom allt annat är otänkbart.

För en månad sedan bestämde sig Migrationsverket för att utvisa Lisa innan Hovrättens dom kom. En väska på 23 kilo skulle hon få ta med sig när hon hämtades mitt i natten för att köras till flygplatsen. I Albanien skulle hon sedan placeras på ett barnhem, utan att kunna albanska.

Nio år.

Timmar innan utvisningen beslöt Migrationsverket att avbryta för att invänta Hovrättens dom.

Vi väntade tillsammans i familjens vardagsrum. Min uppgift var att filma.

Domen kom: ingen adoption.

Familjens förtvivlan gick rakt in i hjärtat, och där har den stannat. Släpper inte. Det blev inget mer gjort på eftermiddagen. I en villa några mil bort satt en familj i största sorg.

Timmarna går. Till slut säger man åt hjärtat att lägga av. Det är inte mitt barn, inte min familj, jag känner dem inte ens! Sorgen är inte min! Men hjärtat bryr sig inte om sådant. Det lägger inte av, det fortsätter att blöda.

Nio, som Disa.

Innan hade de pratat om att låta hunden få hundvalpar nästa sommar.

Naturligtvis publicerades ingen film. Min kollega skrev en fin artikel. Den är låst, men jag länkar ändå.