Bilder från Ickebröllopsfesten

Det var inte sant, det som jag skrev, att vi hade kokat kikärtsgryta.
Det var vår kock-kompis José Alberto som gjorde det.
Två dagar la han ner på grytan, vilket resulterade i den bästa variant av denna klassiska spanska husmanskost som vi har ätit, och förmodligen den mest hyllade:)

Så var det tapas förstås.

José Alberto hade genom en av sina leverantörer fixat en billig, supergod skinka som han själv skivade upp ("Jag skivar upp en skinka varenda morgon på baren, det där fixar jag på ett ögonblick.").

Jesús föräldrar tog med caña de lomo och ost, vi själva hade köpt ost, någon tog med en bytta pastasallad och Carlos hade tagit med en enorm galicisk empanada.

Frysboxen och en tunna fylldes med is och med alla drycker som folk hade tagit med sig.

Till efterrätt blev det kanelbullar, samt ett par sockerkakor som någon hade tagit med.

Musik var det på eftermiddagen.
Först blues...

...därefter nyskriven körmusik med ProyectoeLe (som för övrigt övar in ett program med svenska kompositörer, första konserten blir i december)...

...elektronisk improvisationsmusik...

 och sist heavy metal.
Bäst: Elvislåten i metalversion som Ira Regia spelade för mig:)

Vilken underhållning!
Vilka vänner och bekanta!

Och vilka svärföräldrar.
Jesús pappa var äldst med sina 74 år. Han gick inte utanför dörren ett ögonblick, han och Jesús mamma satt och pratade med barn, barnbarn, andra släktingar samt våra vänner hela tiden. Det var svårlyssnad musik men de lyssnade uppmärksamt hela tiden, och när Ira Regia spelade stod båda vid scenen och Jesús pappa fotograferade. Därefter satt han med son och sonson och imiterade headmangare och skrattade så han nästan trillade ihop!

Med de sista tappra gick vi till en tapasbar i närheten, beställde mantecaitos al wisky (baguett med kött, serranoskinka, pommes frites och den goda solomilly al whisky-såsen med bland annat vitlök och olivolja) och ett par stora tallrikar puntillitas; friterade minibläckfiskar.
Perfekt avslutning på en väldigt roligt dag!

Dagen efter...

... den stora ickebröllopsfesten.

Står i köket och skär upp och äter jamón från igår, och pratar om goda vänner, och mår väldigt gott.
Dricker cola.
Vi bad ju folk ta med sig dryck, och det blev så mycket över att vi undrar vad vi ska göra med den.
Jesús har fyllt det tomma vinstället med de flaskor som fått plats, och stoppat in burkar och flaskor i vartenda köksskåp känns det som.
Vi kan räkna med rejäla picknickar och grillningar med vänner framöver, och om någon vill hälsa på oss här i Sevilla är det läge nu, vi har till och med en flaska champagne i gömmorna!

Men först: göra slut på öppnade drickaflaskor, vilket betyder att all vattendrickning får ersättas med söta, kolsyrade drycker de närmaste dagarna.

Om att gifta sig

Jag har aldrig drömt om att gifta mig.
Aldrig önskat vara gift.
Aldrig velat.
Aldrig drömt om vit brudklänning ceremoni, bröllopsfest, bröllopsfotografier, möhippa, tal...
(Fast den där omtalade bröllopsresan kunde ju vara kul?)

Sedan fattade jag att man gifter sig av praktiska skäl.

Men jag vill ändå inte gifta mig. Har svårt att förklara varför, vill bara inte vara gift. Kan inte livet fortsätta som vanligt ändå? Kan man inte bara få vara tillsammans ändå?
Nej, det går inte.
För plötsligt händer något och då står man där alldeles skyddslös. Och då tänker jag inte på så allvarliga saker som dödsfall och arv och separation (vi äger ju inget annat än böcker och skivor ändå).
Saker har redan hänt, det har varit dödsfall inom familjen, det har varit sjukhusvistelser.
Och det är vid sådana tillfällen man märker hur oskyddad man är i en oregistrerad relation. Jag och Jesús närmar oss sjuårsdagen, men formellt sett är vi inget annat än kompisar. Ni vet.

Så vi sa att okej då, vi får väl göra något.

Hade vi bott i Sverige hade vi kunnat registrera samboskap.
Inte i Spanien. Här finns inte ens något ord för sambo. (På många mindre ställen är det fortfarande otänkbart att bo tillsammans före äktenskapet.)
Det enda alternativet till giftermål är då att registrera sig som Pareja de hecho. Som är nästan som äktenskap, men ett fåtal skillnader, samt att det gäller bara i den region där man är bosatt. Alltså, vi kan registrera oss i Andalusien, men flyttar vi till Extremadura eller Galicien till exempel får vi göra en ny registrering.
Vilket känns lite absurt, men inte som något problem  På grund av Jesús jobb kommer vi inte att bosätta oss utanför Andalusien förrän vi flyttar till Sverige någon gång i framtiden.

Så giftermål, om det blir nödvändigt någon gång, får vänta, för vi ska registrera oss som Pareja de hecho.
Nu har det visat sig vara mer komplicerat än vi trodde på grund av att jag kommer från ett annat land än Jesús, men så småningom ska vi få igenom det. (Om någon av er Spaniensvenskar har gjort detsamma, berätta!)

Ni ser, den här registreringen är för oss en nödvändig formalitet bara.
Men vi tänkte att vi gör något kul av det, och fixar en Pareja de hecho-fest!
Internt kallad El Echen på spansk-svenska.
Den blir i dag. Vi har hyrt en lokal billigt, bottenvåningen där Jesús repar. Kokat kikärtsgryta, bakat kanelbullar. Bjudit vänner i Spanien och Jesús familj och släktingar. Det blir väldigt informellt; först lite att äta, och senare musik. Jesús grupper och andra vänner ska spela. Scen, ljus, förstärkare och sådant finns i lokalen. Perfekt.
Det blir nog skoj.

Det är en liten protest också, mot kostsamma bröllopsfester.
Här i Spanien gifter sig de allra flesta par, och det ordnas stora bröllopsfester som de inbjudna gästerna är med och betalar, antingen genom en dyr present eller pengar direkt in på ett kontonummer (som inte sällan står med på inbjudningskortet). Och under festen försöker man samla ännu mer pengar, gästerna får till exempel ge bidrag i kontanter eller köpa en bit av brudgummens slips för en hiskelig summa pengar.
Många tackar nej till att gå på bröllop eftersom de inte har råd. Nu är bröllopen visst uppe i 100 euro. Alltså, presenten, eller pengasumman bör uppgå till 100 euro.
Vi tycker båda att det där känns lite trist. Så vi ordnar alltså ett budgetalternativ (som ju inte heller är bröllopsfest). Billig lokal, hemlagad traditionell spansk husmanskost, inga presenter eller pengar men de som kommer får gärna ta med sig ett par flaskor öl eller vad som kan tänkas drickas. Och inga dyra nya kostymer och frisyrer, utan komma som man är.
Det handlar ju faktiskt bara om att träffas och ha kul, och vi tänker att man behöver inte ha roligare runt ett vackert dukat bord än så här.

All respekt till er gifta bloggläsare.
Ni bförstår väl att det inte är någon kritik mot den som väljer att gifta sig? Bara egna tankar om mitt eget icke-giftermål.
Vad tänker ni om giftermål förresten? Är ni gifta, singlar eller sambor som valt att leva ihop med er parnet ändå, på annat sätt? Eller sitter ni inne med superfina bröllopsminnen som ni kommer att tänka på när ni läser det här?
Skriv ett par rader (eller långt inlägg) i kommentarsfältet och berätta!

Nu har helgen börjat

Helg.
Nyss sista lektionen för veckan.
Jag bloggar, Jesùs leker med elbasen.
Vi har beställt kinamat, som nu är på väg, och laddar inför morgondagen.
Lugnet före stormen, kan man säga om man vill vara lite dramatisk.

Pipen och yoghurten

Pipen har strukit sig mot mina ben och tittat bedjande en bra stund, men inte förrän nu fattar jag vad han vill.

- Men...men vad GÖR du?!?
- ???
 - Äter du upp yoghurten själv? Får inte pipen något???
- Men det var ju inget på pappret... försvarar sig Jesús.
- Det spelar ingen roll. Då får du skeda upp en klick åt honom.

Av en händelse upptäckte vi i våras att det bästa pipen vet, förutom fisk, är yoghurt. Så sedan dess brukar han få slicka av yoghurtpappren. Han känner igen ljuden när vi tar fram yoghurt och kommer direkt.
Nu var alltså problemet att yoghurtpappret var helt rent, utan yoghurt på, och den stackars katten försöker göra oss uppmärksamma på att han håller på att bli utan.

Jesús skrattar bara, men jag tycker synd om pipen. Han blir inte bortskämd precis. Han får inte yoghurt varje vecka, eller ens varje månad, och så mycket fisk blir det inte heller.
Så jag går ut i köket och hämtar en ny yoghurt, vilket Jesús tycker är väldigt lustigt.
- Hade du tänkt att äta yoghurt?
- Nä.
- Så du äter en bara för att kunna ge pipen?
- Ja.

Jesús begriper faktiskt inte det där.

Potosí

Boliviaberättelsen fortsätter.
Vi var inte färdiga med Tupiza (här och här har jag skrivit om det), men vi åkte vidare i alla fall.
Till Potosí.

Potosí var en favoritstad. De första och godaste kaktusfrukterna åt jag här, jag såg på Charlie Chaplinfilmer på marknaderna, frös runt en eld med andra tidiga bussresenärer där vi åt nygräddat bröd och drack coca-te, jag fick loppor på det billiga sovstället, träffade ett brassband...

Jag kände inte igen mig alls när vi kom fram, och det berodde på att staden har ändrats en hel del. Den har växt. Busstationen är helt ny och morgoneldarna borta.
Men lika kallt var det som tidigare. Utanför stationen satt försäljarkvinnor invirade i säckar och inkrupna i kartonger varifrån de sålde kex och godis på trottoarerna.

Det blev en mugg coca-te och sedan tog vi bussen till centrum. Det är inte gångavstånd från den nya terminalen.

Det var mycket, mycket kallt.
Potosí är Bolivias, och världens sägs det, högst belägna stad på 4 100 meter, och det var dessutom vintermånaden augusti.
Vi frös och frös och frös och visste inte vart vi skulle ta vägen för att slipa frysa. Gick in på ett hiskligt dyrt frukostställe och blev mer än mätta, sedan vandrade vi omkring på gatorna och letade värmande solfläckar.
Trötta var vi också, efter natten i bussen, så till slut orkade vi inte mer, letade upp ett hotell och sov siesta.

Potosí var en gång en av världens största städer. Från den tiden ser man mängder av vackra, slitna byggnader och kyrkor som spanjorerna byggde.

Det finns ett talesätt på spanska som lyder "Esto vale como un Potosí"; Det här är värt ett Potosí, om något ovärderligt.
Rik?
Varifrån kom rikedomarna?
Jo, från silvergruvan i Cerro Rico, det trekantiga berget som vakar olycksbådande över staden, man ser det var man än befinner sig. Till och med på natten.
Mängden silver som spanjorerna upptäckte i berget var häpnadsväckande. Och silvret skeppades till Spanien. Det sägs att man hade kunnat bygga en bro mellan kontinenterna av allt silver som hämtades upp ur gruvan. Och att man hade kunnat bygga två broar av skeletten av alla som dog inne i den...
Under de tre århundraden som silvergruvan drevs, från slutet av 1500-talet och framåt, dog omkring nio miljoner afrikanska slavar och män av sydamerikansk ursprungsbefolkning under de fruktansvärda förhållanden som rådde där.
Det går inte att tänka bort denna del av Bolivias, och Spaniens, historia.
Och man påminns ständigt av bergstoppen som vakar över staden...

Gruvan är fortfarande igång, och den har blivit Potosís största turistattraktion. För en slant får man en guidad tur i berget av en tidigare gruvarbetare. Och det är en tur som är väl värd att göra.
Det är en obekväm, otäck tur, lätt att bli skadad om man inte är försiktig, det rullar tunga vagnar, det blir hett, det är mörkt och man lyser sig fram med pannlampa.
Man får också se djävulsfiguren El Tío, som gruvarbetarna offrar sprit och coca-blad till.
Under turen ger man sprit, cocablad, cigaretter och dynamit som present åt de arbetare man stöter på.
Det är ett mycket tungt jobb, som sker med ungefär samma redskap som för 100 år sedan. De flesta dör efter 10-20 år i gruvan, de flesta dör av så kallad stenlunga.
Även barn arbetar här inne.

Jag hade redan besökt gruvan, och Jesús lider av lätt cellskräck, så vi promenerade på de soliga gatorna istället.

 Vi gick runt på en av de många marknaderna...

... köpte färskpressad apelsinjuice och jordnötter i små påsar...

... tittade på fotbollsspelen som fanns utställda på flera platser... Himla bra idé, tycker ni inte?

Vi blev sugna på juicer och gelé med grädde, men min mage var fortfarande inte okej, och Jesús har en mage som är överkänslig, så ingen av oss vågade prova. Är man i Bolivia bara en månad så är man rädd om de dagar man har, och då tillhör detta att undvika kranvatten en tråkig men bra åtgärd.

Men glass, det åt vi!

Skoputsare.
De fattigaste putsar skor åt dem med mer pengar.

La Casa de la Moneda; ett utmärkt museum, omtalas som Bolivias bästa av en del. Här kan man, som namnet påtalar, se gamla mynt, men också gruv- och myntapparater och religiös konst.
Har jag läst.
Trots att jag har varit så många gånger i Potosí har jag tyvärr aldrig varit inne i museet.

Vi gick på marknader, åt god mat, köpte olagliga skivor med boliviansk musik (och en laglig), tittade på vackra hus... Och frös och plågades av avgaser. Minibussarnas långa avgasrör gick uppåt och sprutade ut avgaser en och en halv meter upp, och det är långsam, intensiv trafik genom staden, ofta stillastående, och avgaserna blir jobbiga. Vet inte om det har med den tunna luften att göra också? Det sved i ögonen så att de rann och det var kämpigt att andas. Fast för Jesús var höjden ett värre problem. Potosí är en stad med många uppförsbackar, och med den låga syrehalt som är på 4 100 meters höjd måste man stanna många gånger för att hämta luft.

Så vi stannade bara en natt i staden.
Fruost fick vi på hotellet, men någon morgondusch var det inte tal om, trots att vi hade valt ett ställe med varmvatten. Vattenledningarna hade nämligen frusit.
Vi åkte vidare...

Busskortet

När jag köpte busskortet i kiosken i Triana, hos den store mannen som brukar klappa sig på magen och sälja fyllda baguetter, blev jag lite förvånad.
Kortet var rött och vitt. Det var ett Sevilla-kort. Alltså fotbollslaget Sevilla FC.
Jesús skrattade lite och undrade om det inte fanns några grönvita Real Betis-kort, men jag förklarade att jag faktiskt inte blev tillfrågad, den store mannen bara gav mig det här kortet.
Det här året, när Jesús har åkt mycket stadsbuss, har han inte tyckt att det varit lika lustigt. I tid och otid måste han dra upp busskortet.
- Det ser ju ut som om jag är Sevilla - fan! Busskortet ser ju ut som ett medlemskort i Sevilla FC!
Jesús och alla i hans familj hejar på Betis. Förutom det svarta fåret Juan, den yngste av de tre (här heter ju alla likadant) som av någon fullkomligt oförklarlig anledning hejar på fel lag.
Under söndags-paellan, då nämnde Juan kom på besök, bytte han och Jesús busskort. Juan ville gärna ha Sevillakortet.

Men jag är missnöjd över bytet.
Det vanliga busskortet som Juan hade är så himla fult.
Nu är det jag som går till tobaksaffären och köper ett Betis-kort!

Fult, eller hur?

Paella-söndag

Det blev en riktigt lugn, skön söndag.

Eftersom vi la oss klockan fem, på grund av konserten kvällen (natten) före och vi var tvungna att lämna grejer i replokalen efteråt, och jag låg och läste i... sisådär två timmar...
Så blev det en liten sovmorgon, faktiskt en liten en eftersom jag vaknade av lågt blodsocker.

Förmiddagen ägnade J åt övning med kören, jag åt att ligga på soffan med pipen och läsa.
Tyvärr var det inte om migration jag läste, som jag borde ha gjort (fast det är långt kvar till tentan...), utan jag läste ut Torey Haydens Bara barnet. Det var omöjligt att låta bli.
En av hennes bästa.
Då och då läser jag en Torey Hayden-bok, och de är så förbaskat intressanta och fängslande, om barn med psykiska problem och hur Hayden behandlar dem. Kunde inte sluta. Och visste att jag inte skulle få ro att öppna migrationsboken innan Hayden-boken var utläst.

Sedan åkte vi hem till Jesús föräldrar för lunch. Det var två veckor sedan sist, alldeles för länge.
Jesús pappa hade lagat kyckling-paella med en massa goda champinjoner som jag tycker så mycket om.
- Vilken tur vi har, sa jag, det var nog tre månader sedan sist jag åt paella.
- Vi också, sa Jesús pappa, vi lagar det bara när ni kommer.
Jo, det är en del jobb med den rätten...

Vi stannade kvar hela eftermiddagen och pratade. Till klockan åtta. En brorson kom förbi.
Vi hade tänkt att gå till den där musikfestivalen i Alameda, eller kanske på bio på kvällen, men vi blev kvar där i soffan.
De är bra, Jesús föräldrar. Lugna, kloka, respektfulla.

Till slut gav vi oss av ändå.
Funderade på att åka och äta tapas på Miketes i Las Pajanosas, men åkte hemåt istället eftersom vi hade en väldans massa disk som behövde diskas, och för att det inte skulle bli för tråkigt åt vi först kebab på kebabstället utanför huset.
Stans bästa kebab.

Tumult på Jesús konsert - och en berusad bulldogg

Det här jag skrev om i går, att konserter alltid börjar långt efter utsatt tid i Sevilla, det ska det här inlägget handla om.
Efter något som hände i går kväll.

Jesús hade spelning med Ira Regia.
Längesedan jag var på en sådan, av olika omständigheter. Bandet har hunnit byta ut två medlemmar och skrivit nytt material sedan sist.
I alla fall.
Jesús tycker att det är vansinnigt irriterande den här sevillanska vanan att starta konserterna  för sent, och sa, att det skulle inte hända nu, det var ju de själva som arrangerade konserten på rockbaren i Mairena.
Vi får väl se, sa jag.

Jag åkte med José Alberto och Loren, och vi kom rätt sent, det var svårt att hitta parkering, men när vi anlände tio minuter innan det skulle börja satt bandet på baren bredvid och beställde tapas.
Visserligen skulle den inbjudna gruppen spela först, men av diversre anledningar hade det blivit förseningar i programmet.
Och när alla trodde att de verkligen skulle börja, en halvtimme senare, ja då skulle ljudteknikern gå och äta middag.

23.30 sattes den nya tiden.
23.30 var förbandet fortfarande inte på plats.
23.45 tröttnade Ira Regia och letade rätt på gruppen.
Förklaring till förseningen: De ville inte börja än, för det var för lite publik, tyckte de.
Tja, hela publiken satt ju ute vid borden och drack öl medan de väntade på att konserten skulle börja.
Ira Regia hade ett klockslag som de var tvungna att börja spela på, för de fick inte spela längre än till halv två som allra senast.
Förbandet fick klart för sig att ju längre de dröjde med att gå upp på scenen, desto mindre speltid skulle de få.
Det rådde hätsk stämning.
Värre blev det efter deras konsert. Medlemmarna i förbandet var förbannade för att de fått så lite speltid, bara 35 minuter.

Ira Regia var redo och satte igång.
Och nu komemr jag med en viktig parentes fö ratt ni ska förstå fortsättningen.
Scenen var mycket liten, så för att allt och alla skulle få plats föreslog basisten i den andra gruppen Jesús att de skulle dela på förstärkaren för att spara plats och inte ställa upp bådas.
Jesús gick med på det, och de använde den andre basistens förstärkare.

Basisten i den andra gruppen stannade kvar för att lyssna på Ira Regia, trots att han var lika ilsk för det nyss inträfffade som de andra medlemmarna.
Eller på grund av, skulle det visa sig.
Han stod nämligen och tittade på klockan, och efter exakt 35 minuter, samma tid som han själv varit på scenen, klev han upp på den igen, drog ur sladdarna till förstärkaren och gick iväg med den.
Som hämnd.
För att förstöra Ira Regias konsert.
Jesús instrument tystnade.
Jag hade haft tankarna på annat håll ett ögonblick och fattade inte vad som hade hänt. Trodde att det blivit något fel på förstärkaren, och undrade vart Jesús hade tagit vägen.
Han fann sig snabbt, ställde ifrån sig basen och började sjunga ihop med sångaren.

Alltså, det är på en sådan låg nivå att man bara kan skratta åt det, och det var precis vad vi gjorde.

Mitt tråkiga bestående minne av konserten blir hunden.
Tre idioter i 30-årsålder hade med sig en builldogg.
Inne i baren.
Under konserten.
Ljudvolymen var plågsamt hög, utan proppar hade det varit farligt för hörseln.
Ni vet att hundars hörsel är mycket skarp.
Där gick denne stackars bulldoggen omkring, i den lilal lokalen.
Senare såg vi ägaren ge hunden öl att dricka, och hunden raglade omkring på trottoaren, full.
Och jag var så ledsen och arg att jag inte sa något! För jag visste att rösten inte skulle hålla.
Jag stirrade ut ägaren, som det klickade till i huvudet på till slut, för han gick in efter en flaska vatten till hunden.
Men jag ångrar, ångrar, ångrar att jag inte ens sa något till denna människa som inte borde få ha djur.

Tapas på Lizarran

Jesús solglasögon är så trasiga att de kommer att falla isär i många bitar vilken dag som helst.
Så vi gick till centrum för att skaffa nya.
Men att köpa solglasögon tycker Jesús är tråkigare än till och med jag själv, så det blev inga.
Däremot var han iväg till en av stadens få skivaffärer med begagnat, och köpte lyckligt vinylskivor medan jag lyssnade på ett bra brassband som spelade på La Campana.
Sedan gick vi nöjda till Lizarran för en stärkande tapa innan vi tog oss hem.
Det är alltid kul att gå till Lizarran.
Man beställer dryck, och tar själv de tapas man är sugen på. De finns längs en lång disk, små brödbitar med något gott på, och då och då kommer personal ut med runda brickor i händerna, fulla med nygjorda, varma tapas och det är bara att ta.
Livsfarligt, man måste hejda sig, för som man brukar säga; smakar det så kostar det. Det är inget billigt ställe att äta på.
Jag valde en brödbit med en slags croqueta på, som visade sig bara paprika fylld med croqueta-smet, och den hade sedan friterats. Supergod
Jesús valde en ännu godare tapa; en liten bägare med perfekt gjord salmorejo, den kalla, tjocka tomatsoppan, med små bitar av kokt ägg och lufttorkad skinka som garnering.

Cirkustältet

Vi valde helt rätt!
Antonio Lizana Group från Cadiz gav en finfin konsert där i cirkustältet. Riktigt bra var de, med sin blandning av flamenco och jazz!
Men även om konserten var bra, så blev vi uttråkade, både jag och Jesús, så vi gick hem i pausen.

Här i Sevilla vet man aldrig när konserterna ska börja.
Ett klockslag är utsatt, och det ger ju en ledtråd, men man måste alltid plussa på minst en halvtimme, beroende på lokal. På vissa ställen måste man räkna med en eller en och en halv timme senare än vad som sagts.
Varför?
För att det ska komma mer publik medan man väntar. För att lokalerna ska sälja mer öl baren åt den uttråkade publiken.
Vi visste inte hur det brukar vara på cirkusen, så vi var där halv tio, när konserten enligt programmet skulle börja.
Hela publiken, samt bandet, satt utanför vid borden och åt tapas och drack öl, så vi satte oss där också, men en iste och en öl, tills konserten började en halvtimme senare.

Inne i tältet fanns bord och stolar och ytterligare en liten bar, och den som hade dryck kvar kunde ta med sig den in.
Mysigt ställe, det kommer bli fler besök.

Här arrangeras inte bara jazzkonserter, utan också mycket teater och aktiviteter för barn, samt cirkuskurser för små och stora.
Kul!
Den som är nyfiken på La Carpas program kan titta HÄR.

Fredagskväll i Sevilla

Fredagskväll.
Vad ska vi hitta på?

När man inte vet riktigt vad man ska göra i Sevilla är det en god idé att titta i El Giraldillo. Nätversion eller pappersform. Här finns alla evenemang, utställningar, konserter, scenkonst, festivaler och annat.
Det gjorde vi, och såg att det nu under några dagar pågår en festival i La Alameda, med en massa musik och annat på olika platser.
Vi väljer dock bort det livliga, festliga Alameda och festivalen och stannar i vår egen fula, deprimerande stadsdel. För här, knappt tio minuter från vårt höghus, står ett cirkustält året runt. Där visas en del teater och shower för barn, och det ges konserter för vuxna. Mycket jazz.
I kväll spelarAntonio Lizana Group som verkar bra. Den där Antonio Lizana har en sopransax, och det räcker för mig.
Kanske blir det en tapa i det intilliggande industriområdet också? Det finns en bra bar där.

Kanelbulleöverraskning

De flesta av er som läser den här bloggen bor i Sverige.
Och jag vet inte... ni kanske är vana vid att er partner kommer hem och överraskar er med en påse kanelbullar?
Jag och Jesús har varit tillsammans i närmare sju år, och igår var första gången det hände.
Det är ju inget konstigt med att han aldrig har överraskat mig med kanelbullar förut, med tanke på att han för det första inte bakar, för det andra att det inte finns bagerier som gör kanelbullar här i Sevilla.
Så ni kan tro att jag blev överraskad!

Jesús har en svensk elev, vars mamma bakade igår och skickade med en påse bullar till Jesús.
Vilket, kan jag tala om, var mycket, mycket uppskattat.

Varmt vatten på hög höjd

I väntan på inlägget som egentligen skulle ligga här, lägger jag in en bild.
Från salökenturen dag tre, vid de varma källorna.
Både människor och fåglar njöt av det varma vattnet som strömmade ut på 4 800 meters höjd i södra Bolivia, nära gränsen till Chile.

Boliviabilder

Borde kanske tala om att jag håller på och lägger in bilder till gamla inlägg, så den som undrar hur det såg ut där i salöknen och så kan ta en titt. Det droppar in lite bilder då och då, så håll utkik!

Artig i hissen?

Jag har aldrig bott i höghus förut.
Så det här med hur man beter sig i en hiss, det kan jag faktiskt inte.
Men igår, efter att ha bott här i nästan elva månader, gick det plötsligt upp för mig.
Eller ja, en tanke slog rot i alla fall.
Jag steg in i hissen på bottenplanet tillsammans med en äldre herre, och hur det nu var så sa han att han skulle till första våningen, och jag tryckte in fyran och därefter ettan på hissen. Och den lilla tanken som slog rot var denna: Borde jag ha tryckt ettan före fyran? Hans våning före min?

Jag var tvungen att kolla upp det med Jesús som kan sånt, och fick svar på några hissfunderingar.

Det är inte oartigt att trycka in sin egen våning först, men det är bättre att börja med den andres våning.
Om man inte vet till vilka våningar de andra i hissen ska åka så frågar man det. För att trycka in deras nummer också. Man trycker alltså inte bara in sitt eget våningsplan. Som jag brukar göra.

Jag har själv kommit fram till följande:
Det är omöjligt, OMÖJLIGT, att låta en äldre herre, eller en herre över 30 år, att gå in först i hissen. Han håller alltid upp dörren och går in sist, och trilskas man kan man bli stående där till kvällen, för hän går bara inte in först. Han gör inte det.
Man trycker INTE sitt våningsplan innan ALLA är inne i hissen. För om man trycker och stänger hissdörren får hissen väldigt bråttom iväg, och någon stackare kan bli kvar där nere på bottenplanet.
Jag gör det gång på gång och börjar nog bli ökänd i huset.

Kan jag undvika att åka hiss med andra så gör ajg det. Vi har väl redan konstaterat jag jag inte är vidare social av mig?
Vi bor ju ändå bara på¨fjärde våningen, det hade varit värre att gå upp till tolvan...

Sover med badmössa

Är man intresserad av metal-musik, och spelar i ett hårdrocksband, ja, då måste man låta håret växa. Så är det bara. Så att man har något att svänga med på konserterna, ni vet.
Men det finns folk i den här kategorin, låt oss säga Jesús, bara för att ta ett exempel, som besväras av det långa håret på natten.
För hur kan man sova lugnt med en massa hårlockar som flyter omkring på kudden och killar ansiktet så fort de kommer åt?
Exemplet som vi använder oss av brukade sova med håret i hästsvans, men det blev för långt så snodden hjälpte egentligen inte.
Jag tipsade honom om något som jag gjorde ibland när jag var långhårig; jag satte flera snoddar längs hästsvansen så att håret hölls ihop på det sättet.
Jesús var inte nöjd.
Han började stjäla mina hårnålar och satte fast håret uppe på huvudet.
Det fungerade, men var för krångligt, tyckte han.
Och har nu testat ytterligare en metod för att bli av med håret i ansiktet:



Han sover numera med badmössa på huvudet.

Ridturen

Jo minsann, Butch Cassidy och Sundance Kid, spännande historia, och den som vill kan följa dem i spåren, se de historiska platserna för rånert och för dödsfallen, undrar om man inte kan besöka gravarna också?
Det rekommenderas dock inte. Av någon.
Jag struntade i råden och bestämde mig för en tredagarstur för åtta år sedan, till häst.
Det var ett misstag.
Inte för värken som blir när en nybörjare sitter till häst i tre dagar, inte för skavsåren på benen.
Utan för att det är väldigt långtråkigt.
Jag red iväg ensam med en tyst kille till guide som knappt pratade alls på tre dagar.
Landskapet runt Tupiza är fantastiskt, med Butch Cassidy-turen går inte förbi de fina platserna.
Vi övernattade på ett kallt ställe, med "toalett" i grishagen, vilket inte stör mig, inte heller att ägaren till huset friade till mig, det kan man ju inte ta illa upp över, och att guiden spände fast sadeln så dåligt och ville galoppera, och fick min häst att göra det samma så att jag höll på att trilla av och hade ont i nacken i flera veckor efter, det var naturligtvis ett misstag, men jag hade så tråkigt, så tråkigt och var irriterad på den tyste guiden, så som någon slags hämnd över att jag hade tråkigt föreslog jag att vi skulle spela kort, ett bolivianskt spel som alla kan  och som jag hade blivit skicklig på.
Så jag vann och vann och kände mig bättre till mods.

Nåväl, jag hade ett äventyr ogjort i Tupiza, så därför tog jag med Jesús.

Det är verkligen vackert runt staden. De flesta som kommer hit gör det för att ge sig ut på en tur till häst i närområdet. Så det gjorde vi nu.
Vi följde med vår guide på en kort busstur, så vi kom lite utanför staden, till en hästhage.
Vi fick låna var sin häst och var sin cowboyhatt (!?). Här råder inte samma säkerhetstänkt som i, Sverige till exempel, och hjälm var inte att tänka på.

Vi kom upp båda två, fick snabbkurs i hur man svänger och bromsar hästen, och gav oss iväg med den unge killen.

Det är verkligen, verkligen vackert utanför staden, och jag rekommenderar alla att ge sig iväg på en tur.
Det är som en filmkuliss. Röda klippformationer, taggiga buskar, stora kaktusar, kanjoner och intensiv sol.
Vi vande oss snabbt vid hästarnas lunk och njöt av landskapet.

Det blev en vatten- och vilopaus, vilket behövdes, sedan fortsatte vi.
Först var vi glada över att ha val justt femtimmarsturen, men det varade inte så länge  Att rida utan att kunna, eller vara van vid det, är jobbigt.
Vi tog oss fram på läskiga vägar, väldigt branta sand- och grusvägar och jag svettades och hoppades att hästen inte skulle glida iväg på några stenar, för då skulle vi störta.
Hästen i sin tur roade sig med att skrämma mig längs en väg och gick så nära stupet han kunde. Sedan gick han upp, upp för en liten stig som mynnade ut i intet och hoppade ner på vägen igen, också för att retas. misstänker jag.

En stor flock får och dess herde gick över vägen, och vi kom därefter till en sådan vacker plats, men vid det laget hade vi för ont båda två för att verkligen kunna uppskatta den.

Det var en fin utflykt och det var värt allt, men efteråt var vi väldigt trötta. Jag orkade inte prata, och Jesús var så trött att han blev som sjuk, låg på en soffa och frös och mådde illa ända tills nattbussen mot Potosí gick.

Butch Cassidy och Sundance Kids sista tågrån

Vad är Tupiza för ställe egentligen?
Det är en mycket vänlig, trivsam liten stad i södra Bolivia.
Det är gott att vara här. Även om staden i sig inte är så speciell.
Numera.

I det här området fanns Túpac Yapanquis incatrupper på 1400-talet, och 150 år senare kom spanjorerna och bildade staden Tupiza. De hade hittat en mycket fruktbar mark, och senare upptäckte de också stora rikedomar i de omgivande bergen, där bland annat silver och fanns att hämta.
En av Bolivias ihågkomna, viktiga personligheter är José Avelino Aramayo, som på 1800-talet gjorde sig så rik på silverfynden i Tupiza, att han blev en av Bolivias mäktigaste män, som genom sin rikedom styrde landet direkt och indirekt.

I Tupiza bildades 1905 det första bolivianska socialistparti, som tydligen var ett av de första i världen, men partiet blev inte långlivat. Ovannämnde rike Aramayos företag insåg riskerna med ett socialistparti och gjorde snabbt slut på det med att skicka polisen efter medlemmarna och köra ut dem ur landet.

När Peru intog Bolivia sökte de styrande bolivianerna skydd i just Tupiza, och ledde Bolivias försvar härifrån.

Också har vi ju de berömda bank- och tågrånarna Butch Cassidy och Sundance Kid (ni har väl inte missat filmen med Paul Newman och Robert Redford?), som efter att ha flytt från Nordamerika utförde sitt sista rån strax utanför Tupiza, de rånade ett tåg som kom med gruvarbetarnas löner. Rånarna jagades och blev strax funna och ihjälskjutna.

Ni ser, mycket historia här, i denna stillsamma, vänliga stad.

Vila i Tupiza

Vad är grejen med att ha två hostal, med samma namn, på samma gata?
Det tog en havtimme för den unge killen som vi väckte, när vi bankade på halv fyra på natten, att förstå, att anledningen till att vi inte tänkte bo i något av de dyra rummen som han visade, som han och vi trodde att vi hade bokat men för halva priset, var för att vi egentligen skulle sova på det andra, billigare stället.
Han följde med oss dit och väckte själv den söta dam i nattmössa som till slut stack ut huvudet genom ett fönster och slängde ner nyckeln till oss.
Vi gick upp till tredje våningen via en trappa som slingrade sig runt ett fikonträd, fick ett rum, lämnade oss att frysa på egen hand, och vi somnade mycket snart därefter.

Första dagen i Tupiza blev en vilodag.
Det behövs sådana emellanåt.

Vi sov till långt inpå förmiddagen, njöt ofantligt av varmvattensdusch och att bli rena igen, gick och åt på ett lustigt ställe med blå belysning, filmaffischer och mer eller mindre avklädda skådespelerskor och andra damer på väggarna, vilket jag tyckte kändes lite konstigt, det stod i stark kontrast till den rustika, goda bolivianska maten och kvinnorna av ursprungsbefolkning som lunchade i sina stora, traditionella kjolar coh långa flätor.
Jesús fick äntligen prova den berömda Sopa de maní; jordnötssoppa, och som andrarätt blev det Falso conejo, falsk kanin som är en stor, platt köttbit (inte alls kanin) med god sås till.

Vi tänkte promenera i staden och hamnade genast på torget, där vi satte oss på en bänk i solen och bara njöt av att slippa frysa. Grönt var det, fåglar i träden, glada gamlingar på bänkarna och en glassförsäljare som gick runt med sin vagn och tryckte på glasstutan.
Vi köpte en tidning av en liten flicka i ett tidningsstånd.
Gårdagens tidning, för här kommer tidningarna en dag efter. Och den kostade en boliviano extra, för transporten, den hade ju skickats särskilt till Tupiza :)

Vi köpte en grön tvättvål på marknaden och tvättade upp våra strumpor och underkläder som var stela av smuts. Det var akut, de sista rena hade vi tagit på samma morgon.

Och så bokade vi in oss för fem timmar till häst nästa dag.
Med facit i hand konstaterar jag att fem timmar till häst är mycket lång tid om man inte är van...

Den gräsliga vägen mellan Uyuni och Tupiza

Nu blir det lite blandade inlägg framöver, Boliviainlägg och vanliga.
Och jag tänker fortsätta där jag slutade, med den gräsliga bussturen mellan Uyuni och Tupiza.

Vägen på bilden, det är vägen från La Paz till Uyuni.
Vägen från Uyuni var en helt annan.

Jag får säga att jag har blivit bortskämd den här resan. Nästan alla vägar jag åkt på har varit asfalterade, som den på bilden, och flera har haft vägräcken och körtiden har minskat med många timmar på de längre sträckorna. Det är suveränt.
Mellan Uyuni och Tupiza har inga sådana förbättringar gjorts.

Att säga att vägen var dåligt underhållen vore en underdrift.
Att säga att vägen var gropig vore en underdrift.
Om jag sa att det var bekvämare att åka i saltöken och nationalparken, där det inte finns några vägar, bara hjulspår, och där marken har fått forma sig själv efter regnoväder, torka, tjäle, snöfall, och andra vädrets nycker, om jag sa att vi plötsligt längtade tillbaka till detta väglösa landskap, då börjar vi närma oss sanningen.
Vi skakade oavbrutet. Dunsade upp och ner på våra säten (här hade det behövts säkerhetsbälten).
I början försökte vi prata, men slutade nästan genast, för det gick inte. Det gick inte att höra vad den andre sa, det gick inte att göra sin röst hörd. Det var tidvis svårt att andas på grund av hoppandet upp och ner. På riktigt.
Dessutom var bussen äldre än bussarna brukar vara, och med något fel som gjorde att den vrålade i vånda. Hela vägen. Sex timmar.
Vi hade tagit en nattbuss, hoppades få sova på vägen, vi var dödströtta efter tredagarsturen med kyla och sömnbrist och intryck, men det var omöjligt.
Att lyssna på musik eller läsa gick förstås inte heller.
Suga på honungskarameller - direkt farligt.
Vi  försökte bara hålla oss kvar på våra säten och härda ut.

Väl framme i Tupiza, vid tretiden på natten, tänkte de byta ut bussen (den skulle köra vidare), men det gjordes tyvärr inte, och vi stod och såg efter bussen när den med otäcka, hackiga vrålande tvingades ut på vägen igen...